Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkt forskning beträffande samisk rätt samt samisk organisations- och folkrörelsehistoria.
I Sverige finns en ursprungsbefolkning, nämligen det samiska folket. Under senare tid har aktiva åtgärder vidtagits av regeringen för att öka kunskapen om samerna i allmänhet och den samiska befolkningen i Sverige i synnerhet. Bland annat har detta skett genom en informationskampanj som bl.a. riktats till skolorna. De samiska positionerna har också flyttats fram genom tillkomsten av Sametinget och dess styrelse. Samiskan som minoritetsspråk har fått en förstärkt ställning.
Fortfarande finns dock betydande brister i fråga om kvalificerad kunskap beträffande det samiska folkets förhållanden. En lång diskussion har förts, och förs alltjämt, om samernas rättsliga förhållanden. Detsamma gäller hur frågor som rör den samiska befolkningen skall beslutas och möjligheterna till visst självstyrelse. Med detta som utgångspunkt vill vi peka på behovet av förstärkt forskning om samisk rätt samt samisk organisations- och folkrörelsehistoria, dvs. kunskapsområden som handlar om flera i detta sammanhang grundläggande demokratiska frågeställningar.
Motsvarande områden inom det svenska samhället i övrigt har ägnats ett omfattande studie- och forskningsarbete, både inom ramen för statliga utredningar som behandlat svensk demokrati och i den mer fristående akademiska forskningen, särskilt givetvis inom det statsvetenskapliga området.
Den forskning vi föreslår syftar till att ge ett bättre kunskapsunderlag för längre fram liggande samepolitiska beslut, kanske delvis sprungna ur de resultat som ny forskning kan ge.
Behovet av modern forskning som rör den samiska ägande- och nyttjanderätten framgår av såväl flera större rättstvister under senare år som några av de utredningar som genomförts under senare år. Ett viktigt problemområde är givetvis fastighetsrätten, men vi har också förstått att de brister som finns i rättshistoriskt avseende förorsakar svårigheter i utredningsarbetet. Med den tidsrymd som står till förfogande för en normal offentlig utredning är det omöjligt att hinna med mer än kartläggningar och översiktliga beskrivningar. Djupgående forskningsprojekt inom ett så komplext område som detta tar undantagslöst längre tid i anspråk.
Också samernas egen rättskamp, som är det ord som ofta används av de samiska organisationerna och institutionerna, visar på behovet av en förstärkt forskning inom samerättens område.
En mer omfattande forskning skulle kunna bidra till den framtida diskussionen om samiska rättigheter.
Det är 100 år sedan de första moderna samiska organisationerna kom till. Lapparnes Centralförbund bildades i augusti 1904 och Fatmomakke lappförening, den första i sitt slag i Sverige, bildades i september samma år. 1904 startades ocksåLapparnes Egen Tidning. Alla de här initiativen dog ut efter några år.
1918 års landsmöte i Östersund fick stor betydelse för det samiska organisationsarbetets nystart. Lapparnas Centralförbund startades, formellt som en helt ny organisation. Vid denna tid startade ocksåSamefolkets Egen Tidning, föregångare till tidningen Samefolket.
Sametinget/Sámediggi/Sámedigge/Saemiedigkie, den första samiska myndigheten kom till efter riksdagbeslut 1993.
Det finns ett stort antal intressanta infallsvinklar och problemställningar som rör det samiska organisationsarbetet:
Tillkomsten av självständiga samiska institutioner och organisationer satta i relation till statliga eller, som i fråga om Same-Ätnam och Samernas folkhögskola, statliga och kyrkliga initiativ.
Samband och motsättningar mellan den statliga samepolitiken och framväxten av en självständig samerörelse.
De samiska organisationssträvandenas betydelse för dels utvecklingen av samernas egen identitet, dels övriga svenskars attityder till den samiska befolkningen.
De skillnader i viktiga avseenden som finns i den historiska utvecklingen i olika delar av landet, bl.a. mellan de län som i första hand berörs, alltså Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.
Det finns förvisso en omfattande forskning beträffande samiska förhållanden. Det gäller också modern forskning från den senaste tioårsperioden Det har skrivits mycket om det samiska folket. Det som skrivits ligger emellertid oftast inom andra områden än de som vi nu aktualiserar, dvs. modern forskning om samisk ägande- och nyttjanderätt respektive den samiska politiska organisationsutvecklingen.
Exempel på material som däremot är av direkt betydelse och intresse finns emellertid också. Det gäller t.ex. avhandlingarna Om samernas rättsliga ställning i Sverige - Finland (1994) av Kaisa Korpijaakko-Labba, Om "Lapparnes privilegier". Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883-1997 av Ulf Mörkenstam och Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950 (2000) av Patrik Lantto. Den senare har också skrivit Att göra sin stämma hörd. Svenska Samernas Riksförbund, samerörelsen och svensk samepolitik 1950-1962 (2003). Där finns också Nils Johan Päiviös Lappskattelandens rättsliga utveckling (2001).
Lennart Lundmarks Så länge vi har marker. Samerna och staten under sexhundra år (1998) väckte stor uppmärksamhet då den kom. Vid Sámi Instituhtta har Rolf Sjölin gett ut En studie i ickemakt: Samer och samefrågor i svensk politik (2002). Likartade studier finns i Norge och Finland. Vid Göteborgs universitet har samiska rättighetsfrågor behandlats inom projektet Värdegrunden. Detta projekt är nu nedlagt.
Helhetsbilden är emellertid entydig. Behoven är långtifrån tillgodosedda och satta i relation till den demokratiforskning som behandlar den svenska befolkningen i stort (utan att nämna den samiska befolkningen) och andra svenska folkrörelser är de insatser som gjorts blygsamma.
För behovet av en fastare rättslig och historisk grund inom det område vi aktualiserat - dvs. samisk ägande- och nyttjanderätt respektive utvecklingen av en samisk folkrörelse - talar också dessa frågors ökade internationella aktualitet. Ett internationellt och i förhållande till tidigare betydligt vidare perspektiv har tillförts diskussionen om samiska rättigheter och samiskt politiskt arbete.
Frågan om minoriteters och ursprungsbefolkningars rätt har under de allra senaste decennierna fått en allt starkare folkrättslig förankring. Det har skett bl.a. genom
FN:s deklaration om minoriteters rättigheter 1992;
Europarådets ramkonvention för nationella minoriteter 1995;
ILO:s konvention nr 169 om urbefolkningars rättigheter 1989.
FN:s urbefolkningsårtionde 1994-2004 har likaså lett till ökad uppmärksamhet på dessa frågor.
Frågan om en svensk urbefolknings rättigheter och politiska förutsättningar är en grundläggande demokratifråga. Beslut måste bygga på en gedigen kunskap. Det finns enligt vår uppfattning starka skäl för att genomföra ett längre forskningsprojekt om samisk rätt samt samisk organisations- och folkrörelsehistoria.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Anita Johansson (s) |
Ann-Kristine Johansson (s) |