Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läroplaner och kursplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om instruktioner och regleringsbrev.
En extrem fixering på nutid och framtid har karakteriserat de svenska skolreformerna under 1900-talets andra del. Denna tendens beskrivs bland annat i antologin "Skolan - ett svenskt högriskprojekt". Jonas Frykman skriver i första kapitlet: "För vår generation var skolan något man borde nedmontera för att få ett bättre och mänskligare Sverige. I dagens globaliserade, mångkulturella och segregerade värld är skolan tvärtom något som måste kunna fungera som ett alternativ till de socialt och kulturellt nedbrytande krafter som just hotar det mänskligare samhälle vi vill bygga. Det är härifrån som en förnyelse måste komma - och den går inte över genom att sudda ut skolans profil utan tvärtom att göra denna tydligare."
Frykman lånar från professor Thomas Ziehe tankarna om "en god annorlundahet": skolan ska inte alltid ta som utgångspunkt barnens erfarenheter och deras spontana val av arbetssätt utan skolan måste också våga presentera helt nya erfarenheter för barnen och ge dem den systematiska träning som öppnar vägen till den stora världen. Vad Frykman talar om här är faktiskt bildning, en allmän välstrukturerad kulturell grund för de unga.
Ordet bildning hänvisar både till kontinuitet med äldre erfarenheter och till ständig kritisk omprövning av dessa äldre kunskaper samtidigt som det pekar på en stor rikedom av inriktningar och synsätt. En skola som verkar för bildning bör leda barn och ungdomar i ett oändligt landskap av erfarenhet och kunnande, binda ihop nuet med det förflutna och med den väntade framtiden och stimulera dialogen mellan barnens och tonåringarnas erfarenheter och kunskaper som talar om helt andra erfarenheter.
Uppfyller dagens svenska skola detta löfte? Knappast. Serien av skolreformer som har karakteriserat andra hälften av 1900-talet byggde på föreställningar om en nutid och framtid som helt bryter med det förflutna. Politiker och pedagoger såg allt kulturarv och alla traditioner som bärare av överklassens mentalitet och skrev läroplaner som avsiktligt vände ryggen till äldre kunskap. Under en tid på 1970-talet påstod många ledande skolideologer att till och med ämnet historia egentligen hade förlorat sitt värde för det moderna Sveriges barn!
Då grundade skolpolitiken sina arbetsmetoder enbart på barnens egna erfarenheter och egna val som en motsats till strukturerad kunskap och systematisk intellektuell träning. I stället för bildning fick barnen fragmentariska kunskaper och snabba informationer, i stället för träning av det egna kritiska tänkandet erbjöds frihet från det förflutna och rotlöshet, som om ett tillstånd av minnesförlust skulle vara sunt.
Efter 1970-talet började bilden av skolan att förändras utan att helt byta karaktär. Med tiden blev larmsignalerna från skolvärlden ett vanligt inslag i vardagen. Långsamt fick allmänheten kännedom om skolans negativa resultatredovisning. Efter år 2000 har dessa negativa rapporter blivit mer än vanliga. Regelbundet får vi veta hur många högstadieelever som står på gymnasiets tröskel utan godkänt betyg i kärnämnena och hur många gymnasielever som senare lämnar skollivet utan nödvändiga betyg just när de skulle gå vidare med sina studier eller inleda ett yrkesliv. Och dessa siffror är alltid höga.
En ovanlig larmrapport kom sommaren 2004 från LO och förstärkte denna mörka bild: undersökningen visade att dubbelt så många elever hoppar av yrkesutbildningarna än den mest krävande teoretiska linjen. Samma rapport redovisar att yrkesgymnasiernas elever stöter på större svårigheter att få jobb än ungdomar som har gått studieförberedande program.
Det är inte första gången den rådande socialdemokratiska skolideologin blir till måltavla för hård kritik från de egna leden. Liknande synpunkter formulerades i utredningen om unga människor som varken studerar, arbetar, är sjukskrivna eller ingår i någon arbetsmarknadsåtgärd - de som utredningen kallade för "unga utanför" (SOU 2003:92). En före detta socialdemokratisk partisekreterare, Leif Linde, ställde direkta frågor om den svenska gymnasieskolans utformning: "Vi måste fråga oss om det verkligen är rimligt att alla skall behöva studera i en enda följd så att de får behörighet för högskolestudier. När en stor del inte ens genomgår grundskolan och allt flera slutar gymnasiet i förtid tycks det fruktlöst att hålla fast vid en likvärdig, formell utbildning för alla."
Regeringen övergav den gymnasieutredning som försökte gå så långt som möjligt i den etablerade ideologins spår - genom att inte kräva förkunskaper, inte tala om ämneskunskaper, rekommendera att elever utan betyg i kärnämnen ändå skulle få plats på gymnasiet och genom att driva till det yttersta att yrkesförberedande och studieförberedande inriktningar skulle slås samman. Den nya och mycket hårt bantade gymnasiepropositionen försöker dölja denna stora händelse - utredningens misslyckande - under förslag som vacklar mellan den gamla ideologins formuleringar och vissa nödvändiga förenklingar. Otydligheten har varit den socialdemokratiska skolideologins mest destruktiva egenskap och denna otydlighet lever vidare.
Det är dags att nå fram till en slutgiltig dom över en skolideologi som i praktiken har visat sig vara förvirrande och destruktiv. Respekt för kunskap och lust till lärande kan inte växa fram ur otydlighet och dubbla budskap. Folkpartiet liberalerna har under många år arbetat för en skolideologi som inspireras av kunskapens skapande glädje. Otydlighetens, förvirringens och hållningslöshetens skolideologi är redan död - nu är det är dags att begrava den.
För att åstadkomma en attitydförändring som ger skolan möjlighet att stå emot dagens nedbrytande krafter behövs bestämda riktade ansträngningar att återupprätta bildningen som en livsviktig del av skolarbetet. Liknande verksamhet har redan ägt rum när det gäller den betydelse som de s k värdegrunderna - alltså etiken - har över en demokratisk fostran och en god arbetsmiljö i skolan. På samma sätt behöver vi nu ta itu med bildningens frågor.
Instruktioner och regleringsbrev som Utbildningsdepartementet riktar till underordnade myndigheter bör lyfta fram bildningens betydelse för en skapande utveckling av skolan. Det finns behov av en revidering av läroplaner och kursplaner med tanke på förbättrad dialog mellan eleverna och kulturarvet.
En bredd och fördjupad kontakt med det förflutnas erfarenheter, en allt större öppning mot hela världens kulturer, en träning i att möta och bearbeta de okända och det annorlunda - allt detta är viktigt för en sund demokratisk utveckling av de ungas syn på sig själva och på alla andra. Ingen människa kan respektera en främmande kultur om hon känner sig rotlös, vilsegången i sin egen kultur, ingen människa kan bemöta det nya utan avvisande fördomar och utan rädsla om hon inte har lärt sig att inom sig odla en skapande nyfikenhet.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
Axel Darvik (fp) |
|
Anita Brodén (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Christer Nylander (fp) |