Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiering av seniorers sabbatsår samt omstartsstöd för seniorer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydliggöra möjligheterna och regelverken för att bedriva forskarstudier på deltid och med annan finansiering än doktorandanställning eller stipendier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppdra åt Vinnova att utreda hur små företag skall kunna delta aktivt i långsiktiga strategiska satsningar, som exempelvis kompetenscentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att behålla lärarundantaget och om metoder att stärka sambandet mellan forskning och "tredje uppgiften" i ett brett perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en vetenskaps- och framtidskommitté i riksdagen.
Forskning är framför allt ett bevis på människans inbyggda nyfikenhet. Forskarens drivkraft är viljan att förstå sin omvärld ännu lite bättre, att få se det som ingen annan tidigare sätt, att vidga vyerna för det mänskliga vetandet. Denna nyfikenhet och kreativitet har bland annat givit människan ny teknik och medicin samt möjligheten till tillväxt och ökad välfärd. Men detta har också gång efter gång ändrat fundamenten för vår världsbild. Forskningen har flyttat jorden från att vara universums medelpunkt till att vara en liten planet runt en sol som befinner sig i utkanten av en av universums många galaxer. Forskningen har givit oss kunskap om livets byggstenar från DNA-molekylen ner till atomkärnans minsta byggstenar. Den har också givit oss kunskap om hur jorden såg ut långt innan mänskligt liv för första gången gjorde sina fotavtryck på planeten.
Forskning är på många sätt en livsnerv för kunskapssamhället. Utan forskning skulle många svenska företag stå sig dåligt i konkurrensen. För att Sverige ska vara med i morgondagens kunskapssamhälle och därmed säkra jobb och tillväxt i landet måste vi satsa på forskning. Detta kan dock inte vara det enda skälet. Ett annat skäl måste vara den utmaning som ligger i människans inneboende nyfikenhet - ett kanske evigt sökande efter ny kunskap för att kunna förstå vår värld och oss själva lite bättre.
Regeringens proposition tycks endast ha tagit fasta på nyttoaspekterna av forskning, inte forskningen som drivkraft för bildning och svar på hela mänsklighetens gemensamma frågor. Forskningen har en uppgift att kunna hjälpa oss att svara på de frågor som barn så ofta ställer till oss. Varför är vatten vått? Hur blev världen till? Varför är jorden rund? Hade vikingarna verkligen horn på hjälmen? Regeringens proposition speglar inte alls denna vida vision för forskningens uppgift och riksdagen bör därför klargöra detta.
Hur skall forskningen styras och dess finansiering organiseras?
Idag finansieras forskningen på våra universitet och forskningsinstitutioner från en rad olika aktörer. Det är viktigt att ha en flora av forskningsfinansiärer, men det är också viktigt att de statliga finansiärerna har tydliga och från varandra skilda roller. Detta är inte fallet idag. I princip finns tre funktioner som forskningsfinansiering skall uppfylla:
Forskningens grundfinansiering bör som nu ske genom direkta anslag till landets universitet och högskolor, detta bland annat för att åstadkomma en nära anknytning mellan forskning och grundutbildning. Grundfinansieringen av svensk forskning bör i högre utsträckning ske via dessa direkta anslag till lärosätena.
Extern finansiering av projekt och framstående forskare och lovande yngre forskare bör vara Vetenskapsrådets uppgift. Det är rimligt att slå samman samtliga aktörer inom denna typ av finansiering. Fas och Formas bör inkluderas i Vetenskapsrådet.
Stöd till industrinära forskning bör vara Vinnovas uppgift.
Det måste finnas en avvägning mellan den del av forskningsmedlen som fördelas via externa medel och den del som går som direkta anslag till högskolor och universitet. De direkta anslagen garanterar långsiktighet och stabilitet i forskningen. Dessa anslag ska också garantera möjligheten att kunna starta vissa mycket tidiga forskningsprojekt där det kan vara svårt för externa finansiärer att bedöma nytta och vetenskaplig höjd. Det måste vara denna basfinansiering som i huvudsak står för universitets fasta personella resurser från laboratorieassistenter till professorer. Basfinansieringen skall också garantera länken mellan forskning och undervisning. Denna länk borde dock göras tydligare och delar av universitetens forskningsmedel borde komma via studentpengen. Idag ingår enligt avtal ca 20 procent forskning eller annat utvecklingsarbete i en lektorstjänst. Det borde vara rimligt att studentpengen täcker dessa kostnader. Riksdagen bör begära att regeringen utreder och genomför en sådan förändring av studentpengen.
Seniorforskarnas villkor har uppmärksammats på sista tiden. Seniorforskare ägnar sig sällan åt forskning på heltid utan upprätthåller oftast flera andra roller som undervisare, forskningsledare eller administratör. Universitetets tradition att rekrytera prefekter, rektorer och andra inom kollegiet, och att dessa tjänster oftast tillsätts på begränsad tid, gör att många seniorer går mellan perioder med mer administrativa tjänster och perioder med mer forskningsansvar. Detta kan i grunden vara ett önskvärt och utvecklande sätt att arbeta på. Avbrott från forskningen kan dock leda till att det är svårt att komma igen som forskare. Man kan behöva en tid att läsa in sig på sitt forskningsområde och att börja söka större anslag. Det hade varit önskvärt för rörligheten att forskare kunde söka medel för att underlätta återgången till forskning.
Många forskare har också ett behov av att någon gång under sin karriär ta ett sabbatsår för att göra något annat. Det kan gälla att göra ett forskarår vid någon annan institution eller tid för att skriva böcker. Vetenskapsrådet bör ha medel för att stödja denna typ av sabbatsår.
Det är uppenbart att de administrativa pålagorna på universitetet har ökat med åren. Ofta har varje ny regel i sig varit försvarbar, men resultatet blir dock att mer resurser går till administration och mindre till huvuduppgifter såsom forskning. Mycket av administrationen sköts också av de forskare som upprätthåller tjänst som prefekt. Regeringen bör uppdra åt Högskoleverket att se över på vilket sätt de administrativa pålagorna på landens universitet och Högskolor kan minskas.
Regeringen skriver i sin proposition att antalet doktorsexamina skall fortsätta vara på en hög nivå. Under de senaste åren har en kraftig ökning av antalet examina skett utan att motsvarande förstärkning har skett av lärosätenas resurser. Samtidigt konstaterar regeringen att antalet examinerade inom vissa områden väl täcker lärosätenas framtida rekryteringsbehov. Det antas finnas en arbetsmarknad för doktorander utanför läroanstalterna. Detta är naturligtvis fallet men vi ser nu en ökande arbetslöshet bland disputerade. Regeringen bör uppdra till Högskoleverket att noga följa arbetsmarknaden för disputerade. En ökad arbetslöshet bland disputerade kan riskera att försämra doktorandrekryteringen till högskolorna, samtidigt som regeringen ställer höga krav på utexamineringen av doktorander. Det är därför bra att regeringen ökar antalet forskarassistenttjänster. Till detta bör också föras kortare post doc-tjänster.
Möjligheten att forskarstudera utan tjänst har kraftigt reducerats. I grunden är det riktigt att den som forskarstuderar skall ha tjänst och inte stipendier. Samtidigt är det framför allt inom de humanistiska områdena som det finns individer som vill bedriva forskarstudier på deltid eller till och med som pensionärer. Detta har ibland lett till mycket kreativa lösningar på antagningar till forskarstudier. Deltidsstudier kan också vara viktiga för industridoktorander. Regeringen bör i den aviserade propositionen om forskarutbildning tydliggöra möjligheterna och regelverken för att bedriva forskarstudier på deltid och med annan finansiering än doktorandanställning eller stipendier. Det är dock viktigt att detta inte innebär att man återigen inför osäkra tjänster eller orimliga förhållanden för doktorandstudier på heltid.
Ett högteknologiskt land som Sverige är beroende av att forskning och utveckling genererar tillväxt och nya företag. Det är uppenbart att forskningen i Sverige idag inte i den grad som vore önskvärt omsätts till tillväxt och nya företag. Många svenska idéer exporteras och kommersialiseras istället utomlands. Orsakerna till detta ligger i stor utsträckning utanför forskarvärlden. Bristen på riskkapital, synen på företagande och dåliga förhållanden för småföretag är huvudproblemen. Det finns idag en mycket splittrad struktur för hur staten understöder kommersialisering av nya idéer via riskkapital och såddkapital. Det finns all anledning att misstänka att denna verksamhet varken är så fokuserad eller så professionell som den borde vara. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur de statligt finansierade kommersialiseringsstöden skall se ut, vilka aktörer som skall deltaga och vilken roll respektive aktör skall ha. Det är viktigt att dessa system tar till vara den kompetens och expertis som det svenska näringslivet besitter.
Regeringens syn på kommersialisering av forskningsresultat präglas av att finna drivkrafter i systemen, inte hos de enskilda individerna. Ett tydligt exempel på detta är diskussionen om lärarundantaget. Det finns i grunden ingen anledning att tro att kommersialiseringsgraden av vetenskapliga upptäckter minskar för att den enskilda läraren inte äger sina resultat. Det vore lämpligare att finna morötter för individerna att kommersialisera sina resultat. Dessa kan bestå av allt från hur meritvärdet av patent räknas till hur man underlättar möjligheten för individen att göra ekonomisk vinst på kommersialiseringen. Många forskare arbetar redan idag nära företag, och det kan ofta för dem vara enklare att kommersialisera resultaten direkt via dessa företags kontakter än omvägen via organisationer uppbyggda på universiteten. Riksdagen bör fastslå att lärarundantaget skall vara en fortsatt rättighet för landets universitetsforskare.
Riksdagen bör tydliggöra att Vinnovas roll är att stödja samverkan mellan företag, akademi och institut. Vinnova bör ha ett tydlig tillväxt- och kommersialiseringsfokus och bör därför inte ha ansvar för frågor som rör behovet av meriteringstjänster på universiteten. Det är viktigt att renodla Vinnovas och Vetenskapsrådets roller. Vinnova bör ta över ansvaret för industridoktorander, men i övrigt bör Vinnovas stödformer vara baserade på hur samverkan mellan företag och akademi stärks. Detta innebär att anställningsformerna i projekten bör vara sekundära. Det finns all anledning att tro att meriteringstjänster som post doc och forskarassistent passar väl in i Vinnovas stödforskning men detta skall inte vara primärt för Vinnovas stödformer. Det är viktigt att Vinnova fortsätter att stödja långsiktigt samarbete mellan företag, akademi och institut till exempel via kompetenscentrum. De långsiktiga projekten har en tydlig fördel då dessa bygger upp både förståelse och förtroende mellan de ingående parterna. Det finns dock ett problem och det är svårigheter för små företag att åta sig ett så långvarigt ansvar som denna typ av projekt innebär. Vinnova bör få i uppdrag att utreda hur denna typ av problem kan undvikas. Ett förslag är att låta inkubatorer, forskningsparker m.m. ingå och låta småföretagen delta indirekt via sådana samarbetsorganisationer.
Den tredje uppgiften för universitet och högskolor är att samverka med omgivande samhälle. Ofta diskuteras den tredje uppgiften i huvudsak utifrån forskningens roll i innovationssystemen eller i kunskapsöverföringen till företag. Den tredje uppgiften är dock mycket bredare än så. Det är minst lika viktigt att sprida nya forskningsresultat till en bredare allmänhet och för forskningen att aktivt delta i den allmänna debatten. De humanistiska, samhällsvetenskapliga och ekonomiska forskarna har en viss tradition inom detta område men de tekniska, medicinska och naturvetenskapliga forskarna är sällan aktiva inom detta område. Skälen till detta kan vara många, men jag kan konstatera att det dels inte finns resurser till den tredje uppgiften, dels att den inte ger speciellt höga meritvärden. Vetenskapsrådet borde få i uppgift att stödja projekt som syftar till att sprida vetenskapliga resultat till en bredare allmänhet, inte minst till barn och ungdomar. Dessutom bör rådet se över hur aktiviteter inom den tredje uppgiften skall ingå i meritvärderingen av forskare.
Inför en vetenskaps- och framtidskommitté i riksdagen. Flera parlament har någon form av stående kommittéer där forskare och politiker möts. Riksdagen borde införa något liknande. Utskottet skall inte behandla forskningens struktur utan handha viktiga framtidsfrågor där input från forskarsamhället är viktigt. Utskottet skulle kunna fungera som riksdagens eget utredningsväsende när det gäller denna typ av frågor. Utskottet kan troligen inte arbeta på samma sätt som de traditionella riksdagsutskotten gör men skulle kunna vara ett forum där vetenskap och politik möts. Ett sådant forum skulle vara viktigt för att se till att vetenskap och forskning också deltar i större utsträckning i det demokratiska arbetet.