Vi vill skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning med mångfald, valfrihet och kvalitet. Utbildningen skall locka så många som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller högskola. Målet är att alla som vill och har de grundläggande kunskaperna skall kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga sitt livsprojekt.
Den högre utbildningen måste internationaliseras och svenska universitet och högskolor måste kunna erbjuda utbildningar som står sig i ett allt mera globaliserat utbildningssamarbete. Fler alternativ, både inom och utanför landets gränser, gör att var och en får ökade möjligheter att ta vara på sin begåvning och göra det mesta av sin egen potential. Det är grundläggande att varje student får möjlighet att själv välja vilken sorts universitet eller högskola han eller hon vill läsa vid. Det måste vara upp till studenten själv att avgöra om det som passar bäst är en bred högskola med massföreläsningar eller ett smalt spjutspetsuniversitet med mycket forskningsbaserad undervisning. En logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och lärosätenas strävan att profilera sig är att avskaffa det centrala antagningssystemet. Varje lärosäte måste få bestämma hur antagningarna skall gå till på egen hand.
Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi fortsätta den utveckling av högskolorna i stiftelseform som Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid dessa båda högskolor har varit utomordentligt positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan. En av lärarhögskolorna bör ges möjlighet till en självständig ställning. Fristående lärarutbildningar med statens uppdrag att bedriva utbildning är ett steg mot framtiden.
Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen. Riksdag och regering skall inte detaljstyra forskningsanslagen. Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet.
De senaste sex-sju åren har anslagen till grundutbildning urholkats. De tidigare fakultetsanslagen har urholkats. Anslagen till forskningsråd har skurits ner. Denna utveckling måste vändas. Det blir särskilt nödvändigt i ljuset av en från regeringen allt mer centralstyrd forskning och en ny struktur med starka centralistiska drag. Vi vill nu påbörja en successiv återuppbyggnad av grundutbildnings- och forskningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade resurser.
Utvecklingen av utbildningspolitiken har sedan socialdemokraterna övertog regeringsmakten gått mot ett kollektivistiskt tänkande. I stället för att stimulera mångfald och möjligheter för alla att växa i sin egen takt och på sitt eget sätt präglas utbildningen i Sverige allt mer av ett centralistiskt tänkande.
Universiteten och högskolorna har åter centraliserats och politiserats. Lärosätena har fråntagits rätten att själva ställa antagningskraven. Politiker av en viss kulör marscherar in i universitetens och högskolornas styrelser. Utbildningsdepartementet styr och ställer i allt mindre detaljer.
Forskningsanslagen har skurits ner. Det gäller såväl de tidigare fakultetsanslagen som de medel som går till de forskningsfinansierande myndigheterna. I ilska över att löntagarfonderna gjordes till forskningspengar begränsade socialdemokraterna många möjligheter att fullfölja och starta viktiga forskningsprojekt. Den angelägna mångfalden och balansen mellan olika forskningsfinansiärer skadades.
Anslagen till den akademiska grundutbildningen har sedan socialdemokraterna övertog regeringsmakten beskurits med uppemot 26 procent enligt den undersökning som förre rektorn för Uppsala universitet Bo Sundquist genomfört på uppdrag av Sveriges universitets- och högskoleförbund. Många universitetsmiljöer har härigenom blivit torftiga. Kvaliteten i utbildningen kan inte undgå att påverkas negativt av en sådan politik.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 En moderat politik för studenter 6
4.1 Inledning och problemanalys 6
5 Självständiga akademier 6
6 Utbildning skall vara tillgänglig 7
7 Inför lokala antagningsprinciper 8
8 Jämställdhet inom högre utbildning och forskning 9
9 Konkurrens är bra för studenten 9
10 Kvalitetsfrågor 10
11 Fristående högskolor 11
12 Fristående lärarutbildningar 11
13 En moderat forskningspolitik 12
13.1 Statens roll inom forskning och utvecklingsarbete 12
14 Utvärdering av tidigare mål och riktlinjer för forskningspolitiken 12
15 De totala forsknings- och utvecklingsinsatserna 13
16 Kommersialisering av forskningsresultat 13
17 Balans mellan fasta och rörliga resurser 14
18 Avvägning mellan olika forskningsområden 14
19 Avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering 15
20 Nationellt institut för hälsa och medicin 16
21 Forskarutbildning och forskarskolor 17
21.1 Riv upp doktorandreformen 17
22 Återupprätta den akademiska friheten 18
23 Rekryteringsanställningar och anslag till framstående unga forskare 19
24 Internationellt samarbete 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa det centrala antagningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en högre utbildningspremie.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en internationalisering av högskolan och universiteten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studenternas egna val.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om akademiernas självständighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet inom högre utbildning och forskning.
Riksdagen beslutar att varken positiv eller negativ särbehandling skall få förekomma inom den offentligt finansierade högre utbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Bolognaprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utländska studenters möjlighet att få arbetstillstånd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen av medel och studieplatser med hänsyn till studenternas val.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler fristående högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om andra former för fristående högskolor än stiftelseformen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa lärarutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll i samband med forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till medicinsk forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett nationellt institut för hälsa och medicin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om detaljstyrning av forskningsanslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka fakultetsanslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ämnesråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stärkandet av kunskapskluster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser för att främja och underlätta kommersialisering av forskningsresultat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskarskolor och deras organisation.
Riksdagen beslutar upphäva 1998 års forskarutbildningsreform i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar upphäva licentiatantagningsreformen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser när det gäller postdoktorala akademiker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt samarbete och EU:s sjätte ramprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i högskoleförordningen i syfte att tillåta högskoleavgifter för studenter från länder utanför EES.
1 Yrkande 9 hänvisat till SfU.
Målet för oss är att skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning med mångfald, valfrihet och kvalitet. Utbildningen skall locka så många individer som möjligt att studera och avlägga examen vid ett svenskt universitet eller högskola. Målet är att varje individ som vill och har de grundläggande kunskaperna skall kunna välja den utbildning som han eller hon anser bäst bidrar till att förverkliga sitt livsprojekt.
En politik för kunskapsbyggande måste utgå från den enskildes personliga krav, önskemål och drömmar. Det krävs motivation för att utbildning skall ge goda resultat. Denna motivation ökar om studenten kommer in på sitt förstahandsval på den ort han eller hon önskar och slipper läsa "fel" saker vid ett lärosäte där man inte vill studera. Helt avgörande är dessutom att människor vet att ökade kunskaper värderas och ger bättre förutsättningar för framtiden. Det måste löna sig att utbilda och förkovra sig. Utbildningsfrågor kan aldrig ses isolerade från resten av samhället. Företagsklimat, skatter, lönebildning och sociala förändringar påverkar människors vilja och förmåga att ta till vara sina förutsättningar.
Den högre utbildningen måste internationaliseras och svenska universitet och högskolor måste kunna erbjuda utbildningar som står sig i ett allt mer globaliserat utbildningssamarbete. Fler alternativ både inom och utanför landets gränser gör att var och en får ökade möjligheter att ta till vara sin begåvning och göra det mesta av sina egna förutsättningar. Detta gäller inte minst tillgången till kompetensutveckling, pedagogisk träning och ledarskapsutbildning för de anställda inom universitetsvärlden.
Att studenten själv får bestämma var han eller hon vill förlägga sin utbildning kommer med stor sannolikhet att leda till att vissa utbildningar dit få söker reduceras i omfattning, medan andra, med stort efterfråganstryck, kan byggas ut. Denna ökade institutionella konkurrens innebär också att lärosätena måste profilera sig bättre gentemot studenterna och anstränga sig för att dra till sig sökande.
Vi anser att universitet och högskolor är betydligt mer än utbildade forskningsutförare i statens tjänst. Fria och självständiga universitet tillhör de viktigaste institutionerna i kunskapssamhället.
De svenska universiteten och högskolorna måste stärkas. Goda resurser för såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning är nödvändigt. Universitet och högskolor måste vidare ges möjlighet till en mer profilerad inriktning. Vi vill göra det möjligt för de universitet som såönskar att satsa huvudsakligen på forskning, på utbildningsuppdrag eller på en profil inom ett eller ett fåtal utbildnings- och forskningsområden.
I universitetens främsta uppgift - att bedriva vetenskaplig forskning och utbildning som håller högsta internationella kvalitet - ingår funktionen att vara samhällets självkritiska spegel. Detta uppdrag innebär att kritiskt granska samhället och dess beståndsdelar. För att granskningen skall vara trovärdig krävs ett oberoende från statsmakten. Oberoende universitet utgör grunden för en sund demokrati, eftersom de bidrar med en fristående samhällskritik och en självständig kunskapsproduktion. Om inte samhällets medborgare kan tillgodogöra sig oberoende och relevanta kunskaper för sina beslut, sätts den demokratiska processen ur spel. En kvalificerad och fri samhällsdebatt vitaliserar demokratin och utgör därmed en viktig livsnerv för samhället.
Vi föreslår också att universitetsstyrelserna avpolitiseras för att öka den akademiska friheten, det vill säga friheten för forskarna och lärarna - enskilt eller kollegialt - att råda över verksamheten.
All offentlig universitetsutbildning på grundnivån i Sverige skall vara avgiftsfri som i dag. Med det skattesystem som råder och den mycket sammanpressade lönestrukturen finns det ingen möjlighet för studenter att själva finansiera hela eller delar av sin utbildning. Redan de stora studielån som många studenter i dag drar på sig är så betungande att de är mycket svåra att betala av - även för individer med avancerade akademiska arbeten.
Men med tanke på att kunskapsinhämtning inte längre har några gränser och att utbytet med utlandet bör öka framöver leder den svenska modellen till vissa problem på sikt. Som situationen är i dag betalar utländska studenter inga kursavgifter när de läser vid svenska universitet, under det att svenska staten ofta finansierar svenska studenters kursavgifter vid utländska universitet.
Kunskapsmarknaden blir global. Utlandsstudier blir allt vanligare, och då måste svenska studenter kunna utnyttja de expanderande möjligheterna. Sverige måste bli ett land dit utländska studenter söker sig för att skaffa sig en högkvalitativ utbildning. Det är hög tid för Sverige att aktivt arbeta för att dra till sig begåvade personer och inte släppa dem ifrån sig. Svenska universitet och högskolor måste arbeta för att bli globala, attraktiva studiemiljöer som ger individer från hela världen bildning och förutsättningar för en global arbetsmarknad.
Vi vill att högskoleförordningen ändras så att lärosätena får möjlighet och skyldighet att ta ut avgift för högskoleutbildning av studenter och doktorander från länder utanför EES, som ej omfattas av utbytesavtal i särskild ordning. Lärosätenas möjligheter att ta ut avgifter samt vilka skyldigheter som detta innebär gentemot de studenter som betalar avgifter bör regleras i en särskild förordning. Dimensioneringen skall vara lärosätets sak att avgöra och lärosätet skall få behålla intäkterna. Vi föreslår en översyn av högskoleförordningen för att möjliggöra försäljning av utbildning till studenter utanför EES.
Bolognaprocessen, som syftar till att öka rörligheten inom Europa vad avser studenter och lärare, är viktig. Att underifrån kunna harmonisera de olika europeiska högre utbildningssystemen för att underlätta för studenter att tillgodogöra sig kurser från flera universitet i Europa i sin examen är viktigt. En gemensam europeisk examensordning, med en treårig grundnivå och en tvåårig masternivå, är också en god idé så länge den arbetas fram underifrån, bygger på frivillighet och inte innebär att nationella examina tas bort. De svenska universitet och högskolor som såönskar skall redan från början kunna delta i systemet för en europeisk examensordning.
I syfte att skapa så jämlika och bra förhållanden som möjligt för utländska studenter skall samtliga studenter med utländsk bakgrund automatiskt få ett arbetstillstånd. Även för denna grupp studerande skall det vara självklart att kunna varva arbete och utbildning och att kunna jobba extra på kvällar, helger och lov. Även efter avlagd examen skall de som såönskar kunna förlänga sina arbetstillstånd. I nuläget finns det allt för många exempel på studenter som efter fullföljd civilingenjörsutbildning eller liknande inte tillåts stanna och arbeta i Sverige, trots att de är mycket eftersökta av landets företag och andra arbetsgivare. Detta är inte rimligt.
En logisk följd av studenternas fria val, den ökade institutionella konkurrensen och varje lärosätes strävan att profilera sig är att avskaffa det centrala antagningssystemet. Varje lärosäte måste få bestämma hur antagningarna skall gå till på egen hand. Det skall vara upp till varje lärosäte att avgöra vilka antagningsbestämmelser som skall gälla, så länge systemen utformas så att rättssäkerhet upprätthålls och diskrimineringslagstiftning följs. Detta kommer att öka relevansen i den kunskapsinhämtning som sker via gymnasiet och på så sätt befrämja substansen i de kurser som eleverna väljer.
Den fria, självständiga rätten att anta studenter skall på intet vis hindra lärosäten från att samarbeta i ansökningsfrågor i de fall de frivilligt vill göra så. Några möjliga antagningsvariabler kan vara provresultat, betyg, intervjuer och arbetslivserfarenhet.
Med visionen om det livslånga lärandet i åtanke måste andra grupper än de traditionella studenterna ha en möjlighet att tillförsäkra sig utbildning vid högskolor och universitet. Ett första steg mot detta är att öppna regelverken för uppdragsutbildning så att äldre studieintresserade inte bara kan söka sig till folkhögskoleutbildningar utan även till högskole- och universitetskurser.
Vid ett flertal tillfällen har olika socialdemokratiska regeringar laborerat med kvotering av olika grupper för att uppnå en politiskt önskvärd balans vid landets lärosäten.
En konstgjord balans kan emellertid dölja och permanenta en reell ojämlikhet. Den statistiska balansen blir ett alibi, som döljer den verkliga situationen. Kvotering bortser från det faktum att individer har fler delar i sin identitet än vilket kön, etnicitet, ålder eller annan tänkbar grupp som man väljer att definiera sig som tillhörig. Människor kan samtidigt vara partianhängare, troende eller specialister inom ett yrke. Det går inte att hävda att alla invandrare har samma erfarenheter enbart därför att de är invandrare.
Att låta en person representera eller närvara enbart för att han eller hon anses tillhöra en viss grupp är att nedvärdera hans eller hennes övriga kvaliteter. En märklig anomali i kvoteringsdebatten är uppfattningen om att grupptillhörigheten är socialt konstruerad samtidigt som detta argument kombineras med kvoteringsiver.
Kvotering är en åtgärd som hör hemma i en värld där kollektivismen råder. Frågan är om de många kvoteringsförespråkare som samtidigt menar att en specifik gruppgemenskap är någonting socialt konstruerat inte inser att de i själva verket föreslår en reform som kommer att befästa ett matrissystem. Kvotering innebär att önskan om meritneutralitet ges upp. Istället institutionaliseras en uppdelning mellan grupper, där individer främst ses som representanter för gruppen.
Likhet inför lagen är den väg till verklig jämställdhet vi förordar. Varken negativ eller positiv särbehandling kan tolereras i jämställdhetens namn. Regeringen har på många sätt misslyckats med att uppnå en verklig jämställdhet. Vårt mål är ett samhälle där alla individer ges likvärdiga möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Vi vill se en högre utbildning där individen och individens kunskaper sätts i centrum och där grupptillhörighet är sekundärt.
Institutionell konkurrens mellan olika högskolor/universitet i landet är bra, för studenter och för samhället. Tyvärr motverkas denna konkurrens av stora begränsningar när det gäller studenternas fria val och medels- och platstilldelningen inom det svenska universitets- och högskolesystemet. Här styr i stället ett politiskt system som tar betydligt större hänsyn till regionalpolitik än till de studerandes fria val. Denna politisering av medels- och platstilldelning gör att det uppstår mycket långa köer till vissa utbildningar och tomma platser på många andra ställen. Detta är resursslöseri, och vad än värre är, är det ett helt onödigt spel med unga människors drömmar och visioner.
Illa underbyggda prognoser om att samhället om fem år behöver ett visst antal läkare, tandläkare eller sjuksköterskor leder till politiska beslut att ändra antalet platser vid landets universitet och högskolor. Denna typ av samhällsplanering har aldrig fungerat väl, och i ett globalt samhälle blir denna typ av centraldirigerade utbildningsmaskiner direkt kontraproduktiva.
Hur skall då medelstilldelningen till offentlig finansierad högre utbildning ske i ett globalt samhälle? Principen bör vara att så många som möjligt som har de grundläggande kvalifikationerna skall kunna läsa sitt förstahandsval vid det lärosäte man själv väljer. Såväl plats- som medelstilldelningen bör alltså styras av efterfrågan från studenterna. I en övergångsperiod är en tänkbar modell att 80 procent av medlen följer studenten till inskrivningen, och 20 procent ges lärosätet vid examen.
Det är av yttersta vikt att kvaliteten på den högre utbildningen bibehålls, och ökas, vilket inte är uppenbart i en tid där den högre utbildningen förväntas omfatta så många fler heterogena grupper än tidigare. I utlandet finns ofta nationella examina, där diplomet inte kommer från respektive universitet utan från ett oberoende yrkesråd.
Även Högskoleverket har inlett en nationell ämnes- och programutvärdering med syfte att systematiskt granska landets grundläggande utbildningar. De program som granskas är de som leder till kandidat/magisterexamen, yrkesexamen och forskarutbildning för licentiat- och doktorsexamen. Programmet är än så länge inte särskilt omfattande, men utgör i alla fall på flera sätt ett steg i rätt riktning. Högskoleverkets satsningar är viktiga för att avgöra vilka utbildningar som inte fyller de uppsatta grundkvalitetskraven. Grova brister leder till förlust av examinationsrätten. Verkets rapporter är viktiga och bra, men fungerar däremot inte särskilt bra som underlag för studenter när de vill kvalitetsgranska och informera sig om ett antal olika utbildningar och jämföra dem mot varandra för att kunna välja den utbildning som bäst speglar deras krav. Fristående rankningar som Moderna Tiders och Läkartidningens börjar dock avhjälpa dessa brister.
Kvaliteten har utsatts för hårda prövningar då anslagen till grundutbildning under de senaste sex-sju åren urholkats med ca 26 procent. Denna utveckling måste vändas. Vi vill nu påbörja en successiv återuppbyggnad av grundutbildningsanslagen genom att tillföra universitet och högskolor ökade resurser. Anslaget skall utgå till universitet och högskolor som en ökning per plats.
Den ökade internationella konkurrensen understryker behovet av en större institutionell konkurrens mellan landets lärosäten. Med syfte att ytterligare bidra till ökad profilering och mångfald vill vi fortsätta den utveckling av högskolor i stiftelseform som Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping varit föregångare för. Utvecklingen vid dessa båda högskolor har varit utomordentligt positiv. Den friare formen har främjat den kreativa kraften och förnyelseförmågan.
Regeringen bör erbjuda alla landets universitet och högskolor denna möjlighet till en dynamisk frigörelse. Tekniska högskolan i Stockholm, Linköpings universitet och Blekinge Tekniska Högskola är exempel på universitet och högskolor som skulle kunna ha särskilda möjligheter att dra nytta av den särskilda självständighet som stiftelseformen erbjuder.
Det finns anledning att i framtiden även pröva andra organisatoriska former för universitet och högskolor som kan gynna såväl den akademiska friheten som utbildningen och forskningen.
Det är viktigt att stimulera utvecklingen av alternativa lärarutbildningar. Staten bör pröva förutsättningarna för att ställa sådana utbildningar under statlig tillsyn och tilldela dem statsbidrag. Däremot finns det ingen anledning att ställa samma krav på innehållet som görs på statliga utbildningar. Ambitionen med sådana fria lärarutbildningar är att stimulera en nödvändig utveckling inom undervisningssektorn.
Det finns redan i dag alternativa lärarutbildningar, exempelvis med Montessori- och Waldorfinriktning. Utbildningen bedrivs både i enskild regi och i samverkan med statliga universitet och högskolor. Detta är ett erkännande av att olika pedagogiska profileringar erbjuder fullgoda alternativ för ungdomsutbildning. Ett problem i sammanhanget är emellertid att de alternativa lärarutbildningarna inte alltid omfattas av statlig finansiering. Givet att utbildningen enligt Högskoleverkets bedömning håller god kvalitet borde sådan utbildning kunna ges på rimliga ekonomiska villkor. Såär det inte i dag.
En av lärarhögskolorna bör ges möjlighet till en självständig ställning. Fristående institutioner med statens uppdrag att bedriva lärarutbildning är ett steg mot framtiden. En sådan ordning ligger i linje med de aktuella trenderna som går mot större valfrihet och egenmakt.
Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen.
Den rena forskningspolitiken är en del av en politik för utvecklandet av ny, ofta avancerad, kunskap. Inom forskningen är de kunskapsintensiva företagen viktiga aktörer. Det är emellertid också bl.a. fristående forskningsstiftelser. De stiftelser den borgerliga regeringen 1991-1994 instiftade har på kort tid blivit centrala inslag i det svenska forskarsamhället.
Staten bör regelbundet göra centrala avvägningar såsom:
avvägningen mellan "fasta" och "rörliga" medel till forskning, d.v.s. mellan de direkta forsknings- och forskarutbildningsanslagen till universitet och högskolor och de medel som fördelas av forskningsfinansieringsorganen,
avvägningar mellan olika forskningsområden,
avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering av forskningsresurserna.
Staten kan också spela en aktiv roll inom områden där Sverige har förutsättningar att nå speciella framgångar.
Däremot bör riksdag och regering avhålla sig från detaljstyrning av forskningsanslagen. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta, ökad tillväxt samt fokusering på jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap m.m. begränsar den akademiska friheten och riskerar dessutom att få motsatt verkan. Bedömningen av forskningsinriktningar får inte centraliseras vare sig till politiker eller till några få forskare i några få finansieringsorgan. Vi moderater var principiellt emotinrättandetav Vetenskapsrådetdå det finns en uppenbar risk när så stor möjlighet till inverkan på fördelningen av de statliga forskningsmedlen ligger hos ett mycket begränsat antal människor.
Den moderata forskningspolitiken kan sammanfattas i följande övergripande mål, med underifrån preciserade delmål, samt ett antal strategier för att uppnå dessa mål torde dock vara goda verktyg att arbeta med. Övergripande mål i en moderat forskningspolitik är:
Garantera forskningens frihet.
Garantera förutsättningarna för en forskningsmiljö i världsklass.
Skapa förutsättningar för utveckling och bibehållande av starka och självständiga forskningsinstitutioner.
Fokusera på grundforskning, forskarutbildning och postdoktoral verksamhet.
Satsa extra på de allra mest framstående forskarna och forskarlagen.
Ta ansvar för forskning och utveckling av omedelbar betydelse för statens egna verksamheter.
Minska den tid som den enskilde forskaren måste lägga på hantering av bidragsansökningar.
När regeringen hävdar att Sverige satsar 4 procent av BNP på forskning och att det är mest i världen är det en sanning med modifikation. Sanningen är att ett antal stora, globala företag med ursprung i Sverige satsar stora summor på FoU och att Sverige under JAS-projektet satsat stort på militär forskning. Den totala statliga satsningen på forskning vid landets universitet och högskolor ligger dock under 1 procent av BNP och många är de forskare landet runt som kan vittna om urholkade eller nerdragna forskningsresurser de senaste åren.
För att uppnå och försvara en tätplats bland världens främsta forskningsnationer, klara det krävande generationsskiftet inom svensk forskning samt kompensera för neddragningarna inom den militära forskningen krävs en successiv uppbyggnad av de resurser som avsätts både till högre utbildning och till forskning.
Att göra högskolornas forskning och utbildning mer tillgänglig för de mindre företagen är en prioriterad uppgift. I vårt förslag ingår att en större del av FoU-satsningarna skall komma småföretagarna till del. Staten bör underlätta för forskare att starta företag, exempelvis genom rimligare skatteregler. Det borde, precis som i Kanada, vara möjligt att göra avdrag för forskning, även innan några beskattningsbara vinster ännu gjorts. Den kanadensiska regeringens inställning är att de minskade skatteintäkterna från företagen snabbt hämtas in genom att fler personer är i arbete och betalar skatt.
Det står klart att många forskare och innovatörer har bristande kunskaper och förmåga att starta och driva företag. För de flesta är det också själva forskningsuppgiften som skänker stimulans, inte startandet av företag. Därför måste lärosätena vara beredda att underlätta entreprenörskapet. Här spelar så kallade Tech-transfercentra en stor roll för att omsätta innovationer till produkter, enligt principen om ax till limpa. Vi vill att denna linje blir reell politik med ekonomiska resurser och inte bara vackra regeringsskrivelser.
Lärosätena har möjligheten att inrätta holdingbolag som kan ägna sig åt att starta företag. Dessas resurser är dock inte tillräckligt omfattande. Förutom satsningar på grundforskning föreslår vi också kraftfulla insatser för att stimulera riskkapital till sådan verksamhet.
En framgångsrik kommersialisering av forskningsresultaten kräver den enskilda forskarens aktiva medverkan. Incitamenten till detta har i Sverige, till skillnad från till exempel USA, varit svaga. Forskaren får helt enkelt inte tillräckligt mycket tillbaka i handen för de personliga resurser i form av tid och pengar som riskeras.
För att stimulera kommersialiseringen skall staten därför gynna de högskolor och universitet som erbjuder sina forskare belöningar. Vi vill se ett belöningssystem genom "vinstdelningspaket" i vilka forskaren erbjuds royaltyn, delägarskap eller optioner i ett eller flera företag. På samma sätt som anslagen till grundutbildningen styrs av hur många studenter som lärosätena lockar till sig, skall det universitet som knoppar av flest framgångsrika företag få högre anslag till sin forskningsverksamhet.
Starka och självständiga universitet och högskolor är en förutsättning för forskningens frihet. Vi vill öka anslagen till forskning och forskarutbildning vid universiteten och högskolorna, "fakultetsanslagen". Denna åtgärd skall ses som en förstärkning av den fria forskningen.
Det är också viktigt att inte minst den medicinska forskningen får ett välbehövligt resurstillskott. Vi anslår extra medel till Vetenskapsrådet och tillskapandet av ett nationellt institut för hälsa och medicin.
Till skillnad från regeringen vill vi inte göra centrala öronmärkningar av medel till ett antal specificerade forskningsområden. Det hindrar inte att vi på många områden ser behov av kraftsamling och fokusering kring forskningsområden som biovetenskap, bioteknik, bioinformatik, nanoteknik, IT m.m. Däremot är det direkt olämpligt att regering och riksdag detaljstyr denna typ av satsningar ner på enstaka miljoner.
Som vi tidigare påpekat har Vetenskapsrådets överbyggnad inneburit en centralisering av forskningsanslagen på de enskilda ämnesrådens bekostnad. Vi vill öka anslagen till det forskningsfinansierade ämnesrådet för teknik och naturvetenskap, framför allt för att möjliggöra ökade satsningar på IT och materialvetenskap samt till ämnesrådet för medicin. Det senare vill vi dessutom utveckla till en ny organisation, en svensk motsvarighet till USA:s "National Institute of Health", kallad "Nationellt institut för hälsa och medicin". Forskningen måste byggas ut och antalet forskningsfinansiärer måste öka. Den centralisering som vi varnade för i samband med Vetenskapsrådets tillkomst har visat sig hämmande för mångfalden. Alltför många forskare har bara en eller ett par finansiärer att vänta sig till.
Vi är övertygade om att denna typ av satsningar på breda områden är betydligt mer effektiva vad avser faktisk långsiktig nytta än styrning i detaljer.
Att värna om ett öppet klimat för nya idéer och vetenskapliga landvinningar är en förutsättning för ett forskningsklimat i världsklass. Politiska beslut om att förbjuda viss typ av forskning har visat sig ha förödande konsekvenser för landets högteknologiska kunskapskluster, då forskare såväl som företag med kort varsel styrt över framtida investeringar och även befintlig verksamhet till länder med klokare politiker.
I Sverige har forskningsklimatet, med några få undantag, varit bra. Domedagsprofeter som tidigare varnat för att klonade bakterier och jästceller skulle rymma från labben och orsaka död och lidande möttes med vetenskapliga argument. Krav på förbud och moratorier avslogs. I stället kom Sverige att tillhöra de länder som snabbast drog nytta av den nya tekniken och idag tillhör vi de länder som kommit längst med att utvinna läkemedel med hjälp av klonade celler. Det är viktigt att vi fortsätter att värna forskningsklimatet och möter de etiska utmaningarna inom stamcellsforskningen och andra områden på ett sätt som undviker att vi på lösa grunder stänger dörrar till framtida forskningsfält.
För att nu skapa forskningsmiljöer i världsklass är det nödvändigt att koncentrera resurser till de regioner och forskningsområden där svenska forskare och forskarlag redan i dag håller mycket hög klass.
Sverige har i dag bland annat kunskapskluster i absolut världsklass vad avser IT och bioteknik. I såväl området Stockholm-Uppsala som Malmö-Lund finns i dag en kritisk massa av universitetsforskning, storföretag, utvecklingsföretag samt en infrastruktur vad avser riskkapital, patent, affärsutveckling m.m. Båda klustren ses ofta som delar av ännu större kunskapsområden om också Finland respektive Köpenhamn inkluderas. Att stärka och utveckla dessa kluster är av central betydelse, inte bara för de berörda regionerna utan för hela landets framtid.
Sverige har även ett antal andra kunskapskluster som håller mycket hög internationell klass inom skilda områden. Även dessa områdens utveckling är av central betydelse. Vår politik syftar till att särskilt stimulera forskare, forskningsområden och regioner som håller högsta kvalitet.
I Malmö-Lund respektive Stockholm-Uppsala dominerar universiteten med sina stora resurser. I de mindre utbildningscentrumen är bilden mer splittrad. Här finns såväl stora universitet som specialiserade och profilerade universitet och högskolor. Denna profilering och specialisering är en spännande utveckling som lovar gott inför framtiden. Rymdhögskolan i Kiruna och "IT-högskolan", Blekinge tekniska högskola, är exempel på framgång genom specialisering.
Den biomedicinska forskningen i Sverige håller hög internationell klass. Det visar såväl olika jämförande analyser, internationella utvärderingar som publikationsfrekvens i internationellt väl ansedda vetenskapliga tidskrifter. Sverige har haft en god förmåga att överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Inom läkemedel och bioteknik, det vill säga biomedicin, befinner sig Sverige i den internationella forskningsfronten. Detta är också ett område som kan få helt epokgörande betydelse.
Forskning rörande biomedicin, hälso- och sjukvård, beteendevetenskap, social omsorg samt arbetsmiljö har under lång tid i huvudsak varit ämnesinriktad och projekten begränsade till sin inriktning och omfattning. Såär inte längre fallet. I takt med att nya metoder, nya vetenskapliga synsätt och arbetssätt växt fram och införts har de traditionella gränssnitten mellan biomedicin, social- och arbetsvetenskap, beteendevetenskap och humaniora blivit alltmer suddiga. De nya medicinska och tekniska landvinningarna inom hälso- och sjukvården ställer vidare krav på att beteendevetare och humanister knyts till projekten för att hantera svåra etiska frågeställningar och prioriteringar. Detta ställer krav på nya sätt att ytterligare underlätta samarbetet mellan olika forskningsdiscipliner.
För att på ett optimalt sätt kunna tillvarata den potential som finns fullt ut inom medicin, bioteknik, hälso- och sjukvård, beteendevetenskap, social omsorg och arbetsmiljö samt informationsteknik föreslår vi att de myndigheter som i dag inom de statliga forskningsfinansieringssystemen var och en för sig svarar för olika delar av denna forskning integreras inom ramen för det av oss föreslagna institutet.
Genom detta institut för hälsa och medicin skapas en forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade hälsovetenskapliga spektrumet. Det handlar om allt från grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och social forskning. Ett råd av denna omfattning skulle också kunna ta omfattande initiativ för att möjliggöra fenomenbaserade elitforskningsinstitut med tillräckliga resurser för att kunna bryta helt ny kunskapsmark. De forskningsutförande universiteten och högskolorna skulle ha stor nytta av en forskningsfinansiär av denna omfattning och kompetens.
Institutet för hälsa och medicin skall syfta till att kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också fördjupa forskningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening. Målsättningen skall vara att sammanföra olika kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt vetande och kunskap som inte varit möjlig att erhålla inom varje vetenskapsområde för sig.
Institutet skulle också kunna etablera särskilda institutioner för särskilt avancerad forskning på strategiska områden. Hit kan till exempel internationellt ledande forskare i projektledande befattningar rekryteras. Det är härvid viktigt att skapa kreativa och dynamiska miljöer för forskare utan att den statliga finansiären definierar och avgränsar forskningens inriktning i alltför hög grad. Institut med denna inriktning skulle möjliggöra ett kunskapssprång som nuvarande strukturer inom forskningens finansiering inte förmår att skapa.
Forskarutbildningen är den mest individuella utbildning man kan tänka sig. Här handlar det om en specialiserad utbildning och handledning av varje enskild individ. Den svenska forskarutbildningen har utsatts för flera okloka beslut de senaste åren och befinner sig dag i något av en kris. Trots detta står regeringen tomhänt vad avser såväl ökade substantiella anslag som politiska beslut.
Under senare år har många s.k. forskarskolor inrättats. Det har skett bl.a. med finansiering av de stiftelser den borgerliga regeringen var med och instiftade. Denna utveckling finns det all anledning att välkomna. Forskarskolor bör byggas nerifrån och upp. Universiteten och högskolorna bör själva få forma lämpliga nätverk som utöver svenska universitet och högskolor också gärna får innehålla såväl företag som utländska universitet.
De nationella forskarskolor regeringen nu inrättar bygger på den motsatta principen, uppifrån och ner. De kommer att ha mindre förutsättningar att utvecklas väl. Skolorna förefaller att ha komponerats med andra utgångspunkter än den strävan efter högsta kvalitet som måste vägleda all forskarutbildning.
Förutsättningen för tillträde till doktorandstudierna skall inte vara att doktoranden har en utfäst studiefinansiering, utan en möjlighet att klara studierna. Dagens doktorandsystem har många brister. Kravet på finansiering innebär en begränsning, eftersom många som nästan är klara med sin avhandling måste avbryta i förtid om det inte går att få förlängd finansiering. Vidare kan detta innebära en kvalitetsförsämring i doktorandens projekt, då doktorand och handledare tvingas att välja ett projekt som "säkert" går att genomföra på fyra år. Den mest allvarliga konsekvensen av detta system är att doktorandens möjlighet till att uppnå självständighet minskas kraftigt, då det kan ta mer än fyra år att uppnå detta. Alla doktorander måste ha rätt att utvecklas och växa till självständiga forskare i sin egen takt. Nuvarande bestämmelse ger inte doktoranden något utrymme för att göra fel, bli oense med handledaren eller byta projekt.
1998 års forskarutbildningsreform måste upphävas. Reformen innebär att många begåvade forskare inte får möjlighet att forska på grund av den stelbenthet som systemet uppvisar. Den nya licentiatexamen, där det blir möjligt att anta sökande till forskarstudier som enbart avser att avlägga licentiatexamen, är inte heller riskfri. Det är tänkbart att det regelmässigt blir så att studenter först måste antas till studier för licentiatexamen för att sedan eventuellt tillåtas gå vidare till studier för doktorsexamen. Det innebär en tröghet och en osäkerhet som knappast är eftersträvansvärd. Det är också möjligt att det nya systemet underminerar de vetenskapliga krav som måste ställas på lärare inom den högre utbildningen.
De centralt ställda politiska kraven på att sökande måste ha högskolepedagogisk utbildning för att få fast anställning som lektor eller adjunkt skall bort. Det är inte heller rimligt att ovillkorligen kräva att doktorander genomgår pedagogisk kurs eftersom det tar tid och energi från forskningen och den vetenskapliga utbildningen. Krav på lärare eller andra föreläsare måste ställas av lärosätet eller fakulteten, och skall inte dikteras från centralt politiskt håll.
Det är viktigt att öka mångfalden av finansiärer av våra universitet och högskolor. En mångfald av olika intäktskällor, och balans mellan dem, är bästa sättet att uppnå självständighet. Universitet och högskolor skall stå fria från ensidigt beroende av en enstaka finansiär. Oavsett om finansiären är offentlig, en del av näringslivet eller en frivillig gemenskap så riskerar ett ensidigt ekonomiskt beroende att leda till att den akademiska friheten inskränks. Det är livsviktigt med frimodiga akademiker som vågar säga sin mening utan risk för att straffa ut sig från den enda finansiären. En forskare skall alltid ta akademisk hänsyn i stället för politisk.
I universitetens främsta uppgift - att bedriva vetenskaplig forskning och utbildning som håller högsta internationella kvalitet - ingår funktionen att vara samhällets självkritiska spegel. Detta uppdrag innebär att kritiskt granska samhället och dess beståndsdelar.
För att granskningen skall vara trovärdig krävs ett oberoende från statsmakten, såväl som från näringsliv och frivilliga gemenskaper. Oberoende universitet utgör grunden för en sund demokrati, eftersom de bidrar med en fristående kritik av hela samhället och en självständig kunskapsproduktion.
Vi vill att universitetsstyrelserna avpolitiseras för att öka den akademiska friheten, det vill säga friheten för forskarna och lärarna - enskilt eller kollegialt - att råda över verksamheten. Vi vill avpolitisera forskningsstiftelserna som regeringen socialiserat. Vi vill införa avdragsrätt för stöd till privata forskningsstiftelser. Vi vill öka konkurrensen genom att på sikt låta ytterligare två universitet eller högskolor få chansen att övergå i stiftelseform.
Basen av kompetenta unga forskare i Sverige behöver breddas. Det är av stor vikt att unga forskare ges tillfälle att efter examen vidga sina vyer och komma bort från sina egna handledare och egna universitet under en period för att skapa självständighet som blivande forskare. Ett postdoktorat, gärna utomlands, skapar möjligheter att bredda utbildningen och samtidigt sprida svensk forskningskompetens. Det är också ett sätt att få fram verkligt goda forskarämnen.
Flera nyligen disputerade och större möjligheter att rekrytera utländska post-doktorander är det bästa sättet att förbereda för det omtalade generationsskiftet. Nyantagna doktorander riskerar att hinna fram för sent och deras äldre kollegor att ha lämnat den akademiska karriären i förtid om inte generationsskiftesinsatserna får en mer balanserad utformning. Postdoktorala insatser är också ett nödvändigt sätt att långsiktigt bredda och utveckla forskarhandledningskompetensen.
För ett litet land som Sverige är det internationella forskningsutbytet särskilt betydelsefullt. Internationellt forskningsutbyte och samverkan inom högre utbildning och forskning bör stå i fokus för de svenska satsningarna. Det är också en nödvändighet att Sverige som kunskapsnation utgör en attraktiv partner med forskning av yppersta kvalitet som konkurrensmedel.
|
Stockholm den 26 september 2004 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Tobias Billström (m) |
|
Ewa Björling (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Ulrika Karlsson (m) |