Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning samt personal- och kompetensförsörjning i skogslänen.
I allt fler länder sätts utbildnings- och forskningspolitiken i fokus. För att Sveriges position som kunskapsnation ska stärkas behövs offensiva investeringar i förskolan, skolan, vuxenutbildningen, högskolan och forskningen. Utmaningen är att bygga ett lärande samhälle med breda satsningar på utbildning på alla nivåer som ansluter till välfärdspolitikens klassiska uppgifter - att driva på förändring och modernisering av samhället.
I det nya samhälle som växer fram har utbildningen en avgörande betydelse för en persons framtida liv och yrkesliv.
Utbildning har också alltmer uppmärksammats som en avgörande faktor för att öka tillväxten i samhället. Länder med en välutbildad befolkning har högre tillväxt. Ny kunskap och forskning har avgörande betydelse för att skapa nya jobb och företag. Forskarutbildningen är snabbt på väg att etablera sig som en spetsutbildning för allt fler personer för användning såväl inom som utanför högskolan. Forskningsresurserna måste i högre grad än vad som nu sker tillföras de olika lärosätena och framförallt till de mindre och medelstora. Att detta sker är viktigt utifrån de olika lärosätenas utveckling . För att få till stånd största möjliga effekt av forskningsresurserna krävs ett nära samarbete mellan näringsliv och lärosäte.
Den kraftiga utbyggnaden av högskolan som nu pågår saknar motstycke i historien och är avgörande för Sveriges utveckling. Det är angeläget att fortsätta på den redan nu inslagna vägen.
Denna utbyggnad har varit av stor betydelse för att minska den sociala och etniska snedrekryteringen. Detta är självklart av stor betydelse för oss inom skogslänen där studietraditionen är svagare och snedrekryteringen tydligare än i andra delar av landet. Det är viktigt att vi tar till vara begåvningsreserven, vår ambition måste vara att högskoleutbildning ska vara en levande möjlighet i varje hem.
Att börja studera innebär en stor förändring både ekonomiskt och socialt. Inte minst från studenter från studieovana miljöer känner man en tveksamhet inför högre studier. Med en väl utbyggd högskola och med goda möjligheter till distansutbildning kan trösklar till högre utbildning sänkas.
Ur ett rättvise- och ett jämlikhetsperspektiv är det oerhört angeläget med ökad satsning på utbildningsplatser, ytterligare spridning av dessa och större möjligheter till distansstudier i hela landet.
Det är vanligt att ungdomar från t.ex. skogslänen flyttar till de stora universitetsorterna efter avslutad gymnasieutbildning. Problemet är dock att få av de ungdomar som genomgått högre utbildning återvänder till hembygden.
Detta förklaras till en del av att näringslivsstrukturen på hemorten ser annorlunda ut i jämförelse med den på universitetsorten och kanske inte den förvärvade kompetensen ens efterfrågas.
En annan orsak är att man under studietiden bygger upp nya sociala nätverk som det kan vara svårt att lämna och att eventuell medföljande inte kan få arbete vid en flytt.
Därför är det en stor fördel med de nya högskolorna samt att möjligheten till distansutbildning erbjuds över hela landet och speciellt i utsatta områden, vilket möjliggör att studenterna kan studera på hemorten och kan hitta sin utkomst där när studietiden är över.
Ökade resurser till distansutbildningen måste ske och den behöver dessutom utvecklas framförallt inom pedagogiken. När det gäller finansieringen måste den utformas så att den stimulerar lärosätena att erbjuda distansutbildning.
Kommunernas behov av kompetensförsörjning vad gäller redan yrkesverksamma är också hög, men tillgängligheten och kostnaderna för utbildningarna är för hög och gör det svårt för kommunerna att nå sina ambitioner.
Tillgången till enstaka kurser måste också ta hänsyn till att befolkningen inte enbart finns på campusorterna.
Samarbetet mellan näringslivet och de olika lärosätena måste intensifieras för att det ska kunna ske en utveckling i våra regioner.
Det finns en politisk målsättning att 50 % av en årskull ska läsa vidare på högskolan och det är vad som behandlats ovan, men den andra halvan av årskullen har också ett stort behov av ett rikt utbud av eftergymnasiala yrkesutbildningar. En översyn och en breddning av detta utbud är av stor vikt, detta utbud ska också vara fördelat över hela landet, och inte minst i skogslänen. Ansökningar till gymnasieskolans yrkesförberedande program har ökat och kommer att innebära att dessa elever kommer att vilja ha någon form av påbyggnad på sina yrkesinriktade studier.
För att vi inte ska stå inför en besvärande arbetskraftsbrist såär det enligt vårt sätt att se det angeläget att göra en översyn av hur utformningen av eftergymnasial yrkesutbildning ska se ut framgent. En satsning påökat antal KY-utbildningar så att det kan finnas ett större utbud och en ökad tillgänglighet är ytterst angeläget utifrån det behov av rätt utbildad arbetskraft som samhället i stort behöver och inte minst utifrån skogslänens behov.
Med en utbyggd kvalificerad yrkesutbildning och en struktur som tydligt visar vad de olika eftergymnasiala yrkesutbildningarna ger, hur de värderas, vad som skiljer dem ifrån högskoleutbildningar och hur man som student finansierar sina yrkesstudier skulle underlätta betydligt för dagens unga att påverka sina framtida yrkesliv.
När det t.ex. gäller vidareutbildning av redan yrkesverksamma såär det angeläget att man erkänner och tillvaratar människors faktiska och reella kunskap och kompetens oberoende hur den förvärvats. Det handlar om kunskaper som man skaffat sig i arbetslivet, i studiecirkeln eller på sin fritid. Validering är betydelsefull inte minst för personer som skaffat sina formella och informella kunskaper i andra länder och i andra skolsystem.
Dessa personer har i dagsläget ofta svårt att bli bedömda och värderade efter sin verkliga kompetens.
Det är angeläget att metoden att validera kunskap och kompetens inom olika nivåer i utbildningssystemet och i arbetslivet radikalt utvecklas och finns tillgänglig i hela landet.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Carin Lundberg (s) |
|
|
Birgitta Ahlqvist (s) |
Rune Berglund (s) |
|
Hans Stenberg (s) |
Per Erik Granström (s) |
|
Kenth Högström (s) |
Berit Högman (s) |