Innehållsförteckning 21
Förslag till riksdagsbeslut 22
Sverige behöver förändring i förskolepolitiken 23
En beskrivning av förskolans kvalitet 2004 23
Växande barngrupper 23
Likvärdigheten brister 25
Personalutvecklingen oroar 25
Pedagogiken vinner fotfäste 26
En politik för att stärka kvaliteten i förskolan 26
Bättre ekonomiska förutsättningar 26
Max 15 små barn i en grupp 27
Gör förskolläraryrket attraktivt 28
Ökad valfrihet och ökad likvärdighet 28
Mål att uppnå måste införas 29
Satsning på språkförskolor 30
Barn med särskilda behov 30
Stärk samverkan med föräldrarna 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att grupper med små barn inte skall vara större än maximalt 15 och för äldre barn inte större än 20 barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att personalförstärkning bör ske genom att utbildad personal anställs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att personaltätheten bör öka till i genomsnitt en personal på fem barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en särskild förskollärarutbildning måste införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en förskollärarlegitimation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla kommuner skall bli skyldiga att lämna bidrag till enskild förskoleverksamhet och enskild skolbarnsomsorg om verksamheten uppfyller de kvalitetskrav som ställs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna skall erbjuda familjedaghem om möjlighet finns och att familjedaghemmen skall ges möjlighet till pedagogiskt utbyte med förskolorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunen inte skall vara den instans som är ansvarig för att utvärdera barnomsorg som drivs av andra huvudmän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa mål att uppnå i förskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskilda språkförskolor skall startas för barn med utländsk bakgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att målsättningen skall vara att två tredjedelar av dem som arbetar med barn på en förskola är utbildade förskollärare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de öppna förskolornas betydelse för föräldrar, barn och familjedaghem.
Riksdagen begär att regeringen verkställer beslutet om valfrihet i barnomsorgen.
Bilden av förskolan i Sverige är delad. Å ena sidan finns kunnig och engagerad personal som med en ny läroplan i handen gör allt för att barn skall trivas och utvecklas. Å andra sidan finns problem med alldeles för stora grupper, fler barn med särskilda behov och en tilltagande brist på förskollärare.
Förskolan måste på allvar ses som det första steget i det svenska skolväsendet. När man konstaterar att en stor andel elever inte klarar grundskolans kunskapskrav, att gymnasieskolan drabbas av strömavhopp och att mobbning, oordning och gamla könsstrukturer biter sig fast i svensk skola, så måste det vara en naturlig reaktion att fundera över hur det första steget, förskolan, kan stärkas för att bygga ett bättre skolsystem från grunden.
Det är hög tid för en offensiv förskolepolitik. Det behövs en politik som ger förskolans medarbetare större chans att genomföra de ambitioner som trots allt redan uttrycks i läroplanen, men dessutom behövs nya offensiva förslag.
Folkpartiet liberalerna välkomnar att regeringen nu så smått börjar intressera sig mer för kvaliteten i förskolan. Det är viktigt att kvalitetsfrågorna kommer i fokus i förskolepolitiken. Maxkvalitet måste vara viktigare än maxtaxa. Mot bakgrund av detta är det märkligt att propositionen Kvalitet i förskolan nästan inte innehåller några konkreta förslag för att stärka kvaliteten. Särskilt märkligt är det att förslag saknas för att garantera mindre barngrupper, trots att regeringen slår fast att de stora grupperna är det största kvalitetsproblemet i förskolan.
De stora barngrupperna är förskolans största kvalitetsproblem. Det senaste decenniet har barngrupperna vuxit kraftigt. De allra senaste åren har en stabilisering skett på en alldeles för hög nivå. När den socialdemokratiska regeringen tog över regeringsmakten för tio år sedan hade mindre än var tionde förskola barngrupper på mer än 20 barn. På tio år har de stora barngrupperna blivit fler. I 15 % av barngrupperna går nu fler än 20 barn.
Även den genomsnittliga gruppstorleken har ökat de senaste tio åren. Enligt regeringens förskoleproposition har tre procent av grupperna 26 barn eller fler.
En liknande utveckling kan ses när det gäller personaltätheten. Det går idag fler barn per årsarbetare än för tio år sedan. De senaste åren har personaltätheten till och med försämrats något.
Personaltätheten och gruppstorlekarna är till stor del två sidor av samma sak. Men det finns samtidigt anledning att varna för att som regeringen bara titta på personaltätheten. Barngruppernas storlek är enligt många forskare långt viktigare som kvalitetsfaktor är personaltätheten. Med samma personaltäthet är det bättre med små barngrupper än med stora.
De stora barngrupperna sätter spår. Andelen barn som är i behov av särskilt stöd ökar och det finns gott om forskning som visar att barnens språkutveckling, identitetsutveckling och samspel med vuxna försämras av stora barngrupper. Även den dagliga arbetsmiljön försämras. Buller, stress och konflikter blir ett större problem med stora grupper. De många larmen om att barn får tinnitus av vistelsen på förskolan är ett varningstecken som är värt att ta på allvar.
Det är de som har störst behov av en bra fungerande förskola som drabbas hårdast av för stora barngrupper. Problemen inom förskolan är allvarliga i sig, men innebär självklart också att grundskolans uppgift blir tyngre.
Bilden av förskolan idag är splittrad. Det finns väldigt många förskolor i kommuner runt om i Sverige som fungerar väldigt bra. Samtidigt finns det förskolor där förutsättningarna är långt ifrån tillräckliga för att verksamheten ska kunna fungera på ett tillfredsställande sätt. Den kommun som satsar mest på förskolan ger 135 000 kr per barn, och den kommun som satsar minst kommer inte ens upp i hälften av den summan. Även när man rensar för lokalkostnader kvarstår stora skillnader. Vad gäller personaltäthet finns det en spännvidd mellan kommunerna på mellan 3,9 och 6,7 barn per personal.
Regeringen uttrycker i propositionen att alla barn skall ha rätt till en likvärdig förskola. Man kan inte ens med bästa vilja påstå att dagens förskola är likvärdig. Skillnaderna mellan vilka förutsättningar de olika kommunerna ger är oacceptabelt stora.
Oturen att födas i en kommun där förskolan är lågt prioriterad kan för ett barn innebära att det får gå i en grupp som är alldeles för stor. Oturen att födas i "fel" kommun kan innebära att man har nio i stället för tre barn per vuxen i förskolan. Oturen att födas i "fel" kommun kan också innebära att barnen får gå i en förskola där personalen inte fått chansen till vidareutbildning vare sig vad gäller förskolans nya läroplan eller fördjupning på andra områden. Oturen att födas i "fel" kommun kan även innebära att barnen knappt får en plats alls. I Malmö finns aktuella exempel på att man får vänta i sju månader på en förskoleplats.
Förskolan ska enligt Folkpartiets mening ha en tydlig pedagogisk ambition. För att den ska klara detta uppdrag krävs dock att andelen pedagogiskt utbildade inom förskolan ökar. Det är därför viktigt att de personalförstärkningar som nu ska genomföras handlar om en ökning av utbildade förskollärare.
Utbildningsnivån på personalen i förskola och fritidshem har minskat kontinuerligt sedan slutet av 1990-talet. Av de totalt 65 500 årsarbetare som fanns i förskolan 2003 var mindre än hälften utbildade förskollärare. Ungefär 5 % av de anställda i förskolan saknade utbildning.
Skillnaden är stor mellan olika kommuner. Högst andel högskoleutbildade, 55 %, har kategorin större städer. I glesbygdskommuner har däremot endast 41 % av de anställda pedagogisk högskoleutbildning.
Bristen på förskollärare blir nu också allt tydligare. Vill man dessutom öka ambitionerna ökar behovet att rekrytera förskollärare än mer.
Att vårda lusten att lära ska vara ledstjärna inom utbildningspolitiken. Kunskapen om människors inlärningsförmåga är stor och vi vet att inlärningskapaciteten är som störst innan barnen har uppnått skolåldern. För barn är lek lärande och lärande lek. Det är nyfikenheten som för oss människor vidare.
En pedagogiskt inriktad barnomsorg kan ge barnen just denna kombination av lek och lärande. När det gäller barns utveckling är det dock flera faktorer som samverkar.
Efter att tidigare ha betraktats som tillhörande den sociala sektorn tog förskolan under 1990-talet rejäla steg i riktning mot att betona pedagogik och lärande. Detta är en utveckling Folkpartiet liberalerna varmt välkomnar.
Antagandet av en läroplan för förskolan var ett viktigt steg både som symbol för förskolans uppvärdering och som inspiration i det pedagogiska utvecklingsarbetet på enskilda förskolor. Det finns många goda exempel på hur duktig och engagerad personal utvecklat den lärande leken i förskolorna. Det finns också flera exempel på att förskolor bryter ny mark och själva sätter egna höga mål för den pedagogiska verksamheten. Ofta har regeringen och Statens skolverk ifrågasatt detta, men Folkpartiet anser att det är välkommet att barns fantastiska förmåga att lära nytt, tas till vara.
Samtidigt ser vi åter att förutsättningarna skiljer sig starkt mellan olika kommuner. Skolverket noterar i sin utvärdering Förskola i brytningstid stora skillnader i hur olika kommuner har arbetat med förankringen av den nya läroplanen. Mer än hälften av alla kommuner har anordnat återkommande utbildningstillfällen för personalen kring läroplanen och dess implementering i den praktiska verksamheten. I andra kommuner har man inte anordnat något utbildningstillfälle alls. Stora skillnader finns också i övrigt när det gäller personalens möjligheter till fortbildning.
Det är också värt att notera att läroplanen knappast spelar någon roll alls när det gäller vilka resurser kommunerna ställer till förskolornas förfogande. När exempelvis barngruppernas storlek ska avgöras, anger 72 % av de tillfrågade ledningsansvariga i Skolverkets enkät att det är ekonomiska resurser/prioriteringar som avgör medan endast fyra procent anger att pedagogiska ambitioner/mål är avgörande.
Nedan redovisas Folkpartiets förslag för att förbättra den ovan beskrivna situationen i förskolan.
Folkpartiet välkomnar en ökad ekonomisk satsning på förskolans kvalitet. I Folkpartiets ekonomisk-politiska motion godtar vi regeringens förslag på att tillföra kommunerna en miljard 2005 och två miljarder 2006 och 2007 för att anställa mer personal i förskolan. Folkpartiet föreslår därutöver 200 miljoner kronor varje år för ytterligare kvalitetssatsningar.
Folkpartiet menar emellertid att denna personalförstärkning bör ske genom att personal med rätt utbildning anställs. Det är viktigt att slå fast att andelen pedagogiskt utbildad personal måste öka i förskolan.
Om föräldrar känner stress över att tillvaron inte går ihop eller har ekonomiska bekymmer, riskerar barnen att bli lidande. Folkpartiet bedriver en familjepolitik som ska ge föräldrar större egenmakt över hur vardagen ska ordnas och minska den press många föräldrar känner. Familjepolitiken beskrivs i en särskild motion och berörs även i vår jämställdhetsmotion.
Folkpartiet har länge förespråkat låga och enhetliga avgifter i barnomsorgen och anser därför att grundprincipen om maxtaxa är bra. Vi anser dock att den modell som regeringen har valt dels riskerar kvaliteten i barnomsorgen, dels drabbar de enskilda alternativen.
Utöver detta nödvändiga resurstillskott finns det en lång rad åtgärder som bör vidtas för att stärka kvaliteten i förskolan.
De flesta barn i Sverige deltar i dag i någon form av förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg. Tre fjärdedelar av alla 1-5-åringar är inskrivna i förskolor eller familjedaghem, medan två tredjedelar av de yngsta skolbarnen, 6-9-åringarna, finns i fritidshem eller familjedaghem. Med allt större barngrupper sjunker kvaliteten i verksamheten. Barnens behov kan inte tillgodoses. Folkpartiet har höga pedagogiska ambitioner för förskolan, men nu larmar personalen om att man inte kan ta sitt ansvar ens för barnens mest grundläggande behov av säkerhet och omsorg.
Folkpartiets främsta förslag för att åtgärda dessa negativa följder av maxtaxan är att minska barngrupperna. Vi föreslår att nationella riktlinjer utarbetas som medför att grupper med små barn inte är större än maximalt 15. För de större barnen ska grupperna inte vara större än 20 barn. Dessa maxgränser får inte bli de normala storlekarna på grupperna, utan genomsnittet för riket ska ligga under dessa tal. I Lunds kommun har Folkpartiet redan tagit initiativ till sådana här s.k. maxgrupper och de håller nu på att genomföras.
Personaltätheten bör öka till i genomsnitt en personal på fem barn. Det är angeläget att personaltätheten inte heller i enskilda grupper väsentligt understiger denna nivå.
Staten ska svara för att kommunerna får de resurser som är nödvändiga för dessa kvalitetsförbättringar. Maxgrupperna ska finansieras genom ett stegvis införande.
Det behövs olika yrkesgrupper i förskolan. Till exempel har barnskötarna en mycket viktig roll. I takt med att förskolans verksamhet blivit alltmer pedagogiskt inriktad, är det dock viktigt att förskollärarnas roll stärks. Målsättningen bör vara att två tredjedelar av personalen utgörs av utbildade förskollärare. Regeringen bör upprätta en tidsplan för hur detta mål ska kunna uppnås.
Att nå detta mål är svårt med den lärarutbildning vi har idag. Eftersom utbildningar för flera olika lärargrupper har slagits samman, har förskolläraryrkets popularitet minskat. Någon statistik över hur många som utexaminerats från den nya lärarutbildningen finns ännu inte, men rapporter från olika håll visar att allt färre är inriktade på att bli förskollärare. Detta framgår t.ex. av Högskoleverkets rapport Lärarstudenternas val av inriktning (HSV:s rapport 2004:19R). Den visar att endast 12 % av de lärarstuderande nu säger sig vilja bli förskollärare.
Det unika i förskolepedagogiken kommer bort när utbildningen ska vara till för så många olika yrkesgrupper. Skolan dominerar i de exempel som tas upp och de diskussioner som förs. Det behövs en särskild förskollärarutbildning. Förskollärare är ett yrke med en egen identitet. Denna förändring måste dock ske på ett sådant sätt att trösklarna inte blir för stora för den som till exempel vill byta från förskollärarlinjen till en inriktning mot tidiga årskurser på lärarlinjen.
Enligt regeringens proposition finns 13 724 utbildade förskollärare på andra jobb än i förskolan. Det motsvarar 20 % av Sveriges förskollärare. De som redan är utbildade måste lockas tillbaka till yrket. Den kanske viktigaste åtgärden är att förskollärarna ska ha ansvaret för den pedagogiska verksamheten. Folkpartiet anser också att en förskollärarlegimitation ska införas. På så vis görs det tydligt att vem som helst inte kan göra en förskollärares jobb och det höjer på sikt yrkets status. Förskollärarlegitimationen ska utfärdas efter genomgången utbildning och ska kunna tas tillbaka om någon allvarligt missköter sig. Legitimationen ska vara ett krav för fast anställning, utom i undantagsfall. Det kanske mest konkreta sättet att höja statusen för förskollärarna är att höja deras löner, och det är något Folkpartiet ämnar kämpa för som arbetsgivarpart i den kommande avtalsrörelsen.
Riksdagen fattade 2003 beslut om att kommunerna måste kunna erbjuda likvärdiga villkor för alla godkända barnomsorgs- och förskoleverksamheter. Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen ännu inte har reagerat på detta beslut.
Det måste vara möjligt för föräldrar att välja en annan barnomsorgsform än kommunens egna. Ökad mångfald innebär att fler familjer hittar en barnomsorg som de tror på och som fungerar för just dem. Vissa vill ha en särskild pedagogik, som Ur och skur eller Montessori, andra vill bilda föräldrakooperativ och åter andra tycker bara att den alternativa barnomsorgen ligger bättre till än den kommunala. Det handlar inte om att den ena formen är objektivt sett bättre än den andra, utan helt enkelt om att det måste bli lättare att välja vad man vill ha.
Folkpartiet vill därför att alla kommuner blir skyldiga att lämna bidrag till enskild förskoleverksamhet och enskild skolbarnsomsorg, om verksamheten uppfyller de kvalitetskrav som ställs. De fristående skolorna ska tjäna som förebild. Kommunerna måste idag ersätta fristående skolor enligt samma principer som resursfördelningen till de egna skolorna görs. För enskild barnomsorg behöver dock kommunerna inte lämna något bidrag idag. Valfrihet är självklart lika viktigt för de yngre barnen, och därför måste detta rättas till. Kommunerna ska ge föräldrarna en barnomsorgspeng, som de kan använda för att bekosta vilken barnomsorg de vill - kommunal eller enskild. Utöver en sådan kommunal barnomsorgspeng, vill Folkpartiet att staten ska ge varje barn 40.000 kr. Det ska föräldrarna fritt kunna använda under tiden fram till skolstart på att t.ex. betala barnomsorg, gå ner i arbetstid eller bygga om huset så att det bättre passar barnen.
Att förskolan blivit mer pedagogisk i sin inriktning är mycket bra, men det måste också få komma familjedaghemmen (dagmammorna) till del. Kommunerna bör pröva att låta förskollärarna samarbeta med dagmammorna och ge dem pedagogisk handledning.
Folkpartiet vill slå fast att kommunerna ska erbjuda familjedaghem om möjlighet finns. Det finns barn som av olika skäl vill ha sina barn i familjedaghem, vissa är t.o.m. tvungna på grund av att de är allergiska eller bor i glesbygd. De barn som går i familjedaghem ska också kunna gå i den allmänna förskolan, som arrangeras i vanlig förskola eller av en ambulerande förskollärare.
Folkpartiet instämmer i regeringens skrivningar om att kvalitetsredovisningar är nödvändiga. Vi vill dock markera att de alternativa förskolornas administrativa börda inte får öka och att kommunen inte ska vara den instans som är ansvarig för att utvärdera barnomsorg som drivs av andra huvudmän.
Folkpartiet vill uppmärksamma de neddragningar som just nu görs inom den öppna förskolan. Antalet platser har minskat och det riskerar att få negativa konsekvenser för barn och föräldrar. Folkpartiet anser också att öppna förskolan kan spela en viktig roll för familjedaghemmen. I Skolverkets kontakter med kommunerna bör den öppna förskolan uppmärksammas.
En förskola med höga ambitioner har ett ansvar för att vissa resultat uppnås under förskoletiden. Idag saknas klart uppställda mål och det försvårar resultatuppföljningen av verksamheten. Mål att uppnå måste införas i förskolan men på denna punkt är regeringens proposition otydlig. Vad ska förskolläraren säga i ett utvecklingssamtal om de inte får bedöma barnets utveckling och lärande?
Folkpartiet anser att det ska finnas mål som är anpassade efter varje barn i förskolan. Dessa mål ska sättas upp av föräldrar och förskollärare i barnets individuella utvecklingsplan. Mål som uttrycker vad varje barn ska ha uppnått finns för alla andra skolformer. Självfallet ska de finnas i förskolan också- för både barnens och lärarnas skull.
Generellt sett får barn större möjligheter att lära sig läsa och skriva om de får stöd tidigt i livet. Inte minst gäller detta barn med svenska som andraspråk. De har dock ofta sämre möjligheter än andra att hinna lära sig svenska före skolstarten. Även om de är födda i Sverige, kan det vara så att deras föräldrar ännu inte har hunnit lära sig tillräckligt mycket svenska för att utgöra språkförebilder för barnen. Många barn med utländsk bakgrund drabbas också av bostadssegregationen i Sverige. Det finns helt enkelt ingen i barnens närhet som de kan prata svenska med.
Mot den här bakgrunden behöver särskilda språkförskolor startas för barn med andra modersmål än svenska. I språkförskolorna ska man arbeta medvetet med svenska språket på olika sätt - t.ex. genom sånger, rim och ramsor. Barnens språkutveckling ska regelbundet analyseras och dokumenteras så att de får det stöd de behöver för att vara förberedda inför skolstarten. Språkförskolorna ska utgöra en del av den allmänna förskolan och därmed vara avgiftsfri. Barnen ska kunna börja i språkförskolan när de är tre år, vilket är ett år tidigare än den allmänna förskolan. Uppsökande verksamhet ska bedrivas för att uppmärksamma föräldrarna till de barn det gäller på denna möjlighet.
Skolverket ska uppmuntra kommunerna att påbörja projekt med språkförskolor, bl.a. genom att anslå medel till försöksverksamhet. Folkpartiet har i sitt budgetalternativ anslagit 200 miljoner kronor till kvalitetssatsningar inom förskolan, som delvis kan användas till detta ändamål.
Stödet till barn med särskilda behov varierar från kommun till kommun. Barn med begåvningshandikapp eller neuropsykiatriska störningar är mycket sårbara för känslomässiga störningar som kan påverka deras självkänsla. Det är viktigt att redan i förskolan sätta in stödåtgärder och gärna låta barnet vara i en grupp, där han eller hon kan känna att det finns andra barn som befinner sig på samma nivå.
Föräldrarna har det yttersta ansvaret för sina barns fostran och utveckling. Förskolans betydelse som kompletterande funktion till föräldraansvaret har dock blivit viktigare. Förskolans arbete med barnen ska därför ske i nära samarbete med föräldrarna. För föräldrarna är förskolan och skolbarnsomsorgen viktiga mötesplatser där de träffar andra föräldrar och samtidigt har tillfälle till kontakt med personal som möter deras barn varje dag. Alla föräldrar har rätt att förvänta sig att barnet ska få en god omsorg och kunna tillägna sig kunskaper och färdigheter i förskolan. Personalen inom förskolan ska ges utbildning i att tolka och förmedla viktig information, som familjen och personalen behöver för ett gott samarbete. Samarbetet mellan föräldrar och personal ska utvärderas. För att föräldrar ska kunna ha ett reellt inflytande i förskolans verksamhet ska varje förskola vara tydlig i fråga om mål, innehåll, arbetsformer samt ömsesidiga rättigheter och skyldigheter.