Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genusperspektivet inom sjukvården.
På senare år har det blivit känt att medicinsk forskning, såväl i Sverige som i andra länder, utgår från män. Detta leder i sin tur till att kvinnor inte sällan får fel diagnos, fel behandling och fel medicinering. "Att vara kvinna är farligare än du tror", som det står på informationsbroschyren för 1,6-miljonersklubben; en ideell förening som vill skapa kunskap och opinion kring kvinnors hälsa. Men den "traditionella" synen inom sjukvården är även negativ för män; ett exempel är benskörhet som även kan drabba män, vilket sällan uppmärksammas.
Vid Karolinska Institutet i Stockholm invigdes i början av 2003 Centrum för Genusmedicin. Syftet är att öka uppmärksamheten för och forskningen av sjukdomar (och behandlingar) som drabbar könen olika. Reumatism, ätstörningar, depressioner och kroniskt trötthetssyndrom är exempel på sjukdomar som mest drabbar kvinnor. Hjärt-kärlsjukdomar drabbar mest män i de yngre åldrarna, men för både män och kvinnor är det den vanligaste dödsorsaken.
Bröstcancer är en kvinnlig sjukdom som det däremot forskats mycket på, trots att det ingalunda är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor. I själva verket är det så att varannan svensk kvinna dör i någon hjärt- och kärlsjukdom, inte i bröstcancer. Men symptomen skiljer sig ofta från männens - och det är i sin tur en förklaring till att sjukdomen inte upptäcks i tid.
Även Socialstyrelsen har i rapporten "Jämställd vård?" konstaterat att skillnader råder, kvinnor får sämre vård än män. Några exempel:
Män får dyrare och modernare läkemedel
Män får fortare tid för starroperation
Män behöver inte vänta lika länge på ambulans som kvinnor
Ordinationen av läkemedel förefaller mer genomtänkt när det gäller män än kvinnor, vilket innebär att kvinnor får fler oväntade biverkningar - inte minst därför att mannen oftast är större och längre vilket bestämt doseringen.
Enligt forskarna på Centrum för Genusmedicin beror detta inte på någon "konspiration", utan är ett resultat av att forskning, diagnos och behandling utgår från en manlig kropp, medan kvinnors kroppar i många avseenden faktiskt fungerar annorlunda. Ett exempel är tarmfunktionerna som fungerar olika hos kvinnor och män. Hos kvinnan sker nedbrytningen i tarmen långsammare, vilket i sin tur innebär att de läkemedel hon tar verkar annorlunda än hos mannen. Resultatet kan bli överdosering - och fler biverkningar. Men även män har nytta av genusperspektiv i vården, t ex vid rehabilitering och vid olika val av mediciner.
Det heter ofta att kvinnor oftare är missnöjda med vården eller att kvinnor överkonsumerar vård. Skälet är nog snarare att vården är sämre anpassad till kvinnors behov och därför fungerar sämre för dem. Kanske har vi här ytterligare en delförklaring till att de flesta långtidssjukskrivna är medelålders kvinnor. Anmälningar till patientombudsmannen och HSN görs oftare av kvinnliga patienter och dessa får också oftare rätt än "klagande" manliga patienter. Ytterligare ett tecken på att vården är mer anpassad till männens behov.
Även distriksläkaren Gunilla Risberg har i sin avhandling vid Umeå universitet (2004) visat att orättvisor och skevheter kan uppstå i utredning och behandling av patienter samt i bedömning av medicinsk forskning genom att läkare bortser från skillnader mellan könen.
Kvinnlig sjukvårdspersonal har fört fram tankar på att bilda särskilda centra i Sverige, dit kvinnor kan vända sig och där gynekologer arbetar tillsammans med t ex reumatologer, kardiologer, endokrinologer, dietister och psykologer. Sannolikt skulle en sådan lösning inte bara spara oro och lidande, utan även pengar. Rundvandringen mellan olika läkare och experter kostar också.
Enligt Socialstyrelsen finns det goda ambitioner att föra in könsperspektivet i de medicinska grundutbildningarna. Men i verkligheten är bristerna stora; inom vissa utbildningar ordnas bara temadagar och enstaka seminarier. Distriktsläkaren Gunilla Risbergs avhandling visar också att det finns ett starkt motstånd hos undervisande och handledande läkare till att föra in genusperspektivet i undervisningen.
För att öka kvaliteten inom sjukvården måste könsperspektivet integreras i all sjukvårdsutbildning och ha en självklar plats inom den medicinska forskningen.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |