Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av läraryrket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärarutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärarcertifikat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att akademiker med examen i relevanta ämnen skall bli behöriga efter två terminers kompletterande lärarutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om initiativ för att åstadkomma fler lektorstjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ledarskap i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av speciallärare och specialpedagoger i skolan.
Lärarna har en mycket viktig uppgift att fylla i samhället. De skall leda barns utveckling under ett stort antal år. Efter föräldrarna spelar de den viktigaste rollen när det gäller ansvaret för att barn skaffar sig de kunskaper som krävs för att de skall utvecklas till fria och ansvarsfulla individer. Lärarrollen har förändrats mycket under senare tid. Skolan som arbetsplats har förändrats bland annat som ett led i en allmän samhällsutveckling. Lärarna har i det sammanhanget inte getts möjlighet att utöva sin profession på ett tillfredsställande sätt. Av många krävs mera sociala än pedagogiska insatser. Flera lämnar skolan redan några år efter utbildningen, medan andra slutar sitt yrkesarbete i förtid.
Forskningen har visat att sannolikheten att lämna läraryrket har ökat trendmässigt för både grund- och gymnasielärare sedan mitten av 1980-talet. I början av 2000-talet var t.ex. andelen grundskolelärare som lämnar yrket mellan två läsår drygt 9 procent, medan den var ca 5 procent i mitten på 1980-talet.
Det totala utflödet av lärare från grund- och gymnasieskolan var som högst 1998, drygt 10 procent, och har sedan sjunkit till ca 7 procent. Att toppen var just 1998 sammanfaller med satsningen på kunskapslyftet, dvs. lärare rörde sig i högre grad från skolan till komvux.
Lärares relativlöner har minskat under lång tid. Detta gäller även om man jämför med löner inom yrkeskategorier med motsvarande utbildningsnivå.
När man ser till behovet av lärare i den svenska skolan är två iakttagelser särskilt påfallande: en stor andel icke behöriga lärare samt en brist på nödvändig flexibilitet i utbildningen. Den nya lärarutbildningen, som beslutades av riksdagen hösten 2000 och som startade höstterminen 2001, innebär ytterligare osäkerhet kring om samhället klarar av uppgiften att utbilda de lärare som behövs.
Att regeringen delar denna uppfattning visar den särskilda lärarutbildning som inrättats för att ge 4 000 fler behöriga lärare. Vi vänder oss inte mot beslutet, eftersom Moderata samlingspartiet vid flera tillfällen föreslagit en liknande lärarutbildning som kombineras med anställning på en skola, men det hade varit önskvärt att en så omfattande utbildning hade funnits med när riksdagen beslutade om den nya lärarutbildningen för ett år sedan. Framförhållningen lyser nästan helt med sin frånvaro hos regeringen, när det gäller en så viktig fråga som utbildningen av lärare.
Vi menar att det måste finnas fler utbildningar som leder till läraryrket. Idag är utbildningen vid lärarhögskolorna alldeles för "standardiserad". Vi anser att människor som har tillräckliga ämneskunskaper skall kunna komplettera med en praktisk-pedagogisk utbildning (PPU) och efter en examen bli behöriga lärare.
Den borgerliga regeringen införde i början av nittiotalet möjligheten att efter akademisk examen komplettera med två terminer i lärarutbildningen. Socialdemokraterna var emot men det visade sig att det stora flertalet gymnasielärare under nittiotalet gick denna väg till lärarutbildningen, i till exempel Malmö blev det över 90 procent. De bestämde sig alltså för läraryrket först sedan de bedrivit akademiska studier i stället för att påbörja en lärarutbildning från första årets studier. Nu har genom den nya lärarutbildningen denna möjlighet försämrats och en filosofie magister måste gå tre terminer på lärarhögskolan för att bli behörig. Det innebär en termins längre studier och ökad studieskuld, vilket verkar orimligt i en situation med svår lärarbrist.
Enligt vår mening är det också viktigt att höja läraryrkets status, t.ex. genom att verka för att duktiga lärare får bra betalt. Vi vill också förbättra arbetsförhållandena i skolan, bl.a. genom att skapa bättre ordning. Det är också nödvändigt att tillskapa olika karriärvägar för lärare genom att möjliggöra påbyggnadsexamina.
Sjukfrånvaron för lärare har ökat starkt sedan 1995. Den har tredubblats för förskollärare och i stort sett fördubblats för övriga lärare enligt Svenska Kommunförbundets personalstatistik. Många lärare "slits snabbt" genom att yrket är så oerhört påfrestande. Det framgår ur undersökningar som genomförts att många olika "kringuppgifter" som tar så mycket tid, så att de inte hinner med för- och efterarbete av lektionerna tillräckligt och inte heller får tid till personlig kontakt med och stöd till eleverna såsom vore önskvärt. Den nya lärarutbildningen löser inte problemen.
Mot bakgrund av att skolan behöver fler välutbildade lärare går det inte att nöja sig med den nya lärarutbildning där ämnesinnehåll till stor del ersatts av praktik utan att man för den sakens skull löst uppgiften att säkra kompetensförsörjningen av lärare.
När den nya lärarutbildningen kom kritiserade vi moderater den socialdemokratiska modell som nu genomförts på flera punkter. Ämneskunskaperna har blivit eftersatta och det stora allmänna blocket i utbildningen ger för lite utrymme för delvis olika krav på skolans olika nivåer. Antagningskraven till utbildningen borde vara högre, exempelvis vad gäller kunskaper i svenska. Stora brister i högskoleutbildningen kan inte kompenseras och det måste säkerställas att blivande lärare är säkra i basämnen.
Det borde också finnas ett större inslag av ämneskunskaper och koppling till forskningen och dess utveckling inom respektive ämnesområde.
Det är allvarligt att kommunerna inte tycks leva upp till förväntningarna när det gäller utbildade och aktiva mentorer för nyutexaminerade. Är man ny i jobbet är god handledning och samarbete med kollegor särskilt viktigt. Annars är det många som ger upp, vilket vi sett effekterna av. Det är också allvarligt att inga ansträngningar görs för att ordna praktikplatser åt lärarkandidater, eftersom bristen på sådana platser idag är stor. Staten måste hitta andra former för finansieringen än vad som idag är fallet.
Ett annat krav som vi moderater ställer är att en speciallärarutbildning med inriktning på läs- och skrivsvårigheter inrättas. Sedan den nya lärarutbildningen trädde i kraft har inga nya speciallärare utbildats i Sverige. I stället har specialpedagoger utbildats för att lösa skolans problem. Dessa specialpedagoger är utbildade till att handleda vanliga lärare att undervisa elever med inlärningsproblem såsom exempelvis ADHD och DAMP. Flera argument talar emot att skolan endast skall använda sig av specialpedagoger, för att lösa hela den flora av problem som våra elever kan möta i sin utbildning:
Det förutsätts att elevernas svårigheter löses i den enskilda klassen av den undervisande läraren. Detta innebär att eleven inte kommer att få tillgång till individuell hjälp utan endast får den hjälp och uppmärksamhet en elev, bland 30-talet andra barn, får av klassläraren. Än värre blir det om flera elever i klassen har inlärningsproblem. På grund av ideologiska skäl, att ingen skall urskiljas ur kollektivet, så får elever med svårigheter inte en professionell hjälp och tillräckligt med lärartid. Även de övriga eleverna blir lidande och inga elever, varken starka eller svaga, får den utveckling och stimulans de har rätt att kräva.
Specialpedagogerna saknar den kompetens, som speciallärarna hade när det gäller att arbeta med barn med läs- och skrivsvårigheter.
En speciallärare, som arbetar direkt med barn med läs- och skrivproblem, kan bygga upp en gedigen kunskapsbank av praktiska erfarenheter. Dessa erfarenheter utvecklar specialläraren och de kommer eleverna till del. Specialpedagogen kommer däremot att få svårt att utvärdera, hur olika metoder lyckas, då denne i stort sett aldrig ser eleven.
Därför bör en speciallärarutbildning med inriktning på läs- och skrivsvårigheter inrättas.
Moderata samlingspartiet anser att ett lärarcertifikat bör införas. Det skall dels innehålla examensbevis från föreskriven högskoleutbildning, dels visa genomgången kompetensutveckling, fortbildning och eventuell yrkespraktik. På grundval av sådant underlag kan beslut om utfärdande av certifikat fattas. Beslutet, som skall kunna överklagas, kan fattas av rektor eller av en fristående nämnd. Certifikatet har inget med behörigheten att göra. Behörig är varje lärare med föreskriven lärarutbildning.
Lärarcertifikatet bör tidsbegränsas, förslagsvis till fem år, och skall medföra en skyldighet för skolan att se till att läraren under perioden får fortlöpande vidareutbildning enligt den individuella utvecklingsplan som lagts upp. På samma sätt medföljer en skyldighet för läraren att skaffa sig den fortbildning och uppdatering som höjer vederbörandes kompetens. Med införandet av ett lärarcertifikat skapas ett system för kontinuerlig kvalitetskontroll och kompetenshöjning, samtidigt som läraryrkets status höjs.
Regeringen bör i samverkan med universitet, högskolor, lärarnas organisationer och arbetsgivare ta initiativ till att utarbeta regler för ett lärarcertifikat.
Det svenska utbildningsväsendet har traditionellt styrts av de principer som ligger till grund för storskalig, offentlig förvaltning, enhetliga mål och en enhetlig organisation samt i grunden en stark politisk styrning. Ett alternativt, mångfaldsorienterat synsätt på lärarutbildningen lägger i stället tyngdpunkten på den enskilde studentens valmöjlighet och ett konkurrensstyrt utbud.
Vi föreslår att initiativ tas för att omvandla en eller flera lärarutbildningar till fristående lärarhögskolor för att stimulera mångfald och nytänkande inom lärarutbildningen.
Vi anser att vägarna till läraryrket skall bli flera än i dag och att flexibiliteten skall öka. Mångfald och konkurrens leder till bättre kvalitet, även inom läraryrket. Stora, tunga system som inte är utsatta för konkurrens förmår inte att reformera sig själva. Många har svårt att ifrågasätta ett system som de själva är del av. Det verkar till exempel inte finnas några större förhoppningar om att vi kommer att kunna rekrytera tillräckligt många lämpliga studerande, att vi kommer att få välja matematik, naturvetenskap och teknik eller att vi kommer att kunna förmå dem att inte hoppa av lärarkarriären redan innan de gått in i den. En alternativ väg till läraryrket är att komplettera tidigare studier eller arbetserfarenhet. Många människor utanför skolan har goda kunskaper som kan berika undervisningen. Det gäller den som har en akademisk grundexamen, som kan kompletteras med det tidigare nämnda utbildningsblocket, men även lång och gedigen yrkeserfarenhet är av stort värde, särskilt i de gymnasiala yrkesprogrammen.
En alternativ väg till läraryrket är att komplettera tidigare studier eller arbetserfarenhet. Många människor utanför skolan har goda kunskaper som kan berika undervisningen. Det gäller den som har en akademisk grundexamen, som kan kompletteras med det tidigare nämnda utbildningsblocket, men även lång och gedigen yrkeserfarenhet är av stort värde, särskilt i de gymnasiala yrkesprogrammen.
Det är hög tid att välkomna fristående lärarutbildningar, inte minst av det skälet att många blivande lärare kommer att undervisa i fristående skolor. Staten bör noga pröva förutsättningarna för att ställa sådana utbildningar under statlig tillsyn och tilldela dem statsbidrag utan att ställa exakt samma krav på innehållet som görs visavi statliga utbildningar. Ambitionen med sådana fria lärarutbildningar är att stimulera nödvändig utveckling inom undervisningssektorn.
Det finns redan i dag alternativa lärarutbildningar, exempelvis med Montessori- och Waldorfpedagogik. Utbildningen bedrivs både i enskild regi och i samverkan med statliga universitet och högskolor. Ett problem är att lärarutbildning till dessa pedagogiska alternativ inte alltid omfattas av statlig finansiering. Om utbildningen enligt Högskoleverkets bedömning håller god kvalitet borde sådan utbildning kunna ges rimliga ekonomiska villkor, vilket inte är fallet i dag.
Det finns exempel på nytänkande inom lärarutbildningar. Ett är utbildningar som kan ge både filosofie magisterexamen och lärarexamen. Dessa utbildningar skall ses som ett alternativ inom den nya lärarutbildningen och syftet är att locka nya grupper av studenter till läraryrket. Det är också viktigt att på olika sätt uppmuntra lärare att skaffa sig en påbyggnad på sin lärarexamen. Vi vill också framhålla möjligheten till Advanced placement, det vill säga möjligheten att erbjuda gymnasielärare att kvalificera sig för att undervisa på högskolenivå.
Särskilda insatser måste göras för att få behöriga och välutbildade lärare, särskilt i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även inom de humanistiska ämnena. Det vore givetvis önskvärt om flera initiativ till alternativa lösningar togs runtom i landet.
Bolognaprocessen, som syftar till att öka rörligheten inom Europa vad avser studenter och lärare, är viktig. Att underifrån kunna harmonisera de olika europeiska högre utbildningssystemen för att underlätta för studenter att tillgodogöra sig kurser från flera universitet i Europa i sin examen är viktigt. En gemensam europeisk examensordning, med en treårig grundnivå och en tvåårig masternivå, är också en god idé så länge den arbetas fram underifrån, bygger på frivillighet och inte innebär att nationella examina tas bort. För lärarutbildningen innebär en gemensam examensordning stora möjligheter att skapa nya utbildningar som innebär att lärarutbildningen både kan ge en grundutbildning som i dag men också som en del i en masterexamen. Genom en sådan flexibilitet skulle fler kunna lockas till läraryrket. De svenska universitet och högskolor som såönskar skall redan från början kunna delta i systemet för en europeisk examensordning.
Det finns få möjligheter för lärare att genom högre studier och forskning kvalificera sig för nya tjänster. Lektorstjänster i den svenska gymnasieskolan har nästan helt försvunnit sedan skolan kommunaliserades. Orsakerna till detta bortfall av kompetens hänger dels ihop med beslutet om kommunalisering, dels med den kris i rekrytering av lektorer till gymnasieskolan som mångårigt socialdemokratiskt styre av utbildnings- och forskningspolitiken medfört. I november 1996 fanns det 861 lektorer i tjänst i Sverige. I november 2003 fanns det 511 lektorer i den svenska skolan, varav 400 arbetade heltid. De flestas ålder var över 55 år.
Bristen på gymnasielärare med forskarerfarenhet kan också utgöra ett skäl till att alltför få gymnasister väljer att gå direkt till högskolestudier.
Moderata samlingspartiet har länge påpekat behovet av lektorstjänster i gymnasieskolan. Eftersom arbetsgivaren kommunerna inte har visat något intresse för frågan borde nya lösningar prövas.
Lektorer som tjänstgör såväl inom gymnasieskolan som inom högskolan kan vara en lösning, samverkan med företag en annan. Kanske kan forskare visstidsanställas som pedagoger inom ämnesområden, där bristen på kvalificerade lärare är särskilt stor som t.ex. i matematik och naturvetenskap. Regeringen bör ta initiativ för att åstadkomma sådan samverkan.
Nordiska lektorstjänster fanns tidigare i ganska stor utsträckning men är i dag mycket få. Eftersom dessa lärare har spelat stor roll för språkförståelsen mellan de nordiska länderna och rent allmänt har bidragit till en ökad kunskap om våra grannländer vore det en viktig uppgift för regeringen att i samarbete med Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet verka för att nya nordiska lektorstjänster åter inrättas.
Skolan behöver skickliga ledare. Tyvärr tvingas skolledare arbeta mera med ekonomi och administration än med pedagogik. Varje skola måste ha en pedagogisk ledare, som inte nödvändigtvis också behöver leda skolans administration. Skolledarutbildningen måste stärkas och kan mycket väl ske tillsammans med annan ledarskapsutbildning, som vänder sig till olika yrkeskategorier.
En tydlig närvarande skolledare är viktigt för alltifrån lärarnas och elevernas trivsel till skolans pedagogiska utveckling. Rektorsrollen är dock svår och föränderlig. Där ingår en pedagogisk ledarroll, men också ett allt större mått av hantering av ekonomi, juridik, administration, personal och organisation. Många skolledare vittnar om att alldeles för mycket tid går åt till möten och administration. Tiden för lärare, elever och pedagogiskt ledarskap är starkt begränsad. Det ger en känsla av otillräcklighet.
Det finns också betydande brister i utbildningen för skolledare. En undersökning från Myndigheten för skolutveckling visar att det endast är hälften av landets skolledare som har genomgått eller som går den statliga rektorsutbildningen. 27 procent av dem som är verksamma som skolledare har överhuvudtaget inte deltagit i vare sig rektorsutbildning eller någon annan form av längre ledarskapsutbildning. Det är nödvändigt att stärka såväl utbildningen som kraven på genomgången utbildning.
Den enskilde läraren måste också ges kunskaper i ledarskap. Det är mycket viktigt att alla lärarstuderande lär sig principerna för ett aktivt ledarskap och hur man praktiskt tillämpar utvärdering, uppföljning och betygssättning. Varje lärare måste kunna formulera mål för sitt och elevernas arbete. Goda insikter i hur man utvärderar elevers arbete är nödvändiga för lärarens utvecklingssamtal med elever och deras föräldrar samt för den pedagogiska diskussionen i stort.
Skolmiljön skall kännetecknas av värme, trygghet, positivt intresse och engagemang från de vuxnas sida, men det måste också finnas fasta och klara gränser mot ett oacceptabelt beteende. På varje skola skall det finnas tydliga regler för hur samspelet mellan människor skall gå till och för hur ordning och arbetsro skall skapas. Såväl lärare som övriga vuxna i skolan har ansvar för att reagera tydligt när de gemensamma reglerna överträds.
För att föräldrarna skall kunna vara delaktiga och bli en tillgång måste samarbetet mellan hem och skola öka. Engagerade föräldrar ger bättre möjligheter att klara och uppskatta skolarbetet. För att detta skall bli möjligt måste föräldrar få mer information om arbetsinsatser och resultat. En självklar del i arbetet med normer och respekt för varandra är att föräldrarna hålls informerade om hur deras barn sköter sig. Olovlig frånvaro, skolk, och mobbning skall alltid rapporteras direkt till föräldrarna.
Det viktiga är att skolornas kvalitet och resultat förbättras och lyfts fram. Goda resultat och en positiv bild av att arbeta i skolan skulle göra fler intresserade av läraryrket.
Det är också viktigt att lärarna ges stor frihet att använda sin yrkeskunskap och erfarenhet. För många politiska pekpinnar upplevs av många som ett hinder för att kunna göra en bra insats och utvecklas i jobbet.
Skolan måste vidare ha en god arbetsmiljö, både för lärare och elever. Det gäller att se över bestämmelserna för elevers tillrättaförande, mobbning, och skolledningsfrågor, och hur de tillämpas. Liksom att säkra tillgång till specialkompetens för elever med behov av särskilt stöd.
Vi vill dessutom öppna fler vägar, både utbildningsmässigt och erfarenhetsmässigt in till läraryrket.
Det är viktigt att höja läraryrkets status, t.ex. genom att verka för att duktiga lärare får bra betalt. Kompetens, status och lön hänger intimt samman. Genom att skapa en annorlunda, mer krävande, lärarutbildning som innehåller både en avancerad akademisk ämnesutbildning likvärdig med den som krävs i andra akademiska professioner och en högklassig utbildningskunskap med nya inslag som till exempel ledarskap tar vi de första stegen mot att återställa lärarens status i det svenska samhället. Genom en bättre status skapas förutsättningar för bättre relativlöner, och därmed förändras även förutsättningar för rekryteringen på ett helt genomgripande sätt.
Vi vill också förbättra arbetsförhållandena i skolan, bl.a. genom att skapa bättre ordning. Många lärare "slits snabbt" genom att yrket är påfrestande. Det är helt avgörande att bilden av yrket fylls av en ny framtidstro.
Genom att ge friskolor samma möjligheter och villkor som de kommunala skolorna, kan vi också ge lärare med specialintressen möjligheter att söka sig till sådana skolor där de kan få användning för dem. Fler friskolor gör också att alla lärare inte bara har en enda arbetsgivare, kommunen, utan att lärare också kan söka sig till andra arbetsgivare. Det är också sådant som gör läraryrket mer attraktivt och det kan locka tillbaka dem som idag lämnat en tidigare yrkesroll som lärare.
Skolverket säger som en allmän kommentar till olika prognoser om behovet av lärare nu och i framtiden att det finns många osäkra faktorer. Eftersom det finns lärare som väljer andra yrken efter avslutad utbildning, lärare som byter yrke efter en period och lärare som byter skolform, är den framtida lärartätheten oviss.
Lärarbrist har också blivit ett återkommande tema vid varje läsårsstart. Skolverket har kommit fram till att det under perioden 2001-2010 behöver rekryteras 95 400 lärare/pedagogisk personal. Tillgången till examinerade från lärarutbildningen skulle enligt Kommunförbundets prognos behöva vara 12 400 per år men det finns inte tillräckligt många i utbildning för att detta behov skall kunna mötas. Det medför att det kan bli mycket svårt att genom rekrytering av nyutbildade lärare ersätta den personal som slutar på grund av pension eller andra orsaker.
LR redovisade i januari 2002 statistik som SCB tagit fram som visade att av de förvärvsarbetande med lärarutbildning var det drygt 35 000 som arbetade utanför skolans värld. Av dessa var det ungefär 20 000 som skulle vara beredda att återvända till skolan om arbetsförhållandena blev bättre.
I framtiden kan vi inte heller räkna med att alla med lärarutbildning väljer skolan som arbetsplats. En välutbildad lärare är attraktiv inom många områden, men det gäller att också skolan ses som en attraktiv arbetsplats.
Många lärare och lärarstuderande upplever det så i dag. Att skapa positiva arbetsmiljöer på våra skolor är sannolikt den viktigaste uppgiften för att få studenter att välja läraryrket, oavsett om de tänkt sig detta från början eller kommit fram till ett sådant ställningstagande senare i livet.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Tobias Billström (m) |
|
Ewa Björling (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Ulrika Karlsson (m) |