Den högre utbildningens viktigaste uppgift är att förmedla kunskap. För att möjliggöra det krävs kompetenta högskolelärare och forskare, en stimulerande arbetsmiljö samt studiesocial trygghet. Kristdemokratisk högskolepolitik har därför sin grund i kunskap, valfrihet och trygghet. Alla tre delar måste finnas med i en kvalitativ högre utbildning.
Utifrån de tre ledorden vill Kristdemokraterna utveckla styrningen av den högre utbildningen och bl a förbättra resursfördelningssystemet. Vi vill stimulera tillgången till högre utbildning genom distansutbildning och en antagningsprocess som är lokal, nationellt likvärdig och som ser till studenternas faktiska kunskaper.
Studiesociala frågor, studentutbyte, yrkeshögskola och forskning behandlas i separata motioner.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 En kristdemokratisk högskola - kunskap, valfrihet, trygghet 6
4.1 Kunskapens roll 6
4.2 Värderingar - en förutsättning för kunskapens frihet 6
4.3 Senare års utveckling 7
4.4 Inriktning för lärosätena: kunskap, valfrihet, trygghet 7
5 Kunskap 8
5.1 Bildning 8
5.2 Etiska aspekter 8
5.3 Garanterad lärarledd tid 9
5.4 Universitets- och högskolelärare 9
6 Valfrihet 11
6.1 Subsidiaritet 11
6.2 Studenten i centrum 11
6.3 Antagningsprocessen 11
6.4 Rekrytering från underrepresenterade grupper 12
6.5 Distansutbildning 12
6.6 Avgifter för utländska studenter utanför EES 13
6.7 Treterminssystem 13
7 Trygghet 14
7.1 Studiesociala frågor 14
7.2 Stärk studenternas inflytande 14
7.3 Ta bort kårobligatoriet 15
7.4 Jämställdhet 16
7.5 Likabehandling av studenter 16
8 Styrningen av högskolor och universitet 16
8.1 Lärosätenas självständighet 16
8.2 Resursfördelningssystemets brister 17
8.3 Dimensionering och antagning för kunskap 19
8.4 Fria högskolor 20
8.5 Lägg ner små myndigheter 20
9 Forskning: I väntan på en proposition 21
9.1 Forskningens ekonomiska förutsättningar 21
9.2 Forskningens struktur 22
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den vetenskapliga verksamhetens utgångspunkt i en värdegrund byggd på kristen etik och västerländsk humanism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värdegrunden bör framgå i högskoleförordningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att grundutbildningsanslagen bör innehålla avsatt del för vetenskaplig anknytning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall vara möjligt att bedriva forskning inom avgränsad del av ett vetenskapsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärosätens inriktning och profilering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete mellan lärosäten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bildning i resurstilldelningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om implementering av etiska aspekter i undervisningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Högskoleverket skall främja etiska dimensioner i undervisningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om garanterad lärarledd tid.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av vetenskapliga och pedagogiska metoder vid tillsättande av lärartjänst vid lärosäte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om adjunkters möjlighet till forskarutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målsättningen disputerade lärare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att profilera sig som enbart lärare respektive forskare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensutveckling för lärare vid lärosäten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa tidsbegränsade lärartjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en pedagogisk utbildning för lärare vid lärosäten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individualisering av högskolans undervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärosätens frihet att utforma sin verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillträde till lärosäten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångfald i antagningsmetoder till lärosäten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra mångfald i antagningsprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta rekrytering från underrepresenterade grupper vid utformningen av resurstilldelningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärosätenas ansvar för Nätuniversitetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndigheten Nätuniversitetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärosätenas ansvar för lärcenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avgiftsfrihet för studenter från Sverige och EES-länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av högskoleförordningen för att möjliggöra att avgifter tas ut av studenter som kommer utanför EES-området.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra ett treterminssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över studentkårernas mandat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över hur studenters inflytande kan öka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta bort kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärosätenas ansvar för jämställdheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om likabehandling av studenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att högskolorna skall vara självförvaltande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur ordförande respektive rektor för ett lärosäte skall utses.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om processen vid rekrytering av rektor i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fastighetsägandet i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att resurstilldelningssystemet skall ta hänsyn till kursernas svårighetsgrad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att resurstilldelningssystemet skall ta hänsyn till pedagogisk mångfald.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Bolognaprocessens implementering i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad detaljreglering i mål för examina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över systemet med poängförtur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om meritvärdering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler fria högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nedläggning av små myndigheter och samordning av deras uppgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fast grundfinansiering för att minska lärosätenas sårbarhet vid växlande söktryck.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en andel avsatt till forskningsanknytning i grundutbildningsanslagen.
Den outsläckliga kunskapstörsten är ett av de mest framträdande dragen i den mänskliga naturen. Denna drivkraft har resulterat i att människan under historiens lopp skaffat sig allt mer kunskap om tillvaron, vilket manifesterats i vetenskapliga landvinningar. Med ny kunskap kan vi bättre förstå och förvalta vår värld. Det är utifrån kunskapens fundamentala roll för vårt samhälle, som Kristdemokraterna månar om den högre utbildningens kvalitet och frihet. Samhället har både behov av och skyldighet att främja vetenskap och vetenskapliga framsteg. Samtidigt måste sökandet efter kunskap och den vetenskapliga verksamheten ha sin utgångspunkt i en medveten etik som slår vakt om de grundläggande värdena i vårt samhälle.
Kunskap kan användas både konstruktivt och destruktivt och medför därför ett stort ansvar. Vi lever i en ofullkomlig värld, en värld där människan finns i ett spänningsfält mellan ont och gott och alla människor begår misstag. Dagens kunskaps- och informationssamhälle ställer därför höga krav på människors etiska medvetenhet och förmåga att identifiera, bearbeta och ta ställning i etiska frågor utifrån en helhetssyn. Den vetenskapliga verksamheten måste dels ha etiska ramar, dels ha en levande diskussion om denna etik.
De politiska organen måste stifta lagar som utgår från samhällets värdegrund. Såväl enskilda personer verksamma inom universitet och högskolor som vetenskapssamhället i stort har ett ansvar för att verksamheten bedrivs med respekt för värdegrunden. Det västerländska samhället är byggt på en värdegrund av kristen etik och västerländsk humanism. Människans unika och lika värde, människolivets okränkbarhet och individens frihet är grundpelare i denna värdegrund som utgör en god bas för ett lärande klimat och ska vara grundläggande för all utbildning. Dessa värderingar är en viktig förutsättning för ett tolerant och öppet samhälle där mångfald i kunskapsutvecklingen råder. Kristdemokraterna anser därför att värdegrunden för högskolans verksamhet bör framgå i högskoleförordningen.
En av grundstenarna i den kristdemokratiska politiska filosofin, personalismen, utgår från människan och tar hänsyn till att hon har både kroppsliga, själsliga och andliga behov. Detta påverkar såväl utformning som innehåll av den högre utbildningen. Högre utbildning är ett sätt att möta människors strävan efter utveckling och kunskap och var och en som har intresse av och förutsättningar för universitetsstudier ska beredas möjlighet till detta. Att öppna utbildningsplatser för sökande som gjort ett medvetet och fritt val innebär att denna mänskliga resurs får utvecklas och växa.
Kristdemokraterna ser därför positivt på att fler under senare år fått tillgång till högre utbildning, även om vi understundom ifrågasatt kvaliteten i genomförda förändringar. I dagsläget verkar dock ambitionen från socialdemokraternas och stödpartiernas sida vara att alla högskolor ska göra allt. Alla högskolor strävar efter att tilldelas vetenskapsområden, d.v.s. att få fasta statliga forskningsanslag. Alla högskolor ska ha så stor bredd och så stort djup som möjligt. Eftersom Sverige är ett litet land såär detta inte rimligt: Volymen av studenter räcker inte till för det.
De förändringar som Kristdemokraterna vill göra har tre utgångspunkter, tre ledord: kunskap - valfrihet - trygghet. För att kunna utveckla dessa begrepp i den högre utbildningen vill vi göra förbättringar i stort och i smått, och förslagen finns samlade kring dessa begrepp i texten nedan. Påövergripande nivå ser Kristdemokraterna följande modell:
universiteten har ansvar för ett brett utbildningsutbud och excellenta forskningsmiljöer med djup på forskningsnivå i kraft av sina volymer och etablerade kompetens,
högskolorna har en bredd i grundutbildningen, är framstående på undervisning och erbjuder excellenta undervisningsmiljöer samt löser forskningsanknytningen via samarbete med universiteten,
grundutbildningsanslagen innehåller en avsatt del för vetenskapsanknytning och lärarens forskning, så att lärarnas kompetens kan upprätthållas och stärkas,
högskolor kan ha forskningsområden där nationellt och internationellt ledande forskning bedrivs. Detta behöver inte vara ett helt vetenskapsområde. Det måste också vara möjligt att ge forskningsanslag till avgränsade områden, utan att tilldelas ett helt vetenskapsområde,
all utbildning i kvalificerat yrkeskunnande samlas i regionala yrkeshögskolor. Dessa tankar utvecklas i en särskild motion om yrkesutbildning.
All högre utbildning ska knytas till en levande forskningsmiljö. Högskolor och universitet kan dock inte på alla forskningsfält bedriva egen forskning och ligga i forskningsfrontens framkant. Därför ska högskolor och universitet stimuleras att profilera sig inom ett begränsat antal områden. Denna profilering ska utgöra bas för permanenta statliga forskningsmedel och leda till rätt att utfärda doktorsexamen. Kvaliteten i de övriga ämnena där högskolorna bedriver grundutbildning bör garanteras genom att högskolorna stimuleras till samarbete med andra lärosäten där dessa ämnen är profilerade. På så sätt knyts även dessa ämnen till forskningsmiljön.
Konkurrens mellan lärosäten är en viktig drivkraft för stärkt utbildningens kvalitet. Samtidigt krävs samverkan för att resurserna ska kunna utnyttjas effektivt. Balansen är nu sådan att lärosätena ser varandra alltför mycket som konkurrenter och alltför lite som samverkansaktörer inom grundutbildningen. Om tyngdpunkten förskjuts i riktning mot ökad samverkan ökar förutsättningarna för att få till stånd starkare, om än färre, miljöer för de olika ämnena vid svenska universitet och högskolor. Lärosäten som samverkar bör premieras för det.
En konsekvens av den kristdemokratiska personalismen är bildningstanken. Högskoleutbildning ska inte bara ge studenterna specifika ämneskunskaper för ett framtida yrke: Den måste också leda till personlig utveckling, samhällsengagemang och kritiskt tänkande. Det nuvarande resurstilldelningssystemet, där uppnådda studieresultat inom ämnes- och programstrukturer avgör resurstilldelningen, motverkar den bredare bildningen. De strängare regler som infördes 2001 inom studiemedelssystemet minskar också möjligheterna för studenter att skaffa sig en bredare allmänbildning. För att bättre motsvara en modern syn på bildning måste svensk högre utbildning förändras så att utbildningarnas innehåll breddas, bidrar till studenternas personliga utveckling, förstärker kopplingar mellan teori och praktik/livserfarenhet och gör högre utbildning och forskning tillgänglig för fler. Kristdemokraterna anser att en förändring av anslagssystemet för den högre utbildningen måste innehålla ett särskilt stöd för bildningsaktiviteter. Den utredning som tillsatts för att se över resurstilldelningssystemet bör lämpligen se hur bildning kan stimuleras bättre i ett vidareutvecklat system.
I senare tids internationella utbildningsfilosofiska debatt är det en tydlig tendens att etikfrågor kommit i fokus. Norm- och värderingsfrågor avhandlas intensivt på olika områden och inte längre enbart inom ramen för filosofisk etik och teologisk etik. Sedan ett part decennier besätts tjänster inom bland annat vårdetik, medicinsk etik och miljöetik. Detta har på flera håll utvecklats till egna akademiska discipliner. Det tycks finnas ett allt starkare behov inom högskolevärlden av att fördjupa diskussionen kring etiska värderingar och moraliskt handlande som nödvändiga element i vardagen.
Vad innebär begrepp som etik och moral, akademisk frihet, lojalitet mot överordnade, kollegialitet, respekt för studenter, professionalism, yrkesetik? Detta är exempel på frågeställningar som etiska samtal kan vara ägnade att belysa. Kristdemokraterna anser att etiska aspekter bör vägas in i samtliga utbildningar. Varje högskola bör ges i uppdrag att redovisa hur de etiska frågorna implementeras. Högskoleverket bör få i uppdrag av regeringen att verka för att etiska dimensioner, utifrån samhällets värdegrund, naturligt integreras på samtliga utbildningsområden.
Högskolelagen (1 kap 9 §) anger vad den grundläggande högskoleutbildningen ska ge studenterna. Målsättningarna går inte att uppfylla utan ett adekvat stöd i form av lärarledd undervisningstid och annan handledning. Undersökningar visar att lärosätena sett sig tvingade att dra ner på lärartid, eftersom regeringens till synes ogenomtänkta och ofinansierade platsökning i högskolan inte har åtföljts av tillräckliga resurser. Den genomsnittliga löneökningen för lärare var 4,4 procent år 2003. Högskolan kompenseras endast med 2,88 procent. Också detta innebär att högskolans resurser fortsätter att urholkas.
Vid Stockholms universitets humanistiska och samhällsvetenskapliga fakultet har studenterna fått nöja sig med två till fyra timmars undervisning i veckan. För 1998 konstaterade en statlig utredning att ca tio timmars undervisning i veckan är ett minimikrav för att kvaliteten i utbildningen ska vara säkrad. Socialdemokraterna har använt den högre utbildningen som ett medel för att reglera överskott på arbetskraft snarare än att satsa på högskolan för dess egentliga uppgifter. Det har lett till avsevärda problem med kvaliteten.
I nuläget finns inga garantier för att studenterna kan erhålla adekvat stöd och handledning. Kristdemokraterna menar att det är viktigt att en sådan garanti införs och att en miniminivå för vilket stöd, t.ex. föreläsningar, seminarier, handledning och annan pedagogisk vägledning, som studenterna har rätt till läggs fast. Kristdemokraterna anser att en tionde punkt bör införas i högskoleförordningens 6 kap 7 § (som stadgar vad en kursplan ska innehålla), nämligen: 10) omfattning av lärarledd undervisningstid eller motsvarande.
I dagsläget är nästan hälften av högskolelärarna 50 år eller äldre. Under senare år har antalet studenter ökat med mer än 80 procent. Antalet lärare ökade bara med ca 20 procent under samma period. För att ändå bibehålla kvaliteten i grundutbildningen har lärarna i ökad utsträckning arbetat oavlönat. Det har lett till ökad utbrändhet bland lärarna. Eftersom lärarkåren i högskolan är bärande i den högre utbildningen, gör detta frågan om förändringar i resurstilldelningssystemet till en mycket viktig fråga för framtiden.
Vid anställningsförfarande visar erfarenheten att stor vikt tillmäts de vetenskapliga meriterna, bl.a. beroende på att de pedagogiska meriterna är svåra att mäta. Kristdemokraterna anser att lika stor vikt bör läggas vid både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet och att metoder för att säkerställa och utveckla detta bör åstadkommas av Högskoleverket.
Eftersläpningen i andelen disputerade lärare är stor, speciellt på de yngre lärosätena. Adjunkterna betyder mycket i undervisningen. Vi ser dock en risk att ekonomiskt trängda prefekter inrättar adjunkturer i stället för lektorat för att spara pengar. Mot bakgrund av att adjunkterna är en större grupp än lektorerna, är det rimligt att yngre respektive nyanställda adjunkter erbjuds möjlighet att inom anställningen genomgå forskarutbildning. Målsättningen måste vara att andelen disputerade lärare når 50 procent av högskolans lärarkår. Vidare är det angeläget att lärarnas kompetensutveckling säkerställs. Varje lärare bör ha en egen skriftlig kompetensutvecklingsplan som kontinuerligt uppdateras i samråd mellan läraren och lärosätet.
Kristdemokraterna anser att både adjunkter och lektorer har en given plats inom högskolesfären. Mot den bakgrunden anser Kristdemokraterna att det ska vara möjligt att profilera sig som enbart högskolelärare eller forskare. Det är inte allom givet att vara en god pedagog, och det är inte allom givet att vara en god forskare. Högskolans struktur måste skapa sådana möjligheter att människors olikheter kan tas till vara. Möjligheter att skapa tidsbegränsade lärartjänster, exempelvis vid de konstnärliga högskolorna, är viktigt för att inhämta kunskap och inspiration från fältet.
Den undervisande personalens kompetens är av avgörande betydelse och därför bör all undervisande personal i högskolan ges en praktisk pedagogisk utbildning. Kristdemokraterna är positiva till att en högskolepedagogisk utbildning krävs för fast anställning som högskolelärare. Vi ser fördelar i en nationell modell där lärosätena får ansvar för den pedagogiska utbildningen av lärare i hela landet inom ett ämnesområde. Det innebär exempelvis att alla högskolelärare i kemi genomgår en pedagogisk utbildning vid endast ett lärosäte i Sverige, en utbildning som vilar på praktisk pedagogik och hur denna kan användas specifikt för högskolekurser i kemi. Vi anser inte att det i första hand är utbildning i form av generella teorier som behövs, utan ämnesdidaktik, handledarskap och kunskap om utvärdering och om olika examinationsformer. Anknytningen till den egna verkligheten kan ge kursen ett större värde för läraren, och möjligheterna att utbyta idéer med ämneskollegor kan utveckla det egna arbetssättet. Några områden som bör ges särskild uppmärksamhet är
olika pedagogiska metoder, som exempelvis problembaserat lärande, PBL,
informationsteknologi, Internet m.m. och dess användbarhet för studenternas lärandeprocess,
vetenskapsteori som ett verktyg och ett förhållningssätt i studenternas kunskapsinhämtning.
Ambitioner som innebär konkretisering av de pedagogiska meriterna innebär att studenterna kan fåännu mer engagerande och intressanta lärare, liksom att anställningsförfarandet blir enklare på denna punkt. Likaså kan ett bra pedagogiskt meriteringssystem underlätta lönesättningen.
I kunskapssamhället bör så långt som möjligt en valfrihet och flexibilitet råda så att så många som möjligt kan få del av kunskapen. Det stämmer väl med den kristdemokratiska grundstenen subsidiaritetsprincipen, vilken innebär att den gemenskapsnivå som berörs av beslut och som på ett ändamålsenligt sätt kan sköta en uppgift också ska få ansvar för den. De överordnade gemenskaperna har en skyldighet att stödja när så behövs och samtidigt respektera enskilda människors rättigheter och gemenskapernas kompetensområden. I enlighet med subsidiaritetsprincipen ska universitet och högskolor ha stor frihet att utforma sin verksamhet. Också den enskilde studenten ska ges ett stort inflytande över sin utbildning, liksom forskaren och forskarlaget ska ha stor frihet att bedriva den forskning de bedömer vara intressant. Statens uppgift är att stödja lärosäten, studenter och forskare.
Det måste totalt sett finnas ett brett utbud av utbildningar så att människors olika begåvningar och förmågor kan tas till vara och utvecklas. Högskolans organisation måste vara öppen för olika former och kombinationer av utbildningar. Den högre utbildningen ska vara öppen för människor i olika åldrar och livssituationer. Det måste finnas plats för både utbildningsprogram och fristående kurser, beroende på om man vill ha ett färdigt studiepaket eller skapa sin egen utbildning.
Det är ett stort resursslöseri när inte ambitioner, lämplighet och kunskaper är avgörande faktorer för hur studentsammansättningen ser ut. I ett kunskapssamhälle som utvecklas allt snabbare riskerar klyftorna mellan olika utbildningsgrupper att öka. I dagsläget hittar alla inte fram till högskolan: Många av dem som gör det väljer att hoppa av eller slutför sina studier utan att ta examen. Den högre utbildningen måste bli bättre på att utgå från studenterna som individer och inte som ett homogent kollektiv, kapabelt att klara av storföreläsningar. En studiemiljö med studenter av olika kön, bakgrund och erfarenheter höjer kvaliteten, eftersom fler perspektiv skapar mer kreativa diskussioner och höjer kunskapsnivån. En ökad individualisering av undervisningen är nödvändig.
Kristdemokraterna anser att mer avancerade kurser i gymnasieskolan bör ges ett högre meritvärde än mer grundläggande kurser. Detta säkerställer att gymnasiestudenterna har det kunskapsdjup och den studievana som möjliggör en smidig övergång till högskolan. Regeringen måste skyndsamt lägga fram en proposition, eftersom frågan om tillträde till högskolan har så tydlig koppling till den förestående förändringsprocessen.
Eftersom vi kristdemokrater ser positivt på högskolornas frihet att sätta sin lokala prägel och profil på utbildningsutbudet, anser vi att inte heller behörighetskraven kan eller ska vara identiska. Vi anser det inte vara statens uppgift att centralt styra vilka förkunskapskrav och behörighetsregler som ska gälla, utan bara att garantera jämlikhet och kvalitet. Antagningsperioden bör också vara nationellt samordnad så att presumtiva studenter ges möjlighet att söka olika utbildningar och högskolor parallellt. Högskolorna ska ha stor frihet att utarbeta egna behörighetskrav och urvalsmetoder utifrån utbildningens karaktär.
Ett brett antagningssystem ger olika grupper och individer fler möjligheter att söka sig till den högre utbildningen. Antagning och urval kan göras utifrån gymnasiebetyg, högskoleprov, andra prov eller till exempel genom intervjuer. Meriter av olika slag ska kunna beaktas när de är relevanta för utbildningens innehåll. En stor frihet att sätta studenternas kunskaper och färdigheter i centrum ger lärosäten bättre möjlighet att anta intresserade studenter. Kristdemokraterna anser att Högskolverket bör uppmuntra mångfaldsarbetet genom att stödja lärosätena.
Fortfarande finns olika såväl ekonomiska som mentala murar som i praktiken bidrar till att människor hålls utanför högre utbildning. Kristdemokraterna har därför flera förslag av studiesocial karaktär, t.ex. för studenter med barn, se särskild motion. När det gäller frågor som t.ex. tradition krävs andra typer av åtgärder. Trots de insatser som vidtagits under senare år består i hög grad de sociala murarna. I Storbritannien används en modell där en del av ersättningen till lärosätena baseras på studenternas bakgrund. Därvidlag kan faktorer som social bakgrund, etnisk härkomst och kön beaktas. Modellen är intressant också för vårt land. Den utredning som tillsatts för resurstilldelningssystemet bör också få i uppdrag att se över resurstilldelningen ur dessa aspekter.
Kunskapssamhället ställer nya krav på utbildning och utbildningsanordnare. Kraven kommer att växa från studenterna på att kunna studera och forska vad, var, när och i den takt man kan och vill. Avstånd utgör ofta ett hinder för att skaffa sig högre utbildning. Om såär, måste utbildningen komma närmare studenterna eller ansträngningar göras för att kompensera det hinder avståndet utgör. Kristdemokraterna är därför positiva till att högre utbildning ges via nya medier såsom sker t.ex. genom Nätuniversitetet. Vi menar dock att det är lärosätena som ska ha ett lokalt och gemensamt ansvar för Nätuniversitetet. Lärosätena ska samarbeta för att möjliggöra t.ex. en sammanhållande nätportal för att göra Nätuniversitetet överblickbart för studenterna. Däremot anser vi att den separata myndigheten på området bör läggas ner. Uppgifterna kan överföras till högskolorna och Högskoleverket. En viktig insats för högskoleutbildning på distans görs också vid de kommunala lärcentren. Denna verksamhet borde utökas för att göra högre utbildning tillgänglig för fler. Lärosätena bör få ett större ansvar för lärcentren vilket staten bör reglera tydligare. Vi har motsvarande tankar för vuxenutbildningen i vår motion om vuxnas lärande.
Kristdemokraterna menar att avgiftsfriheten för svenska studenter i högskolan ska ligga fast. Av detta följer att studenter inom EES också omfattas av avgiftsfrihet i svensk högskola. I SOU 2000:92 "Advantage Sweden" föreslås som ett alternativ att högskoleförordningen ändras så att högskolorna får möjlighet och har skyldighet att ta ut avgift för högskoleutbildning av studenter och doktorander från länder utanför EES, som ej omfattas av utbytesavtal mellan universitet. Lärosätenas möjligheter att ta ut avgifter samt vilka skyldigheter som detta innebär gentemot de studenter som betalar avgifter bör regleras i en särskild förordning. Dimensioneringen ska vara lärosätets sak att avgöra, och lärosätet ska få behålla intäkterna. En högskola får dock inte åsidosätta det utbildningsuppdrag som statsmakterna har lagt fast.
Kristdemokraterna är positiva till förslaget. Det ökar omsättningen och det är berikande för högskolan att öka kontakterna med omvärlden. Det har visat sig att såväl enskilda lärosäten som företrädare för universitet och högskolor är intresserade av en sådan möjlighet. De ser detta bland annat som ett sätt att kompensera urholkningen av fakultetsmedlen och en möjlighet att driva utvecklingen i högskolorna vidare också på internationell nivå. Kristdemokraterna har i flera år ha drivit denna linje, vilket renderat kraftig kritik från utbildningsministern. Nu har socialdemokraterna gjort en helomvändning: "för att rekrytera fler utländska studenter till master- och forskarutbildningarna bör universitet och högskolor kunna erbjuda studenter från länderna utanför EES utbildning mot betalning utan att avgiftsfriheten i övrigt hotas" heter det i en debattartikel av utbildningsministern i februari 2004.
Vi föreslår en översyn av högskoleförordningen för att möjliggöra en försäljning av utbildning till studenter utanför EES med start halvårsskiftet 2005. Lärosätenas möjligheter att ta ut avgifter samt vilka skyldigheter detta innebär bör regleras i en särskild förordning.
Idag finns möjligheten att införa treterminssystem. Det har dock hittills inte skett. Motivet bakom tanken på ett treterminssystem är att korta utbildningstiden, vilket kan öka genomströmningen, säkerställa försörjningen för en större del av året, förenkla utbytet med utlandet samt förkorta utbildningstiderna. Man kan konstatera att de beskrivna bristerna har orsaker som kan avhjälpas med ett treterminssystem. Det finns även andra vägar att gå: höjd utbildningskvalitet skulle kunna öka genomströmningen, bättre avkastning på studier skulle kunna öka intresset för att ta en examen och höjda studiemedel kombinerat med slopat takbelopp för inkomster skulle kunna förbättra den studiesociala situationen. Lärosätena bör få i uppdrag att aktivt utveckla ett treterminssystem.
Kristdemokraterna är positiva men med den reservationen att treterminssystemet kan vara funktionellt för studenter men att det kan fungera sämre för doktorander. De arbetar inte med sina avhandlingar 40 veckor om året och ägnar sedan återstående 12 veckor till ferier och fritidssysselsättningar. Högskoleförordningen stadgar att en veckas studier motsvarar en poäng. Studiefinansiering utgår för 48 månader netto. Samtidigt har doktorandtjänsten lagreglerad semester, minst fem veckor. Doktorander arbetar således betydligt mer än 40 veckor per år redan nu. Att införa krav på 45 poäng per läsår skulle således öka pressen ytterligare på doktoranderna och faktiskt vara omöjligt att genomföra inom ramen för det befintliga poängräkningssystemet.
En trygg vardag är en förutsättning för att studenter ska kunna fokusera på sina studier. Kristdemokraterna utvecklar sin syn och sina förslag gällande studenters sociala situation i motionen "Studenters trygghet". Tryggheten har dock flera dimensioner.
Svenska studenter är enligt lag ålagda att vara medlemmar i studentkårerna vid sina lärosäten. Studenterna är tvungna att betala en obligatorisk avgift till kåren. Studentkårerna fyller en viktig funktion för att bevaka studenters rättigheter vad gäller utbildning och studiesociala frågor. Dock finns ingen klar definition av kårernas mandat. Det gör att kårer, finansierade av tvångsanslutna och icke tillfrågade studenter, via sina avgifter kan få betala arrangemang vars karaktär ligger fjärran från studentfrågorna. Evenemangen kan till och med vara av partipolitisk eller annars kontroversiell karaktär.
Det finns all anledning att så länge studenter är tvungna att tillhöra studentkårer klargöra vilket mandat studentkårerna har. Dåär det också möjligt att se i vilka avseenden regelverket behöver förtydligas för att öka studenternas inflytande över utbildnings- och andra studentfrågor. Det finns i dag en påtaglig risk att studentinflytandet är av låtsaskaraktär och inte reellt. Studenternas inflytande bör därför i särskild ordning stärkas.
Kårobligatoriet som innebär att alla studenter tvångsansluts till en studentkår för att kunna få sina betyg är principiellt felaktigt och bör därför i takt med att studenternas inflytande i övrigt ökar på sikt avskaffas. Även studenter bör själva få välja vilken förening de vill vara med i. Obligatoriets existens är ett bevis för hur liten tilltro som den svenska staten har till studenternas förmåga att skapa och upprätthålla frivilliga sammanslutningar för att tillvarata sina intressen. För Kristdemokraterna som tror på studenternas viktiga roll i utvecklandet av landets universitet och högskolor ter sig inte en verksamhet byggd på obligatorisk anslutning som en tilltalande lösning.
Det finns dock en rad frågor som behöver lösas på vägen mot obligatoriets avskaffande och vi vill se en noggrann genomlysning av dessa. Sedan obligatoriet senast utreddes har det skett en hel del förändringar i form av ett ökat antal studenter och lagstiftning om studentinflytandet. För att frågorna kring obligatoriet skall bli noggrant utredda vill vi att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning. Det är mycket viktigt att utredningens arbete sker i nära samarbete med studentsammanslutningar av såväl kår- som nations- och studentföreningskaraktär. Utredningen skall ta fram en handlingsplan för avvecklingen samt en tidsplan för densamma, varefter regeringen senast i samband med vårpropositionen 2007 bör återkomma till riksdagen. Handlingsplanen kan innehålla övergångsregler.
I direktiven till utredningen måste ett antal moment preciseras. Först och främst måste utredningen granska de strukturer som i dag existerar för val av studentrepresentanter till olika organ vid landets lärosäten, presentera alternativ för en frivillig kårverksamhet samt i övrigt föreslå nya former för studentinflytandet. Utredningen skall lämna förslag på hur studentinflytandet över den akademiska och studiesociala kvaliteten kan vidareutvecklas vid ett avskaffande av obligatoriet. Studenternas möjlighet att bedriva utbildningsbevakning skall särskilt belysas. Härvidlag skall särskild hänsyn tas till frågan om studentkårernas oberoende gentemot lärosätena. Utredningen skall vidare granska och lämna förslag på framtida definitioner och avgränsning av studentkårernas kompetens. I arbetet med att finna nya former för studentinflytande skall behovet av kontinuitet beaktas.
Utredningen skall också studera de nuvarande reglerna för beskattning av landets kårer och nationer och beakta de frågor kring momsredovisning, fastighetsbeskattning och beskattning av verksamheter som kan komma att bli aktuella vid ett avskaffande av obligatoriet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas förhållandena för nationerna vid Lunds universitet och Uppsala universitet och hur dessa nationers studiesociala kvalitet fortsatt skall kunna upprätthållas vid ett avskaffande av obligatoriet. Utgångspunkten skall vara att dagens kårer och nationer inte missgynnas skattemässigt när obligatoriet avskaffas.
Högskolan har både strukturella och innehållsmässiga jämställdhetsproblem. På studentnivå avläggs 60 procent av alla examina av kvinnor. Tyvärr har flertalet utbildningar en ojämn eller mycket ojämn könsfördelning. Utvecklingen går dessutom åt fel håll: Könsfördelningarna blir allt ojämnare.
Ur ett kunskapsutvecklingsperspektiv kan mans- eller kvinnodominerade studentgrupper förlora infallsvinklar på problem och möjliga lösningar. Det innebär också ett resursslöseri att snäva in rekryteringsbasen med till exempel könsberoende begränsningar. Än viktigare är att varje persons unika och lika värde och rätt måste värnas. Det måste till exempel vara enkelt att göra studieuppehåll för barnledighet för både kvinnor och män. Lärosätena måste ta ansvar för att högskolelärarna är väl förtrogna med jämställdhetsfrågor och genusperspektiv, och man måste tydliggöra alla valmöjligheter i gymnasieskolan.
Lagen om likabehandling av studenter i högskolan är tandlös när det gäller sanktionsmöjligheter för lärosäten som inte uppfyller lagens krav. Diskrimineringskommittén har i maj 2004 presenterat sitt delbetänkande (SOU 2004:55). Förslagen innebär bl.a. att definitionen av sexuella trakasserier ändras och att trakasseribegreppet delas upp i trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier på samma sätt som i jämställdhetslagen. Undantaget från diskrimineringsförbudet för ett s.k. särskilt intresse upphävs. I stället införs ett undantag för positiv särbehandling på grund av kön. Repressalieförbudet utsträcks till att omfatta även påtalande av diskriminering samt den situationen att en högskola utsätter en student eller en sökande för repressalier på grund av att han eller hon anmält eller påtalat att högskolan inte följer någon av lagens bestämmelser om aktiva åtgärder.
Förbudet mot direkt diskriminering föreslås inte gälla om behandlingen är ett led i strävanden att främja lika möjligheter till högskolestudier oavsett kön. Som synes finns få förslag som berör efterlevnad och sanktionsmöjligheter, och Kristdemokraterna ser fram emot förslag om detta i slutbetänkandet.
Kristdemokraterna anser att högskolan skall ha stora möjligheter att själv utforma sin verksamhet. Öronmärkningen av statliga anslag måste minskas och en större del av anslagen gå via lärosätenas anslag till grundutbildning respektive forskning och forskarutbildning.
Högskolorna bör vara självförvaltande. De högskolor och universitet där staten är huvudman bör ha styrelser som består av en tredjedel lärare som utses av de vid högskolan verksamma lärarna, en tredjedel studenter som på samma sätt utses av studenterna samt en tredjedel allmänföreträdare, som utses av regeringen. Allmänföreträdarna bör representera ett brett fält av det omgivande samhället och gärna också det internationella akademiska samhället.
Ordförande bör utses av regeringen, medan rektor bör utses av högskolestyrelsen. Rektor måste få en tydligare roll som ledare. Nuvarande ordning innebär en uppenbar risk för att villkoren för självständig forskning och högre utbildning i Sverige äventyras, eftersom den politiska styrningen av högskolornas verksamhet och inriktning riskerar att öka. I linje med detta föreslås i Högskoleverkets rapport "Högskolans ledare - om rektorsroller och rektorstillsättningar" att universitet och högskolor själva ska få bestämma vem som ska bli rektor. Högskoleverket vill också se fler kvinnor som rektorer och föreslår att högskolorna ökar ansträngningarna för att bredda rekryteringsbasen genom ett högre antal kvinnor som ledare på mellannivå, exempelvis som prefekter och dekaner. Rekryteringsprocessen bör bli mer öppen och i slutet av processen bör namnen på de kandidater som finns kvar vara kända på universitetet eller högskolan. Kristdemokraterna delar dessa slutsatser.
Ett problem för många lärosäten i dag är den hårt reglerade hyresmarknaden. Det statliga företaget Akademiska Hus AB är den huvudsaklige fastighetsägaren och hyresvärden för flertalet lärosäten. Det paradoxala inträffar att när ett lärosäte med medel från utbildningsområdet ska betala hyra så går pengarna till en annan del av den statliga kassan medan det framstår som om pengarna används till ren utbildning. Självklart ska ett lärosäte betala för nyttjande av fastigheter men det bör ses över hur fler lärosäten kan bli antingen sin egen fastighetsägare eller hur fastigheterna kan säljas till annan hyresvärd i syfte att luckra upp det faktiska monopol som Akademiska Hus har i många utbildningsstäder.
När det gäller medelsfördelningen till grundutbildning ser vi främst sju problem med dagens system. Den tillsatta utredningen om resurstilldelningssystemet bör få i uppdrag att se över och föreslå lösningar på dessa problem i syfte att skapa ett långsiktigt och bättre resurstilldelningssystem.
För det första har systemet en likriktande effekt. Lärosätena försöker i alla lägen anta så många studenter som möjligt. Detta ställer krav på ett mycket brett kursutbud. Målbilden som de flesta lärosäten strävar efter är att vara ett lärosäte där man kan läsa precis allting; alla försöker bli kopior av de stora universiteten. Resultatet blir att varje ämne finns representerat på väldigt många håll i landet och i många fall är det tydligt att denna utspridning av resurserna lett till små och sårbara utbildningsmiljöer.
För det andra medför dagens resurstilldelningssystem stora risker för lärosätena i form av kraftiga svängningar i tilldelningen, beroende på studenternas skiftande intressen och val. Systemet bygger helt och hållet på antalet registrerade studenter och deras studieprestationer. Lärosätenas ekonomiska resurser påverkas därför mycket starkt om studenttillströmningen ökar eller minskar, exempelvis beroende på konjunktursvängningar eller olika årskullars varierande storlek. Men även om antalet studenter vid ett lärosäte förblir konstant kan resurstilldelningen variera kraftigt, beroende på om studenternas intressen skiftar från ett vetenskapsområde till ett annat.
För det tredje främjar dagens system inte i tillräcklig grad en god utbildningskvalitet. Pengarna betalas ut per student, oavsett vilken kvalitet utbildningen håller. Risken är uppenbar att lärosäten i en trängd ekonomisk situation kan sänka sina krav eller behörighetsnivån.
En fjärde iakttagelse är att resurstilldelningssystemet inte tar hänsyn till kursernas svårighetsgrad. En kurs på A- eller B-nivå ersätts på samma sätt som en D-kurs, trots att dessa kurser innehållsmässigt radikalt skiljer sig från varandra. På de mer avancerade C- och D-kurserna krävs mer av individuellt stöd till studenterna. Men då dessa kurser har få deltagare jämfört med A- och B-kurserna, har det lett till att antalet undervisningstimmar på C- och D-nivå fallit till extremt låga nivåer eftersom kurserna genererar mycket små intäkter. Ämnen inom olika vetenskapsområden har varierande ersättningsnivåer per student beroende på att det bedöms kosta mer att bedriva utbildning inom vissa ämnen än i andra. Detta är ett rimligt tankesätt som även borde få genomslag avseende kurser på olika nivåer i ett och samma ämne. Om man menar allvar med den nya mastersnivå som diskuteras i Bolognaprocessen i svensk belysning (Ds 2004:2) och som kan bli en avancerad nivå mellan grundutbildning och forskning, måste den ges bättre anslagsmässiga förutsättningar än grundutbildningen. Regeringen bör pröva vilka effekter detta kan få.
Det femte problemet berör prislapparnas storlek. Beloppen verkar främst vara motiverade av historiska skäl, inte utifrån de behov som utvecklats genom främst datoriseringen av högskolemiljön. Beloppen synes vara fastställda utifrån en traditionell syn på vilka undervisningsformer som används inom olika akademiska discipliner. Därmed kan de ramar som resurstilldelningssystemet ger bidra till att försvåra den pedagogiska förnyelsen inom vissa ämnen, eftersom resurserna är alltför knappa.
För det sjätte har möjligheterna till bildningsinriktade processer minskat genom det mer produktionsinriktade resurstilldelningssystemet. Strövtåg utanför de ramar som sätts av kurser och program sker i allt mindre omfattning enligt Högskoleverkets rapport 2002:35. Studenterna går sina utbildningar, men breddar inte sitt perspektiv genom kompletterande studier inom andra discipliner eller genom annan breddvetenskaplig verksamhet som seminarier eller projekt.
Det sjunde problemet i det nuvarande systemet för resurstilldelning är att grundutbildningsanslag inte innehåller någon del riktad mot forskningsanknytning för vare sig lärare eller student. De regionala högskolorna har gjort forskningssatsningar för att kunna skapa miljöer som kan rendera tilldelning av vetenskapsområde. Utbildningsministern har dock i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 2003 gjort klart att ytterligare vetenskapsområden inte kommer att tilldelas på grund av det statsfinansiella läget. Eftersom de regionala högskolornas forskningssatsningar för överskådlig tid kommer att sakna fast basfinansiering, för de en otrygg tillvaro.
Resurstilldelningssystemet har alltså skapat en stagnation i den högre utbildningen. Den socialdemokratiska regeringens kraftiga och underfinansierade utbyggnad av grundutbildningen spär på problematiken. Ingen innehållsmässig eller strukturell förändring kommer därför någonsin att kunna skapa ett mervärde om man inte samtidigt ser över resursfördelningssystemet.
Kristdemokraterna anser att en långsiktig grundfinansieringsmodell bör införas. Det skulle motverka lärosätenas sårbarhet vid stora omsvängningar i söktrycket mellan terminer eller mellan år och gör det möjligt att bibehålla en bättre kvalitet över tid. Resurstilldelningssystemet måste ta hänsyn till nivån hos de olika kurserna. Även med tanke på diskussionen om en grundutbildning indelad i två cykler inom ramen för Bolognaprocessen finns all anledning att överväga vilka konsekvenser detta bör få för resurstilldelningen.
Varje ämne eller kurs har ett egenvärde oavsett samhällsnyttan, eftersom kunskap i sig är ett grundläggande värde. Samtidigt måste detta balanseras mot samhällsnyttan och den enskilde individens framtida situation. Det är inte säkert att individen har möjlighet att överblicka konsekvenserna av den utbildning som man valt. I värsta fall kan arbetslöshet eller behov av omskolning till ett nytt yrke vara det som väntar. Allt snabbare samhällsförändringar gör det också svårt för unga studerande att bilda sig en uppfattning om vad som väntar dem på arbetsmarknaden. Många av de utbildningar som erbjuds riskerar att vara mindre relevanta i framtiden. Det finns exempel på utbildningar där det årliga platsantalet ligger på en mer än dubbelt så hög nivå jämfört med det utlysta antalet tjänster i landet - och där fler lärosäten är intresserade av att starta utbildningar eftersom söktrycket är så stort.
I samhället finns specifika behov som inte kan ersättas. Vi har ett basbehov av t.ex. läkare och lärare. Vi märker nu en ökande lärarbrist på alla nivåer, en brist som uppkommit inte minst för att arbetsgivare och regering inte kunnat bidra till att skapa ett tillräckligt attraktivt arbetsklimat eller lön som i normala fall hade gjort utbildningen attraktiv. Kristdemokraterna anser det nödvändigt med en ökad statlig detaljstyrning i examinationsmålen för vissa viktiga yrken där utbildad personal saknas i tillräcklig omfattning.
En fråga som kan bli problematisk i framtiden är att andelen nybörjare i högskolan minskat sedan några år tillbaka. Fler äldre studenter tränger undan nybörjarna, möjligen på grund av att de äldre studenterna ibland ges förtur genom antal redan inlästa poäng. Detta är ett exempel på en krock mellan utbildningssystemet och ambitionerna att lära hela livet. Utvecklingen är oroväckande och måste brytas. Regeringen har ett ansvar att föreslååtgärder för att komma till rätta med problemen. Kristdemokraterna anser att systemet med poängförtur måste ses över.
För att ta till vara den kompetens och kunskap som människor skaffar sig i ett annat land eller utanför det traditionella utbildningssystemet är det nödvändigt att använda validering som en metod. I budgetpropositionen 2003/04:1 gjorde regeringen bedömningen att en särskild delegation för att främja utvecklingen av legitimitet, kvalitet och metoder för validering utanför högskoleområdet borde inrättas under en fyraårsperiod. Kristdemokraterna är också kritiska till inflationen i inrättandet av myndigheter. Eftersom Valideringsdelegationen rent lokalmässigt är inhyst hos Centrum för flexibelt lärandes (CFL) avdelning i Norrköping, hade Valideringsdelegationen kunnat fungera som en avdelning inom CFL. Valideringsdelegationen verkar också ha svårigheter att åstadkomma konkreta åtgärder trots att delegationen funnits i snart ett år. Kristdemokraterna anser att Valideringsdelegationen under resterande tid i större omfattning måste arbeta för att uppfylla delegationens mål. Vi utvecklar våra tankar om validering i en särskild motion om vuxnas lärande.
Mångfald är en god kraft för utveckling och variation och måste uppmuntras. Kristdemokraterna anser därför att de icke-statliga högskolorna är ett välkommet tillskott. Utvecklingen på dessa högskolor har varit god. Ett exempel är de fria teologiska högskolorna. Med starka utbildningstraditioner från folkrörelsernas genombrottstid har de sedan länge utgjort en värdefull del av den högre utbildningen i Sverige. Flera utvärderingar från Högskoleverket visar att dessa högskolor håller en mycket god akademisk och pedagogisk nivå. Bland annat har de en hög andel forskarutbildade lärare. Under den borgerliga regeringen i 1990-talets början blev såväl Chalmers tekniska högskola som Högskolan i Jönköping stiftelsedrivna. Kristdemokraterna anser att fler fristående högskolor behövs. Regeringen bör aktivt pröva vilka högskolor som kan vara lämpliga att driva i denna form.
Enligt Ekonomistyrningsverket (ESV) finns det just nu 272 myndigheter i Sverige. Under 2004 har både ESV och Statskontoret, de specialmyndigheter som granskar statens effektivitet, kommit till samma slutsats. De små myndigheterna ger onödigt stora administrationskostnader. Av det skälet lät den borgerliga danska regeringen förra året skrota ett stort antal små myndigheter. Vinsten blev 150 miljoner danska kronor.
På utbildningsområdet finns flera små myndigheter, till exempel Nationellt centrum för flexibelt lärande, Valideringsdelegationen och Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning. Kristdemokraterna anser att man så långt möjligt bör renodla myndighetsstrukturen och i dessa fall föra uppdragen till Högskoleverket. Vi anser att Högskoleverkets främsta uppgifter är kvalitetskontroll och tillsyn av högskolorna samt att företräda nationella intressen i en decentraliserad högskoleorganisation. De små myndigheterna bör föras in under andra myndigheter för att öka de ekonomiska och verksamhetsmässiga samordningseffekterna.
I proposition 2000/01:3 "Forskning och förnyelse" lämnade regeringen sin syn på forskningspolitikens inriktning för åren 2000-2003. I debatten har det under denna period allt oftare gjorts gällande att regeringen måste lägga fram förslag som kan åtgärda forskningens strukturella svagheter och urholkade forskningsanslag. En forskningsproposition är aviserad före årets utgång. Den är mer än tvåår försenad om regeringen haft ambitionen att låta riksdagen i god tid fatta beslut som inneburit en direkt fortsättning på den tidigare forskningspropositionen. Tyvärr har regeringen inte lyckats svara mot de uttalade förväntningarna.
I oktober 2003 sände de sju tyngsta statliga forskningsaktörerna en gemensam skrivelse till regeringen, där man uttrycker ett starkt behov av ett resurstillskott till svensk forskning. Man menar samfällt att ett tillskott på 7,5 miljarder årligen är nödvändigt för att inte Sverige ska halka efter som ledande forskningsnation. Den statliga finansieringen för den civila forskningen skulle då nå upp till 1 procent av BNP. Regeringen har dock inte kommenterat detta behov än. När landets främsta företrädare för forskning samfällt vänder sig till regeringen och uttrycker sina farhågor måste de enligt Kristdemokraterna få ett relevant svar.
Forskningens betydelse för vårt välstånd och vår framtid är vanligen underskattad inom politiken. Trots att man ofta talar om forskningens betydelse uteblir substantiella beslut. Utgifter för forskning ses som en budgetbelastande kostnad bland andra. I stället bör man se kostnader för forskning som en investering för framtiden. En kortsiktig kostnad ger en långsiktig inkomst. Kunskapsbranschen är Sveriges framtida "basindustri" och vår mest bärkraftiga bro till framtida välstånd. Utbildning och forskning påverkar framtiden mer än något annat samhällsområde. Samhället och medborgarna har stora förväntningar på denna sektor som en motor för framåtskridande, i dag kanske framförallt som en motor för fortsatt välfärd. Mot denna bakgrund satsar Kristdemokraterna - utöver regeringens 2,3 miljarder kronor - ytterligare 325 miljoner kronor under perioden 2005-2007 för att befästa forskningens betydelse för samhällets framtida välstånd.
Det finns flera problem som pockar på en lösning, utöver den bristande finansieringen. Ett exempel är att balansen under de senaste åren förskjutits så att universiteten litat alltför mycket till konjunkturberoende externa medel. Att vara utlämnad till kortvarig och osäker varierande finansiering är en starkt hämmande faktor. Att så stor andel av forskarens tid måste läggas på själva finansieringen beskrivs av många som ett mycket större problem. Många institutioner har över hälften av sina resurser från extern finansiering. Det innebär samtidigt att en stor del av de fasta anslagen tas i anspråk som medfinansiering av externa projekt. Utrymmet för fritt vald forskning blir då minimalt, både avseende tid och ekonomi. Utvecklingen hotar bredd och mångfald i forskningen. Ytterligare exempel är de små möjligheter till fortsatt forskning för de nyligen disputerade, så kallade post doc-tjänster. Detta problem har dock i viss utsträckning beaktats i årets budgetproposition, något som Kristdemokraterna välkomnar. Den seniora forskningen har starkt minskat på senare år. Det är ännu ett exempel bland behoven av strukturella förändringar.
Den 28 juni 2004 presenterade näringsministern och utbildnings- och forskningsministern innehållet i "Innovativa Sverige - en strategi för tillväxt genom förnyelse". Skriften tillför i sig inte särskilt mycket, utan i allt väsentligt kvarstår frågetecknen till den dag då forskningspropositionen ligger på riksdagens bord. Vår forskningspolitik har tidigare presenterats i motion 2003/04:Ub509 Forskning.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Torsten Lindström (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |