Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändiga förändringar av kår- och nationsobligatoriet.
Riksdagen beslöt den 4 mars 2004 att avslå både förslag om ett avskaffande av kår- och nationsobligatoriet och förslaget om att tillsätta en parlamentarisk utredning som skulle ha som uppgift att utreda hur detta avskaffande skulle genomföras.
På ett något oegentligt sätt har kårobligatoriet som sådant ifrågasatts ur ett föreningsrättsligt perspektiv. Det bör då framhållas att det finns många olika sammanhang där det är obligatoriskt att ingå som medlem när man yrkesmässigt eller boendemässigt blir anknuten i ett sammanhang utan att det ifrågasätts.
I den flera decennier långa diskussionen kring studentkårsobligatorier har det vid upprepade tillfällen framkommit att det faktiskt föreligger starka skäl att bibehålla ordningen med allomfattande studentkårer, exempelvis för att säkerställa en god samverkan mellan universiteten/högskolorna och de studerande. Vi vill framhålla att valda representanter för studenterna ingår inte bara i universitetens styrelser, utan numera också i de beredande organen där de på ett avsevärt sätt kan bidra till universitetens framtida strategiska utveckling. Vid utländska besök brukar den svenska modellen för studentkårer väcka stort intresse och har också fungerat som förebild för hur universitet i andra länder skulle vilja bygga upp studerandeinflytandet och samverkan vid sina universitet och högskolor.
I sammanhanget bör inte minst de s.k. studentkommunala/studentsociala frågorna (förebyggande hälsovård, studiesociala insatser, studentbostadsbyggande, val till universitetsstyrelse och andra utbildningsorgan m.m.) lyftas fram. När kårobligatoriet senast utreddes 1993-1994 av Anitra Steen var studentpopulationen mer homogen än vad som i dag är fallet. Numera är en större andel studenter hämtade från en icke-akademisk familjetradition, fler studenter har invandrarbakgrund och fler studenter studerar på distans eller på deltid. Detta gör att kraven på studentsociala insatser i dag är större än någonsin förr, vilket exempelvis Studenthälsans personal entydigt omvittnar.
Till detta kommer att studentnationerna i Uppsala och Lund på sina universitetsorter spelar bl.a. en betydelsefull roll när det gäller att bygga upp sociala nätverk och tillhandahålla en utvecklande studiemiljö, där studenter kan träffas och utbyta erfarenheter med varandra tvärs över ämnes- och fakultetsgränser. Den ledarutveckling och konkreta erfarenhet i ledarskap, kommunikationsförmåga och företagande, som inte minst olika uppdrag i studentnationerna ger, bör också framhållas i sammanhanget.
Motsvarande kan också gälla för aktiva fakultetsföreningar.
Det finns emellertid också synbara problem med ett obligatoriskt medlemskap i studentkårerna som bör åtgärdas för att nuvarande ordning skall kunna vara rimligt oantastlig. Här handlar det främst om att säkerställa att studentkårer med obligatoriskt medlemskap inte skall kunna använda uttaxerade avgifter felaktigt eller att beslut fattas i studenternas namn vid sidan om den kompetens som kan anses tillfalla en studentkår med obligatoriskt medlemskap. Här kan jämförelser göras med en kommun, som ju har en reglerad kompetens och där beslut som strider mot denna kan överklagas till besvärsinstans.
När det gäller studentkårer i dag finns ingen fungerande motsvarande besvärsordning. Det fordras nämligen som regel minst 100 namn för att kunna ifrågasätta beslut genom besvär hos universitetsstyrelsen. Här måste en förändring ske. Studentkårernas kompetens bör tydligare regleras och en rimlig, med kommunerna likartad, besvärsordning införas. I riksdagsdebatten om obligatoriet (prot. 2003/04:76) utlovades dock en sådan från regeringspartiets representant, varför denna fråga rimligen inte kan vara kontroversiell och vi följaktligen förväntar oss att regeringen agerar i enlighet med vad som då angavs.
Distansstudenter och deltidsstudenter har i dag rätt till reducerad kåravgift, men lagen som reglerar detta behöver förtydligas.
Ett särskilt problem uppstår för studenter som läser vid flera lärosäten. Det blir allt vanligare att en utbildning bedrivs gemensamt av flera högskolor/universitet. Detta sker både inom Nätuniversitetets ram och genom fristående samarbeten. För en del fristående samarbeten förekommer att studentkårerna skriver avtal där de t.ex. delar på en heltidsavgift från studenterna. Det är en lösning som sägs vara svåradministrerad för Nätuniversitetets studenter - det är många kårer inblandade och dessa är inte alltid medvetna om problemet. Därför finns det enstaka exempel på studenter som tvingats betala fyra-fem avgifter per termin.
Vi tror att denna situation möjligen kan lösas av de inblandade kårerna, men det förefaller ändå lämpligt att frågan om hur man förfar med såväl distans- och deltidsstuderande som fleruniversitetsstuderande klarläggs i en förordning. Det kan kanske vara lämpligt med någon form av sam-medlemskap för vissa studerandekategorier, där dock då deras förmåner vid respektive kår också följaktligen i viss mån bör reduceras.
Det finns skäl att ifrågasätta om det är rimligt att studerande i Uppsala och Lund utöver studentkårstillhörigheten också skall behöva vara medlemmar i en studentnation. Studentnationerna har dock som regel en verksamhet som gör det mycket attraktivt för studenterna att vara medlemmar, särskilt för de yngre studenterna och de som vistas heltid på kårorten. De som dock inte vill vara med skall emellertid enligt vår uppfattning inte behöva lösa en särskild avgift till en studentnation. I Uppsala har denna fråga dock lösts på ett mycket tillfredsställande sätt genom att det redan på 1960-talet med universitetets bifall bildades en s.k. noll-nation (noll verksamhet, noll i avgift. I Uppsala har den fått namnet Skånelandens nation). I Lund borde motsvarande ordning kunna iscensättas. Tyvärr avvisade universitetsstyrelsen därstädes för ett par decennier sedan denna lösning, men nu bör förhållandet kunna lösas på motsvarande sätt även i Lund. På så sätt kan fördelarna med nationsobligatoriet bibehållas utan att någon skall behöva uppleva tvånget att också tillhöra en studentnation på dessa kårorter.
Det formella nationsobligatoriet är nämligen av avgörande betydelse för att studentnationerna skall kunna bibehålla sin offentligrättsliga ställning, som bl.a. inkluderar vissa skatteregler. Ett formellt avskaffande av obligatoriet för studentnationerna skulle innebära utomordentligt försvårade arbetsförhållanden för dessa och sannolikt innebära att deras nuvarande studiesociala funktion skulle äventyras och i stället få karaktären av en mer exklusiv klubbkaraktär för vissa välbärgade studenter, så som varit fallet i exempelvis Finland och Estland. Att avskaffa obligatoriet och försöka ersätta det med en speciallagstiftning som skulle ge motsvarande fördelar har i vart fall tidigare utredningar gått bet på.
Sammanfattningsvis finns det alltså ett antal ändringar som bör göras snarast beträffande studentkårs- och nationsobligatoriet:
Tydligare reglerad kompetens.
En besvärsordning som gör att kompetensvidriga beslut blir reellt överklagningsbara.
Ett gemensamt grepp på studentkårsmedlemskap för dem som studerar på distans eller vid flera lärosäten samtidigt, så att ingen student skall behöva betala en alltför hög avgift.
En "noll-nation" (typ Uppsala "Skånelanden") ges etableringsrätt inom obligatoriets ram även i Lund.
Vi bedömer att dessa förändringar är relativt lätta att åstadkomma genom utarbetade förslag från en experutredare. Regeringen bör snarast tillsätta en sådan och återkomma till riksdagen med föreslagna ändringar. Det kan ingalunda uteslutas att det finns ytterligare förändringar att överväga, bl.a. beträffande fakultetsföreningarnas framtida ställning.
Vi har underhand erfarit att studentvärlden är relativt frustrerad av de återkommande debatterna om obligatoriets vara eller inte vara. Oro och ovisshet följer som kan ta bort fokus på för de enskilda studenterna viktiga frågor. Debatt- och utredningsomgångarna har hitintills inte heller resulterat i någonting. De försök som gjorde såväl på 1970-talet som under den borgerliga regeringstiden 1991-1994 att "avskaffa" obligatoriet stötte på en mängd praktiska svårigheter som gjorde att inget alternativ kunde föreläggas riksdagen. I det läget tror vi, liksom många studenter, studentkårer och de flesta universitets- och högskolors ledningar, att det i stället nu är avgörande att rätta till de ovan påtalade olägenheterna, som med fog kritiserats, och att förbättra den nuvarande ordningen så att acceptansen av dagens obligatoriska medlemskap i studentkårer vid de svenska universiteten och högskolorna på ett avsevärt sätt kan öka.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Lennart Hedquist (m) |
Cecilia Wikström (fp) |