Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över det ekonomiska ansvaret för lärcentrum.
Utbyggnaden av den högre utbildningen har haft stor betydelse, för landet som helhet och för många regioner. Tillgången till högre utbildning är ett viktigt verktyg för tillväxt och utveckling. Många kommuner som inte har en högskola eller ett universitet har bidragit med ökad tillgänglighet och breddad rekrytering till högre utbildning genom att skapa lokala lärcentrum. Staten har vid ett flertal tillfällen bidragit till denna utveckling. Under 2002 kunde kommunerna söka pengar ur ett statsbidrag om 350 miljoner kronor som kunde användas för att utveckla lokala lärcentrum. För 2003 fanns ett särskilt utvecklingsbidrag på 20 miljoner kronor för etablerandet av lärcentrum. Pengarna riktades framför allt till kommuner i särskilt behov av stöd för direkta investeringskostnader i samband med uppbyggnaden av lärcentrum. Mellan 2002 och 2004 har även Delegationen för regional samverkan om högre utbildning använt en del av de 150 miljoner kronorna som delegationen haft att fördela till lärcentrum.
När kommunsektorn nu är i en besvärlig ekonomisk situation är det många enskilda kommuner som har svårt att motivera driftskostnaderna för sitt lärcentrum. Verksamheten, högre studier, är dessutom i första hand statens anvar och inte primärt en kommunal fråga. Samtidigt har lärcenterverksamheten varit nödvändig för att utbildningssystemet ska nå målen om breddad rekrytering, och de driver på utvecklingen av flexibla kurser. Kommunala lärcentrum utgör vidare en nödvändig infrastruktur för Nätuniversitetets verksamhet.
En lösning till finansiering av verksamheten som förts fram är ett generellt utformat driftstöd till de kommuner som tillhandahåller lärcenterverksamhet. Det mest naturliga skulle emellertid vara att kommunerna fick ett driftsbidag för sina lärcentrum från de universitet och högskolor som utnyttjar deras tjänster för att fullgöra sina utbildningspolitiska uppdrag. Inget hindrar i dagsläget att kommunerna och lärosätena kommer överens om en sådan ersättning, och det finns exempel på högskolor/universitet som gör det. Kommunerna är emellertid i ett sådant förhandlingsmässigt underläge gentemot universitet och högskolor att sådana uppgörelser inte har kommit till stånd i någon större utsträckning. Oavsett vilken teknisk lösning som används behöver bidraget till verksamheten inte motsvara kommunernas totala kostnad för utan fungera som stimulans och stödja det lokala arbetet med att rekrytera studenter till högre utbildning.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Fredrik Olovsson (s) |
Matilda Ernkrans (s) |