Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet inom utbildningsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskild diskrimineringslagstiftning för olika delar av utbildningsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de fyra ombudsmännen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvotering inom utbildningsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modern sexualundervisning.
1 Yrkande 3 hänvisat till KU.
Det är en självklar utgångspunkt för en god jämställdhetspolitik att varje människa har ett lika värde och att man därför skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det gäller i skolornas och lärosätenas värld precis som i det övriga samhället. Individens frihet är grundläggande för den moderata synen på jämställdhet. När människor får mer av frihet, då får de också resurser och en styrka att bryta upp från invanda mönster.
Med denna utgångspunkt är det därför naturligt att det går en klar skiljelinje mellan oss och andra partier. Vi moderater nämner politikens uppgifter med namn som flexibilitet, individualism och tron på medborgarnas val, medan andra partier säger att politiken skall styra och dirigera i syfte att skapa ett mer politiskt samhälle.
På så vis staplas fler och fler kriterier på varandra för att uppnå jämlikhet. Kön, ras, sexuell läggning, trosbekännelse, funktionshinder, till och med frågor om viss tidsanställning och värnplikt blandas i ett sammelsurium av politisk korrekthet. I stället för att se människor som individer i ett samhälle, förvandlar denna utveckling samhället till en matris för politiker.
Vi blir alla inplacerade i fack, med utgångspunkt från yttre eller inre attribut - varav vissa är mer intressanta än andra. Det är en i grunden grym och känslokall politik, där människan till slut inte är något annat än summan av de politiska kriterier som gäller för stunden. Individen - som borde ha varit i centrum för debatten - förvandlas i dessa kvarnar till ett abstrakt objekt.
Det är dags att på allvar börja bekämpa kvoteringssamhället och dess effekter. Politiker skall inte premiera grupptillhörighet, utan i stället ge medborgarna verktygen att själva välja väg. Detta blir extra tydligt när utbildning och forskning diskuteras.
I skolan skall alla elever ges möjlighet att lära oavsett bakgrund eller vilken skola de går i. Skolan måste ta hänsyn till att elever är olika och lär på olika sätt. Skolans uppgift är att ge möjlighet för alla elever att klara kunskapsmålen, och det förutsätter att varje elev har en sund självtillit och respekt för andra människor.
I de högre utbildningsmiljöerna skall studenter och forskare kunna bedriva studier och arbeta akademiskt i vetskap om att det som premieras är vetenskaplig excellens. Studenter skall kunna lita på att bedömningar sker utifrån principer om neutralitet mot deras respektive bakgrund. Forskare skall uppleva att deras arbete präglas av intellektuell frihet där de individuella prestationerna blir bedömda på saklig grund.
Vi anser därför att den enskilt viktigaste åtgärden för att skapa jämställdhet inom svenskt utbildningsväsende är att värna människors rätt att bli bedömda som individer och att få sina prestationer granskade i ett individuellt perspektiv. Olika människor har olika förutsättningar. Dessa perspektiv skall naturligtvis speglas i skolans och den högre utbildningens verksamhet. All form av förtryck, diskriminering och negativ generalisering skall och måste motverkas. Människor har rätt att betraktas som individer och inte som delar av en viss kvotgrupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper uppifrån.
All form av diskriminering är förkastlig och bör bekämpas. Däremot behövs det inte fler speciallagar för att göra detta.
Vi anser att det inte finns någon anledning att ha en särskild diskrimineringslagstiftning för utbildningsväsendet eller överhuvudtaget för någon del av detta. Det finns inget hållbart motiv till att dela upp diskriminering i olika kategorier och att splittra lagstiftningen på en rad olika lagar. Diskriminering ser olika ut, men olika sorters diskriminering är samma slags brottsliga handling.
Att lagstiftningen är splittrad och att ombudsmännen delar på ansvaret resulterar i ett sämre skydd för medborgaren i och med att det är svårare att överblicka sina rättigheter. Tvärtom borde det vara en angelägen uppgift att skapa ett grundlagsskydd mot diskriminering för alla medborgare. I likhet med ett antal remissinstanser förordar vi att en enda lag med förbud mot diskriminering inom alla samhällsområden är det mest ändamålsenliga och fruktbara på sikt. Det innebär också att grundlagens formuleringar om negativ och positiv särbehandling skall avskaffas.
Vi anser att all diskriminering kan och skall behandlas på samma sätt av lagstiftaren. Det finns inget hållbart motiv att dela upp lagstiftning gällande diskriminering i olika kategorier och därmed märka ut människor beroende på av vilket skäl de blivit diskriminerade. All diskriminering oavsett motiv är lika avskyvärd.
Vi förordar att en sammanhållen, tydlig och enhetlig lagstiftning gällande diskriminering genomförs så snart det är praktiskt möjligt. Det sänder en tydlig signal till alla berörda att all diskriminering oavsett om det handlar om kön, ras, religion, ålder, funktionshinder eller sexuell läggning ses som lika allvarlig från lagstiftarens sida.
Vi föreslår att de fyra ombudsmännen slås samman till en gemensam myndighet. Den nya myndigheten skall fortsättningsvis ha i uppdrag att utöva tillsyn över diskriminering.
Vid ett flertal tillfällen har olika socialdemokratiska regeringar laborerat med kvotering av olika grupper för att uppnå en politiskt önskvärd balans vid landets lärosäten.
Det kanske främsta argumentet för kvotering är att det av vissa intressegrupper anses vara absolut nödvändigt att vara kvotfixerad för att uppnå jämställdhet mellan individer. Men en konstgjord balans kan i stället dölja och permanenta en reell ojämlikhet. Den statistiska balansen blir ett alibi, som döljer den verkliga situationen. Kvotering bortser från det faktum att individer har fler delar i sin identitet än vilket kön, etnicitet, ålder eller annan tänkbar grupp som man väljer att definiera sig som tillhörig. Människor kan samtidigt vara partianhängare, troende eller specialister inom ett yrke. En arbetsplats med absolut jämn fördelning mellan män och kvinnor kan vara extremt ojämställd.
Att låta en person representera eller närvara enbart för att hon anses tillhöra en viss grupp är nedvärdera hennes övriga kvaliteter. Det går inte att hävda att alla invandrare har samma erfarenheter enbart därför att de är invandrare. En märklig anomali i kvoteringsdebatten är att uppfattningen om att grupptillhörigheten är socialt konstruerad samtidigt som detta argument kombineras med kvoteringsiver.
Kvotering är en åtgärd som hör hemma i en värld där kollektivismen råder. Frågan är om de många kvoteringsförespråkare, som samtidigt menar att en specifik gruppgemenskap är någonting socialt konstruerat, inte inser att de i själva verket föreslår en reform som kommer att befästa ett matrissystem. Kvotering innebär att önskan om meritneutralitet ges upp. I stället institutionaliseras en uppdelning mellan grupper, där individer främst ses som representanter för gruppen.
Likhet inför lagen är den enda vägen till verklig jämställdhet. Varken negativ eller positiv särbehandling kan tolereras i jämställdhetens namn. Regeringen har på många sätt misslyckats med att uppnå en verklig jämställdhet. Vårt mål är ett samhälle där alla individer ges likvärdiga möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Vi vill se en högre utbildning där individen och individens kunskaper sätts i centrum och där grupptillhörighet är sekundärt.
Bland annat genom HomO:s försorg har en omfattande undersökning (Kränkningar i skolan, Förekomst, former och sammanhang) om kränkningar i skolan redovisats. Den redovisar i vilken utsträckning kränkningar på grund av kön, etnicitet och sexuell läggning förekommer. Statistiken visar på en oacceptabelt hög grad av kränkningar, ibland till och med från vuxna i skolan.
För inte så länge sedan tog en ung homosexuell elev sitt liv eftersom han inte stod ut med tillvaron. Sådant får aldrig accepteras.
Det finns även redovisningar om sexualundervisningen som ger en skrämmande gammaldags bild av synen på homo-, bi- och transgenderpersoners sexualitet (av RFSL ungdom, "Homosexualitet är inte olagligt om man är över 15 år", "Inkludering och exkludering av homosexuella, bisexuella och transpersoner i biologiböcker"). Ett fördomsfullt bemötande från skolan och dess personal får inte förekomma.
I och med att det finns utbildningsmaterial från Statens folkhälsoinstitut, RFSL och RFSU:s skolsajt och Svenska Filminstitutet distribuerar en relativt ny genomarbetad utbildningsfilm finns det ingen anledning till att sexualundervisningen inte skall vara modern och fördomsfri.
För att lärarna skall kunna undervisa och vara bekväma med att diskutera inte bara heterosexualitet utan även homosexualitet och transgenderfrågor är det viktigt att de har den utbildning och underbyggnad de behöver.
Det finns även anledning att se över om HBT-perspektivet finns med i den ordinarie undervisningen. Synliggörs t ex kända homosexuella personer som sådana, eller talas det tyst om den delen av deras tillvaro? Strindbergs kvinnohistorier och deras betydelse omnämns t ex ofta - synliggörs på samma sätt Selma Lagerlöfs kärleksliv och dess betydelse för hennes skapande?
På samma sätt är det oerhört angeläget att den akademiska undervisningen inte förringar relevanta HBT-perspektiv eller använder sig av litteratur som uttrycker sig nedsättande om grupper med annan sexuell läggning, såsom exempelvis förekommit på vissa högskolor. Lärare vid akademierna måste därför få tillgång till en adekvat utbildning och underbyggnad som svarar mot deras respektive uppdrag.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Tobias Billström (m) |
|
Ewa Björling (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Ulrika Karlsson (m) |