Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till gymnasieutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handikappades möjligheter till vuxenutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stabil infrastruktur för vuxenutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strategi för vuxenutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om validering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Valideringsdelegationen.
Det kunskaps- och informationssamhälle som vi lever i präglas av en ständigt pågående förändring och utveckling. Dagligen möter vi ny information och ny kunskap som vi på olika sätt får reflektera över. Detta kunskaps- och informationsflöde ställer nya krav på oss som medborgare. Vi måste lära oss att hantera all den information som vi möter och vi måste vara öppna för förändring. Kunskap och utbildning har därför fått en helt ny betydelse. För de flesta människor räcker det inte längre med utbildning i ungdomsåren utan utbildning och kompetens måste förnyas genom hela livet. Vuxenutbildning kräver en mängd olika utbildningsformer. En politik för vuxenutbildning måste utformas med mångfald som utgångspunkt där varje del får fylla sin funktion och komplettera varandra.
Vårt samhälle bygger på en värdegrund som har sina rötter i kristen tradition och västerländsk humanism. En gemensam värdegrund gör att ett mångfacetterat samhälle i ständig förändring ändå håller samman och ger förutsättningar för en god utveckling. Skolans värdegrund finns formulerad i de av riksdagen antagna läroplanerna för grundskolan och de frivilliga skolformerna. I vår tradition är det de värden som förvaltats av den kristna etiken och västerländska humanismen: människans unika och lika värde, människolivets okränkbarhet och individens frihet är grundpelarna i denna etik som också ska ligga till grund för skolans verksamhet. Till statens särskilda uppgifter på utbildningsområdet hör att ombesörja att den gemensamma värdegrund som samhället bygger på aktualiseras och förankras. Den bör klargöras och praktiskt tillämpas i alla verksamheter, inklusive vuxenutbildningen.
Idag har alla vuxna, som saknar utbildning motsvarande grundskolenivå, laglig rätt att komplettera sin utbildning i vuxen ålder. Det är en mycket viktig lagstiftning, men långt ifrån tillräcklig. I likhet med den så kallade Kunskapslyftskommittén anser vi att alla medborgare bör få rätt till minst gymnasieutbildning. Gymnasieutbildningen faller idag inte under skolplikten men att ha en gymnasieutbildning är en självklarhet och nödvändighet inom de flesta yrken idag. Vi anser därför att rätten till utbildning för vuxna bör utsträckas och gälla inte bara grundläggande utbildning utan även utbildning motsvarande gymnasienivå. Att ge alla vuxna rätt till utbildning på gymnasienivåär av stor betydelse för den enskilde men också för samhället. Om en ökad andel av befolkningen uppnår gymnasiekompetens blir också antalet personer som kan fortsätta till högskolan större.
Det finns uppenbara problem för studerande med olika typ av funktionshinder att få en utbildningssituation som är anpassad efter deras behov. Det gäller personligt stöd i form av stödundervisning, assistans eller tolktjänst för döva och förflyttning till och från utbildningslokalerna. Dessa problem måste lösas. Människor med funktionshinder av olika slag ska ha lika möjligheter och samma rätt till en högkvalitativ utbildning som övriga medborgare. Kristdemokraterna anser att enskilda individers behov alltid ska tillgodoses utifrån vars och ens förutsättningar.
Allas lika rätt till utbildning är en av regeringens viktigaste utgångspunkter när det gäller vuxenutbildningen. Regeringen har tidigare slagit fast att kommunal vuxenutbildning har varit och även fortsättningsvis skall vara ett alternativ för alla vuxna. Trots detta förverkligar inte regeringen dessa ambitioner. Rätten till utbildning gäller nämligen inte alla. Vuxna med en utvecklingsstörning eller som av andra skäl har gått i särskola som barn har inte samma rätt till grundläggande utbildning som andra vuxna. Detta vill Kristdemokraterna ändra på. Även särskolelever som vill och kan ska ha rätt till vuxenutbildning. Vi utvecklar våra tankar i vår motion om elever med behov av särskilt stöd.
Att ge alla en god grund för utbildning är det viktigaste och mest grundläggande steget i ett livslångt lärande eftersom det är en förutsättning för i stort sätt allt annat formellt lärande. Basen i en infrastruktur för utbildning är en god ungdomsskola. Det är därför ett stort problem att så många av Vuxenutbildningens elever kommer direkt från gymnasieskolan för att göra en konkurrenskomplettering inför högskolestudierna. Vuxenutbildningen räcker då inte till för dem som är den egentliga målgruppen. Vuxenutbildningen får inte och kan aldrig bli en ersättning för uppgifter som ungdomsskolan inte lyckats lösa, och Kristdemokraterna har därför motsatt sig möjligheten till konkurrenskomplettering. Målet för utbildningspolitiken, "att Sverige skall vara en ledande kunskapsnation som präglas av utbildning av hög kvalitet och livslångt lärande för tillväxt och rättvisa" slogs fast i riksdagen hösten 2000. De senaste fem åren har inneburit en rad olika kortlivade stödformer för vuxenutbildning, nu senast rekryteringsbidraget.
Kristdemokraterna är mycket kritiska till att regeringen återkommande gör riktade men tillfälliga satsningar på vuxenutbildning snarare än att bygga upp beständiga och hållbara strukturer. Nu behövs strukturella förbättringar utifrån en genomtänkt strategi. Vi menar att utbildningen måste byggas utifrån människors behov, eftersom samhället då kommer att skapas utifrån mänskliga förutsättningar. Om människors behov blir tillfredsställda kommer också arbetsmarknadens behov att fyllas. Behovet av kunskap ställer nya krav på samhället som utbildningsanordnare. Samhället måste kunna erbjuda utbildning inom nya områden, på nya platser och vid nya tider. För att uppfylla detta krav krävs en infrastruktur för utbildning i hela landet. Flexibilitet och individanpassning är viktigare än någonsin tidigare. En infrastruktur för utbildning av vuxna ska inrymma alla typer av formell utbildning från studiecirklar och arbetsmarknadsutbildningar till högskolekurser och kvalificerad yrkesutbildning i yrkeshögskola. För att utarbeta en strategi för vuxenutbildning anser Kristdemokraterna att en parlamentarisk utredning bör tillsättas.
Validering används för att kartlägga en persons kunskaper oavsett hur och var dessa har förvärvats. Genom att validera kan innehållet i en utbildning anpassas efter vad den enskilde redan kan och vet, och därmed kan studietiden förkortas. Validering kan användas för att finna rätt utbildningsnivå och göra det möjligt att gå in på en högre nivå utan att man har de formella betygen. Validering kan även användas för att underlätta möjligheten till arbete. Många har värdefulla kunskaper förvärvade genom lång arbetslivserfarenhet, eller genom utbildning i ett annat land. Dessa kunskaper kan genom validering tas till vara och användas vid rekryteringen till en tjänst.
Att kunna validera kunskaper från såväl formellt som informellt lärande är avgörande för en framgångsrik vuxenutbildning. Kristdemokraterna har därför länge drivit frågan om att utveckla ett väl fungerande system för validering. Det är av stor betydelse, såväl för personer med låg formell utbildning och en hög grad av erfarenhetsbaserad kunskap som för personer som har genomgått utbildning i otraditionella former, här hemma eller utomlands.
I budgetpropositionen 2003/04:1 gjorde Socialdemokraterna bedömningen att en särskild delegation för att främja utvecklingen av legitimitet, kvalitet och metoder för validering utanför högskoleområdet borde inrättas under en fyraårsperiod. Valideringsdelegationens övergripande mål är att initiera, organisera och genomföra utvecklings- och spridningsinsatser i syfte att höja kvaliteten, stärka legitimiteten och öka likvärdigheten avseende validering av vuxnas kompetens och kunskaper.
Kristdemokraterna är dock kritiska till inflationen i inrättandet av myndigheter. Valideringsdelegationen är rent lokalmässigt inhyst hos Centrum för flexibelt lärandes (CFL) avdelning i Norrköping. Vi anser att det varit lämpligare om delegationen inrättats som en avdelning inom CFL.
Kunskapssamhället ställer nya krav på utbildning och utbildningsanordnare. Kraven från vuxenutbildningsstudenterna kommer att växa på att kunna studera vad, var, när och i den takt man kan och vill. Avstånd utgör ofta ett hinder för att skaffa sig utbildning. Om såär, måste utbildningen komma närmare studenterna eller ansträngningar göras för att kompensera det hinder avståndet utgör.
En viktig insats för utbildning på distans görs vid de kommunala lärcentren. Lärcenter är lokala centra för högre utbildning och kompetensutveckling med syfte att tillgodose näringslivets, offentliga organisationers och invånarnas behov av utbildning och kompetensutveckling för att stärka och utveckla kommunens och regionens konkurrenskraft. Genom distansstudier och tillgång till lärcentra, som år 2003 fanns i 241 kommuner, har det blivit lättare att arbeta och studera samtidigt. Denna verksamhet borde utökas för att göra vuxenutbildning tillgänglig för fler. Vi utvecklar våra tankar om detta i en särskild motion om universitet och högskola.
Besluten att föra in praktisk kunskap i högskolesystemet togs under borgerliga regeringar genom högskolereformerna 1977 och 1993. Dessa har inte förvaltats utan snarare misskötts under de socialdemokratiska regeringarna. Kvalificerad yrkesutbildning, KY, har inneburit ett steg i rätt riktning men har inte fått tillräckligt genomslag, eftersom den inte fått de rätta förutsättningarna. Regeringens politik har skapat en utbildningsform som är otydlig och splittrad och som knappast kan jämföras med den reguljära högskolan.
Vi föreslår en ny enhetlig utbildningsform av hög kvalitet som benämns yrkeshögskola. Den ska fungera som en paraplyorganisation, där de olika aktörerna samverkar, men ändå behåller sin egenart. Redan idag finns kommunala paraplyorganisationer för KY-utbildningar som kallas yrkeshögskolor. Parallellt med dessa "yrkeshögskolor" har regeringen gett tre högskolor i uppdrag att organisera yrkeshögskoleutbildning. Det bör rimligen vara så att begreppet yrkeshögskola endast betyder en sak. Eftersom begreppsförvirring inträtt, finns ytterligare skäl för att termen yrkeshögskola bör användas som samlande begrepp. Dagens KY blir därmed en del av den nya yrkeshögskolan. De goda erfarenheter som finns därifrån, bland annat av samverkan med näringslivet, måste tas till vara.
Ytterligare en poäng med den yrkeshögskola vi föreslår är att det blir ett enhetligt system för bedömning och examination. I dagens splittrade modell med olika KY så kan det finnas problem med att exempelvis få en jämförbarhet mellan olika utbildare. Det problemet undanröjs med införandet av yrkeshögskolan. Det är viktigt att det finns goda möjligheter att växla mellan olika former av utbildning, på samma sätt som sker i högskolan idag. Vi utvecklar våra tankar i en särskild motion om yrkesutbildning.
Folkbildningen är en unik utbildningsform vars roll inom det livslånga lärandet inte får underskattas. För många som har haft det svårt i den vanliga skolan har folkhögskolornas fria pedagogiska former och metodik inneburit en ny chans, ofta med goda resultat för den enskilde. Totalt samlar folkhögskolorna runt 100 000 deltagare varje år och verksamheten är värd ett starkt stöd från samhället. Folkbildningen skapar möjligheter för människor att studera inom i stort sett vilket område som helst, vilket skiljer denna utbildningsform från den institutionella utbildningen. Folkbildningen har dessutom utarbetat goda möjligheter för funktionshindrade att få utbildning anpassad efter sina behov och folkbildningens kunnande på detta område borde tas till vara bättre.
Regeringens politik det senaste året har inneburit nya problem för folkbildningen. Den första januari 2003 trädde ett nytt bidrag i kraft, rekryteringsbidraget, som kommunerna fördelar. Folkbildningen ligger inte under någon kommunförvaltning och har ofta elever från hela regioner eller är till och med riksrekryterande. Dessutom ska Skolverket fördela medel för kompetensutveckling av lärare med inriktning på vuxenpedagogik och specialpedagogik. Eftersom folkbildningen inte tillhör Skolverkets ansvarsområde är det inte självklart att folkbildningen får del av dessa resurser heller. Detta måste regeringen beakta så att inte folkbildningen missgynnas.
Ett annat problem som också rör folkbildningen är examinationsrätten för alternativa utbildningsanordnare. Idag har de alternativa utbildningsanordnare som driver utbildning på grund- eller gymnasienivå inte rätt att sätta betyg på sina elever, utan betygen måste sättas av en komvuxrektor. Skollagskommittén har föreslagit att enhetliga bestämmelser skall gälla även vuxenutbildningen. Lärare ska vid entreprenad få utföra den myndighetsutövning som hör till lärarens åligganden, till exempel betygssättning. Skollagskommitténs förslag bereds i Regeringskansliet. Vi anser att det är orimligt att inte de utbildningsanordnare som planerar och genomför undervisningen också ges rätten att utdela betyg. För att öppna möjligheten för alternativa utbildningsanordnare att få betygsätta sina elever vill vi se ett utökat antal friskolor även inom vuxenutbildningen. Vi utvecklar våra tankar i en särskild motion om den ideella sektorn och folkbildningen.
Den som står i begrepp att börja studera måste kunna planera sin ekonomi. Kraven på utbildning och kontinuerligt lärande, där den enskilde uppmuntras till återkommande studier, ställer stora krav på studiefinansieringssystemen. Det är nödvändigt att ett samlat grepp tas över hur människor i olika faser i livet skall kunna finansiera sina studier. Dagens system präglas av oklara gränsdragningar mellan arbetsmarknads- och utbildningspolitik, vilket drabbar den enskilde. Många, särskilt kvinnor, faller mellan stolarna när det gäller stöd till studier efter arbete och barnafödande. Kristdemokraterna vill ha ett system som innebär att utbildningsplats och studiefinansiering följs åt. Det är viktigt att reglerna kring studiefinansiering är tydliga. Det gäller i frågan om hur stort bidrag den enskilde skall kunna få av staten, hur länge detta delas ut och vilka krav som skall vara kopplade till bidraget. Ett andra krav på finansieringssystemet är förutsägbarhet. De regler som gäller när den enskilde beslutar sig för att börja studera får inte kraftigt försämras under studiernas gång. Vi utvecklar våra tankar i en särskild motion om studiestödet.
Rekryteringsbidraget infördes den 1 januari 2003 samtidigt som Kunskapslyftet och det särskilda utbildningsbidraget avvecklades. Ambitionen med rekryteringsbidraget är att skapa en andra chans för de vuxna som behöver kompetensutveckling på grundskole- eller gymnasienivå. Det är en mycket bra ambition men Kristdemokraterna anser inte att förslaget är tillräckligt långtgående. Det finns en rad olika spärrar som Kristdemokraterna opponerat sig emot.
Bland annat anser regeringen att bidraget kan ges under maximalt 50 veckor utan möjlighet till dispens. En sådan absolut gräns ställer orimliga krav på att alla ska kunna lära sig samma saker på lika lång tid vilket tyder på en likhetsideologi som vi inte kan acceptera. Det måste finnas möjlighet att av särskilda skäl göra undantag från 50-veckorsregeln. Rekryteringsbidraget fördelas årsvis till varje kommun utifrån bestämda nyckeltal. Om en kommun bedömer att hela anslaget inte kommer att utnyttjas så kan CSN omfördela dessa pengar till kommuner som har behov av ytterligare medel. Men högst 20 procent av en kommuns anvisade medel får omfördelas på detta sätt. Kristdemokraterna anser också att rekryteringsbidraget bör ges till det kalenderår då den studerande fyller 55 år, inte till 50 år, som nu är fallet.
I proposition 2003/04:138 föreslogs att regeringen får meddela föreskrifter som innebär ett avsteg från lagen om rekryteringsbidrag för vuxenstuderande. Bidraget får ges vid minst 20 procent av heltid, med en minimilängd om tre veckor, endast för studietid som omfattas av kursplan eller motsvarande för utbildningen samt att deltidsstudenter får 20, 50 eller 75 procent av helt bidrag. Omfattningen av studierna kan nu vara kortare tid än tre veckor. När studietiden totalt sett i genomsnitt förväntas uppgå till 40 veckor för dem som uppbär det tillfälligt vidgade studiebidraget så menar Kristdemokraterna att detta riskerar att bidra till "snuttifierade" kunskaper. Det är allvarligt. Den genomsnittliga studietiden beräknas ligga på 40 veckor med halvtidsstudier. Kristdemokraterna menar att det är orimligt. Förslaget tar ingen hänsyn till individens behov av eller kapacitet till studier.
I propositionen finns ingen ordentlig beskrivning av de behov som motiverar en tillfällig satsning 2004/05, det vill säga strax före valet 2006. Det finns heller ingen beskrivning av varför just 6 000 personer ska få det nya stödet. Kristdemokraterna har föreslagit att det utökade rekryteringsbidraget bör ske i form av en tydlig vårdsatsning, eftersom det finns tydligt beskrivna behov av kompetensutveckling i vården och omsorgen. Vi utvecklar våra tankar i en särskild motion om studiestödet.
Idag är det få människor med fast arbete som ser det som ekonomiskt möjligt att ta ledigt för studier. Ett individuellt kompetenssparande skulle ge den enskilde möjlighet att ta större ansvar för sitt eget lärande. Det ligger naturligtvis i den enskilda människans intresse att finna utbildningar som efterfrågas på arbetsmarknaden. En del av dagens flaskhalsproblematik, d v s det faktum att vi trots hög arbetslöshet har skriande brist på visst yrkeskunnande, kan bemötas genom införande av ett individuellt kompetenssparande.
Varje år faller cirka 10 procent av antalet arbetstillfällen bort. Det är de okvalificerade jobben som försvinner först. Samtidigt tillkommer ungefär 10 procent nya jobb, men de kan endast sökas av nyutbildade som i sin tur uppgår till endast två till tre procent av arbetsstyrkan, eftersom nya jobb ofta kräver ny kunskap. Problemet är således bristen på kunskaper som matchar den nya tekniken. När teknik byts ut blir kunskaper föråldrade, den som inte har uppdaterat sina kunskaper blir lätt den som får gå. Förutsättningarna för ett långt arbetsliv är återkommande utbildning.
Vi anser att individuellt kompetenssparande är en uthållig finansieringsväg som möjliggör lärande under hela livet och som bör införas så snart som möjligt. Grundtanken med individuellt kompetenssparande är att både arbetsgivare och arbetstagare betalar en del av löneökningsutrymmet till ett utbildningskonto som disponeras av arbetstagaren. Arbetstagaren tar med sig kontot vid byte av arbetsgivare. Medel som ej används för studier förstärker pensionen. Detta skulle möjliggöra återkommande kompletterande utbildning som många idag inte har råd med. Vi utvecklar våra tankar i en borgerlig fyrpartimotion om individuell kompetensutveckling.
Efter att frågan om individuellt kompetenssparande diskuterats under lång tid lade en statlig utredning sitt förslag i början av år 2000. Från och med budgetåret 2000 beslutade också riksdagen att avsätta ca 1,15 miljarder kronor för att finansiera ett individuellt kompetenssparande. Våren 2002 kom propositionen som föreslog riktlinjer för ett sådant system. Regeringen aviserade att man under hösten 2002, skulle återkomma med detaljer och lagförslag för att införa ett individuellt kompetenssparande under 2003. Riksdagen var enig om vikten av ett sådant system, den politiska debatten handlade om hur systemet skulle utformas och vilka tekniska lösningar som skulle väljas.
Trots riksdagsbeslutet kom inga besked eller ytterligare förslag från regeringens sida vare sig under 2002 eller 2003. Inte förrän nu, i budgetpropositionen för 2005, redovisas hur regeringen hanterat frågan. Beskedet är att de medel som avsatts för individuellt kompetenssparande ska användas till att delfinansiera slopandet av arvs- och gåvoskatten (900 miljoner kr), stöd till kommuner och landsting för kompetensutveckling av personal inom äldreomsorgen (300 miljoner kr) samt förbättrade studiemedel för äldre (250 miljoner kr). De föreslagna reformerna är vällovliga men har varken något samband med idén om individuellt kompetenssparande eller de riktlinjer som riksdagen fastslog 10 juni 2002.
Det unika i detta ärende är att riksdagen så tydligt beslutat om riktlinjer för ett system med individuellt kompetenssparande och angivit en tidsplan för reformens fortsatta hantering, utan att regeringen har följt den. Regeringens hantering av denna fråga är nu under beredning av konstitutionsutskottet.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Torsten Lindström (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |