Regeringens proposition 2004/05:13

Distans- och hemförsäljningslag m.m.

Prop.

 

2004/05:13

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 oktober 2004

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att en ny distans- och hemförsälj- ningslag skall ersätta lagen om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen). Förslaget syftar huvudsakligen till att genomföra EG-direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. Med den nya lagen stärks konsumenternas rättigheter framför allt vid telefonförsäljning och Internethandel.

Den nya lagen bygger i stor utsträckning på den nuvarande. Lagens tillämpningsområde blir dock mer heltäckande än tidigare i det att den nya lagen även omfattar distansavtal om finansiella tjänster. Det har också gjorts en övergripande genomgång i syfte att förenkla och förtyd- liga lagstiftningen. Den nya lagen får en annorlunda struktur. Merparten av de materiella bestämmelserna har delats upp i tre olika kapitel som vart och ett svarar mot ett bakomliggande EG-direktiv.

Den största nyheten sakligt sett är att den nya lagen tillförs bestämmel- ser om konsumentskydd vid distansavtal om finansiella tjänster. Praktiskt viktiga exempel på avtalssituationer som omfattas är telefonförsäljning av försäkring och erbjudanden över Internet om kredit- eller konto- tjänster. Lagen kommer också att gälla för en rad olika tjänster med anknytning till det privata sparandet, såsom när en konsument per telefon eller över Internet ger ett värdepappersinstitut i uppdrag att handla med fondandelar, aktier eller andra finansiella instrument. Liksom för andra distansavtal är det primära innehållet regler om näringsidkarens informa- tionsskyldighet och konsumentens rätt att frånträda avtalet inom 14 dagar från avtalsslutet (ångerrätt). Informationskraven är mer omfattande och detaljerade än för andra distansavtal, och informationen skall i princip alltid lämnas innan distansavtalet ingås. Till ångerrätten har kopplats en

1

rätt för näringsidkaren att kräva ersättning för den del av den finansiella Prop. 2004/05:13 tjänsten som har tillhandahållits och för skäliga kostnader för tjänsten.

Mot bakgrund av en utvärdering av distansavtalslagen föreslås även vissa sakliga ändringar för distansavtal om varor och icke finansiella tjänster och för hemförsäljningsavtal. Bland annat inskränks undantaget för hemförsäljningsavtal som ingås vid hembesök som äger rum på konsumentens begäran genom att det som en ytterligare förutsättning skall krävas att konsumenten har tagit initiativet till bokningen av hem- besöket.

I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Det föreslås att preskriptionstiden för att reklamera fel på en vara eller hos en tjänst förlängs till tre år. Produktan- svaret i de två lagarna föreslås bli mera lika genom att produktansvaret i konsumenttjänstlagen begränsas något. Vissa justeringar föreslås också för att bättre samordna de båda lagarna.

Såväl den nya distans- och hemförsäljningslagen som de föreslagna ändringarna i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen föreslås träda i kraft den 1 april 2005.

2

Innehållsförteckning

Prop. 2004/05:13

1

Förslag till riksdagsbeslut..................................................................

6

2

Lagtext

...............................................................................................

7

 

2.1

Förslag till distans- och hemförsäljningslag .......................

7

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal.................................................................

19

2.3Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716).........................................................................

20

2.4Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932).........................................................................

23

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om

tillfällig försäljning ...........................................................

25

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om

 

 

handelsagentur ..................................................................

26

3

Ärendet och dess beredning.............................................................

27

4

Direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster till

 

 

konsumenter ....................................................................................

 

29

5

Genomförande av direktivet............................................................

33

 

5.1

Utgångspunkter för genomförandet ..................................

33

 

5.2

En ny distans- och hemförsäljningslag .............................

34

 

5.3

Tillämpningsområdet ........................................................

36

 

 

5.3.1

Avtal om finansiella tjänster och finansiella

 

 

 

 

instrument .......................................................

36

 

 

5.3.2

Distansavtal, näringsidkare, konsument m.m. 42

 

 

5.3.3

Avtal om fortlöpande eller återkommande

 

 

 

 

tjänster.............................................................

45

 

5.4

Näringsidkarens informationsskyldighet ..........................

48

 

 

5.4.1

Information innan ett avtal ingås ....................

48

 

 

5.4.2

Tillhandahållande av avtalsvillkoren under

 

 

 

 

avtalstiden, m.m..............................................

56

 

 

5.4.3

Påföljd vid utebliven information...................

57

 

5.5

Konsumentens ångerrätt....................................................

58

 

 

5.5.1

Ångerfristen ....................................................

58

 

 

5.5.2

Verkan av att konsumenten utövar sin

 

 

 

 

ångerrätt ..........................................................

61

 

 

5.5.3

Undantag från ångerrätten ..............................

65

 

 

5.5.4

Uppskjuten fullgörelse vid avtal om

 

 

 

 

investeringstjänster? .......................................

71

 

5.6

Betalning med kort............................................................

71

 

5.7

Icke beställda tjänster........................................................

73

 

5.8

Begränsning av vissa marknadsföringsåtgärder................

74

 

5.9

Påföljder och rättsmedel för att säkra efterlevnaden.........

75

5.10Skydd mot lagval som ger konsumenten ett sämre

 

skydd .................................................................................

78

5.11

Marknadsrättsliga sanktioner i gränsöverskridande fall ...

80

5.12

Uppsägning av livförsäkringsavtal ...................................

82

3

6

Översyn av bestämmelserna om distansavtal och hemförsälj-

 

 

ningsavtal.........................................................................................

 

83

 

6.1

En ny lag med förändrad struktur .....................................

83

 

6.2

Tillämpningsområdet ........................................................

85

 

 

Auktioner ........................................................

85

 

 

Hembesök som äger rum på konsumentens

 

 

 

uttryckliga begäran .........................................

86

 

6.3

Näringsidkarens informationsskyldighet ..........................

87

 

 

Information till skydd för minderåriga ...........

87

 

 

Sanktionerna vid brister i informationen ........

88

 

6.4

Undantagen från informationsplikten och ångerrätten .....

89

 

 

Varor för ett hushålls löpande förbrukning ....

89

 

 

Varor som på grund av sin beskaffenhet

 

 

 

inte kan återlämnas, m.m. ...............................

90

 

 

Tidningar och tidskrifter .................................

92

 

 

Avtal om specialtillverkade varor...................

92

7

Vissa ytterligare ändringar för distansavtal och hemförsäljnings-

 

 

avtal

 

94

 

7.1

Behörighet för näringsidkarens ombud .............................

94

 

7.2 ..

Skydd mot oförmånligt lagval även vid hemförsäljning

94

 

7.3 ..........................................

Risken för vissa meddelanden

95

7.4Hemförsäljningsavtal om finansiella tjänster och

finansiella instrument........................................................

96

7.5Distansavtal och hemförsäljningsavtal om fritids-

 

 

evenemang ........................................................................

98

8

Ändringar i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.........

102

 

8.1

Preskriptionstiden vid reklamation .................................

102

 

8.2

Omfattningen av produktansvaret...................................

107

 

8.3

Begränsning av påföljden enligt en garanti ....................

111

 

8.4

Vissa obefogade avvikelser mellan lagarna....................

115

9

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.................................

117

10

Ekonomiska konsekvenser ............................................................

119

11

Författningskommentar .................................................................

120

 

11.1

Förslaget till distans- och hemförsäljningslag ................

120

11.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal...............................................................

178

11.3Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716).......................................................................

179

11.4Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932).......................................................................

183

11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1183) om

tillfällig försäljning .........................................................

184

11.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:351) om

 

handelsagentur ................................................................

185

Bilaga 1

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG..........

186

Bilaga 2

Sammanfattning av departementspromemorian

 

 

Distansavtal och fritidsevenemang (Ds 2001:1)..................

204

Bilaga 3

Promemorians (Ds 2001:1) lagförslag.................................

205

Prop. 2004/05:13

4

Bilaga 4 Sammanfattning av Konsumentverkets rapport

Prop. 2004/05:13

 

Distansavtalslagen – en utvärdering....................................

206

Bilaga 5

Sammanfattning av departementspromemorian

 

 

Ny distansavtalslag (Ds 2003:59)........................................

208

Bilaga 6

Promemorians (Ds 2003:59) lagförslag...............................

209

Bilaga 7

Jämförelsetabell...................................................................

225

Bilaga 8

Sammanfattning av betänkandet Nya konsumentregler.

 

 

Preskription. Garantier m.m. Borgenärsskydd

 

 

(SOU 1995:11) i aktuella delar............................................

230

Bilaga 9

Betänkandets (SOU 1995:11) lagförslag i aktuella delar....

232

Bilaga 10

Förteckning över remissinstanser........................................

238

Bilaga 11

Lagrådsremissens lagförslag ...............................................

240

Bilaga 12

Lagrådets yttrande ...............................................................

260

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 oktober 2004...

263

Rättsdatablad..........................................................................................

264

5

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2004/05:13

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.distans- och hemförsäljningslag,

2.lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

3.lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

4.lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

5.lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning,

6.lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.

6

2

Lagtext

Prop. 2004/05:13

2.1Förslag till distans- och hemförsäljningslag

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om konsumentskydd vid distans- avtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap.), distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument (3 kap.) och hemförsälj- ningsavtal (4 kap.). Lagen innehåller också gemensamma bestämmelser för distansavtal och hemförsäljningsavtal (1 och 5 kap.). Dessa gemen- samma bestämmelser gäller för alla distansavtal och hemförsäljnings- avtal som omfattas av lagen, om inte annat anges i lagen.

Definitioner

2 § I lagen avses med

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande sker på distans,

hemförsäljningsavtal: avtal som ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe,

hembesök: ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments bostad eller på någon annan plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

1 Jfr rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenterna i

 

de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31, Celex

 

31985L0577), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om

 

konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31997L0007) och

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om

 

distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv

 

90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex

 

32002L0065).

7

2 kap. Distansavtal om varor och icke finansiella tjänster

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en kon- sument.

Kapitlet gäller inte distansavtal som

1.avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten,

2.ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat eller i en automatiserad affärslokal,

3.ingås med en operatör genom användning av en offentlig telefon- automat, eller

4.ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation.

För distansavtal om finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument gäller 3 kap.

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 6–8 §§, om ångerrätt i 9–16 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelanden i 5 kap. 3 § gäller inte distansavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende.

3 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal där näringsidkaren på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod skall tillhandahålla

1.inkvartering,

2.transport,

3.servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller

4.kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet.

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte heller distansavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall leve- reras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

4 § Bestämmelserna om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal om

1.en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens sam- tycke under ångerfristen,

2.en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

3.en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorpro- gram och förseglingen har brutits,

4.en tidning eller en tidskrift, eller

5.vadhållning eller andra lotteritjänster.

5 § Avser distansavtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter konsumentens särskilda önskemål eller som annars skall få en tydlig personlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skrift- ligen avtala att det inte skall finnas någon ångerrätt.

Prop. 2004/05:13

8

Information innan ett avtal ingås

Prop. 2004/05:13

6 § I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge infor- mation om

1.sitt namn och sin adress,

2.varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,

3.varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,

4.leveranskostnader,

5.sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,

6.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag,

7.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

8.den tid under vilken erbjudandet gäller, och

9.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser av varor eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.

Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Närings- idkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

Vid telefonförsäljning skall näringsidkaren i början av varje samtal ge konsumenten information om sin identitet och namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes relation till näringsidkaren. Näringsidkaren skall då också informera om samtalets syfte.

Information när ett avtal har ingåtts

7 § När ett distansavtal har ingåtts skall näringsidkaren snarast därefter ge konsumenten en bekräftelse med den information som avses i 6 § första stycket 1–5. Gäller avtalet en vara skall informationen ges senast vid leveransen, om inte varan skall levereras till någon annan än konsumenten. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Har näringsidkaren redan tidigare gett informationen i sådan form, behöver den inte ges på nytt, om inte annat följer av andra stycket.

Inom samma tid skall näringsidkaren alltid i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten ge denne information om

1.konsumentens ångerrätt enligt denna lag samt namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot,

2.adressen, telefonnumret eller e-postadressen samt gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål,

3.förekommande garantier och service, och

4.villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller för en längre tid än ett år.

Gäller avtalet en tjänst som fullgörs med hjälp av ett medel för distans- kommunikation, och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet, behöver näringsidkaren bara ge konsumenten tillgång till gatuadressen till det verksamhetsställe dit kon- sumenten kan framställa klagomål.

9

Påföljd vid utebliven information

Prop. 2004/05:13

8 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 6 och 7 §§, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 6 och 7 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Konsumentens ångerrätt

9 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 10 § (ångerfrist). Konsumenten har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från den dag som anges i 10 §.

10 § Vid distansavtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den. Vid distansavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information enligt 7 § kommer konsumenten till handa.

11 § Om näringsidkaren i strid med 7 § andra stycket 1 underlåtit att i föreskriven form ge den information som nämns där, förlorar konsu- menten sin ångerrätt ett år efter den dag då ångerfristen skulle ha börjat löpa enligt 10 § första stycket. Avser underlåtenheten någon annan information enligt 7 §, förlorar konsumenten sin ångerrätt tre månader efter den dagen.

12 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

13 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid distansavtal om en tjänst och har tagit emot material, skall konsumenten hålla detta tillgängligt på den plats där det har tagits emot, under förutsättning att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Materialet får även hållas tillgängligt på någon annan plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta det där. Om näringsidkaren inte hämtar materialet inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

10

14 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot varan eller, vid avtal om en tjänst, konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts.

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt- ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsu- menten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersätt- ningsvaran levereras.

15 § Vid telefonförsäljning skall tiden enligt 14 § första stycket för näringsidkarens återbetalningsskyldighet alltid räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet från- trätts. Näringsidkaren skall i dessa fall även betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan.

Vid telefonförsäljning har konsumenten rätt att behålla varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyldighet. Om näringsidkaren inte fullgör betalningsskyldig- heten inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller varan eller materialet konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

Kreditavtal

16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distansavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Fullgörelse

17 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumenten och näringsidkaren inte skriftligen har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva distansavtalet. Näringsidkaren skall infor- mera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall närings- idkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

Vid distansavtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevenemang eller någon liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och närings- idkaren skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyldighet enligt andra stycket inte skall gälla, om fritidsaktiviteten måste ställas in på grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

Prop. 2004/05:13

11

3 kap. Distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

Prop. 2004/05:13

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal mellan en näringsidkare och en konsument om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument.

Bestämmelserna gäller inte för de enskilda tjänster eller överlåtelser som utförs inom ramen för ett avtal om fortlöpande tjänster eller åter- kommande överlåtelser.

Om parterna inom ett år ingår ett nytt distansavtal om samma slag av finansiella tjänster eller finansiella instrument, behöver näringsidkaren inte på nytt lämna information enligt 3 och 4 §§.

Med finansiella instrument avses detsamma som i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Det som sägs i detta kapitel om finansiella instrument gäller också andra finansiella produkter.

2 § Bestämmelserna om ångerrätt i 7–12 §§ gäller inte distansavtal om

1.finansiell tjänst eller överlåtelse av finansiellt instrument och priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

2.deltagande i emission eller annan likartad aktivitet och priset för den rättighet som aktiviteten avser efter teckningstidens utgång kommer att bero på sådana svängningar på finansmarknaden som sägs i punkten 1,

3.kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

4.försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre. Bestämmelserna om ångerrätt gäller inte heller om båda parter på kon-

sumentens begäran har fullgjort sina förpliktelser enligt distansavtalet.

Information innan ett avtal ingås

3 § I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge infor- mation om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefonnummer eller sin e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till näringsidkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsak- liga egenskaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

12

8. vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om Prop. 2004/05:13 vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av

ångerrätten,

9.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14.avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtals- tiden,

16.hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns.

Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Närings- idkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet skall ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtals- slutet, skall näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Särskilda informationskrav vid telefonförsäljning

4 § Vid telefonförsäljning skall näringsidkaren i början av varje samtal ge konsumenten information om sin identitet och namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes relation till näringsid- karen. Näringsidkaren skall då också informera om samtalets syfte. Om konsumenten uttryckligen samtycker till det, behöver näringsidkaren inte ge all den information som anges i 3 § första stycket utan endast informa- tion enligt 3 § första stycket 3–6, 8 och 15. Näringsidkaren skall dock upplysa konsumenten om att ytterligare information finns tillgänglig på begäran samt ange vad denna information avser. Det som sägs i 3 § andra stycket gäller också vid telefonförsäljning.

Snarast efter det att avtalet har ingåtts skall näringsidkaren ge konsu- menten all den information som avses i 3 § första stycket och samtliga avtalsvillkor i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

13

Tillhandahållande av avtalsvillkoren under avtalstiden, m.m.

5 § Konsumenten har rätt att när som helst under avtalstiden på begäran få del av avtalsvillkoren i en handling.

Konsumenten har rätt att under avtalstiden ändra det medel för distans- kommunikation som används, om inte detta är oförenligt med avtalet eller den finansiella tjänstens beskaffenhet.

Påföljd vid utebliven information

6 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 3–5 §§, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 3–5 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Konsumentens ångerrätt

7 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 8 § (ångerfrist). Vid distansavtal om livförsäkring eller privat individuellt pensionssparande är ångerfristen dock 30 dagar.

8 § Ångerfristen börjar löpa den dag då distansavtalet ingås. Vid distans- avtal om livförsäkring börjar ångerfristen dock löpa den dag då konsu- menten får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information och avtalsvill- kor enligt 3 § fjärde stycket eller 4 § andra stycket kommer konsumenten till handa.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka de belopp och sända tillbaka det material som konsumenten har erhållit från näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande om att avtalet frånträds.

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren, med avräkning för vad näringsidkaren får kräva enligt 11 §. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsu- mentens meddelande om att avtalet frånträds.

11 § Näringsidkaren får kräva att konsumenten betalar för den del av en finansiell tjänst som har tillhandahållits enligt distansavtalet. Näringsid- karen har också rätt till ersättning för skäliga kostnader för tjänsten för tiden före det att näringsidkaren tar emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds men inte för tiden därefter.

Prop. 2004/05:13

14

Näringsidkaren får inte kräva betalning enligt första stycket, om Prop. 2004/05:13 näringsidkaren

1.har underlåtit att lämna information enligt 3 § första stycket 8 om vad konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten, eller

2.utan begäran från konsumenten har påbörjat fullgörandet av avtalet innan ångerfristen har löpt ut.

Anknytande avtal

12 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av distansavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhanda- hålls av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överens- kommelse mellan denne och näringsidkaren, skall det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

4 kap. Hemförsäljningsavtal

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för hemförsäljningsavtal varigenom en närings- idkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument.

Kapitlet gäller inte om

1.det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kronor,

2.avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

3.avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning på mark eller i vatten, eller

4.avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran och gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller tjänsten.

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§, om ånger- rätt i 5–10 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelan- den i 5 kap. 3 § gäller inte hemförsäljningsavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tids- delat boende.

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§ och om ångerrätt i 5–10 §§ gäller inte heller hemförsäljningsavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

15

Information när ett avtal ingås

Prop. 2004/05:13

3 § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt lämna konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Detsamma gäller när konsumenten lämnar ett anbud som näringsidkaren inte genast tar ställning till. Konsumenten skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på att han eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som lämnas till konsumenten skall vara åtföljd av en blankett som kan användas för att utöva ånger- rätten.

Den handling och den blankett som avses i första stycket skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Påföljd vid utebliven information

4 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 3 §, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 3 § skall därvid anses vara sådan information av

 

särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket

 

marknadsföringslagen.

 

Konsumentens ångerrätt

 

5 § Konsumenten har rätt att frånträda hemförsäljningsavtalet (ångerrätt)

 

genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta

 

inom 14 dagar från den dag som anges i 6 § (ångerfrist). Konsumenten

 

har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från

 

den dag som anges i 6 §. Vid hemförsäljningsavtal om livförsäkring är

 

ångerfristen dock 30 dagar.

 

6 § Vid hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller upplåtelse av varor

 

börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en

 

väsentlig del av den. Vid hemförsäljningsavtal om en tjänst börjar ånger-

 

fristen löpa den dag då avtalet ingås. Vid hemförsäljningsavtal om

 

livförsäkring börjar ångerfristen dock löpa den dag då konsumenten får

 

kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd.

 

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då handlingar enligt 3 §

 

kommer konsumenten till handa.

 

Avser avtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter

 

konsumentens särskilda önskemål eller som annars skall få en tydlig per-

 

sonlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att

 

ångerfristen skall börja löpa den dag som anges i andra stycket oavsett

 

om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den.

 

7 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han

 

eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller

 

dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon

 

åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av

 

någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

16

 

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

8 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den vid hembesöket eller under utflykten, skall konsumenten hålla varan tillgäng- lig på den plats där den har tagits emot. Varan får även hållas tillgänglig på någon annan plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta den där. Det sagda gäller också material som konsu- menten har tagit emot vid ett hemförsäljningsavtal om en tjänst, förutsatt att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Om näringsidkaren inte hämtar varan eller materialet inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsu- menten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren skall även betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan.

Konsumenten har rätt att behålla varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyl- dighet. Om näringsidkaren inte fullgör betalningsskyldigheten inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller varan eller materialet konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt- ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsu- menten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersätt- ningsvaran levereras.

Kreditavtal

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hemförsäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och närings- idkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Fullgörelse

11 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumenten och näringsidkaren inte skriftligen har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva hemförsäljningsavtalet. Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall

Prop. 2004/05:13

17

ske snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog Prop. 2004/05:13 emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

Vid hemförsäljningsavtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevene- mang eller någon liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyl- dighet enligt andra stycket inte skall gälla, om fritidsaktiviteten måste ställas in på grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

5 kap. Gemensamma bestämmelser

Behörighet för näringsidkarens ombud

1 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal eller hemförsäljningsavtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet.

Lagval

2 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga om regler om distansavtal eller hemförsäljningsavtal, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsu- menten ett bättre skydd.

Risken för vissa meddelanden

3 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt ett meddelande om att han eller hon utövar ångerrätten, får med- delandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller för ett meddelande om att avtalet hävs på grund av att näringsidkaren inte fullgjort sin prestation i tid.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005, då lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal skall upphöra att gälla.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3.I fråga om försäkringsavtal som har förnyats efter ikraftträdandet gäller den nya lagen.

18

2.2

Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om

Prop. 2004/05:13

 

försäkringsavtal

 

Härigenom föreskrivs1 att 97 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

97 a §2

Försäkringstagaren har rätt att

Försäkringstagaren har rätt att

säga upp försäkringen inom två

säga upp försäkringen inom 30

veckor från den dag då han fick

dagar från den dag då han fick

kännedom om att avtalet kommit

kännedom om att avtalet kommit

till stånd. Detta gäller dock inte

till stånd. Detta gäller dock inte

1. försäkringar som grundas på

1. försäkringar som grundas på

kollektivavtal eller som grundas på

kollektivavtal eller som grundas på

gruppavtal och handhas av före-

gruppavtal och handhas av före-

trädare för gruppen, eller

trädare för gruppen, eller

2. försäkringar med en avtalad

2. försäkringar med en avtalad

giltighetstid om sex månader eller

giltighetstid om sex månader eller

mindre.

mindre.

Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket, befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av avtalet.

Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till nack- del för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgivaren.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

2.I fråga om försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet och inte förnyats därefter gäller äldre bestämmelser. Har förnyelse skett efter ikraftträdandet, gäller den nya lagen.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex 32002L0065).

2Senaste lydelse 1993:646.

19

2.3Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumenttjänstlagen (1985:716) dels att 17, 20, 28, 31 och 33 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 50 a §, och närmast före den en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

17 §1

 

 

 

Vill konsumenten

åberopa att

Vill konsumenten

åberopa att

tjänsten är felaktig, skall han

tjänsten är felaktig, skall han

underrätta näringsidkaren om detta

underrätta näringsidkaren om detta

inom skälig tid efter det att han

inom skälig tid efter det att han

märkt eller bort märka felet (rekla-

märkt eller borde ha märkt felet

mation). Underrättelse som sker

(reklamation).

Underrättelse

som

inom två månader efter det att

sker inom två månader efter det att

konsumenten märkt

felet skall

konsumenten

märkt

felet

skall

alltid anses ha skett i rätt tid. Re-

alltid anses ha skett i rätt tid. Re-

klamation får dock inte ske senare

klamation får dock inte ske senare

än två år eller, i fråga om arbete på

än tre år eller, i fråga om arbete på

mark eller på byggnader eller

mark eller på byggnader eller

andra anläggningar på mark eller i

andra anläggningar på mark eller i

vatten eller på andra fasta saker,

vatten eller på andra fasta saker,

tio år efter det att uppdraget avslu-

tio år efter det att uppdraget avslu-

tades, såvida inte annat följer av

tades, såvida inte annat följer av

en garanti eller liknande utfästelse.

en garanti eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

20 §

Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.

Även om konsumenten inte krä-

Även om konsumenten inte krä-

ver det får näringsidkaren avhjälpa

ver det får näringsidkaren avhjälpa

felet, om han genast efter det att

felet, om han efter det att reklama-

reklamation har kommit honom

tion har kommit honom tillhanda

tillhanda erbjuder sig att göra detta

utan uppskov erbjuder sig att göra

och konsumenten inte har något

detta och konsumenten inte har

särskilt skäl att avvisa erbjudandet.

något särskilt skäl att avvisa erbju-

 

dandet.

1 Senaste lydelse 2002:588

 

Prop. 2004/05:13

20

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har Prop. 2004/05:13 gett näringsidkaren tillfälle till det.

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt eller, om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet om tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

 

 

 

 

28 §

 

 

 

 

 

 

Konsumenten

får

kräva

att

Konsumenten

får

kräva

att

näringsidkaren

utför

tjänsten,

om

näringsidkaren utför tjänsten.

 

det inte medför olägenheter eller

Näringsidkaren är

inte

skyldig

kostnader för näringsidkaren som

att utföra tjänsten, om det före-

är oskäligt stora i förhållande till

ligger ett hinder som han inte kan

konsumentens

intresse av

att

övervinna

eller

om

utförandet

avtalet fullföljs.

 

 

 

skulle

medföra

olägenheter

eller

 

 

 

 

kostnader för näringsidkaren som

 

 

 

 

är oskäligt stora i förhållande till

 

 

 

 

konsumentens

intresse

av

att

 

 

 

 

avtalet fullföljs. Om ett förhållan-

 

 

 

 

de som nu nämnts upphör inom

 

 

 

 

rimlig tid, får konsumenten dock

 

 

 

 

kräva

att

näringsidkaren

utför

 

 

 

 

tjänsten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Konsumenten förlorar rätten att

 

 

 

 

kräva

att

näringsidkaren

utför

 

 

 

 

tjänsten, om han väntar orimligt

 

 

 

 

länge med att framställa kravet.

31 §2

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjs- målet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldig- het endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förele- gat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

Näringsidkarens

skadestånds-

Näringsidkarens

skadestånds-

skyldighet på grund av fel eller

skyldighet på grund av fel eller

dröjsmål omfattar även ersättning

dröjsmål omfattar även ersättning

för skada på föremålet för tjänsten

för skada på föremålet för tjänsten

2 Senaste lydelse 1990:935.

 

 

21

eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumen- ten kan träffa avtal om att ersätt- ning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta för- lust i näringsverksamhet.

eller annan egendom som tillhör Prop. 2004/05:13 konsumenten eller någon medlem

av hans hushåll och egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverk- samhet.

Näringsidkaren och konsumen- ten kan träffa avtal om att ersätt- ning enligt denna paragraf inte skall omfatta förlust i näringsverk- samhet.

33 §3

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna säkerhetsinformation som han enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451) har förelagts att lämna eller sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1995:450) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig

att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

 

Skadeståndsskyldigheten enligt

Skadeståndsskyldigheten

enligt

första eller andra stycket omfattar

första eller andra stycket omfattar

även ersättning för skada på före-

även ersättning för skada på före-

målet för tjänsten eller på annan

målet för tjänsten eller på annan

egendom som tillhör konsumenten

egendom som tillhör konsumenten

eller någon medlem av hans

eller någon medlem av hans hus-

hushåll.

håll och egendomen är avsedd

 

huvudsakligen för ändamål

som

 

faller utanför näringsverksamhet.

 

Begränsning av skadan

 

 

50 a §

 

 

Den skadelidande parten

skall

 

vidta skäliga åtgärder för att

 

begränsa sin skada. Försummar

han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3 Senaste lydelse 2004:455.

22

Kräver köparen en annan på- följd än avhjälpande eller omleve- rans, har säljaren trots detta rätt att på egen bekostnad vidta sådan åtgärd, om han när köparen rekla- merar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklama- tionen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

2.4Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 23, 27 och 31 §§ konsumentköplagen (1990:932) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

23 §1

Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande som lämnas inom två månader efter det att köparen märkt felet skall alltid anses ha lämnats i rätt tid. I fall som avses i 1 § andra stycket kan meddelande om felet i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två

Reklamerar köparen inte inom tre

år från det att han har tagit emot

år från det att han har tagit emot

varan, förlorar han rätten att åberopa

varan, förlorar han rätten att åberopa

felet, om inte annat följer av en

felet, om inte annat följer av en

garanti eller liknande utfästelse.

garanti eller liknande utfästelse.

27 §2

Kräver köparen en annan på- följd än avhjälpande eller omleve- rans, har säljaren trots detta rätt att på egen bekostnad vidta sådan åtgärd, om han efter det att rekla- mation har kommit honom tillhan- da utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid därefter och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

31 §

Säljarens skadeståndsskyldighet

Säljarens skadeståndsskyldighet

enligt 30 § omfattar även skada

enligt 30 § omfattar även skada

som på grund av fel på den sålda

som på grund av fel på den sålda

varan uppkommer på annan egen-

varan uppkommer på annan egen-

dom som tillhör köparen eller

dom som tillhör köparen eller

någon medlem i hans hushåll och

någon medlem i hans hushåll och

1Senaste lydelse 2002:587.

2Senaste lydelse 2002:587.

Prop. 2004/05:13

23

är avsedd huvudsakligen för

egendomen är avsedd huvudsak- Prop. 2004/05:13

enskilt ändamål.

ligen för ändamål som faller

 

 

utanför näringsverksamhet.

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

24

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av distans- och hemförsäljningslagen (2004:000).

2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om

Prop. 2004/05:13

 

tillfällig försäljning

 

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:1183) om tillfällig försälj- ning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om närings- idkarens namn, postadress och telefonnummer.

Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsu- menten.

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av hemförsäljningslagen (1981:1361).

Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

25

I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns sär- skilda bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen (2004:000).
I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns sär- skilda bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen (2004:000).

2.6

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om

Prop. 2004/05:13

 

handelsagentur

 

Härigenom föreskrivs att 17 och 22 §§ lagen (1991:351) om handels- agentur skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försäljning eller köp på huvudmannens vägnar.

I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemför- säljningslagen (1981:1361).

22 §

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för sålda varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med betalningen eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har vidtagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som har tilldelats agenten, skall huvudmannen, om han inte vill godkänna åtgärden, meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll. Gör han inte det, anses han ha godkänt åtgärden.

I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemför- säljningslagen (1981:1361).

Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

26

3 Ärendet och dess beredning

Distans- och hemförsäljningslag

Europaparlamentet och rådet antog den 23 september 2002 direktivet (2002/65/EG) om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsu- menter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (det nya direktivet eller direktivet). Direktivet är avsett att fylla den lucka i EU:s regelverk som skapats genom att finan- siella tjänster är undantagna från tillämpningsområdet för direktivet (97/7/EG) om konsumentskydd vid distansavtal (det allmänna direk- tivet). Det nya direktivet innehåller, precis som det allmänna direktivet, bestämmelser om näringsidkarens informationsskyldighet och konsu- mentens ångerrätt vid avtal som ingås på distans, t.ex. genom försäljning per telefon eller över Internet. Medlemsstaterna skall ha genomfört direktivet senast den 9 oktober 2004.

Direktivet finns som bilaga 1.

Liksom vid genomförandet av det allmänna direktivet har överlägg- ningar hållits med företrädare för ansvariga departement i Danmark, Finland, Island och Norge. Vid överläggningarna har man sökt enas om hur direktivet bör tolkas och hur det lämpligen kan genomföras. Nordiska ministerrådets rapport ”Konsumentkrav på genomförande av EU:s direk- tiv om distansavtal för finansiella tjänster” (TemaNord 2003:544) har också beaktats.

Såväl under förhandlingsarbetet med direktivet som under arbetet med att genomföra det har samrådsmöten hållits med företrädare för berörda myndigheter och organisationer, nämligen Finansinspektionen, Konsu- mentverket, Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Fristående Sparbankers Riksförbund, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Fondbolagens Förening och Konsumenternas Försäkringsbyrå.

Under riksdagsbehandlingen av prop. 1999/2000:89 Lag om konsu- mentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal hemställde riks- dagen att regeringen skulle se över frågan om undantag från bestämmel- serna om näringsidkarens fullgörelse vid distansavtal om idrottsevene- mang. Med anledning härav utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian Distansavtalslagen och fritidsevenemang (Ds 2001:1). Promemorian har remissbehandlats.

En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2001/1361/L2).

Regeringen gav år 2000 Konsumentverket i uppdrag att göra en utvär- dering av det svenska genomförandet av det allmänna direktivet såsom detta kommit till uttryck i lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen).

I rapporten konstaterar Konsumentverket att distansavtalslagen varken har inneburit några hinder för Internetbolagens verksamhet eller några större negativa konsekvenser för telefonförsäljningen eller postorderför- säljningen. Inte heller i övrigt har lagen haft några mer påtagliga effekter för näringsidkarnas villkor. Däremot synes näringslivets kunskap om

Prop. 2004/05:13

27

lagen vara tämligen svag. Av rapporten framgår att både näringsidkare, konsumenter och konsumentvägledare menar att lagen i sin nuvarande form är svårtillgänglig. Konsumentverket lämnar i rapporten vissa för- slag på ändringar i distansavtalslagen. Förslagen behandlas i denna proposition. Verkets rapport har remissbehandlats.

En sammanfattning av rapporten finns som bilaga 4. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. Remissyttrandena finns till- gängliga i lagstiftningsärendet (Ju2002/9274/L2).

Som ett led i arbetet att dels genomföra det nya distansavtalsdirektivet, dels se över 2000 års distansavtalslag utarbetades inom Justitiedeparte- mentet departementspromemorian Ny distansavtalslag (Ds 2003:59). I promemorian föreslås att en ny lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal skall ersätta den nuvarande distansavtalslagen. Promemorian har remissbehandlats.

En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 5. Promemorians lagförslag finns i bilaga 6. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2002/6879/L2).

En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna i det nya direktivet och motsvarande eller närmast motsvarande bestämmelser i föreslagen eller befintlig svensk lagstiftning finns som bilaga 7.

Ändringar i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen

Utredningen om konsumenträttsliga frågor (dir. 1993:101) hade att undersöka om den tvååriga preskriptionstiden i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen för att reklamera fel på en vara eller hos en tjänst hindrar konsumenter att göra sina befogenheter gällande och, om inte denna undersökning gav anledning till annat, föreslå hur en förlängning av preskriptionstiden kunde genomföras. Utredningen hade vidare att överväga ändringar i avbeställningsrätten, omfattningen av näringsidka- rens produktansvar enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen, näringsidkarens möjligheter att begränsa verkningarna av en garanti samt vissa frågor om obefogade avvikelser mellan lagarna. Utredningen skulle också ta ställning till om ett förbättrat konsumentskydd kunde skapas genom bestämmelser om avsteg från den s.k. traditionsprincipen vid konsumentköp.

Riksdagen hemställde år 1992 att regeringen skulle se över bestämmel- serna i konsumentköplagen om konsumentens rätt till avbeställning (bet. 1991/92:LU24, rskr. 1991/92:177). Med hänvisning till utredningens bedömning i denna del – att det inte fanns anledning att avskaffa eller inskränka avbeställningsrätten – har regeringen beslutat att lägga riks- dagens skrivelse till handlingarna (Ju1992/3272/L2).

Utredningens förslag såvitt avser införande av den s.k. avtalsprincipen vid konsumentköp har föranlett en ny bestämmelse (49 §) i konsument- köplagen (se prop. 2001/02:134, bet. 2001/02:LU33, rskr. 2001/02:292).

I propositionen tar regeringen nu upp resterande delar av utredningens förslag. Det gäller preskriptionstiden vid reklamation och produkt- ansvaret enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen (se bet. 1989/90:LU35), möjligheten till begränsning av påföljder vid garantier (där en översyn efterfrågats från näringslivshåll) och samordningen

Prop. 2004/05:13

28

mellan konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen (påpekat av Lag- Prop. 2004/05:13 rådet, se prop. 1989/90:89).

En sammanfattning av utredningens betänkande Nya konsumentregler. Preskriptionstid. Garantier m.m. Borgenärsskydd (SOU 1995:11) i de delar som behandlas i denna proposition finns i bilaga 8. Utredningens lagförslag i här aktuella delar finns i bilaga 9. Utredningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i lagstift- ningsärendet (Ju1995/930/L2).

Denna proposition bygger på en överenskommelse mellan den social- demokratiska regeringen och Vänsterpartiet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 10 juni 2004 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 11.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 12. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.2, 5.3.3 och 5.4.1 samt i författningskommentaren.

I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom ett par rent redaktionella ändringar gjorts.

4Direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter

Syftet med direktivet är en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om distansförsäljning av finansiella tjänster till kon- sumenter (artikel 1). En i ingressen till direktivet uttalad målsättning är att inom ramen för arbetet med att förverkliga den inre marknaden grad- vis befästa marknaden för finansiella tjänster och bidra till en hög kon- sumentskyddsnivå. I ingressen framhålls att finansiella tjänster är särskilt lämpade för distansförsäljning och att ett regelsystem för detta kommer att öka konsumenternas förtroende för ny teknik för distansförsäljning, t.ex. elektronisk handel (ingressats 1 och 5).

Direktivets bestämmelser är avsedda att tillämpas på distansavtal om finansiella tjänster som sluts mellan en näringsidkare och en konsument samt på sådan marknadsföring som direkt syftar till sådana avtal. Artikel 18 klargör förhållandet till det allmänna direktivet och föreskriver att undantagsregeln i artikel 3.1 första strecksatsen i det allmänna direktivet skall ändras så att det framgår att det direktivet inte skall tillämpas på sådana avtal om finansiella tjänster som omfattas av det nya direktivet. Eftersom direktivet alltså kompletterar det allmänna direktivet, anknyter definitionerna av begreppen distansavtal, konsument och näringsidkare nära till dem som används där. Det skall således vara fråga om avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument inom ramen för ett system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans organiserat av näringsidkaren, som för detta avtal uteslutande använder en eller flera tekniker för distanskommunikation fram till och med tid-

29

punkten då avtalet ingås (artikel 2 a). Med det senare avses alla tekniker som medför att avtal kan slutas utan att parterna träffas fysiskt, såsom telefon, Internet, postorder, brev m.m. Den för avgränsningen mot det allmänna direktivet avgörande definitionen av begreppet finansiell tjänst anges i artikel 2 b). Av definitionen framgår att begreppets innebörd är vid och omfattar alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, för- säkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar.

Tillämpningsområdet för direktivet är således brett och i princip avsett att omfatta alla finansiella tjänster som kan tillhandahållas på distans (ingressats 14). En viss begränsning följer emellertid av artikel 1.2, som handlar om bestämmelsernas tillämplighet på avtal om fortlöpande tjänster eller återkommande transaktioner av samma slag, t.ex. ett konto- avtal med betalservice. Innebörden av artikeln är att direktivets bestäm- melser då endast skall gälla vid ingåendet av det inledande avtalet. En liknande konstruktion skall gälla om parterna inte har träffat något inle- dande avtal men de på varandra följande transaktionerna eller separata transaktionerna av samma slag fördelade över tiden utförs mellan samma avtalsslutande parter. I dessa fall skall bestämmelserna om näringsidka- rens informationsskyldighet bara utlösas vid den första transaktionen. Bestämmelsen har utformats mot bakgrund av att serier av transaktioner mellan samma parter avtalsrättsligt kan bedömas på olika sätt i medlems- staterna (ingressatserna 16 och 17).

Näringsidkarens informationsskyldighet

Precis som i det allmänna direktivet är bestämmelserna om näringsidka- rens informationsskyldighet en av de mest centrala delarna av konsu- mentskyddet enligt direktivet. Informationskravet är dock ännu mer om- fattande och detaljstyrt än i det allmänna direktivet. En markant skillnad mot det allmänna direktivet är också kravet att all information i princip skall lämnas före avtalsslutet. Någon uppdelning motsvarande den i det allmänna direktivet om förhands- och efterhandsinformation förekommer alltså inte. Enligt artikel 3 skall konsumenten i rimlig tid innan han blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud informeras om bl.a. näringsid- karens identitet och adress, den finansiella tjänstens huvudsakliga egen- skaper, priset för tjänsten inbegripet alla skatter och avgifter, ångerrätten och villkoren för utövande av den inklusive uppgift om vilket belopp som konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten, distansavtalets närmare bestämmelser om uppsägningsrätt och lagvals- klausuler m.m. samt klagomålshantering och tvistlösning utanför dom- stol.

Artikel 3 ställer inte några krav på att den i artikeln angivna informa- tionen skall lämnas i viss form. Det gör i stället artikel 5, som föreskriver att informationen och samtliga avtalsvillkor skall överlämnas till konsu- menten i pappersform eller på annat varaktigt medium som är tillgängligt för denne. Detta skall ske inom rimlig tid innan konsumenten är bunden av ett distansavtal eller ett anbud. För att ytterligare säkerställa konsu- mentens informationsbehov föreskriver artikel 5 vidare att konsumenten har rätt att när som helst under avtalsförhållandet på begäran erhålla avtalsvillkoren i pappersform.

Prop. 2004/05:13

30

Konsumentens ångerrätt

Prop. 2004/05:13

Den andra centrala delen av konsumentskyddet är, liksom i det allmänna direktivet, konsumentens ångerrätt. Konsumenten skall alltså ha rätt att utan påföljd och utan att behöva ange några skäl frånträda ett ingånget distansavtal. Ångerfristen är 14 dagar från den dag då avtalet ingås. Vid livförsäkringar som omfattas av det andra livförsäkringsdirektivet (90/619/EEG) och privata individuella pensioner är ångerfristen förlängd till 30 dagar. Vid livförsäkringar skall fristen inte heller beräknas från dagen för avtalet utan från den dag då konsumenten informeras om att distansavtalet ingåtts. Fristen börjar dock aldrig löpa förrän konsumenten erhåller avtalsvillkoren och den föreskrivna informationen (artikel 6). Någon yttersta tidsgräns inom vilken ångerrätten måste utövas föreskrivs inte i direktivet.

Ångerrätten i direktivet skiljer sig från vad som gäller enligt det all- männa direktivet. Till ångerrätten har nämligen kopplats en rätt för näringsidkaren att kräva betalning för den del av den finansiella tjänsten som faktiskt har tillhandahållits när ångerrätten utövas. Den begärda ersättningen får inte överstiga ett belopp som står i proportion till omfatt- ningen av den redan tillhandhållna tjänsten jämförd med samtliga presta- tioner enligt avtalet och får inte i något fall vara så stor att den kan tolkas som en påföljd. Härutöver skall parterna inom 30 dagar från meddelandet om att konsumenten vill utöva ångerrätten återställa de betalningar och den egendom de fått om hand i enlighet med distansavtalet (artikel 7). Denna reglering får till följd att rättsverkningarna snarare kan liknas vid en uppsägningsrätt än en ångerrätt i vanlig mening.

För bestämmelserna om ångerrätt gäller även vissa undantag, vilka huvudsakligen är motiverade med hänsyn till vikten av att motverka missbruk av rätten. Bestämmelserna är således inte tillämpliga på distansavtal om finansiella tjänster vars pris beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen (artikel 6.2). Härigenom undantas bl.a. avtal om överlåtelse av sådana finansiella instrument som omsätts på markna- den och uppdrag om växling till främmande valuta. Från ångerrätten undantas även vissa kortfristiga försäkringar och avtal som båda parter på konsumentens uttryckliga begäran har fullgjort innan konsumenten har utövat sin ångerrätt. Medlemsstaterna har enligt artikel 6.3 också rätt att införa undantag från ångerrätten för bl.a. krediter som säkras genom panträtt i fast egendom eller bostadsrätt.

Betalning med kort och tjänster som utförs utan begäran

Artikel 8 i direktivet föreskriver att medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga bestämmelser så att konsumenten kan begära annullering av en betalning som har gjorts genom bedräglig användning av konsu- mentens betalkort samt få de utbetalda beloppen återkrediterade eller återbetalda.

Enligt artikel 9 skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda att finansiella tjänster tillhandahålls en konsument utan före- gående begäran, när tillhandahållandet innefattar ett krav på betalning.

Medlemsstaterna skall också vidta nödvändiga åtgärder för att under

31

sådana förhållanden befria konsumenten från all skyldighet att fullgöra någon motprestation.

Motsvarande bestämmelser finns i det allmänna direktivet.

Begränsning av vissa marknadsföringsåtgärder

Enligt artikel 10 skall näringsidkarens användning av automatiska upp- ringningssystem utan mänsklig medverkan och telefax förutsätta att kon- sumenten på förhand har gett sitt samtycke. Beträffande annan teknik för distanskommunikation som möjliggör individuell kommunikation skall medlemsstaterna se till att den endast kommer till användning om konsu- menten har lämnat sitt samtycke eller, i vart fall, inte uttryckligen motsatt sig en sådan användning. Bestämmelserna står i huvudsaklig överens- stämmelse med artikel 10 i det allmänna direktivet.

Medel för att säkra efterlevnaden

Medlemsstaterna skall föreskriva lämpliga påföljder för näringsidkaren då denne inte följer de nationella bestämmelser som har antagits för att genomföra direktivet. I detta syfte får föreskrivas att en konsument kost- nadsfritt och utan påföljd kan säga upp distansavtalet när som helst. På- följderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 11).

Medlemsstaterna skall också se till att det i konsumenternas intresse finns lämpliga och effektiva rättsmedel. Dessa medel skall innefatta bestämmelser varigenom ett eller flera organ får väcka talan inför dom- stol eller förvaltningsmyndighet för att säkerställa att nationella bestäm- melser för genomförandet av direktivet tillämpas. Det kan röra sig om offentliga organ, konsumentorganisationer som har ett berättigat intresse att skydda konsumenter eller yrkessammanslutningar som har ett berätti- gat intresse av att få saken prövad. Nödvändiga åtgärder skall även vidtas för att säkerställa att operatörer och leverantörer av teknik för distans- kommunikation under vissa förutsättningar upphör med sådana förfaran- den som strider mot direktivet (artikel 13).

Enligt artikel 14 skall medlemsstaterna verka för att klagomåls- och prövningsförfaranden utom domstol kommer till stånd och uppmuntra sådana organ att samarbeta för att lösa gränsöverskridande tvister.

Medlemsstaterna får vidare föreskriva att näringsidkaren skall ha bevisbördan för att skyldigheten att informera konsumenten fullgjorts samt att konsumenten förklarat sig villig att ingå avtalet och samtyckt till fullgörelse enligt avtalet (artikel 15).

Övrigt

Medlemsstaterna får enligt artikel 16 införa övergångsbestämmelser enligt direktivet gentemot näringsidkare som är etablerade i en medlems- stat som ännu inte genomfört direktivet.

I artiklarna 17–19 föreskrivs om vissa ändringar i det tidigare nämnda andra livförsäkringsdirektivet och i det allmänna direktivet och direktivet (98/27/EG) om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen.

Prop. 2004/05:13

32

Direktivet trädde i kraft den 9 oktober 2002. Det skall genomföras av Prop. 2004/05:13 medlemsstaterna senast den 9 oktober 2004. Kommissionen skall under-

söka hur den inre marknaden för distansavtal om finansiella tjänster fungerar och skall senast den 9 april 2006 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet, tillsammans med even- tuella förslag om ändring av direktivet eller ytterligare harmonisering av bestämmelserna som rör information och ångerrätt (artiklarna 20–22).

5 Genomförande av direktivet

5.1Utgångspunkter för genomförandet

Ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 249 i EG-fördra- get). Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direk- tivs terminologi och systematik, om väl det avsedda resultatet uppnås med en annan terminologi och systematik. Avgörande är att lagstift- ningen uppnår det resultat i sak som direktivet eftersträvar.

Att märka är att det nya direktivet, i motsats till vad som normalt är fallet i fråga om direktiv till skydd för konsumenten, till övervägande del försöker åstadkomma en fullharmonisering av det område som regleras i direktivet. I ingressats 13 uttrycks sålunda att medlemsstaterna inte bör kunna besluta om andra bestämmelser än dem som fastställs i direktivet på de områden som harmoniseras i direktivet om det inte särskilt anges att detta är möjligt. I vad mån de enskilda artiklarna i direktivet är utfor- made med fullharmonisering i sikte kommer att behandlas närmare i anslutning till övervägandena i respektive del. Något förenklat gäller att medlemsstaterna är fria att behålla eller anta strängare krav på näringsid- karens information till konsumenten (se artikel 4), medan avsikten är att bestämmelserna om ångerrätten och övriga delar av direktivet i huvudsak skall innefatta en fullharmonisering. I ingressats 12 sägs att det skulle inverka negativt på den inre marknadens funktion och på konkurrensen om medlemsstaterna antog motstridiga eller olika bestämmelser om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och att det därför är nödvändigt att på gemenskapsnivå införa gemensamma regler som inte innebär någon minskning av det allmänna konsumentskyddet i medlemsstaterna.

Det nu sagda innebär att handlingsutrymmet för medlemsstaterna generellt sett är mindre än vid genomförandet av ett s.k. minimidirektiv, som endast uppställer en miniminivå för konsumentskyddet. Eftersom direktivet till övervägande del skall ge fullharmonisering, har det också medfört mera långtgående och detaljerade regler än om det bara hade varit ett minimidirektiv. Det bör dock betonas att även ett fullharmonise- ringsdirektiv ger en viss frihet för genomförandet. Det nya direktivet är inte utformat som en modellag med färdiga bestämmelser som medlems- staterna har att inkorporera i nationell rätt. Bestämmelserna – även i de delar som är avsedda att innefatta fullharmonisering – riktar sig enbart

till medlemsstaterna och lämnar ett förhållandevis stort utrymme att an-

33

passa såväl terminologi och systematik som valda lagtekniska lösningar Prop. 2004/05:13 till nationell rätt. En utgångspunkt vid genomförandet bör vara att en

sådan anpassning skall ske så långt det är möjligt och lämpligt.

Vidare öppnar direktivet i många frågor upp för skilda sakliga lös- ningar. En utgångspunkt redan vid antagandet av direktivet var, som sagt, att bestämmelserna på gemenskapsnivå inte skall urholka det konsument- skydd som gällande nationell rätt redan ger. Detta bör naturligtvis beak- tas även vid genomförandet. Samtidigt bör det undvikas att konsument- intresset onödigt och i allt för hög grad går ut över andra samhälleliga intressen, såsom goda förutsättningar för handel och kreditgivning. I allt väsentligt ger direktivet möjlighet att ta hänsyn till detta vid genomfö- randet. Genomgående bör också eftersträvas en så enkel och klar svensk lagstiftning som möjligt. Såvida direktivet inte kräver det bör alltför kasuistiskt utformade regler undvikas.

En annan utgångspunkt vid genomförandet av direktivet bör vara intresset av att kunna ansluta till sådana gemensamma nordiska tolk- ningar av direktivets bestämmelser som kunnat uppnås genom mötena på departementsnivå. Det nära släktskapet mellan de nordiska språken, lik- heterna i samhällsstrukturen och det sedan länge utvecklade nordiska samarbetet gör att det finns goda förutsättningar för en utveckling av den nordiska marknaden för distansavtal. En gemensam nordisk förståelse av direktivet kan dessutom bidra till att detta kan tolkas och genomföras på ett likartat sätt inom hela EU. Slutligen har det naturligtvis också ett vär- de i sig att den nordiska rättslikheten så långt möjligt kan upprätthållas.

I sammanhanget kan påpekas att den svenska lydelsen av direktivet på en del punkter skiljer sig från andra lydelser sakligt sett. För att bedöma vilket resultat direktivet vill uppnå har därför även andra lydelser använts, främst den danska, engelska, franska och tyska.

5.2

En ny distans- och hemförsäljningslag

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Direktivet skall genomföras i en ny särskild

 

 

 

distans- och hemförsäljningslag. Den nya lagen skall även innehålla

 

 

 

bestämmelser om distansavtal om överlåtelse och upplåtelse av lös

 

 

 

egendom och utförande av icke finansiella tjänster samt bestämmelser

 

 

 

om hemförsäljningsavtal, vilka till stor del överförs oförändrade från

 

 

 

den nuvarande distansavtalslagen (se avsnitt 6 nedan). Den nya lagen

 

 

 

kommer därmed att reglera konsumentskyddet vid alla slags distans-

 

 

 

avtal och hemförsäljningsavtal och ersätter den nuvarande distansav-

 

 

 

talslagen. Lagen skall, om inte annat sägs i lagen, vara tvingande till

 

 

 

konsumentens förmån (Se 1 kap. 1 och 3 §§.)

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, utom så till

 

vida att den i promemorian föreslagna nya lagen har samma namn som

 

2000 års lag (se promemorian s. 45 f.).

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo-

 

rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Postorder-

 

föreningen, Swedish Direct Marketing Association och Sveriges Mark-

 

nadsförbund anser dock att bestämmelser om distansavtal bör finnas i en

 

lag och bestämmelser om hemförsäljning i en annan.

34

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande distansavtalslagen Prop. 2004/05:13 finns bestämmelser om näringsidkarens informationsskyldighet och kon-

sumentens ångerrätt när en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument, om avtalet ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans (distansavtal) eller avtalet ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe (hemförsäljningsavtal). Lagen gäller också för mark- nadsföring som syftar till sådana distansavtal. Den gäller dock inte för distansavtal som avser försäkring, kredit eller någon annan finansiell tjänst och inte heller för hemförsäljningsavtal om försäkring eller om finansiella instrument. Som har framgått har bestämmelserna i den nuva- rande distansavtalslagen tillkommit för att genomföra det allmänna direktivet och även anpassats efter hemförsäljningsdirektivet.

Som redan påpekats skiljer sig näringsidkarens informationsskyldighet och konsumentens ångerrätt i det nya direktivet på många sätt från mot- svarande bestämmelser i det allmänna direktivet och i hemförsäljningsdi- rektivet. Ett genomförande av det nya direktivet förutsätter därför ett betydande antal nya lagregler av både civilrättsligt och marknadsrättsligt slag. Det förefaller dock inte lämpligt att genomföra det nya direktivet med en ny lag som bara handlar om konsumentskydd vid distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument. Som Lagrådet framhöll under lagstiftningsarbetet med den nuvarande distansavtalslagen är det en fördel om i stort sett alla bestämmelser om ångerrätt finns samlade i en enda lag och om innehållet i tre direktiv med nära samband med va- randra hålls samman i den svenska lagstiftningen (se prop. 1999/2000:89 s. 22 och 134).

I likhet med förslaget i promemorian anser regeringen att genomföran- det bör ske i en samlad lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal som är tillämplig på alla typer av distans- och hem- försäljningsavtal (se vidare i avsnitt 6.1). Eftersom det är fråga om så många och, vad främst gäller strukturen, genomgripande förändringar, bör genomförandet inte ske med ändringar i den nuvarande distansavtals- lagen. Den nuvarande lagen bör i stället upphöra att gälla samtidigt som den nya lagen träder i kraft. Som Lagrådet har förordat bör den nya lagen dessutom ges ett mer lätthanterligt namn än 2000 års lag. Med det av Lagrådet föreslagna namnet distans- och hemförsäljningslag minskar också behovet att använda kortformen distansavtalslagen, som helt saknar hänvisning till hemförsäljning.

Enligt artikel 12.1 i det nya direktivet, artikel 12.1 i det allmänna direktivet och artikel 6 i hemförsäljningsdirektivet kan en konsument inte avstå från de rättigheter han har fått genom att direktiven har införlivats med den nationella rätten. Lagen skall alltså, i den mån inte annat sägs i lagen, vara tvingande till konsumentens förmån.

35

5.3

Tillämpningsområdet

Prop. 2004/05:13

5.3.1Avtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

Regeringens förslag: Bestämmelserna om distansavtal om finansiella tjänster skall tillämpas på distansavtal om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument. (Se 3 kap. 1 § första och fjärde styckena.)

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens (se promemorian s. 47 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Uppsala tingsrätt, Fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och Fondbolagens förening anser att det i lagen bör tas in en definition av finansiell tjänst.

Skälen för regeringens förslag

Finansiell tjänst

Direktivet är tillämpligt på distansavtal om finansiella tjänster. Enligt direktivets definition avses med en finansiell tjänst ”alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar” (artikel 2 b).

Kommissionens ursprungliga direktivförslag, som presenterades den 14 oktober 1998 (KOM [1998] 468), innehöll en bilaga med en lång väg- ledande förteckning över vad som skulle anses som finansiella tjänster. Bilagan upptog följande:

1.mottagande av insättningar och övriga återbetalningspliktiga medel,

2.utlåningsverksamhet, särskilt konsumtionskrediter och hypotekskrediter,

3.finansiell leasing,

4.betalningsförmedling, utgivning och administration av betalningsmedel,

5.valutatjänster,

6.garantier och åtaganden,

7.mottagande, överföring och/eller verkställande av order i samband med föl- jande finansiella instrument samt tjänster avseende eller i samband med utgiv- ning av följande finansiella produkter:

a)penningmarknadsinstrument

b)överlåtbara värdepapper

c)andelar i värdepappersfonder och andra kollektiva investeringsprogram

d)finansiella terminskontrakt och optioner

e)valuta- och ränteinstrument,

8.portföljförvaring och investeringsrådgivning avseende något av de instrument som anges i punkt 7,

9.förvaring och förvaltning av värdepapper,

10.bankfackstjänster,

11.försäkringar, utom livförsäkringar,

12.livförsäkringar,

13.livförsäkringar knutna till investeringsfonder,

14.långfristiga sjukförsäkringar som inte kan sägas upp,

15.återköp av kapital och

16.individuella pensionsförsäkringar.

36

Även i det allmänna direktivet fanns tidigare en bilaga med en vägle- dande förteckning över finansiella tjänster. I enlighet med vad som före- skrivs i artikel 18.2 i det nya direktivet har bilagan numera utgått. För- teckningen hänvisar till ett antal av gemenskapens rättsakter, såsom ”de investeringstjänster som avses i bilagan till rådets direktiv (93/22/EEG) om investeringstjänster inom värdepappersområdet” och ”tjänster i sam- band med verksamhet som omfattas av ömsesidigt erkännande och som anges i bilagan till rådets direktiv (89/646/EEG) om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och bedriva verksamhet i kreditinstitut”. Det första direktivet har sedermera ersatts av Europaparla- mentets och rådets direktiv (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävan- de av rådets direktiv 93/22/EEG. Det senare direktivet har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv (2000/12/EG) med samma namn som 1989 års direktiv.

Direktivets slutgiltiga version hänvisar inte till någon sådan vägle- dande förteckning. Detta bör dock inte tolkas som uttryck för att man avsett att begränsa direktivets tillämpningsområde. Tvärtom talar över- vägande skäl för att de tjänster som omnämns i de två nyss nämnda väg- ledande förteckningarna utgör finansiella tjänster i direktivets mening. Det främsta skälet till att man i den slutliga direktivtexten utmönstrat alla hänvisningar till vägledande förteckningar var snarare en önskan att tillskapa en vid och flexibel definition som kan följa den snabba utveck- lingen av finansiella tjänster som säljs på distans (se ingressats 14).

Som en allmän utgångspunkt gäller att frågan om en viss företeelse skall anses utgöra en finansiell tjänst bestäms utifrån tjänstens karaktär, inte utifrån vem som tillhandahåller den. Inte heller spelar det någon av- görande roll för bedömningen om tjänsteutövaren står under tillsyn eller är underkastad särskilda regler som gäller för en viss typ av verksamhet. Det är alltså i princip utan betydelse om ett distansavtal om en viss kredit ingås med en bank för vilken tillstånd att bedriva bankrörelse meddelats eller med en kreditgivare vars verksamhet inte är tillståndspliktig. En annan sak är att de allra flesta finansiella tjänster ju tillhandahålls av institut som står under tillsyn eller för vilka särskild lagstiftning eller till- ståndsplikt gäller. Det kan inte heller uteslutas att den omständigheten att tjänsten tillhandahålls av en professionell aktör på de finansiella mark- naderna någon gång bör kunna ha betydelse vid tvivelsmål om tjänstens karaktär.

Det som allmänt sett kan sägas vara karaktäristiskt för en finansiell tjänst är vidare att den, direkt eller indirekt, har att göra med pengar, andra betalningsmedel, finansiella instrument, finansiella risker eller finansiella säkerheter. Finansiella tjänster i direktivets mening är således t.ex. inlåning på konto, utgivning av obligationer eller tillhandahållande av andra sparformer, utlåning och annan kreditgivning, garantiförbindel- ser eller ställande av annan säkerhet, valutatransaktioner, betalnings- förmedling samt mottagande och förmedling av order avseende investe- ringar. Likaså ingår försäkringar i begreppet.

Det finns en definition av begreppet tjänst i artikel 50 i EG-fördraget, vilken har till syfte att avgränsa tillämpningsområdet för den fria rörlig- heten av tjänster enligt fördragets artikel 49. Enligt denna definition är

Prop. 2004/05:13

37

det en förutsättning att det handlar om en prestation som normalt utförs mot ersättning. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har man konstaterat att det även vid avtal om finansiella tjänster normalt utgår ersättning men att detta inte kan anses vara en förutsättning för att det skall vara fråga om en finansiell tjänst i direktivets mening.

Det bör redan här betonas att begreppet finansiell tjänst i direktivets mening även omfattar en del avtal som i svensk civilrätt snarare betraktas som överlåtelse av lös egendom, t.ex. köp av aktier, samt vissa avtal som innehåller moment av både köp och tjänst. Se vidare nedan under rubri- ken Handel med värdepapper och andra investeringstjänster.

Även om det, som sagt, inte bör spela någon direkt roll om tjänste- utövaren står under tillsyn eller är underkastad särskilda lagregler som gäller för en viss typ av verksamhet, kan regleringen av den finansiella verksamheten ibland tjäna som vägledning vid tolkningen, särskilt när det är fråga om lagstiftning som avser att genomföra sådana EG-rättsliga bestämmelser som beaktats vid upprättandet av de vägledande förteck- ningar som tidigare nämnts. För tolkningen av direktivets banktjänster och tjänster som avser krediter kan således förteckningen i 7 kap. 1 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse över tillåtna verksamhetsgrenar för en bank eller ett kreditmarknadsföretag ge en viss vägledning.

När det gäller tjänster som avser försäkring kan på motsvarande sätt den lagstiftning som reglerar rätten att bedriva försäkringsrörelse ge viss vägledning (se närmast 2 kap. 3 a – 3 c §§ försäkringsrörelselagen). Tilläggas bör att direktivet omfattar både sådana tjänster som har sam- band med tecknandet av försäkring, t.ex. ett avtal med en försäkrings- mäklare, och själva försäkringsavtalet som sådant. Direktivets definition av begreppet distansavtal medför vidare att tillämpningsområdet är be- gränsat till individuella avtal mellan en näringsidkare och en konsument (se avsnitt 5.3.2). Redan därför begränsas alltså tillämpningen när det gäller kollektivavtalsbunden försäkring och gruppförsäkring (se närmare författningskommentaren till 3 kap. 1 § första stycket).

Med tjänster som avser privata individuella pensioner avses i första hand olika typer av avtal om privat individuellt sparande i pensionsför- säkringar och liknande, t.ex. sparande enligt lagen (1993:931) om indivi- duellt pensionssparande. Utanför tillämpningsområdet faller emellertid sådan pensionsrätt från det allmänna som följer av författning och sådana tjänstepensionsavtal som följer ett visst anställningsförhållande.

Tjänster som avser betalningar omfattar betalningsförmedling och betalningsöverföring, girering, växlar och checkar samt elektroniska pengar. Liksom så ofta annars omfattar uttrycket till stor del sådant som även kan inrymmas under någon av de andra företeelser som anges i definitionen (banktjänster).

Med tjänster som avser investeringar torde i huvudsak avses verk- samhet som regleras i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och i lagen (2004:46) om investeringsfonder. Se vidare nedan under rubriken Handel med värdepapper och andra investeringstjänster.

Nästan alla finansiella instrument som handlas i Sverige är demateriali- serade. Förvaringen av dessa – kontoföringen – sker till största delen i avstämningsregister enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansi- ella instrument. När en konsument har förvärvat ett sådant dematerialiserat

Prop. 2004/05:13

38

finansiellt instrument kan han välja att låta ett kontoförande institut, i Prop. 2004/05:13 praktiken ofta den bank eller det värdepappersinstitut som ombesörjde

förvärvet, sköta förvaringen i en depå hos institutet. Hos den centrala värdepappersförvararen (i praktiken Värdepapperscentralen VPC AB) registreras innehavet då i institutets namn (förvaltarregistrering). Ett sådant avtal om förvaring i depå, som ofta även innefattar ett uppdrag för institutet att ta hand om utdelning och på andra sätt bevaka ägarens rätt, utgör en finansiell tjänst. Ett annat alternativ är emellertid att konsumen- ten uppdrar åt det kontoförande institutet att öppna ett s.k. VP-konto i konsumentens eget namn där det finansiella instrumentet sedan förvaras. Även detta uppdrag får ses som en finansiell tjänst, en tjänst som dess- utom ofta byggs ut med avtal om olika servicefunktioner.

Också de funktioner som utförs av den centrala värdepappersförvara- ren – handhavandet av och kontoföringen i avstämningsregistret – kan i och för sig anses utgöra finansiella tjänster. Däremot torde den centrala värdepappersförvararen normalt, dvs. när man använder sig av ett konto- förande institut, inte stå i ett sådant avtalsförhållande med konsumenten att dess tjänster omfattas av direktivet. I den mån den centrala värde- pappersförvararen fullgör särskilda uppgifter på konsumentens uppdrag och för dennes räkning, kan situationen dock vara annorlunda.

Direktivets definition omnämner inte särskilt investeringsrådgivning som en sådan företeelse som omfattas av begreppet finansiell tjänst. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har man dock gjort bedöm- ningen att direktivet får anses omfatta även sådan rådgivning. Också här är det i första hand de tidigare nämnda vägledande förteckningarna, vilka uttryckligen upptar investeringsrådgivning som en finansiell tjänst, som utgör grunden till detta ställningstagande.

Med investeringsrådgivning avses enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG: ”tillhandahållande av personliga rekommen- dationer till en kund, på dennes begäran eller på värdepappersföretagets initiativ, i fråga om en eller flera transaktioner som avser finansiella instrument”. En snarlik definition av uttrycket återfinns för övrigt i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2002:7) om uppföranderegler på värdepappersmarknaden.

Det skall alltså vara fråga om rådgivning avseende placering av konsumentens medel i finansiella instrument, s.k. placeringsrådgivning. Rådgivningen skall vidare vara individuell, vilket innebär att den skall syfta till att lämna rekommendationer och handlingsalternativ som är utformade efter kundens särskilda behov och förutsättningar. En sådan avgränsning av begreppet sammanfaller även i huvudsak med tillämp- ningsområdet för lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsu- menter (se prop. 2002/03:133). En förutsättning är naturligtvis också att det föreligger ett avtalsförhållande mellan rådgivaren och konsumenten eller, beträffande informationsskyldigheten före avtalet, ett åsyftat avtals- förhållande.

39

En definition i lagen?

Den svenska lagen bör omfatta alla de finansiella avtal som direktivet gäller. Frågan är då om det i lagen bör tas in en definition av finansiell tjänst. Här bör beaktas att direktivets definition, som framgått, är tämligen vag och allmänt hållen. Den svenska lydelsen är vid en jämförelse med andra språkversioner inte heller särskilt lyckad. Den talar om ”alla banktjänster” på ett sätt som förespeglar att det avgörande är vilket subjekt som utför prestationen, snarare än vilken karaktär och vilket innehåll den aktuella tjänsten har (jfr särskilt med den engelska texten: ”any service of a banking, credit, insurance, personal pension, investment or payment nature”; och med den danska versionen: ”enhver tjeneste, der har karakter af bank-, kredit-, forsikrings-, individuell pensions-, investerings- eller betalingstjenesteydelse”). Vidare avviker den svenska lydelsen språkligt sett från gängse terminologi inom svensk civilrättslig lagstiftning. Det är alltså olämpligt att utan vidare ta in direktivets definition. Samtidigt synes det inte heller lämpligt att införa en avvikande definition i lagen, eftersom detta skulle medföra en risk för att lagen får ett snävare tillämpningsområde än direktivets.

Slutsatsen av det sagda är att det är onödigt – och kan vara missvisande

– om det i lagen tas in en särskild definition av finansiella tjänster. Tillämpningsområdet blir enklare och tydligare uttryckt om det i stället anges att lagen gäller för distansavtal om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument (se närmare strax nedan). Därmed säkerställs dess- utom bäst att tillämpningsområdet – nu och framgent – överensstämmer med den innebörd begreppet har enligt EG-rätten. Som har betonats ovan är avsikten med direktivet att det skall omfatta alla tjänster som kan anses finansiella. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också framkommit att man i vart fall i Finland överväger en ordning som överensstämmer med denna.

Handel med värdepapper och andra investeringstjänster

Distansavtalslagen – liksom det allmänna direktivet – gör alltså i dag undantag för finansiella tjänster. Överlåtelse av värdepapper omfattas däremot av lagen; det är civilrättsligt inte ett avtal om en finansiell tjänst utan ett avtal om överlåtelse av lös egendom. Detta gäller både för för- säljning av aktier i eget lager och för försäljning i kommission. Om t.ex. en bank säljer aktier i kommission, dvs. säljer aktier för någon annans räkning men i eget namn, är banken vid tillämpningen av lagen att betrakta som näringsidkare och skall följa de informationskrav som gäller vid distansavtal (jfr prop. 1999/2000:89 s. 33, 78 och 99).

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har man kommit fram till att begreppet finansiell tjänst i det nya direktivet emellertid bör tolkas så att det är avsett att inrymma även dessa fall av överlåtelse av värde- papper. I de gemenskapsrättsliga akterna på området, till vilka det alltså hänvisades i den tidigare omnämnda bilaga II i det allmänna direktivet, omfattar begreppet investeringstjänster bl.a. handel för egen räkning och utförande av order på kunders uppdrag (se artikel 1.1 och avsnitt A i bila- gan till rådets direktiv 93/22/EEG om investeringstjänster inom värde-

Prop. 2004/05:13

40

pappersområdet och artikel 3.1 (2) samt bilaga 1, avsnitt A i det nyss nämnda direktivet (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument som ersätter 1993 års direktiv. Dessa begrepp täcker såväl kommissions- handel som handel för egen räkning. I Sverige har direktivet om investe- ringstjänster genomförts huvudsakligen i lagen (1991:981) om värdepap- persrörelse. Den lagens 1 kap. 3 § anger vilka slags verksamheter som Finansinspektionen får ge tillstånd för och ger uttryck för ett motsvaran- de synsätt.

Slutsatsen är därför att den nya – och längre gående – regleringen skall tillämpas även vid försäljning av värdepapper i kommission och ur eget lager. För att inte bryta med den inom den svenska civilrätten vedertagna betydelsen av begreppen köp och tjänst måste detta dock åstadkommas genom att det i lagen anges att bestämmelserna – vid sidan om avtal om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster – skall tilläm- pas även på avtal om överlåtelse av finansiella instrument.

Det bör dock omedelbart betonas att det vid handeln med värdepapper gentemot konsumenter – liksom vid en del andra typer av avtal inom den finansiella sektorn – ibland kan vara svårt att göra en entydig avgräns- ning mellan vad som är att betrakta som en finansiell tjänst och vad som utgör avtal om överlåtelse av finansiella instrument (jfr Lagrådet i prop. 1999/2000:89 s. 135). Vid t.ex. aktiehandel föreligger normalt både ett uppdragsförhållande mellan konsumenten och värdepappersinstitutet om köp eller försäljning av aktier (tjänst) och – oftast – ett avtal om över- låtelse av aktierna i vilket institutet har ställning som kommissionär eller som part (köp). Ett värdepappersinstitut kan sålunda utföra kundens order om köp eller försäljning av aktier genom att handla i kommission eller i eget lager. Institutet kan emellertid också fullgöra sitt uppdrag genom att matcha två kundorder mot varandra, varvid institutet vid avtalsslutet om överlåtelsen uppträder som ombud för båda parter. Även denna situation omfattas av begreppet finansiell tjänst i direktivet. Ur konsumentens perspektiv är skillnaden mellan dessa fall knappast synlig. Denne har ju bara gett institutet ett uppdrag att köpa eller sälja vissa aktier och får normalt inte förrän i efterhand reda på hur institutet verk- ställt ordern.

Ett annat exempel där gränsdragningen inte är given är handeln med fondandelar. I den nya lagen om investeringsfonder används investe- ringsfonder som ett samlingsnamn för värdepappersfonder och special- fonder. Med värdepappersfond menas en fond vars andelar kan lösas in på begäran av andelsägare och som består av finansiella tillgångar, om den bildats genom kapitaltillskott från allmänheten och ägs av dem som skjutit till kapital samt förvaltas enligt 5 kap. lagen om investerings- fonder. Specialfonder definieras på ett liknande sätt (se 1 kap. 1 § 19 och 21 lagen om investeringsfonder). Om en konsument vänder sig till ett värdepappersinstitut eller ett fondbolag för att köpa fondandelar, utfärdas nya andelar sedan betalningen för andelarna tillförts fonden. Det sker således inte någon överföring av äganderätten till andelarna från en inne- havare till konsumenten. Resultatet är emellertid att konsumenten har förvärvat äganderätten till viss lös egendom (fondandelarna), varför avtalet i detta avseende närmast är ett avtal om överlåtelse av finansiella instrument. Men avtalet innebär dessutom att konsumenten uppdrar åt fondbolaget att förvalta fondens värdepappersinnehav. Eftersom fonden

Prop. 2004/05:13

41

inte betraktas som en egen juridisk person som kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, kommer fondbolagets förvaltning i själva verket att avse konsumentens egendom (jfr 4 kap. 1 § lagen om invester- ingsfonder). Avtalet kan därför i detta avseende betraktas som ett avtal om en finansiell tjänst.

En ytterligare fråga i sammanhanget är om även primärmarknads- aktiviteter, såsom marknadsintroduktioner och emissioner, omfattas av direktivet eller om de, som Svenska Fondhandlareföreningen gör gällande, bör undantas. Direktivets tillämpningsområde är dock inte inskränkt till att gälla enbart för omsättningen av finansiella instrument på andrahandsmarknaden. Något utrymme för medlemsstaterna att undanta primärmarknaden torde därför inte finnas. Och i den mån erbju- danden om deltagande i aktiviteterna riktas mot konsumenter gör sig samma skyddsbehov gällande som på andrahandsmarknaden.

Det är alltså många gånger svårt att göra en entydig avgränsning mellan vad som är att betrakta som en finansiell tjänst och vad som utgör överlåtelse eller emission av finansiella instrument. Bestämmelserna bör därför så långt möjligt utformas så att det inte har någon praktisk bety- delse om avtalet är att betrakta som en finansiell tjänst eller som ett avtal om överlåtelse eller emission av finansiella instrument.

Liksom i dag bör lagen i fråga om begreppet finansiellt instrument hänvisa till lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (se 4 § första stycket 2 i den nuvarande distansavtalslagen). Det kan dock inte helt uteslutas att det kan förekomma överlåtelse av finansiella pro- dukter som inte utgör finansiella instrument i den lagens mening. Ett exempel som har nämnts är handeln med begagnade livförsäkringar, dvs. överlåtelse av rätten till försäkringsersättning enligt en livförsäkring. Även om det i och för sig då hade varit naturligt att tillämpa lagen analogt, bör det – särskilt som det är fråga om lagstiftning till skydd för konsumenter – i förtydligande syfte anges i lagen att regleringen för finansiella instrument även gäller andra finansiella produkter.

5.3.2Distansavtal, näringsidkare, konsument m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelserna om distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument skall tillämpas på individuella distansavtal i konsumentförhållanden. Den nuvarande distansavtals- lagens definition av distansavtal skall överföras oförändrad till den nya lagen. Detsamma gäller den nuvarande lagens näringsidkare och konsument. I lagen skall inte tas in några definitioner av direktivets teknik för distanskommunikation, varaktigt medium eller operatör eller leverantör av teknik för distanskommunikation. (Se 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § första stycket.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 57 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Uppsala tingsrätt menar dock att lagen bör gälla för alla avtal som ingås utan att parterna träffas fysiskt, dvs. oberoende av om näringsidkaren har vidtagit någon

Prop. 2004/05:13

42

eller några särskilda åtgärder för att organisera en försäljning på distans. Post- och telestyrelsen anser att tillämpningsområdet inte bör begränsas till konsumentförhållanden utan att lagen även skall kunna tillämpas vid distansförsäljning till små företag.

Skälen för regeringens förslag: Det nya direktivet skall tillämpas på sådana avtal om finansiella tjänster och finansiella instrument som utgör distansavtal i direktivets mening. I det nya direktivet definieras distans- avtal som ”alla avtal om finansiella tjänster som ingås mellan en leve- rantör och en konsument inom ramen för ett system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans organiserat av leverantören, som för detta avtal uteslutande använder en eller flera tekniker för distanskommunikation fram till och med den tidpunkt då avtalet ingås” (artikel 2 a).

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har diskuterats huru- vida denna definition i sak skiljer sig från definitionen av distansavtal i det allmänna direktivet. Man har varit eniga om att någon saklig skillnad varken är avsedd eller kan utläsas av definitionernas ordalydelse. Detta innebär att avtalet för att omfattas av bestämmelserna skall ha ingåtts inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för distansför- säljning. Distans- och hemförsäljningslagens reglering av tillämpnings- området bör i detta avseende överensstämma med direktivens.

Det är självfallet en fördel om en och samma definition kan användas i förhållande till alla typer av distansavtal, oberoende om de avser varor, finansiella tjänster eller andra tjänster. Den nuvarande distansavtalsla- gens definition av begreppet distansavtal har inte rönt någon kritik under den tid som lagen varit i kraft, och definitionen bör överföras oförändrad till den nya lagens inledande del och således vara tillämplig både i förhållande till avtal om finansiella tjänster och finansiella instrument och avtal om varor och icke finansiella tjänster.

Det nya direktivet gäller – liksom det allmänna direktivet och hemför- säljningsdirektivet – bara konsumentavtal. Det finns inte tillräckliga skäl för ett annat tillämpningsområde, utan de nya bestämmelserna bör, i likhet med den nuvarande distansavtalslagen, vara begränsade till att gälla för avtal i konsumentförhållanden.

Av direktivets definition av distansavtal följer vidare att det skall vara fråga om individuella avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Även denna begränsning bör därför gälla för de nya bestämmelsernas tillämpningsområde.

I det nya direktivet definieras konsument som ”varje fysisk person som ingår distansavtal för ändamål som inte omfattas av hans närings- eller yrkesverksamhet” (artikel 2 d). Leverantör definieras som ”varje privat eller offentlig fysisk eller juridisk person som, inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet, i egenskap av avtalspart tillhandahåller tjänster som är föremål för distansavtal” (artikel 2 c). I stället för leve- rantör bör, i likhet med vad som gäller enligt den nuvarande distansav- talslagen och som brukligt är i svensk rätt, i den nya lagen användas näringsidkare.

Även begreppen konsument och näringsidkare (leverantör) har varit föremål för diskussion vid de nordiska departementsöverläggningarna. Slutsatsen har varit densamma som beträffande begreppet distansavtal. Oaktat att ordalydelsen i båda fallen skiljer sig något från motsvarande

Prop. 2004/05:13

43

definitioner i det allmänna direktivet är alltså någon saklig skillnad i betydelse varken avsedd eller möjlig att utläsa av ordalydelsen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad som tidigare sagts om förde- larna med samma definitionsbildning, både i förhållande till alla typer av distansavtal och i förhållande till den svenska konsumentskyddslagstift- ningen i övrigt, bör den nuvarande lagens definitioner av begreppen konsument och näringsidkare överföras oförändrade till den nya lagens inledande del.

Det nya direktivet innehåller vidare definitioner av teknik för distans- kommunikation och operatör eller leverantör av teknik för distanskom- munikation (artikel 2 e och g), vilka är i det närmaste identiska med mot- svarande definitioner i det allmänna direktivet. Definitionerna får anses vara tämligen betydelselösa. De utsäger knappast något som inte framgår redan av respektive uttryck i sig. Vid genomförandet av det allmänna direktivet ansågs det inte heller erforderligt att ta in dessa definitioner i lagen (se prop. 1999/2000:89 s. 27 f.). Det saknas skäl att nu göra någon annan bedömning. Det allmänna direktivet innehåller för övrigt en väg- ledande förteckning över de tekniker för distanskommunikation som omfattas av direktivet (se bilaga 1 till det allmänna direktivet).

Det nya direktivet innehåller slutligen även en definition av varaktigt medium. Enligt artikel 2 f) menas härmed ”varje medel som gör det möjligt för konsumenten att bevara information, som riktas till denne personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen”. Enligt direktivets tjugonde ingressats räknas som varak- tiga medier bl.a. disketter, CD-rom, DVD och den hårddisk i konsumen- tens dator på vilken elektronisk post lagras men inte webbplatser på Internet, utom de som uppfyller de kriterier som ingår i definitionen av ett varaktigt medium.

I artikel 5 i det allmänna direktivet föreskrivs att den s.k. efterhandsin- formationen skall ges skriftligen eller i annan varaktig form som är till- gänglig för konsumenten. Den sakliga innebörden av denna lokution i det allmänna direktivet torde inte skilja sig från informationsbestämmelserna i det nya direktivet, där alltså i stället begreppet varaktigt medium används. Någon särskild definition av varaktig form (eller varaktigt medium) ges dock inte i det allmänna direktivet.

Vid genomförandet av det allmänna direktivet beaktades det då förelig- gande förslaget till direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster och den definition av begreppet som fanns där (se prop. 1999/2000:89 s. 41 och 86). De nuvarande bestämmelserna i distansavtalslagen, som föreskriver att efterhandsinformationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten, har således utformats med tanke på att vara förenliga även med det nya direktivet. Lokutionen har sedermera även använts i 13 a § mark- nadsföringslagen (1995:450) angående sättet för lämnande av garantiut- fästelser och omfattar alltså bland annat de medier som anges i det nya direktivets tjugonde ingressats (se strax ovan).

Som Sveriges advokatsamfund påpekar skulle ingressatsen visserligen kunna tolkas som om webbaserad e-post (t.ex. en hotmail- eller spray- adress) aldrig kan omfattas, eftersom sådan e-post inte lagras på hårddis-

Prop. 2004/05:13

44

ken i konsumentens dator utan på en server som är placerad utanför kon- Prop. 2004/05:13 sumentens direkta kontroll. Enligt regeringen kan dock ingressens exem-

plifierande uppräkning knappast föranleda denna typ av motsatsslut. Den alltmer utbredda användningen av och tillgängligheten till Internet- anslutna datorer i hemmet, på arbetsplatsen och i offentliga miljöer, t.ex. bibliotek, gör att det inte gärna kan uppställas något absolut krav på att informationen kan lagras just i konsumentens egen hårddisk. Det är naturligare om bedömningen i stället får ta sikte på om den aktuella informationen ges på ett sådant sätt att den är läsbar och varaktigt till- gänglig för konsumenten i sin ursprungliga form, vilket får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid de nordiska depar- tementsöverläggningarna har man konstaterat att en ”öppen” hemsida på Internet normalt inte kan anses uppfylla kraven. Innehållet ändras och uppdateras typiskt sett löpande på ett sådant sätt att det inte går att ge konsumenten en tillräckligt säker möjlighet att i ett senare skede ha tillgång till och återge den ursprungliga informationen avseende det individuella avtalet. I den mån en hemsida kan utformas på ett sådant sätt att kraven på varaktig tillgång och möjlighet till oförändrad återgivning kan upprätthållas, är dock informationsformen i sig inte något hinder.

Den lokution som för närvarande används i distansavtalslagen och marknadsföringslagen innefattar alltså en reglering som är förenlig även med det nya direktivet. Med hänsyn till vikten av en enhetlig terminologi bör denna användas även i de nya informationsbestämmelserna. Det nya direktivets definition bör i enlighet härmed inte heller tas in i den nya lagen.

5.3.3Avtal om fortlöpande eller återkommande tjänster

Regeringens förslag: Vid sådana avtal om finansiella tjänster som avser fortlöpande tjänster eller återkommande överlåtelser skall bestämmelserna om distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument inte tillämpas på de enskilda tjänster eller överlåtelser som utförs inom ramen för avtalet. Om det inte finns något inledande avtal men parterna inom ett år från det första distansavtalet ingår ett nytt distansavtal om samma slag av finansiella tjänster eller finansiella instrument, skall näringsidkaren inte behöva ge den föreskrivna informationen på nytt. (Se 3 kap. 1 § andra och tredje styckena.)

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att bestämmelsen om inledande avtal om fortlöpande tjänster eller återkommande överlåtelser endast skall vara tillämplig när avtalet är ett distansavtal. I promemorian föreslås vidare att bestämmelsen om lättnad i informationskraven vid återkommande distansavtal inom ett år endast skall gälla överlåtelse av samma sorts finansiella instrument. I övrigt stämmer promemorians förslag överens med regeringens (se promemorian s. 60 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Finansinspektionen framhåller dock att regleringen för fortlöpande tjänster bör gälla obero- ende av om det inledande avtalet utgör ett distansavtal eller inte. Sveriges

Försäkringsförbund anser att undantaget från informationskraven vid

45

återkommande avtal inte bör gälla endast för avtal om finansiella instru- ment utan även omfatta t.ex. den situationen att ett försäkringsavtal för- nyas inom ett år.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 1.2 första stycket i det nya direktivet preciserar och begränsar tillämpningsområdet beträffande avtal om fortlöpande finansiella tjänster eller återkommande transaktioner av samma slag. Vid sådana avtal om finansiella tjänster som omfattar ett inledande avtal om tjänster som följs av på varandra följande transaktio- ner eller en rad separata transaktioner av samma slag fördelade över tiden skall direktivet tillämpas endast på det inledande avtalet. Syftet med bestämmelsen, vilket framgår av ingressats 16, är att säkerställa att tillämpningen av direktivet inte skiljer sig mellan medlemsstaterna på grund av olikheter mellan medlemsstaternas nationella avtalsrätt.

Som exempel på inledande avtal som omfattas av bestämmelsen kan nämnas kontoavtal, kreditkortsavtal, depåavtal och andra avtal om för- valtning av värdepapper, liksom avtal om livförsäkring med sparmoment eller privat individuellt pensionssparande. Däremot torde ett uppdrag åt ett kontoförande institut att för konsumentens räkning öppna ett VP- konto i konsumentens eget namn inte utgöra ett sådant inledande avtal som omfattas av bestämmelsen, med mindre man även avtalat om särskilda servicefunktioner kopplade till kontot som skall gälla fort- löpande. Med enskilda tjänster eller transaktioner inom ramen för avtalet avses då t.ex. insättningar och uttag från kontot, gireringar och betal- ningar från kontot, betalningar med kredit- och bankkort, köp- och för- säljningsuppdrag inom ramen för ett depå- eller förvaltningsavtal samt insättningar eller köp och försäljningar av fondandelar inom ramen för en livförsäkring med sparmoment eller ett privat individuellt pensions- sparande. Tillägg av nya delar till ett avtal om fortlöpande tjänster, t.ex. ett avtal om betalservice över Internet till ett befintligt kontoavtal, utgör däremot inte en enskild tjänst eller transaktion utan ytterligare ett avtal på vilket bestämmelserna kan vara tillämpliga fullt ut (se ingressats 17).

För svenskt vidkommande överensstämmer artikel 1.2 första stycket i och för sig huvudsakligen med allmänna principer. För att säkerställa att tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna blir klart och tydligt an- givet på denna punkt synes det ändå finnas skäl att låta den nya lagen innehålla en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd. Som Finans- inspektionen påpekar i sitt remissvar bör regleringen gälla både för det fall det inledande avtalet har träffats genom ett distansavtal och då så inte är fallet men de efterföljande uppdragen om enskilda tjänster eller över- låtelser inom ramen för avtalet lämnas på distans.

Andra stycket i artikel 1.2 lades till direktivtexten först i ett sent skede under beredningen i rådet och har tillkommit i syfte att undvika vad som kan uppfattas som oproportionella informationsförpliktelser när samma parter med kortare intervall träffar flera distansavtal av samma slag och det således inte föreligger något inledande avtal som reglerar frågan. Som exempel på sådana distansavtal av samma slag nämns tecknande av nya andelar i samma fond för kollektiva investeringar (se ingressats 17). Enligt den samstämmiga nordiska tolkningen innebär regleringen att informationskraven inte gäller när en näringsidkare och en konsument inom ett år ingår ett nytt distansavtal av samma slag. Däremot är

Prop. 2004/05:13

46

direktivets övriga bestämmelser tillämpliga även på senare distansavtal, Prop. 2004/05:13 låt vara att det sällan finns någon ångerrätt i dessa fall (se avsnitt 5.5.3).

Direktivets reglering är i denna del oklar, inte minst vad som avses med distansavtal (i direktivet: ”transaktioner”) ”av samma slag”. Det är också tveksamt om det finns något större sakligt behov av den. Mycket av informationen är sådan att det finns goda skäl – för båda parterna – att den lämnas på nytt även om konsumenten fått den tidigare, och informa- tionen kan på flera punkter hållas ganska standardiserad. Dessutom kan annan lagstiftning ju ändå ålägga näringsidkaren en informationsskyldig- het i dessa fall. För att undantaget skall kunna tillämpas måste näringsid- karen också ha kontroll över och i efterhand kunna bevisa att ett avtal av samma slag ingåtts ett år tidigare. Som Fakultetsstyrelsen vid Lunds uni- versitet framhåller kan det alltså ifrågasättas om det verkligen är lämpligt att införa undantaget och om man inte hellre bör förenkla lagen och und- vika undantaget med en tillämpning av artikel 4.2, särskilt med tanke på de civilrättsliga påföljder som kan bli aktuella om näringsidkaren missat sin informationsskyldighet. Samtidigt har behovet av en sådan lättnad i informationsskyldigheten påtalats av andra. Regeringen har för sin del stannat för att föreslå att undantaget införs. Konsumentskyddet kräver inte att lagen föreskriver informationsskyldighet i dessa fall, och det bör vara möjligt för de näringsidkare som berörs av undantaget att slippa ge all den föreskrivna informationen på nytt. Den näringsidkare som inte vill utnyttja undantaget är också självfallet fri att ge informationen vid varje nytt avtalstillfälle, vilket bl.a. kan aktualiseras om konsumenten särskilt efterfrågar informationen.

I syfte att undvika tillämpningssvårigheter föreslogs i lagrådsremissen att undantaget dock skulle vara begränsat till avtal om finansiella instru- ment (vilket är de avtal som nämns i den ingressats som ansluter till arti- keln) och gälla när det rör sig om distansavtal som gäller överlåtelse av samma sorts finansiella instrument. Lagrådet har emellertid uttryckt tveksamhet över om denna av praktiska skäl betingade begränsning står i överensstämmelse med direktivet och har förordat en utformning som ligger närmare direktivets regel. Regeringen godtar Lagrådets synpunkter och föreslår således att näringsidkaren inte skall behöva lämna informa- tionen på nytt om parterna inom ett år ingår ett nytt distansavtal om samma slag av finansiella tjänster eller finansiella instrument. En sådan utformning ligger också närmare det föreslagna genomförandet i Dan- mark, Finland och Norge.

Undantaget blir därmed tillämpligt t.ex. när konsumenten inom ett år vänder sig till samma värdepappersinstitut för att köpa eller sälja aktier eller när konsumenten inom ett år tecknar nya fondandelar som förvaltas av samma fondbolag. Undantaget är vidare tillämpligt oberoende av om värdepappersinstitutet vid överlåtelsen handlar i kommission, ur eget lager eller om institutet utför ordern om köp eller försäljning på annat sätt, t.ex. genom att matcha två kundorder mot varandra. Med den nu föreslagna utformningen kommer undantaget även att omfatta t.ex. den situationen att ett försäkringsavtal förnyas inom ett år, vilket Sveriges Försäkringsförbund har förordat.

47

5.4

Näringsidkarens informationsskyldighet

Prop. 2004/05:13

5.4.1Information innan ett avtal ingås

Regeringens förslag: I rimlig tid innan ett distansavtal om finansiella tjänster eller finansiella instrument ingås skall näringsidkaren ge infor- mation om bl.a. namn och adress, den finansiella tjänstens huvudsak- liga egenskaper, priset, vad som gäller om ångerrätt och villkoren för utövande av den, inklusive uppgift om vad konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten. Dessutom skall information ges om distansavtalets närmare bestämmelser om uppsägningsrätt och lagvalsklausuler m.m. samt hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns till tvistlösning utanför domstol m.m. Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används.

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten. Om avtalet skall ingås vid telefonförsäljning eller genom något annat medel för distanskommunikation som inte möjliggör att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtalsslutet, skall det i stället ske snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Vid telefonförsäljning skall information alltid ges om bl.a. närings- idkarens identitet och samtalets syfte, men om konsumenten sam- tycker till det får informationen i övrigt begränsas på visst sätt. (Se 3 kap. 3 och 4 §§.)

Promemorians förslag: I promemorians förslag talas om informa- tionskrav vid marknadsföring som syftar till distansavtal, en formulering som inte återfinns i regeringens förslag. Även i övrigt har bestämmel- serna förenklats och omredigerats något i förhållande till promemorians förslag. I sak överensstämmer dock promemorians reglering av vilka slags erbjudanden under marknadsföringen som utlöser informations- skyldigheten och den senaste tidpunkten för att lämna informationen med regeringens förslag. Detsamma gäller för regleringen av i vilken form informationen och avtalsvillkoren skall lämnas. I promemorieförslaget är informationskravet rörande ansvarig tillsynsmyndighet inte uttryckligen begränsat till fall där verksamheten kräver tillstånd. Informationskravet rörande särskilda risker är i promemorians förslag inte begränsat till avtal avseende finansiella instrument. I promemorian föreslås inte någon skyldighet att i förväg informera om klagomålshantering eller att lämna upplysning om näringsidkarens telefonnummer eller e-postadress. De tvingande informationskraven vid telefonförsäljning omfattar i prome- morieförslaget varken information om namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes relation till näringsidkaren, de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser eller information om det språk på vilket avtalsvillkoren och till- kommande information tillhandahålls. I övrigt stämmer promemorians förslag överens med regeringens (se promemorian s. 63 f.).

48

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Ett flertal remissin- stanser, däribland Svenska Bankföreningen, Sveriges Försäkringsför- bund, Finansbolagens Förening, Fondbolagens Förening, Svensk Han- del, Svenska Postorderföreningen och Swedish Direct Marketing Asso- ciation, anser dock att det bör tydliggöras i lagen att informationskraven inte gäller vid marknadsföring som endast mer allmänt vill öka intresset för näringsidkarens företag, butik eller produkter och att regleringen av vilka slags erbjudanden under marknadsföringen som utlöser informa- tionsskyldigheten och den senaste tidpunkten för att lämna informationen bör preciseras och närmare ansluta till ordalydelsen i direktivet.

Skälen för regeringens förslag

Informationskraven

Artikel 3 i direktivet innehåller bestämmelser om en näringsidkares skyl- dighet att lämna förhandsinformation till en konsument. Informations- kraven kan indelas i fyra huvudsakliga ämnesområden: information om näringsidkaren, om den finansiella tjänsten, om avtalet och om klago- målshantering och tvistlösning. Trots att kraven är både omfattande och detaljerade rör det sig ändå i långa stycken om en information av tämli- gen generell karaktär, eftersom direktivets informationsbestämmelser skall kunna tillämpas vid alla de olika typer av finansiella tjänster som direktivet täcker. Till följd av kraven på information om vad det konkreta distansavtalet innefattar i olika avseenden, måste dock näringsidkaren utforma informationen med omsorg och därvid beakta situationen i varje enskilt fall.

Utöver skyldigheten att ge information i dessa särskilt uppräknade hänseenden skall näringsidkaren innan avtalet ingås också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor (se artikel 5.1).

Direktivets informationskrav bör genomföras med en reglering som kompletterar och preciserar andra marknadsrättsliga bestämmelser, främst marknadsföringslagens bestämmelser om tillbörlig marknadsfö- ring och reklamidentifiering m.m. Härutöver har regleringen även en civilrättslig innebörd i det att en eventuell underlåtelse att fullgöra infor- mationsskyldigheten får betydelse för såväl ångerfristens beräkning (se avsnitt 5.5.1) som näringsidkarens rätt att kräva betalning för den del av tjänsten som har tillhandahållits (se avsnitt 5.5.2). Bestämmelserna kommer vidare att gälla vid sidan av de krav på information i olika avseenden som kan följa av speciallagstiftning för den finansiella sek- torn. Sådana tillkommande informationskrav återfinns t.ex. i konsument- kreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, lagen om handel med finansiella instrument, lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finan- siell verksamhet och lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt i föreskrifter och all- männa råd meddelade av Finansinspektionen och Konsumentverket. Informationskrav finns också i förslaget till ny försäkringsavtalslag (prop. 2003/04:150).

Prop. 2004/05:13

49

Flera remissinstanser, däribland Finansinspektionen och Konsument- verket, har pekat på behovet av en samordning av bestämmelserna om informationsskyldighet inom den finansiella sektorn. Även regeringen kan se att det finns skäl som talar för detta. En sådan samordning är emellertid svår att genomföra i detta sammanhang. De olika informa- tionskraven fyller delvis olika syften beroende på vilken finansiell produkt som avses och de närmare förutsättningarna för informations- skyldigheten. Vidare framstår det som mindre lämpligt att inskränka en eventuell samordning till sådana avtalssituationer som omfattas av distans- och hemförsäljningslagen. Arbetet borde snarare bedrivas med en generell inriktning och får då ske i ett annat sammanhang. Under alla förhållanden krävs en samordning även på EU-nivå för att ett bra resultat skall kunna uppnås.

Informationskraven enligt direktivet är, som tidigare påpekats, mer omfattande och detaljreglerade än i det allmänna direktivet. Medlemssta- terna har enligt artikel 4 också rätt att behålla eller införa strängare krav på förhandsinformation om bestämmelserna är förenliga med EG-rätten. Med hänsyn till direktivets heltäckande krav saknas enligt regeringen skäl att vid genomförandet av direktivet införa ytterligare informations- krav. Som Lagrådet har föreslagit i anslutning till informationsbestäm- melserna vid andra distansavtal (2 kap. 7 § i förslaget) bör dock direkti- vets informationskrav kompletteras så att näringsidkaren blir skyldig att upplysa om sitt telefonnummer eller sin e-postadress. På så sätt till- försäkras konsumenten bättre möjligheter att på ett snabbt och enkelt sätt reklamera eller utnyttja sin ångerrätt. Det kan vidare vara motiverat att på nytt överväga frågan om ytterligare informationskrav, eventuellt i sam- band med genomförandet av det nya direktivet om investeringstjänster, för det fall det direktivet skulle medföra att mer långtgående informa- tionsförpliktelser läggs på värdepappersinstituten jämfört med i dag (se Europaparlamentets och rådets direktiv (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG). Som utvecklas närmare nedan bör också direktivets mer begränsade informationskrav vid tele- fonförsäljning kompletteras något.

De nya bestämmelserna bör naturligtvis säkra ett korrekt genomfö- rande av direktivet men bör, så långt som möjligt, förenklas och anpassas efter den nuvarande distansavtalslagens terminologi.

Vad särskilt gäller kraven på prisinformation föreslogs i lagrådsremis- sen att näringsidkaren i rimlig tid före ett distansavtal skall ge informa- tion om den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter (se 3 kap. 3 § första stycket 4 i förslaget). Lagrådet har förordat att bestämmelsen utformas i närmare överensstämmelse med direktivtexten (artikel 3.1.2 b). Här bör emellertid beaktas att den svenska versionen av direktivet avviker något från de andra språkversionerna. Den svenska lydelsen ger intrycket att näringsid- karen – utöver att ange totalpriset – måste specificera storleken på alla de moment som ingår däri. Ett sådant krav skulle däremot klart avvika från ordalydelsen av artikeln enligt de danska, engelska, franska och tyska lydelserna som alla talar om totalpriset inklusive arvoden, avgifter och skatter m.m. (se t.ex. eng. ”including”, ty. ”einschliesslich”). Regeringen

Prop. 2004/05:13

50

gör därför bedömningen att direktivets krav bäst uppfylls med den i lagrådsremissen valda formuleringen. En sådan terminologi är också i linje med bl.a. prisinformationslagens begreppsbildning (se 2 § prisinfor- mationslagen [2004:347]). I de fall det inte är möjligt att ange ett exakt pris i kronor och ören, t.ex. för att priset är beroende av vilken aktiekurs som gäller vid en viss framtida tidpunkt, skall näringsidkaren enligt direktivet i stället ange vilka beräkningsgrunder som bestämmer priset, så att konsumenten kan kontrollera detta. Den föreslagna lagbestämmel- sen innefattar även en sådan skyldighet.

När skall informationen ges och avtalsvillkoren överlämnas?

Enligt artikel 3.1 och artikel 5.1 skall den nu aktuella informationen och avtalsvillkoren lämnas i rimlig tid innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud. Frågan om konsumentens bundenhet vid ett lämnat anbud aktualiseras framför allt när näringsidkarens erbjudande till konsumenten inte innefattar något egentligt anbud utan endast innebär ett icke förbindande utbud. Konsumentens svar på erbjudandet utgör ju då inte en accept utan blir att betrakta som ett anbud, vilket kan vara bindande. Direktivet har här utformats mot bakgrund av den alltmer omfattande användningen av Internet vid ingående av konsumentavtal; erbjudanden på en hemsida kan ofta inte betraktas som annat än utbud. Vad som krävs för att en näringsidkares erbjudande skall betraktas som utbud och en konsument skall anses bunden av ett lämnat anbud regleras emellertid inte i direktivet utan är en fråga för den nationella avtalsrätten.

Bestämmelsens utformning avviker från motsvarande reglering i den nuvarande distansavtalslagen (9 §) och det allmänna direktivet där det anges att informationen skall ges i rimlig tid innan ett distansavtal ingås. Någon saklig skillnad torde emellertid inte föreligga mellan direktiven i detta avseende. Redan skyldigheten att ge informationen i rimlig tid innan avtalsslutet måste anses innefatta ett krav på att informationen skall lämnas innan konsumenten blir bunden vid ett anbud som lämnats som svar på ett av näringsidkaren givet utbud. Det nya direktivet tillför alltså egentligen inget nytt i sammanhanget utan får närmast ses som ett förtydligande. Mot denna bakgrund är det inte tillräckligt motiverat att – som i promemorians förslag – i lagen uttryckligen ange att informations- skyldigheten även gäller då konsumenten lämnar ett bindande anbud. Genomförandet bör i stället anpassas efter den nuvarande bestämmelsen i distansavtalslagen. Motsvarande synsätt kommer för övrigt till uttryck beträffande informationskraven i det tidigare nämnda förslaget till ny försäkringsavtalslag.

En näraliggande fråga är vilka slags marknadsföringsåtgärder som om- fattas av informationskraven. Det allmänna direktivets bestämmelser om förhandsinformation har alltså genomförts med 9 § distansavtalslagen, som ställer krav på viss förhandsinformation vid marknadsföring som syftar till distansavtal. Regleringen har inte rönt någon kritik under den tid som distansavtalslagen varit i kraft. I promemorian föreslås att infor- mationskraven i artikel 3 i det nya direktivet genomförs på motsvarande sätt.

Ett flertal remissinstanser har emellertid kritiserat promemorians före- slagna genomförande i detta avseende. En ofta återkommande synpunkt

Prop. 2004/05:13

51

är att regleringen är otydlig i det att den ger intryck av att informations- kraven skulle vara tillämpliga vid all form av marknadsföring, vilket sägs innebära en längre gående informationsskyldighet än vad som föreskrivs i distansavtalsdirektiven.

Det bör inledningsvis framhållas att den nuvarande regleringen av för- handsinformation inte kan ses isolerad utan måste tolkas i ljuset av begreppet distansavtal och dess krav på ”system för distansförsäljning” (se 1 § första stycket 1 distansavtalslagen). Lagens krav på förhands- information är således inte tillämpliga på marknadsföring som endast mer allmänt vill öka intresset för näringsidkarens företag, butik eller produkter. Vidare skall informationen ges i rimlig tid innan ett avtal ingås. Det är med andra ord inte förrän näringsidkarens marknadsförings- åtgärder kommit så långt som lagens informationskrav träder in. Den nuvarande regleringen är således inte avsedd att gå längre än vad som föreskrivs i distansavtalsdirektiven.

Enligt regeringen visar dock remissinstansernas synpunkter att det finns skäl att tydliggöra det avsedda tillämpningsområdet för kraven på förhandsinformation. Bestämmelsen bör därvid utformas så att den när- mare ansluter till direktivets ordalydelse. En sådan utformning ligger också mer i linje med motsvarande informationsbestämmelser i annan lagstiftning, såsom exempelvis 7 § konsumentkreditlagen, 5 § konsu- mentförsäkringslagen och 2 kap. 2 § och 10 kap. 2 § förslaget till ny för- säkringsavtalslag. I konsekvens härmed bör motsvarande justering göras även i den nya lagens bestämmelser om distansavtal om varor och icke finansiella tjänster.

Sammanfattningsvis bör lagens informationskrav alltså utformas på det sättet att näringsidkaren åläggs att ge informationen och avtalsvillkoren i rimlig tid innan ett distansavtal ingås. I praktiken innebär detta att näringsidkaren är skyldig att ge informationen om han vid marknads- föringen lämnar ett erbjudande till konsumenten som kan besvaras av denne utan ytterligare förhandlingar. Det saknar därvid betydelse om näringsidkarens erbjudande avtalsrättsligt är att betrakta som utbud (och konsumentens svar ett anbud) eller anbud (och konsumentens svar accept). Senast vid detta tillfälle måste informationen lämnas och avtals- villkoren tillhandahållas, men näringsidkaren är fri att göra det tidigare under marknadsföringen. I de fall näringsidkarens tanke är att avtal skall ingås mer eller mindre omedelbart, såsom vid telefonförsäljning, innebär kravet att informationen skall ges i rimlig tid innan avtalet dessutom att konsumenten måste få tid att ta del av informationen och överväga villkoren innan han uppmanas att ta ställning till erbjudandet.

Hur skall informationen ges och avtalsvillkoren överlämnas?

I artikel 3.2 föreskrivs att informationen skall ges tydligt och begripligt på ett sätt som är anpassat till den teknik för distanskommunikation som används, med vederbörlig hänsyn till i synnerhet principerna om redlig- het i affärstransaktioner och om skydd av dem som enligt medlems- statens lagstiftning inte kan ge sitt medgivande, t.ex. underåriga.

Bestämmelserna i 9 § andra stycket andra och tredje meningarna distansavtalslagen genomför en i det närmaste identisk bestämmelse i det allmänna direktivet (artikel 4.2) och stadgar, för det första, att informa-

Prop. 2004/05:13

52

tionen skall ges klart och begripligt och med användande av metoder som är anpassade till det medel för distanskommunikation som används och, för det andra, att näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga. Bestämmelser med motsvarande innehåll bör tas in i den nya lagen.

Som tidigare påpekats bygger direktivet inte på någon uppdelning mellan förhands- och efterhandsinformation. Huvudprincipen är i stället att all information skall lämnas i rimlig tid innan ett distansavtal ingås. En följd av detta är att artikel 5.1 inte som motsvarande bestämmelse i det allmänna direktivet talar om en skriftlig bekräftelse på avtalet utan enbart föreskriver att avtalsvillkoren och den övriga informationen skall ges till konsumenten i en handling (dvs. i pappersform) eller på annat varaktigt medium som är tillgängligt för konsumenten.

Från huvudregeln uppställer dock artikel 5.2 ett undantag. Enligt denna bestämmelse får nämligen informationen och avtalsvillkoren överlämnas i varaktig form i efterhand, om distansavtalet skall ingås med användan- de av en teknik för distanskommunikation som inte gör det möjligt att tillhandahålla informationen i varaktig form före avtalsslutet, t.ex. vid ett telefonsamtal eller genom utväxlande av SMS-meddelanden. I dessa fall skall näringsidkaren i stället överlämna informationen i varaktig form omedelbart efter det att avtalet har ingåtts. En undantagsregel av denna innebörd bör införas i den nya lagen.

I promemorian föreslås att näringsidkaren i dessa fall skall överlämna informationen och avtalsvillkoren i varaktig form ”omedelbart” efter det att avtalet har ingåtts. I syfte att hålla lagstiftningen så enkel och enhetlig som möjligt bör tidskravet dock hellre utformas så att det ligger i linje med vad som gäller för lämnande av efterhandsinformation vid distans- avtal om varor och icke finansiella tjänster (se 10 § i 2000 års lag och 2 kap. 7 § i den föreslagna nya lagen) och vad som föreslås gälla för läm- nande av efterhandsinformation i förslaget till ny försäkringsavtalslag (se förslagets 2 kap. 4 §, 8 kap. 1 § och 10 kap. 4 §). Informationskravet bör alltså uttryckas på det sättet att överlämnandet skall ske ”snarast” efter det att avtalet har ingåtts; en sådan utformning är förenlig med direktivet och går inte ut över konsumentens intresse. Det kan tilläggas att man i Danmark överväger ett genomförande där informationen i varaktig form skall överlämnas ”straks efter” avtalets ingående och att enligt det finska lagförslaget informationen skall överlämnas ”utan dröjsmål” efter det att avtalet ingåtts.

Bör det regleras på vilket språk informationen skall ges?

Det allmänna direktivet överlämnar åt medlemsstaterna att avgöra på vilket språk informationen skall lämnas. Vid genomförandet valde man att inte reglera frågan i distansavtalslagen. Inte heller det nya direktivet föreskriver att informationen skall ges på något visst språk, t.ex. språket i konsumentens hemvistland. Däremot föreskrivs i artikel 3.1.3 g) att när- ingsidkaren skall ge information om på vilket språk näringsidkaren är villig att tillhandahålla avtalsvillkoren och förhandsinformationen och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera med konsumenten under avtalstiden. Härigenom kommer konsumenten redan på basis av informationen vid marknadsföringen att få möjlighet att avgöra om han

Prop. 2004/05:13

53

lätt kan tillgodogöra sig avtalsinnehållet och kommunicera med närings- idkaren.

Konsumentverket föreslår att det härutöver bör införas en bestämmelse om att konsumenten genom en aktiv handling måste bekräfta att han är införstådd med att den fortsatta kommunikationen sker på främmande språk. Enligt regeringen kan det dock ifrågasättas om en sådan admini- strativt krävande ordning skulle förbättra konsumentskyddet nämnvärt. Det torde vara tillräckligt att det i den nya lagen tas in en bestämmelse som motsvarar direktivets krav, men i övrigt bör språkfrågan inte heller i fortsättningen regleras.

Det kan tilläggas att det på försäkringsområdet ändå föreslås gälla ett krav på viss förhandsinformation på svenska, oavsett om försäkringsavta- let utgör ett distansavtal eller inte (se 2 kap. 1 §, 8 kap. 1 § och 10 kap. 1 § förslaget till ny försäkringsavtalslag).

Särskilda bestämmelser för telefonförsäljning

För marknadsföring som sker per telefon uppställer artikel 3.3 andra krav men också vissa lättnader i fråga om informationen. Enligt artikeln skall näringsidkaren inledningsvis alltid ange sin identitet och det kommersi- ella syftet med samtalet. Om konsumenten uttryckligen samtycker till det, behöver näringsidkaren därefter endast ge en mer grundläggande information rörande den tjänst som erbjuds. I detta inbegrips information om dels den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper, dels priset och dels eventuell ångerrätt, ångerfristens längd och villkoren för utövan- de av den och vad konsumenten kan komma att få betala vid utövande av den. Näringsidkaren skall dock alltid upplysa konsumenten om att ytterli- gare information finns tillgänglig på begäran samt ange vad denna infor- mation avser.

Den nu angivna särregleringen för telefonförsäljning bör tas upp i den nya lagen. Regeringen delar vidare Konsumentverkets och Aktiesparar- nas bedömning att det är viktigt från konsumentskyddssynpunkt att det redan i ett tidigt skede ges information om de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som det tilltänkta avtalet avser. Detsamma gäller för informationen om på vilket språk avtalsvillkoren och den fort- satta informationen tillhandahålls. Bestämmelsen för telefonförsäljning bör därför – utöver de krav som följer av direktivet – även uppta dessa två informationskrav.

Som Lagrådet har föreslagit bör den i lagrådsremissen föreslagna regleringen även kompletteras så att det uttryckligen framgår att upp- lysning alltid måste lämnas om namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och om dennes relation till näringsidkaren. Ett mot- svarande tillägg bör även göras för telefonförsäljningen av varor och icke finansiella tjänster.

Informationen om avtalsförpliktelser

I artikel 3.4 framhålls att den information om avtalsförpliktelser som skall ges till konsumenten före distansavtalets ingående skall överens- stämma med innehållet i den lag som antas vara tillämplig på det

Prop. 2004/05:13

54

distansavtal som eventuellt kommer att ingås. Som har konstaterats vid de nordiska departementsöverläggningarna skall bestämmelsen bara klargöra att näringsidkaren har att sörja för att informationen utformas med beaktande av tvingande lagstiftning i den rättsordning som enligt den internationella privaträtten – framför allt 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser – får antas bli tillämplig på avtalet.

I Sverige – och i övriga nordiska länder – följer av allmänna regler om tillbörlig marknadsföring att näringsidkarens information om avtals- villkor skall utformas så att den inte är vilseledande med hänsyn till tvingande konsumentkrav i lagstiftningen. Även distansavtalslagens informationsbestämmelser förutsätter att informationen om avtalsvill- koren utformas på detta vis. Vid departementsöverläggningarna har man därför enats om att någon särskild bestämmelse som motsvarar artikel 3.4 inte bör tas in i de nordiska lagarna. En sådan bestämmelse i kapitlet om finansiella tjänster och finansiella instrument skulle riskera att bli direkt missvisande och ge upphov till felaktiga motsatsslut inte bara beträffande distansavtal om varor och icke finansiella tjänster utan också beträffande marknadsföring utanför lagens tillämpningsområde.

Förhållandet till den s.k. ursprungslandsprincipen i Europaparlamen- tets och rådets direktiv 2000/31/EG om vissa aspekter på informations- samhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) behandlas nedan i avsnitt 5.11.

Vem ansvarar för att informationen lämnas?

Artikel 3 anger inte – i likhet med artikel 4 i det allmänna direktivet – vem som skall se till att konsumenten erhåller förhandsinformationen. Regleringen både i det nya direktivet och i det allmänna direktivet bygger dock på tanken att det är den avtalsslutande näringsidkaren som ytterst bär ansvaret. Det är mot denne som påföljder kan riktas vid bristande information och det är mot denne som ångerrätten kan utövas (se artiklarna 6–7 och 11 i det nya direktivet).

I 9 § distansavtalslagen föreskrivs också uttryckligen att, vid mark- nadsföring som syftar till distansavtal, näringsidkaren skall ge viss för- handsinformation. Även i de fall näringsidkaren har anlitat ett ombud, en mäklare eller en annan mellanman för att biträda vid marknadsföringen är det alltså huvudmannen som bär ansvaret för att informationsskyldig- heten fullgörs. Det är näringsidkaren som står för marknadsföringen, låt vara att en mellanman till följd av sitt uppdragsavtal med näringsidkaren kan ha ett ansvar gentemot denne. När ansvaret följer partsställningen i avtalet, minskar också osäkerheten hos konsumenten om vem han skall vända sig till vid brister i informationen. Den nya lagen bör således i detta hänseende utformas på samma sätt som nuvarande 9 §. En annan sak är, som Konsumentverket påpekar, att en mellanman ibland kan hållas ansvarig som medverkande enligt marknadsföringslagens bestäm- melser.

I sammanhanget kan erinras om att en försäljningskommissionär som handlar i eget namn men för annans räkning kommer att betraktas som näringsidkare i lagens mening. Om t.ex. en bank säljer aktier till en kon- sument i kommission, skall alltså banken ge konsumenten den informa-

Prop. 2004/05:13

55

tion som lagen kräver. Motsvarande gäller om konsumenten vänder sig till banken för att genom bankens försorg sälja aktierna. I båda de nu angivna exemplen föreligger – vid sidan av själva köpeavtalet – även ett uppdragsavtal mellan banken och konsumenten, om inköp respektive för- säljning av aktier. Bankens informationsskyldighet kan därför också för- klaras med bankens ställning som näringsidkare vid utförandet av dessa uppdrag. Informationsskyldigheten gäller alltså oberoende av om banken handlar i kommission eller ur eget lager men också när banken utför köp- eller säljordern på annat sätt, t.ex. genom att matcha två kundorder mot varandra och vid avtalsslutet om överlåtelsen endast uppträder som ombud för båda parter. Den föreslagna regleringen innebär att banken i samtliga dessa fall skall ge information både om sitt uppdrag rörande överlåtelsen och om det finansiella instrument som överlåtelsen avser.

5.4.2Tillhandahållande av avtalsvillkoren under avtalstiden, m.m.

Regeringens förslag: Konsumenten skall ha rätt att när som helst under avtalstiden på begäran få del av avtalsvillkoren i en handling. Konsumenten skall ha möjlighet att ändra det medel för distanskom- munikation som används. (Se 3 kap. 5 §.)

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens (se promemorian s. 70 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Fondbolagens Fö- rening, Svenska Fondhandlareföreningen, Företagarnas Riksorganisa- tion, Svenska Postorderföreningen och Swedish Direct Marketing Asso- ciation anser dock att promemorians förslag om att konsumenten skall ha rätt att när som helst under avtalstiden få avtalsvillkoren i en handling innebär en både betungande och kostsam ordning för näringsidkaren. Mot denna bakgrund föreslås att näringsidkaren endast skall vara skyldig att vid ett tillfälle gratis tillhandahålla avtalsvillkoren i en handling och att ytterligare exemplar endast skall kunna erhållas mot ersättning.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.3 har konsumenten rätt att när som helst under avtalstiden på begäran erhålla avtalsvillkoren i en handling. Enligt samma artikel har konsumenten också rätt att ändra den teknik för distanskommunikation som används, om inte detta är oförenligt med avtalet eller den finansiella tjänstens beskaffenhet. Bestämmelserna får ses som en ytterligare garanti för att konsumentens behov av information säkerställs i praktiken. Härigenom lindras even- tuella konsekvenser av att konsumenten, t.ex. på grund av förbiseende eller till följd av ett program- eller annat datafel, kanske har förlorat tillgången till den information som lämnades före avtalsslutet. Direk- tivets reglering är på denna punkt klar och entydig och kan inte rimligen uppfattas på annat sätt än att dessa rättigheter skall tillkomma konsu- menten gratis. Att i lagen begränsa näringsidkarens skyldighet att under avtalstiden fritt tillhandahålla avtalsvillkoren i en handling till ett tillfälle torde alltså inte vara förenligt med direktivet.

Prop. 2004/05:13

56

5.4.3

Påföljd vid utebliven information

Prop. 2004/05:13

Regeringens förslag: Näringsidkare som åsidosätter informations- skyldigheten skall kunna drabbas av sanktioner enligt marknads- föringslagen. (Se 3 kap. 6 §.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 71 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna skall enligt artikel 11 föreskriva effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för att säkerställa att näringsidkaren följer bestämmelserna i direktivet.

Enligt 12 § första stycket distansavtalslagen skall marknadsföringsla- gen tillämpas om inte näringsidkaren ger information i enlighet med vad som föreskrivs i lagen. Enligt 12 § andra stycket skall den föreskrivna in- formationen därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsförings- lagen. Paragrafen har utformats efter förebild av 14 § i 1991 års prisin- formationslag (som från den 1 oktober 2004 har ersatts av 12 § prisinfor- mationslagen [2004:347], med i huvudsak samma lydelse). Den innebär att den näringsidkare som inte iakttar informationsskyldigheten bl.a. kan åläggas att lämna den information som saknas. Ett åläggande förenas normalt med vite. Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot åläggandet, kan näringsidkaren även bli skyldig att betala skadestånd (se 15, 19 och 29 §§ marknadsföringslagen).

Hänvisningen i distansavtalslagen till marknadsföringslagen medför att det väl inarbetade och effektiva marknadsrättsliga sanktionssystemet kan tillämpas gentemot en näringsidkare vid hemförsäljningsavtal och distansavtal om varor och icke finansiella tjänster. Motsvarande ordning bör gälla när distansavtalet avser en finansiell tjänst. Bestämmelser med samma innehåll som 12 § distansavtalslagen bör därför tas in i den nya lagen. Av skäl som anges nedan i avsnitt 6.3.2 bör det för närvarande inte införas någon möjlighet att härutöver utdöma marknadsstörningsavgift vid överträdelser av informationsbestämmelserna.

Som närmare kommer att beröras nedan har det också kopplats vissa civilrättsliga sanktioner till näringsidkarens informationsskyldighet i det att en eventuell underlåtenhet att fullgöra informationsskyldigheten får betydelse för såväl ångerfristens beräkning (se avsnitt 5.5.1) som när- ingsidkarens rätt att kräva betalning för den del av tjänsten som faktiskt har tillhandahållits när ångerrätten utövas (se avsnitt 5.5.2).

Behovet av ytterligare åtgärder för att säkra efterlevnaden behandlas i avsnitt 5.9.

57

5.5

Konsumentens ångerrätt

Prop. 2004/05:13

5.5.1Ångerfristen

Regeringens förslag: Konsumenten skall ha 14 dagar på sig att från- träda ett ingånget avtal utan att behöva ange något skäl. Vid distans- avtal om livförsäkring eller privat individuellt pensionssparande skall ångerfristen vara 30 dagar. Ångerfristen skall börja löpa den dag då avtalet ingås eller, vid livförsäkring, den dag då konsumenten får kännedom om att avtalet kommit till stånd. Ångerfristen skall dock tidigast börja löpa när konsumenten får del av den i lagen föreskrivna informationen. Någon yttersta tidsgräns för utövande av ångerrätten skall inte anges i lagen. Konsumentens meddelande om utövande av ångerrätten skall kunna lämnas både muntligen och skriftligen. Näringsidkaren skall stå risken för meddelandet. (Se 3 kap. 7 och 8 §§ samt 5 kap. 3 §.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 73 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Sveriges Försäk- ringsförbund föreslår dock att det införs ett krav på skriftlighet vid utövande av ångerrätten, eftersom ett sådant krav skulle öka förutsätt- ningarna för att konsumenten noga överväger om han skall frånträda avtalet och minska riskerna för tvister om ångerrätten har utövats eller inte. Företagarnas Riksorganisation, Svenska Fondhandlareföreningen och Direkthandelns Förening anser att det är konsumenten som bör bära risken för att meddelandet inte kommer fram.

Skälen för regeringens förslag

Ångerfristen

I artikel 6.1 föreskrivs att konsumenten skall ha en tidsfrist om 14 kalen- derdagar inom vilken han skall kunna frånträda avtalet utan att drabbas av någon påföljd och utan att behöva ange några skäl. Tidsfristen är 30 dagar vid distansavtal om livförsäkringar och privata individuella pensionsförsäkringar.

Till skillnad från i det allmänna direktivet är ångerfristen i det nya direktivet alltså angiven i kalenderdagar, något som också är mer fören- ligt med nordisk lagstiftningstradition. Antalet dagar överensstämmer dessutom med gällande nordiska bestämmelser för distansavtal om varor och icke finansiella tjänster samt för hemförsäljningsavtal, vilket möjlig- gör en enhetlig nordisk reglering för alla dessa typer av avtal. Det är naturligt att den nya bestämmelsen om ångerrätt utformas efter förebild i 13 § distansavtalslagen. På grund av ångerfristens utformning i det nya direktivet går det dock knappast att ta in en bestämmelse som motsvarar andra meningen i 13 § om att meddelandet alltid får sändas eller lämnas inom sju arbetsdagar (ang. motiven bakom denna bestämmelse, se prop. 1999/2000:89 s. 49). Det är inte heller möjligt att frångå direktivets krav på ångerfristens längd vid distansavtal om livförsäkringar eller privat

58

individuellt pensionssparande, vilket alltså måste särregleras även i den nya lagen. Hur ångerrätten förhåller sig till uppsägningsrätten enligt för- säkringsavtalslagen behandlas i avsnitt 5.12.

Ångerfristen skall enligt direktivets huvudregel börja löpa den dag då avtalet ingås. Detta överensstämmer med vad som enligt det allmänna direktivet – och distansavtalslagen – gäller för distansavtal om icke finansiella tjänster. Undantag görs dock för distansavtal om livförsäk- ringar, då ångerfristen börjar löpa först den dag då konsumenten får kännedom om att avtalet kommit till stånd. Bestämmelsen är motiverad av den sociala betydelse sådana försäkringar har och ansluter till utform- ningen av motsvarande regel i det andra livförsäkringsdirektivet. Vidare börjar ångerfristen tidigast löpa den dag då konsumenten erhåller avtals- villkoren och informationen i enlighet med artikel 5. Bestämmelser med detta innehåll bör tas in i den nya lagen.

Det bör påpekas att den svenska versionen av direktivet på en punkt avviker från de andra språkversionerna på ett sådant sätt att det påverkar bestämmelsens materiella innehåll. I artikel 6.1 i den svenska lydelsen talas om privata individuella pensionsförsäkringar, men varken t.ex. den danska, engelska, finska, franska, norska eller tyska lydelsen av artikeln innehåller något som kan tolkas som ett krav på att det måste vara fråga om just en försäkringslösning. Enligt alla de nämnda språkversionerna – utom den svenska – faller alltså även t.ex. ett privat individuellt pensionssparande på konto eller i fonder under den längre ångerfristen om 30 dagar. Denna diskrepans bör vid genomförandet beaktas på det sättet att man, i stället för pensionsförsäkring, väljer uttrycket privat individuellt pensionssparande.

En yttersta tidsfrist?

Enligt det allmänna direktivet och distansavtalslagen gäller en yttersta tidsfrist för att utöva ångerrätten. Efter utgången av denna är det inte längre möjligt för konsumenten att ångra avtalet, oavsett om ångerfristen då har börjat löpa eller inte. Enligt 16 § distansavtalslagen är denna tidsfrist ett år, om näringsidkaren underlåtit att i föreskriven form ge information om ångerrätten, och tre månader om underlåtenheten avser någon annan föreskriven information. Någon motsvarande tidsbegräns- ning gäller inte enligt det nya direktivet. Intill dess näringsidkaren har fullgjort sin informationsskyldighet är konsumenten därmed enligt direktivet bibehållen sin rätt att frånträda distansavtalet. Direktivets reg- lering i denna del kan naturligtvis ifrågasättas. Samtidigt skall dock beaktas att direktivet medger att näringsidkaren tar betalt för den del av den finansiella tjänsten som har tillhandahållits när ångerrätten utövas (se vidare avsnitt 5.5.2). Vidare förlorar ju konsumenten naturligtvis sin ångerrätt när prestationerna enligt avtalet har fullgjorts (se artikel 6.2 c och avsnitt 5.5.3). Vid de nordiska departementsöverläggningarna har påtalats att ångerrätten också torde kunna förloras enligt allmänna avtals- rättsliga principer, t.ex. om klargörandeplikt och andra skyldigheter att vara lojal i ett avtalsförhållande.

I sammanhanget bör noteras att hemförsäljningsdirektivet inte anger någon yttersta tidsbegränsning för utövandet av ångerrätten. EG-domsto- len har i ett förhandsavgörande slagit fast att hemförsäljningsdirektivet

Prop. 2004/05:13

59

hindrar att medlemsstaterna i lagen föreskriver en sådan yttersta tidsfrist Prop. 2004/05:13 (se dom av den 13 december 2001 i mål C-481/99). Distansavtalslagen

innehåller inte heller någon sådan frist såvitt gäller hemförsäljningsavtal. Sammantaget görs här därför bedömningen att den nya lagens bestäm- melser om distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument inte bör innehålla någon regel om den yttersta tidsfristen för utövande av

ångerrätten.

Formkrav för konsumentens meddelande?

Enligt direktivet skall konsumenten, i enlighet med de praktiska anvis- ningar som mottagits från näringsidkaren, meddela näringsidkaren att han vill utöva ångerrätten på ett sätt som gör att det kan styrkas i enlighet med den nationella lagstiftningen (artikel 6.6). Artikeln uppställer alltså inget direkt krav på skriftlig form utan föreskriver endast att meddelandet skall kunna styrkas enligt nationell rätt. Hänvisningen till näringsidka- rens praktiska anvisningar är inte avsett att tolkas så att denne kan upp- ställa ett formkrav utan enbart att näringsidkaren skall ange vart medde- landet skall lämnas och andra liknande praktiska frågor (se artikel 3.3 d).

Regeringen anser att något skriftlighetskrav inte bör införas i den nya lagen. Distansavtalslagen uppställer i dag inte något krav på att medde- landet skall ha viss form. Det är en fördel om bestämmelserna i detta hänseende kan utformas på ett enhetligt sätt för alla de avtalstyper som den nya lagen skall gälla för, och konsumenten bör kunna frånträda avtalet också genom ett muntligt meddelande, t.ex. på ett enkelt sätt vid ett telefonsamtal med näringsidkaren. En annan sak är att konsumenten många gånger kan göra klokt i att säkra bevisning om att meddelandet har avsänts, vilket sker lättast vid skriftliga meddelanden.

Näringsidkaren står risken för meddelandet

I andra ledet i artikel 6.6 finns en allmänt hållen regel som närmast hand- lar om vem som står risken när ett meddelande om utövande av ångerrät- ten som avsänts i rätt tid försenas. Tidsfristen skall anses ha respekterats om meddelandet, i en handling eller på annat för mottagaren tillgängligt varaktigt medium, avsänts innan fristen löpt ut. Näringsidkaren står så- lunda risken för meddelandet. Liknande regleringar finns t.ex. i 40 § av- talslagen, 82 § köplagen och 47 § konsumentköplagen. Distansavtalsla- gen utgår visserligen redan i dag från att detsamma gäller för ett medde- lande om att ångerrätten utövas, men det torde likväl finnas anledning att i den nya lagen klargöra saken. Regeln i distans- och hemförsäljnings- lagen bör lämpligen ansluta till vad som gäller enligt konsumentköplagen och gå ut på att ett sådant meddelande som avsänts i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt får åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

60

5.5.2

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

Prop. 2004/05:13

Regeringens förslag: Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall han vara skyldig att snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka de be- lopp och sända tillbaka det material som erhållits från näringsidkaren. Näringsidkaren skall få begära ersättning för den del av en finansiell tjänst som har tillhandahållits enligt avtalet och för sådana skäliga kostnader som är hänförliga till tiden före det att näringsidkaren tar emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds. Överskjutan- de belopp skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar från mottagandet av meddelandet återbetala till konsumenten. Näringsidka- ren skall förlora sin rätt till ersättning om han har underlåtit att infor- mera konsumenten om det belopp som denne kan komma att få betala eller om han har påbörjat fullgörandet av avtalet utan begäran från konsumenten. Anknytande avtal om tjänster som konsumenten har träffat med näringsidkaren eller med någon annan på grundval av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren skall upphöra att gälla om konsumenten utövar sin ångerrätt. (Se 3 kap. 9–12 §§.)

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att näringsidkarens rätt till ersättning för den tillhandahållna delen av tjänsten skall vara begränsad till tiden intill dess han tar emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds. Bestämmelsen om upphörande av anknytande avtal gäller enligt promemorians förslag bara distansavtal. I övrigt stäm- mer promemorians förslag överens med regeringens (se promemorian s. 77 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar promemorians förslag eller lämnar det utan någon erinran. Svenska Bankföreningen och

Fristående Sparbankers Riksförbund anför dock att det är betänkligt om det inte är möjligt att kräva ränta för hela den tid som krediten faktiskt utnyttjas. Sveriges Försäkringsförbund anser att ett försäkringsbolag skall ha rätt till premie för hela den avtalade försäkringstiden, om ett för- säkringsfall redan inträffat när ångerrätten utövas. Konsumentverket och Sveriges Aktiesparares Riksförbund föreslår att näringsidkarens rätt till ersättning för kostnader skall begränsas till ett belopp som står i propor- tion till den del av avtalstiden som konsumenten har utnyttjat tjänsten.

Skälen för regeringens förslag

Direktivets reglering

Som redan påpekats skiljer sig rättsverkningarna vid ett utövande av ångerrätten enligt det nya direktivet från vad som gäller enligt det allmänna direktivet och distansavtalslagen. Den mest markanta skillna- den är att näringsidkaren har rätt enligt artikel 7.1 att kräva ersättning av konsumenten för den del av den finansiella tjänsten som har tillhanda- hållits när ångerrätten utövas.

För att vara bibehållen denna rätt måste näringsidkaren enligt artikel 7.3 kunna styrka att konsumenten i vederbörlig ordning har informerats om det belopp som kan komma att krävas vid ett utövande av ånger- rätten. Vidare får näringsidkaren inte påbörja fullgörandet av avtalet utan

61

begäran från konsumenten. Genom att motsätta sig att näringsidkaren börjar fullgöra tjänsten kan konsumenten alltså alltid säkerställa att det under ångerfristen finns en möjlighet att frånträda avtalet utan att drabbas av några kostnader. Om konsumenten i stället begär att fullgörandet skall påbörjas omgående, kan kostnaden härför i vart fall aldrig överstiga det belopp som han har fått information om. Näringsidkaren kan för sin del gardera sig mot eventuella merkostnader till följd av ångerrätten genom avtalsvillkor om att fullgörandet inte skall ske under ångerfristens löptid. Direktivets utgångspunkt är dock att varken konsumenten eller näringsid- karen skall kunna använda sig av ångerrätten i spekulativt syfte och enbart för att vinna ekonomiska fördelar. Därmed skall det inte heller finnas några ekonomiska hinder mot att omedelbart påbörja fullgörandet av avtalet.

Vad bör näringsidkaren få avräkna?

Enligt artikel 7.1 får den av näringsidkaren begärda ersättningen inte överstiga ett belopp som står i proportion till omfattningen av den redan tillhandahållna tjänsten jämförd med samtliga prestationer i avtalet. Ersättningen får inte i något fall vara så stor att den kan tolkas som en påföljd. Artikeln har utformats så att vissa frågor om avräkningen – framför allt hur ersättningen för kostnader skall beräknas – har lämnats åt nationell rätt.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har diskuterats hur denna bestämmelse bör tolkas och genomföras. Även om bestämmelsen skall tillämpas på många olika typer av tjänster av skiftande karaktär, har det förelegat enighet om att den bör genomföras med en generell och allmänt hållen reglering, snarare än ett flertal specialregler för olika typer av finansiella tjänster.

En sådan reglering lär normalt utan några problem kunna tillämpas på tjänster rörande en eller flera specifika transaktioner, såsom särskilt angivna uppdrag rörande betalningsförmedling eller betalningsöver- föring. Priset kan då ofta utan större svårighet fördelas på de enskilda transaktionerna. Om avtalet avser ett bestämt flertal sådana transaktioner, bör näringsidkaren således få tillgodoräkna sig ersättning för den eller de transaktioner som han har tillhandahållit när ångerrätten utövas. Om när- ingsidkaren fullgjort alla de transaktioner avtalet avser, föreligger däre- mot ingen ångerrätt över huvud taget (se artikel 6.2 c och avsnitt 5.5.3).

Beträffande finansiella tjänster av viss varaktighet, t.ex. kreditavtal, försäkringsavtal och kontoavtal, har det funnits nordisk samsyn i fråga om beräkningen av den del av ersättningen som är direkt hänförlig till den finansiella tjänsten, t.ex. räntan för en kredit eller riskpremien för ett försäkringsskydd. Denna del av ersättningen bör fastställas som en pro- portionell andel av priset för hela tjänsten. Här bör beaktas den tid under vilken den finansiella tjänsten har tillhandahållits konsumenten, vilket betyder att näringsidkaren inte får tillgodoräkna sig någon ränta, premie eller liknande ersättning för resterande del av den tilltänkta avtalstiden. Normalt bör det alltså handla om en kortare tidsperiod än 14 dagar, men tiden kan ha blivit förlängd till följd av att näringsidkaren brustit i sin informationsskyldighet. Att, som Sveriges Försäkringsförbund förordar, låta ett försäkringsbolag tillgodogöra sig premie för hela den avtalade

Prop. 2004/05:13

62

försäkringstiden kan däremot inte anses förenligt med direktivet ens när försäkringsfall inträffat redan då ångerrätten utövas.

Enligt promemorians förslag är näringsidkarens rätt till ersättning för den faktiskt tillhandahållna delen av tjänsten begränsad till tiden intill dess han tar emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds. Som Svenska Bankföreningen och Fristående Sparbankers Riksförbund påtalat kan detta dock leda till mindre lämpliga resultat vid distansavtal om kredit. Kreditgivaren skulle i så fall vara förhindrad att kräva ränta för tiden efter det att han mottagit meddelandet, även om konsumenten då inte har betalt tillbaka lånesumman. Genom att dröja med återbetal- ningen av lånesumman till utgången av den frist om 30 dagar som gäller för återbetalningen kunde konsumenten alltså tillgodogöra sig en viss extra kredittid helt räntefritt. Även om risken för missbruk är liten, före- faller en sådan ordning betänklig, också för att den motverkar en snabb avveckling av rättsförhållandet. Regeringen föreslår att bestämmelsen i stället utformas så att den ger utrymme för kreditgivaren att kräva avtals- enlig ränta under hela den tid som krediten faktiskt har tillhandahållits. Direktivet lägger inte heller några hinder i vägen för en ersättningsregel som är utformad på detta sätt.

Nästa fråga är i vilken utsträckning näringsidkaren bör få tillgodoräkna sig kompensation för sådana kostnader som, utöver premien eller räntan, är hänförliga till tiden före det att rättsförhållandet avvecklats. Det kan röra sig om kostnader i samband med avtalets ingående, t.ex. upplägg- ningskostnader för en kredit, eller andra kostnader, t.ex. olika administra- tionsavgifter och provision. Det kan också handla om rena utlägg, t.ex. när kreditgivaren har ombesörjt en ansökan om inteckning eller lagfart för kredittagarens räkning. I Finland övervägs en ordning där även denna typ av omkostnader skall ersättas proportionellt i förhållande till den del av avtalstiden som konsumenten kunnat utnyttja tjänsten. För en konsu- mentkredit som frånträtts efter en tiondel av den tilltänkta kredittiden skulle kreditgivaren därmed endast få tillgodoräkna sig en tiondel av uppläggningskostnaderna och administrationskostnaderna. En sådan be- stämmelse kan visserligen sägas ha fog för sig mot bakgrund av ordaly- delsen i artikel 7.1. Denna lösning har också förordats av Konsument- verket och Sveriges Aktiesparares Riksförbund. Samtidigt ger artikeln också utrymme för en annan lösning, som i stället medger full ersättning för de kostnader som är hänförliga till tiden före det att ångerrätten utövades; dock att kostnaden skall vara skälig och alltså inte så stor att den innebär en påföljd. Avräkningen mellan näringsidkaren och konsu- menten blir med detta alternativ mera neutral i ekonomiskt hänseende. Detta kan i sin tur motverka att parterna redan av ekonomiska skäl tvingas skjuta upp fullgörandet av avtalet till dess ångerfristen har löpt ut, något som annars skulle ligga nära till hands och vore särskilt olyck- ligt vid avtal om just finansiella tjänster. En ersättningsregel som är utformad på detta sätt är också mer i linje med vad som gäller vid en förtidsbetalning av en kredit enligt konsumentkreditlagen och vad som föreslås gälla vid en uppsägning av en försäkring enligt den nya försäk- ringsavtalslagen. Regeringen gör bedömningen att en sådan avräknings- möjlighet är att föredra. I Danmark, Norge och Island är man också inne på detta.

Prop. 2004/05:13

63

Även direktivets föreskrift om att näringsidkaren i vederbörlig ordning Prop. 2004/05:13 skall ha informerat konsumenten om vilket belopp som kan komma att få

betalas vid utövandet av ångerrätten måste föras in i den nya bestämmel- sen. Om näringsidkaren inte har gjort detta, förloras rätten att kräva er- sättning för den kostnaden. Informationsskyldigheten behandlas i avsnitt 5.4.1.

En särskild regel för försäkringsavtal?

Artikel 7.2 ger möjlighet att införa en avvikande ordning för distansavtal om försäkringar. Bestämmelsen har tillkommit i anledning av redan befintlig nationell lagstiftning om försäkringsavtal och anger att med- lemsstaterna får föreskriva att konsumenten inte är skyldig att utge någon ersättning alls, dvs. inte ens premie för försäkringstiden, om han frånträ- der ett försäkringsavtal.

Det har inte framkommit att det av konsumentskyddsskäl är motiverat med en sådan mera förmånlig avräkningsregel för försäkringsavtal. Bestämmelsen skulle också innebära en negativ särbehandling av försäk- ringstjänster jämfört med andra finansiella tjänster och alltså förhindra en enhetlig reglering av ersättningsfrågan i den nya lagen. Den skulle avvika från gällande reglering av ersättningsfrågan vid en livförsäkringstagares uppsägning enligt 97 a § försäkringsavtalslagen, liksom från regleringen i den föreslagna nya försäkringsavtalslagen. Vid de nordiska departe- mentsöverläggningarna har framkommit att det bara är i Danmark som man överväger att utnyttja den fakultativa undantagsmöjligheten i denna del. Dansk lagstiftning om försäkringsavtal befriar nämligen redan i dag konsumenten från ersättningsskyldighet vid uppsägningar som sker inom 14 dagar.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att en särskild regel för försäkringsavtal bör kunna undvaras i lagen.

Återställande av egendom

Enligt artikel 7.4 och 7.5 skall parterna återställa den egendom som de, i enlighet med distansavtalet, har mottagit från motparten. Om konsumen- ten utövar sin ångerrätt, skall han alltså snarast och senast inom 30 dagar från avsändandet av meddelandet betala tillbaka de belopp och sända tillbaka det material som erhållits från näringsidkaren. Näringsidkaren skall, som sagt, få tillgodoräkna sig ersättning för de delar av tjänsten som faktiskt har tillhandahållits, men överskjutande belopp skall han snarast och senast inom 30 dagar från mottagandet av meddelandet åter- betala till konsumenten. Av direktivets reglering framgår indirekt att vardera parten – precis som enligt huvudreglerna i det allmänna direkti- vet – får stå de eventuella kostnader som kan uppstå för att återsända eller återlämna pengar och annan egendom till motparten.

I dessa delar lämnar direktivet knappast utrymme för en avvikande reglering. Bestämmelser med det nu angivna innehållet bör tas in i den nya lagen.

64

Återgång av anknytande avtal

Prop. 2004/05:13

Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det till distansavtalet om den finansiella tjänsten har knutits ett annat avtal om tjänster som till- handahålls av näringsidkaren eller av någon annan på grundval av en överenskommelse mellan näringsidkaren och denne, skall enligt artikel 6.7 andra stycket det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsu- menten får åläggas någon påföljd för detta.

En liknande reglering gäller enligt det allmänna direktivet och 20 § distansavtalslagen för sådana kreditavtal som ingåtts med anledning av ett distansavtal eller hemförsäljningsavtal. I båda fallen skall avtalet alltså vara accessoriskt i förhållande till huvudavtalet. Det anknytande avtalet skall också i båda fallen upphöra automatiskt, utan krav på något meddelande från konsumentens sida till motparten. Även skyldigheten för konsumenten att erlägga betalning för den del av det anknytande av- talet som kommit honom till del och för sådana kostnader som inte beror på att avtalet upphört torde få bedömas på samma sätt som enligt 20 §.

I praktiken kommer tillämpningsområdet för bestämmelsen att begrän- sas av att det inte alltid är möjligt att frånträda distansavtalet om själva huvudtjänsten. Såväl kreditköp som låneköp rörande aktier eller någon annan liknande investeringstjänst kommer normalt att falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde (se avsnitt 5.5.3). En annan sak är att konsumenten vid ett sådant låneköp kan ha en ångerrätt direkt i förhål- lande till kreditavtalet. Ett exempel på ett anknytande avtal som bestäm- melsen tar sikte på är en sådan försäkring som tecknas i samband med en kredit och som syftar till att säkerställa låntagarens möjligheter att kunna fullgöra sina åtaganden enligt kreditavtalet.

Som Finansinspektionen anför bör regleringen gälla även för ankny- tande avtal som inte utgör distansavtal. En sådan ordning är i linje med distansavtalslagens bestämmelse om anknytande kreditavtal (20 §) och är sakligt sett mest lämplig. Direktivet kan inte heller anses förhindra detta.

5.5.3Undantag från ångerrätten

Regeringens förslag: Konsumenten skall inte ha någon ångerrätt vid distansavtal om 1. finansiell tjänst eller överlåtelse av finansiellt instrument där priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen, 2. deltagande i emission eller liknande där priset för den rättighet som aktiviteten avser efter teckningstidens utgång kommer att bero på svängningar på finansmarknaden, 3. kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller 4. försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre. Ångerrätt skall inte heller finnas om båda parter på konsu- mentens begäran har fullgjort sina förpliktelser enligt distansavtalet. (Se 3 kap. 2 §.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 83 f.).

65

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Riksgäldskontoret föreslår dock att det skall införas ett generellt undantag från ångerrätten för distansavtal om överlåtelse av finansiella instrument, i stället för undantaget för avtal där priset beror på sådana svängningar på finans- marknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen

Skälen för regeringens förslag

Avtal om överlåtelse eller emission av finansiella instrument m.m.

Enligt artikel 6.2 a) skall ångerrätten inte tillämpas när priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen. Som exempel anges tjänster med anknytning till utländsk valuta, penningmarknadsinstru- ment, överlåtbara värdepapper och andelar i fondföretag. Ytterligare exempel som tas upp är terminskontrakt och motsvarande instrument med kontantavräkning samt framtida räntesäkringsavtal och ränte-, valuta- och aktieswappar. Dessutom omfattas köp- och säljoptioner avseende alla nu nämnda instrument och motsvarande instrument med kontantavräkning, särskilt valuta- och ränteoptioner.

En ångerrätt vid dylika avtal skulle naturligtvis erbjuda en möjlighet för konsumenten att utnyttja ångerrätten för spekulation på näringsidka- rens bekostnad. Syftet med undantaget är att undanröja risken för detta. Som framgår av bestämmelsen är uppräkningen inte uttömmande. Ytter- ligare praktiskt betydelsefulla exempel är sådana fondanknutna livför- säkringar och sådant individuellt pensionssparande i fonder där konsu- menten själv väljer vilka investeringsfonder sparandet skall placeras i och där förvaltningsavgifter och liknande tas ut i förhållande till värdet av fondandelarna. Det avgörande för om undantaget gäller är således att priset kan komma att variera till följd av sådana svängningar på finans- marknaden som näringsidkaren inte själv kan råda över. Prisföränd- ringarna skall vidare vara så snabba att de kan påverka prisläget under den förhållandevis korta ångerfristens löptid. Undantaget tar alltså i första hand sikte på avtal som mera direkt innefattar någon form av risk- tagande från konsumentens sida och motverkar att denna placeringsrisk, genom konsumentens tillgång till en ångerrätt, överflyttas till en närings- idkare som inte har möjlighet att påverka prisförändringarna. Av betydel- se är om det finansiella instrumentet, valutan eller placeringsprodukten är marknadsnoterad, men detta är inte någon förutsättning för bestämmel- sens tillämplighet.

Av det sagda framgår att undantaget ofta kommer att vara tillämpligt vid avtal om investeringstjänster, t.ex. vid tjänster som rör handel med finansiella instrument. Inte heller i detta sammanhang spelar det därvid någon roll om näringsidkarens handel sker i kommission, om det är fråga om handel ur eget lager eller om konsumentens köp- eller säljorder verkställs på något annat sätt (jfr ovan avsnitt 5.3.1). För att tydliggöra detta bör undantaget utformas på ett sätt som anknyter till den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 1 § om tillämpningsområdet för de nya bestäm-

Prop. 2004/05:13

66

melserna. Härigenom sätts också i förgrunden att undantaget i första hand kommer att aktualiseras vid handel med finansiella instrument.

Vid nordiska kontakter på departementsnivå har det också visat sig råda samsyn om att undantaget i artikel 6.2 a) får tolkas så att det omfattar även emissioner, marknadsintroduktioner och andra primär- marknadsaktiviteter, trots att det ofta är näringsidkaren själv som fast- ställer priset på det finansiella instrumentet under teckningstiden och priset alltså som regel inte direkt påverkas av svängningarna på finans- marknaden förrän handeln på andrahandsmarknaden har påbörjats. De ändamålsskäl som motiverar undantaget från ångerrätten gör sig dock gällande med samma styrka även t.ex. vid utgivning (emission) av nya obligationslån eller vid nyemission av aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Detsamma gäller vissa andra slags erbjudanden som kan förekomma i samband med en marknadsintroduktion, t.ex. erbjudanden om att under en viss tecknings- period och till ett visst pris (eller inom ett visst prisintervall) köpa redan utgivna aktier som ännu inte är noterade på en marknadsplats. Mot bak- grund särskilt av att det, som påpekats i avsnitt 5.5.1, saknas en yttersta tidsfrist för utövande av ångerrätten skulle en ångerrätt även här kunna ge konsumenten en möjlighet att övervältra sin placeringsrisk på närings- idkaren, om priset för den rättighet som aktiviteten avser efter tecknings- tidens utgång kommer att bero på sådana svängningar på finansmarkna- den som näringsidkaren inte kan påverka. För att klargöra att undantag från ångerrätten gäller även för avtal om deltagande i denna typ av akti- viteter bör en särskild bestämmelse härom införas i lagen.

Direktivet tillåter emellertid inte att man, som Riksgäldskontoret föreslår, generellt undantar distansavtal om finansiella instrument från ångerrätten. I praktiken kommer dock dessa avtal normalt att omfattas av undantaget.

Avtal om kredit med bunden ränta

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har diskuterats huruvida undantaget i artikel 6.2 a) bör tolkas så att det även omfattar krediter med bunden ränta.

Ändamålsskäl kan i och för sig anföras för detta. Till skillnad från vad som gäller vid en förtidsbetalning enligt konsumentkreditlagen har näringsidkaren inte någon rätt till ränteskillnadsersättning, om konsu- menten skulle frånträda avtalet enligt de nu aktuella bestämmelserna (se närmare författningskommentaren till 3 kap. 11 §). Vid snabba och kraftiga förändringar på marknaden för bundna krediter kan det därmed uppstå ekonomiska motiv för konsumenten att utöva sin ångerrätt och ta ett nytt lån med en lägre bunden ränta. Härigenom utsätts kreditgivaren för en risk för att de återbetalade pengarna enligt det ursprungliga lånet inte kan omplaceras med en lika god avkastning som kreditgivaren räknade med vid avtalsslutet och som ligger till grund för den egna finan- sieringen av utlåningen.

Om man däremot ser till ordalydelsen av artikel 6.2 a), är en sådan tolkning mer tveksam. Till skillnad från de tjänster som nämns i artikeln kan ju priset – i första hand räntan – för en konsumentkredit med bunden ränta inte sägas direkt bero på svängningar på finansmarknaden. Även

Prop. 2004/05:13

67

om kreditgivaren naturligtvis måste ta hänsyn till marknaden vid sin pris- sättning, finns det inte ett lika tydligt orsakssamband mellan det pris som konsumenten får betala och svängningarna på finansmarknaden som det finns beträffande alla de i artikeln nämnda produkterna. Annorlunda uttryckt kan man alltså här – till skillnad från de i artikeln nämnda tjänsterna – inte påstå att näringsidkaren saknar möjlighet att påverka priset på den produkt som erbjudandet avser. Vid tolkningen kan man inte heller bortse från det förhållandet att alla de i artikeln nämnda före- teelserna har det gemensamt att de kan karaktäriseras som investerings- tjänster. Härtill kommer att – såvida kredit med bunden ränta omfattades

– det är oklart om undantaget då skulle kräva en viss minsta bindningstid av räntan för krediten. Incitamentet för konsumenten att utnyttja ånger- rätten i spekulativt syfte ökar naturligtvis ju längre bindningstiden för räntan är, men alla kreditavtal där räntan bundits för en längre period än 14 dagar ger i princip upphov till de konsekvenser som nyss beskrivits. En parallell kan dras med vad som gäller för förtidsbetalning enligt kon- sumentkreditlagen. Kreditgivaren är här berättigad till ränteskillnadser- sättning även vid lån som normalt betecknas som rörliga. Eftersom lagen inte föreskriver någon minsta längd för bindningstiden, kan den alltså i princip vara hur kort som helst (se bl.a. prop. 1991/92:83 s. 139). Det kan knappast vara meningen att undantaget i artikel 6.2 a) skall tolkas på ett sätt som i praktiken innebär att alla krediter för vilka räntan har bundits under någon tid skall vara undantagna från ångerrätten, alltså både kredi- ter som normalt betecknas som rörliga och krediter som betecknas som bundna. Om avsikten är att införa ett i praktiken så synnerligen vidsträckt undantag, borde det ha kommit till tydligare uttryck i direktivtexten. Systematiken i direktivet talar också för att tanken i stället är att ange alla de undantag som gäller beträffande krediter i artikel 6.3.

Regeringen gör därför bedömningen att undantaget i artikel 6.2 a) inte kan tolkas så att det även omfattar krediter med bunden ränta. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har man – med ett för danska förhållanden specifikt undantag – varit eniga om detta. Det bör samtidigt betonas att marknaden för konsumentkrediter med en mer långvarig räntebindningstid är relativt begränsad vid sidan om fastighets- och bostadsrättskrediterna. Eftersom det här nedan föreslås att det med stöd av artikel 6.3 skall införas ett särskilt undantag från ångerrätten för krediter som säkras genom panträtt i fast egendom eller bostadsrätt, kommer därför de i praktiken mest betydelsefulla krediterna som normalt betecknas som bundna ändå att vara undantagna från ångerrätten.

Avtal om fastighetskredit m.m.

Artikel 6.3 anger tre undantag från ångerrätten som medlemsstaterna kan välja att införa eller inte. Enligt artikel 6.3 a) får medlemsstaterna före- skriva att ångerrätten inte skall tillämpas på krediter som huvudsakligen är avsedda för att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller en befintlig eller planerad byggnad eller för att renovera eller förbättra en byggnad. Enligt artikel 6.3 b) får medlemsstaterna meddela undantag för krediter som säkras antingen genom inteckning i fast egendom eller en rättighet med anknytning till fast egendom. Enligt artikel 6.3 c) slutligen får medlemsstaterna under vissa förutsättningar föreskriva om undantag

Prop. 2004/05:13

68

för uttalanden (fra. déclarations) som konsumenten gjort under medver- kan av en offentlig tjänsteman.

Artikeln har, i likhet med många andra delar av direktivet, fått sin slutliga utformning efter utdragna förhandlingar i rådet och Europaparla- mentet och är i stor utsträckning resultatet av en kompromiss. En följd av detta är att undantagen har utformats enbart med sikte på förhållandena i vissa enskilda medlemsstater. Undantaget i punkten c) rör således vissa formbundna rättshandlingar som äger rum hos en notarie, en företeelse som inte förekommer enligt svensk rätt. Skäl att ta in ett sådant undantag föreligger inte.

En gemensam nämnare för undantagsmöjligheterna under a) och b) är att båda rör avtal om fastighets- och bokrediter i vid mening. Anled- ningen till att direktivet innehåller två undantag, som delvis tar sikte på samma slags distansavtal, är att det beaktats att den nationella lagstift- ningen som reglerar denna typ av krediter skiljer sig åt mellan medlems- staterna. Uttrycket rättighet med anknytning till fast egendom i punkten b) tillkom på initiativ från Sverige för att undantagsmöjligheten även skulle omfatta bl.a. bostadsrättskrediter.

När en konsument tar ett lån till en fastighet eller en bostadsrätt, delas krediten ofta upp i vad som brukar betecknas som en fast och en rörlig del. Många gånger delas lånet upp i flera olika skuldebrev för vilka det gäller olika långa räntebindningstider. Tiden kan variera från någon månad upp till tio år eller mer. Tanken med detta är att lindra effekterna av förändringar på räntemarknaden och därmed minska den finansiella risken för både låntagaren och långivaren. Som nyss har berörts har en kreditgivare vid en förtidsbetalning av ett lån enligt konsumentkreditla- gen rätt till ränteskillnadsersättning även när förtidsbetalningen avser ett lån som brukar betecknas som rörligt. Skälet till det är att räntan normalt inte ändras dagligen utan kanske var tredje eller var fjärde månad. Moti- ven för denna ordning har berörts tidigare: främst att kompensera kredit- givaren för den finansiella risk som denne får stå vid en förtidsbetalning genom att de återbetalade pengarna enligt det ursprungliga lånet kanske inte kan omplaceras med en lika god avkastning. Någon möjlighet till motsvarande kompensation finns alltså inte enligt direktivet om konsu- menten skulle frånträda ett kreditavtal. De ändamålsskäl som ovan har anförts till stöd för att införa ett undantag från ångerrätten vid krediter med bunden ränta gör sig alltså gällande för alla i praktiken förekom- mande fastighets- och bostadsrättskrediter, både rörliga och bundna lån. Eftersom i vart fall någon del av lånet ofta har en räntebindningstid som uppgår till flera år, skulle en ångerrätt också få särskilt olyckliga kon- sekvenser just på denna del av kreditmarknaden. Även om den relativt korta ångerfristen torde hålla förlusterna nere, bör man också beakta de kapitaltäckningskrav som gäller för hypoteksinstituten. Kapitaltäcknings- kraven som följer med lagstiftningen om s.k. säkerställda obligationer ökar dessutom i någon mån kraven på kreditinstituten i detta hänseende samtidigt som det har bedömts vara av stort värde för kreditinstituten – och ytterst även för konsumentkollektivet – att denna finansieringsform införs (se prop. 2002/03:107).

Mot att införa ett undantag från ångerrätten för fastighets- och bostads- rättskrediter talar främst att det för konsumenten handlar om ett viktigt avtal som har stor inverkan på den egna privatekonomin. Samtidigt är ju

Prop. 2004/05:13

69

konsumenten, även vid distansavtal om en kredit, bibehållen sin rätt enligt konsumentkreditlagen att betala sin skuld i förtid. En möjlighet att därutöver även kunna frånträda kreditavtalet genom en ångerrätt kan enligt regeringen inte anses tillräckligt motiverad. Det bör alltså tas in ett undantag från ångerrätten för dessa krediter.

Undantaget bör – utöver fastighetskrediter och bostadsrättskrediter – även omfatta krediter som är förenade med panträtt i tomträtt samt kredi- ter som är förenade med en motsvarande rätt till följd av att en byggnad som inte hör till fastighet har säkerhetsöverlåtits. Det sist sagda gäller ofta vid belåning av t.ex. sommarstugor som har uppförts på arrenderad mark. Skälen för ett undantag från ångerrätten gör sig gällande också här, och det förefaller olämpligt att särbehandla dessa krediter i förhållande till fastighets- och bostadsrättskrediter.

En utformning av undantaget som tar sikte på konsumentens avsikter med upptagandet av krediten (jfr artikel 6.3 a) skulle kunna leda till både bevissvårigheter och bristande förutsebarhet. Undantaget bör därför ut- formas efter förebild i punkten b) och gälla för konsumentkrediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenade med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet.

Övriga undantag från ångerrätten

Enligt artikel 6.2 b) skall ångerrätten inte tillämpas på rese- och bagage- försäkringar eller andra kortfristiga försäkringar med kortare löptid än en månad. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har man varit eniga om att undantaget bör tolkas på det sättet att det inte är tillämpligt på sådana korttidsförsäkringar som ingår som ett led i en annan försäk- ring med längre giltighetstid och inte heller på sådana reseförsäkringar som t.ex. tecknas för ett år och generellt täcker alla resor på upp till 30 dagar som sker under försäkringstiden. Med den nu föreslagna regle- ringen av näringsidkarens rätt till ersättning vid utövandet av ångerrätten i åtanke kan undantaget knappast sägas vara motiverat av en önskan att förhindra att ångerrätten utnyttjas i spekulativt syfte. Det finns dock andra, praktiska och administrativa, skäl för att det inte bör finnas en ångerrätt vid riktigt kortfristiga försäkringar. Inte minst kan befaras att de administrativa kostnaderna här skulle leda till premiehöjningar som inte motsvaras av den i sammanhanget tämligen ringa förbättringen av konsu- mentskyddet. Regeringen föreslår att undantaget införs.

I artikel 6.2 c) finns ytterligare ett undantag från ångerrätten, ett undan- tag som saknas i det allmänna direktivet. I det allmänna direktivet och 14 § 1 distansavtalslagen föreskrivs att konsumenten inte har någon ångerrätt om fullgörandet av en tjänst har påbörjats med konsumentens samtycke under ångerfristen. En motsvarande bestämmelse i det nya direktivet skulle ha inneburit ett systematisk brott mot den nya konstruk- tionen av ångerrätten, bl.a. i förhållande till näringsidkarens rätt till ersättning för den tjänst som faktiskt har tillhandahållits vid utövandet av ångerrätten. Det nya direktivet föreskriver därför i stället att ångerrätten inte skall tillämpas på avtal som båda parter har fullgjort på konsumen- tens uttryckliga begäran innan konsumenten utövar sin ångerrätt. Undan- taget synes, vid en första betraktelse, närmast som en självklarhet. Dess fulla vidd kan dock behöva förklaras lite närmare. Om tjänsten på konsu-

Prop. 2004/05:13

70

mentens begäran har fullgjorts redan under ångerfristens löptid, har Prop. 2004/05:13 näringsidkaren visserligen rätt att kräva att konsumenten erlägger betal-

ning härför (se avsnitt 5.5.2). Vid vissa typer av finansiella tjänster, t.ex. vid avtal om en betalningsförmedling eller en betalningsöverföring, kan det emellertid vara omöjligt eller i vart fall förenat med stora svårigheter för näringsidkaren att låta den utförda transaktionen återgå. I dessa fall skulle en ångerrätt under hela fristens löptid – alltså även efter fullgörel- sen av avtalet – innebära negativa konsekvenser för näringsidkaren, trots dennes rätt till ersättning av konsumenten för den utförda tjänsten. Häri ligger de sakliga motiven bakom undantagsregeln. Även detta undantag bör införas genom en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen.

5.5.4Uppskjuten fullgörelse vid avtal om investeringstjänster?

Regeringens bedömning: Någon bestämmelse bör inte införas om att fullgörelsen av ett distansavtal om en investeringstjänst skall anstå till dess ångerfristen har löpt ut.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 91).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot den bedömning som görs i promemorian.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 6.1 tredje stycket får medlemsstaterna, utöver ångerrätten, föreskriva att distansavtal om investeringstjänster inte skall verkställas under den ångerfrist som före- skrivs i direktivet.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har framkommit att man inte i något av länderna ser behov av att införa en sådan bestämmel- se. Skälet härtill är främst att konsumenten vid de allra flesta distansavtal rörande investeringstjänster ändå torde sakna en ångerrätt, eftersom priset beror på svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka. Under sådana förhållanden synes det, ur ett konsument- skyddsperspektiv, föga meningsfullt att genom tvingande lagstiftning föreskriva att fullgörelsen skall anstå till dess ångerfristen löpt ut. Vidare lär ju ofta själva syftet med investeringstjänsten kunna förfelas om full- görandet inte sker i nära anslutning till avtalets ingående. I vart fall skulle det innebära ökade och helt opåkallade risker för konsumenten om denne fick stå risken för att föremålet för investeringen sjunkit i värde från det att ordern gavs till dess den verkställdes. Bestämmelsen, som alltså är fakultativ, bör mot denna bakgrund inte införas i svensk rätt.

5.6Betalning med kort

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan i dag artikel 8 i direktivet. Någon lagregel är därför inte nödvändig.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 91 f.).

71

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 8 skall medlems- staterna se till att det finns lämpliga bestämmelser så att konsumenten kan begära annullering av en betalning, om konsumentens betalkort har använts på ett bedrägligt sätt inom ramen för distansavtal och så att kon- sumenten, i händelse av sådan bedräglig användning, kan gottskrivas eller återfå de utbetalda beloppen. En i det närmaste likalydande bestäm- melse finns i artikel 8 i det allmänna direktivet.

Direktivets uttryck betalkort får anses innefatta varje form av bank- eller kontokort som kan användas till betalning. Både debetkort och kreditkort omfattas således. Utställare kan vara ett kreditkortsföretag, en bank eller någon annan näringsidkare. Rabatt- eller bonuskort omfattas inte med mindre korten även kan användas till betalning.

I likhet med sin motsvarighet i det allmänna direktivet uttrycker artikeln endast att det skall finnas ”lämpliga bestämmelser”. Något abso- lut krav på att konsumenten alltid skall ha rätt att få tillbaka pengarna från kortutgivaren uppställs alltså inte. Direktivet anger inte heller vad som skall gälla med avseende på betalningsvillkor som går ut på att kon- sumenten skall svara för de felaktigt utbetalade beloppen.

Avtalsrättsligt gäller att en konsument allmänt sett inte är betalnings- skyldig för fordringar som uppkommit genom att någon obehörigen har använt hans betalkort. Ett sådant ansvar kan dock uppkomma om parter- na har träffat en överenskommelse om det i kortavtalet.

Mot bakgrund av att standardavtalen på kontokortsområdet tidigare regelmässigt innehöll avtalsvillkor varigenom konsumenten påtog sig ett sådant betalningsansvar infördes i 34 § konsumentkreditlagen en regle- ring som hindrar att villkoret kan göras gällande utom i vissa angivna fall. Enligt 34 § får ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person göras gällande endast om kontohavaren eller någon annan person som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har 1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan, 2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller 3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten an- mält förlusten hos kreditgivaren. I andra fall får avtalsvillkoret alltså inte göras gällande.

Konsumentkreditlagens bestämmelser avser endast sådana fall där kon- tohavaren eller någon annan behörig användare inte längre är i besittning av kontokortet. Det lär därför sällan finnas förutsättningar för att enligt 34 § göra gällande avtalsvillkor om betalningsskyldighet för obehörig användning av kort som har möjliggjorts genom att kortet använts i samband med ett distansavtal. I dessa fall lämnar ju kontohavaren inte ut själva kortet utan endast uppgifter om bl.a. kortnumret.

Bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen är direkt tillämpliga endast på avtalsvillkor för kontokort som är knutna till krediter. De tillämpas dock analogt även på avtalsvillkor för andra kontokort, dvs. rena betalkort (jfr prop. 1991/92:83 s. 144 och omfattande praxis i All- männa reklamationsnämnden). Sådana avtalsvillkor kan också angripas med stöd av 36 § avtalslagen. Enligt 36 § avtalslagen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn

Prop. 2004/05:13

72

till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare Prop. 2004/05:13 inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid en sådan

prövning av om avtalsvillkoret bör jämkas eller lämnas utan avseende kan 34 § konsumentkreditlagen tjäna som vägledning.

Sammantaget görs alltså – liksom som vid genomförandet av det all- männa direktivet – bedömningen att svensk rätt redan i dag uppfyller de krav som direktivet kan anses ställa. Någon ytterligare lagregel är således inte nödvändig, och någon särskild reglering bör inte införas i den nya lagen med anledning av direktivet. Även de övriga nordiska departemen- ten, bl.a. i Finland som har en lagstiftning som liknar Sveriges, delar denna uppfattning.

I sammanhanget bör nämnas att regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppgift att se över 34 § konsumentkreditlagen. I uppdraget ingår bl.a. att utreda om det behövs ansvarsregler även för andra fall än de då kontohavaren har förlorat kortet, exempelvis då en obehörig användning har möjliggjorts genom att kortnumret lämnats ut vid ett distansavtal (se dir. 2004:10). Tilläggas kan även att det inom EU för närvarande pågår ett arbete med att ersätta rådets direktiv 87/102/EEG om konsumentkrediter med ett nytt direktiv (se KOM [2002] 443 slutlig).

5.7

Icke beställda tjänster

 

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan i dag artikel 9 i

 

 

 

direktivet. Någon lagregel är därför inte nödvändig.

 

 

 

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se

 

promemorian s. 94).

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians

 

bedömning eller lämnar den utan någon invändning.

 

 

Skäl för regeringens bedömning: Artikel 9 föreskriver att medlems-

 

staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att förbjuda att finansiella

 

tjänster tillhandahålls en konsument utan föregående begäran från denne,

 

om tillhandahållandet innefattar en begäran om omedelbar eller senare

 

betalning. Detta skall dock inte påverka tillämpningen av nationella

 

bestämmelser om tyst förlängning av distansavtal.

 

 

Artikeln skall alltså inte påverka tillämpningen av bestämmelser som

 

den i 14 § konsumentförsäkringslagen om automatisk förnyelse av en

 

konsumentförsäkring vid försäkringstidens utgång. Avsikten är i stället

 

att hindra vad som kallas för negativ avtalsbindning. Bestämmelser

 

härom finns i 12 § första stycket marknadsföringslagen, som föreskriver

 

att en näringsidkare vid marknadsföringen inte får leverera tjänster till

 

någon som inte uttryckligen har beställt dem och därvid vilseleda mot-

 

tagaren om dennes betalningsskyldighet. Som Juridiska fakultetsstyrelsen

 

vid Lunds universitet påpekar föreligger visserligen en viss skillnad i

 

utformningen av bestämmelserna i marknadsföringslagen och direktivet;

 

direktivets regel talar inte uttryckligen om ett vilseledande om betal-

 

ningsskyldigheten. Regeringen finner dock inte anledning att frångå den

 

bedömning som gjordes vid genomförandet av det allmänna direktivet,

 

som i artikel 9 innehåller samma regel. Marknadsföringslagens reglering

 

får i sak anses omfatta de situationer som direktivet tar sikte på. Svensk

73

 

 

 

 

rätt uppfyller alltså redan direktivets krav i denna del, varför någon ytter- Prop. 2004/05:13 ligare lagreglering inte är nödvändig.

Vidare föreskrivs i artikel 9 att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att befria konsumenten från alla skyldigheter i händelse av ett tillhandahållande som inte har beställts, varvid frånvaron av svar inte skall anses utgöra samtycke. Att ett uteblivet svar inte är liktydigt med samtycke framgår av avtalslagens bestämmelser om hur ett avtal sluts. Föreligger det inte något avtal, är konsumenten inte heller skyldig att betala något för tjänsten. Även i denna del uppfyller alltså svensk rätt redan direktivets krav. Också denna bedömning överensstämmer med den som gjordes vid genomförandet av det allmänna direktivet, vars artikel 9 innehåller en i det närmaste likalydande bestämmelse.

5.8

Begränsning av vissa marknadsföringsåtgärder

 

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller redan i dag artikel 10

 

 

 

i direktivet. Någon lagregel är därför inte nödvändig.

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se

 

promemorian s. 95 f.).

 

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot

 

den bedömning som görs i promemorian.

 

 

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 10 ges bestämmelser

 

som syftar till att begränsa tillåtligheten av vissa marknadsföringsåtgär-

 

der. I artikel 10.1 sägs att en näringsidkare endast får använda sig av

 

automatiska uppringningssystem utan mänsklig medverkan (uppring-

 

ningsautomater) och telefax om konsumenten på förhand har gett sitt

 

samtycke. När det gäller marknadsföring via andra tekniker för distans-

 

kommunikation än de nyss nämnda, t.ex. tryckt direktreklam, e-postre-

 

klam och personlig telefonförsäljning, ges medlemsstaterna enligt artikel

 

10.2 en valmöjlighet i fråga om vilken skyddsnivå som skall gälla. Enligt

 

det ena alternativet skall sådan marknadsföring endast tillåtas om konsu-

 

menten har gett sitt samtycke (en s.k. opt-in lösning). Enligt det andra

 

alternativet skall sådan marknadsföring inte tillåtas om konsumenten har

 

motsatt sig denna (en s.k. opt-out lösning). De åtgärder som medlemssta-

 

terna vidtar i detta syfte får inte medföra några kostnader för konsumen-

 

terna.

 

 

 

 

I 13 b–d §§ marknadsföringslagen finns bestämmelser om obeställd

 

reklam till fysiska personer. Dessa genomför artikel 13 i Europaparla-

 

mentet och rådets direktiv (2002/58/EG) om behandling av personupp-

 

gifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation

 

(kommunikationsdataskyddsdirektivet), vilket har ersatt det tidigare tele-

 

dataskyddsdirektivet (97/66/EG). De genomför också artikel 10 i det all-

 

männa direktivet, som har ett liknande innehåll som förevarande artikel.

 

Marknadsföringslagens bestämmelser är generella i så måtto att de gäller

 

för marknadsföring som syftar till alla typer av avtal, inte bara distans-

 

avtal. Dessutom gäller de, som sagt, för marknadsföring riktad till fysiska

 

personer, oavsett om personen i fråga är konsument eller inte. I 13 b §

 

första stycket uppställs ett krav på samtycke i förhand för att en närings-

 

idkare vid marknadsföring till en fysisk person skall få använda e-post,

74

 

 

 

 

telefax eller sådana uppringningsautomater eller liknande automatiska Prop. 2004/05:13 system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon

enskild. För det fall näringsidkaren har fått den fysiska personens uppgif- ter om e-postadress i samband med försäljning av en produkt till denne, finns enligt 13 b § andra stycket ett undantag från kravet på samtycke på förhand. Undantaget gäller om den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om e-postadress används i marknadsföringssyfte, marknads- föringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter och den fysiska personen klart och tydligt ges möjlighet att kostnadsfritt och enkelt motsätta sig att uppgiften används i marknadsföringssyfte när den samlas in och vid varje följande marknadsföringsmeddelande. För att möjliggöra detta gäller enligt 13 c § ett krav på att marknadsföringsmeddelanden med e-post alltid skall innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om att marknadsföringen skall upphöra. Enligt 13 d § får en näringsidkare vid marknadsföring till en fysisk person använda andra metoder för individuell kommunikation på distans än sådana som avses i 13 b §, om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används (en s.k. opt-out lösning). En näringsidkare som överträder dessa bestämmelser kan meddelas förbud vid vite att fortsätta med marknadsföringsåtgärderna. Om överträdelsen skett med uppsåt eller av oaktsamhet, kan näringsidkaren även åläggas att betala en mark- nadsstörningsavgift samt att ersätta den skada som därigenom har upp- stått för en konsument eller någon annan näringsidkare (se 14, 22 och 29 §§ marknadsföringslagen).

På grundval av överenskommelser mellan Konsumentverket och olika branschorganisationer finns det också möjlighet för fysiska personer att kostnadsfritt anmäla sig till särskilda register över personer som inte vill ha tryckt adresserad direktreklam (t.ex. NIX-adresserat). På motsvarande sätt kan fysiska personer kostnadsfritt spärra sitt telefonnummer mot obeställd marknadsföring per telefon genom att anmäla sig till ett spärr- register (NIX-telefon).

Det nu anförda leder till bedömningen att svensk rätt redan får anses uppfylla de krav som direktivet ställer i denna del. Någon ytterligare lag- reglering är därmed inte nödvändig.

5.9

Påföljder och rättsmedel för att säkra efterlevnaden

 

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Det kommer att finnas effektiva, proportio-

 

 

 

nella och avskräckande påföljder för att säkra efterlevnaden av den

 

 

 

nya lagen. Det kommer också att finnas lämpliga och effektiva

 

 

 

rättsmedel för detta ändamål. Någon bestämmelse bör inte införas om

 

 

 

att en konsument kostnadsfritt och utan påföljd när som helst kan säga

 

 

 

upp avtalet. Det finns inte skäl att i lagen föreskriva hur bevisbördan

 

 

 

skall placeras i vissa fall. Inte heller behöver det i lagen anges att

 

 

 

avtalsvillkor om viss placering av bevisbördan är oskäliga.

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se

 

promemorian s. 97 f.).

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians

 

bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Juridiska fakultets-

75

 

 

 

 

styrelsen vid Lunds universitet anser dock att det även bör införas en möjlighet att utdöma marknadsstörningsavgift vid underlåtenhet att efter- komma den nya lagens informationskrav.

Skälen för regeringens bedömning

Påföljder och rättsmedel

Enligt artikel 11 första stycket skall medlemsstaterna föreskriva lämpliga påföljder för näringsidkaren när denne inte följer bestämmelser som antagits i enlighet med direktivet. Påföljderna skall, enligt artikelns tredje stycke, vara effektiva, proportionella och avskräckande.

I artikel 13.1, som handlar om prövning i domstol eller i administrativ ordning, föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga och effektiva rättsmedel för att säkerställa efterlevnaden. Enligt artikel 13.2 skall rättsmedlen omfatta bestämmelser varigenom ett eller flera organ får väcka talan inför domstol eller behörig förvaltningsmyndighet för att säkerställa att bestämmelserna som genomför direktivet tillämpas. Det kan röra sig om offentliga organ, konsumentorganisationer eller yrkessammanslutningar. I artikel 13.3 sägs att medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att operatörer och leverantö- rer av teknik för distanskommunikation, när så är möjligt, upphör med sådana förfaranden som har förklarats strida mot direktivet.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 14 verka för införandet och ut- vecklingen av lämpliga och effektiva klagomåls- och prövningsförfaran- den utanför domstol. Medlemsstaterna skall i synnerhet uppmuntra att dessa organ samarbetar för att lösa gränsöverskridande tvister.

I avsnitt 5.4.3 har föreslagits att marknadsföringslagen skall tillämpas i fråga om underlåtelse att ge information i enlighet med vad som före- skrivs i lagen, varvid informationen skall anses som särskilt betydelsefull från konsumentsynpunkt (3 kap. 6 § i lagförslaget).

I marknadsföringslagen finns bestämmelser som syftar till att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter. I 14 § finns en bestämmelse om att en näringsidkare vars marknadsföring strider mot god affärssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter får förbjudas att fortsätta med marknadsföringen eller att vidta någon annan liknande åtgärd. Detsamma gäller en anställd eller någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar samt var och en som väsentligt har bidragit till marknadsföringen. Av 15 § framgår att en näringsidkare som vid sin marknadsföring underlåter att lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt får åläggas att lämna infor- mationen. Ett förbud enligt 14 § och ett åläggande enligt 15 § skall före- nas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (se 19 §). Talan om förbud enligt 14 § eller åläggande enligt 15 § väcks vid Marknads- domstolen (se 38 §). En sådan talan får väckas av bl.a. Konsument- ombudsmannen och en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud enligt 14 § eller ett åläggande enligt 15 §, kan närings- idkaren även bli skyldig att betala skadestånd (se 29 §).

Vid sidan om den prövning som kan ske vid Marknadsdomstolen och i allmän domstol bör även Allmänna reklamationsnämndens verksamhet

Prop. 2004/05:13

76

nämnas. Nämnden är en statlig myndighet vars huvuduppgift är att på ett opartiskt sätt pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Nämn- dens prövning är kostnadsfri och utmynnar i en rekommendation om hur tvisten bör lösas (se närmare förordningen [1988:1583] med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden). Nämnden medverkar i olika EU- nätverk för instanser som, vid sidan av domstolar, prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare, bl.a. nätverket för prövning av finansi- ella tvister, FIN-NET.

Härutöver bör nämnas att Finansinspektionen kontinuerligt verkar för att institut som står under myndighetens tillsyn på ett tillfredsställande sätt hanterar klagomål som riktar sig mot instituten och som rör finan- siella tjänster till konsumenter. För detta ändamål har Finansinspektionen meddelat allmänna råd om klagomålshantering avseende finansiella tjänster till konsumenter (FFFS 2002:23) enligt vilka varje institut bl.a. bör ha en policy och en instruktion för klagomålshantering samt utse en eller flera klagomålsansvariga personer som missnöjda kunder kan hänvisas till.

Av det anförda framgår att det kommer att finnas tillräckligt effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för att säkra efterlevnaden av den nya lagen. Det kommer också att finnas lämpliga och effektiva rätts- medel för detta ändamål. Regeringen gör alltså bedömningen att kraven i artikel 11 första och tredje styckena samt i artiklarna 13 och 14 får anses uppfyllda. Behovet av en möjlighet att utdöma marknadsstörningsavgift behandlas i avsnitt 6.3.2.

Artikel 11 andra stycket innehåller härutöver en fakultativ bestämmel- se enligt vilken medlemsstaterna, också det i syfte att säkra efterlevnaden av direktivets bestämmelser, får föreskriva att en konsument kostnadsfritt och utan påföljd när som helst kan säga upp ett distansavtal. Som konstateras i promemorian är det inte motiverat att i detta sammanhang föreslå en sådan generell uppsägningsrätt för just distansavtal.

Bevisbördan

Enligt artikel 15 första stycket får medlemsstaterna föreskriva att näringsidkaren skall ha bevisbördan för att avtal har ingåtts, att informa- tion har lämnats på föreskrivet sätt och att konsumenten, i förekommande fall, har samtyckt till att fullgörelsen av avtalet äger rum under ånger- fristens löptid.

Civilrättsliga lagbestämmelser utformas enligt svensk rättstradition endast i ringa utsträckning som bevisbörderegler. Tillräckliga skäl för att i detta sammanhang ändå förfara på det sättet kan inte anses föreligga. Några särskilda bevisbörderegler bör alltså inte införas med anledning av artikel 15 första stycket. Det innebär att bevisbördan för att ett avtal har ingåtts i vissa situationer kommer att placeras hos näringsidkaren och i andra hos konsumenten. Bevisbördan för att information har lämnats till konsumenten på föreskrivet sätt åvilar dock som princip näringsidkaren. Det torde också följa av allmänna principer att det är näringsidkaren som har bevisbördan för att konsumenten har gett sitt samtycke till att en tjänst har fullgjorts redan under ångerfristens löptid.

I artikel 15 andra stycket sägs vidare att ett avtalsvillkor som föreskri- ver att konsumenten skall ha bevisbördan i fråga om i vilken utsträckning

Prop. 2004/05:13

77

näringsidkaren har iakttagit sina skyldigheter, i praktiken främst om Prop. 2004/05:13 information, skall betraktas som ett oskäligt avtalsvillkor enligt rådets

direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal. Detta direktiv innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på en lång rad villkor som kan anses oskäliga. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det konstaterats att avsikten med artikel 15 andra stycket endast är att komplettera denna lista med avtalsvillkor om att konsumenten skall ha bevisbördan i det nyss angivna hänseendet.

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor är genomfört med 36 § avtalslagen och den i viss mån kompletterande lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Ett avtalsvillkor som föreskriver att konsumen- ten skall ha bevisbördan i fråga om i vilken utsträckning näringsidkaren har iakttagit sin informationsskyldighet är typiskt sett oskäligt vid en bedömning enligt 36 § avtalslagen; villkoret skulle otillbörligt begränsa konsumentens rätt enligt lagen att ångra ett distansavtal. Om en närings- idkare regelmässigt använder sig av ett oskäligt villkor i sina standard- avtal, kan Marknadsdomstolen också med stöd av 3 § lagen om avtals- villkor i konsumentförhållanden förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor, om förbu- det är påkallat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Svensk rätt uppfyller således redan i dag de krav som artikel 15 andra stycket får anses ställa.

5.10Skydd mot lagval som ger konsumenten ett sämre skydd

Regeringens förslag: Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför EES skall tillämpas på avtalet skall inte gälla i fråga om regler om distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument, om den lag som gäller för avtalet med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom EES och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd. (Se 5 kap. 2 §.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 101 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning i sak mot promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: När ett avtal har anknytning till flera olika länder måste det avgöras vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet. Lagvalet bestäms av internationellt privaträttsliga regler.

Romkonventionen från 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser har införlivats genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsför- pliktelser. Konventionen gäller inte för förpliktelser som följer av växlar, checkar, löpande skuldebrev och andra negotiabla värdepapper, i den utsträckning som förpliktelserna enligt sådana andra värdepapper följer av deras negotiabla karaktär. Konventionen gäller inte heller för försäk- ringsavtal som täcker risker belägna inom EU, men i övrigt torde mer- parten av de finansiella tjänster och finansiella instrument som direktivet gäller för omfattas av konventionens tillämpningsområde.

78

Konventionens huvudprincip är att avtalsparterna har rätt att själva Prop. 2004/05:13 bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på avtalsförhållandet (se

artikel 3.1 och 3.2). Beträffande vissa avtal i konsumentförhållanden gäller särskilda lagvalsregler enligt artikel 5. Den artikeln är tillämplig på avtal om leverans av varor eller utförande av tjänster åt en person (kon- sumenten) för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärsverk- samhet eller yrkesverksamhet och på avtal om kredit för sådana presta- tioner. Enligt artikel 5.2 får parternas val av tillämplig lag inte medföra att konsumenten berövas det skydd som finns enligt tvingande regler i lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort. Detta gäller om avtalet föregicks av ett särskilt riktat anbud till konsumenten i det landet eller av annonsering där och konsumenten där vidtog de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna. Det gäller vidare om den andra parten eller dennes representant mottog konsumentens beställning i det landet eller om avtalet avser försäljning av varor som inköpts under en av säljaren särskilt arrangerad resa. Artikel 5 skall dock inte tillämpas på transportavtal eller avtal om utförande av sådana tjänster som skall utfö- ras uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin vanliga vistelseort (se artikel 5.4).

Konventionen är bindande för EU:s medlemsstater men anger uttryck- ligen att, om det i EG-rättsakter finns avvikande regler, så skall dessa tillämpas (se artikel 20).

Enligt artikel 12.2 i det nya direktivet skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att konsumenten inte berövas det skydd som ges i direktivet genom att lagen i ett tredje land väljs som tillämplig lag på avtalet, om avtalet har nära anknytning till en eller flera medlems- staters territorium.

Bestämmelsen är allmänt sett förmånligare för konsumenten än Rom- konventionen. Till skillnad från Romkonventionen, där vissa avtal är undantagna från tillämpningsområdet för artikel 5, gäller den för alla distansavtal om finansiella tjänster eller finansiella instrument. Vidare är Romkonventionens särreglering för avtal i konsumentförhållanden begränsad i det att den endast säger att konsumenten inte får berövas det skydd som följer av tvingande regler i det land där han har sin vanliga vistelseort. Direktivet innehåller inte någon motsvarande begränsning. Eftersom direktivets bestämmelse om skydd mot lagvalsklausuler således avviker från Romkonventionen, bör det i den nya lagen införas en bestämmelse som säkerställer att konsumenten inte berövas det skydd som följer av direktivet.

Bestämmelsen i 23 § distansavtalslagen genomför en motsvarande bestämmelse i det allmänna direktivet i svensk rätt. Den bestämmelsen har i sin tur utformats efter förebild i bl.a. 13 § avtalsvillkorslagen. Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekono- miska samarbetsområdet (EES) skall tillämpas på avtalet skall sålunda inte gälla i fråga om regler om distansavtal, om den lag som gäller för avtalet med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom EES och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd. En motsvarande reglering för alla lagens distansavtal, dvs. även för finansiella tjänster och finan- siella instrument, bör finnas i den nya lagen.

79

5.11Marknadsrättsliga sanktioner i gränsöverskridande fall

Regeringens bedömning: Svensk rätt innehåller redan i dag en regle- ring som genomför den ändring av förbudsföreläggandedirektivet som föreskrivs i artikel 19. Någon ytterligare lagreglering är därför inte nödvändig.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 103 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot den bedömning som görs i promemorian.

Skälen för regeringens bedömning

Ursprungslandsprincipen i e-handelsdirektivet

En fråga som uppkommer vid gränsöverskridande handel är vilka offent- ligrättsliga bestämmelser som reglerar näringsidkarens rätt att tillhanda- hålla och marknadsföra sina tjänster. När det gäller försäljning över Internet aktualiseras ursprungslandsprincipen i det tidigare nämnda e- handelsdirektivet. Varje medlemsstat skall enligt e-handelsdirektivet, å ena sidan, se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteutövare tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna stat och som omfattas av det samordnade regelområdet. Medlemsstaterna får, å andra sidan, inte av skäl som omfattas av det samordnade regelområdet begrän- sa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har sitt ursprung i en annan medlemsstat. Med det samordnade regelområdet avses rättsregler med krav på informationssamhällets tjänster och på tjänsteleverantören i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Lagen (2002:562) om elektronisk handel, som genomför e-handelsdirektivet, anger således att en tjänsteutövare som uppfyller kraven i sitt hemland i fråga om behörighet, tillstånd och mark- nadsföringskrav m.m. får tillhandahålla sina tjänster till tjänstemottagare i Sverige utan hinder av svenska bestämmelser inom det samordnade regelområdet (se lagens 3–5 §§). En finsk näringsidkare som över en hemsida på Internet uttryckligen riktar sina erbjudanden till svenska kon- sumenter skall alltså normalt följa finska bestämmelser om tillbörlig reklam och information vid marknadsföringen. Omvänt skall en svensk näringsidkare som vid marknadsföring på Internet riktar sina erbjudan- den till danska konsumenter iaktta svenska bestämmelser. E-handels- direktivet gäller för EES-området.

Det nu sagda gäller även i förhållande till de marknadsrättsliga infor- mationsreglerna i det nya direktivet. Dessa faller inom det samordnade regelområdet, vilket betyder att en svensk näringsidkare som fullgör sin informationsskyldighet normalt inte skall kunna drabbas av några mark- nadsrättsliga sanktioner för att näringsidkaren inte också har uppfyllt ett eventuellt tillkommande informationskrav i det EES-land dit marknads- föringen riktas. En annan sak är att näringsidkaren, när informationen om parternas förpliktelser enligt avtalet utformas, inte kan nöja sig med att

Prop. 2004/05:13

80

beakta tvingande konsumentkrav i svensk lagstiftning. Som påpekats i avsnitt 5.4.1 måste informationen i denna del utformas med hänsynsta- gande till tvingande lagstiftning i den rättsordning som enligt den inter- nationella privaträtten – framför allt 1980 års Romkonvention – får antas bli tillämplig på avtalet, och detta kan vara ett annat lands lag än som utpekas av ursprungslandsprincipen. Principen gäller inte för avtalsför- pliktelser vid konsumentavtal, vilket även har ansetts innefatta sådan information om de väsentliga delarna av avtalets innehåll, däribland rättigheter för konsumenten, som har ett avgörande inflytande på beslutet att ingå avtal (se bl.a. ingresspunkterna 55 och 56 till e-handelsdirektivet, 6 § första stycket 6 och 7 § e-handelslagen och prop. 2001/02:150 s. 67). För förhållandet till civilrätten i övrigt, se ang. prop. s. 62 f.

Förbudsföreläggandedirektivet

För att stärka det marknadsrättsliga konsumentskyddet inom EU vid gränsöverskridande handel har Europaparlamentet och rådet även antagit direktivet (98/27/EG) om förbudsföreläggande för att skydda konsumen- ternas intressen. Direktivet inrättar ett system för gränsöverskridande samarbete där huvudtanken är att tillskapa ömsesidiga möjligheter att agera mot t.ex. vilseledande eller bristfällig marknadsföring i de fall näringsidkaren riktar sina marknadsföringsåtgärder mot konsumenter i ett annat EES-land. I detta syfte skall medlemsstaterna säkerställa att utländ- ska godkända organ i en EES-stat ges behörighet att företräda sitt lands konsumentintressen i nationell domstol. Direktivet är inte tillämpligt generellt utan enbart vid gränsöverskridande överträdelser mot de gemenskapsakter som listas i en bilaga till direktivet, bl.a. e-handels- direktivet, det allmänna direktivet och hemförsäljningsdirektivet. Om det är fråga om marknadsföring över Internet, innebär ursprungslandsprinci- pen att prövningen skall ske i enlighet med lagen i det land där näringsid- karen är etablerad (se prop. 2001/02:150 s. 42).

I artikel 19 i det nya direktivet föreskrivs att förteckningen i bilagan till förbudsföreläggandedirektivet skall utökas så att den även omfattar det nya direktivet.

Förbudsföreläggandedirektivet har genomförts med lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsument- organisationer samt marknadsföringslagen. I den förra lagens 1 § anges att lagen tillämpas i fråga om överträdelser av bestämmelser som genom- för de direktiv som anges i en bilaga till förbudsföreläggandedirektivet. Denna lagtekniska lösning medför att nya tillägg till bilagan med auto- matik omfattas även av den svenska regleringen. Svensk rätt innefattar därmed redan i dag en reglering som genomför den ändring av förbuds- föreläggandedirektivet som det nya distansavtalsdirektivet föreskriver. Någon ytterligare lagreglering är alltså inte nödvändig.

Det kan tilläggas att det inom EU för närvarande pågår ett arbete med antagandet av en förordning om samarbete mellan de nationella tillsyns- myndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (KOM [2003] 443 slutlig) som är avsedd att ersätta förbudsföreläggandedirek- tivet.

Prop. 2004/05:13

81

5.12

Uppsägning av livförsäkringsavtal

Prop. 2004/05:13

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Tidsfristen för en livförsäkringstagares uppsäg-

 

 

 

ningsrätt enligt försäkringsavtalslagen skall förlängas till 30 dagar från

 

 

 

den dag då han fick kännedom om att avtalet kommit till stånd. (Se

 

 

 

97 a § försäkringsavtalslagen.)

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome-

 

morian s. 106 f.).

 

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot

 

promemorians förslag.

 

 

Skälen för regeringens förslag: I 97 a § första stycket försäkrings-

 

avtalslagen föreskrivs att en livförsäkringstagare har rätt att säga upp för-

 

säkringen inom två veckor från den dag då han fick kännedom om att

 

avtalet kommit till stånd. Uppsägningsrätten gäller dock inte vid liv-

 

försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på grupp-

 

avtal och handhas av företrädare för gruppen. Av paragrafens andra

 

stycke följer att livförsäkringstagaren, om denna uppsägningsrätt utnytt-

 

jas, skall befrias från alla framtida förpliktelser som annars följer av

 

avtalet. Bestämmelserna är enligt paragrafens tredje stycke tvingande till

 

försäkringstagarens förmån. Bestämmelserna i 97 a § försäkringsavtals-

 

lagen genomför artikel 15 i det tidigare nämnda andra livförsäkrings-

 

direktivet och artikel 30 i det tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG);

 

se även artikel 35 i Europaparlamentets och rådets direktiv (2002/83/EG)

 

om livförsäkring, det s.k. konsoliderade livförsäkringsdirektivet.

 

 

Artikel 17 i det nya direktivet föreskriver om en ändring i artikel 15.1 i

 

det andra livförsäkringsdirektivet (och därmed även i artikel 35 i det

 

konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Ändringen innebär att tidsfristen

 

för uppsägningsrätten bestäms till 30 dagar från den dag då försäkrings-

 

tagaren fick kännedom om att avtalet kommit till stånd.

 

 

Vid genomförandet av denna förändring uppkommer frågan om en

 

eventuell samordning med bestämmelserna i distans- och hemförsälj-

 

ningslagen. Att märka är nämligen att rättsverkningarna vid en uppsäg-

 

ning enligt 97 a § försäkringsavtalslagen och ett utövande av ångerrätten

 

enligt det nya direktivet är snarlika med avseende på vilken ersättning

 

som kan utkrävas av en livförsäkringstagare. I sammanhanget bör dock

 

beaktas att uppsägningsrätten enligt 97 a § – till skillnad från det nya

 

direktivet – gäller även för avtal utanför konsumentförhållanden. Upp-

 

sägningsrätten gäller naturligtvis också oberoende av om livförsäkrings-

 

avtalet utgör ett distansavtal eller inte. Vidare innehåller 97 a § inte

 

någon motsvarighet till det nya direktivets regel om att ångerrätten aldrig

 

börjar löpa förrän konsumenten fått del av all den föreskrivna informatio-

 

nen, vilket ju innebär att ångerfristen vid distansavtal i praktiken kan

 

komma att utsträckas avsevärt i förhållande till de angivna 30 dagarna.

 

Det nu sagda gör att de två rättigheternas materiella innebörd skiljer sig

 

åt i sådan grad att de alltjämt bör hållas åtskilda i den svenska lagstift-

 

ningen. Därtill talar systematiska och lagtekniska skäl för att uppsäg-

 

ningsrätten även fortsättningsvis bör regleras i försäkringsavtalslagen

 

medan ångerrätten bör regleras generellt för alla typer av distansavtal,

 

även när avtalet rör en livförsäkring. Härigenom tydliggörs att distans-

 

och hemförsäljningslagen innehåller generellt tillämpliga bestämmelser

82

 

 

 

 

till skydd för konsumenten när denne ingår avtal via ett medel för Prop. 2004/05:13 distanskommunikation och att dessa bestämmelser gäller utöver de kon-

sumentskyddskrav som eventuellt uppställs för den aktuella avtalstypen i annan lagstiftning.

Det kan tilläggas att regeringen i propositionen om en ny försäkrings- avtalslag föreslår att det skall införas en ovillkorlig rätt för en personför- säkringstagare (liv-, sjuk- eller olycksfallsförsäkring) att när som helst säga upp försäkringen (se 11 kap. 5 § i förslaget). Med en sådan ordning kommer det inte längre att finnas något behov av en särskild uppsäg- ningsrätt inom viss tid efter det att försäkringsavtalet kommit till stånd. Den nya försäkringsavtalslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2006. Därmed kommer den nu föreslagna ändringen i 97 a § således endast att utgöra en övergångslösning, som säkerställer genomförandet av den för- ändrade lydelsen av det andra livförsäkringsdirektivet intill dess den nya försäkringsavtalslagen träder i kraft.

6Översyn av bestämmelserna om distansavtal och hemförsäljningsavtal

6.1

En ny lag med förändrad struktur

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Den nya lagen skall delas upp i tre kapitel som

 

 

 

vart och ett korresponderar med det bakomliggande EG-direktivet. Ett

 

 

 

kapitel skall behandla konsumentskyddet vid distansavtal om varor

 

 

 

och icke finansiella tjänster (2 kap.), ett konsumentskyddet vid dis-

 

 

 

tansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument (3 kap.)

 

 

 

och ett konsumentskyddet vid hemförsäljningsavtal (4 kap.). Därut-

 

 

 

över skall den nya lagen innehålla vissa gemensamma bestämmelser

 

 

 

och definitioner (1 och 5 kap.). (Se 1 kap. 1 §.)

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome-

 

morian s. 109 f.).

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo-

 

rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Svenska Postorder-

 

föreningen, Swedish Direct Marketing Association och Sveriges Mark-

 

nadsförbund avstyrker dock förslaget och anser att bestämmelser om

 

distansavtal bör finnas i en lag och bestämmelser om hemförsäljning i en

 

annan.

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: Vid Konsumentverkets utvärdering

 

och kontakter med näringsidkare, konsumenter och konsumentvägledare

 

har det visat sig att det finns en tämligen entydig kritik mot distansavtals-

 

lagens struktur och form. Kritikerna menar att lagen är svår att tillämpa

 

och förstå. Behovet av skydd är olika beroende på avtalssituationen.

 

Konsumentskyddet är viktigare vid försäljningssituationer där konsu-

 

menten blir uppsökt av näringsidkaren, t.ex. hemförsäljning, än vid köp

 

som initieras av konsumenten själv, t.ex. köp över Internet.

 

 

Redan vid utarbetandet av distansavtalslagen medgavs att lagen kunde

 

framstå som något svårtillgänglig (se prop. 1999/2000:89 s. 22). Det

 

betonades att lagens struktur emellertid i hög grad var avhängig det all-

83

männa direktivet, där ett brett tillämpningsområde försetts med en rad begränsningar och undantag, varav flera utformats på ett kasuistiskt sätt som är ovanligt för svensk rätt. Vidare hänvisades till den omständighe- ten att det allmänna direktivet och hemförsäljningsdirektivet inte är sam- ordnade, vilket krävde ytterligare undantag och särbestämmelser. Vid be- dömningen av vilken struktur lagen skulle få framhölls vikten av enkel- het och tillgänglighet. Slutsatsen var då att det knappast fanns något att vinna på en uppdelning av lagen, t.ex. med ett kapitel om distansavtal, ett om hemförsäljningsavtal och ett med gemensamma bestämmelser. Det ansågs i stället lämpligare att ha alla bestämmelser angående en viss fråga, t.ex. näringsidkarens informationsskyldighet, samlade på ett ställe.

Sedan dessa bedömningar gjordes har det nya direktivet antagits. I avsnitt 5.2 har föreslagits att det nya direktivet skall genomföras i en ny distans- och hemförsäljningslag som är tillämplig på alla typer av distansavtal och hemförsäljningsavtal. Vid övervägandet om vilken struktur en sådan ny samlad lag bör ges bör man beakta att det nya direk- tivets reglering av näringsidkarens informationsskyldighet och konsu- mentens ångerrätt skiljer sig från tidigare och att genomförandet därför kräver ett betydande antal nya lagregler i dessa frågor. En indirekt följd av detta är att det lagtekniskt skulle vara svårt att arbeta in de nya bestämmelserna om finansiella tjänster i en ny lag som har samma struktur som distansavtalslagen. Ett genomförande med bibehållen struktur skulle leda till att de enskilda bestämmelserna blev avsevärt svårare att läsa och förstå. Vidare bör hänsyn tas till att de nya bestämmelserna om konsumentskydd vid distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument är riktade mot aktörerna på en helt annan marknad än tidigare. ”Adressaterna” för dessa bestämmelser, som på näringsidkarsidan främst utgörs av banker, försäkringsbolag, finans- bolag, fondbolag och värdepappersinstitut, är således klart andra än för bestämmelserna om distansavtal om varor och icke finansiella tjänster och om hemförsäljningsavtal.

Det nu sagda talar för att strukturen i den nya lagen bör avvika från distansavtalslagens. Inte minst eftersom det rör sig om konsumentskydd är det angeläget att lagstiftningen är så lättillgänglig som möjligt. Om de materiella bestämmelserna i stället delas upp på tre kapitel som vart och ett svarar mot det bakomliggande EG-direktivet, kan lagtexten förenklas avsevärt. Det mått av upprepning som detta leder till bör kunna accep- teras om effekten blir en ökad förståelse av innehållet. Hänvisningar mellan kapitlen bör då undvikas, och en så fullständig reglering som möjligt bör eftersträvas i varje kapitel. Utöver dessa tre kapitel bör den nya lagen även innehålla vissa gemensamma definitioner och bestämmel- ser, i ett inledande och ett avslutande kapitel. Samtidigt som en ny sam- lad lag med denna struktur kan bidra till en ökad lättillgänglighet säker- ställs att i stort sett alla bestämmelser om ångerrätt finns samlade i en enda lag och att innehållet i de tre direktiven med nära samband med varandra hålls samman i den svenska lagstiftningen.

För att den nya strukturen verkligen skall leda till en ökad lättillgäng- lighet bör alla bestämmelser som rör tillämpningsområdet för de tre regelpaketen – också de talrika undantagen från det allmänna tillämp- ningsområdet – samlas i inledningen av respektive kapitel. Det kan vara lämpligt att en kort presentation av lagens innehåll lämnas i det inledande

Prop. 2004/05:13

84

kapitlets första paragraf. Även vissa definitioner och bestämmelsen om Prop. 2004/05:13 lagens tvingande reglering bör ges i lagens inledande kapitel.

6.2Tillämpningsområdet

6.2.1Auktioner

Regeringens förslag: Lagen skall endast tillämpas på auktioner där budgivningen uteslutande sker på distans. (Se 2 kap. 1 § andra stycket4.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 112 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 § 5 distansavtalslagen gäller lagen inte för distansavtal som ingås vid en auktion där budgivningen normalt inte sker elektroniskt. I lagens förarbeten har klargjorts att undantaget tar sikte på traditionella auktioner och att elektroniska auktio- ner på Internet (e-auktioner) däremot omfattas av lagen. Vid antagandet av distansavtalslagen uttalade Lagutskottet att det dock inte kunde ute- slutas att 3 § 5 kunde komma att föranleda vissa gränsdragnings- och tillämpningsproblem (se betänkandet 1999/2000:LU21 s. 8). Det finns skäl att nu närmare överväga vad som bör gälla i fråga om distansavtal och auktioner.

Konsumentverket framhåller i sin rapport att motiven för en ångerrätt gör sig starkast gällande vid auktioner som avser nya varor. I rapporten anmärks också att det finns andra auktionsformer med budgivning på distans än e-auktioner, t.ex. brevauktioner, och verket föreslår därför att tillämpningsområdet för distansavtalslagen breddas så att lagen omfattar alla former av auktioner som sker på distans.

Regeringen konstaterar att de finns ett klart behov av konsumentskydd vid e-auktioner. Ett undantag för e-auktioner skulle medföra en risk för att näringsidkare väljer att utforma sin försäljningsverksamhet över Internet som auktioner i syfte att kringgå lagens bestämmelser om ånger- rätt m.m. Den nya lagen bör alltså omfatta e-auktioner. Som Konsument- verket föreslår bör regleringen dessutom inte som i dag inskränkas till e- auktioner utan vara densamma för alla former av auktioner där budgiv- ningen på något sätt sker på distans. Samma konsumentskyddsskäl som motiverar att e-auktioner omfattas av lagen gör sig gällande också när budgivningen sker t.ex. brevledes, per telefon eller per e-post.

Det synes dock inte ändamålsenligt om auktioner där man kan delta både på distans och på plats omfattas. En sådan ordning skulle leda till en budgivningssituation där vissa auktionsdeltagare alltid har möjlighet att ångra det lagda budet (eller snarare det avtal som därigenom möjligen ingås) medan andra auktionsdeltagare saknar denna rätt.

Bestämmelsen bör mot den här bakgrunden utformas så att alla sorters auktioner på distans omfattas av lagen men bara där budgivningen uteslutande sker på distans. Detta kan lämpligen åstadkommas genom att undantaget utformas efter förebild i 6 kap. 6 § 7 i den finska konsument-

skyddslagen (20.1.1978/38).

85

Det kan tilläggas att något motsvarande undantag inte är aktuellt för finansiella tjänster eller finansiella instrument.

6.2.2Hembesök som äger rum på konsumentens uttryckliga begäran

Regeringens förslag: Lagen skall inte gälla för hemförsäljningsavtal, om avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran och gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller tjänsten. (Se 4 kap. 1 § andra stycket 4.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 113 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Direkthandelns Förening vill gå ännu längre än promemorians förslag och föreslår att undantaget från ångerrätten för av konsumenten beställda hembesök helt avskaffas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 § 5 distansavtalslagen gäller lagen inte för hemförsäljningsavtal om avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens uttryckliga begäran och gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller tjänsten.

Konsumentverket framhåller i sin rapport att det vid den praktiska tillämpningen har uppstått tolkningsproblem rörande omfattningen av detta undantag. Under utvärderingen har verket särskilt uppmärksammats på marknadsföringsmetoder där näringsidkaren tar kontakt med konsu- menten och ordnar ett hembesök. En vanligt förekommande metod är att ringa hem till konsumenten för att boka in ett hembesök. Ett annat sätt är att ställa upp tillfälliga försäljningsställen på gator och torg och boka in hembesök med de konsumenter som stannar till vid försäljningsställena. Näringsidkarna gör sedan gällande att distansavtalslagen inte är tillämplig med hänvisning till att hembesöket skulle ha ägt rum på konsumentens uttryckliga begäran.

Även 1981 års hemförsäljningslag var tillämplig när en näringsidkare vid hembesök yrkesmässigt sålde lös egendom till en konsument. Enligt 1981 års lag förelåg hembesök då näringsidkaren sökte upp konsumenten i dennes bostad eller på någon annan plats där konsumenten inte endast för stunden befann sig. Det saknade därvid betydelse vem som hade tagit initiativet till att näringsidkaren sökt upp konsumenten (se prop. 1981/82:40 s. 24). Det nu gällande undantaget för avtal som ingås vid hembesök som äger rum på konsumentens uttryckliga begäran infördes genom de ändringar i hemförsäljningslagen som trädde i kraft den 1 januari 1993 för att anpassa lagen till hemförsäljningsdirektivet. Undan- taget har senare förts över till distansavtalslagen utan sakliga ändringar. Av förarbetena till 1993 års lagändring framgår inte klart om undantaget är avsett att kunna tillämpas även i de fall där det är näringsidkaren som har tagit initiativet till bokningen av hembesöket, men av uttryckssättet förefaller undantagsregeln i vart fall inte främst ta sikte på dessa situatio-

Prop. 2004/05:13

86

ner. I alla de angivna exemplen på situationer där undantaget är tillämp- Prop. 2004/05:13 ligt är det i stället konsumenten som aktivt verkat för att förmå näringsid-

karen att göra ett hembesök (se prop. 1991/92:176 s. 16).

Det finns en betydande skillnad mellan de fall där konsumenten på eget bevåg har vänt sig till en näringsidkare för att förmå denne att göra ett hembesök och de fall där hembesöket har tillkommit på näringsidka- rens initiativ som ett led i dennes försäljning. Som Konsumentverket påpekar öppnar den nuvarande regleringen upp för att näringsidkaren på ett tämligen enkelt sätt kan försöka kringgå lagen genom att söka upp konsumenten och förmå denne att gå med på ett hembesök. Även då kan det finnas ett visst överraskningsmoment med i bilden, både vid bok- ningen och vid själva besöket, som motiverar att lagens ångerrätt bör gälla.

Att helt avskaffa undantaget för av konsumenten begärda hembesök skulle dock medföra att hemförsäljningsreglerna blev tillämpliga även på situationer där det saknas ett egentligt behov av detta extra lagstadgade konsumentskydd och där det i allmänhet förefaller främmande med en ångerrätt. Som ett exempel på en sådan situation kan nämnas det fallet att konsumenten tillkallar en VVS-montör för att utföra reparations- eller underhållsarbeten i kök eller badrum. Ett annat exempel är det fallet att konsumenten tillkallar en skorstensfejarmästare för att utföra arbeten utöver vad lagstiftningen kräver, t.ex. rengöring av ventilation eller köks- fläkt. I dessa och liknande fall är näringsidkarens verksamhet normalt utformad utan varje tanke på att överenskommelsen med konsumenten skall innefatta ett hemförsäljningsavtal. Däremot har konsumenten även i sådana fall ofta möjlighet att avbeställa tjänsten med tillämpning av kon- sumenttjänstlagens generella reglering.

Det nu sagda leder fram till bedömningen att bestämmelsen bör ändras så att det står klart att undantaget endast gäller för hembesök som äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran. Den mindre utvidgning av lagens tillämpningsområde som följer med en sådan ändring är väl förenlig med hemförsäljningsdirektivet.

6.3Näringsidkarens informationsskyldighet

6.3.1Information till skydd för minderåriga

Regeringens bedömning: Distansavtalslagen är tillräckligt tydlig när det gäller näringsidkarens informationsskyldighet vid marknadsföring som riktas mot unga. Det saknas tillräckliga skäl att ändra regleringen för den nya lagen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 116).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Juridiska fakultets- styrelsen vid Lunds universitet föreslår dock att det till lagens bestäm- melser om förhandsinformation även skall fogas en uttrycklig skyldighet att informera om att underåriga som huvudregel inte får ingå avtal utan

målsmans godkännande.

87

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 9 § andra stycket distans- avtalslagen skall näringsidkaren vid marknadsföring som syftar till distansavtal ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

En rimlig allmän utgångspunkt är att barn och unga inte bör uppmanas att ingå avtal om köp eller tjänster på Internet eller annars på distans. Det är dock inte nödvändigt att införa ett uttryckligt krav i lagen på att näringsidkaren alltid skall informera om att underåriga inte får ingå avtal utan förmyndarens godkännande. Regeringen gör bedömningen att de krav som gäller enligt 9 § andra stycket distansavtalslagen i fråga om en anpassad utformning av sådan marknadsföring som riktas mot underåriga utgör en tillräckligt tydlig reglering. I förarbetena till bestämmelsen beto- nas att informationen skall anpassas till att den som är under 18 år är omyndig och alltså själv inte får råda över sin egendom eller åta sig för- bindelser i vidare utsträckning än vad som följer av 9 kap. föräldrabal- ken. I detta ligger att näringsidkaren kan behöva informera om att under- åriga som regel inte får ingå egna avtal. Vidare anges att en konsekvens av bestämmelsen bör vara att marknadsföring som riktar sig mot under- åriga skall vara måttfull och inte förledande eller överdrivet frestande (se prop. 1999/2000:89 s. 84 f.). Också den nya lagen bör utformas i enlighet med detta.

6.3.2Sanktionerna vid brister i informationen

Regeringens bedömning: Det skall inte införas någon möjlighet att utdöma marknadsstörningsavgift vid underlåtenhet att efterkomma lagens informationskrav.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 116 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Juridiska fakultets- styrelsen vid Lunds universitet anser dock att en sådan ytterligare sank- tionsmöjlighet bör införas.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 12 § första stycket dis- tansavtalslagen skall marknadsföringslagen tillämpas, om inte en när- ingsidkare ger information i enlighet med vad som föreskrivs i distans- avtalslagen. Enligt 12 § andra stycket skall informationen därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen. Denna hänvisning till marknadsföringslagen medför att den näringsidkare som underlåter att ge den föreskrivna informationen av Marknadsdomstolen kan åläggas vid vite att ge sådan information (se 15, 19 och 38 §§ marknadsföringsla- gen). Samma ordning föreslås för den nya lagen (se avsnitt 5.4.3).

Av hänsyn till vikten av att inskärpa kravet på näringsidkaren att vid marknadsföringen ge information om bl.a. ångerrätten föreslår Konsu- mentverket i sin rapport att det även bör ges en möjlighet att utdöma marknadsstörningsavgift vid underlåtenhet att informera i enlighet med distansavtalslagen.

Möjligheten att döma ut marknadsstörningsavgift infördes med 1995 års marknadsföringslag. I motiven till lagen anfördes att marknadsstör-

Prop. 2004/05:13

88

ningsavgiften borde användas i fall där det förelåg ett mer påtagligt Prop. 2004/05:13 behov av att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen.

Vidare framhölls att de s.k. katalogbestämmelserna – till vilka avgifts- sanktionen skulle vara kopplad – kunde sägas beskriva särskilt klander- värda förfaranden som Marknadsdomstolen genom åren har ansett böra motverkas (prop. 1994/95:123 s. 104).

Vid utarbetandet av distansavtalslagen gjordes bedömningen att det är tveksamt om de skäl som ansetts motivera marknadsstörningsavgift föreligger vid underlåtenhet att informera om ångerrätten (se prop. 1999/2000:89 s. 44). Regeringen uttalade dock att det fanns anledning att följa utvecklingen, bl.a. vid utvärderingen av lagen, och om det då skulle visa sig att det finns näringsidkare som mera regelmässigt underlåter att ge information på föreskrivet sätt, kunde det vara motiverat att införa en möjlighet att döma ut marknadsstörningsavgift.

Under den tid som gått sedan distansavtalslagen trädde i kraft har inget framkommit – vare sig i Konsumentverkets rapport eller i något annat sammanhang – som antyder att det skulle finnas sådana marknadspro- blem. Exempelvis har det ännu inte väckts någon talan vid Marknads- domstolen om åläggande att ge information enligt distansavtalslagen.

Regeringen gör alltså bedömningen att det saknas behov av en möjlig- het att utdöma marknadsstörningsavgift.

6.4Undantagen från informationsplikten och ångerrätten

6.4.1Varor för ett hushålls löpande förbrukning

Regeringens bedömning: Distansavtal och hemförsäljningsavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning skall alltjämt vara undantagna från bestämmelserna om informationsskyldighet och ångerrätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 118 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Juridiska fakultets- styrelsen vid Lunds universitet anser dock att det aktuella undantaget bör utgå och att livsmedel i stället bör hanteras under det generella undanta- get för varor som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gamla.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 6 § distansavtalslagen gäller bestämmelserna om informationsskyldighet när ett avtal ingås och om ångerrätt inte för distansavtal eller hemförsäljningsavtal om försälj- ning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning. Det krävs dock att varorna skall levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

Konsumentverket konstaterar i sin rapport att det inom området för telefonförsäljning av t.ex. tvättmedel och hushållspapper tidigare funnits stora problem med tillämpningen av lagstiftningen om konsumentskydd. Genom ett aktivt tillsynsarbete, branschöverenskommelser och utarbetan-

det av etiska regler för telefonförsäljning har antalet tvister och anmäl-

89

ningar till verket nu minskat till ett fåtal. Sedan distansavtalslagen trädde i kraft omfattas dock försäljningen av t.ex. tvättmedel och hushållspapper inte längre av reglerna om ångerrätt m.m., vare sig vid distansavtal eller vid hemförsäljningsavtal. Verket menar att detta skulle kunna leda till att problemen återkommer – även om det ännu inte finns några tecken på detta – och föreslår därför att undantaget i 6 § distansavtalslagen tas bort.

I förarbetena till distansavtalslagen gjordes bedömningen att framför allt ångerrätten passar mindre väl för avtal om livsmedel m.m., särskilt i de fall där varorna levereras genom regelbunden utkörning (se prop. 1999/2000:89 s. 61 f.). Även om det kan hävdas att undantaget är moti- verat främst beträffande livsmedel och liknande varor och att frågan om ångerrätt därför hellre bör avgöras med tillämpning av den generella bestämmelsen om detta i 14 § 3 distansavtalslagen, bör samtidigt beaktas att denna försäljningsform används av bl.a. dagligvaruhandlare med ett stort antal varor i sitt sortiment utöver livsmedel. Det går knappast att låta informationsplikten och ångerrätten gälla vissa varor, t.ex. grönsaker och mejerivaror, men inte andra, t.ex. konserver, torrvaror och kemisk- tekniska produkter, när konsumenten beställer hem varor från sin daglig- varuhandlare. Det förefaller inte heller lämpligt att begränsa undantaget till att gälla generellt för dagligvaruhandlare, eftersom frågan om undan- tag då skulle avgöras av vilka varor näringsidkaren har i sitt sortiment snarare än vilka varor det aktuella distansavtalet avser.

Undantagets utformning får således anses sakligt motiverad, även om ändamålsskälen för det varierar något mellan de enskilda varor som täcks av bestämmelsen. Regeringen anser att det saknas anledning att nu utmönstra eller ändra bestämmelsen, särskilt som det för närvarande inte synes föreligga några egentliga problem i praktiken med konsument- skyddet på området.

6.4.2Varor som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas, m.m.

Regeringens bedömning: Distansavtalslagens bestämmelse om att köp av vissa varor, bl.a. på grund av deras beskaffenhet, inte skall kunna ångras är ändamålsenligt utformad. Detsamma gäller bestäm- melsen om att ångerrätten får utövas endast om varan hållits i väsent- ligen oförändrat skick. Något behov av att ändra motsvarande bestäm- melser i den nya lagen föreligger inte.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 120 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Företagarnas Riks- organisation anser dock att en konsument endast skall ha rätt att utöva sin ångerrätt om varan kan säljas vidare. Svenska Postorderföreningen föreslår att det skall införas en möjlighet för näringsidkaren att få ersättning för en förstörd förpackning.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 14 § 3 distansavtalslagen har konsumenten inte ångerrätt om distansavtalet gäller en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan

Prop. 2004/05:13

90

försämras eller bli för gammal. Vidare får konsumenten enligt 17 § första Prop. 2004/05:13 meningen endast utöva sin ångerrätt om den vara som han har tagit emot

hålls i väsentligen oförändrat skick. Av 17 § andra meningen följer dock att detta inte gäller om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka varan eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Enligt Konsumentverket har denna reglering vållat vissa svårigheter vid den praktiska tillämpningen, t.ex. vid köp av underkläder, läkemedel och liknande produkter, men även vid köp av viss elektronik och andra produkter av engångskaraktär samt telefonkort. Verket menar att det finns behov av att närmare utveckla vilka varutyper som bör undantas från ångerrätten och vilket skick en vara skall ha för att kunna åter- lämnas. I verkets rapport föreslås att detta sker genom att lagtexten i dessa delar förtydligas.

Som Konsumentverket framhåller ställs i detta sammanhang olika intressen mot varandra. Dels gäller det att säkerställa att den enskilde konsumentens ångerrätt inte urholkas i praktiken, dels gäller det att till- godose intresset av att inte sekunda varor säljs vidare på marknaden. Även intresset att hindra onödig värdeförstöring måste beaktas.

Vidare gäller – allmänt sett – att lagstiftning av detta slag bör innehålla generella regler som kan tillämpas i en rad olika praktiska situationer. Bestämmelserna bör naturligtvis utformas så att risken för tolknings- problem minimeras, men de bör inte utformas alltför kasuistiskt och detaljerat. Att direkt i lagen utveckla vilka varutyper som bör undantas från ångerrätten och vilket skick de olika varutyperna skall ha för att kunna återlämnas kan inte komma i fråga. Detta måste få lösas i rätts- tillämpningen, utifrån lagtexten och med ledning av lagens syften.

Enligt regeringens bedömning innefattar den nuvarande regleringen en lämplig avvägning mellan de samhällsintressen som här ställs mot varandra. Den synes också ge möjligheter att finna rimliga lösningar i enskilda fall. Som uttalats i lagens förarbeten bör det alltså för det stora flertalet varor anses nödvändigt att konsumenten får öppna förpack- ningen och prova varan, samtidigt som varan vid ett eventuellt utövande av ångerrätten bör returneras tillsammans med sin originalförpackning. Kostnaden för en ny förpackning måste således normalt anses ingå i de kostnader för varans återtagande som näringsidkaren har att svara för (se prop. 1999/2000:89 s. 92 f.). Vid bedömningen bör dock beaktas att konsumenten, för att vara bibehållen sin ångerrätt, bara får vidta sådana åtgärder som varit nödvändiga för att undersöka varan. Har åtgärderna gått längre än så och varan därigenom förstörts, är ångerrätten förlorad. I undantagsfall bör också en varas särskilda art kunna leda till att den betraktas som en sådan vara som enligt 14 § 3 inte kan återlämnas på grund av sin beskaffenhet.

Regeringens slutsats är alltså att de aktuella bestämmelserna får bedö- mas vara ändamålsenligt utformade. Tvister av detta slag är också ofta föremål för prövning i Allmänna reklamationsnämnden. Härigenom utvecklas en praxis med viss stadga. Sammantaget finns det därmed inte skäl att nu förändra bestämmelserna.

91

6.4.3

Tidningar och tidskrifter

Prop. 2004/05:13

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Distansavtal om tidningar eller tidskrifter

 

 

 

skall vara undantagna från ångerrätten också enligt den nya lagen.

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se

 

promemorian s. 121 f.).

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians

 

bedömning eller lämnar den utan någon invändning. Juridiska fakultets-

 

styrelsen vid Lunds universitet anser dock att det inte bör gälla något

 

undantag för avtal om prenumeration av tidning.

 

 

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 14 § 5 distansavtalslagen

 

har konsumenten inte ångerrätt om distansavtalet gäller en tidning eller

 

en tidskrift. Något motsvarande undantag finns inte vid hemförsäljning.

 

 

Konsumentverket framhåller i sin rapport att prenumerationer av

 

tidningar och tidskrifter ofta erbjuds vid telefonförsäljning och att kon-

 

sumenter i såväl Danmark som Finland har ångerrätt i dessa fall. Mot

 

denna bakgrund föreslår verket att undantaget i 14 § 5 inte skall gälla vid

 

telefonförsäljning av tidningar och tidskrifter.

 

 

I förarbetena till distansavtalslagen anfördes att man i detta samman-

 

hang måste beakta att det rör sig om varor vilkas innehåll konsumenten

 

ofta kan tillgodogöra sig snabbt och sedan utöva ångerrätten. Ett undan-

 

tag från ångerrätten ansågs således motiverat med hänsyn till risken för

 

missbruk, i vart fall när det gällde prenumerationer på dagstidningar och

 

andra nyhetstidningar (se prop. 1999/2000:89 s.64).

 

 

Förhållandena synes inte ha ändrats märkbart sedan distansavtalslagen

 

trädde i kraft. Varken genom Konsumentverkets rapport eller på annat

 

sätt har alltså framkommit tillräckliga skäl för att nu göra en annan

 

bedömning. Det har inte heller framkommit omständigheter som i detta

 

sammanhang bör föranleda att just telefonförsäljningen särbehandlas.

 

Den risk för missbruk av ångerrätten som föreligger vid all distansför-

 

säljning av tidningar och tidskrifter motiverar således enligt regeringen

 

att undantaget förs över till den nya lagen.

 

 

Eftersom hemförsäljningsdirektivet inte innehåller något undantag för

 

tidningar och tidskrifter, är det inte möjligt att i den nya lagen också

 

införa ett motsvarande undantag vid hemförsäljning.

 

6.4.4

Avtal om specialtillverkade varor

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Vid distansavtal om en vara som skall tillverkas

 

 

 

eller väsentligt ändras efter konsumentens särskilda önskemål eller

 

 

 

som annars skall få en tydlig personlig prägel får parterna skriftligen

 

 

 

avtala om att konsumenten inte skall ha någon ångerrätt. (Se 2 kap.

 

 

 

5 §.)

 

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 123 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot promemorians förslag.

92

Skälen för regeringens förslag: Om ett distans- eller hemförsäljnings- Prop. 2004/05:13 avtal avser en vara som har tillverkats eller väsentligen ändrats efter

konsumentens särskilda önskemål eller som annars har fått en tydlig personlig prägel, får näringsidkaren och konsumenten enligt 15 § tredje stycket distansavtalslagen skriftligen avtala att ångerfristen skall börja löpa den dag då konsumenten mottog bekräftelsen med den föreskrivna efterhandsinformationen, oavsett om konsumenten då har tagit emot varan eller en väsentlig del av den.

Av Konsumentverkets rapport framgår att bestämmelsen i praktiken har fått en del negativa konsekvenser. Eftersom varan har en personlig prägel, riskerar näringsidkaren ofta att lida en särskilt stor förlust i fall konsumenten skulle utöva sin ångerrätt. Detta har lett till att närings- idkare tydligen ganska regelmässigt väljer att helt enkelt vänta med tillverkningen av varan till dess ångerfristen löpt ut. För konsumenten innebär detta att leveranstiden förlängs med 14 dagar utöver ordinarie tid. Bestämmelsen kan därmed i praktiken hindra en snabb leverans, även när båda parter egentligen hade önskat detta. Behovet av konsumentskydd skiljer sig vidare beroende på vilken vara det är fråga om. Vid många typer av distansavtal, t.ex. om namnlappar till kläder eller t-shirts med personliga tryck, finns endast ett ganska ringa behov av en ångerrätt medan det motsatta ju naturligtvis gäller för t.ex. ett hemförsäljningsavtal om ett specialtillverkat kök.

Enligt artikel 6.3 tredje strecksatsen i det allmänna direktivet får konsumenten inte utöva någon ångerrätt vid avtal om tillhandahållande av varor som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som har fått en tydlig personlig prägel. Detta gäller dock inte om parterna har kommit överens om annat. I det allmänna direktivet har ångerrätten i dessa fall alltså gjorts dispositiv. Hemförsäljningsdirektivet erbjuder däremot inte någon möjlighet att införa ett motsvarande undantag för hemförsäljningsavtal om specialtillverkade varor.

Regleringen i 15 § tredje stycket har tillkommit i syfte att åstadkomma en enhetlig ordning för distansavtal och hemförsäljningsavtal som ändå beaktar att en ångerrätt vid avtal om specialtillverkade varor kan utsätta näringsidkaren för särskilda risker (se prop. 1999/2000:89 s. 48). Med den nu föreslagna uppdelningen av de materiella bestämmelserna i tre skilda kapitel minskar det mera lagtekniska behovet av en enhetlig regle- ring. Att undanta alla distansavtal om specialtillverkade varor från ånger- rätten torde inte vara i samklang med det allmänna direktivet. I vart fall innebär det en mer ingripande ändring än vad som är nödvändigt för att komma till rätta med de negativa följder som den nuvarande regleringen uppenbarligen ger upphov till. I stället bör parterna ha möjlighet att avtala att ångerrätten inte skall gälla. Utgångspunkten bör alltså vara att konsumenten har en laglig ångerrätt, men denna rätt bör – liksom i det allmänna direktivet – vara av dispositiv natur. För att undvika att det i efterhand uppstår tveksamhet om ångerrättens bestånd och då det från konsumentens sida sett handlar om att avstå från en rättighet, bör en sådan överenskommelse ha skriftlig form för att vara giltig.

93

7

Vissa ytterligare ändringar för distansavtal

Prop. 2004/05:13

 

och hemförsäljningsavtal

 

7.1Behörighet för näringsidkarens ombud

Regeringens förslag: Näringsidkarens ombud skall även vid distans- avtal om finansiella tjänster och finansiella instrument anses behörig att handla på näringsidkarens vägnar. (Se 5 kap. 1 §.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 126 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 22 § distansavtalslagen skall, om näringsidkaren anlitar ett ombud, denne alltid anses behörig att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal eller hemförsäljningsavtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet. Ombudet anses alltså enligt lag likställt med den som har s.k. ställningsfullmakt, t.ex. butiksbiträden (jfr 10 § andra stycket avtalsla- gen). Bestämmelsen i 22 § om ombudets behörighet har ingen direkt motsvarighet i det allmänna direktivet eller hemförsäljningsdirektivet, även om det senare direktivets definition av näringsidkare även omfattar ”varje person som handlar i näringsidkarens namn eller på hans vägnar” (se artikel 2 andra strecksatsen). Bestämmelsen i 22 § ansluter i stället mycket nära till vad som gällde enligt 12 § i 1981 års hemförsäljningslag.

Regleringen i 22 § bör föras vidare till den nya lagen och omfatta även distansavtal om finansiella tjänster eller finansiella instrument. Starka konsumentskyddsskäl talar också här för att i behörighetshänseende likställa ombudet med den som har ställningsfullmakt. När ett distans- avtal träffas om en finansiell tjänst bör näringsidkaren således bl.a. vara bunden av sådana utfästelser som ombudet lämnat. Det nya direktivet kan inte anses uppställa några hinder häremot. Därmed blir också regleringen enklare och skyddsnivån enhetlig vid de avtalstyper som den nya lagen omfattar.

7.2Skydd mot oförmånligt lagval även vid hemförsälj- ning

Regeringens förslag: En bestämmelse om skydd mot lagval som ger konsumenten ett sämre skydd skall införas även för hemförsäljnings- avtal. (Se 5 kap. 2 §.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (se prome- morian s. 127 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning i sak mot promemorians förslag.

94

Skälen för regeringens förslag: I 23 § distansavtalslagen anges att ett Prop. 2004/05:13 avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför EES skall tillämpas på

avtalet inte gäller i fråga om regler om distansavtal, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom EES och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd. Bestämmelsen genomför artikel 12.2 i det allmänna direktivet. En i det närmaste identisk bestämmelse återfinns även i artikel 12.2 i det nya direktivet. Enligt vad som föreslås i avsnitt 5.10 kommer den nya lagen därför att innebära att en reglering i enlighet med 23 § kommer att gälla för alla distansavtal, även sådana som rör finansiella tjänster eller finansiella instrument.

Varken hemförsäljningsdirektivet eller distansavtalslagen innehåller någon motsvarande bestämmelse för hemförsäljningens del. Samma skäl som motiverar regeln vid distansavtal gör sig dock principiellt sett gällande också vid hemförsäljningsavtal, låt vara att det i praktiken natur- ligtvis inte är lika vanligt med gränsöverskridande hemförsäljning. En sådan bestämmelse är förenlig med hemförsäljningsdirektivet och leder till att regleringen i denna fråga blir enhetlig för alla distansavtal och hemförsäljningsavtal.

Införandet av en sådan bestämmelse även för hemförsäljningens del får också anses vara i samklang med artikel 20 i Romkonventionen. Syftet med bestämmelsen är att garantera att konsumenterna verkligen erhåller det skydd som ytterst härrör från hemförsäljningsdirektivet, även i gräns- överskridande fall. Bestämmelsen bör således ses som ett led i strävan- dena att genomföra de EG-rättsliga bestämmelserna om konsumentskydd vid hemförsäljning på ett sätt som bidrar till en effektiv tillämpning. Tilläggas kan att den motsvarande lagvalsbestämmelsen i 48 § konsu- mentköplagen är generellt tillämplig i förhållande till den lagens alla bestämmelser, trots att lagvalsregeln i EG-direktivet (1999/44/EG) om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet) endast tar sikte på vissa av de köprättsliga frågor som behandlas i konsumentköplagen. I det sam- manhanget ansågs artikel 20 i Romkonventionen alltså inte utgöra hinder mot en generell reglering (se prop. 2001/02:134 s. 70).

Sammantaget gör regeringen bedömningen att den nya lagens bestäm- melse till skydd mot oförmånligt lagval bör gälla generellt för alla de distansavtal och hemförsäljningsavtal som omfattas av den nya lagen.

7.3Risken för vissa meddelanden

Regeringens förslag: En bestämmelse om att näringsidkaren står risken för meddelanden om att ångerrätten utövas skall införas även för distansavtal om varor och icke finansiella tjänster och hemförsälj- ningsavtal. Detsamma skall gälla – vid alla distansavtal och hemför- säljningsavtal som omfattas av lagen – för meddelanden om att avtalet hävs på grund av att näringsidkaren inte fullgjort sin prestation i tid. (Se 5 kap. 3 §.)

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, utom så till vida att promemorian inte innehåller någon regel om risken för konsu-

95

mentens meddelande om att avtalet hävs på grund av att näringsidkaren Prop. 2004/05:13 inte fullgjort sin prestation i tid (se promemorian s. 129).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker prome- morians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Företagarnas Riksorganisaton, Svenska Fondhandlareföreningen och Direkthandelns Förening anser dock att det är konsumenten som bör bära risken för att meddelandet inte kommer fram. Direkthandelns Förening hänvisar sär- skilt till distansavtalslagens reglering av verkningarna av näringsidkarens passivitet och erinrar om att äganderätten till varan övergår till konsu- menten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning när konsumenten har utövat sin ångerrätt beträffande en vara som han tagit emot vid ett hembesök och näringsidkaren underlåtit att inom tre månader återhämta varan. Mot denna bakgrund vore det, enligt föreningen, orimligt att låta näringsidkaren stå risken för meddelandet om ångerrätten.

Skälen för regeringens förslag: Som angetts i avsnitt 5.5.1 utgår distansavtalslagen i dag från att det är näringsidkaren som står risken för att konsumentens meddelande om att ångerrätten utövas försenas eller inte kommer fram. Detsamma bör gälla enligt den nya lagen. I likhet med vad som föreslagits för de finansiella tjänsterna bör det tas in en uttrycklig bestämmelse som klargör saken vid andra distansavtal och hemförsäljningsavtal.

Med anledning av den synpunkt som framförts av Direkthandelns Förening kan tilläggas att tidsfristen för när äganderätten övergår till konsumenten vid näringsidkarens underlåtenhet att i vissa fall hämta en vara eller material – tre månader – har bestämts med beaktande av att i enskilda fall konsumentens meddelande om att han frånträder avtalet kanske inte når näringsidkaren (se prop. 1971:86 s. 86). Denna reglering förs alltså vidare till den nya lagen.

En motsvarande reglering bör gälla för konsumentens meddelande om att han häver avtalet på grund av att näringsidkaren inte fullgjort sin pres- tation i tid (se 2 kap. 17 § och 4 kap. 11 § i den föreslagna nya lagen). Lagen anger visserligen inte någon särskild tidsfrist för ett sådant medde- lande, men av allmänna avtalsrättsliga principer om klargörandeplikt och andra skyldigheter att vara lojal i ett avtalsförhållande följer ändå att konsumenten inte kan vänta orimligt länge med sin hävningsförklaring. I klarhetens intresse bör även här risken för att meddelandet försenas, förvanskas eller inte kommer fram uttryckligen regleras i lagen. Varken det allmänna direktivet eller hemförsäljningsdirektivet behandlar frågan närmare och kan därmed inte heller sägas förhindra en sådan ordning.

7.4Hemförsäljningsavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

Regeringens förslag: Hemförsäljningsavtal om försäkring skall inte längre vara undantagna från lagen. Vid hemförsäljningsavtal om liv- försäkring skall ångerfristen – liksom vid distansavtal om livförsäk- ring – vara 30 dagar och räknas från den dag då konsumenten får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd. (Se 4 kap. 1 § andra stycket, 5 § och 6 § första stycket.)

96

Promemorians förslag: I promemorian föreslås inte någon särregle- ring av ångerfristen vid hemförsäljningsavtal om livförsäkring. I övrigt stämmer promemorians förslag överens med regeringens (se promemo- rian s. 129 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar promemorians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Sveriges Försäkringsför- bund anser dock att försäkring även i framtiden bör hållas utanför regler- na om hemförsäljning.

Skälen för regeringens förslag: Genomförandet av det nya direktivet aktualiserar frågan vad som bör gälla för hemförsäljningsavtal om finan- siella tjänster och överlåtelse av finansiella instrument. För närvarande gäller enligt 4 § 2 och 3 distansavtalslagen att lagen inte omfattar hem- försäljningsavtal om finansiella instrument eller om försäkring.

Undantaget för hemförsäljningsavtal om försäkring infördes i samband med de ändringar i 1981 års hemförsäljningslag som skedde år 1993 med anledning av Sveriges anslutning till EES. I förarbetena hänvisades huvudsakligen till motsvarande undantag i hemförsäljningsdirektivet (artikel 3.2.d) och till att det finns andra regler som verkar för att försäk- ringsbolagens anskaffning av ansökningar om försäkring sker i enlighet med god försäkringssed. Det tillades att det inte heller framkommit att det fanns några egentliga missförhållanden inom området (se prop. 1991/92:167 s. 19).

Distansavtalslagen gör alltså skillnad mellan försäkringsavtal och andra finansiella tjänster, såsom exempelvis krediter eller kontoavtal, vilka omfattas av lagen. Det är svårt att se några bärande skäl för att vid- makthålla denna skillnad i behandling av olika finansiella tjänster. Tvärt- om kan det för försäkringsområdet finnas ett väl så starkt behov av kon- sumentskydd vid hemförsäljning som vid distansavtal. Upphävandet av den s.k. skälighetsprincipen har också inneburit en viss avreglering av försäkringsbolagens försäljningsverksamhet (se prop. 1998/99:87). En- bart den omständigheten att det i dag inte synes förekomma några egent- liga missförhållanden inom området är inte tillräckligt skäl att behålla det nuvarande undantaget för försäkringsavtal. Härtill kommer att det vore olyckligt om införandet av ett konsumentskydd vid distansavtal om finansiella tjänster, samtidigt som området för hemförsäljning av försäk- ringar är oreglerat, skulle leda till en situation där allt fler försäkringar såldes vid hembesök i konsumentens bostad.

Regeringen anser alltså att hemförsäljningsavtal om försäkring inte längre bör vara undantagna från lagen. Detta innebär att det vid all hem- försäljning av finansiella tjänster kommer att gälla samma för konsumen- ten förmånliga regler som vid hemförsäljning av andra tjänster. Hemför- säljningsdirektivet medger inte att det införs regler om ersättnings- skyldighet för det försäkringsskydd som kan ha tillhandahållits under ångerfristen. Några särskilda avräkningsregler (jfr 3 kap. 11 §) kommer alltså inte att gälla. Inte heller medger hemförsäljningsdirektivet att det införs undantag för försäkringar – eller andra finansiella tjänster – där priset beror på svängningar på finansmarknaden, vilket annars skulle kunna vara aktuellt för vissa fondanknutna livförsäkringar. Den närings- idkare som vill utnyttja försäljningsformen utan att riskera att konsumen- ten kan tillgodogöra sig någon del av tjänsten gratis under ångerfristen kan emellertid alltid vänta med att påbörja fullgörandet intill dess ånger-

Prop. 2004/05:13

97

fristen har löpt ut. I sammanhanget bör dock nämnas att enligt förslaget Prop. 2004/05:13 till ny försäkringsavtalslag måste ett försäkringsbolag tydligt informera

om sådana förbehåll angående försäkringstidens början (se förslagets 2 kap. 2–4 §§).

Som Sveriges Försäkringsförbund anmärker bör ångerfristen vid hem- försäljningsavtal om livförsäkring beräknas på samma sätt som vid distansavtal om livförsäkring. Bestämmelsen bör alltså utformas så att konsumenten ges rätt att frånträda avtalet inom 30 dagar från den dag då han får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd, vilket ansluter till motsvarande regel i det andra livförsäkringsdirektivet och den föreslagna nya lydelsen av 97 a § försäkringsavtalslagen.

När det gäller avtal om överlåtelse av finansiella instrument, såsom exempelvis aktier eller fondandelar, finns det däremot starka ändamåls- skäl som talar emot förekomsten av en ångerrätt, både vid distansavtal och vid hemförsäljningsavtal. Dessa skäl, som närmare har utvecklats ovan i avsnitt 5.5.3, sammanhänger med att priset beror på svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka, varför en ångerrätt skulle erbjuda en möjlighet för konsumenten att spekulera på näringsidkarens bekostnad. Det finns inte heller någon anledning att ge informationsbestämmelserna ett vidare tillämpningsområde än det som gäller för reglerna om ångerrätt. Sammantaget leder detta till slutsatsen att hemförsäljningsavtal om överlåtelse av finansiella instrument alltjämt bör vara undantagna från lagens tillämpningsområde.

7.5

Distansavtal och hemförsäljningsavtal om

 

 

 

fritidsevenemang

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: En arrangör av ett fritidsevenemang utomhus

 

 

 

skall skriftligen kunna avtala med konsumenten att någon återbetal-

 

 

 

ningsskyldighet i fråga om erlagd betalning för biljetter eller anmäl-

 

 

 

ningsavgifter inte skall finnas, om fritidsaktiviteten måste ställas in på

 

 

 

grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle. (Se 2 kap.

 

 

 

17 § tredje stycket och 4 kap. 11 § tredje stycket.)

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens, utom så till

 

vida att avtalsmöjligheten enligt promemorians förslag även omfattar

 

betalning för biljetter eller anmälningsavgifter som ännu inte har erlagts

 

(se departementspromemorian Distansavtalslagen och fritidsevenemang,

 

Ds 2001:1).

 

 

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Uppsala tingsrätt, Sve-

 

riges advokatsamfund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Riks-

 

idrottsförbund och Teatrarnas Riksförbund tillstyrker förslaget. Uppsala

 

tingsrätt och Sveriges advokatsamfund anser dock att avtalsmöjligheten

 

bör begränsas till att gälla återbetalning för redan erlagda biljetter eller

 

anmälningsavgifter. Därjämte anser advokatsamfundet att möjligheten

 

till friskrivning bör vara underkastad ett krav på att denna klart framgår

 

för konsumenten. Hovrätten för Nedre Norrland, Allmänna reklama-

 

tionsnämnden, Konsumentverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsa-

 

la universitet, Sveriges Konsumentråd och Konsumentvägledarnas före-

 

ning avstyrker förslaget och anför att den föreslagna regeln i alltför liten

98

 

 

 

 

utsträckning beaktar konsumentens intressen, särskilt som konsumenten

– i motsats till arrangören – i allmänhet saknar möjlighet att försäkra sig mot följderna av ett inställt evenemang. Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentverket framhåller att den föreslagna regleringen motverkar den nordiska rättslikheten på området.

Skälen för regeringens förslag

Regleringen i distansavtalslagen och i det allmänna direktivet

Enligt 21 § första stycket distansavtalslagen skall näringsidkaren fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om parterna inte har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning. Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva distansavtalet eller hem- försäljningsavtalet. Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast, dock senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens medde- lande om att avtalet hävs (21 § andra och tredje styckena distansavtalsla- gen). Bestämmelserna genomför artikel 7.1 och 7.2 i det allmänna direk- tivet.

Distansavtalslagen innehåller inte någon motsvarighet till det allmänna direktivets undantagsregel för fritidsevenemang som äger rum utomhus. Enligt direktivets bestämmelse kan näringsidkaren vid distansavtal om deltagande i sådana arrangemang i undantagsfall förbehålla sig rätt att under särskilda omständigheter inte återbetala de belopp som konsumen- ten har erlagt (se artikel 3.2 andra ledet andra meningen).

Direktivets undantagsregel omfattar inte bara idrottsevenemang utan även fritidsevenemang av annat slag, t.ex. rockkonserter och teaterföre- ställningar. Däremot är undantaget strikt begränsat till utomhusevene- mang. Det är alltså inte tillämpligt på evenemang som skall äga rum inomhus. Undantaget omfattar således inte alla slags situationer som näringsidkaren inte har kontroll över utan är avsett just för de fall där ett evenemang inte kan genomföras på grund av omständigheter som är hän- förliga till ”väder och vind”. Undantaget gäller alltså inte när ett evene- mang måste ställas in till följd av omständigheter som inte har med väd- ret att göra, såsom när en artist drabbats av plötslig sjukdom eller liknan- de. Ett annat exempel på en situation som inte omfattas är att en planerad seriematch i fotboll måste flyttas på grund av att något av lagen den dagen skall spela internationell cupfotboll eller på grund av att några av spelarna då skall spela med landslaget.

Vid genomförandet av det allmänna direktivet anfördes att undantaget tillkommit bl.a. för att tillåta arrangören av Wimbledontennisen och vissa andra sportevenemang att förbehålla sig rätten att inte betala tillbaka biljettkostnaden för tävlingsdagar som helt eller delvis hade regnat bort. Regeringen gjorde då bedömningen att det inte framstod som tillräckligt motiverat att införa ett sådant undantag i distansavtalslagen, samtidigt som det betonades att bedömningen av vilka lösningar som var lämpli-

Prop. 2004/05:13

99

gast ibland var osäkra. Det förutsågs ett behov av att tidigt göra en utvär- dering av lagen (se prop. 1999/2000:89 s. 21 och 61).

Undantag från återbetalningsskyldigheten införs vid distansavtal om fritidsevenemang

I en skrift ingiven till Lagutskottet framhöll Sveriges Riksidrottsförbund att arrangörerna av Vasaloppet och andra liknande evenemang förmod- ligen ingår de flesta avtal om deltagande – dvs. tar emot anmälningar och därtill kopplade anmälningsavgifter – på så sätt att avtalet blir att anse som ett distansavtal. Förbundet anmärkte vidare att arrangemang av det här slaget ofta kräver betydande insatser även i de fall det visar sig att det inte kan genomföras och att arrangören skulle drabbas hårt om han vore skyldig att betala tillbaka anmälningsavgifterna till de personer som anmält sig på distans. Dessutom skulle en sådan skyldighet ge upphov till omfattande administrationskostnader för arrangören.

Ett distansavtal om köp av biljetter till ett idrotts- eller annat fritids- evenemang omfattas av distansavtalslagen. Även ett distansavtal om del- tagande i en idrottstävling lär i de flesta fall omfattas av tillämpningsom- rådet för lagen, även om det emellanåt kan vara vanskligt att avgöra om avtalet bör betraktas som ett avtal om köp eller tjänst eller som en kombi- nation av dessa avtalstyper. Endast om deltagaren är professionell utöva- re av sporten och därför att anse som näringsidkare, faller avtalet utanför tillämpningsområdet.

Ett införande av undantagsregeln skulle innebära att Sverige väljer en lösning som inget av de övriga nordiska länderna har valt. Detta talar i någon mån emot att införa undantaget. Men det bör ändå inte hindra att regeln införs, om den är tillräckligt sakligt motiverad.

Det finns en risk för att den nuvarande regleringen i distansavtalslagen kan ge oönskade konsekvenser, t.ex. när kostnaderna för ett inställt eve- nemang är betydande samtidigt som arrangören är skyldig att betala till- baka merparten av intäkterna för biljetter eller anmälningsavgifter. Att gardera sig genom att teckna en försäkring som täcker de fall där evene- manget måste ställas in på grund av vädret är sällan någon utväg för arrangören. Enligt uppgift finns det för närvarande inget svenskt försäk- ringsbolag som är berett att tillhandahålla denna typ av försäkring. Och även om det via mäklare går att finna försäkringslösningar på utländska marknader, blir detta i regel alltför kostsamt. I praktiken står därför fler- talet arrangörer av musikfestivaler, idrottstävlingar och liknande utom- husevenemang utan försäkringsskydd, eftersom de gör bedömningen att de ekonomiska marginalerna för arrangemanget inte tillåter en sådan kostnad.

Ett annat problem med den nuvarande ordningen är att en del särskilt utsatta arrangörer kanske väljer att inte alls ingå avtal på distans eller i vart fall tar ut ett högre pris för anmälningar eller biljettköp på distans. Detta kan få den olyckliga konsekvensen att det i praktiken blir svårare för många att få tillgång till biljetter eller att på annat sätt delta i arrange- mangen. Det är dock inte möjligt att dra några säkra slutsatser i detta hänseende, inte minst som det i allmänhet samtidigt finns stora fördelar för arrangören med ett system för anmälningar eller biljettköp på distans.

Prop. 2004/05:13

100

Vidare bör man beakta att utanför distansavtalslagens tillämpningsom- råde kan parterna avtala bort den annars gällande återbetalningsskyldig- heten. När en konsument köper en biljett till en fotbollsmatch på arrangö- rens biljettförsäljningsställe, kan arrangören alltså avtala med konsumen- ten att någon återbetalningsskyldighet inte skall finnas, om matchen måste ställas in till följd av bl.a. ”väder och vind”. Till följd av distansav- talslagen saknas i dag denna avtalsmöjlighet när avtalet ingås på distans. Det är dock svårt att se att det på detta område finns några bärande kon- sumentskyddsskäl för att ha en annorlunda ordning enbart av den anled- ningen att avtalet ingås på distans. Direktivets bestämmelser om närings- idkarens fullgörelse är motiverade just av att man velat undvika alltför långa leveranstider vid handel via postorder eller över Internet. Men några sådana skäl kan knappast anföras när det gäller en arrangörs fullgö- relse av ett avtal om idrottsevenemang eller liknande som är avsett att äga rum en viss specifik dag.

Härtill kommer naturligtvis att det kan förefalla mindre tilltalande att det beträffande samma inställda fritidsevenemang skall finnas en rätt till ekonomisk kompensation för vissa konsumenter – de som förvärvat biljett eller anmält sitt deltagande på distans – men inte för andra.

De skäl som nu har anförts för att införa en avtalsmöjlighet gör sig som mest gällande vid evenemang där det finns ett tydligt ideellt folk- rörelseinslag på arrangörssidan. Vid denna typ av evenemang är det prak- tiska behovet av en undantagsmöjlighet ofta påtagligt, inte minst som försäkring i dessa fall sällan är en framkomlig väg. Relationen mellan parterna skiljer sig också från andra mera utpräglat kommersiella konsu- mentförhållanden och behovet av det extra konsumentskyddet enligt distansavtalslagen kan ofta vara mindre. Att inskränka undantaget till dessa fall låter sig dock svårligen göras. Det torde vara i det närmaste omöjligt att ange vilken nivå av folkrörelseinslag som skall krävas för att avtalsmöjligheten skall stå till buds. En sådan reglering skulle ofrånkom- ligen leda till gränsdragningssvårigheter. Tilläggas kan dock att arran- görer av rent kommersiella fritidsevenemang, såsom flertalet rockkon- serter och andra utomhusevenemang med betalda artister, ju agerar på en konkurrensutsatt marknad där det normalt inte finns några ideella, personliga eller sociala band mellan arrangören och publiken. Dessa arrangörer kan därför av konkurrensskäl förväntas vara tämligen försikti- ga med att utnyttja avtalsmöjligheten.

Att det i lagen införs en avtalsmöjlighet innebär naturligtvis inte heller att avtalsvillkoret alltid blir gällande. I vissa fall kan ett avtalsvillkor om befrielse från återbetalningsskyldighet jämkas eller lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen, ibland kompletterad med 11 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. En omständighet som då kan beaktas är t.ex. om arrangören gjort en större vinst på det inställda evene- manget än han skulle ha gjort om detta hade genomförts.

Med hänvisning till det anförda gör regeringen bedömningen att det bör införas en undantagsregel som motsvarar direktivets. Bestämmelsen bör dock utformas så att det uttryckligen framgår att avtalsmöjligheten är begränsad till att gälla återbetalning av det som konsumenten redan har erlagt för biljetter, anmälningsavgifter eller liknande. Som Sveriges advokatsamfund anmärkt bör det vidare krävas att friskrivningen stått

Prop. 2004/05:13

101

verkligen klar för konsumenten. En överenskommelse av nu aktuellt slag Prop. 2004/05:13 bör därför ha skriftlig form för att vara giltig.

Det kan naturligtvis sägas att regeln får ett tämligen kasuistiskt inne- håll och att förutsättningarna för dess tillämpning är så snävt utformade att den kanske sällan kommer till användning. Regeringen anser emeller- tid angeläget att direktivets möjligheter till undantag i detta avseende utnyttjas. Det finns dock skäl att noga följa utvecklingen på detta område, och regeringen avser att särskilt återkomma till frågan vid en kommande utvärdering.

Ett motsvarande undantag vid hemförsäljningsavtal?

Lagens bestämmelser om distansavtal och hemförsäljningsavtal bör vara så lika varandra som möjligt, om det inte finns några sakliga skäl däremot. Hemförsäljningsdirektivet, som är ett minimidirektiv, innehåller inga bestämmelser om näringsidkarens fullgörelse av ingångna hemför- säljningsavtal. Det finns därför inga hinder mot att införa en motsvarande undantagsregel även vid hemförsäljningsavtal. Det ter sig inte heller motiverat att behandla dessa avtal annorlunda. Ett motsvarande undantag bör därför införas även i den nya lagens 4 kap.

8Ändringar i konsumentköplagen och konsu- menttjänstlagen

8.1Preskriptionstiden vid reklamation

Regeringens förslag: Preskriptionstiden i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen för att reklamera fel på en vara eller hos en tjänst skall förlängas till tre år. (Se 23 § tredje stycket konsumentköp- lagen och 17 § första stycket konsumenttjänstlagen.)

Utredningens förslag: I betänkandet föreslås att preskriptionstiden förlängs till fem år. I övrigt stämmer utredningens förslag överens med regeringens (se betänkandet s. 33 f.).

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker utred- ningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Hovrätten för Övre Norrland, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Konsu- mentvägledarnas förening och Konsument Göteborg menar alla att det finns ett behov av en förlängning av preskriptionstiden. Konsumentverket anser för sin del att preskriptionstiden bör förlängas till tio år, bl.a. då detta skulle minska betydelsen av huruvida vissa avtal rörande fasta saker, t.ex. arbeten på en uppvärmningsanläggning, betecknas som ett avtal om köp eller ett avtal om tjänst. I en särskild framställning till Justi- tiedepartementet i denna fråga (Ju2000/696/L2) påtalar verket att det är orimligt att konsumenten får bära ansvaret för fel i varan som visar sig först efter det att den tvååriga preskriptionstiden har löpt ut och att detta motverkar en önskvärd produktutveckling. Företagarnas Riksorganisa-

tion avstyrker förslaget och invänder att de allra flesta fel visar sig inom

102

ett år, varför den nuvarande tvåårsfristen inte innebär något hinder för konsumenter att göra gällande fel. Sveriges Köpmannaförbund och Sveri- ges Industriförbund ifrågasätter också nyttan av en förlängd preskrip- tionstid och anför att det många gånger är svårt för köparen att efter två år eller mer visa att felet förelåg redan vid avlämnandet av varan. Sveri- ges Köpmannaförbund framhåller vidare att säljaren även kan göra invändningar om att köparen borde ha reklamerat tidigare och att en för- längd preskriptionstid därför kan komma att invagga köparna i en falsk trygghet av att tid alltid finns för reklamation och möjlighet till rättelse. En liknande kritik framförs även av Svensk Handel (se Ju2004/8432/L2). Flera remissinstanser, bl.a. Allmänna reklamationsnämnden, Bilindustri- föreningen, Motorbranschens Riksförbund och Radio- och Hemelektro- nikhandelns Riksförbund menar att en längre preskriptionstid kommer att medföra fler och mer svårhanterliga tvister om felets ursprung, vilket ökar kostnaderna för båda parter genom större krav på dokumentation och utredning. Allmänna reklamationsnämnden ifrågasätter vidare om en alltför generöst tilltagen preskriptionstid kommer att få det genomslag som eftersträvas. På grund därav och med hänsyn till processekonomiska överväganden menar nämnden att en preskriptionstid om tre år vore att föredra. Enligt nämnden kan man utgå från att under den tiden kommer de flesta fall av ursprungliga fel att täckas in. Även Hovrätten för Övre Norrland, Falu tingsrätt och Kooperativa förbundet förordar en preskriptionstid om tre år.

Skälen för regeringens förslag

Konsumentens skyldighet att reklamera ett fel

Om en köpare vill göra gällande påföljder på grund av fel i en vara, skall han reklamera till säljaren inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet. Meddelande som lämnas inom två månader efter det att köparen märkt felet skall alltid anses ha lämnats i rätt tid (23 § första stycket konsumentköplagen). Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han emellertid rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse (23 § tredje stycket konsumentköplagen). Lagens bestämmelse om pre- skriptionstid vid reklamation utgör en s.k. köplagspreskription, vilket betyder att köparen avskärs från möjligheten att göra gällande felpåfölj- der när felet uppdagas först efter utgången av preskriptionstiden. Om köparen upptäckt felet endast kort tid före utgången av tvåårsfristen, kan han alltså inte vänta med reklamationen i två månader eller den längre tid som enligt omständigheterna kan anses skälig, när detta medför att två- årsfristen passeras (se prop. 2001/02:134 s. 58 f.). I vissa kvalificerade situationer får dock köparen åberopa att varan är felaktig oberoende av om de nu nämnda bestämmelserna om reklamation har iakttagits eller inte. Så är fallet om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet är av viss kvalificerad art – såsom när varan har sålts i strid mot ett förbud som främst är avsett att förhindra ohälsa eller olycksfall eller när den är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa (se 18 och 24 §§ konsumentköplagen). I dessa fall är köparens anspråk endast underkastat den allmänna tioårspre-

Prop. 2004/05:13

103

skriptionen. Det har dock förutsatts att ett alltför långt dröjsmål med att åberopa felet kan medföra att köparen förlorar sin rätt på grund av passi- vitet (prop. 1989/90:89 s. 116).

Bestämmelserna i 17 § konsumenttjänstlagen om reklamationsskyldig- het och om preskription av rätten att åberopa fel hos en tjänst har i prin- cip samma innebörd som de i konsumentköplagen. I fråga om arbeten på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker gäller dock i stället en tioårig preskriptionsfrist. Såväl den tvååriga som den tioåriga preskriptionstiden beräknas från det att uppdraget avslutades.

Båda lagarnas reglering är tvingande till konsumentens förmån. När- ingsidkaren kan alltså inte med för konsumenten bindande verkan före- skriva kortare reklamationstider än som följer av lagen.

Enligt artikel 5.1 i EG-direktivet (1999/44/EG) om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet) får medlemsstaterna i sina nationella rättsord- ningar inte begränsa den tid inom vilken konsumenten vid fel i en vara kan göra sina rättigheter gällande till mindre än två år från leveransen. Genomförandet av konsumentköpsdirektivet ansågs inte böra föranleda någon ändring i konsumentköplagens reglering av preskriptionstiden vid reklamation av fel i vara (se prop. 2001/02:134 s. 57 f.). Frågan om preskriptionstiden av andra skäl borde förlängas skulle beredas vidare i Regeringskansliet med anledning av bl.a. Konsumentverkets framställ- ning.

Eftersom direktivet endast är ett minimidirektiv, har det inte heller in- neburit någon mer långtgående harmonisering av preskriptionstiden i EU. Redan den nordiska regleringen skiljer sig avsevärt.

Enligt dansk rätt förlorar konsumenten rätten att åberopa ett fel i en vara om han inte reklamerar inom två år från det att han tog emot varan. Vid köp av byggmaterial är preskriptionstiden fem år från det att bygget har färdigställts för slutbesiktning (fra byggeriets aflevering), dock högst sex år från det att konsumenten tog emot materialet (se 83 § och 54 § andra stycket lov nr. 237 af 28. marts 2003 om køb). I dansk rätt finns inte några särskilda bestämmelser om preskriptionstid vid reklamation av fel hos en konsumenttjänst. I stället gäller allmänna regler om preskrip- tion, vilket som utgångspunkt innebär en femårig preskriptionstid, med möjlighet till förlängning till som längst tjugo år från avtalets ingående. För närvarande pågår i Danmark ett arbete med en översyn både av de allmänna preskriptionsreglerna och av preskriptionstiden vid reklamation av fel i byggmaterial.

Enligt norsk rätt måste reklamation ske senast två år efter det att konsumenten tog emot varan. Om varan eller delar av den vid vanligt bruk har en förväntad livslängd som väsentligt överstiger två år, är preskriptionstiden i stället fem år (se 27 § lov om forbrukerkjøp av den 21. juni 2002 nr. 34). En motsvarande reglering med preskriptionstider om två respektive fem år gäller för reklamation av fel hos en konsu- menttjänst (se 22 § lov om håndverketjenester m.m. for forbrukere av den 16 juni 1989 nr. 63).

I finsk rätt föreskrivs ingen särskild preskriptionstid för reklamation av fel i en vara eller hos en tjänst (se 5 kap. 16 § konsumentskyddslagen 20.1.1978/38). I stället tillämpas allmänna regler om preskription. Den

Prop. 2004/05:13

104

allmänna preskriptionstiden är tre år och löper, beträffande ersättning för avtalsbrott, från det att köparen upptäckte felet eller bristen i köpe- objektet (se 4 och 7 §§ lagen om preskription av skulder 15.8.2003/728).

Preskriptionstiden förlängs till tre år

Om en vara inte levererats i avtalsenligt skick eller en tjänst inte utförts på avtalsenligt sätt, bör det finnas möjlighet att få rättelse eller kompen- sation för detta. Denna utgångspunkt borde principiellt sett leda till att en köpare eller en beställare skulle kunna åberopa ett fel utan någon särskild tidsbegränsning, frånsett vad som följer av allmänna preskriptionsregler. Denna rätt har dock modifierats genom bestämmelserna om reklama- tionsskyldighet och om preskription av rätten att åberopa fel. Preskrip- tionsreglerna bärs upp av tanken att det är angeläget att den andre parten kan räkna med att inte behöva svara för eventuella fel när en längre tid har förflutit från köpet eller utförandet av tjänsten. Om en näringsidkare måste kalkylera med felansvar under avsevärd tid, påverkas hans möj- ligheter att ekonomiskt planera sin verksamhet. Bakom preskriptionsreg- lerna ligger också det förhållandet att det ju blir allt svårare att bevisa att en vara eller tjänst är behäftad med ursprungligt fel ju längre tiden går.

Som Lagutskottet har anmärkt kan dock en tvåårig preskriptionstid vid konsumentköp få negativa konsekvenser vid köp av produkter som förut- sätts fungera i mer än två år (se bet. 1989/90:LU35 s. 19 f.). Sådana pro- dukter är ofta dyrbara i inköp, och fel i dem kan få stora ekonomiska följdverkningar för konsumenten. Vid köp av denna typ av varor har konsumenten därför ett extra stort skyddsbehov. Mot bakgrund av den undersökning som utredningen har utfört kan det också antas att det före- kommer att konsumenter till följd av bestämmelserna om preskription i konsumentköplagen hindras från att göra påföljder gällande på grund av fel i en vara. Enligt utredningen finns det inte heller anledning att utgå från något annat när det gäller sådana tjänster för vilka preskriptionstiden är två år. Som exempel på fall då fel har visat sig först efter utgången av preskriptionstiden nämner utredningen bl.a. lackeringsarbeten och elektronikskador på bilar, felaktigheter hos uppvärmningsanordningar och möbler med flagnande s.k. läderlook.

Regeringen konstaterar att det från konsumenternas synpunkt före- ligger ett behov av en förlängning av den tvååriga preskriptionstiden i båda lagarna. Genom en förlängning förbättras konsumenternas ställning i de fall fel på en vara eller hos en tjänst uppträder först efter en längre tid. En viss förlängning av preskriptionstiden kan inte heller antas nega- tivt påverka intresset av en god omsättning på varor eller tjänster. Antalet reklamationer kommer givetvis att öka något, men det finns inte anled- ning att räkna med någon avsevärd ökning. De allra flesta fel visar sig inom ett år från köpet och reklamation skall då ske i anslutning därtill. De fall varom nu är fråga – där felet visar sig först efter mer än två år – torde vara relativt få till antalet. Inte heller det förhållandet att preskrip- tionstiden kommer att överstiga hållbarhetstiden för fler varutyper än i dag utgör något skäl mot en förlängning. Regeringen anser alltså att preskriptionstiden bör förlängas.

En förlängd preskriptionstid behövs framför allt i sådana fall där pro- dukten förväntas fungera i mer än två år. Som utredningen anför bör

Prop. 2004/05:13

105

preskriptionstiden dock förlängas generellt. Det är olämpligt att begränsa Prop. 2004/05:13 en utsträckt preskriptionstid till t.ex. endast vissa slags varor eller varor

till ett visst pris.

Frågan blir då hur lång denna preskriptionstid bör vara. Nyttan för konsumenten av en förlängd preskriptionstid minskar i allmänhet gradvis ju längre tiden blir, eftersom det med tiden blir allt svårare att visa att det är fråga om ett ursprungligt fel. Som framgått vänder sig också många remissinstanser mot den av utredningen föreslagna förlängningen till fem år och menar att preskriptionstiden då blir alltför lång. Såväl utredningen som flera remissinstanser, däribland Hovrätten för Övre Norrland, Falu tingsrätt, Allmänna reklamationsnämnden och Kooperativa förbundet, framhåller att en förlängning av preskriptionstiden till tre år skulle inne- bära att de flesta fall av ursprungliga fel kommer att täckas in. Vid en sammantagen bedömning anser regeringen det lämpligast med en pre- skriptionstid på tre år både i konsumentköplagen och – som huvudregel – i konsumenttjänstlagen. Därmed kommer de fall där konsumentskyddet gör sig mest gällande att omfattas samtidigt som man undviker negativa konsekvenser av en längre preskriptionstid. En sådan ordning innebär för övrigt att preskriptionstiden blir densamma som för näringsidkarens fordran på konsumenten enligt 2 § andra stycket preskriptionslagen (1981:139).

Förslaget bör inte innebära någon ändring av de grundläggande be- stämmelserna om reklamation vid fel. Reklamation skall således fortfa- rande ske inom skälig tid efter det att konsumenten har märkt eller borde ha märkt felet. Det bör inte heller påverka den tioåriga fristen i konsu- menttjänstlagen för vissa tjänster eller förutsättningarna för s.k. preskrip- tionsgenombrott.

Regeringen delar utredningens bedömning att förlängningen av pre- skriptionstiden enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen inte heller bör föranleda en förlängning av preskriptionstiden enligt den all- männa köplagen, som är två år (32 § andra stycket). Visserligen kommer lagstiftningen därmed att skilja sig i en förhållandevis väsentlig fråga, vilket i viss mån kan komma att begränsa säljarens möjlighet att föra an- svaret för tillverkningsfel vidare till bakre led. Regleringen i köplagen är emellertid dispositiv, och i kommersiella förhållanden kan man utgå från att parterna utformar sina avtal med hänsynstagande till varans egenska- per och förväntade livslängd. Ofta torde sådana avtal visserligen stipulera en kortare preskriptionstid än två år, men parterna har full frihet att be- stämma en längre tid. Den enda tvingande begränsningen följer av den tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen (se 12 §). Den tvingande regleringen i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen är däremot främst avpassad för att tillämpas på masstransaktioner där avtalsvillkoren inte är föremål för individuell förhandling och där ett tydligt skydds- behov gör sig gällande. Tilläggas kan att – utöver frågan om avtalsfrihet

– regleringen i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen redan skiljer sig från köplagens. Det finns i köplagen inte någon motsvarighet till regeln om att en reklamation som sker inom två månader från det att konsumenten märkte felet alltid skall anses ha skett i rätt tid.

106

8.2

Omfattningen av produktansvaret

Prop. 2004/05:13

Regeringens bedömning: Produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen bör inte utvidgas till att gälla även egendom som tillhör annan än konsumenten och dennes hushållsmedlemmar.

Regeringens förslag: Ett visst närmande mellan produktansvaret i de två lagarna skall däremot ske genom att produktansvaret i konsument- tjänstlagen begränsas något. För det första skall produktansvaret i kon- sumenttjänstlagen – liksom i konsumentköplagen – bara omfatta egen- dom som är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. För det andra skall näringsidkaren och konsumen- ten kunna träffa avtal om att ersättning för produktskada enligt konsu- menttjänstlagen – liksom vid sådan ersättning enligt konsumenttjänst- lagen – inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet. (Se 31 § konsu- mentköplagen samt 31 § fjärde och femte styckena och 33 § tredje stycket konsumenttjänstlagen.)

Utredningens bedömning och förslag överensstämmer med rege- ringens (se betänkandet s. 88 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar utredningens bedömning att det inte finns något behov av en utvidgning av produktan- svaret till egendom som tillhör annan än konsumenten och tillstyrker utredningens förslag om ett visst närmande av regleringen i de två lagarna. Konsumentverket anför dock att det är rimligt att konsumentens rätt till ersättning utvidgas och att konsumentköplagen och konsument- tjänstlagen bör ändras så att näringsidkarens skadeståndsskyldighet även omfattar skada som uppkommer på annan egendom som konsumenten eller någon medlem i hans hushåll stadigvarande brukar för enskilt ändamål.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

Produktansvar

Med produktansvar avses skadeståndsansvaret för en skada som en pro- dukt orsakar på person eller på annan egendom än produkten själv. Den skadelidande kan, men behöver inte, stå i kontraktsförhållande till den som ansvarar för en produktskada. Eftersom produktansvaret i konsu- mentköplagen och konsumenttjänstlagen inte omfattar personskador, bortses i det följande från sådana skador.

Inom köprätten gäller som en allmän princip att skadestånd på grund av avtalsbrott på säljarens sida inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Endast i de fall säljaren har garanterat frihet från skadebringande egenskaper eller när vållande ligger honom till last är han ansvarig för produktskador. Denna grundsats finns uttryckt i 67 § första stycket köplagen. Konse- kvenserna av ett längre gående ansvar skulle i många fall vara alltför svåra att förutse för säljaren, och ansvaret bör därför i princip inte vara strikt utan förutsätta vållande.

Det har emellertid gjorts undantag från detta i den konsumenträttsliga

lagstiftningen. Felansvaret i konsumentköplagen samt fel- och dröjsmåls-

107

ansvaret i konsumenttjänstlagen går således längre och omfattar även vissa fall av skada på annat än den sålda varan eller föremålet för tjänsten, låt vara att detta skadeståndsansvar vid konsumenttjänster inte är ett produktansvar i vedertagen mening.

Vissa begränsningar har dock ansetts böra sättas in för att produktan- svaret inte skall ge alltför svårbedömda följder. För att omfattas av pro- duktansvaret i de båda lagarna skall den skadade egendomen tillhöra den konsument som står i avtalsförhållande med näringsidkaren eller någon medlem av konsumentens hushåll (se 30 och 31 §§ konsumentköplagen samt 31 § konsumenttjänstlagen). Produktskada kan emellertid uppkom- ma även på egendom som konsumenten innehar men inte äger, t.ex. när skada uppkommer på förhyrd eller leasad egendom.

Utvidgning av produktansvaret till att omfatta även egendom som tillhör annan än konsumenten?

Mot bakgrund av att Lagutskottet uttalat (se bet. 1989/90:LU35 s. 31) att det med allmänhetens ögon måste te sig svårförståeligt att produktansva- ret enligt konsumentköplagen endast omfattar egendom som tillhör kon- sumenten eller medlemmar av dennes hushåll (men alltså inte egendom som tillhör någon annan) hade utredningen i uppdrag att analysera i vilken mån konsumenten och hushållsmedlemmarna kan bli skadestånds- skyldiga för produktskador på egendom som de har i sin vård men inte äger.

Vid sin genomgång konstaterar utredningen att en konsument i en del fall innehar annans egendom med presumtionsansvar. Så är fallet åtmin- stone när konsumenten innehar egendomen på grund av avtal om förva- ring, hyra av bostadslägenhet eller panträtt. Skulle produktskada åsamkas egendom som konsumenten innehar med presumtionsansvar, uppkommer normalt ingen skadeståndsskyldighet för konsumenten eftersom det torde kunna förutsättas att denne i allmänhet kan exculpera sig. I dessa fall föreligger det, enligt utredningen, inget behov av en utvidgning av pro- duktansvaret. Det kan emellertid förekomma att konsumenten innehar annans egendom med strikt ansvar. Det mest praktiska fallet är när kon- sumenten innehar annans egendom på grund av avtal om leasing. Skulle sådan egendom åsamkas produktskada, får konsumenten gentemot lease- givaren normalt svara för den förlust som härigenom uppstår. Även i vissa andra fall kan skadeståndsskyldighet uppkomma för en konsument i händelse av produktskada på egendom som konsumenten innehar men inte äger. Detta torde dock i allmänhet bero på att konsumenten har varit medvållande till produktskadans uppkomst eller på att konsumenten på grund av avtalsstridigt nyttjande har ett strikt ansvar, och i sådana fall finns det, enligt utredningen, inte några ändamålsskäl mot att låta konsu- menten, i vart fall delvis, svara för skadan.

Utredningens uppdrag omfattade även att klarlägga i vilken utsträck- ning konsumenten eller dennes hushållsmedlemmar med åberopande av konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen, produktansvarslagen (1992:18) eller skadeståndslagen (1972:207) kan återkräva vad de i de nyss angivna situationerna eventuellt har fått utge till egendomens ägare.

Om konsumenten tvingats utge skadestånd på grund av en produktska- da som beror på fel eller dröjsmål hos en tjänst, torde förlusten till följd

Prop. 2004/05:13

108

av skadeståndsskyldigheten vara att anse som en förmögenhetsskada som ersätts enligt 31 § första eller tredje stycket konsumenttjänstlagen (se prop. 1984/85:110 s. 276). I så fall skulle konsumenten således inte lida någon slutlig förlust. En utvidgning av produktansvarsreglerna i konsu- menttjänstlagen skulle därför inte försätta honom i en bättre ställning än den han redan har i dag. Huruvida det motsvarande gäller vid köp enligt konsumentköplagen är däremot mera oklart. Tvärtom torde utgångspunk- ten vara att den ekonomiska förlust som en köpare lider på grund av att han tvingas betala ersättning när den sålda varan orsakar produktskada på egendom som tillhör tredje man inte är ersättningsgill enligt konsument- köplagens bestämmelser om skadestånd med anledning av fel i en vara (se närmare betänkandet s. 84 f. och prop. 1988/89:76 s. 195 och 198). En förklaring till denna skillnad i regleringen är att näringsidkarens prestation har en delvis annan karaktär vid avtal om tjänst än vid köp. För det fall skadeståndet i stället har utgetts av en medlem av kon- sumentens hushåll torde det stå klart att denne inte har någon möjlighet att med stöd av konsumenttjänstlagen eller konsumentköplagen få ersättning av näringsidkaren för sin utgift.

När det gäller konsumentens eller hushållsmedlemmarnas möjligheter att regressvis åberopa produktansvarslagen finns olika begränsningar. En viktig sådan är kravet på att den skadade egendomen vid tiden för skadan används huvudsakligen för enskilt ändamål av den skadelidande. Enligt utredningen är det därmed inte möjligt att åberopa produktansvarslagen när exempelvis produktskada har åsamkats egendom som konsumenten eller hans hushållsmedlemmar innehar på grund av leasing. Såvitt angår möjligheterna att åberopa allmänna skadeståndsrättsliga principer för att få ersättning för utgivet skadestånd konstaterar utredningen slutligen att dessa – som alltid – är beroende av om det är möjligt att visa att skadan har uppkommit genom någons oaktsamhet.

Regeringens slutsats är att det alltså endast i vissa ganska specifika situationer uppkommer ett skadeståndsansvar för konsumenten eller dennes hushållsmedlemmar till följd av produktskador på egendom de innehar men inte äger. Särskilt vid produktskador som beror på fel eller dröjsmål hos en tjänst finns det också ofta möjligheter att återkräva det som utgetts. I och för sig finns det inte någon heltäckande reglering i den meningen att konsumenten eller hushållsmedlemmarna i alla situationer har förmånen av det ansvar som gäller enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen eller enligt produktansvarslagen, men regleringen är sådan att det knappast finns något behov av en utvidgning av produkt- ansvaret.

Resultaten av utredningens utvärdering av de praktiska erfarenheterna av produktansvaret utvisar också att det endast förekommer i mindre omfattning att konsumenter begär ersättning för produktskada med stöd av konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Vad som är ännu vik- tigare är dock att konsumenterna, enligt utvärderingen, sällan betalar ersättning för produktskador på egendom som de innehar men inte äger. Som utredningen har funnit synes produktansvarsreglerna i konsument- köplagen och konsumenttjänstlagen således knappast ha vållat några pro- blem eller förluster i praktiken.

Härtill kommer att de skäl som ligger bakom den gällande begräns- ningen av produktansvaret ju fortfarande gör sig gällande. När det gäller

Prop. 2004/05:13

109

skador på egendom som tillhör någon annan än konsumenten eller den- nes hushållsmedlemmar saknas det nära sammanhang med köpet som bör krävas för att frågan om skadestånd skall prövas enligt köprättsliga reg- ler. Krav på ersättning för skador på egendom som tillhör tredje man bör normalt bedömas enligt utomobligatoriska regler (se prop. 1989/90:89 s. 45).

Med hänsyn till det anförda anser regeringen – i likhet med utred- ningen – att det saknas tillräckliga skäl för att utvidga produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen till egendom som konsu- menten eller någon i hans hushåll innehar men inte äger.

En mer enhetlig reglering av produktansvaret

Som utredningen har funnit finns det emellertid två till synes omotive- rade skillnader mellan regleringen av produktansvaret i konsumentköpla- gen och konsumenttjänstlagen.

För det första stadgas i 31 § konsumentköplagen att produktansvaret endast omfattar skador på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Motsvarande begränsning saknas i 31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (se dock prop. 1989/90:89 s. 45). Denna skillnad synes kunna få konsekvenser som är svåra att motivera. Om exempelvis en felaktig tvättmaskin orsakar översvämning och skadar en persondator, kan köparen eller någon medlem i hans hushåll åberopa konsumentköp- lagens bestämmelser om produktansvar endast om persondatorn är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Om däremot en felaktigt utförd reparation på en tvättmaskin orsakar skada på en persondator, omfattas denna skada av produktansvaret i konsumenttjänstlagen oavsett om datorn används huvudsakligen för enskilt ändamål eller uteslutande i konsumentens eller hans hushållsmedlems näringsverksamhet. Det bör vidare tas i beaktande att skador på annat än sådan egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål inte drabbar några egentliga konsumentintressen. Regeringen delar därför utredningens bedömning att produktansvaret i konsumenttjänstlagen, på samma sätt som i konsu- mentköplagen, bör begränsas till skador på egendom som är avsedd hu- vudsakligen för enskilt ändamål.

Den nu behandlade begränsningen bör lämpligen – i båda lagarna – ut- formas så att den knyter an till den definition av ”konsument” som inför- des i lagarna år 2002 i samband med genomförandet av EG:s konsument- köpsdirektiv (se 1 § fjärde stycket respektive 1 a §). Den lokution som används där, ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverk- samhet”, har ansetts i sak motsvara ”huvudsakligen för enskilt ändamål” (se prop. 2001/02:134 s. 26 och prop. 1994/95:17 s. 30 f.). I konsekvens härmed bör en motsvarande begränsning införas även för det produktan- svar som enligt 33 § tredje stycket konsumenttjänstlagen kan åvila en tredje man på grund av vilseledande uppgifter eller bristfällig informa- tion.

För det andra ges i 32 § tredje stycket konsumentköplagen en möjlig- het för säljaren och köparen att träffa avtal om att skadestånd på grund av produktskada inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet. Det nyss behandlade kravet att den skadade egendomen – för att omfattas av pro- duktansvaret – skall vara avsedd huvudsakligen för ändamål som faller

Prop. 2004/05:13

110

utanför näringsverksamhet gör visserligen att de allra flesta sådana för- Prop. 2004/05:13 luster faller utanför. En produktskada på egendom som är avsedd huvud-

sakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet kan dock emellanåt ge upphov till följdskador i form av förluster i konsumentens näringsverksamhet. Denna situation kan uppkomma t.ex. om näringsid- karen begår ett fel i samband med en reparation av konsumentens bil som leder till att konsumenten förhindras att tillfälligt utnyttja sin privata bil i en av honom bedriven näringsverksamhet. Det motsvarande gäller natur- ligtvis för det fallet att produktskadan härrör från sådana brister i en försåld bil som säljaren har att svara för. Genom 32 § tredje stycket kon- sumentköplagen ges alltså en möjlighet för näringsidkaren att i dessa och liknande fall begränsa sin ersättningsskyldighet vid produktskada. I moti- ven till bestämmelsen framhölls att förluster i näringsverksamhet kan ha en helt annan omfattning och ekonomisk räckvidd än de skador som en konsument normalt kan drabbas av på grund av fel eller dröjsmål från en näringsidkares sida. Vidare konstaterades att skador och förluster i kon- sumentens näringsverksamhet inte drabbar några egentliga konsumentin- tressen (se bet. 1989/90:LU35 s. 27). Den nuvarande konsumenttjänstla- gen innehåller emellertid inte någon motsvarighet till den nu behandlade bestämmelsen i konsumentköplagen. Regeringen delar utredningens be- dömning att det saknas bärande skäl för denna skillnad i regleringen. Det föreslås därför att konsumenttjänstlagen ändras så att näringsidkaren och konsumenten – liksom enligt konsumentköplagen – skall kunna träffa avtal om att ersättning för produktskada inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

8.3Begränsning av påföljden enligt en garanti

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en möjlighet för näringsidkaren att i en garanti utesluta någon eller några av lagens all- männa felpåföljder vid utnyttjande av garantin.

Utredningens förslag: I betänkandet föreslås att bestämmelserna om garantier i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen ändras så att en näringsidkare i en garanti skall kunna utesluta någon eller några av lagens allmänna felpåföljder vid utnyttjande av garantin. För att en sådan inskränkning av en garanti skall gälla uppställs som villkor att näringsid- karen upplyser om möjligheten att även åberopa lagens allmänna fel- påföljder. Enligt förslaget skall det däremot inte vara möjligt att föreskri- va någon inskränkning i de enskilda påföljderna, såsom självrisk vid av- hjälpande eller beloppsbegränsning av skadestånd. Inte heller får någon inskränkning göras i rätten att hålla inne betalningen som säkerhet. Förslaget innebär inte någon förändring av garantibegreppet som sådant. En tidsbestämd garanti enligt konsumentköplagen eller konsumenttjänst- lagen är således fortfarande att se som en funktionsgaranti, dvs. som en utfästelse om hållbarhet och funktion under garantitiden (se betänkandet

s.110 f.).

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ett antal remissinstan-

ser, däribland Sveriges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation,

 

Bilindustriföreningen och Motorbranschens Riksförbund tillstyrker i och

111

 

för sig förslaget men anser att möjligheten då bör utsträckas så att garan- tigivaren också tillåts göra inskränkningar i de olika felpåföljderna. Juri- diska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet uttrycker en mer allmän kritik mot lagarnas reglering av garantiåtaganden och menar att bestämmelserna bör ses över på ett övergripande plan, bl.a. i syfte att tillskapa en ordning där inte alla garantier skall behöva uppfattas som funktionsgarantier. Mark- nadsdomstolen, Allmänna reklamationsnämnden, Konsumentverket, Sve- riges advokatsamfund, Konsumentvägledarnas förening och Motormän- nens Riksorganisation avstyrker alla utredningens förslag och framhåller att det som framkommit om skadeståndskrav och om garantigivningen inte motiverar så genomgripande förändringar som utredningen föreslår. Ett stort antal remissinstanser uttrycker, i likhet med Allmänna reklama- tionsnämnden, farhågor för att den föreslagna ordningen kommer att medföra avsevärda informations- och tillämpningssvårigheter och att det skulle bli svårt för flertalet konsumenter och näringsidkare att överblicka systemet och att förutse resultatet av olika ställningstaganden och hand- lingssätt.

Skälen för regeringens bedömning

Garantier

Verkan av garantier eller liknande utfästelser enligt vilka säljaren eller någon annan för hans räkning har åtagit sig att under viss tid svara för varan eller del därav eller för någon egenskap hos varan regleras i 21 § första stycket konsumentköplagen. Enligt bestämmelsen skall fel i varan anses föreligga om varan under den angivna tiden försämras i det avse- ende som utfästelsen omfattar. Fel skall dock inte anses föreligga om det görs sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något lik- nande förhållande på köparens sida (21 § andra stycket konsumentköp- lagen). Bestämmelserna, som är tvingande till köparens förmån, innebär att alla tidsbestämda garantier eller liknande utfästelser som omfattas av konsumentköplagen får verkan av en garanti för varans funktion och hållbarhet under hela garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av olyckshändelse eller utsätts för vanvård eller liknande förhållande från köparens sida (se prop. 1989/90:89 s. 110).

För att en köpare skall kunna göra gällande en garanti fordras alltså att varan under garantitiden försämras i något avseende som omfattas av garantin. I motiven framhålls det att en sådan försämring normalt skall vara ett uttryck för något slag av bristfällighet hos varan – vilket alltså utesluter förslitning eller förändring till följd av normal användning – som vanligen visar sig i en funktionssvikt under garantitiden. I bevishän- seende medför en garanti bl.a. den effekten, jämfört med en tillämpning av lagens felregler, att bevisbördan för orsaken till en försämring av varan övergår från köparen till säljaren (ang. prop. s. 110).

Inträffar en försämring som omfattas av en garanti blir följden att varan anses felaktig, vilket i sin tur medför att samtliga av konsument- köplagens felpåföljder blir tillämpliga. Säljaren har möjlighet att begrän- sa garantiutfästelsen till att avse vissa detaljer i varan. Om någon be-

Prop. 2004/05:13

112

gränsning inte görs, anses garantin gälla för varan i dess helhet. Däremot är det inte möjligt att i en garanti begränsa köparens befogenheter till att omfatta endast vissa påföljder eller att ålägga köparen självrisker eller andra inskränkningar i de rättigheter som han har enligt konsumentköpla- gens regler om påföljder vid fel. En säljare kan därför inte heller i en garanti t.ex. förbehålla sig en mera vidsträckt rätt att avhjälpa ett fel än som följer av konsumentköplagen. För det fall en garanti har lämnats för säljarens räkning av annan än säljaren, exempelvis en tillverkare eller importör, är visserligen en begränsning av de påföljder som kan göras gällande på grund av garantin i och för sig giltig. Köparen kan då inte gentemot denne göra gällande andra påföljder än som omfattas av garan- tin. Han kan dock alltid, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, gen- temot säljaren göra gällande samtliga felpåföljder (ang. prop. s. 111).

Regleringen av garanti i 14 § konsumenttjänstlagen har i princip samma innebörd som dess motsvarighet i konsumentköplagen. Således kan en konsument gentemot näringsidkaren göra gällande hela påföljds- systemet i konsumenttjänstlagen när en försämring som omfattas av en garanti uppkommer.

Av 13 a § marknadsföringslagen följer att en näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfäs- telse under viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egen- skap hos produkten, vid försäljningen skall lämna köparen tydlig infor- mation om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är nödvändiga för att köparen skall kunna göra den gällande. Information skall även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Möjlighet att begränsa påföljderna enligt en garanti införs inte

Från näringslivshåll har uttryckts önskemål om en översyn av bestäm- melserna om garanti i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Idén har framförts att en näringsidkare skall kunna lämna garantier i vilka han helt eller delvis friskriver sig från vissa av lagens allmänna påföljder vid fel. En sådan möjlighet skulle, har det sagts, öka garantigiv- ningen.

Från en mera principiell synpunkt kan man visserligen ifrågasätta om ett rent frivilligt åtagande som en garanti innebär alls bör underkastas en tvingande reglering. Rätten att hålla inne betalningen utgör dock ett påtryckningsmedel av sådan grundläggande betydelse för köparens rätts- ställning att den inte bör vara möjlig att avtala bort. Inte heller bör det vara möjligt att göra särskilda begränsningar i de olika påföljderna, t.ex. att införa viss självrisk i fråga om avhjälpande. Även utredningens för- slag utgår från att den tvingande regleringen i fråga om själva garantibe- greppet – en utfästelse om hållbarhet och funktion under garantitiden – bör kvarstå oförändrad. Liksom utredningen kan regeringen således kon- statera att det under alla förhållanden bör finnas ett tvingande inslag beträffande garantier. Frågan är om – som utredningen föreslår – närings- idkaren bör kunna utesluta vissa påföljder i garantin.

Av betydelse är då naturligtvis om en sådan möjlighet skulle öka garantigivningen. Regeringen är emellertid inte övertygad om det. Den undersökning som genomförts av utredningen ger inte underlag för några säkra slutsatser i detta avseende. Som utredningen själv konstaterar synes

Prop. 2004/05:13

113

konsumentköplagens ikraftträdande tvärtom – med sina tvingande regler Prop. 2004/05:13 om verkan av garantier – inte ha påverkat garantigivningen nämnvärt på

lite längre sikt. Enligt vad undersökningen utvisar är det dessutom ovan- ligt att köpare begär skadestånd av den som lämnat garantin, i vart fall utöver ersättning för direkta utlägg för exempelvis bärgningskostnader, resor, porto och telefonkostnader. Regeringen anser således att det som framkommit om näringsidkares benägenhet att meddela garantier och om omfattningen av skadeståndskrav i anledning av garantier inte påvisar något större praktiskt behov av ändrade regler.

Enligt förslaget är en begränsning av påföljderna vidare giltig endast under förutsättning att säljaren upplyser köparen om hans rättigheter enligt lagen, först när utfästelsen lämnas och sedan när den åberopas. In- formationsskyldigheten enligt utredningens förslag går således utöver vad som numera redan följer av 13 a § marknadsföringslagen, som beträffande den lagliga regleringen endast föreskriver att information skall lämnas om att garantin inte påverkar köparens rättigheter enligt lag. Tanken i utredningsförslaget är att konsumenten på grundval av den läm- nade informationen skall kunna välja om han vill åberopa garantin eller lagens felregler. Detta kräver dock ingående kunskaper om regelsyste- met. Som framhålls, både i utredningen och av många remissinstanser, kan man utgå från att den enskilde säljaren och köparen ofta saknar sådana kunskaper.

För den enskilde konsumenten skulle det alltså bli svårare att över- blicka konsekvenserna av sitt handlingssätt och att göra ett bra val. Detta kan skapa osäkerhet och förvirring samt, i värsta fall, leda till rättsför- luster. Även för den näringsidkare som vill utnyttja möjligheten att använda sig av en garanti med begränsad påföljd skulle det krävas ingå- ende kunskaper om regelsystemet. Det skulle för många näringsidkare bli en både betungande och pedagogiskt svår uppgift att informera konsu- menten om innebörden av de parallella regelsystemen för fel i varan eller tjänsten. Härtill kommer de problem och tvister som skulle uppkomma till följd av kravet på säljaren att styrka att han, såväl då garantiutfästel- sen lämnades som då den åberopades, har upplyst köparen om innebör- den av dennes lagliga rättigheter.

Som bl.a. Marknadsdomstolen och Konsumentverket framhåller är en sådan ordning tveksam även ur ett marknadsrättsligt perspektiv. Med hänsyn till informationssvårigheterna finns en risk att presentationen av en garanti med begränsad verkan kan komma att vilseleda konsumenter- na om åtagandets rätta innebörd. Den omfattande friskrivningsmöjlighe- ten skulle i vart fall avsevärt försvåra prisjämförelsen mellan i övrigt mer eller mindre likvärdiga erbjudanden. Ett ökat bruk av garantier med begränsad verkan skulle på sikt även kunna minska förtroendet för garan- tier i allmänhet, vilket skulle missgynna de näringsidkare som är villiga att ta på sig ett mer långtgående ansvar.

Regeringens bedömning är alltså att det inte bör införas en möjlighet för näringsidkaren att i en garanti utesluta någon av lagens allmänna fel- påföljder vid utnyttjande av garantin.

114

8.4

Vissa obefogade avvikelser mellan lagarna

Prop. 2004/05:13

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Vissa justeringar skall göras i konsumentköp-

 

 

 

lagen och konsumenttjänstlagen för att bättre samordna lagarna. (Se

 

 

 

27 § konsumentköplagen och 20 § andra stycket, 28 § andra och tredje

 

 

 

styckena samt 50 a § konsumenttjänstlagen.)

 

 

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkan-

 

det s. 117 f.).

 

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har några invändningar mot

 

utredningens förslag.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Skillnader mellan konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen

 

När förslaget till 1990 års konsumentköplag lades fram föreslogs vissa

 

ändringar även i konsumenttjänstlagen. I sitt yttrande över förslaget

 

påpekade Lagrådet att konsumenttjänstlagen, trots de föreslagna ändring-

 

arna, i vissa hänseenden skulle avvika från konsumentköplagen på ett sätt

 

som framstod som omotiverat (prop. 1989/90:89 s. 184). En del av dessa

 

avvikelser kvarstår inte längre. Bestämmelserna i konsumenttjänstlagen

 

om näringsidkarens rätt att avhjälpa fel i tjänsten och konsumentens rätt

 

att kräva att näringsidkaren utför tjänsten avviker emellertid på vissa

 

punkter från dess motsvarigheter i konsumentköplagen. Vidare finns i

 

konsumentköplagen men inte i konsumenttjänstlagen ett uttryckligt stad-

 

gande om skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada.

 

Näringsidkarens rätt att avhjälpa fel

 

Rätten för en säljare att avhjälpa fel i en vara regleras i 27 § första

 

stycket konsumentköplagen. Motsvarande reglering för konsument-

 

tjänster finns i 20 § andra – fjärde styckena konsumenttjänstlagen.

 

 

Enligt konsumentköplagen skall säljaren när köparen reklamerar och

 

kräver en annan påföljd än avhjälpande eller omleverans utan uppskov

 

erbjuda sig att avhjälpa felet. Enligt konsumenttjänstlagen skall närings-

 

idkaren erbjuda sig att avhjälpa felet genast efter det att reklamation har

 

kommit honom till handa. Som utredningen anför torde någon saklig

 

skillnad mellan ”utan uppskov” i konsumentköplagen och ”genast” i kon-

 

sumenttjänstlagen inte ha varit avsedd (se prop. 1989/90:89 s. 122 och

 

prop. 1984/85:110 s. 230). Lämpligen bör uttryckssättet i konsument-

 

tjänstlagen anpassas till ordalydelsen i konsumentköplagen.

 

 

Vidare förefaller den närmare innebörden av ”när köparen reklamerar”

 

i konsumentköplagen något oklar. Med hänsyn till att meddelanden om

 

reklamation sänds på avsändarens risk skulle det nämligen, i vart fall

 

formellt sett, kunna hävdas att den aktuella fristen i konsumentköplagen

 

börjar löpa när köparen skall anses ha reklamerat, oavsett om meddelan-

 

det försenas eller kommer bort. Innebörden av konsumenttjänstlagen är

 

däremot klar och tydlig på denna punkt. Fristen skall beräknas från det

 

att reklamationen kom näringsidkaren till handa. Några sakliga skäl för

 

att något

annat skall gälla enligt konsumentköplagen föreligger inte.

115

 

 

 

 

Säljaren bör rimligen inte gå miste om rätten att vidta avhjälpande som ett alternativ till prisavdrag och hävning endast därför att meddelandet angående reklamation försenas eller kommer bort. Konsumentköplagen bör därför anpassas till vad som gäller enligt konsumenttjänstlagen.

De mindre skillnader som ändå kvarstår mellan lagarnas reglering i fråga om tidsfristen för avhjälpandet, kostnaderna för avhjälpandet och konsumentens rätt att avböja ett erbjudande om avhjälpande är däremot sakligt motiverade och bör därför kvarstå (jfr betänkandet s. 120 f.).

Konsumentens rätt att kräva utförande av tjänsten och köparens rätt att kräva fullgörande av köpet

Det finns vissa skillnader mellan konsumentköplagens och konsument- tjänstlagens reglering beträffande konsumentens rätt att kräva fullgö- rande. Bestämmelserna finns i 10 och 12 §§ konsumentköplagen och 25 och 28 §§ konsumenttjänstlagen.

En första skillnad är att det i konsumentköplagen men inte i konsu- menttjänstlagen regleras den situationen när det objektivt sett är omöjligt för näringsidkaren att fullgöra ett avtal. I Konsumenttjänstutredningens betänkande anfördes visserligen att fullgörande naturligtvis inte kan krävas då det är omöjligt att prestera (se SOU 1979:36 s. 338). Att detta inte har kommit till uttryck i lagtexten beror troligen på att det ansetts så självklart att det inte fordrar någon lagreglering. Mot bakgrund av att det finns en bestämmelse i saken i konsumentköplagen är det dock lämpligt att det i likhetens intresse införs ett uttryckligt stadgande härom även i konsumenttjänstlagen. Det bör således även i konsumenttjänstlagen införas en föreskrift om att näringsidkaren inte är skyldig att utföra tjäns- ten om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna.

En annan olikhet är att det i konsumentköplagen men inte i konsu- menttjänstlagen är reglerat vad som gäller när ett hinder att fullgöra avtalet upphör. I förarbetena till konsumenttjänstlagen uppmärksamma- des den situationen att ett förhållande som medför att en näringsidkare inte är skyldig att utföra tjänsten består endast under viss tid. Det uttala- des att konsumenten i sådant fall, under förutsättning att hindret inte kan beräknas bestå under avsevärd tid, bör kunna kräva att tjänsten utförs när hindret har fallit bort. Det ansågs dock obehövligt att ta in en uttrycklig bestämmelse härom (prop. 1984/85 110 s. 261). För tydlighets skull bör det dock nu i konsumenttjänstlagen införas en bestämmelse motsvarande den som finns i konsumentköplagen.

I konsumentköplagen finns också en preklusionsregel som saknas i konsumenttjänstlagen. Men även om det i konsumenttjänstlagen saknas en uttrycklig bestämmelse om att konsumenten förlorar rätten att fram- ställa krav på fullgörande om han väntar orimligt länge med att fram- ställa kravet, gjordes i förarbetena till konsumenttjänstlagen uttalanden med denna innebörd (se prop. 1984/85:110 s. 261). Liksom i konsument- köplagen bör denna allmänna avtalsrättsliga princip komma till uttryck i konsumenttjänstlagen. Inte heller detta innebär någon saklig ändring i förhållande till vad som gäller nu.

I övrigt bedöms skillnaderna vara sakligt motiverade (jfr betänkandet s. 123 f.).

Prop. 2004/05:13

116

De nu föreslagna ändringarna medför något ökade skillnader mellan Prop. 2004/05:13 konsumenttjänstlagens reglering av näringsidkarens skyldighet att utföra

en tjänst och hans skyldighet att avhjälpa fel i en utförd tjänst (se 20 och 28 §§ konsumenttjänstlagen). De båda fallen är dock inte identiska. Det förhållandet att det i ena fallet är fråga om att fullgöra en tjänst som inte har utförts och i det andra fallet att avhjälpa ett – mer eller mindre omfat- tande – fel i en redan utförd tjänst torde i praktiken ofta medföra vissa skillnader i tillämpningen. Det bör också påpekas att bestämmelserna i konsumentköplagen om säljarens skyldighet att fullgöra köp och att avhjälpa fel (se 12 och 26 §§ konsumentköplagen) inte är överensstäm- mande. Det finns därför inte tillräcklig anledning att även göra ändringar i 20 § konsumenttjänstlagen.

Skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada

I 42 § konsumentköplagen föreskrivs att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten. Detta stadgande har sin motsvarighet i 70 § första stycket köplagen och ger uttryck för en allmän skadeståndsrättslig princip. Någon uttrycklig bestämmelse med detta innehåll finns inte i konsumenttjänstlagen.

I samband med införandet av konsumenttjänstlagen uppmärksamma- des principen. Konsumenttjänstutredningen föreslog också en bestäm- melse med detta innehåll (se SOU 1979:36 s. 500). I propositionen anför- des att för konsumentens rätt till skadestånd gäller vissa begränsningar som följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det hänvisades bl.a. till de begränsningar som följer av kravet på adekvat kausalitet och principen om den skadelidandes skyldighet att efter förmåga söka begränsa sin skada. Det bedömdes emellertid inte vara påkallat att införa en bestämmelse med detta innehåll (se prop. 1984/85:110 s. 272).

Mot bakgrund av att det sedan dess tillkommit en uttrycklig reglering i konsumentköplagen förefaller det dock lämpligt att nu införa en bestäm- melse i konsumenttjänstlagen om att den skadelidande är skyldig att be- gränsa sin skada och om följden av att så inte sker. Bestämmelsen bör utformas efter förebild i 42 § konsumentköplagen.

9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Distans- och hemförsäljningslagen och ändring- arna i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen skall träda i kraft den 1 april 2005, då 2000 års distansavtalslag skall upphöra att gälla. De nya bestämmelserna skall vara tillämpliga enbart på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. I fråga om avtal som ingåtts före ikraft- trädandet skall äldre bestämmelser gälla. De nya bestämmelser skall gälla för försäkringsavtal som har förnyats efter ikraftträdandet.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om försäkringsavtal som har förnyats efter ikraftträdandet. I

117

övrigt stämmer promemorians förslag överens med regeringens, frånsett Prop. 2004/05:13 att ikraftträdandet föreslås till den 1 januari 2005 (se promemorian s. 133 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians förslag eller lämnar det utan någon invändning. Fristående Spar- bankers Riksförbund anser dock att de nya reglerna inte bör träda i kraft förrän tidigast den 1 juli 2005.

Skälen för regeringens förslag: Medlemsstaterna skall enligt artikel 21 jämförd med artikel 22 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa det nya direktivet senast den 9 oktober 2004. Distans- och hemförsäljningslagen bör kunna träda i kraft den 1 april 2005, då 2000 års lag skall upphöra att gälla.

I enlighet med allmänna principer bör den nya lagen bli tillämplig endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet och på marknads- föring efter denna tidpunkt. Den nya lagen bör även gälla för försäkrings- avtal som har förnyats efter ikraftträdandet. I förtydligande syfte bör det ges en särskild övergångsbestämmelse om detta.

I artikel 16 i det nya direktivet sägs att medlemsstaterna får föreskriva nationella bestämmelser som överensstämmer med direktivet avseende näringsidkare som är etablerade i en medlemsstat som ännu inte har införlivat direktivet och vars lagstiftning inte innehåller några förpliktel- ser som överensstämmer med dem som anges i direktivet.

Artikel 16 har införts med särskilt sikte på de effekter som ursprungs- landsprincipen i e-handelsdirektivet skulle kunna ge upphov till. Artikeln ger medlemsstaterna en möjlighet att övergångsvis tillämpa marknads- rättsliga sanktioner gentemot näringsidkare som är etablerade i en med- lemsstat som inte har genomfört direktivet tidsenligt. Som konstaterats vid de nordiska departementsmötena finns det dock knappast något behov av att utnyttja den möjlighet som artikeln erbjuder. E-handelsdi- rektivet och förbudsföreläggandedirektivet ger ändå möjlighet att upp- rätthålla ett starkt konsumentskydd under den aktuella övergångs- perioden (för svenskt vidkommande, se 3 § andra stycket lagen om elek- tronisk handel och andra informationssamhällets tjänster och lagen om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorgani- sationer samt avsnitt 5.11 ovan). Regeringen gör alltså bedömningen att några sådana särskilda övergångsbestämmelser inte behövs.

Även de föreslagna ändringarna i konsumentköplagen och konsument- tjänstlagen bör träda i kraft den 1 april 2005 och tillämpas på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet.

I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet bör äldre bestäm- melser gälla. Särskilda övergångsbestämmelser behövs om det.

118

10

Ekonomiska konsekvenser

Prop. 2004/05:13

Regeringens bedömning: De föreslagna reglerna torde inte leda till några ökade kostnader för det allmänna. Distans- och hemförsälj- ningslagen kan ge upphov till vissa merkostnader för företag som till- handahåller finansiella tjänster. Förlängningen av preskriptionstiden i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen för att reklamera fel i en vara eller hos en tjänst kan innebära vissa begränsade merkostnader för näringsidkare.

Promemorians och utredningens bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 135 f. och betänkandet s. 181 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker promemo- rians bedömning eller lämnar den utan invändningar. Konsumentverket anser dock att förslaget innebär sådana ökade krav på åtgärder att det är nödvändigt att verket får ett resurstillskott motsvarande en årsarbetskraft. Ingen remissinstans har någon invändning mot utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning

Distans- och hemförsäljningslag

Den föreslagna distans- och hemförsäljningslagen och de följdändringar som denna ger upphov till torde inte leda till några ökade kostnader för konsumentvägledare, Allmänna reklamationsnämnden eller domstolar. Den nya lagen kommer visserligen att skapa ett behov av ytterligare informationsinsatser från det allmännas sida. Detta kommer inlednings- vis att medföra en viss ökad belastning för Konsumentverket och Finans- inspektionen, som har det huvudsakliga ansvaret för dessa åtgärder. Dessa merkostnader skall dock berörda myndigheter finansiera inom befintliga anslagsramar. Sammantaget saknas alltså anledning att anta att förslaget kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna.

Som tidigare påpekats (se avsnitt 3) har Konsumentverket vid sin ut- värdering av 2000 års distansavtalslag funnit att lagen inte haft några mer påtagliga effekter för näringsidkarnas villkor. Den föreslagna nya lagens bestämmelser om informationsplikt och ångerrätt vid distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument innebär emellertid att även företag inom den finansiella sektorn och försäkringssektorn nu kommer att beröras. Huvudsakligen är det företag som banker, försäkringsbolag, finansbolag, fondbolag och värdepappersinstitut som tillhandahåller pro- dukter av denna typ. Många av dessa aktörer har redan i dag byggt upp system för distansförsäljning. De föreslagna bestämmelserna medför emellertid att systemen måste utvecklas och kompletteras. Såväl för dessa företag som för dem som vill nyetablera sig på marknaden kan bestämmelserna således medföra ett visst merarbete och vissa kostnader. Först och främst handlar det om att anpassa informationen vid mark- nadsföringen till lagens krav. Inte minst med tanke på ångerrättens ut- formning vid denna typ av distansavtal kan dock merkostnaderna bedö- mas bli relativt begränsade.

119

Ändringar i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen

Prop. 2004/05:13

Den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden vid reklamation av fel kommer sannolikt innebära en mindre ökning av antalet reklamatio- ner. Möjligen kan den även ge upphov till ett något ökat antal tvister angående fel på varor och hos tjänster och därigenom öka antalet mål vid de allmänna domstolarna och Allmänna reklamationsnämnden. Rege- ringens bedömning är emellertid att denna ökning endast kommer att bli marginell och skall därmed finansieras inom befintliga ramar.

Den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden kan, i vart fall inom vissa branscher, leda till att näringsidkare ser sig tvungna att gardera sig ekonomiskt mot anspråk på grund av fel under en längre tid. En del näringsidkare kan också möjligen tänkas vilja gardera sig mot kostnadsökningar orsakade av en mer omfattande reklamationshantering. Det kan dock antas att de nu angivna merkostnaderna kommer att bli högst marginella.

De övriga ändringar som föreslås beträffande konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen har endast liten eller ingen saklig betydelse och kan därför antas vara utan betydelse i kostnadshänseende, såväl för det allmänna som för företagen.

11 Författningskommentar

11.1Förslaget till distans- och hemförsäljningslag

Lagen ersätter lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen). Lagens bestämmelser om hemförsäljning ansluter nära till 1981 års hemförsäljningslag och genom- för EG-direktivet (85/577/EEG) för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (hemförsäljningsdirektivet). Bestämmelserna om distansavtal genomför dels EG-direktivet (97/7/EG) om konsumentskydd vid distansavtal (det allmänna direktivet), dels EG- direktivet (2002/65/EG) om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (det nya direktivet).

När det gäller distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (främst 2 kap.) och hemförsäljningsavtal (främst 4 kap.) har regleringen till stor del överförts utan materiella ändringar från distansavtalslagen. På grund av den nya lagens förändrade struktur har dock många bestäm- melser styckats upp eller genomgått andra redaktionella förändringar. Paragraferna har också genomgående fått nya nummer. Av författnings- kommentaren framgår om den aktuella bestämmelsen innefattar någon materiell ändring i förhållande till distansavtalslagen. För att underlätta den praktiska tillämpningen har en samlad författningskommentar gjorts. Kommentaren till 2 och 4 kap. har alltså i stor utsträckning hämtats från författningskommentaren till distansavtalslagen (prop. 1999/2000:89).

120

1 kap. Inledande bestämmelser

Prop. 2004/05:13

Lagens innehåll

 

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om konsumentskydd vid distansavtal om

 

varor och icke finansiella tjänster (2 kap.), distansavtal om finansiella tjänster och

 

finansiella instrument (3 kap.) och hemförsäljningsavtal (4 kap.). Lagen innehåller

 

också gemensamma bestämmelser för distansavtal och hemförsäljningsavtal (1 och

 

5 kap.). Dessa gemensamma bestämmelser gäller för alla distansavtal och hemför-

 

säljningsavtal som omfattas av lagen, om inte annat anges i lagen.

 

Paragrafen, som är ny, presenterar av tydlighetsskäl i allmänna ordalag

 

vad lagen innehåller men har också materiell betydelse genom att dess

 

sista mening anger tillämpningsområdet för 1 och 5 kap. Övervägandena

 

finns i avsnitt 6.1.

 

Det närmare tillämpningsområdet för 2–4 kap. anges inledningsvis i

 

respektive kapitel. Regleringen i paragrafens sista mening innebär att, om

 

inte annat sägs i lagen, 1 och 5 kap. gäller för alla de distansavtal och

 

hemförsäljningsavtal som omfattas av 2–4 kap. Sådana i lagen angivna

 

undantag finns i 2 kap. 2 § och 4 kap. 2 § första stycket.

 

Definitioner

 

2 § I lagen avses med

 

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat

 

system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande sker på

 

distans,

 

hemförsäljningsavtal: avtal som ingås vid ett hembesök eller under en av

 

näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljnings-

 

ställe,

 

hembesök: ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments bostad eller

 

på någon annan plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig,

 

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller

 

utanför näringsverksamhet,

 

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har

 

samband med den egna näringsverksamheten.

 

Paragrafen anger innebörden av olika uttryck som används i lagen.

 

Definitionerna har överförts oförändrade från 2000 års distansavtalslag.

 

Övervägandena finns i avsnitt 5.3.1 och 5.3.2.

 

Avgörande för att det skall vara fråga om ett distansavtal är att avtalet

 

ingåtts inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att

 

träffa avtal på distans. Det är alltså inte tillräckligt att ett avtal ingås på

 

distans, utan näringsidkaren måste ha vidtagit någon eller några särskilda

 

åtgärder för att organisera t.ex. en försäljning på distans. Om t.ex. en

 

annons endast har till syfte att marknadsföra företaget och underlätta

 

kundkontakterna, bl.a. i telefon, utan att näringsidkaren har någon

 

särskild avsikt att sälja varor eller tjänster på distans, är kravet normalt

 

sett inte uppfyllt även om det skulle leda till ett ökat antal beställningar

 

per telefon. Detsamma gäller normalt om näringsidkaren mera allmänt

 

vill öka intresset för sitt företag, sin butik eller sina produkter. Uttrycket

 

system för distansförsäljning ger i sig intryck av något välorganiserat.

 

Kraven på de åtgärder som näringsidkaren skall vidta för att det i lagens

 

mening skall vara fråga om ett organiserat system för att träffa avtal på

121

 

distans är dock förhållandevis låga. Det räcker med att näringsidkaren sätter in en annons med en beställningskupong eller att det i annonsen anges ett s.k. ordertelefonnummer eller att det på annat sätt av säljarens marknadsföring framgår att näringsidkaren önskar få beställningar på distans. Det krävs inte heller någon särskild omfattning av distansförsälj- ningen eller att den är särskilt välorganiserad eller att marknadsföringen har någon särskild omfattning eller intensitet.

Ett exempel på ett avtal som omfattas av begreppet system för distansförsäljning är att ett företag erbjuder en vara eller en tjänst på Internet och en konsument beställer varan eller tjänsten genom att klicka på en symbol på skärmen eller genom att ringa till företaget. Även en distansauktion som anordnas t.ex. på Internet, genom e-post, telefon eller brev, kan omfattas av begreppet, oavsett om budgivningen har anordnats på det sättet att det är konsumenter som ger bud och bjuder över varandra eller näringsidkare som ger bud och bjuder under varandra i pris. Detsamma gäller för det fallet att en konsument beställer en vara i en postorderkatalog genom att använda en ordersedel som har bifogats katalogen. Ytterligare ett exempel är att en näringsidkare erbjuder en vara i en annons som innehåller en bild på varan, uppgift om dess pris och en beställningskupong eller en uppgift om ett ordertelefonnummer, varefter konsumenten beställer varan genom att använda beställnings- kupongen eller ringa in en order. Även det fallet att en konsument ringer och beställer varor som bjuds ut i sådana i TV sända reklamprogram som syftar till distansförsäljning omfattas normalt av begreppet.

Däremot omfattas inte ett fall där avtal träffas genom att konsumenten ringer till en butik och beställer en utannonserad vara. Det huvudsakliga syftet med marknadsföringen har ju här inte varit att träffa avtal på distans utan att locka kunder till butiken. Detsamma gäller normalt om konsumenten ringer ett i en annons angivet ordertelefonnummer till en butik och beställer, inte den i annonsen utbjudna varan utan en annan vara som finns i butiken. Inte heller omfattas ett avtal om tjänster som träffas genom att en konsument efter att ha sett en annons i en telefon- katalog eller dagstidning ringer till exempelvis en tandläkare, advokat eller frisör och beställer tid. I dessa fall innehåller annonsen sällan mer än ett telefonnummer eller en adress. Däremot saknas i regel en närmare information om de tjänster som erbjuds och om priset för dessa.

Ytterligare en förutsättning för att det skall vara fråga om ett distansavtal är att kommunikationen uteslutande sker på distans. Detta innebär att det fram till och med det att avtalet träffas, dvs. inbegripet ingåendet av själva avtalet, endast får användas en eller flera tekniker för distanskommunikation. Med tekniker för distanskommunikation avses i detta sammanhang varje medel som kan användas för ingående av avtal utan att parterna är fysiskt närvarande (se artikel 2.4 i det allmänna direktivet och prop. 1999/2000:89 s. 75). Lagen gäller således inte om näringsidkaren och konsumenten träffas, t.ex. i samband med att avtalet ingås, för att diskutera det närmare avtalsinnehållet.

Uttrycket tekniker för distanskommunikation definieras i det allmänna direktivet och används även i direktivets definition av termen distans- avtal. Det har inte bedömts nödvändigt att använda uttrycket i distans- och hemförsäljningslagen. Någon skillnad jämfört med det allmänna direktivet är dock inte avsedd. Med tekniker (medel) för distanskommu-

Prop. 2004/05:13

122

nikation avses enligt det allmänna direktivet varje medel som kan användas för ingående av avtal utan att parterna samtidigt är fysiskt när- varande. Det allmänna direktivet innehåller en lista med en vägledande förteckning över sådana kommunikationsmedel. Listan fyller samma vägledande funktion vid tillämpning av den svenska lagen. Den har följande innehåll: oadresserad trycksak, adresserad trycksak, standard- brev, tidningsannons med beställningskupong, katalog, telefon med mänsklig betjäning, telefon utan mänsklig betjäning (uppringningsauto- mater, audiotext), radio, bildtelefon (telefon med bildskärm), videotext (mikrodator och TV-ruta) med tangentbord eller beröringsskärm, elektro- nisk post, telefax och television (teleshopping). Ytterligare ett i praktiken betydelsefullt exempel på medel för distanskommunikation är användan- de av Internet.

Med hemförsäljningsavtal avses avtal som ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe. Uttrycket hembesök definieras i paragra- fens tredje led. När det gäller utflykter har frågan om den närmare inne- börden av uttrycket fast försäljningsställe berörts i prop. 1971:86 s. 90 och SOU 1979:76 s. 141 f. Ett typfall där utflyktsregeln är tillämplig är när en detaljhandlare anordnar en resa för konsumenter till ett närings- ställe och där visar och säljer sina produkter. Utflyktsregeln kan dess- utom vara tillämplig t.ex. om försäljning sker i samband med att de presumtiva kunderna bjuds på restaurang av säljaren utan att denne arrangerar själva resan till lokalen, jfr den av EG-domstolen meddelade domen den 2 april 1999 i mål C-423/97 Travel Vac, S.L. mot Manuel José Antelm Sanchís.

Begreppet hembesök kommer från 1981 års hemförsäljningslag, och någon ändring i betydelsen är inte avsedd. För att ett hembesök skall föreligga krävs att näringsidkaren söker upp konsumenten. Om det är konsumenten som har besökt näringsidkaren – i dennes affärslokal eller på en auktion, mässa, marknad etc. – är det inte fråga om ett hembesök. Den vanligaste formen av hembesök är besök av näringsidkaren i konsu- mentens egen bostad. Även besök av näringsidkaren i en annan konsu- ments bostad räknas som hembesök i förhållande till konsumenten. Detta får betydelse t.ex. i situationer där en person bjuder hem vänner och bekanta och vid bjudningen en representant för ett företag demonstrerar och säljer produkter från företaget. Den konsument som vid en sådan bjudning inhandlar varor har alltså möjlighet att i enlighet med lagens bestämmelser ångra sitt köp. Som hembesök räknas även besök som en näringsidkare avlägger på någon annan plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig. Lagen är således tillämplig när avtalet ingås på arbetsplatsen, på sjukhus, vid konferenser eller på andra platser där konsumenten inte endast för stunden befinner sig, allt under förutsättning att det är näringsidkaren som har sökt upp konsumenten.

Med kravet att konsumenten inte endast för stunden skall befinna sig på platsen för försäljningen har avsetts att skära bort sådana fall där konsumenten som hastigast passerar en plats. Däremot skall lagen i allmänhet gälla när konsumenten befinner sig på ett tåg eller bevistar något publikt evenemang.

Definitionerna av konsument och näringsidkare är utformade på samma sätt som i konsumentköplagen (1990:932), konsumenttjänstlagen

Prop. 2004/05:13

123

(1985:716), lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat Prop. 2004/05:13 boende och – med en i sak betydelselös skillnad i fråga om näringsidkar-

definitionen – lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållan- den.

Konsumenter är fysiska personer. Lagen är alltså inte tillämplig om köparen är t.ex. ett bolag, ett dödsbo eller en förening. En person skall anses vara konsument om den vara eller tjänst som avtalet gäller är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Lagen gäller även om varan eller tjänsten är avsedd att till viss del, dock jämförelsevis mindre väsentlig, användas till annat än enskilt ändamål. Den omständigheten att varan eller tjänsten förvärvas för att överlåtas till någon annan hindrar inte i och för sig att förvärvaren är konsument. Om vidareöverlåtelsen avses ske i förvärvarens näring eller yrke, är lagen dock inte tillämplig.

I regel lär ändamålet med avtalet framgå tydligt. I händelse av tvist är utgångspunkten att avsikten hos den som ingår avtalet – den vars egenskap av konsument sätts i fråga – är avgörande. Avser han att agera för ändamål som ligger utanför näringsverksamhet, är han således att anse som konsument.

Egenskapen av konsument behöver i princip inte vara synbar för näringsidkaren. Har denne vilseletts av motpartens handlande, lär detta dock ibland vara skäl nog för att lagen inte skall vara tillämplig. Om en vara beställs under ett företags firma, torde sålunda beställaren normalt inte vara att anse som konsument.

Även definitionen av näringsidkare är alltså avsedd att ha samma innebörd som motsvarande uttryck i andra konsumenträttsliga lagar. Uttrycket näringsverksamhet kan översättas ungefär med verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den är att anse som yrkesmässig.

Den som annars är näringsidkare men som i ett enskilt fall tillhanda- håller en vara eller en tjänst under sådana förhållanden att han måste anses handla i sin egenskap av privatperson är inte att anse som närings- idkare i lagens mening. Han handlar då inte för ändamål som har sam- band med den egna näringsverksamheten. Den omständigheten att ett avtal av visst slag normalt inte ingår i näringsidkarens rörelse hindrar dock inte i och för sig att lagen är tillämplig. Ett exempel kan vara att ett företag i livsmedelsbranschen säljer ut sin kontorsutrustning för att anskaffa ny.

Tilläggas kan att en försäljningskommissionär som handlar i eget namn men för annans räkning betraktas som näringsidkare i lagens mening (se övervägandena avsnitt 5.4.1 samt prop. 1999/2000:89 s. 33, 78 och 99).

Ytterligare ledning för tolkningen av konsumentbegreppet och närings- idkarbegreppet kan hämtas i bl.a. förarbetena till konsumenttjänstlagen (prop. 2001/02:134 s. 89 och prop. 1984/85:110 s. 139 f. och 141 f.) och konsumentköplagen (prop. 2001/02:134 s. 26 f. och 80 f. samt prop. 1989/90:89 s. 59 f. med hänvisningar).

124

Avtalsvillkor som avviker från lagen

Prop. 2004/05:13

3 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Paragrafen anger lagens tvingande karaktär. Bestämmelsen har utan ändringar i sak överförts från 8 § i 2000 års distansavtalslag. Bestämmel- sen genomför artikel 12.1 i det nya direktivet, artikel 12.1 i det allmänna direktivet och artikel 6 i hemförsäljningsdirektivet. Motsvarande bestäm- melse finns i annan lagstiftning på konsumentområdet, t.ex. 3 § konsu- mentköplagen och 4 § konsumentkreditlagen.

Av paragrafen framgår således att lagen är tvingande till konsumentens förmån på så sätt att denne inte är bunden av avtalsvillkor som i jämfö- relse med lagens bestämmelser är till nackdel för honom eller henne. Det finns ett undantag från denna regel, nämligen om det av lagen särskilt framgår att parterna kan avtala bort en lagbestämmelse även om det skulle kunna anses vara till nackdel för konsumenten. Sådana bestäm- melser finns i 2 kap. 5 § och 17 § första och tredje stycket samt 4 kap. 6 § tredje stycket och 11 § första och tredje stycket. Det kan också hänvisas till 3 kap. 4 §.

Att lagen är tvingande får betydelse för avtalsvillkor som innebär att konsumenten på förhand godtar inskränkningar av sina rättigheter enligt lagen. Paragrafen hindrar däremot inte att konsumenten i ett konkret fall avstår från en befogenhet eller en förmån sedan den väl har aktualiserats.

2 kap. Distansavtal om varor och icke finansiella tjänster

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument.

Kapitlet gäller inte distansavtal som

1.avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten,

2.ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat eller i en automatiserad affärslokal,

3.ingås med en operatör genom användning av en offentlig telefonautomat, eller

4.ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation.

För distansavtal om finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument gäller 3 kap.

Paragrafen anger det allmänna tillämpningsområdet för lagens bestäm- melser om distansavtal om varor och icke finansiella tjänster, alltså de bestämmelser som genomför det allmänna direktivet.

Första stycket

 

I första stycket, som i sak motsvarar 1 § första stycket 1 i 2000 års

 

distansavtalslag, anges det allmänna tillämpningsområdet för bestämmel-

 

serna om distansavtal om varor och icke finansiella tjänster. Härifrån

 

görs sedan undantag i andra stycket och i tredje stycket erinras om att

 

distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument regleras för

125

 

sig i 3 kap. Bestämmelsen i 1 § andra stycket i 2000 års distansavtalslag

– som i sak har ansetts obehövlig – har inte förts vidare till den nya lagen.

Kapitlet gäller för distansavtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument. Tillämpningsområdet är således begränsat till att gälla för individuella distansavtal i konsumentförhållanden. I 1 kap. 2 § anges vad som avses med distansavtal, konsument och näringsidkare.

Bestämmelserna gäller både vid överlåtelse och vid upplåtelse av lös egendom. Termen överlåtelse innebär i huvudsak köp, byte eller gåva. En överlåtelse medför en fullständig övergång av den tidigare innehavarens rätt. Upplåtelse av lös egendom innebär att förvärvaren får en i förhållande till upplåtaren begränsad rätt. Det kan röra sig om t.ex. hyra eller leasing.

Med lös egendom avses inte bara lösa saker (fysiska föremål såsom hushållsapparater, möbler, böcker, bilar etc. men också levande djur). Även hyresrätter, bostadsrätter, byggnader på annans mark m.m. omfattas av begreppet lös egendom. Avtal om överlåtelse av aktier eller andra finansiella instrument behandlas dock i 3 kap. Synonymt med lös egendom används i lagen ”vara”. Denna terminologi stämmer överens med den som används i bl.a. köplagen (1990:931).

Lagen gäller inte vid överlåtelse eller upplåtelse av fast egendom. Således gäller bestämmelserna inte t.ex. hyra av en bostadslägenhet eller lokal (jfr 12 kap. jordabalken). Inte heller upplåtelse av en lägenhet med bostadsrätt (jfr 4 kap. bostadsrättslagen [1991:614]) omfattas. Däremot omfattar lagen överlåtelse av en bostadsrätt.

Även avtal om tjänster faller under tillämpningsområdet. Det kan vara fråga om arbeten på fasta och lösa saker, t.ex. ändrings-, reparations-, installations-, tillverknings- och rivningsarbeten. Det kan också gälla uppdragsavtal som innefattar intellektuella eller konstnärliga prestatio- ner, t.ex. en arkitekts färdigställande av ritningar för en byggnad eller en konstnärs utförande av ett porträtt eller avtal om medicinsk eller annan behandling av djur eller människor. Ytterligare ett exempel på avtal som omfattas är avtal om förvaring. Finansiella tjänster behandlas dock i 3 kap.

Tillämpningsområdet omfattar även digitala produkter som levereras elektroniskt, t.ex. genom Internet. Det kan röra sig om t.ex. köp av datorprogram, spel, musik eller filmer som levereras elektroniskt hem över Internet till konsumentens dator.

Vissa av kapitlets bestämmelser gäller för tiden före det att ett sådant avtal som nu har sagts har ingåtts. Detta gäller för de huvudsakligen marknadsrättsliga bestämmelser som uppställer krav på näringsidkaren att ge viss information innan ett distansavtal har ingåtts (se 6 och 8 §§).

Andra stycket

I andra stycket görs vissa undantag från det allmänna tillämpningsom- råde som anges i första stycket. Bestämmelserna motsvarar till stor del 3 § i 2000 års distansavtalslag. Stöd för att göra undantagen finns i artikel 3.1 i det allmänna direktivet.

Prop. 2004/05:13

126

I punkten 1, som utan ändringar har överförts från 3 § 2 i 2000 års Prop. 2004/05:13 distansavtalslag, görs undantag för avtal om uppförande av byggnad eller

en annan fast anläggning på mark eller i vatten (jfr 2 § första stycket 2 köplagen). Endast avtal om uppförande av byggnad m.m. är undantagna. Ett avtal som går ut på ett tillhandahållande och infogande av en lös sak i fast egendom faller alltså under tillämpningsområdet. Detsamma gäller avtal om reparation av sådan egendom.

I punkten 2, som utan ändringar i sak har överförts från 3 § 3 i 2000 års distansavtalslag, görs undantag för avtal som ingås med hjälp av en varu- automat eller annan liknande automat eller i en automatiserad affärslokal. Terminologin är hämtad från det allmänna direktivet. Bestämmelserna är således inte tillämpliga t.ex. när någon köper en flyg- eller tågbiljett i en automat på en flygplats respektive järnvägsstation. Ett annat exempel är köp av cigaretter i en varuautomat eller bensin från en sedelautomat.

Vidare görs i punkten 3, som utan ändringar i sak har överförts från 3 § 4 i 2000 års distansavtalslag, undantag för avtal som ingås med en opera- tör genom användning av en offentlig telefonautomat. Undantaget gäller helt enkelt det avtal som konsumenten måste anses ingå med operatören bara genom att använda telefonautomaten. Med operatör avses detsamma som i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, dvs. den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande installation.

I punkten 4 görs undantag för avtal som ingås vid auktioner, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation. Undantaget, som innefattar en viss ändring i förhållande till 3 § 5 i 2000 års distansavtalslag, medför att endast de auktioner där budgivningen uteslutande sker på distans omfat- tas av lagen. Det spelar däremot inte någon roll vilket medel för distans- kommunikation som används. Exempel på auktionsformer som omfattas av lagen är således auktioner där samtliga bud lämnas elektroniskt över Internet och auktioner där samtliga bud lämnas i brev, per telefon eller per e-post. Är det däremot möjligt att delta i auktionen på annat sätt, t.ex. genom att närvara i auktionslokalen, gäller inte lagen för auktionen. Övervägandena bakom ändringen finns i avsnitt 6.2.1.

Tredje stycket

I tredje stycket, som är nytt, klargörs förhållandet mellan 2 och 3 kap. Beträffande de distansavtal som omfattas av tillämpningsområdet för 3 kap. (se 3 kap. 1 §) gäller de särskilda bestämmelserna där och inte de i 2 kap.

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 6–8 §§, om ångerrätt i 9–16 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelanden i 5 kap. 3 § gäller inte distansavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende.

Paragrafen har utan ändringar i sak delvis överförts från 5 § i 2000 års distansavtalslag. Reglerna om informationsskyldighet (6–8 §§), om ångerrätt (9–16 §§) och om lagval (5 kap. 2 §) inte är tillämpliga på

distansavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen om

127

konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Den lagen innehåller Prop. 2004/05:13 nämligen egna bestämmelser som ger konsumenten ett likvärdigt skydd i

de aktuella avseendena. Till uppräkningen har nu också lagts bestämmel- sen om risken för vissa meddelanden (5 kap. 3 §), för vilken det motsva- rande gäller. Däremot gäller bestämmelserna om fullgörelse (17 § in- begripet informationsskyldigheten i paragrafen) och om behörighet för näringsidkarens ombud (5 kap. 1 §). Undantaget har stöd i artikel 13.2 i det allmänna direktivet.

3 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal där näringsidkaren på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod skall tillhandahålla

1.inkvartering,

2.transport,

3.servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller

4.kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritids- aktivitet.

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte heller distansavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om informationsskyl- dighet när ett distansavtal har ingåtts (7 §) och från reglerna om ångerrätt (9–16 §§). Däremot gäller bestämmelserna om informationsskyldighet innan ett distansavtal ingås (6 och 8 §§), om fullgörelse (17 §) samt de inledande och gemensamma bestämmelserna i 1 och 5 kap. Undantagen har stöd i artikel 3.2 första och andra strecksatserna i det allmänna direk- tivet.

Första stycket

Undantagsbestämmelserna i första stycket motsvarar i sak 7 § i 2000 års distansavtalslag men har undergått en viss redaktionell förenkling En gemensam förutsättning för dessa undantag är att näringsidkaren i distansavtalet, dvs. när avtalet ingås, åtar sig att tillhandahålla den beställda tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.

I punkten 1 undantas distansavtal som avser inkvartering. Begreppet inkvartering finns även i lagen (1992:1672) om paketresor. Som exempel kan nämnas att en konsument bokar ett rum på ett hotell eller en sovplats på ett vandrarhem.

I punkten 2 görs undantag för distansavtal som avser transport. Undantaget gäller t.ex. flyttransporter men också tågresor och taxiresor.

Vidare görs i punkten 3 undantag för servering, catering och andra liknande tjänster. Med servering avses tillhandahållande av mat och dryck på restaurang eller liknande. Med catering avses leverans av färdig mat till beställarens lokaler. Ett exempel på en ”annan liknande tjänst” är hemkörning av pizza.

Ytterligare undantas kulturevenemang, idrottsevenemang och andra liknande fritidsaktiviteter (punkten 4). Bestämmelserna om ångerrätt gäller således inte ett distansavtal om biljetter till t.ex. en operaföreställ-

ning eller en fotbollsmatch.

128

Andra stycket

Prop. 2004/05:13

Undantagsbestämmelsen i andra stycket har utan ändringar i sak överförts från 6 § i 2000 års distansavtalslag. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.1.

Undantaget omfattar avtal om leverans av livsmedel och andra varor för ett hushålls löpande förbrukning. Med livsmedel avses matvaror, dryckesvaror, njutningsmedel och andra varor som är avsedda att förtäras av människor. Läkemedel är undantagna. Som exempel på andra varor för ett hushålls löpande förbrukning kan nämnas hushållspapper och tvättmedel.

Enligt bestämmelsen skall varorna levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats för att undantaget skall vara tillämpligt. Med konsumen- tens bostad avses inte bara hans eller hennes stadigvarande bostad utan även en bostad av mer tillfällig karaktär, t.ex. en sommarbostad.

Bestämmelsen gäller endast leverans i ett distributionssystem med regelbunden utkörning. I detta krav ligger att varuutkörningen skall utgöra ett led i näringsidkarens normala marknadsföring och inte endast en särskild tjänst i det enskilda fallet. Det krävs inte att näringsidkaren skall betjäna vissa rutter. Inte heller krävs det att leveranserna äger rum med vissa tätare intervall.

I 4 § 2 finns ett undantag från ångerrätten vid distansavtal som gäller en vara som snabbt kan försämras eller bli för gammal.

4 § Bestämmelserna om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal om

1.en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens samtycke under ångerfristen,

2.en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

3.en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorprogram och förseglingen har brutits,

4.en tidning eller en tidskrift, eller

5.vadhållning eller andra lotteritjänster.

Paragrafen innehåller vissa undantag från ångerrätten (9–16 §§). Paragra- fen har överförts från 14 § i 2000 års distansavtalslag med den enda ändringen att tillkomsten av 3 kap. medfört att undantaget i 14 § 2 i 2000 års lag har fått utgå; något behov har inte ansetts föreligga att här behålla undantaget för varor och tjänster där priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera. Numre- ringen av undantagen har därför förskjutits. Bestämmelserna motsvarar större delen av artikel 6.3 i det allmänna direktivet.

I punkten 1 anges att konsumenten inte har någon ångerrätt om distansavtalet gäller en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens samtycke under ångerfristen, dvs. under den frist på 14 dagar som föreskrivs i 9 § och vars startdag framgår av 10 §. Har en näringsidkare påbörjat t.ex. en beställd reparation av konsumentens hus redan under ångerfristen, har konsumenten alltså ingen ångerrätt. Detta gäller under förutsättning att konsumenten har gett sitt samtycke till att tjänsten får börja fullgöras under ångerfristen. Vid tvist om huruvida konsumenten har gett ett sådant samtycke är näringsidkaren skyldig att

129

styrka sitt påstående. Har fullgörandet av tjänsten påbörjats redan innan Prop. 2004/05:13 ångerfristen börjat löpa, gäller inte undantaget.

I punkten 2 görs undantag för distansavtal som gäller varor som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gamla. Ett exempel på varor som snabbt kan försämras eller bli för gamla är vissa livsmedel. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.2.

Ytterligare görs i punkten 3 undantag för distansavtal som gäller förseglade ljud- eller bildupptagningar eller ett förseglat datorprogram. Undantaget gäller om förseglingen har brutits. Rätten att ångra sig upphör således när konsumenten bryter förseglingen. Har näringsidkaren däremot levererat en oförseglad upptagning, hindrar bestämmelsen inte att konsumenten ångrar köpet även om han t.ex. har lyssnat på en CD- skiva eller prövat ett dataspel (jfr dock 12 §). Med försegling avses även tekniska plomberingar.

I punkten 4 görs undantag för distansavtal om tidningar och tidskrifter. Undantaget gäller inte bara prenumeration på en tidning eller en tidskrift utan också köp av enstaka exemplar. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.3.

Slutligen görs i punkten 5 undantag för distansavtal som gäller vadhållning eller andra lotteritjänster.

5 § Avser distansavtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter konsumentens särskilda önskemål eller som annars skall få en tydlig personlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att det inte skall finnas någon ångerrätt.

Paragrafen inför ett dispositivt undantag för avtal om specialtillverkade varor som innebär att konsumenten kan avtala bort sin ångerrätt. Den har viss motsvarighet i 15 § tredje stycket i 2000 års distansavtalslag. Stöd för undantaget finns i artikel 6.3 i det allmänna direktivet. Övervägan- dena finns i avsnitt 6.4.4.

Särregeln gäller distansavtal om en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter konsumentens särskilda önskemål. Det skall alltså vara fråga om en vara som näringsidkaren normalt inte har i sitt sorti- ment. En motsvarande regel finns för hemförsäljningsavtal men rör då ångerfristens början (4 kap. 6 § tredje stycket). Här hänvisas till kom- mentaren till den bestämmelsen.

Regeln gäller dessutom avtal om en vara som annars har fått en tydlig personlig prägel. Exempel på sådana varor är adressetiketter med konsu- mentens namn och adress eller t-shirts med personliga tryck.

En förutsättning för att undantaget skall vara tillämpligt är att närings- idkaren och konsumenten skriftligen har kommit överens om detta. Ut- trycket skriftligen utesluter inte att överenskommelsen ingås elektroniskt, t.ex. genom utväxlande av e-postmeddelanden. Däremot är det inte till- räckligt med en muntlig överenskommelse. Det skall framgå klart av t.ex. köpeavtalet att konsumenten inte har någon ångerrätt avseende varan.

130

Information innan ett avtal ingås

6 § I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge information om

1.sitt namn och sin adress,

2.varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,

3.varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,

4.leveranskostnader,

5.sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,

6.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag,

7.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kost- naden är beräknad efter normaltaxa,

8.den tid under vilken erbjudandet gäller, och

9.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser av varor eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.

Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

Vid telefonförsäljning skall näringsidkaren i början av varje samtal ge konsu- menten information om sin identitet och namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes relation till näringsidkaren. Näringsidkaren skall då också informera om samtalets syfte.

Paragrafen handlar om näringsidkarens skyldighet att ge konsumenten information innan ett distansavtal ingås. Den har överförts från 9 § i 2000 års distansavtalslag med två mindre tillägg. Ett i det första stycket 6 med informationskrav om att ångerrätt saknas och ett annat i tredje stycket med informationskrav om namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och om dennes relation till näringsidkaren. Paragrafen har också formulerats om i syfte att klarare ange när den föreskrivna infor- mationen senast skall lämnas. I andra stycket har kravet på en anpassning av informationen till det medel för distanskommunikation som används formulerats om. Tredje stycket har formulerats om i syfte att förenkla lagtexten och tydliggöra att kravet på information om näringsidkarens identitet och namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes relations till näringsidkaren samt om samtalets syfte gäller vid varje telefonsamtal som utgör led i telefonförsäljning. Av dessa juste- ringar är det bara tilläggen i första stycket 6 och i tredje stycket som är avsedda att innebära någon saklig ändring. Paragrafen kompletterar och preciserar övriga marknadsrättsliga regler, bl.a. marknadsföringslagen, när det gäller informationskrav vid sådan marknadsföring som direkt syftar till distansavtal. Den är inte tillämplig på marknadsföring som ute- slutande riktar sig till andra näringsidkare. Paragrafen genomför artikel 4 i det allmänna direktivet.

Första stycket

I första stycket anges vilken information näringsidkaren skall lämna till konsumenten innan ett distansavtal ingås. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1.

Informationen skall ges i rimlig tid innan ett distansavtal ingås. Detta innebär att näringsidkaren är skyldig att ge informationen om han vid marknadsföringen lämnar ett erbjudande till konsumenten som kan besvaras av denne utan ytterligare förhandlingar, antingen genom att

Prop. 2004/05:13

131

konsumenten accepterar erbjudandet (om erbjudandet anses utgöra ett anbud) eller genom att konsumenten i sin tur lämnar ett anbud till näringsidkaren (om näringsidkarens erbjudande anses utgöra ett utbud). Senast vid detta tillfälle måste informationen ha lämnats. Det finns dock ingenting som hindrar att näringsidkaren ger informationen redan på ett tidigare stadium under sin marknadsföring. En ytterligare förutsättning för att det skall föreligga en informationsskyldighet är naturligtvis att avtalet är avsett att ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organise- rat system för distansförsäljning (se författningskommentaren till begrep- pet distansavtal i 1 kap. 2 §).

Uttrycket i rimlig tid innan får särskild betydelse i de fall där närings- idkarens tanke är att marknadsföringen skall leda till att ett avtal ingås mer eller mindre omedelbart, såsom vid telefonförsäljning. Bestämmel- sen innebär att näringsidkaren då normalt inte får ge informationen omedelbart innan avtalet ingås, utan konsumenten måste få rimlig tid att ta del av informationen och överväga villkoren.

Enligt punkten 1 skall konsumenten få information om näringsidkarens namn och adress. Informationen skall vara sådan att det är möjligt för konsumenten att identifiera näringsidkaren. Den adress som skall anges är den som är relevant för konsumentens kontakt med näringsidkaren.

Punkten 2 föreskriver att näringsidkaren skall lämna information om varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper. Hur omfattande informa- tionen måste vara beror på vad det är för slags vara eller tjänst. När det t.ex. gäller hyra av en bil måste informationen vara tämligen detaljerad. Om marknadsföringen däremot avser t.ex. köp en bok, behöver informa- tionen naturligen inte vara lika detaljerad.

Konsumenten skall vidare få information om varans eller tjänstens pris. Det pris som skall anges är det totala pris som skall betalas av kon- sumenten. Prisuppgiften skall med andra ord inkludera eventuella skatter och andra avgifter som betalas via näringsidkaren, t.ex. mervärdesskatt. Näringsidkaren skall också informera konsumenten om eventuella leve- ranskostnader, såsom t.ex. postens avgifter. De nu angivna informations- kraven finns i punkterna 3 och 4.

Näringsidkaren skall också lämna information om sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt (punkten 5).

Enligt punkten 6 skall konsumenten få information om förekomsten av ångerrätt enligt lagen. Avsikten är att konsumenten skall få information om att det finns en möjlighet att frånträda avtalet, hur ångerfristen räknas, hur man skall förfara om man vill ångra sig samt vad som gäller när man har ångrat sig. Konsumenten bör därmed få information bl.a. om vem som skall svara för kostnaderna för återsändandet av en vara om ångerrätten utövas. Om marknadsföringen gäller en tjänst, är avsikten vidare att konsumenten skall få information om att ångerrätten inte får utövas om fullgörandet av tjänsten påbörjas med konsumentens samtycke redan under ångerfristen (jfr 4 § 1). Om marknadsföringen gäller en för- seglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorprogram, bör konsumenten få information om att ångerrätten inte får utövas om han bryter förseglingen (jfr 4 § 3). Om ångerrätt saknas enligt lagen, skall näringsidkaren lämna information om detta.

Näringsidkaren skall enligt punkten 7 ge konsumenten information om vad det kostar att använda ett visst kommunikationsmedel, om inte

Prop. 2004/05:13

132

kostnaden är beräknad efter normaltaxa. Om näringsidkaren t.ex. anvisar Prop. 2004/05:13 konsumenten att ringa ett särskilt betaltjänstnummer, måste det alltså

upplysas om taxan.

Ytterligare anges i paragrafen att näringsidkaren skall lämna informa- tion om den tid under vilken erbjudandet gäller (punkten 8), dvs. hur länge varan eller tjänsten kan beställas för det pris och under de övriga villkor som anges i erbjudandet.

Slutligen föreskrivs i punkten 9 att konsumenten skall få information om avtalets kortaste löptid när det är fråga om ett avtal som avser åter- kommande leveranser av varor eller avser en tjänst som utförs fort- löpande. Kravet gäller naturligtvis bara i de fall då avtalet avses innehålla ett villkor om en kortaste löptid.

Andra stycket

Andra stycket innehåller närmare föreskrifter om hur informationen skall ges. Informationen skall, för det första, ges klart och begripligt. Med att informationen skall ges klart avses att den skall ges på ett sådant sätt att konsumenten normalt sett inte har några svårigheter att ta del av den. Informationen skall t.ex. vara lätt att hitta på näringsidkarens hemsida vid marknadsföring på Internet. Informationen skall också ges begripligt. Med detta uttrycks närmast att informationen skall ges på ett sådant sätt att konsumenten normalt sett inte heller har några svårigheter att förstå den. Av betydelse är här givetvis vem marknadsföringen riktar sig till. Kravet på klarhet och begriplighet medför också att informationen skall ges på ett språk som konsumenten förstår, vilket som huvudregel innebär att informationen skall ges på svenska.

Näringsidkaren skall, för det andra, lämna informationen på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Det faller sig i regel naturligt vilken metod som näringsidkaren bör använda sig av. Vid marknadsföring genom telefon är det naturligt att näringsidkaren ger informationen under telefonsamtalet, medan vid marknadsföring på Internet informationen normalt sett kan finnas på hemsidan.

Det klargörs slutligen att näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga. Informationen skall alltså anpassas till att den som är under 18 år är omyndig och normalt sett inte själv får råda över sin egendom eller åta sig förbindelser (se 9 kap. föräldrabalken). I kravet ligger också att särskild hänsyn skall tas till att underåriga kan antas vara mindre kritiska och bli lättare vilseledda än andra konsu- menter, inte minst vid distansavtal. En konsekvens av bestämmelsen bör vara att marknadsföring som syftar till distansavtal med underåriga skall vara måttfull och inte förledande eller överdrivet frestande. Någon motsvarande regel för andra svaga målgrupper, t.ex. personer med förvaltare, finns inte i lagen. I dessa fall får marknadsföringslagens allmänna bestämmelser om kraven på marknadsföring tillämpas. Frågan om hänsyn till behovet av skydd för underåriga har berörts i övervägan- dena (se avsnitt 6.3.1).

133

Tredje stycket

Prop. 2004/05:13

Tredje stycket, som genomför artikel 4.3 i det allmänna direktivet, före- skriver vad näringsidkaren ytterligare skall iaktta vid telefonförsäljning. I syfte att förenkla lagtexten används uttrycket telefonförsäljning i stället för lokutionen ”marknadsföring per telefon som syftar till distansavtal” (se 9 § i 2000 års lag). Det har i lagtexten också tydliggjorts att kraven gäller vid varje sådant samtal. Liksom enligt 2000 års lag – som i sin tur är hämtad från regleringen i 1981 års hemförsäljningslag – skall det alltså röra sig om telefonsamtal som utgör led i försäljning eller annan liknande verksamhet (se 19 § andra och tredje styckena i 2000 års lag). Eftersom det gäller åsyftade distansavtal, skall telefonförsäljningen ha en viss om- fattning och regelbundenhet. När en näringsidkare oombedd ringer upp en konsument för att sälja något, bör presumtionen vara att samtalet syftar till distansavtal. Om en näringsidkare ringer upp en konsument, som han har haft kontakt med tidigare, för att tala om att en viss bestämd vara finns i lager kan detta dock inte anses vara fallet. Detsamma gäller om en näringsidkare i enlighet med konsumentens önskemål ringer och frågar om konsumenten skall beställa varor för hemkörning, något som kan förekomma i glesbygdsområden.

I början av varje samtal av nyss angivet slag skall näringsidkaren ge konsumenten information om sin identitet (jfr 6 § första stycket 1) och namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes relation till näringsidkaren. Näringsidkaren skall samtidigt informera om samtalets syfte. Samtalets kommersiella syfte måste således uttryckligen och tidigt göras klart för konsumenten. Tanken är alltså främst att göra det möjligt för konsumenten att på ett tidigt stadium avböja längre samtal som utgör led i försäljning. Näringsidkaren, eller den som företräder denne, skall identifiera sig och förklara syftet i början av varje samtal, även om någon annan svarar än den han egentligen vill diskutera ett avtal med.

Information när ett avtal har ingåtts

7 § När ett distansavtal har ingåtts skall näringsidkaren snarast därefter ge konsu- menten en bekräftelse med den information som avses i 6 § första stycket 1–5. Gäller avtalet en vara skall informationen ges senast vid leveransen, om inte varan skall levereras till någon annan än konsumenten. Informationen skall ges i en hand- ling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten. Har näringsidkaren redan tidigare gett informationen i sådan form, behöver den inte ges på nytt, om inte annat följer av andra stycket.

Inom samma tid skall näringsidkaren alltid i en handling eller i någon annan läs- bar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten ge denne information om

1.konsumentens ångerrätt enligt denna lag samt namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot,

2.adressen, telefonnumret eller e-postadressen samt gatuadressen till det verk- samhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål,

3.förekommande garantier och service, och

4.villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller för en längre tid än ett år.

Gäller avtalet en tjänst som fullgörs med hjälp av ett medel för distanskommuni- kation, och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av

134

kommunikationsmedlet, behöver näringsidkaren bara ge konsumenten tillgång till Prop. 2004/05:13 gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål.

Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens informations- skyldighet när ett distansavtal har ingåtts. Paragrafens första och tredje stycke har utan ändringar i sak överförts från 10 § i 2000 års distans- avtalslag. I andra stycket punkten 2 har på Lagrådets förslag kravet på information om gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål kompletterats med informationskrav rörande adressen, telefonnumret eller e-postadressen dit konsumenten kan vända sig med en reklamation. Paragrafen genomför artikel 5 i det allmänna direktivet.

Första stycket

I första stycket föreskrivs att näringsidkaren skall ge konsumenten en bekräftelse med den information som avses i 6 § första stycket 1–5. Det gäller sådan information som konsumenten har väsentligen lika stort intresse av sedan avtalet har träffats.

Informationen skall ges snarast efter avtalet. Gäller distansavtalet en vara, skall informationen dessutom ges senast vid leveransen. Från regeln finns ett undantag, nämligen om varan skall levereras till tredje man, dvs. till någon annan än konsumenten. Denna undantagsregel blir tillämplig t.ex. vid beställning av blommor som skall levereras till någon annan än konsumenten.

Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form. Förutom det fallet att näringsidkaren har lämnat en hand- ling med den aktuella informationen är lagens krav uppfyllt t.ex. om näringsidkaren har överlämnat en datadiskett, en cd-romskiva eller en DVD innehållande den aktuella informationen eller om näringsidkaren har lämnat uppgifterna med e-post. En förutsättning är dock att informa- tionen ges i en form som möjliggör varaktig tillgång och oförändrad åter- givning av den ursprungliga informationen. Det får i varje enskilt fall bedömas om näringsidkaren har haft anledning att förutsätta att konsu- menten kunnat tillgodogöra sig informationen på detta sätt. Om denna bedömning och om möjligheten att ge informationen på en hemsida på Internet, se även övervägandena avsnitt 5.3.2.

Näringsidkaren behöver inte ge informationen på nytt, om han redan tidigare, t.ex. i samband med marknadsföringen, har gett konsumenten informationen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för denne. Informationen behöver således ges på detta sätt en gång. Bestämmelsen innefattar inte något krav på att konsumenten fortfarande skall ha kvar informationen. Den gäller alltså även om konsu- menten t.ex. har gjort sig av med den handling i vilken informationen fanns. Utgångspunkten är att näringsidkaren har bevisbördan för att kon- sumenten redan tidigare har fått informationen på det föreskrivna sättet.

135

Andra stycket

Prop. 2004/05:13

I andra stycket föreskrivs att näringsidkaren alltid – dvs. även om infor- mationen har lämnats tidigare – inom samma tid och på samma sätt som anges i första stycket skall ge konsumenten information om dennes ångerrätt enligt denna lag och om namn och adress till någon som ånger- rätten kan utövas mot. Konsumenten skall alltså få information om att det finns en möjlighet att frånträda avtalet. I kravet ligger att konsumenten skall få besked om hur ångerfristen räknas, hur man skall förfara om man vill ångra sig samt vad som gäller när man har ångrat sig. Konsumenten förutsätts alltså få information bl.a. om näringsidkaren eller konsumenten skall svara för kostnaderna för återsändandet av en vara. Om avtalet gäller en tjänst, bör konsumenten vidare få information om att han inte får utöva ångerrätten om fullgörandet av tjänsten påbörjas med konsu- mentens samtycke redan under ångerfristen (jfr 4 § 1). Om avtalet gäller en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorprogram, förutsätts konsumenten få information om att ångerrätten inte får utövas om han bryter förseglingen (jfr 4 § 3).

Det föreskrivs vidare att konsumenten inom samma tid och på samma sätt som anges i första stycket skall få information om adressen, telefon- numret eller e-postadressen samt gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål, om förekommande garantier och service och om villkoren för att säga upp avtalet för det fall att det gäller tills vidare eller för en längre tid än ett år.

Tredje stycket

I tredje stycket finns ett undantag från informationsskyldigheten, nämli- gen om det är fråga om en tjänst som fullgörs med hjälp av ett medel för distanskommunikation, när tjänsten tillhandahålls vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet. Undantaget är utformat i enlighet med terminologin i det allmänna direktivet. I författ- ningskommentaren till 1 kap. 2 § vid behandlingen av distansavtal anges vad som avses med ett medel för distanskommunikation. Med en distri- butör av kommunikationsmedel förstås en fysisk eller juridisk person vars näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrke innefattar att ställa ett eller flera medel för distanskommunikation till en näringsidkares för- fogande (se artikel 2.5 i det allmänna direktivet). Ett exempel på en sådan tjänst som avses i tredje stycket är att en konsument ringer upp en nummerupplysning som tillhör en operatör med vilken konsumenten inte har något abonnemangsavtal. Ett annat exempel är en SMS-tjänst avseen- de rapportering av ett visst sportresultat eller en tipsrad som, på grundval av en överenskommelse mellan tjänsteleverantören och den operatör med vilken konsumenten tecknat ett mobiltelefonabonnemang, tillhandahålls genom mobiltelefonen och faktureras av operatören. Konsumenten har dock rätt att få information om gatuadressen till det verksamhetsställe dit han kan framställa klagomål.

136

Påföljd vid utebliven information

Prop. 2004/05:13

8 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 6 och 7 §§, skall mark- nadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 6 och 7 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket mark- nadsföringslagen.

Paragrafen ger en hänvisning till marknadsföringslagens påföljdssystem. Den har utan ändringar i sak överförts från 12 § i 2000 års distansavtals- lag och är utformad efter förebild av 14 § i 1991 års prisinformationslag (som från den 1 oktober 2004 har ersatts av 12 § prisinformationslagen [2004:347], med i huvudsak samma lydelse). Av tydlighetsskäl har para- graferna om påföljd vid utebliven information lagts i anslutning till paragraferna om informationskrav i 2–4 kap. och inte som gemensamma bestämmelser i 5 kap.

Hänvisningen till marknadsföringslagen innebär att den näringsidkare som inte iakttar informationsskyldigheten i tillämpliga fall bl.a. kan åläggas att lämna den information som saknas (se 15 § marknadsförings- lagen). Ett sådant åläggande skall förenas med vite, om det inte av sär- skilda skäl är obehövligt (se 19 §). Vidare gäller att en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett åläggande skall ersätta den skada som konsumenten eller en annan näringsidkare därigenom har drabbats av (se 29 §). För näringsidkaren gäller också viss upplysnings- skyldighet (se 34–37 §§).

En talan om åläggande för näringsidkaren att lämna den information som saknas väcks vid Marknadsdomstolen av bl.a. Konsumentombuds- mannen (se 38 §). I fall som inte är av större vikt får Konsumentombuds- mannen meddela ett informationsföreläggande (se 21 §).

Konsumentens ångerrätt

9 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 10 § (ångerfrist). Konsumenten har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från den dag som anges i 10 §.

I paragrafen ges den grundläggande rätten för konsumenten att frånträda ett ingånget distansavtal. Paragrafen har utan ändringar i sak överförts från 13 § i 2000 års distansavtalslag. Den genomför artikel 6.1 i det allmänna direktivet.

Av bestämmelsen framgår att ångerfristen är 14 dagar. För det fall att ångerfristen inte rymmer sju arbetsdagar, har dock konsumenten sju arbetsdagar på sig att ångra avtalet. Med arbetsdagar avses alla årets dagar förutom lördagar, söndagar, andra allmänna helgdagar, midsom- marafton, julafton och nyårsafton.

Konsumentens meddelande till näringsidkaren behöver inte vara skrift- ligt. Det räcker att konsumenten t.ex. ringer till näringsidkaren. Det av- görande är att det klart framgår att konsumenten inte vill stå fast vid avtalet.

En konsument som utnyttjar sin ångerrätt behöver inte ange något skäl

för detta.

137

Vid tvist om huruvida konsumenten har ångrat sig och huruvida detta Prop. 2004/05:13 har skett i rätt tid är konsumenten som utgångspunkt skyldig att styrka

sina påståenden. Frågan om risken för meddelandet regleras i 5 kap. 3 §. I 10 § anges när ångerfristen börjar löpa. Det är naturligtvis så att kon-

sumenten, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, har rätt att ångra sig även innan ångerfristen börjat löpa.

10 § Vid distansavtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den. Vid distansavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information enligt 7 § kommer konsumenten till handa.

I paragrafen anges vilken dag ångerfristen börjar löpa. Paragrafen motsvarar 15 § första och andra styckena i 2000 års distansavtalslag. Den genomför delar av artikel 6.1 och 6.3 i det allmänna direktivet.

I första stycket finns huvudregeln för ångerfristens beräkning. Start- dagen för ångerfristen vid distansavtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom är enligt huvudregeln den dag då konsumenten faktiskt tar emot varan eller en väsentlig del av den. Ångerfristen börjar således inte löpa om konsumenten inte löser ut den vara som näringsidkaren skickar till honom eller henne. Vad som är att anse som en väsentlig del av varan får avgöras med hänsyn till det syfte som regeln har. Avgörandet kan därför bli beroende av vilken typ av vara det är fråga om. Vid avtal om en tjänst börjar fristen löpa den dag då avtalet ingås.

I andra stycket görs undantag från huvudregeln i första stycket. Även om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den, börjar ångerfristen vid distansavtal aldrig löpa förrän information enligt 7 § – såväl med avseende på innehåll som på form – har kommit konsumenten till handa. Ångerfristen börjar med andra ord aldrig löpa förrän närings- idkaren har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt 7 §. Informationen kommer konsumenten till handa när han är i tillfälle att ta del av den (jfr prop. 1981/82:40 s. 33).

11 § Om näringsidkaren i strid med 7 § andra stycket 1 underlåtit att i föreskriven form ge den information som nämns där, förlorar konsumenten sin ångerrätt ett år efter den dag då ångerfristen skulle ha börjat löpa enligt 10 § första stycket. Avser underlåtenheten någon annan information enligt 7 §, förlorar konsumenten sin ångerrätt tre månader efter den dagen.

Paragrafen anger en yttersta tidsgräns för en konsument att frånträda ett distansavtal vid näringsidkarens bristande uppfyllelse av sin informa- tionsskyldighet. Paragrafen har utan ändring i sak överförts från 16 § i 2000 års distansavtalslag. Den genomför återstående delar av artikel 6.1 i det allmänna direktivet.

Trots vad som sägs i 10 § andra stycket om att ångerfristen tidigast börjar löpa den dag då information enligt 7 § kom konsumenten till handa, måste konsumenten lämna eller sända ett meddelande om att han vill utöva sin ångerrätt inom tre månader. Har näringsidkaren inte gett information om villkoren för och formerna för att utöva ångerrätten (se 7 § andra stycket 1), räcker det emellertid att konsumenten lämnar eller

sänder meddelandet inom ett år. Tiden räknas vid avtal om överlåtelse

138

eller upplåtelse av lös egendom från det att konsumenten tog emot varan Prop. 2004/05:13 eller en väsentlig del av den och vid avtal om en tjänst från det att avtalet

ingicks. Har konsumenten inte lämnat eller sänt något meddelande inom den angivna tiden att han ångrar avtalet, är ångerrätten förlorad.

Vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster gäller alltså – till skillnad från vid distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument samt vid hemförsäljningsavtal – enligt lagen en sista dag för ångerrätten också i de fall där näringsidkaren inte har uppfyllt sin infor- mationsskyldighet. Men det räcker att ett ångermeddelande lämnas eller sänds inom den angivna tiden. I så fall är ångerrätten självfallet bevarad, även om parterna inte har avslutat sina mellanhavanden innan tre måna- der respektive ett år har förflutit.

En förutsättning för att tidsgränserna skall bli tillämpliga är, vid avtal om en vara, att konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den. Tremånaders- respektive ettårsfristen börjar löpa först den dagen (se 10 § första stycket). Har konsumenten inte tagit emot varan eller en väsentlig del av den, har konsumenten alltid kvar rätten att frånträda avtalet.

12 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om vad konsumenten måste iaktta för att få utöva sin ångerrätt vid distansavtal om överlåtelse eller upplå- telse av lös egendom. Bestämmelsen är inte tillämplig vid avtal om en tjänst. Paragrafen, som utan ändringar har överförts från 17 § i 2000 års distansavtalslag, stämmer överens med 8 § i 1981 års hemförsäljningslag. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.2.

Av bestämmelsen i paragrafens första mening följer att en konsument som har tagit emot en vara och inte håller den i väsentligen oförändrat skick i princip är skyldig att fullgöra sin del av avtalet, även om han till näringsidkaren har gett ett meddelande om att ångerrätten utnyttjas. Till förändring av varan bör normalt inte hänföras det förhållandet att konsu- menten har brutit emballaget till den. Har t.ex. konsumenten bara brutit förpackningen kring en bok, har han normalt kvar sin ångerrätt. Kostna- den för en ny förpackning måste anses ingå i de kostnader för varans återtagande som näringsidkaren har att svara för. Kravet på väsentlighet innebär att återgång kan ske om varans skick har ändrats i endast obetyd- lig grad.

I andra meningen föreskrivs att konsumenten trots allt kan utöva sin ångerrätt, om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åt- gärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten. Av bestäm- melsen följer att konsumenten har rätt att göra sådana ingrepp i varan som är nödvändiga för att kunna undersöka den, även om varan därige- nom undergår en värdeminskning. Det krävs naturligtvis att undersöknin- gen utförs med varsamhet och inte görs mer omfattande än som är nöd- vändigt. Konsumenten förlorar inte heller sin ångerrätt, om varan förstörs

139

eller förändras genom en olyckshändelse eller av någon annan orsak som Prop. 2004/05:13 konsumenten inte kan lastas för. Motsatsvis får anses följa att ångerrätten

inte får utövas i några andra fall av förstörelse eller förändring.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

Bestämmelserna i 13–15 §§ motsvarar i sak de bestämmelser som 18– 19 §§ i 2000 års distansavtalslag innehåller beträffande distansavtal. Redaktionella ändringar har gjorts i syfte att göra lagen mer lättillgäng- lig, men några materiella ändringar är således inte avsedda.

13 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid distansavtal om en tjänst och har tagit

 

emot material, skall konsumenten hålla detta tillgängligt på den plats där det har

 

tagits emot, under förutsättning att konsumenten inte åsamkas olägenheter av

 

betydelse eller kostnader. Materialet får även hållas tillgängligt på någon annan

 

plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta det

 

där. Om näringsidkaren inte hämtar materialet inom tre månader från den dag då

 

ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsumenten utan att näringsidka-

 

ren har rätt till ersättning.

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentens skyldigheter när

 

han har utövat sin ångerrätt. Andra stycket reglerar material som tas emot

 

vid avtal om en tjänst.

 

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 18 § första stycket i 2000 års

 

distansavtalslag. Enligt huvudregeln skall konsumenten lämna eller

 

sända tillbaka varan till näringsidkaren. Hur detta skall ske är det upp till

 

konsumenten att avgöra. Näringsidkaren skall dock få tillbaka varan i

 

väsentligen oförändrat skick (se 12 §), vilket innebär att erforderliga

 

försiktighetsåtgärder måste vidtas vid ett återsändande.

 

Enligt andra stycket, som motsvarar 18 § tredje stycket och 19 § tredje

 

stycket första meningen i 2000 års distansavtalslag, skall material som

 

har tagits emot med anledning av ett avtal om en tjänst som utgångspunkt

 

hållas tillgängligt för näringsidkaren. En förutsättning är dock att konsu-

 

menten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Andra

 

stycket omfattar bara material vid tjänster, såsom t.ex. rengöringsmedel,

 

fönsterskrapor m.m. som ställts in hos konsumenten i avvaktan på en

 

kommande rengöring av dennes fönster, alltså inte en köpt vara.

 

Om någon åtgärd med avseende på materialet inte har påbörjats, skiljer

 

sig situationen inte principiellt från den som gäller när en vara tas emot

 

av konsumenten vid ett hembesök alternativt under en utflykt (4 kap. 8 §

 

andra stycket). I sådana fall torde sålunda konsumenten regelmässigt få

 

anses skyldig att hålla materialet tillgängligt för näringsidkaren. Om

 

materialet däremot har helt eller delvis fogats samman med konsumen-

 

tens egendom, är det inte säkert att materialet kan avlägsnas utan olägen-

 

het av betydelse för konsumenten. Men om så är möjligt, är konsumenten

 

i rimlig utsträckning skyldig att ge näringsidkaren tillfälle att få materia-

 

let. Det får dock inte medföra något nämnvärt besvär för konsumenten.

 

Denne skall t.ex. inte behöva vara av med sin egendom under någon tid

 

som är av betydelse för honom eller henne. Konsumenten är aldrig heller

 

skyldig att ta på sig några kostnader för att näringsidkaren skall kunna ta

140

 

tillbaka material. Materialet tillfaller konsumenten utan att näringsidka- Prop. 2004/05:13 ren har rätt till ersättning, om egendomen inte avhämtas inom tre måna-

der från den dag då ångerfristen började löpa. För att materialet skall till- falla konsumenten krävs att denne i enlighet med andra stycket har gett näringsidkaren möjlighet att hämta egendomen. Om konsumenten håller sig undan eller på något annat sätt gör det omöjligt för näringsidkaren att hämta materialet, kommer äganderätten alltså inte att övergå till konsu- menten. Under hela tremånadersfristen kvarstår dessutom konsumentens skyldighet att vårda materialet så länge han har det i sin besittning.

Paragrafen reglerar inte frågan om näringsidkarens rätt till ersättning om konsumenten underlåter att fullgöra sin skyldighet att medverka till att varan eller materialet återlämnas. Av allmänna regler följer att konsu- menten i ett sådant fall normalt får räkna med att ersätta näringsidkaren för varan respektive materialet.

14 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot varan eller, vid avtal om en tjänst, konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts.

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersättningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersättningsvaran levereras.

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln om näringsidkarens skyldigheter när konsumenten utövar sin ångerrätt. För telefonförsäljning gäller särskilda mer långtgående skyldigheter (se 15 §). Andra stycket innehåller en specialregel för ersättningsvaror. Paragrafens första stycke genomför artikel 6.2 och paragrafens andra stycke artikel 7.3 tredje meningen i det allmänna direktivet.

Enligt första stycket, som motsvarar 19 § första stycket i 2000 års distansavtalslag, skall näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Näringsidkarens återbetalningsskyldighet gäller inte endast köpeskillingen utan även vad konsumenten kan ha betalat till näringsidkaren t.ex. i form av kostnader för att leverera varan till konsumenten. Näringsidkaren är däremot inte skyldig att ersätta konsumenten för dennes kostnader att lämna eller sända tillbaka varan (jfr dock andra stycket om ersättningsvaror).

Återbetalningen skall ske snarast och senast inom 30 dagar. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot varan. Vid avtal om en tjänst skall tiden räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsu- mentens meddelande om att avtalet frånträtts (se 9 §). Om näringsidkaren inte lämnar tillbaka vad konsumenten har betalat inom de angivna tider- na, har konsumenten rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635).

I andra stycket, som motsvarar 19 § fjärde stycket i 2000 års distansav- talslag, finns en särskild regel för ersättningsvaror. Näringsidkaren skall alltid betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan, om näringsidkaren enligt avtal med konsumenten har lämnat eller sänt en ersättningsvara och konsumenten ångrar sig beträffande en sådan vara. Näringsidkaren skall också informera konsu- menten om denna rätt till ersättning när ersättningsvaran levereras.

141

Andra stycket gäller alltså för det fallet att näringsidkaren och konsu- Prop. 2004/05:13 menten har kommit överens om att näringsidkaren har rätt att tillhanda-

hålla konsumenten en vara som i fråga om pris, egenskaper och kvalitet är likvärdig med den beställda om det visar sig att näringsidkaren inte kan tillhandahålla just den vara som har beställts. Har näringsidkaren levererat en sådan ersättningsvara utan att det finns något avtal mellan näringsidkaren och konsumenten om det, har konsumenten över huvud taget inte någon skyldighet att lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

15 § Vid telefonförsäljning skall tiden enligt 14 § första stycket för näringsidka- rens återbetalningsskyldighet alltid räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren skall i dessa fall även betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan.

Vid telefonförsäljning har konsumenten rätt att behålla varan, eller i förekom- mande fall materialet, till dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyldig- het. Om näringsidkaren inte fullgör betalningsskyldigheten inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller varan eller materialet konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

Paragrafen innehåller vissa särskilda bestämmelser för telefonförsäljning. Första stycket motsvarar 19 § andra stycket första och andra meningar- na i 2000 års distansavtalslag men har undergått en viss redaktionell för- enkling. Här ges alltså undantagsregler för distansavtal som har ingåtts vid telefonförsäljning. För en kommentar om den närmare innebörden av ”telefonförsäljning” hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 6 §

tredje stycket.

Bestämmelsen föreskriver att tiden enligt 14 § första stycket alltid skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelan- de om att avtalet frånträtts (se 9 §). Bestämmelsen är förmånligare för konsumenten än vad som gäller enligt huvudregeln i 14 § första stycket. Vidare skall näringsidkaren vid telefonförsäljning ersätta konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Konsumenten har rätt till ersättning för kostnader som kan anses skäliga. Normalt får kostnaderna anses skäliga om konsumenten sänder tillbaka varan på samma sätt som näringsidkaren sände varan till honom eller henne. Vid avgörande om kostnaderna är skäliga bör beaktas att konsumenten är skyldig att åter- lämna varan i väsentligen oförändrat skick (jfr 12 §), och kostnader för t.ex. emballage som behövs för att återsända varan på ett tillräckligt varsamt sätt skall alltså ersättas av näringsidkaren. Ersättningen skall betalas inom samma tid som näringsidkaren skall betala tillbaka vad kon- sumenten har erlagt för varan.

Av andra stycket första meningen, som motsvarar 19 § andra stycket tredje meningen i 2000 års distansavtalslag, framgår att konsumenten vid telefonförsäljning har rätt att hålla inne varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren har fullgjort hela sin betalnings- skyldighet, dvs. skyldigheten att återbetala vad konsumenten har betalat samt ersätta konsumenten för kommande kostnader att återsända varan.

Av andra stycket andra meningen, som motsvarar 19 § tredje stycket andra meningen i 2000 års distansavtalslag, framgår att varan eller

materialet vid telefonförsäljning tillfaller konsumenten utan att näringsid-

142

karen har rätt till ersättning, om näringsidkaren inte inom tre månader Prop. 2004/05:13 från den dag då ångerfristen började löpa betalar tillbaka vad konsumen-

ten har betalat inklusive kostnaderna för återsändandet. Bestämmelsen är således tillämplig även om konsumenten har skickat tillbaka varan.

Kreditavtal

16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distansavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskom- melse mellan denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om automatisk återgång av vissa kreditavtal. Den har utan ändring överförts från 20 § i 2000 års distansavtalslag. Paragrafen genomför artikel 6.4 i det allmänna direk- tivet och har ursprungligen utformats efter förebild av 16 § lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende.

Paragrafen skall förstås så att kreditavtalet upphör att gälla automatiskt om ett distansavtal har frånträtts med utövande av ångerrätten. Om kreditgivaren är någon annan än näringsidkaren, kan det visserligen vara lämpligt att konsumenten gör klart för denne att kreditavtalet inte längre gäller. Det krävs emellertid inte att konsumenten särskilt säger upp avtalet.

Av paragrafen framgår vidare att kreditavtalet skall upphöra utan påföljd för konsumenten om denne utnyttjar sin rätt att frånträda avtalet. Bestämmelsen innebär inte att konsumenten slipper att betala tillbaka vad han redan har fått ut av lånet. Den innebär inte heller att konsumenten undgår alla kostnader som är föranledda av krediten. Den begränsar sålunda inte konsumentens ansvar för t.ex. upplupen ränta och eventuell uppläggningsavgift för lånet.

Fullgörelse

17 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumenten och näringsidkaren inte skriftligen har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva distansavtalet. Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

Vid distansavtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevenemang eller någon liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyldighet enligt andra stycket inte skall gälla, om fritidsaktiviteten måste ställas in på grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens fullgörelse av sin prestation. Paragrafens första och andra stycke har överförts från 21 § i 2000 års distansavtalslag. Dessa bestämmelser genomför artikel 7.1 och 7.2 i det allmänna direktivet och utgör ett komplement till bestämmelser-

143

na i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen och utesluter inte att de bestämmelserna kan vara tillämpliga. Paragrafens tredje stycke inne- håller en ny specialregel om inställda fritidsevenemang som har sin grund i artikel 3.2 andra ledet andra meningen i det allmänna direktivet. Övervägandena till denna bestämmelse finns i avsnitt 7.5.

För att undvika bevisproblem har det i första och tredje stycket införts krav på skriftlighet; muntliga avtal är alltså inte tillräckliga.

I första stycket anges den tidsfrist inom vilken näringsidkaren skall fullgöra sin prestation, dvs. vid köp avlämna varan och vid tjänst avsluta uppdraget. Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid, dock senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin be- ställning. Det är möjligt för parterna att skriftligen avtala bort 30-dagars- regeln (jfr 1 kap. 3 §), vilket också ofta lär ske. Om konsumenten och näringsidkaren emellertid inte har avtalat om någon särskild fullgörelse- tid, skall näringsidkaren fullgöra sin prestation senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

I andra stycket anges vad som enligt lagen gäller om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid. Kan näringsidkaren inte fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållan- de på hans eller hennes sida (jfr 9 § konsumentköplagen och 24 § konsu- menttjänstlagen), har konsumenten rätt att häva avtalet. Detta gäller oavsett om näringsidkarens dröjsmål är av väsentlig betydelse för konsu- menten. Konsumenten har med andra ord alltid rätt att häva avtalet, om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida. Att kon- sumenten avstår från att utnyttja sin hävningsrätt enligt bestämmelsen utesluter inte att han kan göra gällande andra kontraktsrättsliga påföljder, i de flesta fall enligt konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen.

Det åligger näringsidkaren att informera konsumenten om dennes rätt enligt distans- och hemförsäljningslagen att häva avtalet. Informationen bör ges omedelbart när näringsidkaren inser att han inte kan fullgöra sin prestation i tid.

Om konsumenten häver avtalet, skall näringsidkaren lämna tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast, dock senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens medde- lande om att denne har hävt avtalet. Sker återbetalningen inte i rätt tid, har konsumenten rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen.

Enligt tredje stycket kan en arrangör av ett fritidsevenemang utomhus skriftligen avtala med konsumenten att återbetalningsskyldigheten inte skall gälla om evenemanget måste ställas in på grund av vädret och det inte kan flyttas till ett annat tillfälle. Har parterna tagit in ett sådant villkor i distansavtalet och evenemanget inte kan genomföras på grund av väderförhållandena, är arrangören inte återbetalningsskyldig. Avtals- möjligheten gäller endast redan inbetalade medel, varför näringsidkaren inte kan förbehålla sig rätt att kräva in betalning från konsumenter som ännu inte har betalat.

Bestämmelsen är tillämplig på avtal om ett kulturevenemang eller ett idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet. Det är i allt väsentligt samma uttryck som används i 3 § första stycket 4 och avses motsvara det allmänna direktivets uttryck fritidsevenemang. Exempel på avtal som omfattas av bestämmelsen är köp av biljetter till rockkonserter,

Prop. 2004/05:13

144

teaterföreställningar eller fotbollsmatcher, men bestämmelsen kan även Prop. 2004/05:13 gälla avtal om deltagande i idrottstävlingar. En förutsättning för att

bestämmelsen skall vara tillämplig är dock att fritidsevenemanget skall äga rum utomhus.

Bestämmelsen gäller bara när evenemanget måste ställas in på grund av vädret. Den är alltså inte tillämplig om evenemanget måste ställas in till följd av en omständighet som inte har med vädret att göra. För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs det vidare att det inte är möjligt att flytta evenemanget till ett annat tillfälle. Kan evenemanget flyttas till en senare dag, är bestämmelsen alltså inte tillämplig.

Ett exempel på en situation där bestämmelsen är avsedd att kunna tillämpas är om en fotbollsmatch måste ställas in på grund av att planen blivit speloduglig till följd av snöfall eller kraftigt regn och matchen inte kan flyttas till ett senare tillfälle. Andra exempel är att en årligen åter- kommande skidtävling inte alls kan genomföras det året på grund av snöbrist eller att en motionstävling på skridsko förhindras av att isen smält undan för säsongen och alltså inte i stället kan ordnas vid ett senare tillfälle det året.

Bestämmelsen i tredje stycket utesluter inte att ett avtalsvillkor om befrielse från återbetalningsskyldighet kan jämkas eller lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. Om villkoret inte varit föremål för individuell förhandling, förstärks dessutom konsumentens rätt något genom 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållan- den, som kompletterar 36 § avtalslagen.

3 kap. Distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal mellan en näringsidkare och en konsument om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument.

Bestämmelserna gäller inte för de enskilda tjänster eller överlåtelser som utförs inom ramen för ett avtal om fortlöpande tjänster eller återkommande överlåtelser.

Om parterna inom ett år ingår ett nytt distansavtal om samma slag av finansiella tjänster eller finansiella instrument, behöver näringsidkaren inte på nytt lämna information enligt 3 och 4 §§.

Med finansiella instrument avses detsamma som i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Det som sägs i detta kapitel om finansiella instrument gäller också andra finansiella produkter.

Paragrafen, som i likhet med hela 3 kap. är ny, anger tillämpnings- området för lagens bestämmelser om distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument, alltså de bestämmelser som genomför det nya direktivet. Paragrafen genomför artiklarna 1.2 och 2 b) i det nya direk- tivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.

Första stycket

I första stycket anges det allmänna tillämpningsområdet för bestämmel- serna om distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument.

Andra och tredje stycket preciserar och begränsar tillämpningsområdet

145

vid vissa långfristiga avtal respektive vissa nya avtal. I fjärde styckets första mening förklaras vad som avses med finansiella instrument. I fjärde styckets andra mening klargörs att kapitlets reglering för finansi- ella instrument även gäller vid överlåtelse av andra finansiella produkter.

I 1 kap. 2 § anges vad som i lagen menas med distansavtal, konsument och näringsidkare.

För att omfattas av kapitlet skall distansavtalet röra kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster eller överlåtelse eller emission av finansiella instrument. Avsikten är att det angivna området i sak skall överensstämma med det nya direktivets definition av finansiell tjänst.

Kredit, försäkring och betalning är de i praktiken mest betydelsefulla finansiella tjänsterna som omfattas av kapitlet. Dessa uttryck torde nor- malt inte heller vålla några tolkningssvårigheter. Beträffande försäkring omfattas, utöver själva försäkringsavtalet, även sådana tjänster som har samband med tecknandet av försäkring. Om konsumenten t.ex. ingår ett avtal med en försäkringsmäklare om förmedling av ett visst försäkrings- skydd, är detta avtal således en separat tjänst på vilket lagen kan vara tillämplig. Med betalning avses främst tjänster rörande betalningsför- medling eller betalningsöverföring, girering, växlar och checkar samt användning av elektroniska pengar.

Uttrycket andra finansiella tjänster omfattar en rad olika företeelser som har det gemensamt att de, direkt eller indirekt, har att göra med pengar, andra betalningsmedel, finansiella risker eller finansiella säker- heter. Finansiella tjänster är således – vid sidan om kredit, försäkring och betalning – t.ex. inlåning på konto eller tillhandahållande av andra spar- former, finansiell leasing, garantiförbindelser eller ställande av annan säkerhet, valutatjänster, förvaring och förvaltning av värdepapper, för- valtning av en investeringsfond samt mottagande och förmedling av order avseende investeringar. Vidare täcks privat individuellt pensions- sparande, t.ex. enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Likaså omfattas även individuell investeringsrådgivning avseende place- ring av konsumentens medel i finansiella instrument, s.k. placeringsråd- givning, om det har ingåtts ett avtal om rådgivningen. Däremot omfattas inte vanliga inkassotjänster eller kreditupplysningar. Om ett avtal om sådana tjänster är ett distansavtal eller ett hemförsäljningsavtal, kan det i stället falla under 2 eller 4 kap.

Frågan om en viss företeelse utgör en finansiell tjänst i lagens mening skall bestämmas utifrån tjänstens karaktär, inte utifrån vem som till- handahåller den. Det spelar med andra ord inte någon avgörande roll för bedömningen om näringsidkaren står under offentlig tillsyn eller är underkastad särskilda regler som gäller för en viss typ av verksamhet, även om de allra flesta finansiella tjänster tillhandahålls av någon som står under tillsyn eller för vilka särskild lagstiftning eller tillståndsplikt gäller.

En samlad bedömning av avtalsinnehållet skall göras. Ett avtal utgör sålunda en finansiell tjänst om avtalets huvudsakliga innehåll berör pengar, andra betalningsmedel eller finansiella risker eller säkerheter. I enlighet härmed skall ett distansavtal om köp på kredit som innebär att näringsidkaren dels till konsumenten överlåter en vara, dels ger konsu- menten kredit med avseende på köpesummans betalning betraktas som ett kreditköp och inte som en finansiell tjänst. Så länge det handlar om en

Prop. 2004/05:13

146

samlad överenskommelse mellan näringsidkaren och konsumenten som ingås vid ett givet tillfälle, spelar det inte någon roll om avtalet forma- liseras i en eller flera handlingar. För ett sådant distansavtal gäller alltså 2 kap. och inte 3 kap. Om konsumenten frånträder kreditköpet, blir följden att den del av avtalet som avser krediten upphör att gälla (se 2 kap. 16 §). Konsumenten har alltså varken någon rätt eller skyldighet att i ett sådant läge behålla krediten, och konsumenten kan inte heller åberopa någon rätt enligt lagen för att enbart frånträda den del av avtalet som avser krediten. Vid låneköp, där köpesumman helt eller delvis täcks med hjälp av ett lån som konsumenten erhåller från en tredje man på grundval av en överenskommelse mellan denne och säljaren, föreligger däremot två separata avtal med olika partsställning – ett avtal om köp, på vilket 2 kap. kan vara tillämpligt, och ett avtal om kredit som kan omfattas av 3 kap. Noteras bör dock att även ett kreditavtal som på detta sätt sluts med en tredje man normalt utgör ett anknytande avtal som skall upphöra att gälla utan påföljd för konsumenten, om denne utövar sin ångerrätt i förhållande till huvudavtalet om köp (se 2 kap. 16 §, 3 kap. 12 § och 4 kap. 10 §).

Vidare gäller bestämmelserna för överlåtelse eller emission av finan- siella instrument. I fjärde stycket anges vad som i lagen avses med finan- siella instrument. Det spelar inte någon roll om avtalet avser förvärv eller avyttring av ett finansiellt instrument, dvs. om konsumenten är köpare eller säljare. Här föreligger en skillnad i förhållande till 2 kap. 1 §.

Som närmare har berörts i övervägandena (avsnitt 5.3.1) kan det bl.a. vid handeln med värdepapper vara svårt att göra en entydig avgränsning mellan vad som är att betrakta som en finansiell tjänst och vad som utgör avtal om överlåtelse eller emission av finansiella instrument. För bestäm- melsernas tillämplighet har det dock inte någon betydelse om närings- idkaren vid avtalsslutet handlar i kommission eller för egen räkning eller om näringsidkaren utför kundens uppdrag att köpa eller sälja finansiella instrument på något annat sätt, t.ex. genom att matcha två kundorder mot varandra, dvs. vid avtalsslutet om överlåtelsen uppträda som ombud för båda parter.

Av första stycket framgår även att tillämpningsområdet är begränsat till att gälla för individuella distansavtal i konsumentförhållanden. En följd härav är att bestämmelserna inte är tillämpliga på en kollektivavtals- bunden försäkring, som tecknas av arbetsgivaren för att ge skydd åt anställda och som meddelas enligt ett i försäkringsvillkoren angivet kollektivavtal, eller en obligatorisk gruppförsäkring, som meddelas enligt ett visst gruppavtal som sluts för en bestämd grupp personer och som varje medlem i gruppen är direkt ansluten till på grund av grupp- avtalet. I dessa fall sluts det ju aldrig något avtal mellan den enskilde konsumenten och näringsidkaren om anslutning till försäkringen. Före- komsten av individuellt avtalade moment i en försäkring av denna typ kan dock medföra krav på en mer nyanserad bedömning. För lagens tillämplighet fordras dock – liksom annars – att det föreligger ett avtals- förhållande mellan försäkringsbolaget och den enskilde konsumenten och att detta tillkommit på ett sätt som gör att avtalet utgör ett distansavtal i lagens mening. Läget är ett annat för frivilliga gruppförsäkringar. Dessa meddelas enligt ett visst gruppavtal som sluts för en bestämd grupp per- soner. Anslutning till en sådan försäkring sker genom gruppmedlemmens

Prop. 2004/05:13

147

egen anmälan eller genom att gruppmedlemmen inte avböjer försäk- ringen. Då blir frågan om lagens tillämplighet beroende av om försälj- ningen av försäkringen i förhållande till den enskilde konsumenten kan anses ha ägt rum inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat sys- tem för distansförsäljning. Denna bedömning kan i sin tur påverkas av om anslutningen till försäkringen sker via gruppföreträdaren eller direkt till försäkringsbolaget, men bedömningen får grundas på omständigheter- na i det enskilda fallet (jfr 1 kap. 4 §, 17 kap. 1 §, 18 kap. 1 §, 19 kap. 1 § och 20 kap. 1 § förslaget till ny försäkringsavtalslag, prop. 2003/04:150).

Vissa av kapitlets bestämmelser gäller för tiden före det att ett sådant avtal som nu har sagts har ingåtts. Detta gäller för de huvudsakligen marknadsrättsliga bestämmelser som uppställer krav på näringsidkaren att ge viss information i rimlig tid innan ett distansavtal ingås (se 3, 4 och 6 §§).

Andra stycket

Andra stycket klargör hur vissa långfristiga avtal, nämligen sådana som avser fortlöpande tjänster eller återkommande överlåtelser, förhåller sig till det i första stycket angivna tillämpningsområdet.

Bestämmelsen riktar in sig på avtal som etablerar ett mer eller mindre långvarigt avtalsförhållande där finansiella tjänster eller transaktioner utförs löpande under avtalstiden. Det kan röra sig om kontoavtal, kredit- kortsavtal, depåavtal eller annat avtal om förvaltning av värdepapper, lik- som avtal om livförsäkring med sparmoment eller privat individuellt pen- sionssparande. Däremot utgör ett uppdrag åt ett s.k. kontoförande institut enligt lagen om kontoföring av finansiella instrument att för konsumen- tens räkning öppna ett s.k. VP-konto i konsumentens eget namn inte ett sådant inledande avtal som omfattas av bestämmelsen, med mindre man även avtalat om särskilda servicefunktioner kopplade till kontot som skall gälla fortlöpande.

Bestämmelsen klargör att lagen inte skall tillämpas på enskilda tjänster som utförs inom ramen för avtalet, såsom t.ex. insättningar, uttag, gire- ringar eller betalningar från kontot, eller betalningar med ett kredit- eller betalkort. Detsamma gäller för enskilda köp- och säljuppdrag rörande överlåtelse av värdepapper inom ramen för ett depå-, service- eller för- valtningsavtal eller insättningar eller köp och försäljningar av fondande- lar inom ramen för en livförsäkring med sparmoment eller ett privat indi- viduellt pensionssparande. Detta innebär att bestämmelserna om närings- idkarens informationsskyldighet och konsumentens ångerrätt är tillämpli- ga vid ingåendet av t.ex. ett distansavtal om förvaltning av värdepapper medan det inte uppkommer någon informationsskyldighet eller ångerrätt i förhållande till de enskilda värdepapperstransaktioner som sedan sker inom ramen för avtalet.

Ett distansavtal om tillägg av nya delar eller tjänster till ett fortlöpande avtal, t.ex. ett distansavtal om betalservice över Internet till ett befintligt kontoavtal, utgör däremot ett ytterligare avtal på vilket bestämmelserna kan vara tillämpliga. Bankens informationsplikt och konsumentens ångerrätt gäller då i förhållande till det tillkommande avtalet, inte till det bakomliggande kontoavtalet.

Prop. 2004/05:13

148

Regleringen gäller oberoende av om det inledande avtalet är ett dis- tansavtal eller inte. Det uppkommer således inte heller någon informa- tionsskyldighet eller ångerrätt i förhållande till uppdrag om enskilda tjänster eller överlåtelser som lämnas på distans, om dessa uppdrag utförs enligt ett inledande avtal som tidigare ingåtts t.ex. vid ett besök på banken.

Tredje stycket

I tredje stycket ges en undantagsregel om lättnad i informationsskyldig- heten i vissa fall när det inte finns ett sådant långfristigt avtal som avses i andra stycket. Enligt undantaget, som utformats efter Lagrådets förslag, behöver näringsidkaren inte ge information enligt 3 och 4 §§, om parter- na inom ett år ingår ett nytt distansavtal om samma slag av finansiella tjänster eller finansiella instrument. Ett praktiskt betydelsefullt fall är när en konsument med ett VP-konto i eget namn utan särskilda servicefunk- tioner kopplade till kontot inom ett år uppdrar åt samma värdepappers- institut att verkställa order om köp eller försäljning av aktier på kontot. Ett annat exempel är när konsumenten inom ett år köper eller säljer fondandelar som förvaltas av samma fondbolag. Även den praktiskt betydelsefulla situationen att ett försäkringsavtal förnyas inom ett år omfattas av undantaget.

Om avtalen rör finansiella instrument, krävs att det är fråga om samma slags instrument. Kravet innebär att det skall vara fråga om finansiella instrument med i huvudsak samma konstruktion och rättsverkan. Exem- pel på olika slags finansiella instrument är således aktie, obligation, fond- andel, optionsbevis, konvertibelt skuldebrev och aktietermin. Däremot behöver det inte vara fråga om överlåtelse av samma aktieslag eller av andelar i samma fond. Vidare kan naturligtvis avtalsvillkoren om priset m.m. variera.

Bestämmelsen uppställer inte något krav på att partsställningen i själva överlåtelseavtalet är densamma som vid det tidigare distansavtalet. Den är således tillämplig oberoende av om ett värdepappersinstitut som kon- sumenten vänder sig till handlar i kommission, ur eget lager eller om institutet utför ordern om köp eller försäljning på annat sätt, t.ex. genom att matcha två kundorder mot varandra. Däremot måste konsumentens order om köp eller försäljning riktas mot samma näringsidkare som i det tidigare distansavtalet. Om näringsidkaren utgörs av ett bolag, räcker det inte heller att detta ingår i samma koncern som det som slöt det tidigare avtalet. Det skall således vara fråga om samma fysiska eller juridiska person.

Vid ingåendet av det nya avtalet får det inte heller ha förflutit mer än ett års tid från det tidigare avtalet. Det spelar ingen roll om avtalet ingås under olika kalenderår, utan tidsfaktorn kan mer liknas vid en slags karenstid.

Som en ytterligare förutsättning gäller att konsumenten vid det första distansavtalet måste ha erhållit all den i lagen föreskrivna informationen. Om så inte har skett, kan näringsidkaren alltså inte åberopa undantaget till stöd för att inte ge all den föreskrivna informationen vid ingåendet av det nya avtalet.

Prop. 2004/05:13

149

Andra bestämmelser om näringsidkarens informationsplikt vid varje Prop. 2004/05:13 enskilt avtal påverkas inte av bestämmelsen, t.ex. prisinformationslagen

och Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2002:7) om uppföranderegler på värdepappersmarknaden. Även informationskraven i den föreslagna nya försäkringsavtalslagen gäller oberoende av regleringen i distans- och hemförsäljningslagen. Det kan därför även vid ingåendet av ett sådant avtal som i och för sig omfattas av undantaget föreligga en informations- skyldighet för näringsidkaren enligt andra bestämmelser.

Tilläggas kan att näringsidkaren naturligtvis är fri att lämna all den i lagen föreskrivna informationen även när undantaget i och för sig är tillämpligt. Detta kan vara lämpligt t.ex. om näringsidkaren är osäker på om det nya avtalet avser samma slag av finansiella tjänster eller finan- siella instrument eller om det finns osäkerhet om vilken information som gavs vid det tidigare avtalsslutet.

Fjärde stycket

I första meningen klargörs endast att när det i lagen talas om finansiella instrument avses till att börja med detsamma som i lagen om finansiella instrument. Begreppet omfattar således fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden, varvid med fondpapper menas aktie eller obligation samt sådana delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, fondandel och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i utländskt bolag (depåbevis) (se 1 kap. 1 § lagen om handel med finan- siella instrument).

Det kan inte helt uteslutas att det någon gång kan bli aktuellt med en överlåtelse av en finansiell produkt som inte omfattas av definitionen av finansiellt instrument. Tillägget i andra meningen har tillkommit i syfte att klargöra att regleringen i 3 kap. för finansiella instrument skall tilläm- pas också då. Exempel på sådan överlåtelse som omfattas av tillägget är en försäljning av rätten till försäkringsersättning enligt en livförsäkring.

2 § Bestämmelserna om ångerrätt i 7–12 §§ gäller inte distansavtal om

1.finansiell tjänst eller överlåtelse av finansiellt instrument och priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

2.deltagande i emission eller annan likartad aktivitet och priset för den rättighet som aktiviteten avser efter teckningstidens utgång kommer att bero på sådana svängningar på finansmarknaden som sägs i punkten 1,

3.kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

4.försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre. Bestämmelserna om ångerrätt gäller inte heller om båda parter på konsumentens

begäran har fullgjort sina förpliktelser enligt distansavtalet.

Paragrafen innehåller vissa undantag från bestämmelserna om ångerrätt (7–12 §§). Undantagen har stöd i artikel 6.2 och 6.3 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.3.

I första stycket punkten 1 undantas distansavtal om en finansiell tjänst

eller överlåtelse av ett finansiellt instrument där priset beror på sådana

150

svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen. Undantaget tar alltså sikte på av- tal som innefattar ett risktagande från konsumentens sida och motverkar att denna finansiella risk – genom tillgången till en ångerrätt – överflyttas till en näringsidkare som inte kan påverka prisförändringarna på finans- marknaden. Om det finansiella instrumentet, placeringsprodukten eller liknande som avtalet avser är marknadsnoterad, är avtalet normalt sett undantaget från ångerrätten, även om detta inte är någon förutsättning för undantagets tillämplighet. En annan indikation på att avtalet faller in under undantaget är att konsumenten – undantaget förutan – skulle kunna utnyttja ångerrätten för spekulation på näringsidkarens bekostnad.

Det avgörande är således att priset kan komma att variera till följd av svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan råda över. Exempel på sådana avtal som undantaget omfattar är köp eller försälj- ning av finansiella instrument och utländsk valuta. Så kan även vara fallet vid vissa typer av fondanknutna livförsäkringar och vid sådant individuellt pensionssparande i fonder där konsumenten själv väljer vilka investeringsfonder sparandet skall placeras i och där förvaltningsavgifter och liknande tas ut i förhållande till värdet av fondandelarna.

Däremot föranleder inte sådana prisförändringar på marknaden som endast indirekt har en påverkan på priset att undantaget blir tillämpligt. Visserligen måste en kreditgivare naturligtvis beakta läget på räntemark- naden vid prissättningen av sina tjänster. Priset för krediten – räntan, uppläggningsavgifter m.m. – bestäms emellertid ytterst av kreditgivaren till skillnad från exempelvis fondandelar eller aktier, vars pris är direkt beroende av marknadsvärdet. Ett sedvanligt kreditavtal omfattas således inte av undantaget, oavsett om räntan är rörlig eller om den har bundits för hela eller viss del av kredittiden. Däremot gäller ett undantag enligt punkten 3 för krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt, bostadsrätt eller byggnad på annans mark.

Prisförändringarna måste också vara så snabba att de kan påverka prisläget under den förhållandevis korta ångerfristens löptid (se 7 §). Det är ju bara då som det uppstår en risk för spekulation. Det finns dock inget krav på att prisförändringarna skall vara av en viss nivå för att undan- taget skall bli tillämpligt. Inte heller krävs att man i det enskilda fallet kan påvisa att det inträffat en prisförändring. Även om det är så att priset

– trots att det beror på svängningar på finansmarknaden – inte har ändrats under ångerfristen, gäller alltså undantaget.

Undantaget i punkten 2 tar sikte på distansavtal om deltagande i olika former av primärmarknadsaktiviteter, såsom t.ex. distansavtal om köp av nya (nyemitterade) obligationslån eller om deltagande i en nyemission av aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. För dessa avtal finns alltså ingen ångerrätt enligt lagen.

Vid emissioner gäller ofta ett visst på förhand bestämt pris (emissions- kursen) för det emitterade finansiella instrumentet under hela tecknings- tiden. Ibland anges emellertid inget exakt pris under teckningstiden. I stället anges emissionskursen i ett intervall och det slutliga priset avgörs sedan genom ett auktionsförfarande. I dessa situationer har alltså mark- naden en viss påverkan på priset redan under teckningstiden. Oavsett vil- ken teknik som valts för att bestämma priset under teckningstiden är det avgörande om priset på det finansiella instrumentet kommer att vara

Prop. 2004/05:13

151

beroende av svängningar på finansmarknaden när instrumentet väl blir föremål för handel, dvs. när tilldelning av instrumenten har skett efter teckningstidens utgång.

Uttrycket annan likartad aktivitet omfattar vissa andra slags erbjudan- den som kan förekomma i samband med en marknadsintroduktion, t.ex. erbjudanden om att under en viss teckningsperiod och till ett visst pris (eller inom ett visst prisintervall) köpa redan utgivna aktier eller liknande instrument som ännu inte är noterade på en marknadsplats. Även i dessa fall gäller dock undantaget endast under förutsättning att priset för den rättighet som aktiviteten avser efter teckningstidens utgång kommer att bero på finansmarknadens svängningar.

Undantaget motiveras – i likhet med undantaget i punkten 1 – främst av att konsumenten annars skulle kunna utnyttja ångerrätten för spekula- tion på näringsidkarens bekostnad. Precis som enligt punkten 1 fordras dock varken någon utredning om att det i det enskilda fallet inträffat en prisförändring eller att denna nått en viss nivå.

Av punkten 3 följer att konsumenten inte har någon ångerrätt vid distansavtal om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomt- rätt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet. Undantaget har utformats i enlighet med artikel 6.3 b) i det nya direktivet. Det gäller oberoende av om räntan för krediten har bundits för hela eller viss del av kredittiden eller inte. Eftersom undantaget enbart har knutits till vilken säkerhet som har ställts för krediten, saknar det också betydelse vad krediten i det enskilda fallet kommer att användas till för ändamål. Även det fallet att en konsument belånar sin villafastighet för att därigenom få medel att köpa en bil omfattas således av undantaget. Uttrycket motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet tar sikte på den rätt som tillkommer kredit- givaren efter en säkerhetsöverlåtelse av en byggnad på ofri grund, t.ex. av en sommarstuga som uppförts på arrenderad mark (bostadsarrende).

Enligt punkten 4 gäller ångerrätten inte heller för försäkringsavtal med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre. Sådana korttidsförsäk- ringar som ingår som ett led i en annan försäkring med en längre giltig- hetstid än en månad omfattas inte av undantaget. Detsamma gäller för sådana reseförsäkringar och liknande som tecknas för t.ex. ett år och som generellt täcker resor på upp till 30 dagar som sker under försäkrings- tiden. Bestämmelsen är utformad efter mönster av 97 a § första stycket 2 försäkringsavtalslagen.

Oaktat att näringsidkaren enligt 11 § har rätt till ersättning om en finansiell tjänst på konsumentens begäran har fullgjorts redan under ångerfristens löptid, skulle en ångerrätt för konsumenten efter fullgöran- det i vissa fall leda till konsekvenser för näringsidkaren som inte bör godtas. I andra stycket sägs därför att ångerrätten inte gäller om båda parter på konsumentens uttryckliga begäran har fullgjort sina förpliktel- ser enligt avtalet. Sådana konsekvenser för näringsidkaren som undanta- get alltså avser att motverka uppkommer t.ex. vid avtal om en betalnings- överföring eller en betalningsförmedling, eftersom det vid denna typ av finansiella tjänster kan vara omöjligt eller i vart fall förenat med stora svårigheter för näringsidkaren att låta den utförda transaktionen återgå.

För att ångerrätten skall gå förlorad enligt detta undantag räcker det således inte med att näringsidkaren har påbörjat utförandet av tjänsten

Prop. 2004/05:13

152

(jfr 2 kap. 4 § 1). I stället fordras att båda parter har fullgjort sina förplik- telser. Fullgörandet måste också ha skett på konsumentens begäran. Om det av avtalet framgår att fullgörandet skall ske en viss angiven tidpunkt, får detta normalt anses innefatta en begäran härom från konsumenten. Då krävs alltså ingen särskild ytterligare begäran från konsumenten utan denna ligger i det träffade avtalet.

Information innan ett avtal ingås

I 3–6 §§ ges bestämmelser om näringsidkarens skyldighet att ge konsu- menten information vid sådan marknadsföring som direkt syftar till distansavtal om finansiella tjänster eller överlåtelse av finansiella instru- ment. De kompletterar och preciserar övriga marknadsrättsliga regler, bl.a. marknadsföringslagen. Bestämmelserna har också en civilrättslig verkan enligt lagen i det att en eventuell underlåtelse att fullgöra informationsskyldigheten får betydelse för såväl ångerfristens beräkning (se 8 §) som näringsidkarens rätt att kräva betalning för den del av tjänsten som faktiskt har tillhandahållits enligt avtalet (se 11 §).

Till skillnad från vad som gäller enligt 2 kap. bygger informationsbe- stämmelserna i 3 kap. inte på någon uppdelning mellan förhands- och efterhandsinformation. Huvudprincipen är i stället att all information skall lämnas i rimlig tid innan ett distansavtal ingås.

Informationsbestämmelserna i 3–6 §§ faller inom det samordnade regelområdet i e-handelsdirektivet, vilket betyder att en svensk näringsid- kare som fullgör sin informationsskyldighet enligt dessa bestämmelser normalt inte skall kunna drabbas av marknadsrättsliga sanktioner för underlåtelse att uppfylla ett eventuellt tillkommande informationskrav i det EES-land dit marknadsföringen riktas (se avsnitt 5.11). En annan sak är att näringsidkaren vid utformningen av informationen om parternas förpliktelser enligt avtalet inte kan nöja sig med att beakta tvingande konsumentkrav i svensk lagstiftning utan måste ta hänsyn till tvingande lagstiftning i den rättsordning som enligt den internationella privaträtten

– framför allt 1980 års Romkonvention – får antas bli tillämplig på avtalet (se avsnitt 5.4.1, 5.10 och 5.11).

3 § I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge information om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefonnummer eller sin e- postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffan- de en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till näringsidkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egen- skaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

8.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad konsu-

menten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten,

Prop. 2004/05:13

153

9. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kost- Prop. 2004/05:13 naden är beräknad efter normaltaxa,

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt åter- kommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14.avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtalstiden,

16.hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns. Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till

det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet skall ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtalsslutet, skall näringsidkaren ge kon- sumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Paragrafen genomför artiklarna 3, 4.2, 5.1 och 5.2 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1. Informationskraven överensstämmer i mycket med vad som gäller för andra distansavtal (2 kap. 6 §) men är i en del avseenden mer långtgående. För telefonförsäljning gäller de sär- skilda informationskrav som följer av 4 §.

Första stycket

I första stycket anges vilken information näringsidkaren skall lämna till konsumenten innan ett distansavtal om finansiella tjänster eller finansi- ella instrument ingås.

Regleringen av vilka slags erbjudanden under marknadsföringen som utlöser informationsskyldigheten och den senaste tidpunkten för att lämna informationen är identisk med vad som gäller vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 6 § första stycket). Här hän- visas därför till kommentaren till den bestämmelsen.

Enligt punkten 1 skall konsumenten få information om näringsidkarens namn och organisationsnummer. Information skall även lämnas om näringsidkarens adress och om dennes telefonnummer eller e-postadress. Uppgift skall också lämnas om näringsidkarens huvudsakliga verksamhet men den behöver inte innehålla någon närmare beskrivning av verksam- heten. Om en utländsk näringsidkare har en representant här i landet eller om näringsidkaren annars representeras av ett ombud, en mäklare eller någon annan mellanman, skall samma information ges om denne. Infor- mationsskyldigheten avseende mellanmän innebär också att deras rela- tioner till näringsidkaren skall framgå. Informationen skall vara sådan att det är möjligt för konsumenten att identifiera näringsidkaren och mellan- mannen samt avgöra i vilken egenskap de handlar gentemot konsu-

154

menten. De adresser som skall anges är de som är relevanta för konsumentens kontakter med näringsidkaren eller mellanmannen.

Enligt punkten 2 skall informationen innehålla uppgift om vilken myn- dighet som utövar tillsyn, om näringsidkarens verksamhet kräver till- stånd. Det är tillräckligt att myndighetens namn anges.

Punkten 3 föreskriver att näringsidkaren skall lämna information om den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper. Hur omfattande informationen måste vara beror på vad det rör sig om. Vilka krav som kan ställas på informationen i detta hänseende beror också på utformningen av informationen i övriga delar. Av bestäm- melsen följer emellertid ett krav att informationen alltid skall innehålla en lättillgänglig sammanfattning av den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper.

I punkten 4 anges att konsumenten skall få information om priset. Det pris som skall anges är det totala pris som konsumenten skall betala till näringsidkaren. Prisuppgiften skall således inkludera eventuella arvoden, skatter och avgifter som betalas via näringsidkaren, t.ex. mervärdesskatt. Om det inte är möjligt att ange ett exakt pris i kronor och ören, t.ex. för att priset är beroende av vilken aktiekurs som gäller vid en viss framtida tidpunkt, skall näringsidkaren i stället ange vilka beräkningsgrunder som bestämmer priset. För krediter överensstämmer informationskravet med kravet enligt 6 § konsumentkreditlagen att informera om den effektiva räntan.

Näringsidkaren skall också upplysa om att det som en följd av avtalet kan tillkomma andra skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne. Detta framgår av punkten 5. Det räcker med en allmänt hållen upplysning som uppmärksammar kon- sumenten på detta.

Enligt punkten 6 skall näringsidkaren – i förekommande fall – infor- mera om de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser. Konsumenten skall därvid informeras om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen inte ger någon säker väg- ledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen. Informa- tionskravet i detta avseende gäller bara för det fall avtalet avser ett finan- siellt instrument som – t.ex. på grund av sin konstruktion eller den omständigheten att dess pris beror på svängningar på finansmarknaden – medför särskilda risker. Vilka krav som ställs på informationen beror helt på vilken typ av instrument som avtalet avser. Rör avtalet en affär avse- ende en optionsrättighet, kan kraven normalt ställas högre än om det gäller förvärv av fondandelar. Det är endast de särskilda riskerna som konsumenten behöver informeras om.

Enligt punkten 7 skall näringsidkaren ge information om de villkor som enligt avtalet gäller om sättet för betalning och för fullgörande.

Punkten 8 innehåller ett av de allra viktigaste informationskraven, nämligen om den rätt att frånträda ett ingånget distansavtal som lagen ger. Avsikten är att konsumenten skall få information om att det finns en möjlighet att frånträda avtalet, hur ångerfristen räknas, hur man skall för- fara om man vill ångra sig samt vad som gäller när man har ångrat sig. I likhet med vad som gäller andra distansavtal skall informationen inne- hålla praktiska anvisningar om vad konsumenten skall göra för att utöva sin ångerrätt. Uppgift kan alltså behöva lämnas om namn och adress till

Prop. 2004/05:13

155

någon som är behörig att motta konsumentens meddelande härom. I bestämmelsen anges uttryckligen att informationen även skall innehålla uppgift om vad konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten. Informationskravet leder ofta till att näringsidkaren måste ange kostnaden med ett visst belopp. Om det inte är möjligt att beräkna den exakta kostnaden i förväg, skall informationen innehålla uppgift om vilka avgifter, arvoden och andra moment som ingår och hur storleken av dessa kommer att beräknas. Om näringsidkaren underlåter att ge infor- mationen, förloras rätten att kräva ersättning av konsumenten för den del av tjänsten som faktiskt har tillhandahållits enligt distansavtalet (se 11 §). Om ångerrätt saknas enligt lagen, skall information om detta lämnas.

Liksom vid andra distansavtal skall näringsidkaren enligt punkten 9 ge information om vad det kostar att använda ett visst kommunikations- medel, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa.

Vidare skall näringsidkaren enligt punkten 10 lämna information om den tid under vilken erbjudandet gäller, dvs. hur länge t.ex. tjänsten kan beställas för det pris och under de övriga villkor som anges i erbjudandet.

I punkten 11 föreskrivs att konsumenten skall få information om avtalets kortaste löptid när det är fråga om ett avtal som avser en fortlö- pande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst. Motsvarande krav finns för andra distansavtal.

Enligt punkten 12 skall information ges om vad som enligt avtalet gäller angående uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt. Upplysnin- garna skall avse både näringsidkarens och konsumentens eventuella rättigheter i detta avseende. Om uppsägningsrätten är förenad med några kostnader eller andra särskilda villkor, skall konsumenten informeras om detta.

Föreskriften i punkten 13 har praktisk betydelse i de fall marknads- föringen riktas mot ett annat land än det land i vilket näringsidkaren är etablerad och har tillkommit främst i anledning av den s.k. ursprungs- landsprincipen i e-handelsdirektivet (se avsnitt 5.11). Tanken är således att näringsidkaren skall ange vilket lands lagstiftning inom det samordna- de området som har legat till grund för marknadsföringen. Kravet har dock generell innebörd och avser inte bara EES-området. En svensk näringsidkare som över en hemsida på Internet uttryckligen riktar sin marknadsföring mot tyska konsumenter, skall alltså normalt ange att svensk lag om marknadsföring har följts. Med lag om marknadsföring avses inte bara marknadsföringslagen utan också annan lagstiftning med marknadsrättsliga regler, t.ex. förevarande lag. En annan sak är att näringsidkaren, när informationen om parternas förpliktelser enligt avta- let utformas, inte alltid kan nöja sig med att beakta konsumentskyddskrav i svensk lagstiftning. Som närmare utvecklas i avsnitt 5.4.1 måste infor- mationen i denna del utformas med hänsynstagande till tvingande lag- stiftning i den rättsordning som enligt den internationella privaträtten – framför allt 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförplik- telser – får antas bli tillämplig på avtalet.

Av punkten 14 följer att näringsidkaren skall ge information om inne- hållet i eventuella avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig, s.k. lagvals- och prorogra- tionsklausuler. I sammanhanget bör erinras om att det inte råder fullstän- dig avtalsfrihet i dessa hänseenden. Den internationella privat- och pro-

Prop. 2004/05:13

156

cessrätten – i synnerhet 1980 års Romkonvention – innehåller vissa tvingande bestämmelser för avtal i konsumentförhållanden. Om avtals- villkoret anger att lagen i ett land utanför EES-området skall tillämpas på avtalet, gäller dessutom 5 kap. 2 §.

Enligt punkten 15 skall information lämnas om på vilket språk avtals- villkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsid- karen åtar sig att kommunicera med konsumenten under avtalstiden. Det uppställs således inte något krav på att informationen skall lämnas på ett visst språk. Genom föreskriften kommer konsumenten dock redan på grundval av informationen vid marknadsföringen att få möjlighet att av- göra om han i erforderlig utsträckning kommer att kunna tillgodogöra sig avtalsinnehållet och kommunicera med näringsidkaren. Om näringsidka- ren tillhandahåller informationen på mer än ett språk, skall detta anges.

Punkten 16 föreskriver att information skall ges om hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol. Informationen om rutinerna för klagomålshantering skall vara praktiskt inriktad. Därutöver skall in- formation lämnas både om sådana allmänna utomrättsliga organ som prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare (Allmänna reklama- tionsnämnden) och om branschvisa nämnder eller andra klagoinstitutio- ner dit konsumenten kan vända sig vid en tvist med näringsidkaren. I in- formationskravet ligger att det skall ges praktiska instruktioner om hur konsumenten skall gå till väga för att få sin sak prövad av det aktuella organet. Informationen kan dock normalt hållas tämligen kort.

I punkten 17 slutligen sägs att information skall lämnas om garantifon- der eller andra ersättningssystem. Det som avses är sådana system som enligt lag eller frivilliga åtaganden inrättats för att ge ett skydd för det fall näringsidkaren inte skulle vara i stånd att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet. Sådana bestämmelser finns i lagen (1995:1571) om insätt- ningsgaranti och i lagen (1999:158) om investerarskydd. Det är tillräck- ligt att information ges om vilka system som finns. Näringsidkaren behöver inte också ange under vilka förutsättningar ersättning kan utgå och vilka belopp som kan komma i fråga.

Andra stycket

I andra stycket ges närmare bestämmelser om hur informationen skall ges. Regleringen är identisk med vad som gäller vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 6 § andra stycket). Här hänvisas därför till kommentaren till de bestämmelserna. Det ligger i sakens natur att behovet av skydd för underåriga kan ha alldeles särskild betydelse när det gäller finansiella tjänster.

Tredje stycket

I tredje stycket anges att näringsidkaren i rimlig tid innan ett distansavtal ingås också skall tillhandahålla samtliga avtalsvillkor. Kravet tar inte sikte på de avtalsrättsliga verkningar som en underlåtenhet i detta hänse- ende kan ha. I stället har även detta krav huvudsakligen en marknads-

Prop. 2004/05:13

157

rättslig innebörd och är avsett att komplettera de informationskrav i särskilt angivna avseenden som följer av första stycket.

Den senaste tidpunkten för att fullgöra detta krav är identisk med vad som gäller i övrigt beträffande förhandsinformation vid distansavtal. Här hänvisas därför till kommentaren till 2 kap. 6 § första stycket.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller kraven på i vilken form informationen och avtalsvillkoren skall lämnas. Huvudregeln anges i första meningen. I andra meningen stadgas ett undantag härifrån. Det kan här erinras om att för telefonförsäljning gäller särskilda bestämmelser (se 4 §).

Den i första stycket angivna informationen och avtalsvillkoren skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten. Lokutionen ”i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten” skall för- stås på samma sätt som i de övriga sammanhang i lagen där den används, se t.ex. 2 kap. 7 § första stycket. Det hänvisas därför till kommentaren till den bestämmelsen. Överlämnandet av informationen och avtalsvillkoren i varaktig form skall ske i rimlig tid innan ett distansavtal ingås (jfr den i första respektive tredje stycket angivna tidpunkten). Om näringsidkaren tidigare har gett informationen i annan form, t.ex. på en öppen hemsida på Internet, måste den alltså ges på nytt. Om näringsidkaren däremot redan från början ger informationen i den föreskrivna formen, behöver den inte ges igen.

Från denna huvudregel uppställs i andra meningen ett undantag. Regle- ringen innebär att informationen i sådan mer varaktig form får lämnas snarast efter avtalsslutet, om distansavtalet skall ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen och avtals- villkoren innan avtalsslutet ges på det sätt som anges i första meningen. Som exempel på ett sådant fall som omfattas av undantagsregeln kan nämnas avtal som skall ingås genom utväxlande av SMS-meddelanden. Om avtalet skall ingås på ett sådant eller liknande sätt, är det normalt inte möjligt för näringsidkaren att ge informationen i enlighet med det som sägs i första meningen. Näringsidkaren kan då i stället ge informationen och avtalsvillkoren i varaktig form snarast efter avtalsslutet. Kravet inne- bär att näringsidkaren normalt bör lämna eller sända informationen till konsumenten i sådan form samma dag som avtalet ingås. Det kan tilläggas att det motsvarande undantaget för telefonförsäljning (se 4 § andra stycket) med nuvarande teknikförhållanden har en större praktisk betydelse.

Särskilda informationskrav vid telefonförsäljning

4 § Vid telefonförsäljning skall näringsidkaren i början av varje samtal ge konsu- menten information om sin identitet och namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes relation till näringsidkaren. Näringsidkaren skall då också informera om samtalets syfte. Om konsumenten uttryckligen samtycker till det, behöver näringsidkaren inte ge all den information som anges i 3 § första stycket utan endast information enligt 3 § första stycket 3–6, 8 och 15. Näringsid- karen skall dock upplysa konsumenten om att ytterligare information finns tillgäng-

Prop. 2004/05:13

158

lig på begäran samt ange vad denna information avser. Det som sägs i 3 § andra Prop. 2004/05:13 stycket gäller också vid telefonförsäljning.

Snarast efter det att avtalet har ingåtts skall näringsidkaren ge konsumenten all den information som avses i 3 § första stycket och samtliga avtalsvillkor i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten.

Paragrafen innehåller en särreglering av informationsskyldigheten för telefonförsäljning. Paragrafen genomför artiklarna 3.3, 5.1 och 5.2 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1.

För en kommentar om den närmare innebörden av ”telefonförsäljning” hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 6 § tredje stycket.

Första stycket

I första meningen sägs att näringsidkaren i början av varje samtal skall ge konsumenten information om sin identitet och namnet på den person som är i kontakt med konsumenten och om dennes relation till näringsidkaren (jfr 3 § första stycket 1). Enligt andra meningen skall näringsidkaren samtidigt informera om samtalets syfte. Regleringen är identisk med vad som gäller vid telefonförsäljning av varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 6 § tredje stycket). Här hänvisas därför till kommentaren till den bestämmelsen.

Tredje meningen innehåller en regel om vissa lättnader i informations- kravet jämfört med vad som normalt gäller enligt 3 §. Om konsumenten uttryckligen samtycker till det, behöver näringsidkaren under samtalet endast ge information om den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper (punkten 3), priset, med uppgift om att det kan tillkomma ytterligare kostnader (punkterna 4 och 5), de särskilda risker som – i förekommande fall – följer med det finansiella instrument som avtalet avser (punkten 6), ångerrätten (punkten 8) och på vilket språk avtalsvillkoren och tillkommande information tillhandahålls (punkten 15). Kravet på uttryckligt samtycke är uppfyllt om konsumen- ten under samtalet svarar nej på näringsidkarens fråga om konsumenten vill få den ytterligare informationen. Enligt fjärde meningen skall dock näringsidkaren alltid upplysa konsumenten om att ytterligare information finns tillgänglig på begäran samt ange vad denna information avser. Många gånger är det naturligtvis i näringsidkarens eget intresse att själv- mant ge ytterligare information.

Regleringen innebär sammanfattningsvis att näringsidkaren skall underrätta konsumenten om vilken information som finns tillgänglig men att parterna under samtalet kan komma överens om att informationen skall begränsas till att avse det minimiinnehåll som nyss sagts. Om kon- sumenten under samtalets gång ändrar sig och vill ha information i något av de ytterligare hänseenden som omfattas av 3 § första stycket, skall även denna information lämnas.

Av andra stycket följer att all information enligt 3 § första stycket och samtliga avtalsvillkor – till syvende och sist – måste lämnas också vid telefonförsäljning.

Det kan anmärkas att informationskraven enligt förevarande paragraf skiljer sig från vad som gäller för telefonförsäljning av varor och icke

159

finansiella tjänster, där näringsidkaren alltid skall ge all information Prop. 2004/05:13 under samtalet (se 2 kap. 6 §).

Andra stycket

I andra stycket kompletteras informationskraven enligt första stycket. Till skillnad från i första stycket uppställs här också ett krav på att informa- tionen skall ges i viss form. Regleringen avviker i systematiskt hänseen- de från de övriga informationsbestämmelserna i 3 kap. För telefonförsälj- ningens del uppställs här nämligen en regel om efterhandsinformation. Den avvikande ordningen har sin grund i att det normalt inte är möjligt för näringsidkaren att ge information till konsumenten i varaktig form när avtalet skall ingås vid telefonförsäljning.

Enligt bestämmelsen skall näringsidkaren vid telefonförsäljning sna- rast efter det att avtalet har ingåtts ge konsumenten all den information som avses i 3 § första stycket och samtliga avtalsvillkor i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten (jfr t.ex. 2 kap. 7 § första stycket).

Bestämmelsen kompletterar informationskraven enligt första stycket. Oberoende av om näringsidkaren under samtalet och före avtalsslutet endast har lämnat den minimiinformation som anges i första stycket eller om han lämnat ytterligare information, skall han alltså snarast efter avtalsslutet ge konsumenten all den information som avses i 3 § första stycket och samtliga avtalsvillkor i varaktig form. Kravet innebär att näringsidkaren normalt bör lämna eller sända informationen till konsu- menten i sådan form samma dag som avtalet ingås.

Tillhandahållande av avtalsvillkoren under avtalstiden, m.m.

5 § Konsumenten har rätt att när som helst under avtalstiden på begäran få del av avtalsvillkoren i en handling.

Konsumenten har rätt att under avtalstiden ändra det medel för distanskommuni- kation som används, om inte detta är oförenligt med avtalet eller den finansiella tjänstens beskaffenhet.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om parternas kontakter m.m. under avtalstiden. Den gäller även vid telefonförsäljning. Paragrafen genomför artikel 5.3 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.

Som en ytterligare garanti för att konsumentens behov av information säkerställs i praktiken föreskrivs i första stycket att konsumenten har rätt att när som helst under avtalstiden på begäran få del av avtalsvillkoren i en handling. Med handling avses – här liksom annars i lagen – pappers- form. Bestämmelsen kan komma att få betydelse t.ex. om konsumenten av förbiseende eller till följd av ett programfel eller annat datafel har förlorat tillgången till den information som lämnades i anslutning till avtalsslutet. Näringsidkaren får inte ta betalt för att ge informationen i en handling, och konsumenten har rätt att få en sådan handling flera gånger under avtalstiden om han begär det.

Enligt andra stycket har konsumenten en normalt ganska självklar rätt

att ändra det medel för distanskommunikation som används, om inte

160

detta är oförenligt med avtalet eller den finansiella tjänstens beskaffen- Prop. 2004/05:13 het. Ett sådant behov kan uppkomma om konsumenten inte längre har

tillgång till ett visst kommunikationsmedel, t.ex. en dator med Internet- uppkoppling eller en telefon. Det krävs dock inte att konsumenten skall kunna åberopa några särskilda skäl för sin önskan att byta kommunika- tionsmedel. En förutsättning är emellertid att ett sådant byte är förenligt med avtalet. Det är således möjligt att i avtalet föreskriva att någon sådan rätt inte skall finnas. Även i de fall avtalet inte uttryckligen uppställer några hinder mot bytet, kan ett sådant ändå vara uteslutet på grund av det inte skulle vara förenligt med den finansiella tjänstens beskaffenhet, t.ex. om avtalet avser just banktjänster över telefon eller över Internet.

Påföljd vid utebliven information

6 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 3–5 §§, skall mark- nadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 3–5 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsförings- lagen.

Paragrafen ger en hänvisning till marknadsföringslagens påföljdssystem. Den har stöd i artikel 11 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.3.

Bestämmelsen överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 8 §). Här hänvisas därför till kommentaren till den bestämmelsen.

Konsumentens ångerrätt

7 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 8 § (ångerfrist). Vid distansavtal om livförsäkring eller privat individuellt pensionssparande är ångerfristen dock 30 dagar.

I paragrafen ges den grundläggande rätten för konsumenten att frånträda ett ingånget avtal. Den genomför artikel 6.1 första stycket i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.1.

Paragrafen motsvarar i huvudsak vad som enligt 2 kap. 9 § gäller för andra distansavtal och det hänvisas därför till den kommentaren. Till skillnad från 2 kap. 9 § finns det dock ingen regel om att ångerfristen alltid är sju arbetsdagar; det nya direktivet hindrar en sådan regel. En sär- bestämmelse om ångerfristen gäller för distansavtal om livförsäkring eller privat individuellt pensionssparande, t.ex. enligt lagen (1993:931) om sådant sparande. Ångerfristen skall vid dessa avtal vara 30 dagar. Denna längd för ångerfristen överensstämmer med uppsägningsfristen enligt EG:s andra livförsäkringsdirektiv och 97 a § försäkringsavtals- lagen.

8 § Ångerfristen börjar löpa den dag då distansavtalet ingås. Vid distansavtal om livförsäkring börjar ångerfristen dock löpa den dag då konsumenten får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd.

161

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information och avtalsvillkor enligt Prop. 2004/05:13 3 § fjärde stycket eller 4 § andra stycket kommer konsumenten till handa.

I paragrafen anges vilken dag ångerfristen börjar löpa. Den genomför artikel 6.1 andra stycket i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.1.

Av första stycket framgår att startdagen för ångerfristen som huvud- regel är den dag då avtalet ingås. Vid distansavtal om livförsäkring börjar dock fristen inte löpa förrän konsumenten får kännedom om att avtalet kommit till stånd, vilket är i linje med regleringen i andra livförsäkrings- direktivet och 97 a § försäkringsavtalslagen.

Även om avtalet har kommit till stånd och konsumenten fått kännedom härom, börjar enligt andra stycket ångerfristen aldrig löpa förrän infor- mation och avtalsvillkor enligt 3 § fjärde stycket eller 4 § andra stycket har kommit konsumenten till handa. Ångerfristen börjar med andra ord aldrig löpa förrän näringsidkaren har gett konsumenten den föreskrivna informationen och samtliga avtalsvillkor i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Detta motsvarar vad som gäller för andra distansavtal, och det hänvisas till kommentaren till 2 kap. 10 § andra stycket. Regleringen får till följd att den tid under vilken konsumenten har rätt enligt denna lag att frånträda avtalet i praktiken kan komma att utsträckas betydligt längre än de 14 respektive 30 dagar som anges i 7 §. Som närmare har utvecklats i över- vägandena (se avsnitt 5.5.1) gäller enligt 3 kap. – och 4 kap. – inte heller någon lagfäst yttersta tidsfrist för att utöva ångerrätten (jfr 2 kap. 11 §). Näringsidkarens rätt enligt 11 § att kräva ersättning av konsumenten för den del av tjänsten som faktiskt ha tillhandahållits när ångerrätten utövas är dock inte begränsad till att gälla för de 14 eller 30 dagar som anges i 7 § utan avser hela den tidsperiod som tjänsten har tillhandahållits enligt avtalet.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka de belopp och sända tillbaka det material som konsumenten har erhållit från näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande om att avtalet frånträds.

Paragrafen anger vilka skyldigheter som åvilar konsumenten när han har utövat ångerrätten. Den genomför artikel 7.5 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.2.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt uppkommer en skyldighet för honom att snarast och senast inom 30 dagar lämna eller sända tillbaka de belopp, t.ex. det kreditbelopp som erhållits, och det material som motta- gits, t.ex. säkerhetsutrustning för elektronisk identifiering (digipass eller dosa), gireringsblanketter eller liknande. Hur detta skall ske är upp till konsumenten att avgöra. Precis som enligt huvudregeln i 2 kap. får kon- sumenten stå de eventuella kostnader som kan uppstå för att återsända eller återlämna pengar och annat till näringsidkaren.

Konsumenten skall vidta dessa åtgärder snarast efter det att han avgav sitt meddelande till näringsidkaren om avtalet frånträds. Allra senast

162

skall det ske inom 30 dagar från det att meddelandet om utövandet av Prop. 2004/05:13 ångerrätten lämnades eller sändes till näringsidkaren. Till skillnad från

vad som gäller vid utövande av ångerrätten vid andra distansavtal (2 kap. 13 §) finns det alltså här en i lagen bestämd tidsfrist inom vilken konsu- menten skall fullgöra skyldigheten.

Vilka påföljder som inträder om konsumenten inte fullgör sina skyl- digheter i dessa avseenden regleras inte i lagen utan följer av avtalet och lagstiftningen i övrigt. Om konsumenten dröjer för länge med att åter- lämna ett kreditbelopp som erhållits enligt ett distansavtal som sedermera frånträtts, blir han skyldig att erlägga dröjsmålsränta enligt räntelagen.

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren, med avräkning för vad näringsidkaren får kräva enligt 11 §. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds.

Paragrafen anger vilka skyldigheter som åvilar näringsidkaren om konsu- menten utövar sin ångerrätt enligt lagen. Den genomför artikel 7.4 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.2.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt enligt lagen, skall näringsidka- ren till konsumenten återbetala det som denne har erlagt i enlighet med avtalet. Återbetalningsskyldigheten gäller dock bara den överskjutande del som återstår sedan näringsidkaren har tillgodoräknat sig den ersätt- ning som det finns rätt till enligt 11 §. När näringsidkaren mottar ett meddelande om att konsumenten utövar sin ångerrätt skall det således göras en avräkning i detta hänseende. Därvid skall konsumenten räknas till godo allt det som näringsidkaren har erhållit i enlighet med avtalet, oavsett om detta har avsett ränta, premier, avgifter eller annan ersättning. Från detta totalbelopp skall avräknas den sammanlagda ersättning som näringsidkaren är berättigad till enligt 11 §. Om det återstår något belopp, skall detta snarast och senast inom 30 dagar från mottagandet av medde- landet återbetalas till konsumenten. Om det i något fall i stället är så att det totalbelopp som konsumenten har erlagt inte täcker näringsidkarens fordran på ersättning enligt 11 §, får näringsidkaren kräva att konsumen- ten erlägger mellanskillnaden.

Vid distansavtal om kredit har kreditgivaren enligt 11 § rätt till avtalad ränta på det utlånade beloppet under hela den faktiska kredittiden, dvs. intill dess lånesumman är återbetald till fullo. I praktiken lär detta få till följd att kreditgivaren i de allra flesta fall kommer att avvakta med avräk- ningen tills konsumenten – allra senast inom 30 dagar från det att konsu- menten lämnade eller sände sitt meddelande om att avtalet frånträds – har återbetalt lånesumman. Vilka påföljder som inträder om konsumenten inte återbetalar lånet inom fristen får regleras av avtalet och styrs av lagstiftningen i övrigt, bl.a. räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta.

Den eventuella kostnad som kan uppstå för en återbetalning till konsu- menten skall bäras av näringsidkaren. Kostnaden får alltså inte inräknas i näringsidkarens fordran på ersättning enligt 11 §, eftersom den inte är hänförlig till tiden före det att ångerrätten utövades.

Om näringsidkaren inte betalar i rätt tid, har konsumenten som vanligt rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen.

163

11 § Näringsidkaren får kräva att konsumenten betalar för den del av en finansiell Prop. 2004/05:13 tjänst som har tillhandahållits enligt distansavtalet. Näringsidkaren har också rätt

till ersättning för skäliga kostnader för tjänsten för tiden före det att näringsidkaren tar emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds men inte för tiden där- efter.

Näringsidkaren får inte kräva betalning enligt första stycket, om näringsidkaren

1.har underlåtit att lämna information enligt 3 § första stycket 8 om vad konsu- menten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten, eller

2.utan begäran från konsumenten har påbörjat fullgörandet av avtalet innan ångerfristen har löpt ut.

Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens rätt till ersätt- ning när konsumenten har utövat sin ångerrätt. Den genomför artikel 7.1 och 7.3 i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.2.

Enligt 10 § skall näringsidkaren göra en avräkning vid mottagandet av konsumentens meddelande om att denne vill utöva sin ångerrätt. I föreva- rande paragraf anges under vilka förutsättningar näringsidkaren vid denna avräkning kan tillgodoräkna sig en fordran på ersättning från kon- sumenten och hur denna ersättning skall beräknas.

Av första stycket framgår att rätten till ersättning gäller för den del av tjänsten som har tillhandahållits enligt avtalet. Uttrycket tillhandahållits innebär att näringsidkaren endast kan kräva ersättning för sådana moment av den avtalade tjänsten som faktiskt har utförts. Att konsumen- ten av någon anledning inte fullt ut har hunnit – eller velat – komma i åtnjutande av tjänsten hindrar däremot inte att denna är ersättningsgill. Avgörande är vad som har tillhandahållits, inte vad som har utnyttjats.

Om tjänsten avser ett bestämt flertal specifika transaktioner eller upp- drag, får näringsidkaren tillgodoräkna sig ersättning för den eller de av dessa som tillhandahållits. Om det i stället handlar om en finansiell tjänst av viss varaktighet, t.ex. ett försäkringsavtal, ett kreditavtal eller ett kontoavtal, innebär regleringen att den del av ersättningen som är direkt hänförlig till den finansiella tjänsten, t.ex. riskpremien för ett försäk- ringsskydd eller räntan för en kredit, skall fastställas som en proportio- nell andel av priset vilken motsvarar den utförda delen av den tilltänkta avtalstiden. För försäkring med riskmoment skall det med andra ord utgå premie för den tid som försäkringsskyddet varit gällande enligt avtalet. För kredit skall avtalad ränta utgå för den faktiskt tillhandahållna kredit- tiden, dvs. för tiden intill dess kreditgivaren har återfått det utlånade beloppet, men inte för någon ytterligare del av den avtalade kredittiden.

När det gäller ersättning för andra kostnader, dvs. utöver riskpremie, ränta och liknande, innebär regleringen att sådana omkostnader som är hänförliga till tiden före det att näringsidkaren mottar meddelandet om att ångerrätten utövas är ersättningsgilla fullt ut. Kostnaden skall dock vara skälig. Den får inte vara så stor att den i själva verket utgör en slags påföljd för att motverka ett utövande av ångerrätten. Kostnader som inte överstiger vad näringsidkare inom den aktuella branschen brukar ta ut för motsvarande moment får dock i allmänhet godtas. Kostnader som typiskt sett är hänförliga till ingåendet av avtalet, såsom uppläggnings- och ansökningsavgifter, får normalt anses vara hänförliga till tiden före utövandet av ångerrätten och därmed – i den mån de är skäliga – ersätt- ningsgilla fullt ut. Andra kostnader, t.ex. årsavgifter för ett bank- eller

kreditkort och andra liknande administrationskostnader, får in dubio

164

anses proportionellt hänförliga till avtalstiden. Näringsidkaren är alltså endast berättigad till ersättning för en proportionell andel av en sådan kostnad, om det inte kan visas att den helt och hållet är hänförlig till tiden före det att avtalet frånträddes. Det är således utan betydelse om den aktuella avgiften i och för sig har erlagts av konsumenten innan utövan- det av ångerrätten. Det väsentliga är om den kan anses hänförlig till tiden före det att näringsidkaren mottog konsumentens meddelande angående ångerrätten.

Det sist sagda innebär en mindre avvikelse från den ordning som gäller vid en förtidsbetalning enligt 20–24 §§ konsumentkreditlagen. I övrigt är dock beräkningen av näringsidkarens ersättning enligt förevarande para- graf vid avtal om en kredit med rörlig ränta i huvudsak i linje med vad som gäller vid en förtidsbetalning enligt konsumentkreditlagen. Däremot avviker regleringen beträffande krediter med bunden ränta från vad som gäller vid en förtidsbetalning enligt konsumentkreditlagen. Till skillnad från vid en sådan förtidsbetalning saknas nämligen här rätt till s.k. ränte- skillnadsersättning, eftersom en sådan ersättning inte kan anses vara hän- förlig till tiden före kreditavtalets återgång. Av 2 § 3 följer dock att den övervägande delen av krediter med bunden ränta – krediter som säkras genom panträtt i fast egendom eller bostadsrätt – är undantagen från ångerrätten över huvud taget. Om i ett visst fall det är aktuellt att tillämpa både reglerna om ångerrätt i distans- och hemförsäljningslagen och reg- lerna om förtidsbetalning enligt konsumentkreditlagen, skall avräkningen ske på det sätt som är mest förmånligt för konsumenten. I de allra flesta fall är en avräkning enligt distans- och hemförsäljningslagen det för kon- sumenten mest förmånliga alternativet.

För försäkringar kan tilläggas att denna reglering av näringsidkarens rätt till ersättning ligger i huvudsaklig linje med vad som gäller vid en uppsägning av en försäkring enligt förslaget till ny försäkringsavtalslag (se prop. 2003/04:150).

I andra stycket anges vissa ytterligare förutsättningar för att näringsid- karen skall ha rätt till ersättning. Enligt punkten 1 bortfaller rätten till er- sättning om näringsidkaren har underlåtit att informera konsumenten om vad denne kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten (jfr 3 § första stycket 8). Om det på grundval av de uppgifter som näringsidkaren har lämnat i informationen enligt 3 eller 4 § inte har varit möjligt för konsumenten att bedöma storleken av t.ex. en viss avgift eller annan kostnad, är alltså rätten att begära ersättning för denna kostnad helt förlorad.

Enligt andra stycket punkten 2 bortfaller rätten till ersättning om näringsidkaren utan begäran från konsumenten har påbörjat fullgörandet av avtalet innan ångerfristen löpt ut. Frågan om tidpunkten för fullgörel- sen av avtalet regleras inte i lagen utan är dispositiv. Om det av avtalet framgår att fullgörandet skall påbörjas en viss angiven dag, får detta – precis som vid tillämpningen av 2 § andra stycket – som regel anses innefatta en begäran härom från konsumenten. Om så inte är fallet måste näringsidkaren, för att vara bibehållen rätten till ersättning, på annat sätt kunna visa att en sådan begäran har lämnats innan fullgörelsen påbörja- des. Bestämmelsen innebär vidare att konsumenten – om det inte är oför- enligt med avtalet – genom att motsätta sig att näringsidkaren påbörjar

Prop. 2004/05:13

165

fullgörandet, kan säkerställa att han kan frånträda avtalet utan att drabbas Prop. 2004/05:13 av några kostnader.

Anknytande avtal

12 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av distansavta- let har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhandahålls av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och närings- idkaren, skall det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om automatisk återgång av vissa anknytande distansavtal. Den genomför artikel 6.7 andra stycket i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.2.

Bestämmelsen har en viss motsvarighet i 2 kap. 16 § och 4 kap. 10 §. Bestämmelserna i 2 och 4 kap. gäller dock endast för kreditavtal, medan förevarande paragraf gäller oberoende av vad det anknytande avtalet angår för slags tjänst. I likhet med vad som gäller för de kreditavtal som omfattas 2 kap. 16 § och 4 kap. 10 § skall det anknytande avtalet vara accessoriskt i förhållande till huvudavtalet. Dess innehåll skall således hänföra sig till huvudavtalet och den erbjudna tjänsten kunna ses som ett ”tillägg” till huvudavtalet. I likhet med vad som gäller enligt bestämmel- serna i 2 och 4 kap. om kreditavtal saknar det betydelse om det anknytan- de avtalet är ett distansavtal eller inte.

En omständighet som i praktiken inskränker bestämmelsens betydelse är att det saknas ångerrätt vid distansavtal om köp av aktier, fondandelar eller andra överlåtbara värdepapper m.m. (se 2 § 1). Detta får nämligen även till följd att distansavtal om kredit som knutits till ett sådant avtal aldrig kan upphöra med stöd av förevarande bestämmelse.

Ett exempel på ett anknytande avtal som kan omfattas av bestämmel- sen är ett försäkringsavtal som tecknas i samband med ett distansavtal om en kredit och som syftar till att säkerställa låntagarens möjligheter att kunna fullgöra sina åtaganden enligt kreditavtalet.

Paragrafen skall förstås så att det anknytande avtalet upphör att gälla automatiskt om ett distansavtal har frånträtts med utövande av ånger- rätten. Det krävs alltså inte att konsumenten särskilt säger upp avtalet, även om det kan vara lämpligt att konsumenten upplyser sin motpart om förhållandet, särskilt om denne är någon annan än den näringsidkare med vilken huvudavtalet har ingåtts.

Att konsumenten inte får åläggas någon påföljd för att det anknytande avtalet återgår innebär inte att konsumenten slipper att betala tillbaka lånet eller återgälda annan egendom som uppburits i enlighet med det anknytande avtalet. Det innebär inte heller att konsumenten undgår alla kostnader som är föranledda av det anknytande avtalet, såsom upplupen premie, ränta, uppläggningsavgift eller andra kostnader. Dessa frågor regleras dock inte närmare av paragrafen.

166

4 kap. Hemförsäljningsavtal

Prop. 2004/05:13

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för hemförsäljningsavtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument.

Kapitlet gäller inte om

1.det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kronor,

2.avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

3.avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning på mark eller i vatten, eller

4.avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran och gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsumen- tens begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller tjänsten.

Paragrafen anger det allmänna tillämpningsområdet för lagens bestäm- melser om hemförsäljningsavtal, alltså de bestämmelser som genomför hemförsäljningsdirektivet men som i stor utsträckning har sitt ursprung i 1981 års hemförsäljningslag.

I första stycket, som i sak motsvarar 1 § första stycket 2 i 2000 års distansavtalslag, anges det allmänna tillämpningsområdet för bestämmel- serna om hemförsäljningsavtal. Härifrån görs sedan undantag i andra stycket. I fråga om den närmare betydelsen av ”överlåtelse”, ”upplåtelse” ”lös egendom” och ”tjänster” hänvisas till kommentaren till 2 kap. 1 § första stycket. I 1 kap. 2 § anges vad som avses med ”hemförsäljnings- avtal”, ”hembesök”, ”konsument” och ”näringsidkare”.

I andra stycket görs vissa undantag från det allmänna tillämpnings- område som anges i första stycket. Bestämmelserna har ändrats i förhål- lande till 2000 års distansavtalslag på det sättet att undantaget för försäk- ringsavtal har utgått. Dessutom har ett mindre tillägg gjorts i punkten 4. Övervägandena till dessa ändringar finns i avsnitt 7.4 och 6.2.2. I övrigt har bestämmelserna överförts utan ändringar från 4 § i 2000 års distans- avtalslag.

I punkten 1 görs undantag för avtal enligt vilket det pris konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kronor. I priset avses ingå både varans eller tjänstens pris – inklusive skatter och andra avgifter till det allmänna – och eventuella tillägg såsom kreditkostnad, leveransavgift, porto- och emballagekostnad. Beloppsgränsen 300 kronor gäller det sam- manlagda priset för det som konsumenten köper vid avtalstillfället. Om en konsument t.ex. köper flera böcker som var för sig kostar mindre än 300 kronor men tillsammans kostar 300 kronor eller mer, är lagen tillämplig. Näringsidkaren kan således inte kringgå bestämmelsen genom att upprätta separata avtal för varje enhet eller produkt.

I punkten 2 görs undantag för avtal som gäller finansiella instrument. Lagen gäller sålunda inte vid ett hemförsäljningsavtal om t.ex. överlåtel- se av aktier eller fondandelar. Undantaget omfattar däremot inte finan- siella tjänster, såsom exempelvis krediter, försäkringar eller kontoavtal. För hemförsäljningsavtal om finansiella tjänster gäller alltså 4 kap., vilket betyder att det – till skillnad från vid distansavtal – inte finns några särskilda bestämmelser om informationsskyldigheten och ångerrätten vid hemförsäljningsavtal om finansiella tjänster, utan samma regler gäller

som för andra tjänster. Några avräkningsregler motsvarande 3 kap. 9–

167

11 §§ finns inte och näringsidkaren har därför inte rätt till t.ex. ränta för Prop. 2004/05:13 den tid konsumenten utnyttjat en hemförsäljningskredit innan kreditavta-

let ångras. Näringsidkaren kan dock i dessa fall lätt gardera sig mot risken att göra förluster genom att vänta med att fullgöra tjänsten till dess ångerfristen löpt ut (se 5 §).

Ytterligare undantas i punkten 3 avtal som gäller uppförande av bygg-

 

nad eller en annan fast anläggning på mark eller i vatten. Detta undantag

 

gäller också för distansavtal (se 2 kap. 1 § andra stycket 1).

 

Utgångspunkten är att alla avtal som träffas under ett hembesök faller

 

under lagen. Enligt punkten 4 görs dock undantag för de fall där besöket

 

äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran. Bestämmel-

 

sen har ändrats i jämförelse med 2000 års distansavtalslag genom att det

 

som en ytterligare förutsättning för undantagets tillämpning tillkommit

 

ett krav på att hembesöket äger rum på konsumentens initiativ.

 

Exempel på praktiska situationer då undantaget kan vara tillämpligt är

 

då en konsument på eget initiativ tillkallar en reparatör för att laga en TV

 

eller då en konsument ringer upp en representant för ett företag och ber

 

denne att i konsumentens bostad förevisa en ny produkt. Om hembesöket

 

i stället bokas genom att näringsidkaren ringer upp konsumenten i syfte

 

att förmå denne att acceptera ett hembesök, är undantaget däremot inte

 

tillämpligt utan då gäller lagen. Detsamma gäller om näringsidkaren på

 

något annat sätt söker upp konsumenten för att förmå denne att boka in

 

ett hembesök. Det som skiljer de senare fallen från dem där undantaget är

 

tillämpligt är alltså att hembesöket i de senare fallen inte äger rum på

 

konsumentens utan på näringsidkarens initiativ.

 

Åtskillig egendom är inte heller av sådant slag att den brukar förvärvas

 

vid tillfälliga kontakter mellan konsumenten och näringsidkaren. I dessa

 

fall föregås i stället avtalsslutet av ingående förhandlingar. Ett praktiskt

 

exempel är köp av monteringsfärdiga småhus. Då torde vanligen den

 

omständigheten att det definitiva avtalet sluts i konsumentens bostad ha

 

sin grund i ett initiativ från konsumenten och bero på dennes uttryckliga

 

begäran. Köpet faller därmed utanför lagen.

 

Undantaget för begärda besök gäller den vara eller tjänst som avses

 

med besöket men också varor och tjänster som har ett direkt samband

 

med den förstnämnda varan eller tjänsten. Det kan vara fråga om varor

 

och tjänster som är nödvändiga för att den med besöket avsedda varan

 

eller tjänsten skall fungera, t.ex. installation av en tvättmaskin i samband

 

med köp av maskinen. Det kan också röra sig om varor och tjänster som,

 

fastän de inte är nödvändiga, ändå har en naturlig anknytning till den

 

med besöket avsedda varan eller tjänsten, såsom då en konsument i

 

samband med köp av en videoapparat också köper videokassettband.

 

Däremot avses undantaget inte omfatta ett sådant fall då en konsument

 

ingår ett avtal med en TV-handlare om köp av en ny TV efter att

 

ursprungligen ha tillkallat handlaren för reparation av en befintlig TV.

 

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§, om ångerrätt i 5–

 

10 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelanden i 5 kap. 3 §

 

gäller inte hemförsäljningsavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i

 

lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende.

 

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§ och om ångerrätt i 5–

 

10 §§ gäller inte heller hemförsäljningsavtal om försäljning av livsmedel eller

 

andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall levereras till en

168

 

konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden Prop. 2004/05:13 utkörning.

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om informationsskyl- dighet och ångerrätt.

Bestämmelsen i första stycket har utan ändringar i sak delvis överförts från 5 § i 2000 års distansavtalslag. Den innebär att reglerna om informa- tionsskyldighet (3 och 4 §§), om ångerrätt (5–10 §§) och om lagval (5 kap. 2 §) inte är tillämpliga på hemförsäljningsavtal om sådan upplå- telse eller överlåtelse som avses i lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Den lagen innehåller bestämmelser som ger konsu- menten ett likvärdigt skydd i de aktuella avseendena. Till uppräkningen har nu också lagts bestämmelsen om risken för vissa meddelanden (5 kap. 3 §), för vilken det motsvarande gäller. Däremot gäller bestäm- melserna om fullgörelse (11 § inbegripet informationsskyldigheten i paragrafen) och om behörighet för näringsidkarens ombud (5 kap. 1 §).

Undantagsbestämmelsen i andra stycket har utan ändringar i sak över- förts från 6 § i 2000 års distansavtalslag. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.1. Undantaget, som omfattar avtal om leverans av livsmedel och andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, överensstämmer med motsvarande bestämmelse vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 3 § andra stycket). Här hänvisas därför till kommentaren till den bestämmelsen.

Information när ett avtal ingås

3 § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt lämna konsu- menten en handling där denne informeras om sin ångerrätt enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Detsamma gäller när konsumenten lämnar ett anbud som näringsidkaren inte genast tar ställning till. Konsumenten skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på att han eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som lämnas till konsu- menten skall vara åtföljd av en blankett som kan användas för att utöva ångerrätten.

Den handling och den blankett som avses i första stycket skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att näringsidkaren i samband med hemförsäljningsavtal skall informera konsumenten om villkoren för att utöva ångerrätten, om verkan av att ångerrätten utövas samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Paragrafen har utan ändringar i sak överförts från 11 § i 2000 års distansavtalslag, som i sin tur ansluter nära till 4 § i 1981 års hemförsäljningslag.

I första stycket föreskrivs att näringsidkaren skall lämna konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Detta gäller såväl när ett avtal har träffats som när konsumenten har lämnat ett anbud till näringsidkaren som denne avser ta ställning till senare. Konsu- menten skall bekräfta mottagandet genom sin underskrift på ett exemplar av handlingen. Det exemplar som överlämnas till konsumenten skall vara åtföljt av en blankett som denne kan använda för att utöva sin ångerrätt.

169

Underrättelsen skall ges till konsumenten under hembesöket alternativt Prop. 2004/05:13 utflykten.

I andra stycket anges att handlingen och blanketten skall stämma öve- rens med formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Avsikten är att Konsumentverket liksom i dag skall fastställa formulären.

Påföljd vid utebliven information

4 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 3 §, skall marknads- föringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 3 § skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsförings- lagen.

Paragrafen ger en hänvisning till marknadsföringslagens påföljdssystem. Den har utan ändringar i sak överförts från 12 § i 2000 års distansavtals- lag.

Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelser vid distansavtal (2 kap. 8 § resp. 3 kap. 6 §). Här hänvisas till kommentaren till 2 kap. 8 §.

Konsumentens ångerrätt

5 § Konsumenten har rätt att frånträda hemförsäljningsavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 6 § (ångerfrist). Konsumenten har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från den dag som anges i 6 §. Vid hemförsäljningsavtal om livförsäkring är ångerfristen dock 30 dagar.

I paragrafen ges den grundläggande rätten för konsumenten att frånträda ett ingånget hemförsäljningsavtal. Första och andra meningen har utan ändringar i sak överförts från 13 § i 2000 års distansavtalslag.

Första och andra meningen överensstämmer med motsvarande bestämmelse vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 9 §). Här hänvisas därför till kommentaren till den bestämmelsen.

Tredje meningen har tillkommit för att ångerfristen vid hemförsälj- ningsavtal om livförsäkring skall överensstämma med vad som gäller vid distansavtal om livförsäkring (se 3 kap. 7 §).

6 § Vid hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller upplåtelse av varor börjar ånger- fristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den. Vid hemförsäljningsavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås. Vid hemförsäljningsavtal om livförsäkring börjar ångerfristen dock löpa den dag då konsumenten får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då handlingar enligt 3 § kommer kon- sumenten till handa.

Avser avtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter konsumen- tens särskilda önskemål eller som annars skall få en tydlig personlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att ångerfristen skall börja löpa den dag som anges i andra stycket oavsett om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den.

170

Paragrafen anger vilken dag ångerfristen börjar löpa. Förutom den nya Prop. 2004/05:13 särregleringen för hemförsäljningsavtal om livförsäkring har den utan

ändringar i sak överförts från 15 § i 2000 års distansavtalslag. I första stycket första och andra meningarna finns huvudreglerna för ångerfris- tens beräkning. I första stycket tredje meningen samt i andra och tredje styckena görs undantag från dessa regler.

Bestämmelserna i första stycket första och andra meningarna och andra stycket överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 10 §). Här hänvisas därför till kommentaren till den paragrafen.

I första stycket tredje meningen ges en särreglering för beräkningen av ångerfristen vid hemförsäljningsavtal om livförsäkring. Ångerfristen bör- jar här löpa först då konsumenten får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd. Motsvarande gäller vid distansavtal (se 3 kap. 8 §).

I tredje stycket ges en särreglering om ångerfristens början för vissa slags varor där näringsidkaren har ett behov av att få en förmånligare ställning än annars. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.4.

Särregeln gäller avtal om en vara som har tillverkats eller väsentligt ändrats efter konsumentens särskilda önskemål. Det skall alltså vara fråga om en vara som näringsidkaren normalt inte har i sitt sortiment. Det måste ställas ganska höga krav på avvikelsen från det normala sortimen- tet. Gäller det t.ex. persienner som ingår i näringsidkarens vanliga sorti- ment kan dessa inte anses specialtillverkade endast därför att de anpassas till den plats där de skall sitta. En annan sak är om persiennerna på begä- ran av konsumenten tillverkas i ett annat material än det som näringsid- karen brukar använda.

Regeln gäller dessutom avtal om en vara som annars har fått en tydlig personlig prägel, t.ex. måttsydda kostymer eller skjortor där skräddaren tagit upp beställningen och måtten vid hembesök hos konsumenten.

Vid de angivna avtalen börjar ångerfristen alltid löpa när näringsidka- ren har uppfyllt sin informationsskyldighet, och detta gäller oavsett om varan (eller en väsentlig del av den) har levererats eller inte. En förutsätt- ning är dock att näringsidkaren skriftligen har kommit överens med kon- sumenten om detta. Det skall framgå klart av t.ex. köpeavtalet att ånger- fristen i dessa fall räknas från den dag då näringsidkaren har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt lagen, även om konsumenten inte dessför- innan har fått varan eller en väsentlig del av den.

7 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om vad konsumenten måste iaktta för att få utöva sin ångerrätt vid hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom. Bestämmelsen är inte tillämplig vid avtal om en tjänst. Paragrafen har utan ändringar överförts från 17 § i 2000 års distansavtalslag. Frågan har behandlats i avsnitt 6.4.2.

171

Bestämmelsen överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse Prop. 2004/05:13 vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 12 §). Här

hänvisas därför till kommentaren till den bestämmelsen.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

Bestämmelserna i 8–9 §§ motsvarar i sak de bestämmelser som 18–19 §§ i 2000 års distansavtalslag innehåller beträffande hemförsäljning. Redak- tionella ändringar har gjorts i syfte att göra lagen mer lättillgänglig.

8 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den vid hem- besöket eller under utflykten, skall konsumenten hålla varan tillgänglig på den plats där den har tagits emot. Varan får även hållas tillgänglig på någon annan plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta den där. Det sagda gäller också material som konsumenten har tagit emot vid ett hemförsälj- ningsavtal om en tjänst, förutsatt att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Om näringsidkaren inte hämtar varan eller materialet inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentens skyldigheter när han har utövat sin ångerrätt. I första stycket anges huvudregeln vid hem- försäljning av varor. I andra stycket ges en praktiskt viktig undantags- regel för de fall då konsumenten mottagit varan vid hembesöket eller utflykten. Där anges också vad som gäller för material som konsumenten mottagit vid avtal om tjänster och vad som händer med egendom som näringsidkaren inte hämtar i rätt tid.

Bestämmelsen i första stycket motsvarar 18 § första stycket i 2000 års distansavtalslag. Enligt huvudregeln skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren. Hur detta skall ske är det upp till konsumenten att avgöra. Näringsidkaren skall dock få tillbaka varan i väsentligen oförändrat skick (se 7 §), vilket innebär att erforderliga försiktighetsåtgärder måste vidtas vid ett återsändande.

Andra stycket motsvarar 18 § andra och tredje styckena samt 19 § tredje stycket första meningen i 2000 års distansavtalslag. Där ges först ett praktiskt viktigt undantag från huvudregeln i första stycket. Undan- taget gäller för det fall konsumenten vid hembesöket alternativt under utflykten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den. Då skall konsumenten i stället hålla varan tillgänglig på den plats där den har tagits emot. Undantaget är alltså inte tillämpligt om varan levererades till konsumenten först efter hembesöket alternativt utflykten utan i så fall gäller första stycket.

I de allra flesta fall torde konsumenten förvara varan på det ställe dit den levererades. Det kan dock i vissa fall vara en fördel för konsumenten att få hålla varan tillgänglig på någon annan plats, t.ex. på sin arbetsplats eller sommarbostad. En förutsättning för att konsumenten skall få välja någon annan plats än den där varan togs emot är dock att detta inte innebär någon olägenhet för näringsidkaren. Denne kan alltså motsätta sig att hämta varan där, om detta skulle medföra extra kostnader eller

besvär i jämförelse med att hämta varan på den plats dit den levererades.

172

För att näringsidkaren skall kunna hämta varan på någon annan plats

Prop. 2004/05:13

än den dit varan levererades krävs att konsumenten lämnar ett särskilt

 

meddelande om detta med angivande av var varan kan hämtas. Ett sådant

 

besked bör konsumenten lämpligen lämna i samband med att närings-

 

idkaren underrättas om att konsumenten ångrar avtalet.

 

Vidare skall enligt andra stycket den vara och det material som har

 

tagits emot med anledning av ett avtal om en tjänst som utgångspunkt

 

hållas tillgängligt för näringsidkaren. En förutsättning är dock att konsu-

 

menten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. En liknan-

 

de reglering finns för distansavtal (2 kap. 13 § andra stycket), och det

 

hänvisas därför här till kommentaren till den bestämmelsen. Detsamma

 

gäller för bestämmelsen om att varan och materialet tillfaller konsumen-

 

ten efter tre månader. Det bör dock observeras att regleringen för hem-

 

försäljningsavtal även omfattar varor, inte som för distansavtal bara

 

material vid tjänster. Konsumenten har alltså i detta avseende en mer

 

förmånlig ställning vid ett hemförsäljningsavtal.

 

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast

 

inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren.

 

Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens medde-

 

lande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren skall även betala skälig ersättning till

 

konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan.

 

Konsumenten har rätt att behålla varan, eller i förekommande fall materialet, till

 

dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyldighet. Om näringsidkaren

 

inte fullgör betalningsskyldigheten inom tre månader från den dag då ångerfristen

 

började löpa, tillfaller varan eller materialet konsumenten utan att näringsidkaren

 

har rätt till ersättning.

 

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersättningsvara,

 

skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsumenten för dennes

 

kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren skall informera konsumenten om

 

denna rätt till ersättning när ersättningsvaran levereras.

 

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln om näringsidkarens

 

skyldigheter när konsumenten utövar sin ångerrätt. Andra stycket inne-

 

håller vissa regler till skydd för konsumenten med avseende på närings-

 

idkarens betalningsskyldighet. Tredje stycket innehåller en specialregel

 

för ersättningsvaror.

 

Enligt huvudregeln i första stycket första meningen, som motsvarar

 

19 § första stycket första meningen i 2000 års distansavtalslag, skall

 

näringsidkaren efter det att konsumenten har utövat sin ångerrätt betala

 

tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. För en kommen-

 

tar hänvisas till motsvarande regel vid distansavtal (2 kap. 14 § första

 

stycket).

 

Tiden skall enligt första stycket andra meningen, som motsvarar 19 §

 

andra stycket första meningen i 2000 års distansavtalslag, alltid räknas

 

från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om

 

att avtalet frånträtts (se 5 §). I detta avseende motsvarar regeln vad som

 

gäller vid telefonförsäljning (2 kap. 15 § första stycket) men skiljer sig

 

från vad som gäller vid andra distansavtal och är mera förmånlig för

 

konsumenten.

 

Liksom vid telefonförsäljning skall näringsidkaren enligt första stycket

 

tredje meningen, som motsvarar 19 § andra stycket andra meningen i

 

2000 års distansavtalslag, även ersätta konsumenten för dennes skäliga

173

kostnader att sända tillbaka varan, om så blir aktuellt enligt 8 §. För en Prop. 2004/05:13 kommentar hänvisas samma regel vid telefonförsäljning (2 kap. 15 §

första stycket tredje meningen).

Av andra stycket första meningen, som motsvarar 19 § andra stycket tredje meningen i 2000 års distansavtalslag, framgår att konsumenten har rätt att hålla inne varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren har fullgjort hela sin betalningsskyldighet, dvs. skyldighe- ten att återbetala vad konsumenten har betalat samt ersätta konsumenten för kommande kostnader att återsända varan. Av andra stycket andra meningen, som motsvarar 19 § tredje stycket andra meningen i 2000 års distansavtalslag, framgår varan eller materialet tillfaller konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning, om inte näringsidkaren inom den angivna tiden betalar tillbaka vad konsumenten har betalat inklusive kostnaderna för återsändandet. Andra stycket överensstämmer med vad som gäller vid telefonförsäljning (2 kap. 15 § andra stycket).

I tredje stycket, som motsvarar 19 § fjärde stycket i 2000 års distans- avtalslag, finns en särskild regel för ersättningsvaror. Samma regel gäller för distansavtal (2 kap. 14 § andra stycket). Det hänvisas här till den för- fattningskommentaren.

Kreditavtal

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hemförsäljnings- avtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Paragrafen innehåller en särskild regel om automatisk återgång av vissa kreditavtal. Den har utan ändring överförts från 20 § i 2000 års distans- avtalslag.

Bestämmelsen överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 16 §). Här hänvisas därför till kommentaren till den bestämmelsen.

Fullgörelse

11 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumenten och näringsidkaren inte skriftligen har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva hemförsäljningsavtalet. Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad kon- sumenten har betalat. Detta skall ske snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

Vid hemförsäljningsavtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevenemang eller någon liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyldighet enligt andra stycket inte skall gälla, om fritidsaktiviteten måste ställas in på grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

174

Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens fullgörelse av Prop. 2004/05:13 sin prestation. Paragrafens första och andra stycke har utan ändringar

överförts från 21 § i 2000 års distansavtalslag, dock att liksom vid distansavtal ett krav på skriftlighet har tillagts. Paragrafens tredje stycke innehåller en ny bestämmelse om fritidsevenemang.

Bestämmelserna överensstämmer i sak med motsvarande bestämmel-

 

ser vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap. 17 §).

 

Här hänvisas därför till kommentaren till den paragrafen.

 

5 kap. Gemensamma bestämmelser

 

Behörighet för näringsidkarens ombud

 

1 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att handla på

 

näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal eller hemförsäljnings-

 

avtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot

 

betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren kan inte till nackdel för kon-

 

sumenten inskränka denna behörighet.

 

Paragrafen behandlar den behörighet som tillkommer ombud för

 

näringsidkaren. Den har utan ändringar överförts från 22 § i 2000 års

 

distansavtalslag och ansluter nära till 12 § i 1981 års hemförsäljningslag.

 

Paragrafen är tillämplig på alla de distansavtal och hemförsäljningsavtal

 

som omfattas av 2–4 kap. (se 1 kap. 1 §). Frågan har berörts i avsnitt 7.1.

 

I termen ombud ligger att den som tar emot ett anbud eller ingår ett

 

avtal för en näringsidkares räkning måste ha dennes uppdrag att ingå för-

 

bindelser med presumtiva kunder. Har näringsidkaren återkallat uppdra-

 

get för en försäljare, är denne inte längre att betrakta som ett ombud,

 

även om försäljaren fortfarande utger sig för att vara det.

 

Med ombud avses endast en person som handlar i näringsidkarens

 

namn. En försäljningskommissionär som handlar i eget namn skall vid

 

tillämpningen av lagen betraktas som näringsidkare. Huruvida den som

 

anlitas som ombud är anställd i huvudmannens tjänst eller inte saknar

 

betydelse.

 

Bestämmelsen innebär att den som uppträder som ombud vid distans-

 

försäljning eller hemförsäljning i regel får en ställningsfullmakt av det

 

slag som regleras i 10 § andra stycket avtalslagen. Behörigheten för

 

ombudet att ingå ett distansavtal eller hemförsäljningsavtal, att utfästa

 

förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal och att ta emot betal-

 

ning kan näringsidkaren inte inskränka till nackdel för konsumenten.

 

Däremot kan ombudets befogenhet vara begränsad genom särskilda

 

instruktioner från näringsidkaren. Frågan i vilken utsträckning näringsid-

 

karen blir bunden av ombudets handlande, om denne bryter mot sådana

 

instruktioner, får besvaras med ledning av de allmänna fullmaktsreglerna

 

i avtalslagen. Av 11 § första stycket avtalslagen följer att en rättshandling

 

som ombudet företar i strid med en särskild inskränkande föreskrift från

 

näringsidkaren inte blir gällande mot denne, om konsumenten insåg eller

 

borde ha insett att ombudet överskred sin befogenhet. I övriga fall, dvs.

 

när konsumenten var i god tro, gäller rättshandlingen mot näringsidkaren.

 

Bedömningen av när konsumenten måste anses vara i ond tro, dvs. har

 

insett eller borde ha insett att ombudet bryter mot sina instruktioner, får

 

göras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda fallet.

175

 

Lagval

Prop. 2004/05:13

2 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga om regler om distansavtal eller hemförsäljningsavtal, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.

Paragrafen ger konsumenten skydd mot vissa s.k. lagvalsklausuler. Den motsvarar 23 § i 2000 års distansavtalslag och har utformats efter förebild av bl.a. 13 § lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Paragrafen är tillämplig på alla de distansavtal och hemförsäljningsavtal som omfattas av 2–4 kap. (jfr 1 kap. 1 §). Frågorna har berörts i avsnitt 5.10 och 7.2.

Paragrafen innehåller inte någon fullständig reglering av lagvalet. I de hänseenden som inte regleras i paragrafen gäller tillämpliga internatio- nellt privaträttsliga regler, för de flesta fall lagen (1998:167) om tillämp- lig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen, särskilt artikel 5).

Det skydd som konsumenten ges i bestämmelsen är ett skydd mot avtalade lagvalsklausuler. Bestämmelsen skyddar alltså inte konsumen- ten mot att allmänna internationellt privaträttsliga normer medför att en främmande rättsordning med ett dåligt konsumentskydd skall tillämpas.

Vidare gäller bestämmelsen bara om lagvalsklausulen hänvisar till ett land utanför EES. Hänvisar klausulen till något EES-land, omfattas den inte av bestämmelsen. Så är fallet även om det innebär att konsumenten därigenom får ett sämre skydd än han skulle ha fått enligt den lag som skulle ha tillämpats om inte klausulen hade funnits. I de fall där paragra- fen inte är tillämplig kan dock artikel 5 i Romkonventionen ge ett skydd mot att konsumenten berövas det skydd som gäller enligt tvingande regler om konsumentskydd i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort.

Enligt paragrafen skall lagvalsklausulen sättas åt sidan om dels den lag som gäller för avtalet enligt tillämplig internationell privaträtt – dvs. om man bortser från villkoret – är lagen i ett EES-land, dels den lagen ger konsumenten ett bättre skydd i fråga om regler om distansavtal eller hemförsäljningsavtal än den lag som anvisas i klausulen. Med regler om distansavtal eller hemförsäljningsavtal avses främst bestämmelserna om näringsidkarens informationsskyldighet i 2 kap. 7 §, 3 kap. 3 och 4 §§ och 4 kap. 3 § samt om konsumentens ångerrätt i 2 kap. 9–16 §§, 3 kap. 7–12 §§ och 4 kap. 5–10 §§, men lagvalsregeln är generellt tillämplig i förhållande till alla lagens bestämmelser.

Risken för vissa meddelanden

3 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt ett meddelande om att han eller hon utövar ångerrätten, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller för ett meddelande om att avtalet hävs på grund av att näringsidkaren inte fullgjort sin prestation i tid.

Paragrafen innehåller en regel om att det är näringsidkaren som bär

risken för att vissa meddelanden från konsumenten försenas, förvanskas

176

eller inte kommer fram. De meddelanden som omfattas av regleringen är konsumentens meddelande om utövande av ångerrätten och om att avta- let hävs på grund av dröjsmål på näringsidkarens sida. Bestämmelsen, som är ny, gäller vid alla de distansavtal och hemförsäljningsavtal som omfattas av 2–4 kap. (se 1 kap. 1 §). Den genomför artikel 6.6 andra ledet i det nya direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.1 och i avsnitt 7.3.

Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står risken för att hans eller hennes meddelande inte kommer fram i tid eller på rätt sätt. För sådana meddelanden där en part åläggs att reklamera eller att på annat sätt ge tillkänna sin ståndpunkt inom viss tid vid äventyr att viss rättshandling annars blir gällande mot honom eller henne gäller dock ofta undantag från denna princip vilka går ut på att mottagaren står risken för att ett meddelande t.ex. försenas (se bl.a. 40 § avtalslagen, 82 § köp- lagen, 47 § konsumentköplagen och 26 § andra stycket konsumenttjänst- lagen). Även om detta kan anses följa också av utformningen av paragra- ferna om utövande av ångerrätt, syftar förevarande bestämmelse till att tydliggöra att ett sådant undantag även gäller i fråga om konsumentens meddelande om att han utövar ångerrätten. Detsamma gäller i förhållan- de till konsumentens meddelande om att avtalet hävs på grund av att näringsidkaren inte fullgjort sin prestation i tid (jfr 2 kap. 17 § och 4 kap. 11 §), trots att lagen här inte anger någon särskild tidsfrist för meddelan- det.

Bestämmelsen innebär alltså att konsumenten får åberopa meddelandet även om det på grund av ett missöde vid befordran har försenats, för- vanskats eller inte alls har kommit fram.

Frågan om ett meddelande om utövande av ångerrätten har sänts i rätt tid avgörs med tillämpning av de frister för ångerrätten som anges i lagen (se 2 kap. 9–11 §§, 3 kap. 7 och 8 §§ samt 4 kap. 5 och 6 §§). För med- delanden om att avtalet hävs på grund av dröjsmål på näringsidkarens sida anger lagen visserligen inte någon särskild tidsfrist. Av allmänna avtalsrättsliga principer, t.ex. om klargörandeplikt och skyldigheten att vara lojal i ett avtalsförhållande, följer dock att konsumenten inte kan vänta orimligt länge med sin hävningsförklaring.

Kravet på att meddelandet skall ha sänts på ett ändamålsenligt sätt innebär att konsumenten skall välja ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. Meddelandet kan oftast sändas med post, telefax eller e-post. Eftersom lagen inte uppställer något formkrav för dessa meddelanden, kan det även lämnas muntligen, t.ex. vid ett tele- fonsamtal (se 2 kap. 9 och 17 §§, 3 kap. 7 § och 4 kap. 5 och 11 §§).

En annan fråga är vem som är behörig att ta emot meddelanden med verkan för näringsidkaren. Som regel får kravet på ett ändamålsenligt avsändande anses uppfyllt om meddelandet sänts till näringsidkarens adress. Om näringsidkaren i god ordning fullgjort sin informationsskyl- dighet, skall det inte heller föreligga någon tveksamhet om vilken adress som kan användas för ändamålet. Vidare gäller att en anställd för att vara behörig att ta emot ett meddelande inte nödvändigtvis måste ha en sådan ställning att han kan avtala med bindande verkan för näringsidkaren.

Bestämmelsen är uttömmande i den meningen att andra meddelanden enligt lagen, t.ex. en konsuments anvisningar enligt 2 kap. 13 § andra stycket om var näringsidkaren kan avhämta material eller en konsuments

Prop. 2004/05:13

177

begäran enligt 3 kap. 5 § att under avtalstiden få ta del av avtalsvillkoren Prop. 2004/05:13 i en handling, följer utgångspunkten i avtalsrätten. De befordras alltså på

konsumentens risk.

Bestämmelsen har utformats efter förebild av 47 § konsumentköp- lagen. Den praxis som utbildats kring den bestämmelsen kan ge viss väg- ledning även vid tillämpningen av denna paragraf.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005, då lagen (2000:274) om konsument- skydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal skall upphöra att gälla.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestäm- melser.

3.I fråga om försäkringsavtal som har förnyats efter ikraftträdandet gäller den nya lagen.

Enligt punkten 1 träder lagen i kraft den 1 april 2005. Då upphör 2000 års distansavtalslag att gälla.

I enlighet med allmänna principer blir lagen tillämplig endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. På avtal som har ingåtts före den 1 april 2005 är 2000 års distansavtalslag tillämplig såvida avtalet ryms inom den lagens tillämpningsområde. Detta framgår av punkten 2. Från- sett bestämmelserna om distansavtal om finansiella tjänster och finansiel- la instrument överensstämmer den nya lagen dock i stort med den gamla, och då har det naturligtvis mindre saklig betydelse om avtalet ingåtts före eller efter ikraftträdandet.

I förtydligande syfte har slutligen en uttrycklig övergångsbestämmelse (punkten 3) tagits in om att den nya lagen även gäller för försäkringsavtal som har förnyats efter ikraftträdandet.

11.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

97 a § Försäkringstagaren har rätt att säga upp försäkringen inom 30 dagar från den dag då han fick kännedom om att avtalet kommit till stånd. Detta gäller dock inte

1.försäkringar som grundas på kollektivavtal eller som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen, eller

2.försäkringar med en avtalad giltighetstid om sex månader eller mindre.

Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket, befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av avtalet.

Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till nackdel för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgivaren.

Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om en livförsäkringstaga- res rätt till tidig uppsägning av försäkringsavtalet. Bestämmelsen grundas på EG:s andra och tredje livförsäkringsdirektiv (se artikel 15 respektive 30; se även artikel 35 i det s.k. konsoliderade livförsäkringsdirektivet från år 2002) och infördes i samband med Sveriges anslutning till EES (se prop. 1992/93:222 s. 29 och 50).

178

Paragrafen har ändrats för att genomföra den ändring i det andra livför- Prop. 2004/05:13 säkringsdirektivet som föreskrivs i artikel 17 i det nya direktivet. För en

kommentar angående förhållandet mellan denna regel om uppsägnings- rätt och ångerrätten enligt distans- och hmeförsäljningslagen hänvisas till övervägandena avsnitt 5.12 där frågan behandlas närmare.

Ändringen innebär att fristen för försäkringstagarens uppsägning har förlängts från två veckor till 30 dagar. Fristen skall alltjämt räknas från den dag då försäkringstagaren fick kännedom om att avtalet kommit till stånd.

Uppsägningsrätten enligt bestämmelsen gäller även utom konsument- förhållanden och oberoende av om försäkringsavtalet utgör ett distans- avtal eller inte.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

2.I fråga om försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet och inte för- nyats därefter gäller äldre bestämmelser. Har förnyelse skett efter ikraftträdandet, gäller den nya lagen.

Den nya bestämmelsen träder i kraft den 1 april 2005 och skall i enlighet med allmänna principer tillämpas bara på försäkringsavtal som har in- gåtts efter ikraftträdandet och inte förnyats därefter. På avtal som har ingåtts före den 1 april 2005 skall således den kortare uppsägningsfristen om två veckor tillämpas. Men har avtalet förnyats efter denna tidpunkt, gäller den längre fristen om 30 dagar.

11.3Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

17 § Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta när- ingsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Underrättelse som sker inom två månader efter det att konsu- menten märkt felet skall alltid anses ha skett i rätt tid. Reklamation får dock inte ske senare än tre år eller, i fråga om arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentens skyldighet att rek- lamera om han vill åberopa att tjänsten är felaktig. För att vara bevarad vid sin rätt att göra gällande fel hos tjänsten skall konsumenten under- rätta näringsidkaren härom inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet; dock att en underrättelse som sker inom två måna- der efter det att konsumenten märkt felet alltid anses ha skett i rätt tid.

Ändringen i första stycket första meningen är av rent redaktionellt slag och har skett för att anpassa ordalydelsen till motsvarande bestämmelse i konsumentköplagen (23 § första stycket).

179

Ändringen i första stycket tredje meningen innebär att preskriptions- Prop. 2004/05:13 tiden har förlängts till tre år. Senast inom denna tid måste konsumenten

alltså underrätta näringsidkaren om att han vill göra gällande fel hos tjänsten. Annars förlorar han denna rätt, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse. Ändringen berör däremot inte den tio- åriga preskriptionstid som gäller vid reklamation av fel hos tjänster som avser arbete på mark eller byggnader m.m. Inte heller berörs de undantag från reklamationsplikten som följer av andra stycket. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.

20 § Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i för- hållande till felets betydelse för konsumenten.

Även om konsumenten inte kräver det får näringsidkaren avhjälpa felet, om han efter det att reklamation har kommit honom tillhanda utan uppskov erbjuder sig att göra detta och konsumenten inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har gett närings- idkaren tillfälle till det.

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt eller, om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet om tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

Paragrafen reglerar påföljden avhjälpande av fel hos tjänsten. I andra stycket har skett en mindre jämkning av ordalydelsen för att uppnå en ökad överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i konsumentköp- lagen (27 § konsumentköplagen). Justeringen innebär inte någon saklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.

28 § Konsumenten får kräva att näringsidkaren utför tjänsten.

Näringsidkaren är inte skyldig att utföra tjänsten, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om utförandet skulle medföra olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs. Om ett förhållande som nu nämnts upphör inom rimlig tid, får konsumenten dock kräva att näringsidkaren utför tjänsten.

Konsumenten förlorar rätten att kräva att näringsidkaren utför tjänsten, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Paragrafen reglerar konsumentens rätt att kräva att näringsidkaren utför den avtalade tjänsten. Paragrafen har tillförts ett nytt andra och tredje stycke. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.

I det nya andra stycket regleras uttryckligen det fallet att det föreligger ett absolut hinder att utföra tjänsten och att ett hinder att fullgöra upphör. I så fall är näringsidkaren inte skyldig att utföra tjänsten. När förhållan- det upphört kan konsumenten dock kräva att tjänsten utförs.

Det nya tredje stycket inför en uttrycklig preklusionsbestämmelse. Konsumenten förlorar sin rätt att kräva fullgörelse om han väntar orim- ligt länge med att framställa kravet.

Ändringarna innebär sammantaget att regleringen jämkas till bättre överensstämmelse med bestämmelserna i konsumentköplagen om köpa- rens rätt att kräva fullgörande av köpet (12 § konsumentköplagen).

180

Ändringarna är avsedda att huvudsakligen innefatta en kodifiering av Prop. 2004/05:13 gällande rätt och medför därmed inga sakliga ändringar.

31 § Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hin- der utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll och egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt denna paragraf inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Paragrafen reglerar näringsidkarens skadeståndsskyldighet vid dröjsmål och vid fel hos tjänsten. Ändringarna i fjärde och femte stycket har skett i syfte att nå en bättre överensstämmelse med motsvarande reglering i konsumentköplagen (31 och 32 §§ konsumentköplagen) och innebär vissa inskränkningar av ansvaret för produktskada. Bestämmelsen har utformats så att den knyter an till lagens definition av ”konsument”. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

I fjärde stycket har som en ytterligare förutsättning för näringsidkarens produktansvar införts ett krav på att den skadade egendomen skall vara avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Begreppet har samma betydelse här som vid tillämpningen av 31 § kon- sumentköplagen. Används egendomen både för enskilt ändamål och i näringsverksamhet, blir det således avgörande vilken användning som är den huvudsakliga. I regel torde det framgå av egendomens beskaffenhet hur den är avsedd att användas (jfr prop. 1989/90:89 s. 60 och 132).

I femte stycket har friskrivningsmöjligheten för förluster i näringsverk- samhet utökats så att den även omfattar produktansvaret enligt fjärde stycket. Härigenom möjliggörs för näringsidkaren och konsumenten att avtala om att t.ex. sådana följdförluster som på grund av en ersättnings- gill sakskada enligt fjärde stycket uppkommer i konsumentens egen när- ingsverksamhet inte skall omfattas av produktansvaret. Som exempel på sådana följdförluster som avtalsmöjligheten är avsedd att omfatta kan nämnas uteblivna intäkter eller andra förluster i en av konsumenten bedriven näringsverksamhet som uppstått som en följd av att konsumen- ten, på grund av att näringsidkaren begått ett fel vid reparation av konsu- mentens bil, förhindrats att tillfälligt utnyttja sin privata bil i närings- verksamheten.

181

33 § Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårds- Prop. 2004/05:13 löshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens

beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna säkerhets- information som han enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451) har förelagts att lämna eller sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffen- het eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1995:450) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även ersätt- ning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör kon- sumenten eller någon medlem av hans hushåll och egendomen är avsedd huvud- sakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

Paragrafen reglerar branschorganisationers, materialleverantörers, mate- rialtillverkares och annan tredje mans civilrättsliga s.k. marknadsförings- ansvar gentemot konsumenten. Genom ändringen i tredje stycket har skadeståndsskyldigheten för produktskada begränsats något genom den tillkommande förutsättningen att den skadade egendomen skall vara avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. För en kommentar till innebörden av detta begrepp hänvisas här till 31 § fjärde stycket. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.

Begränsning av skadan

50 a § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

Genom paragrafen, som är ny, införs en mot 42 § konsumentköplagen svarande bestämmelse om skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada. Paragrafens numrering har anpassats till de av riksdagen nyligen beslutade reglerna (51–61 §§) om konsumentskydd vid småhus- byggande, vilka träder i kraft den 1 januari 2005 (se prop. 2003/04:45). Övervägandena finns i avsnitt 8.4.

Bestämmelsen, som kodifierar gällande rätt, ger uttryck för den gene- rellt giltiga principen att en skadelidande part är skyldig att vara aktivt verksam för att begränsa sin förlust. Detta gäller såväl när det är konsu- menten som har rätt till skadestånd från näringsidkaren, som när närings- idkaren har rätt till skadestånd från konsumenten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestäm- melser.

Av punkten 1 framgår att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 april 2005. De skall, i enlighet med allmänna principer, tillämpas bara på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. Detta framgår av punkten 2.

182

11.4 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen Prop. 2004/05:13 (1990:932)

23 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande som lämnas inom två månader efter det att köpa- ren märkt felet skall alltid anses ha lämnats i rätt tid. I fall som avses i 1 § andra stycket kan meddelande om felet i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom tre år från det att han har tagit emot varan, förlo-

 

rar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande

 

utfästelse.

 

Paragrafen innehåller bestämmelser om köparens skyldighet att reklame-

 

ra om han vill åberopa att varan är felaktig. För att vara bevarad vid sin

 

rätt att göra gällande fel i varan skall köparen till säljaren lämna medde-

 

lande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt

 

felet; dock att ett meddelande som lämnas inom två månader efter det att

 

köparen märkt felet alltid anses ha lämnats i rätt tid. Ändringen i tredje

 

stycket innebär att preskriptionstiden har förlängts till tre år. Senast inom

 

denna tid måste köparen alltså meddela säljaren att han vill göra gällande

 

fel i varan, annars förlorar han denna rätt, om inte annat följer av en

 

garanti eller liknande utfästelse. Ändringen berör däremot inte de undan-

 

tag från reklamationsplikten som följer av 24 §. Övervägandena finns i

 

avsnitt 8.1.

 

27 § Kräver köparen en annan påföljd än avhjälpande eller omleverans, har sälja-

 

ren trots detta rätt att på egen bekostnad vidta sådan åtgärd, om han efter det att

 

reklamation har kommit honom tillhanda utan uppskov erbjuder sig att göra detta

 

samt åtgärden kan ske inom skälig tid därefter och utan kostnad eller väsentlig

 

olägenhet för köparen.

 

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller

 

företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omstän-

 

digheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller

 

omleverans från säljarens sida.

 

Paragrafen reglerar säljarens rätt att avhjälpa fel i en vara. Ändringarna i

 

första stycket har skett i syfte att jämka bestämmelsen till närmare öve-

 

rensstämmelse med konsumenttjänstlagens reglering (se 20 § konsument-

 

tjänstlagen) av tidpunkten inom vilken ett erbjudande om avhjälpande

 

skall lämnas och den tid inom vilken åtgärden skall ske. Justeringen

 

torde endast innebära en marginell saklig ändring. Övervägandena finns i

 

avsnitt 8.4.

 

31 § Säljarens skadeståndsskyldighet enligt 30 § omfattar även skada som på

 

grund av fel på den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen

 

eller någon medlem i hans hushåll och egendomen är avsedd huvudsakligen för

 

ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

 

I paragrafen behandlas säljarens köprättsliga skadeståndsansvar med

 

avseende på produktskador. Paragrafen har, utan att någon saklig ändring

 

är avsedd, ändrats för att knyta an till lagens definition av ”konsument”.

 

Frågan har behandlats i avsnitt 8.2.

183

 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Prop. 2004/05:13

1.Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmel-

ser.

Av punkten 1 framgår att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 april 2005. De skall, i enlighet med allmänna principer, tillämpas bara på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. Detta framgår av punkten 2.

11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

2 § Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer.

Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten.

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av distans- och hemförsäljningslagen (2004:000).

Paragrafens första och andra stycke innehåller regler om näringsidkarens informationsplikt vid all s.k. tillfällighetshandel, oavsett om den bedrivs i lokaler eller liknande utrymmen som utnyttjas vid enstaka tillfällen eller för kortare tid, från försäljningsstånd, fordon eller andra anordningar som har ställts upp utomhus eller genom kringföring. Bestämmelserna gäller även vid torghandel, marknadshandel samt handel som sker på mässa eller liknande (se prop. 1990/91:17 s. 17 och 29 f.).

Undantaget i paragrafens tredje stycke har ändrats så att det hänvisar till den nya distans- och hemförsäljningslagen. Undantaget, som syftar till att undvika en dubbelreglering (se prop. 1990/91:17 s. 30), innebär att för de avtal som omfattas av distans- och hemförsäljningslagen gäller de mer långtgående informationskraven i den lagen i stället för bestämmel- serna i första och andra stycket. Enligt distans- och hemförsäljningslagen gäller dock vid hemförsäljning en värdegräns om 300 kronor för att lagen skall vara tillämplig (se 4 kap. 1 § andra stycket 1). Oaktat det som sägs i tredje stycket är informationskraven i första stycket således tillämpliga också vid hemförsäljning, när priset understiger det nämnda beloppet.

Ikraftträdandebestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

Den nya bestämmelsen träder i kraft den 1 april 2005 och skall tillämpas vid försäljning som äger rum efter denna tidpunkt.

184

11.6

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:351) om

Prop. 2004/05:13

 

handelsagentur

 

17 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försäljning eller köp på huvudmannens vägnar.

I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns särskilda bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen (2004:000).

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln om förhållandet till tredje man i fråga om behörigheten att ingå avtal. I andra stycket erinras om att det finns särskilda bestämmelser för vissa typer av avtal.

Hänvisningen i paragrafens andra stycke har ändrats så att den hän- visar till den nya distans- och hemförsäljningslagen. Hänvisningen tar sikte på bestämmelsen i 5 kap. 1 § om behörighet för näringsidkarens ombud.

22 § Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för sålda varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med betalningen eller nedsätt- ning i priset eller annan ändring i avtalet.

Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har vidtagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som har tilldelats agenten, skall huvudmannen, om han inte vill godkänna åtgärden, meddela tredje man detta utan oskäligt uppe- håll. Gör han inte det, anses han ha godkänt åtgärden.

I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns särskilda bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen (2004:000).

Paragrafens första och andra stycke innehåller huvudreglerna om för- hållandet till tredje man i fråga om behörigheten att ta emot betalning, medge anstånd med betalningen eller prisnedsättning eller annan ändring i avtalet. I tredje stycket erinras om att det finns särskilda bestämmelser för vissa typer av avtal.

Hänvisningen i paragrafens tredje stycke har ändrats så att den hän- visar till den nya distans- och hemförsäljningslagen. Även här är det bestämmelsen i 5 kap. 1 § om behörighet för näringsidkarens ombud som kan få betydelse i sammanhanget.

Ikraftträdandebestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.

Enligt bestämmelsen träder ändringarna i kraft den 1 april 2005. Någon övergångsbestämmelse har inte ansetts motiverad.

185

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2002/65/EG av den 23 september 2002

om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG

Prop. 2004/05:13

Bilaga 1

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenska- pen, särskilt artikel 47.2 samt artiklarna 55 och 95 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande2,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget3, och

av följande skäl:

(1)Åtgärder bör vidtas för att inom ramen för förverkligandet av den inre marknadens mål gradvis befästa denna marknad. Dessa åtgärder bör även bidra till en hög konsumentskyddsnivå, i enlighet med artiklarna 95 och 153 i fördraget.

(2)Såväl för konsumenter som för leverantörer av finansiella tjänster kommer distansförsäljning av finansiella tjänster att utgöra ett av de främsta konkreta resultaten av den inre marknadens fullbordan.

(3)Inom ramen för den inre marknaden ligger det i konsumenternas intresse att utan åtskillnad kunna få tillgång till ett så stort utbud som möjligt av de finansiella tjänster som är tillgängliga i gemenskapen, så att de kan välja dem som bäst passar deras behov. För att säkerställa konsu- menternas väsentliga rätt till valfrihet krävs en hög konsumentskydds- nivå, så att konsumenternas förtroende för distansförsäljning ökar.

(4)För att den inre marknaden skall fungera väl, är det viktigt att konsu- menterna kan förhandla fram och ingå avtal med en leverantör som är etablerad i andra medlemsstater, oavsett om leverantören även är etable- rad i den medlemsstat där konsumenten är bosatt eller inte.

1EGT C 385, 11.12.1998, s. 10 och EGT C 177 E, 27.6.2000, s. 21.

2EGT C 169, 16.6.1999, s. 43.

3Europaparlamentets yttrande av den 5 maj 1999 (EGT C 297, 1.10.1999, s. 207), rådets gemensamma ståndpunkt av den 19 december 2001 (EGT C 58 E, 5.3.2002, s. 32) och Europaparlamentets beslut av den 14 maj 2002 (ännu ej offentliggjort i EGT). Rådets beslut

av den 26 juni 2002 (ännu ej offentliggjort i EGT).

186

(5) Finansiella tjänster är till följd av deras immateriella karaktär särskilt

Prop. 2004/05:13

lämpade för distansförsäljning. Inrättandet av en rättslig ram för distans-

Bilaga 1

försäljning av finansiella tjänster bör därför öka konsumenternas förtro-

 

ende för användning av ny teknik för distansförsäljning av finansiella

 

tjänster, till exempel elektronisk handel.

 

(6)Detta direktiv bör tillämpas i enlighet med fördraget och sekundär- rätten, inklusive direktiv 2000/31/EG4 om elektronisk handel, vilket endast är tillämpligt på de transaktioner som omfattas av det direktivet.

(7)Syftet med detta direktiv är att uppnå ovannämnda mål utan att det påverkar tillämpningen av den gemenskapslagstiftning eller nationella lagstiftning som reglerar friheten att tillhandahålla tjänster eller i före- kommande fall medlemsstatens kontroll och/eller medlemsstaternas system för auktorisation eller tillsyn om detta är förenligt med gemen- skapslagstiftningen.

(8)Detta direktiv, och i synnerhet de bestämmelser som rör information om klausuler i avtalet om vilken lag som skall tillämpas på avtalet och/eller vilken domstol som är behörig, påverkar inte tillämpningen på distansförsäljning av finansiella tjänster av rådets förordning (EG) nr

44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 eller 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.

(9)För att uppnå målen i handlingsplanen för finansiella tjänster krävs det en ännu högre nivå av konsumentskyddet inom vissa områden. Detta innebär större konvergens, bland annat beträffande icke harmoniserade kollektiva investeringsfonder, uppföranderegler för investeringstjänster och konsumentkrediter. I avvaktan på att en sådan konvergens uppnås bör konsumentskyddet vidmakthållas på en hög nivå.

(10)I Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal6 fastställs de viktigaste bestämmelserna för sådana distansavtal om varor eller tjänster som ingås mellan en leverantör och en konsument. Finansiella tjänster omfattas emellertid inte av ovannämnda direktiv.

(11)Inom ramen för sin undersökning för att fastställa behovet av sär- skilda åtgärder på området för finansiella tjänster uppmanade kommis- sionen samtliga berörda parter att framföra sina synpunkter, särskilt i samband med utarbetandet av grönboken "Finansiella tjänster: att tillgo- dose konsumenternas förväntningar". De samråd som ägde rum i detta sammanhang visade att konsumentskyddet behöver stärkas på detta område. Kommissionen har därför beslutat att lägga fram ett särskilt förslag om distansförsäljning av finansiella tjänster.

4

EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

 

5

EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

 

6

EGT L 144, 4.6.1997, s. 19.

187

(12) Om medlemsstaterna antar motstridiga eller olika bestämmelser om

Prop. 2004/05:13

konsumentskydd vid distansförsäljning av finansiella tjänster till konsu-

Bilaga 1

menter skulle detta inverka negativt på den inre marknadens funktion och

 

på konkurrensen mellan företagen på denna marknad. Det är därför nöd-

 

vändigt att på detta område införa gemensamma regler på gemenskaps-

 

nivå, som inte innebär någon minskning av det allmänna konsument-

 

skyddet i medlemsstaterna.

 

(13)En hög konsumentskyddsnivå bör säkerställas genom detta direktiv i syfte att säkerställa fri rörlighet för finansiella tjänster. Medlemsstaterna bör inte kunna besluta om andra bestämmelser än dem som fastställs i detta direktiv på de områden som harmoniseras i direktivet, om det inte särskilt anges i detta.

(14)Detta direktiv omfattar alla finansiella tjänster som kan tillhanda- hållas på distans. Vissa finansiella tjänster regleras emellertid av särskilda bestämmelser i gemenskapslagstiftningen. Dessa särskilda bestämmelser fortsätter att vara tillämpliga på sådana finansiella tjänster. Det är dock lämpligt att fastställa principer för distansförsäljning av sådana tjänster.

(15)De avtal som förhandlas fram på distans innebär att olika sorters teknik för distanskommunikation används inom ramen för ett system för försäljning eller tillhandahållande av tjänster där leverantören och konsu- menten inte är närvarande samtidigt. Den ständiga utvecklingen av denna teknik gör det nödvändigt att fastställa vilka principer som skall gälla och då även för sådan teknik som ännu bara används i begränsad omfattning. Distansavtal är därför sådana avtal där anbud, förhandling och ingående sker på distans.

(16)Ett och samma avtal som omfattar flera på varandra följande trans- aktioner eller separata transaktioner av samma slag fördelade över tiden kan ha olika rättslig innebörd i de olika medlemsstaterna. Det är emeller- tid viktigt att direktivet tillämpas på samma sätt i samtliga medlemssta- ter. Detta direktiv bör därför anses tillämpligt på den första i en rad på varandra följande transaktioner eller separata transaktioner av samma slag fördelade över tiden och kan anses utgöra en helhet, oberoende av om denna transaktion eller denna rad av transaktioner är föremål för ett enda avtal eller för flera på varandra följande avtal.

(17)Med ett "inledande avtal om tjänster" avses till exempel att öppna ett bankkonto, skaffa ett kreditkort, ingå ett avtal om förvaltning av värde- papper, medan en "transaktion" avser till exempel insättning eller uttag från bankkontot, betalningar med kreditkort eller transaktioner inom ramen för avtalet om förvaltning av värdepapper. Tillägg av nya delar till ett inledande avtal om tjänster, till exempel en möjlighet att använda ett elektroniskt betalningsinstrument tillsammans med det egna befintliga bankkontot utgör inte en "transaktion" utan ytterligare ett avtal på vilket detta direktiv är tillämpligt. Teckning av nya andelar i samma fond för kollektiva investeringar betraktas som en transaktion av "på varandra följande transaktioner av samma slag".

188

(18) Genom att direktivet hänvisar till ett system för tillhandahållande av

Prop. 2004/05:13

tjänster som organiseras av leverantörer av finansiella tjänster, undantas

Bilaga 1

därför från dess tillämpningsområde sådana tjänster som endast tillhan-

 

dahålls tillfälligt utanför affärsstrukturer som inrättats för att ingå

 

distansavtal.

 

(19)Leverantören är den person som tillhandahåller tjänster på distans. Detta direktiv bör emellertid också tillämpas då en mellanhand medver- kar i något led i försäljningen. Det sätt på vilket denna medverkan sker och omfattningen av densamma talar för att relevanta bestämmelser i detta direktiv bör tillämpas på mellanhanden, oberoende av dennes juri- diska ställning.

(20)Som "varaktiga medier" räknas bland annat disketter, CD-rom, DVD och den hårddisk i konsumentens dator på vilken elektronisk post lagras, men inte webbplatser på Internet, utom de som uppfyller de krite- rier som ingår i definitionen av ett varaktigt medium.

(21)Användningen av teknik för distanskommunikation bör inte leda till att kundens information begränsas på ett obefogat sätt. För att säkerställa öppenhet fastställs i detta direktiv krav för att uppnå en lämplig nivå för den information som skall ges till konsumenten, såväl före avtalets ingå- ende som därefter. Innan ett avtal ingås bör konsumenten få nödvändig information för att på ett godtagbart sätt kunna bedöma den finansiella tjänsten och därmed kunna göra ett välgrundat val. Leverantören bör uttryckligen ange hur länge hans erbjudande gäller.

(22)Den information som räknas upp i detta direktiv omfattar allmän information, som gäller för alla typer av finansiella tjänster. Kraven på annan information om en viss tjänst, till exempel en försäkrings omfatt- ning, specificeras inte endast i detta direktiv. Denna typ av information bör i förekommande fall ges i enlighet med tilllämplig gemenskapslag- stiftning eller nationell lagstiftning som antagits i överensstämmelse med gemenskapsrätten.

(23)För att säkerställa ett så gott konsumentskydd som möjligt är det viktigt att konsumenten är tillräckligt informerad om bestämmelserna i detta direktiv och om eventuella uppförandekoder på detta område. Kon- sumenten bör även ha en ångerrätt.

(24)När ångerrätt inte gäller på grund av att konsumenten uttryckligen begärt att ett avtal skall fullgöras, bör leverantören informera konsu- menten om detta.

(25)Konsumenten bör skyddas mot icke beställda tjänster. Konsumenten bör vara befriad från alla skyldigheter i fråga om icke beställda tjänster och frånvaro av svar bör inte tolkas som samtycke från konsumentens sida. Denna regel bör dock inte utgöra något hinder för tyst förlängning av avtal som vederbörligen ingåtts mellan parterna, när detta medges enligt medlemsstaternas lagstiftning.

189

(26) Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att effektivt skydda

Prop. 2004/05:13

de konsumenter som inte vill bli kontaktade med hjälp av viss kommu-

Bilaga 1

nikationsteknik eller vid vissa tider. Detta direktiv bör inte påverka

 

tillämpningen av de särskilda garantier som gemenskapslagstiftningen ger

 

konsumenten i fråga om skydd för privatlivet och för personuppgifter.

 

(27)För att skydda konsumenterna bör det i medlemsstaterna finnas lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och domstolsprövning för att lösa eventuella tvister mellan leverantörer och konsumenter, och i förekommande fall bör befintliga förfaranden användas.

(28)Medlemsstaterna bör även uppmuntra de offentliga eller privata organ som har inrättats för att reglera tvister utanför domstol att samar- beta för att lösa gränsöverskridande tvister. Ett sådant samarbete skulle bland annat kunna innebära att konsumenten ges möjlighet att vända sig till organ som inte är domstolar i den medlemsstat där denne är bosatt för att framföra klagomål mot leverantörer som är etablerade i andra med- lemsstater. Inrättandet av Nätverket för klagomål mot finansiella tjänster (FIN-NET) innebär ökad hjälp till konsumenterna när de använder gräns- överskridande tjänster.

(29)Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, utvidga det skydd som direktivet ger till att även omfatta icke vinstdrivande organisationer och sådana personer som använder sig av finansiella tjänster i syfte att bli företagare.

(30)Detta direktiv bör även omfatta fall där den nationella lagstiftningen beaktar möjligheten att en konsument gör ett bindande avtalsmässigt uttalande.

(31)Bestämmelserna i detta direktiv om leverantörens val av språk bör inte påverka de bestämmelser i den nationella lagstiftningen om val av språk som fastställts i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen.

(32)Gemenskapen och medlemsstaterna har gjort åtaganden inom ramen för Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) om möjligheten för euro- peiska konsumenter att köpa bank- och investeringstjänster utomlands. Enligt GATS får medlemsstaterna besluta om åtgärder av försiktighets- skäl, vilket även inbegriper åtgärder till skydd för investerare, insättare, försäkringstagare och de personer som har rätt till en finansiell tjänst från en leverantör. Sådana åtgärder får dock inte innebära att restriktioner som går längre än vad som är motiverat för att skydda konsumenterna införs.

(33)Inför antagandet av detta direktiv bör anpassning ske av tillämp- ningsområdet för direktiv 97/7/EG och Europaparlamentets och rådets

direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen7 samt tillämpningsområdet för perio- den för upphävande enligt rådets direktiv 90/619/EEG av den 8 novem-

7 EGT L 166, 11.6.1998, s. 51. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/31/EG (EGT

 

L 178, 17.7.2000, s. 1).

190

ber 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster8.

(34) Eftersom målet för detta direktiv, nämligen fastställandet av gemen- samma regler i fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster till kon- sumenter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördra- get. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.Syftet med detta direktiv är en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter.

2.Vid sådana avtal om finansiella tjänster som omfattar ett inledande avtal om tjänster som följs av på varandra följande transaktioner eller en rad separata transaktioner av samma slag fördelade över tiden, skall bestämmelserna i detta direktiv endast tillämpas på det inledande avtalet.

Om det inte finns något inledande avtal om tjänster, men de på varandra följande transaktionerna eller separata transaktionerna av samma slag fördelade över tiden utförs mellan samma avtalsslutande parter, skall artiklarna 3 och 4 endast tillämpas när den första transaktionen utförs. Om det under mer än ett år inte utförs någon transaktion av samma slag skall emellertid nästa transaktion anses vara den första i en ny rad av transaktioner och följaktligen skall artiklarna 3 och 4 gälla.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) distansavtal: alla avtal om finansiella tjänster som ingås mellan en leverantör och en konsument inom ramen för ett system för distansför- säljning eller tillhandahållande av tjänster på distans organiserat av leve- rantören, som för detta avtal uteslutande använder en eller flera tekniker för distanskommunikation fram till och med den tidpunkt då avtalet ingås.

8 EGT L 330, 29.11.1990, s. 50. Direktivet senast ändrat genom direktiv 92/96/EEG (EGT L 360, 9.12.1992, s. 1).

Prop. 2004/05:13

Bilaga 1

191

b) finansiell tjänst: alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, för- säkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar.

c)leverantör: varje privat eller offentlig fysisk eller juridisk person som, inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet, i egenskap av avtals- part tillhandahåller tjänster som är föremål för distansavtal.

d)konsument: varje fysisk person som ingår distansavtal för ändamål som inte omfattas av hans närings- eller yrkesverksamhet.

e)teknik för distanskommunikation: varje teknik som, utan att leveran- tören och konsumenten är fysiskt närvarande samtidigt, kan användas för distansförsäljning av en tjänst mellan dessa parter.

f)varaktigt medium: varje medel som gör det möjligt för konsumenten att bevara information, som riktas till denne personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen.

g)operatör eller leverantör av teknik för distanskommunikation: varje offentligrättslig eller privaträttslig fysisk eller juridisk person, vars närings- eller yrkesverksamhet inbegriper att tillhandahålla leverantörer en eller flera tekniker för distanskommunikation.

Artikel 3

Information till konsumenten innan distansavtal ingås

1. I rimlig tid innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett anbud skall denne ges följande information om

1.leverantören:

a)Leverantörens identitet och huvudsakliga verksamhet, den geografiska adress där leverantören är etablerad och alla andra geografiska adresser som är relevanta för kundens kontakter med leverantören.

b)Identiteten på den som företräder leverantören i den medlemsstat där konsumenten är bosatt och den geografiska adress som är relevant för kundens kontakter med företrädaren, om det finns någon företrädare.

c)Om konsumenten har affärsmässiga kontakter med någon annan yrkesutövare än leverantören, dennes identitet, i vilken egenskap denna yrkesutövare handlar gentemot konsumenten och den geografiska adress som är relevant för kundens kontakter med denna person.

d)Om leverantören är registrerad i ett handelsregister eller liknande offentligt register, uppgift om vilket handelsregister denne är registrerad i samt registreringsnummer eller motsvarande identifieringsuppgifter i

detta register.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 1

192

e) Om leverantörens verksamhet kräver tillstånd, uppgifter om den berörda tillsynsmyndigheten.

2.den finansiella tjänsten:

a)En beskrivning av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper.

b)Det totalpris som konsumenten skall betala till leverantören för den finansiella tjänsten, med uppgift om alla arvoden, avgifter och kostnader samt alla skatter och avgifter som betalas genom leverantören, eller, om ett exakt pris inte kan anges, grunden för beräkningen av priset vilket gör det möjligt för konsumenten att kontrollera detta.

c)I förekommande fall, upplysning om att den finansiella tjänsten gäller instrument som medför särskilda risker beroende på deras särdrag eller de transaktioner som skall utföras eller vilkas pris beror på sådana sväng- ningar på finansmarknaden som leverantören inte kan påverka och om att tidigare fullgöranden inte är indikatorer för framtida fullgöranden.

d)Uppgifter om förekomsten av eventuella andra skatter och avgifter och/eller kostnader som varken betalas genom leverantören eller påförs av denne.

e)Eventuella begränsningar av den tid under vilken informationen är giltig.

f)Sättet för betalning och för fullgörande.

g)Alla särskilda extra kostnader som konsumenten kan bli tvungen att betala vid användning av tekniken för distanskommunikation, om sådana extra kostnader tas ut.

3.distansavtalet:

a)Förekomsten eller frånvaron av ångerrätt i enlighet med artikel 6 och, för det fall ångerrätt föreligger, dess varaktighet och villkoren för dess utövande, inklusive uppgift om det belopp konsumenten kan bli skyldig att betala på grundval av artikel 7.1 samt vad som kan bli följderna av att inte utöva denna rättighet.

b)Distansavtalets kortaste löptid, vid avtal om fortlöpande eller perio- diskt återkommande finansiella tjänster.

c)Information om den rätt parterna kan ha enligt avtalsvillkoren att säga upp distansavtalet i förväg eller ensidigt samt om eventuella påföljder enligt avtalet i dessa fall.

d)Praktiska anvisningar för utövande av ångerrätten med angivande av bland annat den adress till vilken meddelandet om att konsumenten avser att utöva sin ångerrätt skall sändas.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 1

193

Prop. 2004/05:13 e) Den medlemsstat eller de medlemsstater vars lagstiftning ligger till Bilaga 1

grund för de kontakter som leverantören tar med konsumenten innan distansavtalet ingås.

f)Eventuella klausuler i avtalet om vilken lag som skall tillämpas på distansavtalet och/eller vilken domstol som är behörig.

g)På vilket eller vilka språk avtalsvillkoren och den förhandsinformation som anges i denna artikel tillhandahålls samt även på vilket eller vilka språk leverantören, med konsumentens medgivande, åtar sig att kommu- nicera under avtalets löptid.

4.prövning:

a)Huruvida det finns tillgång till en mekanism för klagomål och pröv- ning utanför domstol för den konsument som är part i distansavtalet och hur konsumenten i så fall skall gå till väga.

b)Uppgift om att det finns garantifonder eller andra ersättningssystem

som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar9 och Europa-

parlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare10.

2.Den information som avses i punkt 1, vars kommersiella syfte tydligt skall framgå, skall ges tydligt och begripligt på ett sätt som är anpassat till den teknik för distanskommunikation som används, med vederbörlig hänsyn till i synnerhet principerna om redlighet i affärstransaktioner och om skydd av dem som enligt medlemsstatens lagstiftning inte kan ge sitt medgivande, t.ex. underåriga.

3.För taltelefonikommunikationer gäller följande:

a)Leverantörens identitet och det kommersiella syftet med den telefon- kontakt som leverantören har tagit initiativet till skall anges klart i början av alla samtal med konsumenten.

b)Om konsumenten uttryckligen medger det behöver endast följande uppgifter lämnas:

- Identiteten på den person som är i kontakt med konsumenten och den- nes anknytning till leverantören.

- En beskrivning av den finansiella tjänstens viktigaste egenskaper.

- Det totalpris som konsumenten skall betala till leverantören för den finansiella tjänsten, inklusive alla skatter och avgifter som betalas genom leverantören, eller, om ett exakt pris inte kan anges, grunden för beräknin- gen av priset vilket gör det möjligt för konsumenten att kontrollera detta.

9 EGT L 135, 31.5.1994, s. 5.

 

10 EGT L 84, 26.3.1997, s. 22.

194

- Uppgifter om förekomsten av eventuella andra skatter och avgifter

Prop. 2004/05:13

och/eller kostnader som varken betalas genom leverantören eller påförs

Bilaga 1

av denne.

 

- Förekomsten eller frånvaron av ångerrätt i enlighet med artikel 6 och,

 

för det fall ångerrätt föreligger, dess varaktighet och villkoren för dess

 

utövande, inklusive uppgift om det belopp konsumenten kan bli skyldig

 

att betala på grundval av artikel 7.1.

 

Leverantören skall informera konsumenten om att annan information

 

finns tillgänglig på begäran och om vad denna information avser. Leve-

 

rantören skall under alla omständigheter lämna fullständig information

 

när denne fullgör sina skyldigheter enligt artikel 5.

 

4. Den information om avtalsförpliktelser som skall överlämnas till kon-

 

sumenten innan ett avtal undertecknas skall överensstämma med de

 

avtalsförpliktelser som följer av den lag som antas vara tillämplig på

 

distansavtalet om detta ingås.

 

Artikel 4

Ytterligare krav på information

1.Om det i gemenskapslagstiftningen finns bestämmelser om finansiella tjänster med ytterligare krav på förhandsinformation förutom dem som anges i artikel 3.1, skall dessa krav fortsätta att gälla.

2.I avvaktan på ytterligare harmonisering får medlemsstaterna behålla eller införa strängare bestämmelser om krav på förhandsinformation, om bestämmelserna är förenliga med gemenskapslagstiftningen.

3.Medlemsstaterna skall meddela kommissionen nationella bestämmel- ser om sådana krav på förhandsinformation som föreskrivs i punkterna 1 och 2 i denna artikel, om de går utöver de krav som anges i artikel 3.1. Kommissionen skall ta hänsyn till dessa nationella bestämmelser när den utarbetar den rapport som avses i artikel 20.2.

4.Kommissionen skall med alla lämpliga medel se till att information om de nationella bestämmelser som den underrättas om görs tillgänglig för konsumenter och leverantörer, så att det skapas en hög grad av öppenhet.

Artikel 5

Överlämnande av avtalsvillkoren och förhandsinformationen

1. I rimlig tid innan konsumenten är bunden av ett distansavtal eller ett anbud skall leverantören till konsumenten överlämna samtliga avtals- villkor och den information som avses i artikel 3.1 och artikel 4 i pappersform eller på annat varaktigt medium som är tillgängligt för kon-

sumenten.

195

2.Leverantören skall uppfylla sin skyldighet enligt punkt 1 omedelbart efter det att avtalet har ingåtts, om distansavtalet har ingåtts på konsu- mentens begäran med användning av en teknik för distanskommunika- tion som inte gör det möjligt att tillhandahålla avtalsvillkoren och infor- mationen i enlighet med punkt 1.

3.Konsumenten har rätt att på begäran erhålla avtalsvillkoren i pappers- form när som helst under den tid som avtalsförhållandet råder. Konsu- menten har dessutom rätt att ändra den teknik för distanskommunikation som används, såvida inte detta är oförenligt med det distansavtal som ingåtts eller den tillhandahållna finansiella tjänstens beskaffenhet.

Artikel 6

Ångerrätt

1. Medlemsstaterna skall se till att konsumenten har en tidsfrist på 14 kalenderdagar under vilken denne kan utöva sin ångerrätt utan att det leder till någon påföljd och utan att konsumenten behöver ange några skäl. Tidsfristen skall emellertid förlängas till 30 kalenderdagar i distans- avtal som rör livförsäkringar som omfattas av direktiv 90/619/EEG och transaktioner avseende privata individuella pensionsförsäkringar.

Tidsfristen för ångerrätten skall börja löpa

-den dag då distansavtalet ingås, med undantag av nämnda livförsäk- ringar, då tidsfristen börjar löpa vid den tidpunkt då konsumenten infor- meras om att distansavtalet har ingåtts, eller

-den dag då konsumenten erhåller avtalsvillkoren och informationen i enlighet med artikel 5.1 eller 5.2, om denna tidpunkt är senare än den tidpunkt som anges i första strecksatsen.

Medlemsstaterna får, utöver ångerrätten, föreskriva att distansavtal om investeringstjänster inte skall verkställas under den tidsfrist som före- skrivs i denna punkt.

2. Ångerrätten skall inte tillämpas på

a) finansiella tjänster, vilkas pris beror på sådana svängningar på finans- marknaden som leverantören inte kan påverka och som kan inträffa under tidsfristen för ångerrätten, såsom tjänster med anknytning till

-utländsk valuta,

-penningmarknadsinstrument,

-överlåtbara värdepapper,

-andelar i fondföretag,

-terminskontrakt, inbegripet motsvarande instrument med kontantavräk- ning,

-framtida räntesäkringsavtal,

-ränte-, valuta- och aktieswappar,

Prop. 2004/05:13

Bilaga 1

196

- köp- och säljoptioner avseende alla de instrument som anges i detta led,

Prop. 2004/05:13

inbegripet motsvarande instrument med kontantavräkning; denna kate-

Bilaga 1

gori inbegriper särskilt valuta- och ränteoptioner.

 

b)rese- och bagageförsäkringar eller liknande kortfristiga försäkringar med kortare löptid än en månad,

c)avtal som båda parter har fullgjort på konsumentens uttryckliga begä- ran, innan konsumenten har utövat sin ångerrätt.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att ångerrätten inte skall tillämpas på

a)krediter som huvudsakligen är avsedda för att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller en befintlig eller planerad byggnad eller för att renovera eller förbättra en byggnad, eller

b)krediter som säkras antingen genom inteckning i fast egendom eller en rättighet med anknytning till fast egendom, eller

c)uttalanden som konsumenter gjort under medverkan av en offentlig tjänsteman, under förutsättning att den offentlige tjänstemannen bekräftar att konsumenten har garanterats de rättigheter som avses i artikel 5.1.

Denna punkt skall inte påverka den rätt till betänketid som de konsu- menter har som är bosatta i de medlemsstater där denna rätt finns vid tidpunkten för antagandet av detta direktiv.

4.De medlemsstater som utnyttjar den möjlighet som anges i punkt 3 skall meddela kommissionen detta.

5.Kommissionen skall göra den information som medlemsstaterna med- delar tillgänglig för Europaparlamentet och rådet och se till att den också görs tillgänglig för de konsumenter och leverantörer som begär detta.

6.Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall denne, innan den gällande tidsfristen har löpt ut, meddela detta enligt de praktiska anvisningar som givits konsumenten i enlighet med artikel 3.1.3 d på ett sätt som gör att det kan styrkas i enlighet med den nationella lagstiftningen. Tidsfristen skall anses ha respekterats om meddelandet, på papper eller på annat för mot- tagaren tillgängligt varaktigt medium, avsänds innan tidsfristen löper ut.

7.Denna artikel är inte tillämplig på de kreditavtal som hävs i enlighet med artikel 6.4 i direktiv 97/7/EG eller artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för

köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egen- dom på tidsdelningsbasis11.

Om det till ett distansavtal om en viss finansiell tjänst har fogats ett annat distansavtal om tjänster som tillhandahålls av leverantören eller av en

11 EGT L 280, 29.10.1994, s. 83.

197

tredje man på grundval av en överenskommelse mellan tredje man och

Prop. 2004/05:13

leverantören, skall detta tilläggsavtal hävas utan påföljd, om konsumen-

Bilaga 1

ten utövar sin ångerrätt i enlighet med artikel 6.1.

 

8. Denna artikel skall inte påverka tillämpningen av medlemsstaternas

 

lagar och andra författningar om hävning eller uppsägning eller icke-

 

verkställbarhet av ett distansavtal eller konsumentens rätt att fullgöra sina

 

avtalsförpliktelser före den tid som fastställs i distansavtalet. Detta skall

 

gälla oberoende av villkoren för och de rättsliga följderna av att distans-

 

avtalet avslutas.

 

Artikel 7

Betalning för den tjänst som tillhandahållits innan ångerrätten utövas

1.Om konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet med artikel 6.1, kan konsumenten endast åläggas att så snart som möjligt betala för den tjänst som leverantören i enlighet med distansavtalet faktiskt har tillhandahållit. Fullgörandet av avtalet får inte påbörjas förrän konsumenten har gett sitt samtycke. Det belopp som skall betalas får inte

- överstiga ett belopp som står i proportion till omfattningen av den redan tillhandahållna tjänsten, jämförd med samtliga prestationer som före- skrivs i avtalet,

- i något fall vara så stort att det kan tolkas som en påföljd.

2.Medlemsstaterna får föreskriva att konsumenten inte är skyldig att utge någon ersättning när ett försäkringsavtal hävs.

3.Leverantören får inte kräva att konsumenten skall betala något belopp på grundval av punkt 1, om han inte kan styrka att konsumenten i veder- börlig ordning har underrättats om det belopp som skall betalas i enlighet med artikel 3.1.3 a. Leverantören får emellertid inte kräva denna betal- ning om leverantören utan föregående begäran från konsumentens sida har påbörjat fullgörandet av avtalet innan den tidsfrist för ångerrätten som anges i artikel 6.1 har löpt ut.

4.Leverantören skall så snart som möjligt och senast inom 30 kalender- dagar till konsumenten betala tillbaka alla belopp som leverantören erhållit från konsumenten i enlighet med distansavtalet, med undantag för det belopp som avses i punkt 1. Denna tidsfrist skall börja löpa den dag då leverantören erhåller meddelandet om att konsumenten utövar sin ångerrätt.

5.Konsumenten skall så snart som möjligt och senast inom 30 kalender- dagar till leverantören skicka tillbaka de belopp och/eller den egendom som konsumenten har erhållit från leverantören. Denna tidsfrist skall börja löpa den dag som konsumenten skickar meddelandet om att denne utövar sin ångerrätt.

198

Artikel 8

Prop. 2004/05:13

Betalning med kort

Bilaga 1

 

Medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga bestämmelser, så att konsumenten

-kan begära annullering av en betalning om konsumentens betalkort har använts på ett bedrägligt sätt inom ramen för distansavtal,

-i händelse av sådan bedräglig användning kan gottskrivas eller återfå de utbetalda beloppen.

Artikel 9

Icke beställda tjänster

Utan att det påverkar tillämpningen av medlemsstaternas bestämmelser om tyst förlängning av distansavtal, när sådana bestämmelser tillåter tyst förlängning, skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att

-förbjuda att finansiella tjänster tillhandahålls en konsument utan före- gående begäran från konsumentens sida, om detta tillhandahållande inne- fattar en begäran om omedelbar eller senare betalning,

-befria konsumenten från alla skyldigheter i händelse av ett tillhanda- hållande som inte har beställts, varvid frånvaron av svar inte skall anses utgöra samtycke.

Artikel 10

Icke begärd kommunikation

1. För att en leverantör skall få använda sig av följande tekniker för distanskommunikation måste konsumenten ge sitt samtycke på förhand:

a)Automatiska uppringningssystem utan mänsklig medverkan (uppring- ningsautomat).

b)Telefax.

2. Medlemsstaterna skall se till att annan teknik för distanskommunika- tion än den som avses i punkt 1, vilken möjliggör individuell kommuni- kation, endast får användas

a)om de berörda konsumenterna har lämnat sitt samtycke, eller

b)om konsumenten inte uttryckligen har motsatt sig detta.

3. De åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 får inte medföra några kostnader för konsumenterna.

199

Artikel 11

Prop. 2004/05:13

Påföljder

Bilaga 1

 

Medlemsstaterna skall föreskriva lämpliga påföljder för leverantören då

 

denne inte följer sådana nationella bestämmelser som har antagits i

 

enlighet med detta direktiv.

 

Medlemsstaterna får i detta syfte särskilt föreskriva att konsumenterna

 

kostnadsfritt och utan påföljd kan säga upp avtalet när som helst.

 

Dessa påföljder skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

 

Artikel 12

 

Direktivbestämmelsernas tvingande karaktär

 

1.Konsumenterna kan inte avstå från de rättigheter som de ges genom detta direktiv.

2.Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att se till att kon- sumenten inte berövas det skydd som han eller hon ges genom detta direktiv genom att lagen i ett tredje land väljs som tillämplig lag på avtalet, om avtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium.

Artikel 13

Prövning i domstol eller i administrativ ordning

1.Medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att säkerställa efterlevnaden av detta direktiv till konsumentens bästa.

2.De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser varigenom ett eller flera av följande organ, som bestäms i nationell lagstiftning, får väcka talan enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa organ för att säkerställa att de nationella bestämmelserna för genomförandet av detta direktiv tillämpas:

a)Offentliga organ eller deras företrädare.

b)Konsumentorganisationer som har ett berättigat intresse att skydda konsumenterna.

c)Yrkessammanslutningar som har ett berättigat intresse att få saken prövad.

3. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att

 

operatörer och leverantörer av teknik för distanskommunikation upphör

 

med sådana förfaranden som har förklarats strida mot detta direktiv, när

 

så är möjligt för dessa operatörer eller leverantörer och på grundval av ett

200

 

domstolsavgörande, administrativt beslut, eller beslut av en tillsynsmyn-

Prop. 2004/05:13

dighet som har delgivits dem.

Bilaga 1

Artikel 14

Prövning utanför domstol

1.Medlemsstaterna skall verka för införandet och utvecklingen av lämp- liga och effektiva klagomåls- och prövningsförfaranden utanför domstol varigenom tvister som rör konsumentfrågor avseende distansförsäljning av finansiella tjänster skall lösas.

2.Medlemsstaterna skall i synnerhet uppmuntra att de organ som är ansvariga för tvistlösning utanför domstol samarbetar för att lösa gräns- överskridande tvister som rör distansförsäljning av finansiella tjänster.

Artikel 15

Bevisbördan

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7.3, får medlemsstaterna föreskriva att bevisbördan kan läggas på leverantören när det gäller dennes skyldigheter att informera konsumenten samt konsumentens samtycke till avtalets ingående och, i förekommande fall, avtalets full- görande.

Ett avtalsvillkor varigenom föreskrivs att konsumenten skall ha bevis- bördan för att leverantören har iakttagit alla eller delar av de skyldigheter som leverantören har enligt detta direktiv skall betraktas som ett oskäligt avtalsvillkor i den mening som avses i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal12.

Artikel 16

Övergångsbestämmelser

Medlemsstaterna får föreskriva nationella bestämmelser som överens- stämmer med detta direktiv avseende leverantörer som är etablerade i en medlemsstat som ännu inte har införlivat detta direktiv och vars lagstift- ning inte innehåller några förpliktelser som överensstämmer med dem som det föreskrivs om i detta direktiv.

Artikel 17

Direktiv 90/619/EEG

I artikel 15.1 i direktiv 90/619/EEG skall första stycket ersättas med följande text:

12 EGT L 95, 21.4.1993, s. 29.

201

"1. Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare, som ingår ett individuellt livförsäkringsavtal, har rätt att säga upp avtalet inom 30 kalenderdagar från den dag han informeras om att avtalet ingåtts."

Artikel 18

Direktiv 97/7/EG

Direktiv 97/7/EG ändras på följande sätt:

1. I artikel 3.1 skall den första strecksatsen ersättas med följande:

"- som avser en finansiell tjänst som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om dis- tansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om änd- ring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG(*).

____________

(*) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16.”

2. Bilaga II skall utgå.

Artikel 19

Direktiv 98/27/EG

I bilagan till direktiv 98/27/EG skall följande punkt läggas till:

"11. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG(*).

____________

(*) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16.”

Artikel 20

Översyn

1.När detta direktiv har genomförts, skall kommissionen undersöka hur den inre marknaden för finansiella tjänster fungerar såvitt avser försälj- ning av dessa tjänster. Kommissionen skall sträva efter att analysera och beskriva de svårigheter som såväl konsumenter som leverantörer möter eller kan möta, särskilt sådana som beror på skillnader i nationella bestämmelser om information och ångerrätt.

2.Kommissionen skall senast den 9 april 2006 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om de problem som såväl konsumenter som leverantörer möter vid köp eller försäljning av finansiella tjänster, till- sammans med eventuella förslag om ändring och/eller ytterligare harmo- nisering av bestämmelserna som rör information och ångerrätt i gemen-

Prop. 2004/05:13

Bilaga 1

202

skapslagstiftningen om finansiella tjänster och/eller bestämmelserna i

Prop. 2004/05:13

artikel 3.

Bilaga 1

Artikel 21

Införlivande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 9 oktober 2004. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hän- visning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv samt en jämförelsetabell över bestämmelserna i detta direktiv och de nationella bestämmelser som antagits.

Artikel 22

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Euro- peiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 23

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 23 september 2002.

På Europaparlamentets vägnar

På rådets vägnar

P. COX

M. FISHER BOEL

Ordförande

Ordförande

203

Sammanfattning av departementspromemorian Distansavtal och fritidsevenemang (Ds 2001:1)

Prop. 2004/05:13

Bilaga 2

Enligt distansavtalslagen skall näringsidkaren fullgöra sin del av avtalet inom en viss tid. Kan näringsidkaren inte det, har konsumenten rätt att häva avtalet och få tillbaka vad han har betalat.

I denna promemoria behandlas frågan om det skall införas ett undantag från näringsidkarens återbetalningsskyldighet vid fritidsevenemang utomhus. Exempel på vad som avses är köp av biljetter till rockkonserter, fotbollsmatcher eller teaterföreställningar som skall äga rum utomhus. Ett annat exempel är avtal om deltagande i utomhustävlingar.

Det föreslås i promemorian att en arrangör av ett utomhusevenemang skall kunna avtala med konsumenten att någon återbetalningsskyldighet i fråga om erlagd betalning för biljetter eller anmälningsavgifter inte skall finnas om evenemanget måste ställas in på grund av vädret och det inte kan flyttas till ett annat tillfälle. Det kan gälla t.ex. när en skidtävling måste ställas in helt på grund av snöbrist.

Lagändringen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 2002.

204

Promemorians (Ds 2001:1) lagförslag

Prop. 2004/05:13

Bilaga 3

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal

Härigenom föreskrivs1 att 21 § lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §

Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumenten och näringsidkaren inte har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva distansavtalet eller hemförsäljningsavtalet. Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta.

Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast, dock senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens medde- lande om att avtalet hävts.

Vid avtal om ett kulturevene- mang, ett idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivi- tet utomhus kan konsumenten och näringsidkaren avtala att bestäm- melserna i andra och tredje styckena inte skall gälla om fritids- aktiviteten måste ställas in på grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31997L0007).

205

Sammanfattning av Konsumentverkets rapport Distansavtalslagen – en utvärdering

Prop. 2004/05:13

Bilaga 4

Konsumentverket har på uppdrag av regeringen genomfört en utvärde- ring av lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hem- försäljningsavtal, distansavtalslagen. Rapporten överlämnades till rege- ringen i december 2002. Nedan återges verkets egen sammanfattning av rapporten. Rapporten i sin helhet kan laddas ned från Konsumentverkets hemsida www.konsumentverket.se.

Konsumentverket har för att genomföra uppdraget haft kontinuerlig kon- takt med konsumentvägledningen i kommunerna. Verkets tillsyn över lagen har också varit en väsentlig del i uppfyllandet av uppdraget. Under hela perioden har verket också haft kontakt med företrädare för olika branschorganisationer.

Genom de kontakter som Konsumentverket haft med samtliga berörda parter på marknaden, konsumenter, vägledare och näringsidkare har det entydigt visat att distansavtalslagen i sin nuvarande form är mycket svår att tillämpa och förstå. Det är också stor skillnad på köp där konsumenten blir uppsökt av näringsidkaren och köp som initieras av konsumenten själv. Det är angeläget att lagens struktur och språk förändras. Konsu- mentverket föreslår därför att lagen delas upp i två lagar, en distansav- talslag och en hemförsäljningslag.

Frågan om underårigas rätt att ingå avtal över Internet har vid flera till- fällen aktualiserats. Konsumentverket föreslår att skyddet för minder- åriga förstärks genom att det i distansavtalslagen införs ett krav på att näringsidkaren i sin marknadsföring skall informera om att minderåriga i regel inte får ingå avtal utan målsmans godkännande.

Konsumentverket har bl.a. vid sina e-handelsgranskningar uppmärk- sammat att flera näringsidkare begränsar rätten att ångra sig. Konsumen- ten får bara ångra sig om denne returnerar varan i obruten förpackning. Detta innebär en inskränkning av konsumentens rätt att undersöka varan. Konsumenten har dock ingen ångerrätt för en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas. Det har med anledning av att nya pro- dukter som finns på marknaden uppkommit i vissa gränsdragningspro- blem. Konsumentverkat anser därför att lagen i denna del behöver ses över och moderniseras för att svara mot dagens behov bl.a. bör det tyd- liggöras vad som är att anse som en vara som på grund av sin beskaffen- het inte kan återlämnas.

Den yttersta tidsgränsen att frångå ett distansavtal är i dag tre månader eller ett år. Verket menar att flera frister har inneburit en onödig försvå- ring av lagen och förordar en yttersta gräns och att denna blir ett år.

Konsumentverket har haft i uppdrag av regeringen att närmare utreda lagens effekter med hänsyn till den utveckling Internet haft de senaste åren. Av de kontakter som tagits med näringsidkare, branschorganisa- tioner och konsumenter har verket funnit att det i dagsläget är stor likhet mellan e-handel och postorder. Konsumentverket har dock inte funnit att lagen skulle ha inneburit några hinder för Internetbolagen.

Enligt distansavtalslagen kan konsumenten avtala om att ångerrätten

börjar löpa den dag då denne får informationen om ångerrätten vid köp

206

av specialtillverkade varor. Eftersom regeln innebär att konsumenten

Prop. 2004/05:13

måste vänta tills ångerfristen har löpt innan näringsidkaren kan tillverka

Bilaga 4

varan kan det innebära att regeln motverkar positiva initiativ avseende

 

bl.a. e-handel. Konsumentverket föreslår därför att lagen ändras så att

 

konsumenten vid avtal om specialtillverkade varor har ångerrätt endast

 

vid hemförsäljningsavtal.

 

Handeln med digitala produkter är tämligen marginell. De företag som

 

säljer, eller har för avsikt att sälja digitala produkter menar att distans-

 

avtalslagen inte är det stora problemet. Upphovsrättsliga problem och

 

avsaknaden av tekniska lösningar att kunna erbjuda varor och tjänster på

 

ett tillfredsställande sätt upplevs som större. I detta sammanhang anser

 

Konsumentverket att de överväganden som ligger bakom att det finns en

 

värdegräns vid hemförsäljningsavtal gör sig gällande även vid distans-

 

avtal. Konsumentens behov att skydd vid förhastade köp kan inte anses

 

stå i rimlig proportion till kostnaderna om köpet avser mindre värden,

 

t.ex. ringsignaler. Verket föreslår därför att det införs en värdegräns även

 

vid distansavtal och att denna skall vara 300 kronor.

 

Avseende e-auktioner finner Konsumentverket att det kan finnas

 

anledning att ha ångerrätt vid köp av nya varor. Verket menar att distans-

 

avtalslagen i sådana fall måste ändras så att konsumenten har ångerrätt

 

vid alla former av auktioner som sker på distans. Det kan dock finnas

 

anledning att göra en mer omfattande genomgång av bestämmelserna

 

rörande auktioner. E-auktioner bör i avvaktan på denna genomgång inte

 

omfattas av reglerna i distansavtalslagen, därmed undviks också gräns-

 

dragningsproblem.

 

Distansavtalslagen har inte inneburit några större konsekvenser för

 

telefonförsäljningen. Konsumentverket föreslår dock att lagen ändras så

 

att undantaget från ångerrätten och informationsplikten angående varor

 

som säljs för ett hushålls löpande förbrukning tas bort. Det finns enligt

 

verkets mening ingen anledning att försämra konsumentskyddet inom ett

 

område där det tidigare funnits problem.

 

Om en näringsidkare inte informerar om ångerfristen, finns det idag

 

ingen möjlighet att döma ut marknadsstörningsavgift. Detta är en brist i

 

lagstiftningen. Marknadsstörningsavgift är en sanktion som finns inom

 

andra områden och lämpar sig väl även för detta. Verket föreslår därför

 

att denna möjlighet införs.

 

När det gäller frågan om undantagen från ångerrätten föreslår Konsu-

 

mentverket att ångerrätt införs vid telefonförsäljning av tidningar och

 

tidskrifter, att kursverksamhet undantas från ångerrätten samt att levande

 

djur undantas från ångerrätten.

 

Konsumentverket har funnit att det kan finnas anledning att förtydliga

 

lagstiftningen avseende vad som menas med att ett hembesök vid hem-

 

försäljningsavtal har skett på konsumentens uttryckliga begäran.

 

Konsumentverket har även haft i uppdrag att göra en analys av lagreg-

 

lernas effekter för näringslivets villkor. Några av de slutsatser som verket

 

gjort av lagreglernas effekter är att distansavtalslagen inte inneburit några

 

större märkbara konsekvenser för näringslivets villkor. Däremot är det ett

 

problem att kunskapen inom näringslivet om distansavtalslagen generellt

 

är ganska låg.

 

207

Sammanfattning av departementspromemorian Ny distansavtalslag (Ds 2003:59)

Prop. 2004/05:13

Bilaga 5

I promemorian föreslås att en ny lag om konsumentskydd vid distans- avtal och hemförsäljningsavtal (distansavtalslagen) skall ersätta den nuvarande lagen från år 2000 med samma namn. Förslaget syftar huvud- sakligen till att genomföra EG-direktivet om distansförsäljning av finan- siella tjänster till konsumenter.

Den nya lagen bygger i stor utsträckning på den nuvarande. Lagens tillämpningsområde blir dock mer heltäckande än tidigare i det att den nya lagen även omfattar distansavtal om finansiella tjänster. Det har också gjorts en övergripande genomgång av lagen i syfte att förenkla och förtydliga. Lagens struktur har ändrats så att merparten av de materiella bestämmelserna delats upp i tre olika kapitel som vart och ett svarar mot det bakomliggande EG-direktivet. Ett kapitel behandlar således konsu- mentskyddet vid distansavtal om varor och icke finansiella tjänster, ett annat kapitel behandlar distansavtal om finansiella tjänster och ett tredje behandlar hemförsäljningsavtal. Därutöver innehåller lagen vissa gemen- samma bestämmelser och definitioner.

Den största nyheten sakligt sett är att lagen tillförs bestämmelser om konsumentskydd vid distansavtal om finansiella tjänster. Liksom för andra distansavtal är det viktigaste innehållet regler om näringsidkarens informationsskyldighet och konsumentens rätt att frånträda avtalet inom 14 dagar från avtalsslutet (ångerrätt). Informationskraven är mer om- fattande och detaljerade än för andra distansavtal och informationen skall i princip alltid lämnas före avtalsslutet. Till ångerrätten har kopplats en rätt för näringsidkaren att kräva ersättning för den del av den finansiella tjänsten som har tillhandahållits när näringsidkaren tar emot konsumen- tens meddelande om att avtalet frånträds samt för skäliga kostnader för tjänsten för tiden före detta men inte för tiden därefter. De praktiska rättsverkningarna av ångerrätten vid distansavtal om finansiella tjänster skiljer sig således från vad som gäller för andra distansavtal.

Mot bakgrund av en utvärdering av 2000 års distansavtalslag föreslås även vissa sakliga ändringar för distansavtal om varor och icke finan- siella tjänster och för hemförsäljningsavtal. Bland annat inskränks undan- taget för hemförsäljningsavtal som ingås vid hembesök som äger rum på konsumentens begäran genom att det som en ytterligare förutsättning skall krävas att konsumenten har tagit initiativet till bokningen av hem- besöket.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2005.

208

Promemorians (Ds 2003:59) lagförslag

1Förslag till lag (2004:000) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om konsumentskydd vid distans- avtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap.), distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument (3 kap.) och hemförsälj- ningsavtal (4 kap.). Lagen innehåller också gemensamma bestämmelser för distansavtal och hemförsäljningsavtal (1 och 5 kap.). Om inte annat sägs i lagen, gäller dessa bestämmelser för alla distansavtal och hem- försäljningsavtal som omfattas av 2–4 kap.

Definitioner

2 § I lagen avses med

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande sker på distans,

hemförsäljningsavtal: avtal som ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe,

hembesök: ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments bostad eller på någon annan plats där konsumenten inte endast för stun- den befinner sig,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

2 kap. Distansavtal om varor och icke finansiella tjänster

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsu- ment. Kapitlet gäller också för marknadsföring som syftar till sådana avtal.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

209

Kapitlet gäller inte distansavtal som

Prop. 2004/05:13

1. avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark

Bilaga 6

eller i vatten,

 

2.ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat eller en automatiserad affärslokal,

3.ingås med en teleoperatör genom användning av en offentlig tele- fonautomat, eller

4.ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation.

För distansavtal om finansiella tjänster och överlåtelse av finansiella instrument gäller 3 kap.

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 6–8 §§, om ångerrätt i 9–16 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelanden i 5 kap. 3 § gäller inte distansavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende.

3 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal om

1.inkvartering,

2.transport,

3.servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller

4.kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet,

under förutsättning att näringsidkaren i avtalet åtar sig att tillhanda- hålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9– 16 §§ gäller inte heller distansavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall levere- ras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

4 § Bestämmelserna om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal om

1.en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens sam- tycke under ångerfristen,

2.en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

3.en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorpro- gram och förseglingen har brutits,

4.en tidning eller en tidskrift, eller

5.vadhållning eller andra lotteritjänster.

5 § Avser avtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter konsumentens särskilda önskemål eller som annars skall få en tydlig per- sonlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att det inte skall finnas någon ångerrätt.

210

Information vid marknadsföring som syftar till distansavtal

6 § Vid marknadsföring som syftar till distansavtal skall näringsidkaren ge information om

1.sitt namn och sin adress,

2.varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,

3.varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,

4.leveranskostnader,

5.sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,

6.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag,

7.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

8.den tid under vilken erbjudandet gäller, och

9.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser av varor eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.

Informationen skall ges i rimlig tid innan ett avtal ingås eller konsu- menten lämnar ett anbud som näringsidkaren inte genast tar ställning till. Informationen skall ges klart och begripligt och med användande av metoder som är anpassade till det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

Vid marknadsföring per telefon skall näringsidkaren i början av sam- talet ge konsumenten information om sin identitet och om samtalets syfte.

Information när ett avtal har ingåtts

7 § När ett distansavtal har ingåtts skall näringsidkaren snarast därefter ge konsumenten en bekräftelse med den information som avses i 6 § första stycket 1–5. Gäller distansavtalet en vara skall informationen ges senast vid leveransen, om inte varan skall levereras till någon annan än konsumenten. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om näringsidkaren redan tidigare har gett informationen i sådan form, behö- ver den inte ges på nytt, om inte annat följer av andra stycket.

Inom samma tid skall näringsidkaren alltid i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten ge denne information om

1.konsumentens ångerrätt enligt denna lag samt namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot,

2.gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan fram- ställa klagomål,

3.förekommande garantier och service, och

4.villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller för en längre tid än ett år.

Gäller distansavtalet en tjänst vars fullgörande sker med hjälp av ett medel för distanskommunikation, och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet, behöver näringsidkaren bara ge konsumenten tillgång till gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

211

Påföljd vid utebliven information

8 § Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 6 och 7 §§, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 6 och 7 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Konsumentens ångerrätt

9 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 10 § (ångerfrist). Konsumenten har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från den dag som anges i 10 §.

10 § Vid distansavtal om överlåtelse eller upplåtelse av varor börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsent- lig del av den. Vid distansavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då föreskriven information enligt 7 § kommer konsumenten till handa.

11 § Om näringsidkaren i strid med 7 § andra stycket 1 underlåtit att i föreskriven form ge den information som nämns där, förlorar konsu- menten sin ångerrätt ett år efter den dag då ångerfristen skulle ha börjat löpa enligt 10 § första stycket. Avser underlåtenheten någon annan information enligt 7 §, förlorar konsumenten sin ångerrätt tre månader efter den dagen.

12 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

13 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid distansavtal om en tjänst och har tagit emot material, skall konsumenten hålla detta tillgängligt på den plats där det har tagits emot, under förutsättning att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Materialet får även hållas tillgängligt på någon annan plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta det där. Om näringsidkaren inte hämtar materialet inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsumenten utan ersättning.

14 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

212

näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog

Prop. 2004/05:13

emot varan eller, vid avtal om en tjänst, konsumentens meddelande om

Bilaga 6

att avtalet frånträtts.

 

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt-

 

ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsu-

 

menten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren

 

skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersätt-

 

ningsvaran levereras.

 

15 § Vid distansavtal som har ingåtts vid telefonsamtal skall tiden enligt

 

14 § första stycket för näringsidkarens återbetalningsskyldighet alltid

 

räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens medde-

 

lande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren skall i dessa fall även

 

betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända

 

tillbaka varan.

 

Vid distansavtal som har ingåtts vid telefonsamtal har konsumenten

 

rätt att behålla varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att

 

näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyldighet. Om näringsidkaren

 

inte fullgör betalningsskyldigheten inom tre månader från den dag då

 

ångerfristen började löpa, tillfaller varan eller materialet konsumenten

 

utan ersättning.

 

Kreditavtal

 

16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av

 

distansavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på

 

grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall

 

kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon

 

påföljd för detta.

 

Fullgörelse

 

17 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om

 

konsumenten och näringsidkaren inte har skriftligen avtalat annat, skall

 

prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten

 

gjorde sin beställning.

 

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte

 

beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida,

 

har konsumenten rätt att häva distansavtalet. Näringsidkaren skall infor-

 

mera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall närings-

 

idkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall ske

 

snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog

 

emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

 

Vid avtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevenemang eller någon

 

liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och näringsidkaren

 

skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyldighet enligt

 

andra stycket inte skall gälla om fritidsaktiviteten måste ställas in på

 

grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

 

213

3 kap. Distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

Prop. 2004/05:13

Tillämpningsområde

Bilaga 6

 

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal mellan en näringsidkare och en

 

konsument om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster

 

eller om överlåtelse av finansiella instrument. Kapitlet gäller också för

 

marknadsföring som syftar till sådana avtal.

 

Bestämmelserna gäller inte för de enskilda tjänster eller överlåtelser

 

som utförs enligt ett distansavtal om fortlöpande tjänster eller återkom-

 

mande överlåtelser.

 

Om konsumenten inom ett år ingår ett nytt distansavtal som gäller

 

överlåtelse av samma sorts finansiella instrument, behöver näringsidka-

 

ren inte igen lämna information enligt 3–5 §§.

 

Med finansiella instrument avses detsamma som i lagen (1991:980)

 

om handel med finansiella instrument.

 

2 § Bestämmelserna om ångerrätt i 7–12 §§ gäller inte distansavtal om

1.finansiell tjänst eller överlåtelse av finansiellt instrument där priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

2.kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

3.försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre. Bestämmelserna om ångerrätt gäller inte heller om båda parter på kon-

sumentens begäran har fullgjort sina förpliktelser enligt distansavtalet.

Information vid marknadsföring som syftar till distansavtal

3 § Vid marknadsföring som syftar till distansavtal skall näringsidkaren ge information om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress och huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till närings- idkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvud- sakliga egenskaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med den finansiella tjänsten eller det finansiella instrumentet, inklusive uppgift om att den tidigare värdeut- vecklingen och avkastningen inte är någon garanti för den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

8.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten,

214

9. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om

Prop. 2004/05:13

inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

Bilaga 6

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller perio- diskt återkommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14.avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtals- tiden,

16.vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns. Informationen skall ges i rimlig tid innan ett avtal ingås eller konsu-

menten lämnar ett anbud som näringsidkaren inte genast tar ställning till. Informationen skall ges klart och begripligt och med användande av metoder som är anpassade till det medel för distanskommunikation som används. Näringsidkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

4 § Vid marknadsföring per telefon skall näringsidkaren i början av samtalet ge konsumenten information om sin identitet och om samtalets syfte. Om konsumenten uttryckligen samtycker till det, behöver närings- idkaren inte ge all den information som anges i 3 § första stycket utan endast information enligt 3 § första stycket 3–5 och 8. Näringsidkaren skall dock upplysa konsumenten om att ytterligare information finns tillgänglig på begäran samt ange vad denna information avser. Det som sägs i 3 § andra stycket gäller också vid marknadsföring per telefon.

Överlämnande av avtalsvillkoren och informationen

5 § I rimlig tid innan ett distansavtal ingås eller konsumenten lämnar ett anbud som näringsidkaren inte genast tar ställning till skall näringsidka- ren ge konsumenten samtliga avtalsvillkor och den information som avses i 3 § i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om näringsidkaren redan tidigare har gett avtalsvillkoren och informationen i sådan form, behöver den inte ges på nytt.

Om avtalet skall ingås med användande av ett medel för distanskom- munikation som inte tillåter att avtalsvillkoren och informationen ges i enlighet med det som sägs i första stycket, skall näringsidkaren i stället fullgöra skyldigheten omedelbart efter det att avtalet har ingåtts.

Konsumenten har rätt att när som helst under avtalstiden på begäran få del av avtalsvillkoren i en handling. Konsumenten har också rätt att ändra det medel för distanskommunikation som används, om inte detta är oförenligt med avtalet eller den finansiella tjänstens beskaffenhet.

215

Påföljd vid utebliven information

6 § Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 3–5 §§, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 3–5 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Konsumentens ångerrätt

7 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 8 § (ångerfrist). Vid distansavtal om livförsäkring eller privat individuellt pensionssparande är ångerfristen dock 30 dagar.

8 § Ångerfristen börjar löpa den dag då avtalet ingås eller, vid livför- säkring, den dag då konsumenten får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd. Ångerfristen börjar dock löpa tidigast den dag då före- skriven information enligt 5 § första eller andra stycket kommer konsu- menten till handa.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka de belopp och sända tillbaka det material som konsumenten har erhållit från näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande om att avtalet frånträds.

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren, med avräkning för vad näringsidkaren får kräva enligt 11 §. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsu- mentens meddelande om att avtalet frånträds.

11 § Näringsidkaren får kräva att konsumenten betalar för den del av en finansiell tjänst som har tillhandahållits när näringsidkaren tar emot kon- sumentens meddelande om att avtalet frånträds. Näringsidkaren har också rätt till ersättning för skäliga kostnader för tjänsten för tiden före detta men inte för tiden därefter.

Näringsidkaren får inte kräva betalning enligt första stycket, om näringsidkaren

1.har underlåtit att lämna information enligt 3 § första stycket 8 om vad konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten, eller

2.utan begäran från konsumenten har påbörjat fullgörandet av avtalet innan ångerfristen har löpt ut.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

216

Anknytande distansavtal

12 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av distansavtalet har ingåtts ett anknytande distansavtal om tjänster som tillhandahålls av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

4 kap. Hemförsäljningsavtal

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för hemförsäljningsavtal varigenom en närings- idkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument.

Kapitlet gäller inte om

1.det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kronor,

2.avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

3.avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning på mark eller i vatten, eller

4.avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens initi- ativ och uttryckliga begäran och avtalet gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller tjänsten.

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§, om ånger- rätt i 5–10 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelan- den i 5 kap. 3 § gäller inte hemförsäljningsavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tids- delat boende.

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§ och om ångerrätt i 5–10 §§ gäller inte heller hemförsäljningsavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

Information när ett avtal ingås

3 § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt lämna konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot. Detsamma gäller när konsumenten lämnar ett anbud som näringsidkaren inte genast tar ställning till. Konsumenten skall skriva under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på att han eller hon har tagit emot den. Den informationshandling som lämnas till konsumenten skall vara åtföljd av en blankett som kan användas för att utöva ånger- rätten.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

217

Den handling och den blankett som avses i första stycket skall överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Påföljd vid utebliven information

4 § Om en näringsidkare inte ger information i enlighet med 3 §, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 3 § skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Konsumentens ångerrätt

5 § Konsumenten har rätt att frånträda hemförsäljningsavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 6 § (ångerfrist). Konsumenten har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från den dag som anges i 6 §.

6 § Vid hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller upplåtelse av varor börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den. Vid hemförsäljningsavtal om en tjänst börjar ånger- fristen löpa den dag då avtalet ingås.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då handlingar enligt 3 § kommer konsumenten till handa.

Avser avtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter konsumentens särskilda önskemål eller som annars skall få en tydlig per- sonlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att ångerfristen skall börja löpa den dag som anges i andra stycket oavsett om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den.

7 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

8 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den vid hembesöket eller under utflykten, skall konsumenten hålla varan tillgänglig på den plats där den har tagits emot. Varan får även hållas tillgänglig på någon annan plats som konsumenten anvisar, om närings- idkaren utan olägenhet kan hämta den där. Det sagda gäller också mate- rial som konsumenten har tagit emot vid ett hemförsäljningsavtal om en tjänst, förutsatt att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Om näringsidkaren inte hämtar varan eller materialet

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

218

inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller

Prop. 2004/05:13

egendomen konsumenten utan ersättning.

Bilaga 6

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast

 

och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till

 

näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog

 

emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren

 

skall även betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader

 

att sända tillbaka varan.

 

Konsumenten har rätt att behålla varan, eller i förekommande fall

 

materialet, till dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyl-

 

dighet. Om näringsidkaren inte fullgör betalningsskyldigheten inom tre

 

månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller varan eller

 

materialet konsumenten utan ersättning.

 

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt-

 

ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsu-

 

menten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren

 

skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersättnings-

 

varan levereras.

 

Kreditavtal

 

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hem-

 

försäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan

 

på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall

 

kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon

 

påföljd för detta.

 

Fullgörelse

 

11 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om

 

konsumenten och näringsidkaren inte har skriftligen avtalat annat, skall

 

prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten

 

gjorde sin beställning.

 

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte

 

beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida,

 

har konsumenten rätt att häva hemförsäljningsavtalet. Näringsidkaren

 

skall informera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall

 

näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall

 

ske snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog

 

emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

 

Vid avtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevenemang eller någon

 

liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och näringsidkaren

 

skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyldighet enligt

 

andra stycket inte skall gälla om fritidsaktiviteten måste ställas in på

 

grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

 

219

5 kap. Gemensamma bestämmelser

Prop. 2004/05:13

Behörighet för näringsidkarens ombud

Bilaga 6

 

1 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att

 

handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal eller

 

hemförsäljningsavtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett

 

sådant avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning.

 

Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna

 

behörighet.

 

Lagval

 

2 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska

 

ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i

 

fråga om regler om distansavtal eller hemförsäljningsavtal, om den lag

 

som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom

 

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsu-

 

menten ett bättre skydd.

 

Risken för vissa meddelanden

 

3 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller

 

sänt ett meddelande om att han eller hon utövar ångerrätten, får med-

 

delandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer

 

fram.

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005, då lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal skall upphöra att gälla.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

220

2Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för- säkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 97 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

97 a §

Försäkringstagaren har rätt att

Försäkringstagaren har rätt att

säga upp försäkringen inom två

säga upp försäkringen inom 30

veckor från den dag då han fick

dagar från den dag då han fick

kännedom om att avtalet kommit

kännedom om att avtalet kommit

till stånd. Detta gäller dock inte

till stånd. Detta gäller dock inte 1.

1. försäkringar som grundas på

försäkringar som grundas på kol-

kollektivavtal eller som grundas på

lektivavtal eller som grundas på

gruppavtal och handhas av före-

gruppavtal och handhas av före-

trädaren för gruppen, eller

trädaren för gruppen, eller 2. för-

2. försäkringar med en avtalad

säkringar med en avtalad giltig-

giltighetstid om sex månader eller

hetstid om sex månader eller

mindre.

mindre.

Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket, befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av avtalet.

Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till nack- del för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgivaren.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

221

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av lagen (2004:000) om konsument- skydd vid distansavtal och hemför- säljningsavtal.

3Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:1183) om tillfällig försälj- ning skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om närings- idkarens namn, postadress och telefonnummer.

Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumen- ten.

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av hemförsäljningslagen (1981:1361).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

222

I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns särskil- da bestämmelser i lagen (2004:000) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsälj- ningsavtal.
I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns sär- skilda bestämmelser i lagen (2004:000) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsälj- ningsavtal.

4Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur

Härigenom föreskrivs att 17 och 22 §§ lagen (1991:351) om handels- agentur skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försäljning eller köp på huvudmannens vägnar.

I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hem- försäljningslagen (1981:1361).

22 §

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för sålda varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med betalningen eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har vidtagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som har tilldelats agenten, skall huvudmannen, om han inte vill godkänna åtgärden, meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll. Gör han inte det, anses han ha godkänt åtgärden.

I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemför- säljningslagen (1981:1361).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

223

5Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601)

Härigenom föreskrivs att 3 § prisinformationslagen (1991:601) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Särskilda föreskrifter om infor- mation till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöver- föring, lagen (1999:268) om betal- ningsöverföringar inom Europe- iska ekonomiska samarbetsområ- det och lagen (2000:274) om kon- sumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal.

Särskilda föreskrifter om infor- mation till konsumenter finns i konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1996:1006) om valutaväxling och betalningsöver- föring, lagen (1999:268) om betal- ningsöverföringar inom Euro- peiska ekonomiska samarbets- området och lagen (2004:000) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 6

224

Jämförelsetabell

Prop. 2004/05:13

Bilaga 7

 

Jämförelsetabell – en sammanställning av bestämmelserna i det nya direktivet och motsvarande eller närmast motsvarande bestämmelser i förslaget till distans- och hemförsäljningslag eller annan svensk lag

Direktivet

Lagförslaget

Artikel 1.1

ingen motsvarighet

Artikel 1.2 första stycket

3 kap. 1 § andra stycket

Artikel 1.2 andra stycket

3 kap. 1 § tredje stycket

Artikel 2 a)

1 kap. 2 § första ledet

Artikel 2 b)

3 kap. 1 § första och fjärde stycket

Artikel 2 c)

1 kap. 2 § femte ledet

Artikel 2 d)

1 kap. 2 § fjärde ledet

Artikel 2 e)

ingen motsvarighet

Artikel 2 f)

3 kap. 3 § fjärde stycket första

 

meningen

Artikel 2 g)

ingen motsvarighet

Artikel 3.1

3 kap. 3 § första stycket

Artikel 3.1.1 a)

3 kap. 3 § första stycket 1

Artikel 3.1.1 b)

3 kap. 3 § första stycket 1

Artikel 3.1.1 c)

3 kap. 3 § första stycket 1

Artikel 3.1.1 d)

3 kap. 3 § första stycket 1

Artikel 3.1.1 e)

3 kap. 3 § första stycket 2

Artikel 3.1.2 a)

3 kap. 3 § första stycket 3

Artikel 3.1.2 b)

3 kap. 3 § första stycket 4

Artikel 3.1.2 c)

3 kap. 3 § första stycket 6

Artikel 3.1.2 d)

3 kap. 3 § första stycket 5

225

Artikel 3.1.2 e)

3 kap. 3 § första stycket 10

Prop. 2004/05:13

 

 

Bilaga 7

Artikel 3.1.2 f)

3 kap. 3 § första stycket 7

 

Artikel 3.1.2 g)

3 kap. 3 § första stycket 9

 

Artikel 3.1.3 a)

3 kap. 3 § första stycket 8

 

Artikel 3.1.3 b)

3 kap. 3 § första stycket 11

 

Artikel 3.1.3 c)

3 kap. 3 § första stycket 12

 

Artikel 3.1.3 d)

3 kap. 3 § första stycket 8

 

Artikel 3.1.3 e)

3 kap. 3 § första stycket 13

 

Artikel 3.1.3 f)

3 kap. 3 § första stycket 14

 

Artikel 3.1.3 g)

3 kap. 3 § första stycket 15

 

Artikel 3.1.4 a)

3 kap. 3 § första stycket 16

 

Artikel 3.1.4 b)

3 kap. 3 § första stycket 17

 

Artikel 3.2

3 kap. 3 § andra stycket och

 

 

3 kap. 4 § första stycket

 

Artikel 3.3 första stycket a)

3 kap. 4 § första stycket

 

Artikel 3.3 första stycket b)

3 kap. 4 § första stycket

 

Artikel 3.3 andra stycket

3 kap. 4 § första stycket

 

Artikel 3.4

ingen motsvarighet

 

Artikel 4.1

ingen motsvarighet

 

Artikel 4.2

3 kap. 3 § första stycket 1 (tele-

 

 

fonnummer eller e-postadress)

 

 

samt 3 kap. 4 § första stycket jfr

 

 

3 kap. 3 § första stycket 6 och 15

 

Artikel 4.3

notifieringen till Kommissionen

 

Artikel 4.4

ingen motsvarighet

 

Artikel 5.1

3 kap. 3 § tredje och fjärde stycket

 

 

3 kap. 4 § andra stycket

 

Artikel 5.2

3 kap. 3 § fjärde stycket och

 

 

3 kap. 4 § andra stycket

226

 

 

 

 

Prop. 2004/05:13

Artikel 5.3

3 kap. 5 §

Bilaga 7

Artikel 6.1 första stycket

3 kap. 7 §

 

Artikel 6.1 andra stycket

3 kap. 8 §

 

Artikel 6.1. tredje stycket

ingen motsvarighet

 

Artikel 6.2 a)

3 kap. 2 § första stycket 1 och 2

 

Artikel 6.2 b)

3 kap. 2 § första stycket 4

 

Artikel 6.2 c)

3 kap. 2 § andra stycket

 

Artikel 6.3 första stycket a)

ingen motsvarighet

 

Artikel 6.3 första stycket b)

3 kap. 2 § första stycket 3

 

Artikel 6.3 första stycket c)

ingen motsvarighet

 

Artikel 6.3 andra stycket

ingen motsvarighet

 

Artikel 6.4

ingen motsvarighet

 

Artikel 6.5

ingen motsvarighet

 

Artikel 6.6

5 kap. 3 §

 

Artikel 6.7 första stycket

ingen motsvarighet

 

Artikel 6.7 andra stycket

3 kap. 12 §

 

Artikel 6.8

ingen motsvarighet

 

Artikel 7.1

3 kap. 11 § första stycket

 

Artikel 7.2

ingen motsvarighet

 

Artikel 7.3

3 kap. 11 § andra stycket

 

Artikel 7.4

3 kap. 10 §

 

Artikel 7.5

3 kap. 9 §

 

Artikel 8

34 § konsumentkreditlagen

 

Artikel 9 första ledet

12 § marknadsföringslagen

 

Artikel 9 andra ledet

avtalslagen

 

227

Artikel 10.1

13 b – d § marknadsföringslagen Prop. 2004/05:13

 

Bilaga 7

Artikel 10.2

13 b – d § marknadsföringslagen

Artikel 10.3

13 b – d § marknadsföringslagen

Artikel 11 första stycket

3 kap. 6 § och

 

marknadsföringslagen

Artikel 11 andra stycket

ingen motsvarighet

Artikel 11 tredje stycket

3 kap. 6 § och

 

marknadsföringslagen

Artikel 12.1

1 kap. 3 §

Artikel 12.2

5 kap. 2 §

Artikel 13.1

3 kap. 6 § och

 

marknadsföringslagen

Artikel 13.2

marknadsföringslagen

Artikel 13.3

marknadsföringslagen

Artikel 14

förordningen (1988:1583) med

 

instruktion för Allmänna

 

reklamationsnämnden och

 

Finansinspektionens allmänna

 

råd (FFFS 2002:23) om klago-

 

målshantering avseende finan-

 

siella tjänster till konsumenter

Artikel 15 första stycket

ingen motsvarighet

Artikel 15 andra stycket

36 § avtalslagen och lagen

 

(1994:1512) om avtalsvillkor

 

i konsumentförhållanden

Artikel 16

ingen motsvarighet

Artikel 17

97 a § försäkringsavtalslagen

Artikel 18.1

2 kap. 1 § tredje stycket

Artikel 18.2

ingen motsvarighet

Artikel 19

lagen (2000:1175) om talerätt

 

för vissa utländska konsument-

 

myndigheter och konsument-

organisationer

228

 

 

 

Prop. 2004/05:13

Artikel 20

ingen motsvarighet

Bilaga 7

Artikel 21.1 första stycket

ikraftträdandebestämmelsen

 

Artikel 21.1 andra stycket

hänvisningen i fotnoten

 

Artikel 21.2

jämförelsetabellen

 

Artikel 22

ingen motsvarighet

 

Artikel 23

ingen motsvarighet

 

229

Sammanfattning av betänkandet Nya konsument- regler. Preskription. Garantier m.m. Borgenärsskydd (SOU 1995:11) i aktuella delar

Prop. 2004/05:13

Bilaga 8

Utredningen har haft i uppdrag att överväga vissa förändringar i konsu- mentköplagen (KKL) och i konsumenttjänstlagen (KTjL). Utredningen föreslår beträffande de olika frågorna följande.

Den tvååriga preskriptionstiden i KKL och KTjL för att reklamera fel på en vara eller fel hos en tjänst förlängs till fem år. Förslaget innebär inte någon ändring av de grundläggande bestämmelserna om reklamation vid fel; reklamation skall således fortfarande ske inom skälig tid efter det att konsumenten har märkt eller borde ha märkt felet. Det påverkar inte heller den tioåriga preskriptionstiden i KTJL eller förutsättningarna för s.k. preskriptionsgenombrott.

Produktansvaret i KKL eller KTjL utvidgas inte. Däremot sker ett visst närmande mellan produktansvaret i de två lagarna. Produktansvaret i KTjL skall sålunda omfatta endast egendom som är avsedd huvudsakli- gen för enskilt ändamål. Vidare skall näringsidkaren och konsumenten kunna träffa avtal om att ersättning för produktskada enligt KTjL inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Bestämmelserna om garantier i KKL och i KTjL föreslås ändrade på så sätt att en näringsidkare skall kunna i en garanti utesluta någon eller några av lagens allmänna felpåföljder. För att en sådan inskränkning av en garanti skall gälla mot konsumenten uppställs som villkor att närings- idkaren upplyser konsumenten om hans möjlighet att åberopa lagens allmänna felregler.

Förslaget innebär således att en konsument som reklamerar en vara eller tjänst har följande möjligheter. Han kan göra gällande att varan eller tjänsten är felaktig enligt de allmänna felreglerna och har då att styrka att det föreligger ett ursprungligt fel. Han har då rätt till hela det felpåföljds- system som finns i den tillämpliga lagen. Konsumenten kan i stället utnyttja garantin. I sådant fall behöver han inte visa att försämringen är ett ursprungligt fel men får då i gengäld underkasta sig eventuella begränsningar i garantin.

Det är inte möjligt att föreskriva någon inskränkning i de enskilda påföljderna såsom självrisk vid avhjälpande eller beloppsbegränsning av det skadestånd som kan utgå. Inte heller får någon inskränkning göras av konsumentens rätt att hålla inne betalningen till säkerhet för hans krav. Det är naturligtvis inte heller tillåtet att genom en garanti avtala bort lagens tvingande påföljder när en vara eller tjänst är behäftad med fel.

Förslaget innebär inte någon förändring av garantibegreppet som sådant. En tidsbestämd garanti enligt KKL och KTjL är således fortfa- rande att se som en funktionsgaranti, dvs. som en utfästelse om hållbar- het och funktion under garantitiden.

Vissa mindre justeringar görs i KKL och KTjL vilka i princip inte innebär någon förändring av vad som gäller i dag. Förslaget innebär att vissa förändringar görs i KKL och KTjL såvitt avser säljarens/närings- idkarens rätt att avhjälpa ett fel (eller företa omleverans) samt att det i KTjL införs uttrycklig reglering av vad som gäller beträffande konsu-

230

mentens rätt att kräva att näringsidkaren utför tjänsten och beträffande

Prop. 2004/05:13

den skadelidande partens skyldighet att begränsa sin skada.

Bilaga 8

231

Betänkandets (SOU 1995:11) lagförslag i aktuella delar

1Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumenttjänstlagen (1985:716) dels att 16, 17, 20, 28, 31 och 33 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 51 §, och närmast före den en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §

Är tjänsten felaktig utan att det beror på något förhållande på konsu- mentens sida, får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 §. Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 § första stycket eller också göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 21 §. Dessutom får konsu- menten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 §.

I fråga om konsumentens rätt till skadestånd av någon annan än näringsidkaren finns bestämmelser i 33 §.

I en utfästelse som avses i 14 § får en eller flera av de påföljder som anges i första stycket andra meningen och andra stycket ute- slutas. Sådan begränsning av på- följderna gäller dock endast om näringsidkaren såväl då utfästel- sen lämnas som då den åberopas upplyser konsumenten om dennes rättigheter i fall tjänsten är fel- aktig enligt 9–13 §§.

17 §

Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet (rekla- mation). Reklamation får dock inte ske senare än två år eller, i fråga om arbete på mark eller på bygg- nader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet (rekla- mation). Reklamation får dock inte ske senare än fem år eller, i fråga om arbete på mark eller på bygg- nader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 9

232

Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och

Prop. 2004/05:13

heder, får reklamation alltid ske

inom tio

år

efter

det

att

uppdraget

Bilaga 9

avslutades.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post

 

eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när

 

detta gjordes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 §

 

 

 

 

 

 

 

Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet, om

 

det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är

 

oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.

 

 

Även om konsumenten inte krä-

Även om konsumenten inte krä-

 

ver det får näringsidkaren avhjälpa

ver det får näringsidkaren avhjälpa

 

felet, om han genast efter det att

felet, om han utan uppskov efter

 

reklamation har kommit

honom

det att reklamation har kommit

 

tillhanda erbjuder sig att göra detta

honom tillhanda erbjuder sig att

 

och konsumenten inte har något

göra detta och konsumenten inte

 

särskilt skäl att avvisa erbjudandet.

har något särskilt skäl att avvisa

 

 

 

 

 

 

erbjudandet.

 

 

 

 

 

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har

 

gett näringsidkaren tillfälle till det.

 

 

 

 

 

 

 

 

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock

 

inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts

 

felfritt eller, om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig

 

händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt

 

avtalet om tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

28 §

 

 

 

 

 

 

 

Konsumenten

får

kräva

att

Konsumenten

får

kräva

att

 

näringsidkaren

utför

tjänsten,

om

näringsidkaren utför tjänsten.

 

 

det inte medför olägenheter eller

Näringsidkaren

är

dock

inte

 

kostnader för näringsidkaren som

skyldig att utföra tjänsten, om det

 

är oskäligt stora i förhållande till

föreligger ett hinder som han inte

 

konsumentens

intresse

av

att

kan övervinna eller om utförandet

 

avtalet fullföljs.

 

 

 

 

skulle

medföra

olägenheter

eller

 

 

 

 

 

 

kostnader för näringsidkaren som

 

 

 

 

 

 

är oskäligt stora i förhållande till

 

 

 

 

 

 

konsumentens

intresse av

att

 

 

 

 

 

 

avtalet fullföljs. Om ett förhållan-

 

 

 

 

 

 

de som nu nämnts upphör inom

 

 

 

 

 

 

rimlig tid, får konsumenten dock

 

 

 

 

 

 

kräva

att

näringsidkaren

utför

 

 

 

 

 

 

tjänsten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Konsumenten förlorar rätten att

 

 

 

 

 

 

kräva

att

näringsidkaren

utför

 

 

 

 

 

 

tjänsten, om han väntar orimligt

 

 

 

 

 

 

länge med att framställa kravet.

 

31 §

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne

tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjs-

233

målet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen

Prop. 2004/05:13

kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han

Bilaga 9

inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

 

 

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt

 

eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldig-

 

het endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första

 

stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som

 

näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

 

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne

 

tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förele-

 

gat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri

 

tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av

 

tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

 

 

Näringsidkarens

skadestånds-

Näringsidkarens

skadestånds-

 

skyldighet på grund av fel eller

skyldighet på grund av fel eller

 

dröjsmål omfattar även ersättning

dröjsmål omfattar även ersättning

 

för skada på föremålet för tjänsten

för skada på föremålet för tjänsten

 

eller annan egendom som tillhör

eller annan egendom som tillhör

 

konsumenten eller någon medlem

konsumenten eller någon medlem

 

av hans hushåll.

 

av hans hushåll och är avsedd

 

 

 

huvudsakligen för enskilt ändamål.

 

Näringsidkaren

och konsumen-

Näringsidkaren

och konsumen-

 

ten kan träffa avtal om att ersätt-

ten kan träffa avtal om att ersätt-

 

ning enligt första, andra eller

ning enligt denna paragraf inte

 

tredje stycket ej skall omfatta

skall omfatta förlust i näringsverk-

 

förlust i näringsverksamhet.

samhet.

 

 

 

 

33 §

 

 

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av

 

vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen

 

av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund

 

därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att

 

ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

 

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna

 

sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffen-

 

het eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen

 

(1975:1418) har ålagts att lämna eller säkerhetsinformation som han

 

enligt 5 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) har ålagts att lämna och

 

kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han

 

skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

 

Skadeståndsskyldigheten enligt

Skadeståndsskyldigheten enligt

 

första eller andra stycket omfattar

första eller andra stycket omfattar

 

även ersättning för skada på före-

även ersättning för skada på före-

 

målet för tjänsten eller på annan

målet för tjänsten eller på annan

 

egendom som tillhör konsumenten

egendom som tillhör konsumenten

 

eller någon medlem av hans

eller någon medlem av hans hus-

 

hushåll.

 

håll och är avsedd huvudsakligen

 

 

 

för enskilt ändamål.

 

234

Begränsning av skadan

51 §

Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

1.Denna lag träder i kraft den …

2.Bestämmelserna i 17 § första stycket, 31 § fjärde stycket och 33 § tredje stycket i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 9

235

2Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 22, 23 och 27 §§ konsumentköplagen (1990:932) skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 9

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §

Är varan felaktig, får köparen enligt 23–29 §§ kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30–32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25 §.

I en utfästelse som avses i 21 § får en eller flera av de påföljder som anges i första stycket första och andra meningarna uteslutas. Sådan begränsning av påföljderna gäller dock endast om säljaren såväl då utfästelsen lämnas som då den åberopas upplyser köparen om dennes rättigheter i fall varan är felaktig enligt 16–20 §§.

23 §

Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande om felet kan dock, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa

fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

 

Reklamerar köparen inte inom

Reklamerar köparen inte inom

två år från det att han har tagit

fem år från det att han har tagit

emot varan, förlorar han rätten att

emot varan, förlorar han rätten att

åberopa felet, om inte annat följer

åberopa felet, om inte annat följer

av en garanti eller liknande

av en garanti eller liknande

utfästelse.

utfästelse.

 

 

27 §

 

Även om köparen inte kräver

Även om köparen inte kräver

det, har säljaren rätt att på egen be-

det, har säljaren rätt att på egen be-

kostnad avhjälpa felet eller företa

kostnad avhjälpa felet eller företa

omleverans, om han när köparen

omleverans, om han utan uppskov

reklamerar utan uppskov erbjuder

efter det att reklamation har

sig att göra detta samt åtgärden

kommit honom tillhanda erbjuder

kan ske inom skälig tid efter rekla-

sig att göra detta samt åtgärden

mationen och utan kostnad eller

kan ske inom skälig tid efter det

väsentlig olägenhet för köparen.

att reklamationen

kom honom

 

tillhanda och utan

kostnad eller

väsentlig olägenhet för köparen.

236

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet

Prop. 2004/05:13

eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med

Bilaga 9

hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen

 

skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den …

2.Bestämmelsen i 23 § tredje stycket i dess äldre lydelse gäller fortfa- rande i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

237

Förteckning över remissinstanser

Prop. 2004/05:13

Bilaga 10

Remissinstanser som har yttrat sig över departementsprome- morian Ny distansavtalslag (Ds 2003:59)

Svea hovrätt, Marknadsdomstolen, Göteborgs tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Post- och telestyrelsen, Finansinspektionen, Kommerskollegium, Kon- kurrensverket, Konsumentverket/KO, Allmänna reklamationsnämnden, Riksgäldskontoret, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universi- tet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Sveriges Domare- förbund, Sveriges advokatsamfund, Svensk Handel, Svenska Bankföre- ningen, Fristående Sparbankers Riksförbund, Fondbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Finansbolagens Förening, Sveriges Försäkringsförbund, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Postorder- föreningen, Stockholms e-handelskammare, Swedish Direct Marketing Association, Svenska IT-företagens Organisation, Direkthandelns Före- ning, Sveriges Marknadsförbund, Näringslivets Nämnd för Regelgransk- ning, Sveriges Konsumentråd och Sveriges Aktiesparares Riksförbund.

Svenskt Näringsliv har hänvisat till yttrandet från Svensk Handel. Svenska Försäkringsmäklares förening, Utländska Försäkringsbolags

Förening, Sveriges Konsumenter i Samverkan, Konsumenternas Bank- och Finansbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå och VPC har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

Remissinstanser som har yttrat sig över Konsumentverkets rapport Distansavtalslagen – en utvärdering

Marknadsdomstolen, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Allmänna reklamationsnämnden, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universi- tet, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges advokatsamfund, Svensk Handel, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Postorderföreningen, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Stockholms e-handelskammare, Swedish Direct Marketing Association, Svenska Turistföreningen, Sveri- ges Auktionsföretags Förening och Folkbildningsförbundet.

Svenskt Näringsliv, Svenska IT-företagens Organisation, Gemenska- pen för Elektroniska Affärer (GEA), Direkthandelns förening, Näringsli- vets Delegation för Marknadsrätt, Näringslivets Nämnd för Regelgransk- ning (NNR), Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Konsumentråd, Kon- sumentvägledarnas förening och Sveriges Konsumenter i Samverkan har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

Remissinstanser som har yttrat sig över departementsprome- morian Distansavtalslagen och fritidsevenemang (Ds 2001:1)

Hovrätten för Nedre Norrland, Marknadsdomstolen, Uppsala tingsrätt, Kommerskollegium, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Konkurrensverket, Svenska kommunförbundet, Sveriges Domareförbund, Sveriges advokat-

238

samfund, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Riksidrottsförbund,

Prop. 2004/05:13

Teatrarnas Riksförbund och Sveriges Konsumentråd.

Bilaga 10

Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet,

 

Fokets Hus och Parker, Teaterförbundet, Svenska Musikerförbundet,

 

Musikarrangörer i Samverkan och Sveriges Konsumenter i Samverkan

 

har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

 

Yttrande har också inkommit från Konsumentvägledarnas förening.

 

Remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet Nya kon- sumentregler. Preskriptionstid. Garantier m.m. Borgenärsskydd (SOU 1995:11)

Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Göta hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Falu tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Marknadsdomstolen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Konkurrensverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Doma- reförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Köpmannaförbund, Sve- riges Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa förbundet, Bilindustriförbundet, Svenska Bankföreningen, Finansbolagens förening, Föreningen Sveriges krono- fogdar, Konsumentvägledarnas förening, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Motormännens Riksförbund, Motorbranschens Riksförbund, Båtbranschens Riksförbund, Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, Elektriska Hushållsapparatleverantörer, Radio- och Hemelektronikhan- delns Riksförbund och Sveriges Möbelindustriförbund.

Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, Konkursförval- tarkollegiernas förening, Sveriges Konsumentråd och Sveriges Päls- handlares Riksförening har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig.

Yttrande har också inkommit från Konsument Göteborg.

239

Lagrådsremissens lagförslag

1Förslag till lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om konsumentskydd vid distans- avtal om varor och icke finansiella tjänster (2 kap.), distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument (3 kap.) och hemförsälj- ningsavtal (4 kap.). Lagen innehåller också gemensamma bestämmelser för distansavtal och hemförsäljningsavtal (1 och 5 kap.). Dessa gemen- samma bestämmelser gäller för alla distansavtal och hemförsäljnings- avtal som omfattas av lagen, om inte annat anges i lagen.

Definitioner

2 § I lagen avses med

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans och kommunikationen uteslutande sker på distans,

hemförsäljningsavtal: avtal som ingås vid ett hembesök eller under en av näringsidkaren organiserad utflykt till en plats utanför dennes fasta försäljningsställe,

hembesök: ett besök i konsumentens eller någon annan konsuments bostad eller på någon annan plats där konsumenten inte endast för stunden befinner sig,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

3 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

1 Jfr rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenterna i

 

de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 31.12.1985, s. 31, Celex

 

31985L0577), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om

 

konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31997L0007) och

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om

 

distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv

 

90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex

 

32002L0065).

240

2 kap. Distansavtal om varor och icke finansiella tjänster

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal varigenom en näringsidkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en kon- sument.

Kapitlet gäller inte distansavtal som

1.avser uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten,

2.ingås med hjälp av en varuautomat eller annan liknande automat eller i en automatiserad affärslokal,

3.ingås med en operatör genom användning av en offentlig telefon- automat, eller

4.ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation.

För distansavtal om finansiella tjänster eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument gäller 3 kap.

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 6–8 §§, om ångerrätt i 9–16 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelanden i 5 kap. 3 § gäller inte distansavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende.

3 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal om

1.inkvartering,

2.transport,

3.servering, catering eller någon annan liknande tjänst, eller

4.kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet,

under förutsättning att näringsidkaren i avtalet åtar sig att tillhanda- hålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 7 § och om ångerrätt i 9– 16 §§ gäller inte heller distansavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall leve- reras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

4 § Bestämmelserna om ångerrätt i 9–16 §§ gäller inte distansavtal om

1.en tjänst och fullgörandet har påbörjats med konsumentens sam- tycke under ångerfristen,

2.en vara som på grund av sin beskaffenhet inte kan återlämnas eller som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

3.en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorpro- gram och förseglingen har brutits,

4.en tidning eller en tidskrift, eller

5.vadhållning eller andra lotteritjänster.

5 § Avser distansavtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter konsumentens särskilda önskemål eller som annars skall få

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

241

en tydlig personlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skriftli-

Prop. 2004/05:13

gen avtala att det inte skall finnas någon ångerrätt.

Bilaga 11

Information innan ett avtal ingås

6 § I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge infor- mation om

1.sitt namn och sin adress,

2.varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper,

3.varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter,

4.leveranskostnader,

5.sättet för betalning och för leverans eller fullgörande på annat sätt,

6.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag,

7.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

8.den tid under vilken erbjudandet gäller, och

9.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser återkommande leveranser av varor eller avser en tjänst som utförs fortlöpande.

Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Närings- idkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

Vid telefonförsäljning skall näringsidkaren i början av varje samtal ge konsumenten information om sin identitet och om samtalets syfte.

Information när ett avtal har ingåtts

7 § När ett distansavtal har ingåtts skall näringsidkaren snarast därefter ge konsumenten en bekräftelse med den information som avses i 6 § första stycket 1–5. Gäller avtalet en vara skall informationen ges senast vid leveransen, om inte varan skall levereras till någon annan än konsumenten. Informationen skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Har näringsidkaren redan tidigare gett informationen i sådan form, behöver den inte ges på nytt, om inte annat följer av andra stycket.

Inom samma tid skall näringsidkaren alltid i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten ge denne information om

1.konsumentens ångerrätt enligt denna lag samt namn och adress till någon som ångerrätten kan utövas mot,

2.gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan fram- ställa klagomål,

3.förekommande garantier och service, och

4.villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller för en längre tid än ett år.

Gäller avtalet en tjänst som fullgörs med hjälp av ett medel för distans- kommunikation, och utförs tjänsten vid ett enda tillfälle och faktureras av distributören av kommunikationsmedlet, behöver näringsidkaren bara ge konsumenten tillgång till gatuadressen till det verksamhetsställe dit kon- sumenten kan framställa klagomål.

242

Påföljd vid utebliven information

8 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 6 och 7 §§, skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

Information enligt 6 och 7 §§ skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Konsumentens ångerrätt

9 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 10 § (ångerfrist). Konsumenten har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från den dag som anges i 10 §.

10 § Vid distansavtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en väsentlig del av den. Vid distansavtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information enligt 7 § kommer konsumenten till handa.

11 § Om näringsidkaren i strid med 7 § andra stycket 1 underlåtit att i föreskriven form ge den information som nämns där, förlorar konsu- menten sin ångerrätt ett år efter den dag då ångerfristen skulle ha börjat löpa enligt 10 § första stycket. Avser underlåtenheten någon annan information enligt 7 §, förlorar konsumenten sin ångerrätt tre månader efter den dagen.

12 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

13 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten utövar sin ångerrätt vid distansavtal om en tjänst och har tagit emot material, skall konsumenten hålla detta tillgängligt på den plats där det har tagits emot, under förutsättning att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Materialet får även hållas tillgängligt på någon annan plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta det där. Om näringsidkaren inte hämtar materialet inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

243

14 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot varan eller, vid avtal om en tjänst, konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts.

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt- ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsu- menten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersätt- ningsvaran levereras.

15 § Vid telefonförsäljning skall tiden enligt 14 § första stycket för näringsidkarens återbetalningsskyldighet alltid räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet från- trätts. Näringsidkaren skall i dessa fall även betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan.

Vid telefonförsäljning har konsumenten rätt att behålla varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyldighet. Om näringsidkaren inte fullgör betalningsskyldig- heten inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller varan eller materialet konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

Kreditavtal

16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distansavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Fullgörelse

17 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumenten och näringsidkaren inte skriftligen har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva distansavtalet. Näringsidkaren skall infor- mera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall närings- idkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall ske snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

Vid distansavtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevenemang eller någon liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och närings- idkaren skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyldighet enligt andra stycket inte skall gälla, om fritidsaktiviteten måste ställas in på grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

244

3 kap. Distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument

Prop. 2004/05:13

Tillämpningsområde

Bilaga 11

 

1 § Detta kapitel gäller för distansavtal mellan en näringsidkare och en

 

konsument om kredit, försäkring, betalning eller andra finansiella tjänster

 

eller om överlåtelse eller emission av finansiella instrument.

 

Bestämmelserna gäller inte för de enskilda tjänster eller överlåtelser

 

som utförs enligt ett avtal om fortlöpande tjänster eller återkommande

 

överlåtelser.

 

Om konsumenten inom ett år ingår ett nytt distansavtal som gäller

 

överlåtelse av samma sorts finansiella instrument, behöver närings-

 

idkaren inte igen lämna information enligt 3 och 4 §§.

 

Med finansiella instrument avses detsamma som i lagen (1991:980)

 

om handel med finansiella instrument. Det som sägs i detta kapitel om

 

finansiella instrument gäller också andra finansiella produkter.

 

2 § Bestämmelserna om ångerrätt i 7–12 §§ gäller inte distansavtal om

1.finansiell tjänst eller överlåtelse av finansiellt instrument och priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

2.deltagande i emission eller annan likartad aktivitet och priset för den rättighet som aktiviteten avser efter teckningstidens utgång kommer att bero på sådana svängningar på finansmarknaden som sägs i punkten 1,

3.kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

4.försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre. Bestämmelserna om ångerrätt gäller inte heller om båda parter på kon-

sumentens begäran har fullgjort sina förpliktelser enligt distansavtalet.

Information innan ett avtal ingås

3 § I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge infor- mation om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress och huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till närings- idkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsak- liga egenskaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

245

8. vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om

Prop. 2004/05:13

vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av

Bilaga 11

ångerrätten,

 

9.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14.avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtals- tiden,

16.hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns.

Informationen skall ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Närings- idkaren skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för underåriga.

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren också tillhandahålla samtliga avtalsvillkor.

Informationen och avtalsvillkoren skall ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet skall ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form, gäller dock det som sägs i 4 § andra stycket.

Särskilda informationskrav vid telefonförsäljning

4 § Vid telefonförsäljning skall näringsidkaren i början av varje samtal ge konsumenten information om sin identitet och om samtalets syfte. Om konsumenten uttryckligen samtycker till det, behöver näringsidkaren inte ge all den information som anges i 3 § första stycket utan endast informa- tion enligt 3 § första stycket 3–6, 8 och 15. Näringsidkaren skall dock upplysa konsumenten om att ytterligare information finns tillgänglig på begäran samt ange vad denna information avser. Det som sägs i 3 § andra stycket gäller också vid telefonförsäljning.

Snarast efter det att avtalet har ingåtts skall näringsidkaren ge konsu- menten all den information som avses i 3 § första stycket och samtliga avtalsvillkor i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Tillhandahållande av avtalsvillkoren under avtalstiden, m.m.

5 § Konsumenten har rätt att när som helst under avtalstiden på begäran få del av avtalsvillkoren i en handling.

246

Konsumenten har rätt att under avtalstiden ändra det medel för distans-

Prop. 2004/05:13

kommunikation som används, om inte detta är oförenligt med avtalet

Bilaga 11

eller den finansiella tjänstens beskaffenhet.

 

Påföljd vid utebliven information

 

6 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 3–5 §§, skall

 

marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

 

Information enligt 3–5 §§ skall därvid anses vara sådan information av

 

särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket

 

marknadsföringslagen.

 

Konsumentens ångerrätt

 

7 § Konsumenten har rätt att frånträda distansavtalet (ångerrätt) genom

 

att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14

 

dagar från den dag som anges i 8 § (ångerfrist). Vid distansavtal om

 

livförsäkring eller privat individuellt pensionssparande är ångerfristen

 

dock 30 dagar.

 

8 § Ångerfristen börjar löpa den dag då distansavtalet ingås. Vid distans-

 

avtal om livförsäkring börjar ångerfristen dock löpa den dag då konsu-

 

menten får kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd.

 

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då information och avtalsvill-

 

kor enligt 3 § fjärde stycket eller 4 § andra stycket kommer konsumenten

 

till handa.

 

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

 

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten snarast

 

och senast inom 30 dagar betala tillbaka de belopp och sända tillbaka det

 

material som konsumenten har erhållit från näringsidkaren. Tiden skall

 

räknas från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande

 

om att avtalet frånträds.

 

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast

 

och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till

 

näringsidkaren, med avräkning för vad näringsidkaren får kräva enligt

 

11 §. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsu-

 

mentens meddelande om att avtalet frånträds.

 

11 § Näringsidkaren får kräva att konsumenten betalar för den del av en

 

finansiell tjänst som har tillhandahållits enligt distansavtalet. Näringsid-

 

karen har också rätt till ersättning för skäliga kostnader för tjänsten för

 

tiden före det att näringsidkaren tar emot konsumentens meddelande om

 

att avtalet frånträds men inte för tiden därefter.

 

Näringsidkaren får inte kräva betalning enligt första stycket, om

 

näringsidkaren

 

247

1.har underlåtit att lämna information enligt 3 § första stycket 8 om vad konsumenten kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten, eller

2.utan begäran från konsumenten har påbörjat fullgörandet av avtalet innan ångerfristen har löpt ut.

Anknytande avtal

12 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av distansavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhanda- hålls av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överens- kommelse mellan denne och näringsidkaren, skall det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

4 kap. Hemförsäljningsavtal

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för hemförsäljningsavtal varigenom en närings- idkare överlåter eller upplåter lös egendom till eller utför tjänster åt en konsument.

Kapitlet gäller inte om

1.det pris som konsumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kronor,

2.avtalet gäller finansiella instrument som avses i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

3.avtalet gäller uppförande av byggnad eller en annan fast anläggning på mark eller i vatten, eller

4.avtalet ingås vid ett hembesök som äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran och gäller en vara eller en tjänst som omfattas av konsumentens begäran eller som har ett direkt samband med den varan eller tjänsten.

2 § Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§, om ånger- rätt i 5–10 §§, om lagval i 5 kap. 2 § och om risken för vissa meddelan- den i 5 kap. 3 § gäller inte hemförsäljningsavtal om sådan upplåtelse eller överlåtelse som avses i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tids- delat boende.

Bestämmelserna om informationsskyldighet i 3 och 4 §§ och om ångerrätt i 5–10 §§ gäller inte heller hemförsäljningsavtal om försäljning av livsmedel eller andra varor för ett hushålls löpande förbrukning, om varorna skall levereras till en konsuments bostad eller arbetsplats i ett distributionssystem med regelbunden utkörning.

Information när ett avtal ingås

3 § När ett hemförsäljningsavtal ingås skall näringsidkaren samtidigt lämna konsumenten en handling där denne informeras om sin ångerrätt enligt denna lag samt om namn och adress till någon som ångerrätten kan

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

248

utövas mot. Detsamma gäller när konsumenten lämnar ett anbud som

Prop. 2004/05:13

näringsidkaren inte genast tar ställning till. Konsumenten skall skriva

Bilaga 11

under ett exemplar av handlingen som bekräftelse på att han eller hon har

 

tagit emot den. Den informationshandling som lämnas till konsumenten

 

skall vara åtföljd av en blankett som kan användas för att utöva ånger-

 

rätten.

 

Den handling och den blankett som avses i första stycket skall

 

överensstämma med formulär som fastställs av regeringen eller den

 

myndighet som regeringen bestämmer.

 

Påföljd vid utebliven information

 

4 § Om näringsidkaren inte ger information i enlighet med 3 §, skall

 

marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

 

Information enligt 3 § skall därvid anses vara sådan information av

 

särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket

 

marknadsföringslagen.

 

Konsumentens ångerrätt

 

5 § Konsumenten har rätt att frånträda hemförsäljningsavtalet (ångerrätt)

 

genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta

 

inom 14 dagar från den dag som anges i 6 § (ångerfrist). Konsumenten

 

har alltid rätt att lämna eller sända meddelandet inom sju arbetsdagar från

 

den dag som anges i 6 §. Vid hemförsäljningsavtal om livförsäkring är

 

ångerfristen dock 30 dagar.

 

6 § Vid hemförsäljningsavtal om överlåtelse eller upplåtelse av varor

 

börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten tar emot varan eller en

 

väsentlig del av den. Vid hemförsäljningsavtal om en tjänst börjar ånger-

 

fristen löpa den dag då avtalet ingås. Vid hemförsäljningsavtal om

 

livförsäkring börjar ångerfristen dock löpa den dag då konsumenten får

 

kännedom om att försäkringsavtalet kommit till stånd.

 

Ångerfristen börjar löpa tidigast den dag då handlingar enligt 3 §

 

kommer konsumenten till handa.

 

Avser avtalet en vara som skall tillverkas eller väsentligt ändras efter

 

konsumentens särskilda önskemål eller som annars skall få en tydlig per-

 

sonlig prägel, får konsumenten och näringsidkaren skriftligen avtala att

 

ångerfristen skall börja löpa den dag som anges i andra stycket oavsett

 

om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den.

 

7 § Konsumenten får utöva sin ångerrätt endast om den vara som han

 

eller hon har tagit emot hålls i väsentligen oförändrat skick. Detta gäller

 

dock inte om varan har förstörts eller förändrats på grund av någon

 

åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka den eller på grund av

 

någon omständighet som inte kan hänföras till konsumenten.

 

249

Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt

8 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall konsumenten lämna eller sända tillbaka varan till näringsidkaren.

Om konsumenten har tagit emot varan eller en väsentlig del av den vid hembesöket eller under utflykten, skall konsumenten hålla varan tillgäng- lig på den plats där den har tagits emot. Varan får även hållas tillgänglig på någon annan plats som konsumenten anvisar, om näringsidkaren utan olägenhet kan hämta den där. Det sagda gäller också material som konsu- menten har tagit emot vid ett hemförsäljningsavtal om en tjänst, förutsatt att konsumenten inte åsamkas olägenheter av betydelse eller kostnader. Om näringsidkaren inte hämtar varan eller materialet inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller egendomen konsu- menten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

9 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, skall näringsidkaren snarast och senast inom 30 dagar betala tillbaka vad konsumenten har betalat till näringsidkaren. Tiden skall räknas från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträtts. Näringsidkaren skall även betala skälig ersättning till konsumenten för dennes kostnader att sända tillbaka varan.

Konsumenten har rätt att behålla varan, eller i förekommande fall materialet, till dess att näringsidkaren fullgör hela sin betalningsskyl- dighet. Om näringsidkaren inte fullgör betalningsskyldigheten inom tre månader från den dag då ångerfristen började löpa, tillfaller varan eller materialet konsumenten utan att näringsidkaren har rätt till ersättning.

Har näringsidkaren enligt avtal med konsumenten levererat en ersätt- ningsvara, skall näringsidkaren alltid betala skälig ersättning till konsu- menten för dennes kostnader att sända tillbaka varan. Näringsidkaren skall informera konsumenten om denna rätt till ersättning när ersätt- ningsvaran levereras.

Kreditavtal

10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hemförsäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och närings- idkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.

Fullgörelse

11 § Näringsidkaren skall fullgöra sin prestation inom skälig tid. Om konsumenten och näringsidkaren inte skriftligen har avtalat annat, skall prestationen fullgöras senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten gjorde sin beställning.

Om näringsidkaren inte kan fullgöra sin prestation i tid och detta inte beror på konsumenten eller något förhållande på hans eller hennes sida, har konsumenten rätt att häva hemförsäljningsavtalet. Näringsidkaren skall informera konsumenten om detta. Häver konsumenten avtalet, skall näringsidkaren betala tillbaka vad konsumenten har betalat. Detta skall

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

250

ske snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog

Prop. 2004/05:13

emot konsumentens meddelande om att avtalet hävts.

Bilaga 11

Vid hemförsäljningsavtal om ett kulturevenemang, ett idrottsevene-

 

mang eller någon liknande fritidsaktivitet utomhus kan konsumenten och

 

näringsidkaren skriftligen avtala att näringsidkarens återbetalningsskyl-

 

dighet enligt andra stycket inte skall gälla, om fritidsaktiviteten måste

 

ställas in på grund av vädret och inte kan flyttas till ett annat tillfälle.

 

5 kap. Gemensamma bestämmelser

Behörighet för näringsidkarens ombud

1 § Anlitar näringsidkaren ett ombud, skall denne alltid anses behörig att handla på näringsidkarens vägnar när det gäller att ingå distansavtal eller hemförsäljningsavtal, att utfästa förmåner som är avsedda att ingå i ett sådant avtal samt att ta emot betalning för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren kan inte till nackdel för konsumenten inskränka denna behörighet.

Lagval

2 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skall tillämpas på avtalet gäller inte i fråga om regler om distansavtal eller hemförsäljningsavtal, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsu- menten ett bättre skydd.

Risken för vissa meddelanden

3 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt ett meddelande om att han eller hon utövar ångerrätten, får med- delandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller för ett meddelande om att avtalet hävs på grund av att näringsidkaren inte fullgjort sin prestation i tid.

1.Denna lag träder i kraft den 1 mars 2005, då lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal skall upphöra att gälla.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

251

2Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 97 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

97 a §1

Försäkringstagaren har rätt att

Försäkringstagaren har rätt att

säga upp försäkringen inom två

säga upp försäkringen inom 30

veckor från den dag då han fick

dagar från den dag då han fick

kännedom om att avtalet kommit

kännedom om att avtalet kommit

till stånd. Detta gäller dock inte

till stånd. Detta gäller dock inte

1. försäkringar som grundas på

1. försäkringar som grundas på

kollektivavtal eller som grundas på

kollektivavtal eller som grundas på

gruppavtal och handhas av före-

gruppavtal och handhas av före-

trädare för gruppen, eller

trädare för gruppen, eller

2. försäkringar med en avtalad

2. försäkringar med en avtalad

giltighetstid om sex månader eller

giltighetstid om sex månader eller

mindre.

mindre.

Om försäkringstagaren säger upp avtalet enligt första stycket, befrias han från alla framtida förpliktelser som annars följer av avtalet.

Förbehåll, som i jämförelse med första och andra styckena är till nack- del för försäkringstagaren, får inte åberopas av försäkringsgivaren.

1.Denna lag träder i kraft den 1 mars 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse 1993:646.

252

3Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumenttjänstlagen (1985:716) dels att 17, 20, 28, 31 och 33 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 50 a §, och närmast före den en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

17 §1

 

Vill konsumenten

åberopa att

Vill konsumenten

åberopa att

tjänsten är felaktig, skall han

tjänsten är felaktig, skall han

underrätta näringsidkaren om detta

underrätta näringsidkaren om detta

inom skälig tid efter det att han

inom skälig tid efter det att han

märkt eller bort märka felet (rekla-

märkt eller bort märka felet (rekla-

mation). Underrättelse som sker

mation). Underrättelse som sker

inom två månader efter det att

inom två månader efter det att

konsumenten märkt

felet skall

konsumenten märkt

felet skall

alltid anses ha skett i rätt tid. Re-

alltid anses ha skett i rätt tid. Re-

klamation får dock inte ske senare

klamation får dock inte ske senare

än två år eller, i fråga om arbete på

än tre år eller, i fråga om arbete på

mark eller på byggnader eller

mark eller på byggnader eller

andra anläggningar på mark eller i

andra anläggningar på mark eller i

vatten eller på andra fasta saker,

vatten eller på andra fasta saker,

tio år efter det att uppdraget avslu-

tio år efter det att uppdraget avslu-

tades, såvida inte annat följer av

tades, såvida inte annat följer av

en garanti eller liknande utfästelse.

en garanti eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

20 §

Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.

Även om konsumenten inte krä-

Även om konsumenten inte krä-

ver det får näringsidkaren avhjälpa

ver det får näringsidkaren avhjälpa

felet, om han genast efter det att

felet, om han efter det att reklama-

reklamation har kommit honom

tion har kommit honom tillhanda

tillhanda erbjuder sig att göra detta

utan uppskov erbjuder sig att göra

och konsumenten inte har något

detta och konsumenten inte har

särskilt skäl att avvisa erbjudandet.

något särskilt skäl att avvisa erbju-

 

dandet.

1 Senaste lydelse 2002:588.

 

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

253

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har

Prop. 2004/05:13

gett näringsidkaren tillfälle till det.

 

 

 

 

 

 

 

Bilaga 11

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock

 

inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts

 

felfritt eller, om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig

 

händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt

 

avtalet om tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

28 §

 

 

 

 

 

 

 

Konsumenten

får

kräva

att

Konsumenten

får

kräva

att

 

näringsidkaren

utför

tjänsten,

om

näringsidkaren utför tjänsten.

 

 

det inte medför olägenheter eller

Näringsidkaren är

inte

skyldig

 

kostnader för näringsidkaren som

att utföra tjänsten, om det före-

 

är oskäligt stora i förhållande till

ligger ett hinder som han inte kan

 

konsumentens

intresse av

att

övervinna

eller

om

utförandet

 

avtalet fullföljs.

 

 

 

skulle

medföra

olägenheter

eller

 

 

 

 

 

kostnader för näringsidkaren som

 

 

 

 

 

är oskäligt stora i förhållande till

 

 

 

 

 

konsumentens

intresse

av

att

 

 

 

 

 

avtalet fullföljs. Om ett förhållan-

 

 

 

 

 

de som nu nämnts upphör inom

 

 

 

 

 

rimlig tid, får konsumenten dock

 

 

 

 

 

kräva

att

näringsidkaren

utför

 

 

 

 

 

tjänsten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Konsumenten förlorar rätten att

 

 

 

 

 

kräva

att

näringsidkaren

utför

 

 

 

 

 

tjänsten, om han väntar orimligt

 

 

 

 

 

länge med att framställa kravet.

 

 

 

 

 

31 §2

 

 

 

 

 

 

 

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne

 

tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjs-

 

målet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen

 

kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han

 

inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

 

 

 

 

 

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt

 

eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldig-

 

het endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första

 

stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som

 

näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

 

 

 

 

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne

 

tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förele-

 

gat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri

 

tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av

 

tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

 

 

 

 

 

 

Näringsidkarens

skadestånds-

Näringsidkarens

skadestånds-

 

skyldighet på grund av fel eller

skyldighet på grund av fel eller

 

dröjsmål omfattar även ersättning

dröjsmål omfattar även ersättning

 

för skada på föremålet för tjänsten

för skada på föremålet för tjänsten

 

2 Senaste lydelse 1990:935.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

254

eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Näringsidkaren och konsumen- ten kan träffa avtal om att ersätt- ning enligt första, andra eller tredje stycket ej skall omfatta för- lust i näringsverksamhet.

eller annan egendom som tillhör

Prop. 2004/05:13

konsumenten eller någon medlem

Bilaga 11

av hans hushåll och egendomen är

 

avsedd huvudsakligen för ändamål

 

som faller utanför näringsverk-

 

samhet.

 

Näringsidkaren och konsumen-

 

ten kan träffa avtal om att ersätt-

 

ning enligt denna paragraf inte

 

skall omfatta förlust i näringsverk-

 

samhet.

 

33 §3

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna säkerhetsinformation som han enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451) har förelagts att lämna eller sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1995:450) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig

att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

 

Skadeståndsskyldigheten enligt

Skadeståndsskyldigheten

enligt

första eller andra stycket omfattar

första eller andra stycket omfattar

även ersättning för skada på före-

även ersättning för skada på före-

målet för tjänsten eller på annan

målet för tjänsten eller på annan

egendom som tillhör konsumenten

egendom som tillhör konsumenten

eller någon medlem av hans

eller någon medlem av hans hus-

hushåll.

håll och egendomen är avsedd

 

huvudsakligen för ändamål

som

 

faller utanför näringsverksamhet.

 

Begränsning av skadan

 

 

50 a §

 

 

Den skadelidande parten

skall

 

vidta skäliga åtgärder för att

 

begränsa sin skada. Försummar

han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 mars 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3 Senaste lydelse 2004:455, som träder i kraft 2004-07-01.

255

Kräver köparen en annan på- följd än avhjälpande eller omleve- rans, har säljaren trots detta rätt att på egen bekostnad vidta sådan åtgärd, om han när köparen rekla- merar utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter reklama- tionen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

4Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 23, 27 och 31 §§ konsumentköplagen (1990:932) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

23 §1

Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation). Meddelande som lämnas inom två månader efter det att köparen märkt felet skall alltid anses ha lämnats i rätt tid. I fall som avses i 1 § andra stycket kan meddelande om felet i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom två

Reklamerar köparen inte inom tre

år från det att han har tagit emot

år från det att han har tagit emot

varan, förlorar han rätten att åberopa

varan, förlorar han rätten att åberopa

felet, om inte annat följer av en

felet, om inte annat följer av en

garanti eller liknande utfästelse.

garanti eller liknande utfästelse.

27 §2

Kräver köparen en annan på- följd än avhjälpande eller omleve- rans, har säljaren trots detta rätt att på egen bekostnad vidta sådan åtgärd, om han efter det att rekla- mation har kommit honom tillhan- da utan uppskov erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid därefter och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

31 §

Säljarens skadeståndsskyldighet

Säljarens skadeståndsskyldighet

enligt 30 § omfattar även skada

enligt 30 § omfattar även skada

som på grund av fel på den sålda

som på grund av fel på den sålda

varan uppkommer på annan egen-

varan uppkommer på annan egen-

dom som tillhör köparen eller

dom som tillhör köparen eller

någon medlem i hans hushåll och

någon medlem i hans hushåll och

1Senaste lydelse 2002:587.

2Senaste lydelse 2002:587.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

256

är avsedd huvudsakligen för

egendomen är avsedd huvudsak-

Prop. 2004/05:13

enskilt ändamål.

ligen för ändamål som faller

Bilaga 11

 

 

utanför näringsverksamhet.

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 mars 2005.

2.I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

257

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av lagen (2004:000) om konsument- skydd vid distansavtal och hemför- säljningsavtal.

5Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:1183) om tillfällig försälj- ning skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt lämnas upplysning om närings- idkarens namn, postadress och telefonnummer.

Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsu- menten.

Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som omfattas av hemförsäljningslagen (1981:1361).

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2005.

258

I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns sär- skilda bestämmelser i lagen (2004:000) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsälj- ningsavtal.
I fråga om distansavtal och hemförsäljningsavtal finns sär- skilda bestämmelser i lagen (2004:000) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsälj- ningsavtal.

6Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur

Härigenom föreskrivs att 17 och 22 §§ lagen (1991:351) om handels- agentur skall ha följande lydelse.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande sluta avtal om försäljning eller köp på huvudmannens vägnar.

I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemför- säljningslagen (1981:1361).

22 §

Agenten får inte utan särskilt bemyndigande ta emot betalning för sålda varor eller efter det att ett avtal har ingåtts medge anstånd med betalningen eller nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Får huvudmannen kännedom om att agenten utan bemyndigande har vidtagit en åtgärd som avses i första stycket beträffande ett avtal som kan anses ha kommit till stånd genom agentens medverkan eller som har ingåtts med en tredje man som hör till ett område eller en kundkrets som har tilldelats agenten, skall huvudmannen, om han inte vill godkänna åtgärden, meddela tredje man detta utan oskäligt uppehåll. Gör han inte det, anses han ha godkänt åtgärden.

I fråga om hemförsäljning finns särskilda bestämmelser i hemför- säljningslagen (1981:1361).

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2005.

259

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2004–06–23

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Magnusson, f.d. regeringsrådet Leif Lindstam och justitierådet Nina Pripp.

Enligt en lagrådsremiss den 10 juni 2004 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal,

2.lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

3.lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

4.lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

5.lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning,

6.lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Jonas Högström.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

I lagrådsremissen föreslås en ny lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal, som skall ersätta den nuvarande lagen med samma namn (SFS 2000:274).

Sakligt sett innebär det remitterade förslaget framför allt att den nuvarande lagstiftningen byggs ut med bestämmelser om distansavtal beträffande finansiella tjänster och finansiella instrument. Genom dessa bestämmelser genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finan- siella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG.

Utöver bestämmelserna om distansavtal på finansområdet innehåller den nya lagen, liksom den nuvarande, regler om dels distansavtal om varor och icke finansiella tjänster, dels hemförsäljningsavtal. Dessa regler, som även de bygger på EG-direktiv, är i sak så gott som helt oförändrade.

Den föreslagna lagen har emellertid fått en annan struktur än den nuvarande. De olika avtalstyperna hålls isär och behandlas i princip uttömmande i var sitt kapitel.

Den valda strukturen har medfört en mängd upprepningar av olika bestämmelser. Denna nackdel uppvägs emellertid av att lagtexten, jämfört med den nuvarande, är mer överskådlig och att den nya lagen därmed får antas bli lättare att tillämpa. Lagrådet anser därför att uppbyggnaden får godtas.

De nya reglerna om distansavtal på finansområdet är mycket detaljerade och bitvis komplicerade. Detta är i allt väsentligt en följd av anpassningen till det bakomliggande EG-direktivet. Det framhålls i lagrådsremissen att detta direktiv, i motsats till vad som normalt är fallet i fråga om direktiv till skydd för konsumenter, till övervägande del är avsett att åstadkomma en fullharmonisering av det aktuella området. Detta kommer till uttryck i direktivets ingress (punkt 13), där det sägs att medlemsstaterna inte bör kunna besluta om andra bestämmelser än dem

Prop. 2004/05:13

Bilaga 12

260

som fastställs i direktivet på de områden som harmoniseras, om det inte särskilt anges att detta är möjligt.

Med hänsyn till de angivna omständigheterna anser Lagrådet att de berörda lagreglerna i allt väsentligt får accepteras.

Utöver den nya lagen om distans- och hemförsäljningsavtal föreslås i lagrådsremissen bl.a. vissa ändringar i konsumentköplagen och konsu- menttjänstlagen. Den viktigaste nyheten är att den tid under vilken fel på en vara eller en tjänst måste reklameras förlängs från två till tre år. Detta förslag, som utgör en kompromiss mellan olika åsikter som har förts fram under beredningen av lagrådsremissen, synes ha goda skäl för sig. En nackdel är emellertid att reklamationsfristen i konsumentköp- och konsumenttjänstlagarna kommer att skilja sig från den allmänna köp- lagens reklamationsfrist.

Efter de nu framförda allmänna synpunkterna går Lagrådet över till några mer detaljbetonade kommentarer.

Förslaget till lag om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal

Enligt Lagrådets mening bör lagen ges ett mer lätthanterligt namn. Den bör förslagsvis kunna kallas ”distans- och hemförsäljningslag”.

2 kap. 6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilken information som en näringsidkare skall ge innan ett distansavtal ingås. Enligt andra stycket skall informationen ges ”klart och begripligt”. I författningskommentaren sägs att detta krav i vissa fall torde kunna innebära att informationen skall ges på svenska. Enligt Lagrådets mening får lagtexten tolkas så att informationen skall ges på ett språk som konsumenten förstår, vilket som huvudregel innebär svenska (jfr prop. 1999/2000:89 s. 135).

2 kap. 7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om information när ett distansavtal om en vara eller en icke finansiell tjänst har ingåtts. Enligt andra stycket punkt 2 och tredje stycket skall näringsidkaren informera konsumenten om gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan fram- ställa klagomål. Enligt Lagrådets uppfattning bör bestämmelserna byggas ut, så att näringsidkaren också blir skyldig att lämna information om sitt telefonnummer eller e-postadress och sin vanliga postadress. För en konsument som vill reklamera en vara eller en tjänst torde det i allmänhet vara enklast och bekvämast att, åtminstone som ett första steg, ta kontakt med näringsidkaren per telefon eller e-post. Och när det är fråga om en skriftlig reklamation torde det i princip ligga i båda parternas intresse att konsumenten använder sig av näringsidkarens postadress, om den inte överensstämmer med gatuadressen.

3 kap 1 §

3 kap. innehåller bestämmelser om distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument. Genom bestämmelserna i 3 kap. 1 § andra och tredje styckena begränsas tillämpningen av kapitlets bestämmelser. Enligt tredje stycket behöver näringsidkaren inte igen lämna information

Prop. 2004/05:13

Bilaga 12

261

enligt 3 och 4 §§, om konsumenten inom ett år ingår ett nytt distansavtal som gäller överlåtelse av samma sorts finansiella instrument. Bestämmel- sen har sin motsvarighet i art. 1.2 andra stycket i direktivet 2002/65/EG. Den gäller dock enligt direktivet generellt för avtal om finansiella tjänster och inte endast för avtal om överlåtelse av finansiella instrument. Begränsningen i den föreslagna lagen har enligt den allmänna motive- ringen i lagrådsremissen (avsnitt 5.3.3) gjorts för att undvika tillämp- ningssvårigheter.

Enligt Lagrådets mening är det tveksamt om den av praktiska skäl gjorda begränsningen står i överensstämmelse med direktivets utform- ning. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen i paragrafens tredje stycke utformas i närmare överensstämmelse med direktivets regel.

Det är uppenbart att avsikten är att det nya distansavtal som avses i tredje stycket skall ingås mellan samma parter som det tidigare distans- avtalet. Detta sägs också uttryckligen i art. 1.2 andra stycket i direktivet.

Med hänsyn till vad som nu har sagts förordar Lagrådet att tredje stycket ges följande lydelse:

”Om parterna i ett distansavtal inom ett år ingår ett nytt distansavtal om samma slag av finansiella tjänster, behöver näringsidkaren inte på nytt lämna information enligt 3 och 4 §§.”

3 kap. 3 §

I punkten 4 i paragrafens första stycke, vartill hänvisning gjorts i 4 §, har tagits in bestämmelser om näringsidkarens informationsskyldighet såvitt gäller den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris. Bestämmelser i detta hänseende finns i art. 3.1.2 b och 3.3 första stycket b tredje strecksatsen i direktivet 2002/65/EG, men har där ett mer preci- serat innehåll än den föreslagna lagtexten. Lagrådet förordar att punkten 4 utformas i närmare överensstämmelse med direktivtexten.

3 kap. 4 §

I paragrafen ges särskilda bestämmelser om informationskrav vid tele- fonförsäljning. Inledningsvis sägs i första stycket bl.a. att näringsidkaren i början av varje samtal skall ge information om sin identitet och om samtalets syfte. Om konsumenten uttryckligen samtycker till det, behöver näringsidkaren därutöver ge endast viss begränsad information. Hänvisning görs här till 3 § första stycket 3 – 6, 8 och 15. Med denna hänvisning saknas den i art. 3.3 första stycket b första strecksatsen i direktivet 2002/65/EG föreskrivna skyldigheten att lämna uppgift om identiteten på den person som är i kontakt med konsumenten och dennes anknytning till leverantören. En komplettering bör därför göras i para- grafen så att även denna skyldighet kommer till uttryck i lagtexten.

Lagrådet noterar att, i och med att 3 kap. 4 § första stycket hänvisar till 3 § första stycket 6, lagen kräver information som går längre än vad art. 3.3 i direktivet föreskriver.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 2004/05:13

Bilaga 12

262

Justitiedepartementet

Prop. 2004/05:13

 

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 oktober 2004

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds, Pagrotsky, Östros, Messing, Lövdén, Ringholm, Y. Johansson, Bodström, Karlsson, Lund, Nykvist, Andnor, Hallengren, Holmberg, Jämtin

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2004/05:13 Distans- och hemförsälj- ningslag m.m.

263

Rättsdatablad

 

 

Prop. 2004/05:13

 

 

 

 

 

 

 

Författningsrubrik

Bestämmelser som

Celexnummer för

 

inför, ändrar, upp-

bakomliggande EG-

 

häver eller upprepar

regler

 

ett normgivnings-

 

 

 

bemyndigande

 

 

 

 

 

 

Distans- och hemförsälj-

 

31985L0577

ningslag

 

31997L0007

 

 

32002L0065

Lag om ändring i lagen

 

32002L0065

(1927:77) om försäk-

 

 

 

ringsavtal

 

 

 

264