Utveckla fackhögskolor för yrkesinriktade utbildningar.
Informera blivande studenter att olika högskolor kan erbjuda utbildning av olika slags kvalitet. En rankning av högskolor ska offentliggöras.
Elitutbildningar måste finnas med ett mer utmanande studieinnehåll och studietakt.
Ge mer makt direkt till studenter och lärosäten.
Nej till sänkta förkunskapskrav.
Inför en studentpeng så att studenterna med sina val avgör hur utbildningsplatserna ska fördelas.
Bonus för studenter som tar examen, genom nedskrivna studieskulder.
Minska ökningen av antalet högskoleplatser och för över de resurserna till kvalitetssatsningar. Lärarna måste ges tid att undervisa.
Se över finansieringssystemet så att det inte leder till sänkt kvalitet i grundutbildningen.
Avskaffa kårobligatoriet.
Studentkontrakt ska upprättas, där lärares och studenters rättigheter och skyldigheter anges.
Stoppa könsdiskrimineringen.
Inrätta ett kvalitetsinstitut som är fristående från Högskoleverket.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Den fria akademins tre grundsatser 4
Vi måste bort från utbildning(s)fabriken 5
Makt åt studenten 5
Inför en studentpeng 5
Våga visa utbildningars olikheter 6
Satsa på kvaliteten 7
Se över finansieringen av utbildningen 8
Inför en examensbonus 8
Förnya antagningen 9
Skriv ett studentkontrakt 9
Avskaffa kårobligatoriet 10
Studiemedel i tid och fler studentbostäder 11
Kompletteringsutbildningar för personer med utländsk utbildning 11
Inför svenska fackhögskolor ("colleges") 12
Funktionshindrade kan behöva extra ersättning 13
Renodla Högskoleverket och inrätta ett nytt kvalitetsinstitut 14
Bejaka internationaliseringen 14
Inrätta en ny internationellt jämförbar masterexamen 15
Stoppa könsdiskrimineringen 15
Autonomi för högskolan 16
Återupprätta det akademiska självstyret 17
Uppmuntra stiftelsedrivna högskolor och privata universitet 18
Snabbare studievägar 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en studentpeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett nytt finansieringssystem för grundutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en examensbonus för studenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återställa förkunskapskraven till de utbildningar som fått sänkta förkunskapskrav.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska centraliseringen av platstilldelningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa svenska fackhögskolor ("colleges").
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka tillgängligheten för funktionshindrade högskolestuderande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett renodlande av Högskoleverkets roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett oberoende kvalitetsinstitut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett studentkontrakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat internationellt utbyte vid universitet och högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en ny internationellt jämförbar masterexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stoppa könsdiskrimineringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett återupprättande av det akademiska självstyret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra stiftelsedrivna högskolor och privata universitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall ställas höga krav på att masterexamen skall innehålla ämnesfördjupning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att resurstilldelningssystemet till högskolan skall ge lärosätena större resurser per student på avancerade kurser jämfört med grundkurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av vilka utbildningar som skall kunna ge en yrkesexamen.
Varför finns universitet och högskolor? Vilka är de till för? Högskolan är till för "samhället", den ska tjäna staten eller den ska tillgodose näringslivets behov, är några av de varierande och motstridiga svar som kan utläsas ur den utbildningspolitiska debatten i Sverige. Men det finns ett enkelt, liberalt, besked: Universitet och högskolor är till för dem som ägnar sig åt högskolans huvuduppgift - att söka kunskap. När framtidens utbildningsväsende formas måste studenter och forskare sättas i centrum.
Denna motion tar strid för idén om den fria akademin och innehåller en tydlig agenda med reformer. Den fria akademin är en vision sprungen ur tanken om kunskapen som redskap för personlig utveckling, ur det klassiska bildningsidealet och ur idén om det fria, kritiska kunskapssökandet. Det är en vision med djup förankring i den liberala idétraditionen - en radikal kraft för förnyelse och förändring av den högre utbildningen och forskningen i Sverige. Den fria akademin bygger på tre grundsatser:
Kunskap som egenvärde. Det måste bli ett slut på uppdelningen i "nyttig" och "onyttig" kunskap. Förmedlandet och utvecklandet av kunskap kan inte mätas i kortsiktiga nyttotermer. Studenter som lär sig klassiska språk eller forskare som ägnar sig åt naturvetenskaplig grundforskning kan sällan peka på hur deras verksamhet omedelbart kan omsättas i högre BNP-tillväxt. Men de nya insikter som kunskapssökandet genererar berikar de enskilda människorna och bidrar till att stärka det gemensamma intellektuella kapitalet. Ett samhälle som inte tar till vara och uppmuntrar människors strävan efter kunskap förtvinar. Liberaler tar strid för kunskap som egenvärde och mot en nyttofixerad kunskapssyn.
Frihet. Den fria akademin är samhällets självkritiska spegel. Det måste bli ett slut på centralstyrning och politiska pekpinnar gentemot universitet och högskolor - gentemot lärare, studenter och forskare. Studenternas val måste få större genomslag när det gäller tilldelning av platser både mellan olika högskolor och mellan skilda ämnesdiscipliner. Högskolornas möjligheter att bestämma över det egna lärosätet måste stärkas; lärare, studenter och forskare ska ha ett avgörande inflytande i universitetsstyrelserna. Liberaler tar strid för den akademiska friheten och mot politisk centralstyrning.
Kvalitet. Det måste bli ett slut på en ordning som ensidigt premierar uppfyllandet av kvantitativa planmål, i form av exempelvis hur många studenter som utexamineras eller hur många personer som årligen disputerar. Högskolan är ingen utbildningsfabrik. I stället måste den vetenskapliga kvaliteten sättas i främsta rummet. Kvaliteten i undervisning och forskning ska utvärderas genom såväl inre som yttre, oberoende, granskning. Utbyggnaden av högskolan ska ske i en sådan takt att det är möjligt att erbjuda studenterna en akademisk utbildning till innehållet, inte enbart till namnet; det kräver kvalificerade, disputerade, lärare och tillräckligt med tid för undervisning. Liberaler tar strid för den vetenskapliga kvaliteten och mot ensidigt kvantitetstänkande.
I denna motion presenteras Folkpartiets syn på högskolepolitiken. Med hänsyn till den aviserade forskningspropositionen återkommer Folkpartiet med sina förslag på forskningsområdet. Folkpartiets ekonomiska förslag på detta område redovisas i en särskild budgetmotion för hela utbildningsområdet.
Regeringen använder ofta som mått att många i en årskull börjar högskolan. Det verkar regeringen nöja sig med - hur många som avslutar studierna framgångsrikt inom utsatt tid verkar mindre intressant. Av högskolenybörjarna läsåret 1993/94 saknar 60 % examen efter sju år. Det råder stor brist på forskarutbildade lärare. I genomsnitt genomförs mindre än hälften av all undervisning av personer med forskarutbildning. Resurserna till studenternas grundutbildning har minskat med ca 20 % på sju år. Det har orsakat allvarliga kvalitetsbrister inom grundutbildningen. Lärartätheten är låg på många håll, och vid vissa institutioner, främst inom humaniora och samhällsvetenskap, hade antalet undervisningstimmar sjunkit till tre fyra i veckan. Annan tillgänglig statistik visar också att andelen disputerade lärare vid landets lärosäten vid åtskilliga högskolor understiger 50 %.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Den socialdemokratiska regeringen har förvandlat den högre utbildningen till en utbildningsfabrik. Studenter får inte läsa den utbildning de vill, på den ort de vill, eftersom Utbildningsdepartementet planerat att de ska läsa något annat, någon annanstans. Högskolelärare får alltfler studenter att undervisa och räcker inte till. Folkpartiet anser att det viktiga är att studenter har med sig den kunskap som krävs när de lämnar högskolan, inte att så många som möjligt går in i högskolan och att tempot i produktionen kan hållas högt. I utbildningsfabriken är endast det värdefullt som kan mätas. I den fria akademi som Folkpartiet vill skapa reduceras inte kunskapen till något som är enkelt att kvantifiera. Utbildning handlar främst om innehåll, kunskap om kvalitet.
Studenten är utgångspunkten för den liberala politiken för högre utbildning. Grundutbildningen vid landets universitet och högskolor måste byggas upp med studentens perspektiv i förgrunden.
Antalet platser på olika utbildningar matchar idag inte alls studenternas intresse. Till många högskolor och universitet är sökandetrycket mycket högt. Samtidigt står åtskilliga föreläsningssalar och seminarierum tomma. Det beror på att staten i hög utsträckning styr resurser till ämnen och kurser som den anser att studenterna bör ägna sig åt - utbildningar som staten anser vara "nyttiga". Men kunskap har ett värde i sig. Människors strävanden efter nya lärdomar ska alltid uppmuntras, inte klandras.
Det är den enskilde studenten som bäst vet vad han eller hon är lämpad att läsa. Folkpartiet vill därför införa en studentpeng. Med en studentpeng är det studenternas val som avgör fördelningen av platser både mellan skilda ämnesdiscipliner och mellan olika lärosäten. Högskolorna måste ha större rätt att anpassa kursutbudet efter studenternas val och inte vara bundna av att antal platser på olika utbildningar har fastställts av riksdagen för varje enskild högskola. Staten måste visserligen fastställa en totalram för kostnaderna för grundutbildning men inom denna ram ska pengar kunna föras över mellan olika utbildningar med hänsyn taget till vilka kurser studenterna väljer. Denna valfrihet måste även gälla de studerande som väljer en mera yrkesinriktad högre utbildning.
Valfriheten ska gälla också i fråga om studieort. Resursfördelningssystemet måste utformas så att högskolor som har ett högt sökandetryck tillförs mer resurser, om de har möjlighet och är intresserade av att utöka för att möta ett sökandetryck.
Folkpartiet anser att högskolorna borde specialisera sig mer och i samarbete med varandra skapa utbildningsprogram med tillräcklig kvalitet. Sverige saknar den typ av extraordinära utbildningsmiljöer som finns i en del andra länder. Även Sverige behöver elituniversitet. Också en mindre högskola kan utgöra en elit inom ett litet område. Två par exempel är Jönköpings högskola som är specialiserad på småföretagande och Blekinge högskola med inriktning mot IT.
Att skaffa sig en utbildning är ett sätt att signalera vilken förmåga man har. Många studenter strävar efter att visa att de kan prestera något extra. Det finns nästan bara ett enda sätt att visa det idag, och det är att läsa fler poäng än de flesta, ibland två eller tom tre utbildningar. Det är dock sällan man har nytta av både en juristutbildning och en läkarutbildning. Detta är inte särskilt fruktbart, vare sig samhällsekonomiskt eller ur ett individuellt perspektiv. Det vore bättre och ärligare att de skillnader som idag finns i vetenskaplig kvalitet mellan olika högskoleutbildningar erkändes. Vissa universitet har t ex en markant högre andel forskarutbildade lärare än andra universitet och högskolor. Samma skillnader finns mellan ämnesinstitutioner vid olika universitet och högskolor.
För att studenter ska kunna fatta välgrundade val om sina studier, krävs att de ges bättre information om de utbildningar som finns. Studenterna ska ges kunskap om innehålls- och kvalitetsskillnader mellan olika utbildningar. En jämförelse mellan olika utbildningar bör genomföras mer systematiserat än idag. En sådan rankning görs i många andra länder. Sådana rankninglistor presenteras varje år i USA, och har ett värde genom att de håller diskussionen om högskolornas kvalitet vid liv. Förvisso innebär sådan rankning ibland förenklingar, men genom att resultaten diskuteras offentligt, tvingas enskilda lärosäten ifrågasätta, försvara och förändra sin verksamhet. Samtidigt utvecklas rankningsprinciperna genom en dialog där alla inblandade är aktiva. Ett klimat måste skapas där det är självklart att offentligt mellan högskolorna diskutera och jämföra uppgifter om lärarnas kvalitet, om examensarbetenas nivå, om studieresultat och om internationell uppmärksamhet av forskning.
Folkpartiets tanke är att rankningen dels ska jämföra de akademiska utbildningarna, dels jämföra de yrkesinriktade utbildningarna med varandra. En viktig utgångspunkt i utvärderingen av yrkesutbildningarna ska vara deras relevans för yrkeslivet.
Oberoende utvärderingar, exempelvis i form av rankningslistor, är ett viktigt instrument i de liberala strävandena att sätta studenten i centrum. Det skärper konkurrensen mellan högskolor och universitet när det gäller att främja kvaliteten. Tillsammans med tanken att det är de studerandes val som ska avgöra utbyggnad och platstilldelning lägger den makten över utbildningen i den enskilde studentens händer.
För att upprätthålla kvaliteten i högskolans utbildningar måste studenterna ha tillräckliga förkunskaper när de påbörjar utbildningen. Högskolan kan inte ägna sig åt att repetera gymnasiekunskaper, det förlorar såväl studenter som samhälle på. Men idag tvingas lärosätena ägna sig åt allt lättare kurser. Många erbjuder idag nybörjarkurser i tyska, franska och andra vanliga främmande språk. Genom att kurserna erbjuds på universiteten ger de lärosätet högre anslag. Riksrevisionsverket har pekat på att kurserna görs enklare och styckas upp i små delar så att så många som möjligt ska klara kurserna. Det är mycket mer lönsamt att erbjuda lättare kurser som många studenter klarar än svårare kurser med högre akademisk standard. Det är allvarligt att universitetsutbildningen nu gymnasifieras. I en akademisk examen kan det ingå en stor del kurser som tidigare generationer läste in på gymnasiet. Folkpartiet anser att detta slöseri med samhällets resurser måste upphöra och föreslår därför ett nytt finansieringssystem.
Ett annat kvalitetsproblem är att högskolan expanderat kraftigt under senare år. Enligt regeringens budgetproposition har utbyggnadstakten nu gått ned till fem procent. Men fortfarande innebär utbyggnaden att kvaliteten kan få svårt att upprätthållas. Landets studenter har rätt att kräva en utbildning som är akademisk inte bara till namnet utan också till innehållet.
Folkpartiet vill föra över resurser från utbyggnad till att satsa resurser på att förstärka kvaliteten. De finansiella medel som en, i förhållande till regeringen, något lägre utbildningsvolym frigör bör, enligt Folkpartiets mening, användas till att höja den så kallade prislappen - ersättningen per student.
Dagens resurstilldelningssystem för högskolans grundutbildning gör ingen skillnad mellan ersättningen för kurser på grundläggande nivå (A- och B-kurser) och kurser på avancerad nivå (C- och D-kurser). Kurser på avancerad nivå måste dock bedrivas i betydligt mindre grupper än de rena grundkurserna. Studentunderlaget på de mer avancerade kurserna är mindre och därmed genererar de relativt små intäkter för högskolorna. Vidare är undervisningen på de högre nivåerna så specialiserad att det krävs betydligt mer av individuell handledning och seminarieverksamhet i smågrupper. Det framtida resurstilldelningssystemet bör skilja mellan kurser på grundläggande nivå och kurser på avancerad nivå, där ersättningen per capita är högre för kurser på den avancerade nivån.
En annan faktor som skapar stora svårigheter är att högskolorna får ersättning dels utifrån hur många studenter som börjar, dels utifrån hur många som uppnår ett visst antal poäng.
Detta system har sedan accepterats av alla partier, men vi menar nu att det är dags att se över systemet. För högskolornas del har det kommit att innebära en stor osäkerhet, eftersom endast hälften av studenterna avlägger examina. Dessutom är systemet inte anpassat till att många studenter idag bara läser kortare kurser. Högskolan vet aldrig i förväg hur många lärare den har råd att anställa. Dessutom finns en inbyggd risk att högskolorna i längden frestas att sänka kvalitetskraven för att få full ersättning. Det blir viktigare att så många studenter som möjligt kommer ut än vilka kunskaper de har med sig. Till och med studenterna själva har protesterat mot att tentamina har gjorts alldeles för lätta.
Folkpartiet vill avskaffa det nuvarande systemet för finansiering, eftersom nackdelarna har visat sig vara så stora. Men att förändra finansieringssystemet kräver ett stort arbete, och det går inte att låsa sig vid detaljerade, tekniska lösningar i förväg. Därför anser Folkpartiet att en utredning om ett nytt finansieringssystem snarast ska tillsättas. Inriktningen måste vara att högskolorna inte längre ska få sin ersättning utifrån vad studenterna presterar. Då bygger man nämligen in en risk för att högskolor av ekonomiska skäl väljer att godkänna studenter som inte uppfyller de kvalitetskrav som uppställts. Det är bättre att belöningen för att en student lyckats ta sin examen går direkt till studenten i form av en s k examensbonus.
Det är mycket viktigt för samhället, och inte minst för den studerande själv, att inledda högskolestudier avslutas med en examen. Folkpartiet menar att studenter borde få en extra stimulans att vara flitiga och fullfölja sina studier. En möjlighet är att införa en examensbonus i form av viss nedskrivning av studieskulder. Motsvarande system kan införas också för doktorander som disputerar. Det skulle främja effektivitet i utbildningen utan att högskolorna tvingas tumma på kvalitetskraven. Folkpartiet föreslår att möjligheterna att införa ett sådant system snarast utreds.
Norge införde examensbonus för ett par år sedan och där fungerar den enligt fackförbundet Akademikerne mycket bra, dv s den bidrar till att studenter tar examen på utsatt tid. När systematisk statistik kommer från Norge, bör denna analyseras av den utredning Folkpartiet föreslår.
Enligt internationell statistik börjar svenska ungdomar sina högskolestudier sent.
Tillträdesutredningens betänkande innebar ett litet steg åt rätt håll genom att den presenterade förslag som lyfter fram betygens roll och föreslår att betyg viktas utifrån vilken betydelse de har för den utbildning studenten söker till. Men till skillnad från Tillträdesutredningen anser Folkpartiet att kvotgrupperna måste tas bort. Kvotgrupperna leder till att det blir svårt att komma in på högskolan direkt efter gymnasiet och uppmuntrar till taktikläsande. Dagens antagningssystem gör t.ex. att många personer går direkt från gymnasiet till komvux för att läsa upp betyg i ämnen som antingen inte är viktiga för högskolestudierna, eller som de egentligen redan har tillräckliga kunskaper i. I dag är antalet studerande som går från gymnasiet till komvux ungefär lika stort som antalet ungdomar som går direkt till högskolan. Kvoter är inte rätt väg att gå för att komma tillrätta med snedrekryteringen. Att skapa ett gymnasium där avhoppen minskar och ett mer rättvist studiemedelssystem är ett bättre sätt att få studerande från olika grupper i samhället. Folkpartiet föreslår ett genomfört system med viktade betyg där betygens betydelse för respektive högskoleutbildning väger tungt vid poängberäkningen. Vid vissa utbildningar kan det också vara lämpligt med lokalt utformade antagningsprov, om det finns många sökande till få platser.
Under hösten 2003 träder en bestämmelse i kraft som innebär att en fri kvot skapas på tio procent av platserna som högskolan får använda för att prioritera vissa grupper. Folkpartiet anser att de lokalt bestämda antagningsprinciperna ska vara lika för alla individer och inte utgå från vilken grupp individen tillhör. Vi måste snarast rätta till systemfelet med långa omvägar i utbildningssystemet som leder till att studenterna är allt äldre när de är färdigutbildade. Kvotgrupperna är en viktig del av det systemfelet.
Studenten är en utsatt individ inom högskolan. Folkpartiet välkomnar den lag om likabehandling av studenter som kom förra året, men ytterligare åtgärder behöver vidtas för att skapa bättre villkor och skydd för studenterna. Folkpartiet anser att varje akademisk institution eller utbildningsprogram på fackhögskola ska upprätta ett så kallat studentkontrakt. Studentkontraktet ska innehålla principer för hur bland annat rättning och betygssättning ska gå till. Studenten ska ha rätt att överklaga sitt betyg eller få sin uppsats bedömd av någon annan, i slutändan en av institutionens professorer. Den student som har professorn som sin handledare eller examinator ska ha möjlighet att få sin skrivning eller uppsats bedömd av en från institutionen utomstående granskare. Kontrakten ska självfallet inte bara betona studenternas rättigheter utan också deras skyldigheter, inte minst att ägna tid och kraft åt studierna. Ett bra kontrakt måste innebära rättigheter och skyldigheter för båda parter - studenterna och lärarna.
Studentkontrakten kan till sitt precisa innehåll variera mellan olika högskolor och universitet. Det gör att studenten innan hon eller han väljer högskola kan jämföra institutioner. På detta sätt konkurrerar institutioner och högskolor med varandra på ett mycket tydligt sätt, vilket gynnar kvaliteten. Institutionerna ska ha samma form av kontrakt också för sina doktorander. I dessa kontrakt ska anges exempelvis hur mycket handledning som den enskilde forskarstuderanden har rätt att kräva.
Kårobligatoriet är principiellt felaktigt och bör därför avskaffas. Även studenter bör själva få välja vilken förening de vill vara med i. Obligatoriets existens är ett bevis för hur liten tilltro som den svenska staten har till studenternas förmåga att skapa och upprätthålla frivilliga sammanslutningar för att tillvarata sina intressen. För oss som tror på studenternas stora och viktiga roll i utvecklandet av landets universitet och högskolor ter sig inte en verksamhet byggd på obligatorisk anslutning som en tilltalande lösning.
Det finns en rad frågor som behöver lösas på vägen mot obligatoriets avskaffande och vi vill se en noggrann genomlysning av dessa. Sedan obligatoriet senast utreddes har det skett en hel del förändringar i form av ett ökat antal studenter och lagstiftning om studentinflytandet. För att frågorna kring obligatoriet skall bli noggrant utredda vill vi att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning. Det är mycket viktigt att utredningens arbete sker i nära samarbete med studentsammanslutningar av såväl kår- som nations- och studentföreningskaraktär. Utredningen skall ta fram en handlingsplan för avvecklingen samt en tidsplan för densamma, varefter regeringen senast i samband med vårpropositionen 2006 skall återkomma till riksdagen. Handlingsplanen kan innehålla övergångsregler.
I direktiven till utredningen måste ett antal moment preciseras. Först och främst måste utredningen granska de strukturer som i dag existerar för val av studentrepresentanter till olika organ vid landets lärosäten, presentera alternativ för en frivillig kårverksamhet samt i övrigt föreslå nya former för studentinflytandet. Utredningen skall lämna förslag på hur studentinflytandet över den akademiska och studiesociala kvaliteten kan vidareutvecklas vid ett avskaffande av obligatoriet. Studenternas möjlighet att bedriva utbildningsbevakning skall särskilt belysas. Härvidlag skall särskild hänsyn tas till frågan om studentkårernas oberoende gentemot lärosätena. Utredningen skall vidare granska och lämna förslag på framtida definitioner och avgränsning av studentkårernas kompetens. I arbetet med att finna nya former för studentinflytande skall behovet av kontinuitet beaktas.
Utredningen skall också studera de nuvarande reglerna för beskattning av landets kårer och nationer och beakta de frågor kring momsredovisning, fastighetsbeskattning och beskattning av verksamheter som kan komma att bli aktuella vid ett avskaffande av obligatoriet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas förhållandena för nationerna vid Lunds universitet och Uppsala universitet och hur dessa nationers studiesociala kvalitet fortsatt skall kunna upprätthållas vid ett avskaffande av obligatoriet. Utgångspunkten skall vara att dagens kårer och nationer inte missgynnas skattemässigt när obligatoriet avskaffas.
För många studenter är studielivet tufft, inte för att studierna i sig är besvärliga, utan p g a praktiska vardagsproblem som skulle ha kunnat undvikas. Studenter är i en utsatt situation ekonomiskt och problemen blir därför stora när de drabbas av långa handläggningstider och sena utbetalningar av studiemedlen. Centrala studiestödsnämnden har under lång tid haft stora problem att klara sin uppgift. Tillgängligheten och servicen måste öka. Folkpartiet föreslår några radikala förändringar: bryt CSN:s monopol på att bevilja studielån och tvinga CSN att betala straffavgifter till studenterna för studiemedel som inte kommer i tid. Dessa och andra förslag utvecklar vi närmare i en separat kommittémotion.
I vår bostadspolitiska motion återfinns förslag på hur fler bostäder kan byggas, vilket i högsta grad skulle gynna studenter eftersom bostadsbristen är stor på de flesta studentorterna. Framför allt behöver studenter små och billiga lägenheter och därför är det viktigt att skatten på fastigheter sänks, att mark anvisas för studentbostäder och att konkurrensen inom byggsektorn ökar. Uthyrning av rum i privatbostäder ska göras skattefri.
Arbetslösheten bland personer med utländsk bakgrund är skrämmande hög, även bland dem med akademisk utbildning från ett annat land. Ett sätt att underlätta deras situation på arbetsmarknaden är att förbättra systemet för utvärdering av utländska utbildningar. Ett annat är att ge mer resurser till kompletteringsutbildningar. Det finns framgångsrika exempel på utbildningar som kompletterar med de kunskaper som behövs för att personen ska kunna ta ut en svensk examen som motsvarar den examen han eller hon redan har. Dessa utbildningar kommer inom kort att tvingas läggas ned eftersom de bara tilldelats kortsiktiga projektmedel. Folkpartiet anslår därför 70 miljoner kr för detta ändamål. Mer om detta står att läsa i vår motion om utländska akademiker.
Utbildningen inom dagens högskola har vitt skilda uppgifter. All grundutbildning syftar i verkligheten inte till att förbereda forskning på högre nivå. Det finns tvärtom ett allt större behov av eftergymnasial utbildning som inte hör hemma i den gamla akademiska traditionen.
Den kvalificerade yrkesutbildningen (KY) måste därför öka. Enligt Företagarna behöver hela 30 000 småföretag rekrytera medarbetare med kvalificerad yrkesutbildning - men endast mellan 1 000 och 2 000 elever genomgår KY varje år. Inom skilda områden som teknik, social omvårdnad och informationsteknik finns ett stort behov av kvalificerad, välutbildad arbetskraft. Sverige måste överge dagens verklighetsfrämmande modell enligt vilken alla nya högskolor ska betraktas som blivande universitet. Utbildningssystemet måste bli mer differentierat där varje lärosäte genom sin specifika inriktning (bred grundforskning, spjutspetsforskning inom en viss nisch, akademiska grundkurser, kvalificerad yrkesutbildning) bidrar till en mångfald i utbildningsutbudet. Fördjupad specialisering ger ökad valfrihet och kvalitet för studenten.
Det finns ingen anledning att fixera sig vid begreppet "akademisk" och påstå att alla utbildningar har samma vetenskapliga innehåll. Tvärtom måste statusen på kvalificerad yrkesutbildning höjas. En kvalificerad yrkesutbildning har startat och även om den är ett steg i rätt riktning, måste den betraktas som en halvmesyr.
Den så kallade yrkeshögskola som regeringen nu inför har svagheten att den ska rymmas inom det traditionella akademiska systemet med forskningsanknytning. Men det finns ett stort behov hos ungdomar av vidareutbildning utan renodlat akademisk inriktning. Resultatet av regeringens modell blir i längden en kvalitetssänkning av den akademiska utbildningen och samtidigt en dåligt specialiserad yrkesutbildning. Folkpartiet vill att riktiga, reguljära fackhögskolor - en svensk variant av de amerikanska "colleges" - ska införas. Fackhögskolorna ska erbjuda kvalificerad yrkesutbildning och viss förberedelse för högre utbildning. Efter genomgången kvalificerad yrkesutbildning ska studenten sedan ha möjlighet att vid ett universitet tillgodoräkna sig en del av poängen i kurser inom ett ämnesområde.
Det finns redan folkhögskolor som har en liknande inriktning på sin utbildning. Journalistutbildningen på Skurup är ett exempel på utbildning som ger högre utbildning än gymnasienivå men ändå inte är strikt akademiskt inriktad. Vård, social omsorg och jordbruk är andra exempel på utbildningar som skulle passa för en kvalificerad eftergymnasial utbildning. Lärarna på en fackhögskola ska uppmuntras att både bedriva forskning och delta i aktuell vetenskaplig debatt samt ha regelbunden kontakt med forskarmiljöer.
Folkpartiet anser att en högskoleutbildning ska kunna leda till en generell examen eller en yrkesexamen. Båda typerna av examen behövs eftersom arbetslivet efterfrågar klara kompetenser för anställning. Inom vissa fackområden har en tradition utvecklats där examen mer eller mindre betraktas som en yrkesexamen, även om en inte officiellt kallas för det, t ex civilekonomutbildningen. En yrkesexamen medför också större förutsebarhet genom att studenter och arbetsgivare vet att utbildningen är uppbyggd med sammanhängande kurser. Många studenter vill veta att deras utbildning är gångbar i arbetslivet. Branschorganisationerna ska vara med och värdera examina. Folkpartiet anser därför att regeringen bör göra en översyn av vilka utbildningar som ska kunna ge en yrkesexamen.
Alla som kan och vill ska kunna studera. Det är bra för individen och bra för samhället. Men studerande med funktionshinder möter ibland sådana svårigheter att vissa ger upp.
Kostnaderna för studenter med funktionshinder är oftast högre än för andra. Dels är levnadsomkostnaderna högre, t ex kostnader för läkemedel, speciell kost och hyra. Dels är kostnaderna för studierna högre, eftersom speciella hjälpmedel kan behövas.
Studerande med funktionshinder lever på studiemedel som andra studenter. Det är ett bra system, men studiemedlen kan behöva kompletteras eftersom såväl studieförutsättningarna som de ekonomiska förutsättningarna är olika. En gravt funktionshindrad student kan behöva extra ekonomisk hjälp för att klara sig under studietiden.
Bara 69 % av högskolornas byggnader som uppfyller kraven på grundtillgänglighet för funktionshindrade. Andelen funktionshindrade som studerar på högskolenivåär låg, och det är viktigt att rätta till de problem som återstår.
Det är utmärkt att det nu finns en lag mot diskriminering av studenter på grund av bland annat funktionshinder. Alla högskolor ska, liksom övriga offentliga byggnader, vara tillgängliga för funktionshindrade senast år 2010. Folkpartiet anser att det idag finns mycket som tyder på att målet inte kommer att vara uppfyllt, om inte ytterligare resurser tillsätts. Folkpartiet har därför avsatt fem miljarder kronor att användas i tillgänglighetssatsningar de närmaste fem åren (se vår handikappolitiska motion).
Studenter med rörelsehinder har idag rätt att ansöka om ett särskilt utbildningsstöd. Det är statligt och går till sådan personlig praktisk assistans, som behövs under studietiden och som inte bör tillgodoses genom kommunen eller genom stödåtgärder av universitetet eller högskolan. Studenter med andra former av funktionshinder än rörelsehinder, exempelvis studenter med psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk problematik, har idag inte rätt till stödet. Det är viktigt att se över situationen för studerande med psykiska funktionshinder, eventuellt genom en försöksverksamhet där den grupp studenter som har rätt att ansöka om särskilt utbildningsstöd utvidgas.
Högskoleverkets ställning som ämbetsverk under regeringen kan i längden innebära försvagade möjligheter att bedriva en självständig granskning av kvaliteten vid landets universitet och högskolor, även om Högskoleverket de senaste åren visat prov på stor självständighet i sina initiativ till kvalitetsgranskningar. Det är också viktigt att skilja mellan de utvecklande och de uppföljande rollerna. Den viktigaste utvärderingen av de svenska läroanstalternas insatser, deras förmåga att bedriva en för studenterna högkvalitativ utbildning, måste därför utövas av en eller flera institutioner, vars arbete inte riskerar att politiseras. Högskoleverkets roll ska renodlas till att svara för ren myndighetsutövning; det innebär att verket bland annat har som sitt ansvar att kontrollera att bestämmelser uppfylls. Högskoleverket ska till exempel, liksom nu, även i framtiden kunna dra in examensrättigheter för utbildningar som inte upprätthåller kvalitetskraven.
Studenten har rätt att ställa höga krav på sin utbildning. Arbetet med att säkra utbildningens kvalitet, som i andra länder ofta tar sig uttryck i rankning och jämförelse av olika utbildningar, måste intensifieras. Ett från Högskoleverket oberoende kvalitetsinstitut bör utvecklas. En idé som seriöst bör övervägas är att ur Högskoleverket bryta ut kvalitetsgranskningen och placera den i en självständig institution utom räckhåll för politisk och ekonomisk styrning från regeringen. Inspiration till hur institutets fria ställning ska garanteras kan hämtas från de organisatoriska modellerna för den oberoende riksbanken och den nya självständiga riksrevisionen. Institutet bör bestå av representanter för ämnesområden, discipliner och vetenskapliga tidskrifter.
För liberaler är världen gränslös. Internationaliseringen - den ökande rörligheten för varor, tjänster, kapital, idéer och människor - skapar nya möjligheter också inom den högre utbildningen. Studier utomlands berikar den enskilde studenten och gör att samhället i stort får tillgång till personer med en bred, vittomfattande kompetens. Målet bör vara att samtliga studenter som läser i syfte att ta en magisterexamen under en del av utbildningen ska befinna sig en del av utbildningen vid ett lärosäte i ett annat land. För att det ska vara ett realistiskt mål är det exempelvis viktigt att studiemedelssystemet inte utformas så att studier utomlands missgynnas.
Det är också angeläget med fler utländska studenter vid de svenska högskolorna. Ett betydelsefullt led i en sådan satsning är att fler utbildningar där huvudspråket inte är svenska byggs upp. En viss del av varje universitets kurser bör ges på exempelvis engelska.
Rekryteringen av lärare från andra länder måste förbättras. Fler professorer, adjunkter, doktorander och docenter från utlandet ger nya impulser till den högre utbildningen i Sverige. Det ställer krav på universitet och högskolor att skapa attraktiva villkor för utländska akademiker som kan tänka sig att arbeta vid svenska lärosäten. En utbyggnad av högskolan, som inte är maniskt inriktad på att enbart tillfredsställa kvantitativa planmål för ett visst antal utbildningsplatser utan främst tar hänsyn till utbildningens kvalitet, gör det möjligt att avsätta mer resurser för att förbättra lärarrekryteringen.
Det är viktigt att Sverige är i fas med vilka förändringar andra länder genomför och att vi aktivt driver våra frågor i det internationella samarbetet på utbildningsområdet.
Den ökade rörligheten bland studenter och den tilltagande internationaliseringen av arbetsmarknaden ställer nya krav på att det ska vara lätt att jämföra olika slags examina. Det svenska systemet med kandidat- och magisterexamina är inte enkelt att översätta till andra länders regler. Sverige saknar fortfarande två nivåer i grundutbildningen, vilket är vanligt i bl a anglosaxiska länder - bachelor och master. En svensk magisterexamen räknas inte som en högre akademisk examen internationellt. När nu regeringen inleder arbetet på att skapa en svensk masterexamen, måste det ställas höga krav på att den examen ska innehålla ämnesfördjupning, kvalificerad vetenskaplig uppsats m m. Den magisterexamen "med bredd" som regeringen tidigare infört bidrar till att sänka statusen på magisterexamen, eftersom en magisterexamen inte längre behöver innehålla kvalificerad ämnesfördjupning. Den nya masterexamen måste i fråga om ämnesfördjupning vara tydlig.
Det viktigaste är naturligtvis inte att utbildningarna exakt motsvarar varandra utan att det finns utarbetade, allmänt erkända, metoder att jämföra olika examinas innehåll. Högskoleverket och de enskilda universiteten ska vara skyldiga att vid studenters examination kunna ge en fullständig beskrivning av utbildningens innehåll. Därutöver bör en ny internationellt jämförbar masterexamen inrättas i Sverige. Det gör det möjligt även för studenter att kunna konkurrera på lika villkor inom exempelvis den alltmer integrerade europeiska ekonomin.
Män och kvinnor ska ha samma, inte bara formella utan självfallet också reella, möjligheter att göra sig gällande i den akademiska världen. All form av diskriminering ska bekämpas. Nästan 60 % av studenterna på grundnivån är kvinnor. För varje steg på karriärstegen blir det allt färre kvinnor. I toppen - på professorsnivån - är runt tio procent kvinnor. Till viss del kan den mycket ojämna könsfördelningen på de högre nivåerna förmodligen förklaras av ojämställda förhållanden i det förflutna. Genom det strikta hierarkiska meriteringssystem som råder inom högskolan lever historiska försyndelser kvar och påverkar statistiken.
Med utgångspunkt i grundtanken att diskriminering av individer ska bekämpas finns det en rad liberala jämställdhetsbefrämjande åtgärder som bör genomföras. För det första: Ökad öppenhet och klarhet när det gäller urval och antagningar skapar förutsättningar att bryta upp interna brödraskap och stävja svågerpolitik. För det andra: De kriterier utifrån vilka tjänster tillsätts ska vara tydliga och formellt reglerade. Det försvårar avsevärt för informella manliga nätverk att, på oklara grunder, gå förbi kompetenta kvinnliga sökande. För det tredje: De nämnder som svarar för tillsättningar inom högskolan ska i görligaste mån ha en jämställd representation av kvinnor och män. När kvinnor är med i konkurrensen om en viktig tjänst ska det vara huvudregel.
För det fjärde: Den reform som nyligen genomförts enligt vilken det är möjligt att befordras till professor utan att det finns en särskild tjänst tillgänglig måste säkras fullt ut. Reformen innebär en anpassning till internationella förhållanden, exempelvis i USA, där professorstiteln utdelas utifrån en strikt meritprövning. Men den borde även ge positiva följdverkningar från jämställdhetssynpunkt. Åtminstone tidigare har det varit så att kvinnor ofta har missgynnats i urvalsförfaranden där flera personer konkurrerar om en enda plats. Det är angeläget att de nya befordrade professorerna inte ses som en andra rangens professorer i relation till innehavarna av de traditionella fasta professurerna. Det är således viktigt att alla löne- och anställningsvillkor i fortsättningen bygger på kompetens och attraktivitet på arbetsmarknaden och inte på om en person har blivit professor genom befordran eller efter att ha sökt och fått en utlyst anställning.
För det femte: En stor del av det praktiska jämställdhetsarbetet måste bedrivas på varje separat arbetsplats inom högskolan - den enskilda institutionen. Det är där grunden läggs för jämlika villkor för kvinnor och män i forskningens vardag. För större institutioner ska det vara självklart att ha en formellt utarbetad jämställdhetsplan. I jämställdhetsplanen kan exempelvis tas upp hur reglerna för antagningen av doktorander ska gå till så att kvinnor inte missgynnas och hur förläggningen av viktiga seminarier och sammanträden kan påverka föräldrars förutsättningar att delta i det vetenskapliga arbetet. Det är också viktigt att ett genusperspektiv anläggs i själva undervisningen. Blivande läkare måste t ex lära sig att behandla både kvinnor och män.
Det finns ett uppenbart samband i den högre utbildningens och forskningens historia. mellan å ena sidan graden av självstyre och å andra sidan vetenskapligt nytänkande. Professor Toby Huff beskriver detta i sin bok The Rise of Early Modern Science. Han visar hur den vetenskapliga utvecklingen har varit överlägsen i kulturer där universiteten har stått fria från politisk och religiös styrning. Den västeuropeiska traditionen har genom århundraden utvecklat universitet, som är fria att inför alla ämnen och frågor vara kritiskt ifrågasättande. Detta har lett till en överlägsen kulturell, ekonomisk och teknisk utveckling, jämfört med samhällen där universiteten har varit hårt styrda.
Från liberal utgångspunkt är den ifrågasättande tradition som funnits vid europeiska universitet en viktig förutsättning för samhällsutvecklingen. Det kritiska förhållningssättet utvecklades under medeltiden och renässansen och fick ytterligare näring med ökad politisk frihet under upplysningstiden. I Sverige har på senare tid den socialdemokratiska utbildningspolitiken successivt skärpt den politiska styrningen av högre utbildning och forskning.
Men hotet från den socialistiska utbildningstraditionen är inte det enda hotet mot kvaliteten i svensk forskning. Det finns också en förenklad marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga önskemål från näringslivet. Det gemensamma i dessa båda högskoleideologier är tron på att vetenskapssamhällets huvuduppgift är att ta emot beställningar. Mot dessa ideologier blåser den liberala kunskapssynen till strid.
Universitet och högskolor måste ges en frihet att bygga upp sin organisation på det sätt som de finner bäst. De som är närmast verksamheten kan forma och förändra den på det mest flexibla sättet. Riksdagen beslutar genom statsbudgeten hur medel ska fördelas mellan olika lärosäten. Besluten måste i högre grad än idag bygga på uppföljning och jämförande beskrivningar av den vetenskapliga kvaliteten på olika universitet och högskolor. Redan genom statsbudgeten har politikerna stor möjlighet att prioritera om de har tillgång till ett bra faktaunderlag. Det finns ingen anledning att som idag låta den politiska styrningen gå längre ned i systemet och även tillåta att politiker fattar beslut om enskilda vetenskapliga prioriteringar.
Studenter, lärare och forskare ska utse rektorn för högskolan. Idag är det regeringen som tillsätter rektorn. Det är en makt som regeringen kan utnyttja för politiska syften. Tidigare var det regel att det val som studenter, lärare och forskare hade gjort respekterades. Det är en princip som bör återinföras. En majoritet av en högskolas styrelses ledamöter är numera också politiskt utsedda.
Folkpartiet varnade för att denna reform skulle leda till en politisering av lärosätena och det har nu visat sig att av ordförandena för landets största universitets- och högskolestyrelser hade 16 partipolitisk bakgrund: 13 av dem var socialdemokrater, två moderater och en folkpartist.Det politiska inflytandet över styrelsens tillsättning bör helt tas bort. De enskilda lärosätenas styrelser kan utses på olika sätt. Huvudprincipen för de statliga högskolorna ska vara att studenter, forskare, lärare och personal utser sin högskolas styrelse. Därutöver kan vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån med kunskap om högskola och forskning. Ett väl fungerande och kvalitativt högtstående lärosäte vet att värdera de impulser som företrädare för det omgivande samhället kan bidra med. I stiftelsedrivna högskolor kan styrelserna se olika ut beroende på stiftelsernas inriktning.
Erfarenheter från USA visar att styrelser kan se ut på olika sätt och ändå fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Risken för kortsiktiga, dåligt genomtänkta beslut är störst om politiker eller företrädare för en viss sektor av näringslivet har det avgörande inflytandet över en högskolestyrelse. I den liberala visionen om fria universitet och högskolor har styrelsen ett större ansvar än i dagens planstyrda högskolevärld. Därför måste former att utkräva ett större ansvar av högskolestyrelserna utvecklas. Det gäller internt på högskolan i förhållande till de medarbetare vid lärosätet som har valt styrelseledamöterna. Men det är också viktigt att det förekommer en tydlig revision och uppföljning från statens sida.
Den högre utbildningen är nästan uteslutande offentligt finansierad. Staten måste även i framtiden ta ett stort ansvar för universitet och högskolor. Detta garanterar en social bredd i rekryteringen till grundutbildningen och, under förutsättning att undervisningen ytterst vilar på den fria forskningens resultat och inte på politiska pekpinnar, innebär en saklig och relevant kunskapsförmedling. All högskoleutbildning som helt eller delvis är subventionerad av staten ska vara avgiftsfri för studenten. Möjligheterna till utbildning ska vara lika för alla.
Det är emellertid önskvärt att det vid sidan av de statligt finansierade och drivna högskolorna också växer fram andra alternativ. Chalmers tekniska högskola och Jönköpings högskola är exempel på väl fungerade högskolor som drivs som stiftelser. Fler universitet och högskolor bör uppmuntras till att övergå i stiftelseform. Dessa högskolor kan utse styrelsen på olika sätt beroende på hur stiftelsens stadgar ser ut.
Det är också eftersträvansvärt att det i konkurrens med de offentliga högskolorna växer fram privata universitet. Genom att ha en annan huvudman än staten och kanske utnyttja andra finansieringsvägar kan privata högskolor bidra till ökad mångfald, till gagn både för den enskilde studentens valfrihet och kvaliteten i högskolesektorn i sin helhet. Med tydligt uppsatta statliga krav på kvalitet beträffande grundutbildning och examina blir mångfald i den högre utbildningen inte ett hot utan en möjlighet.
Svenska studerande tar mycket lång tid på sig innan de blir färdigutbildade. Lika många elever går till den kommunala vuxenutbildningen efter gymnasiet som de studenter som går till högskolan. Av dem som börjar studera på högskolan, saknar en stor del förutsättningarna och högskolorna tvingas därför anordna repetitionskurser. Många, jämfört med i andra länder, fullföljer över huvud taget inte sina studier.
Genomströmningen har minskat kraftigt under 1990-talet, och inga tecken tyder på att denna tendens är på väg att vända. Endast 15 % av studenterna tar en fil kand-examen från högskolan inom den utsatta tiden, tre år.
Dessa omvägar blir dyra för studenterna. Studenterna får större studieskulder och mindre livslön. Enligt en rapport från Välfärdspolitiska rådet innebär de långa utbildningsvägarna också att det blir svårare för svenska högskolestuderande att skaffa barn. Det blir också dyrt för landet som helhet att finansiera utbildning i onödan.
I det individuella fallet kan det alltid vara motiverat att göra studieavbrott eller att byta utbildningsväg. Folkpartiet menar att individen ska ha stor frihet till detta. Men problemet är att de långa utbildningsvägarna uppenbarligen är konsekvensen av brister i systemet och att många studerande ofrivilligt försenas i sin utbildning. Vi måste göra något för att förhindra att studenterna blir kvar i utbildningssystemet längre än de själva vill.
Som tidigare nämnts är det viktigt att förbättra antagningen. Kvotsystemen ska avskaffas och gymnasiebetygen viktas utifrån sin betydelse för den sökta högskoleutbildningen. Det ska inte ges incitament att vänta med sina högskolestudier, som t ex extra studielån till studenter över 25 år som varit inne på arbetsmarknaden. Det är också hög tid att satsa på att många avslutar sina högskolestudier framgångsrikt, i stället för att satsa på att så många som möjligt påbörjar högskolestudier.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
Axel Darvik (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Anita Brodén (fp) |
|
Christer Nylander (fp) |