Elever med funktionshinder skall i lag tillförsäkras rätten att välja skola. De skall ha möjlighet att välja skola utifrån kvalitet, pedagogik och social miljö. En statligt garanterad och finansierad "skolpeng" införs för elever med funktionshinder. Rätten att välja skola blir lika för alla elever, men storleken på "skolpengen" bestäms efter varje elevs behov.
300 miljoner kronor extra årligen tillförs skolan för elever med multifunktionshinder.
Beslutet att avveckla specialskolor skall upphävas. Statens huvudmannaskap för specialskolor bör kvarstå.
När en statligt garanterad rätt att välja skola införts för elever med funktionshinder kan en annan huvudman vara ett alternativ för landets specialskolor och regionala skolor för elever med funktionshinder. Föräldrar och skolans medarbetare får då ekonomiska möjligheter att driva och utveckla skolan, under statlig kvalitetstillsyn.
En parlamentarisk utredning måste tillsättas för att granska den kommunala skolans kvalitet för elever med funktionshinder, både med avseende på undervisningens och den sociala situationens kvalitet.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Svåra brister i dagens skola 3
4.1 Brister i kvalitet 3
4.2 Brister i valfrihet 4
4.3 Brister i finansieringen 4
4.4 Brister i verklighetsuppfattning 4
5 Specialskolor och integration 5
5.1 Kommuner stoppar funktionshindrade elevers skolval 6
5.2 Valfrihet ger möjligheter för funktionshindrade elever 6
6 Moderata förslag 7
6.1 Gör grundskolan flexibel 7
6.2 Utred skolan för elever med funktionshinder 8
6.3 Elever med funktionshinder skall ha rätt att välja skola 9
7 Ansvaret för eleverna 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens ansvar för specialskolans elever.
Riksdagen upphäver beslutet att avveckla Ekeskolan och Hällsboskolan som specialskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett återställande av specialskolans målgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att välja skola även för specialskolans elever.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell individualiserad skolpeng för specialskolans elever.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet i skolan för barn med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en parlamentarisk utredning måste tillsättas för att granska skolans kvalitet för elever med funktionshinder, både med avseende på undervisningens och den sociala situationens kvalitet.
Syftet med moderat skolpolitik är att skapa förutsättningar för att varje individ, oavsett var han eller hon bor, oavsett bakgrund eller kön och oavsett vilken skola han eller hon väljer skall kunna lägga en högkvalitativ kunskapsgrund för sitt livsprojekt.
Det moderata alternativet bygger på fem övergripande mål; kunskap med kvalitet och relevans, mångfald och valfrihet, pedagogisk frihet för skolans ledare och lärare, flexibilitet och individuella kunskapsplaner, trygghet, respekt och arbetsro samt en gedigen lärarutbildning.
Elever med funktionshinder skall ha rätt att vistas i en miljö där de kan växa; där de får del av bästa tänkbara pedagogik och undervisning; där de har tillgång till bästa tänkbara hjälpmedel; där de har vänner; där de känner sig trygga; där de mår bra.
Situationen i skolan för elever med funktionshinder är dock allt annat än ljus. Brist på speciallärare - svårare ju mer speciella behoven är - socialt utanförskap, skolmiljöer som inte är fullt handikappanpassade, bristande valmöjligheter och avveckling av specialskolor är exempel på problem i elevernas skolsituation i dag.
Ju svårare en elevs funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder är, desto sämre klarar flertalet kommuner att möta elevernas behov.
Möjligheten att välja skola är viktig för alla elever, inte minst för elever med funktionshinder. De är helt beroende av att skolan de går i har tillräckligt kunnande och att miljön är trygg och undervisningen långsiktig.
Elever med funktionshinder skall ha rätt och möjlighet att välja inte bara bland den egna kommunens skolor, utan bland andra kommuners profilskolor, friskolor samt specialskolor.
Knappast för någon grupp i landet är valfriheten i livet så begränsad. Det finns alldeles för få alternativ i skolan för elever med funktionshinder.
Elever med rörelsehinder är utestängda från hälften av landets grundskolor, eftersom dessa saknar anpassning för rörelsehindrade. Dock är det otillräckligt att begränsa diskussionen till att enbart handla om skolornas fysiska tillgänglighet. Skolans innehåll och kvalitet för elever med funktionshinder har alltför länge kommit i skymundan.
Ett grundläggande problem är att elever med funktionshinder inte har möjlighet att välja skola efter kvalitet, profil på undervisningen eller social miljö. I stället hänvisas man till en kommunal skola utifrån om den har hiss, eller inte.
Riksdagen har upprepade gånger avslagit yrkanden om att ge elever med funktionshinder rätt att välja skola. Vardagligen hindras elever med funktionshinder från att välja skola genom att informationen om existerande alternativ brister, av att det finns alltför få bra alternativ och dessutom av rena kommunala avslagsbeslut.
En orsak till detta är att dagens finansieringssystem inte är ägnat att säkerställa att elevernas behov verkligen möts, eller att lägga grunden för fler alternativ för elever med funktionshinder.
I stället blir elever med funktionshinder ofta restposter i hemkommunernas budgetar. Effekten av att eleverna saknar rätt att välja skola blir ofta att kommunen väljer den billigaste - men långt ifrån alltid den för elevens bästa - skollösningen.
Det är en illusion att tro att alla elevers behov kan tillgodoses i en kommunal enhetsskola. Det är inte möjligt att som i dag anta att landets alla kommuner, oavsett storlek och resurser, kan ligga i framkant vad gäller undervisning av elever med alla de olika typer och grader av funktionshinder som finns. Tvärtom så berättar föräldrar till elever med förhållandevis mindre funktionshinder att skolan inte fungerar bra ens för deras barn. Då kan man föreställa sig hur illa det kan vara för elever med mycket speciella behov. Så här skriver en förälder till en elev med funktionshinder som går på specialskola:
De flesta elever går på hemmaplan i sin hemskola och då hoppas jag att de får den hjälp till utveckling som de har rätt till. De har kanske haft turen att få en redan utbildad erfaren pedagog, som intresserar sig för uppgiften. Men vi föräldrar som inte har lika stor tur måste ha valmöjlighet stor...Våra barn blir äldre för varje dag som går och fungerar inte skolgången är den destruktiv för barnet, familjen och hela omgivningen. Om vi bor i en kommun som ej kan ge oss den hjälp vi behöver skall vi inte drabbas av detta också. Vi har redan en för tung börda. Valmöjligheten är ett måste.
Vi kanske aldrig kan hämta igen vad vi förlorat. Ingen förälder skall behöva se hur ens barn mår sämre och sämre för att det måste fullfölja sin skolplikt på hemmaplan då det finns kunniga och engagerade människor som ger våra barn möjlighet till ett värdigt liv utifrån sina förutsättningar på en specialskola.
Makten över elevernas skolgång har i praktiken tagits ifrån familjen. Särskilt vad gäller elever med funktionshinder tillåts politiska enhetsskoleideologier dominera över elevernas behov. Valfrihet existerar inte.
Många barn kan säkert finna goda skolmöjligheter på hemmaplan, integrerade i den kommunala skolan, eller lokala friskolor. Men för alla är det inte så. Särskilt barn med multifunktionshinder, hörselskador eller språkstörningar kan behöva möjlighet att läsa på specialskola under delar av eller hela sin skoltid.
Regeringen är i färd med att avveckla specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan utan att någon vet hur alternativen ser ut - eller ens om det finns några. Beslutet att stänga specialskolor och hänvisa elever med funktionshinder till enbart kommunala skolor fattades i blindo.
Det är långt ifrån alltid de kommunala skolorna på hemmaplan kan erbjuda den sociala och fysiska miljö, samt den nivå på undervisning som eleven behöver. Det primära måste vara att ge funktionshindrade elever bästa tänkbara förutsättningar att växa, det sekundära att styra var detta sker.
Det är orimligt att tro att alla landets kommuner skall kunna nå samma kunskapsnivå som finns på några få specialskolor. Kommunerna har inte, och kan knappast förväntas att mer än i undantagsfall klara att bygga upp det kunnande som krävs för alla de mycket speciella behov som de berörda eleven har.
Majoriteten i riksdagens utbildningsutskott menar att man står bakom den handikappolitiska principen att barn med funktionshinder så långt möjligt skall erbjudas en anpassad utbildning i sin hemkommun och därmed ha rätt och möjlighet att bo hemma med sina föräldrar.
Självklart, men om detta inte är möjligt eftersom kommunen saknar rätt kunnande, personal, lokal eller social miljö så behövs alternativ, bl.a. i form av specialskolor. Det går inte att i strid med berörda elever och föräldrar avveckla specialskolor och låtsas som om elevernas skolproblem därmed är lösta.
Många föräldrar inser att deras barn inte är integrerat bara för att det vistas i samma byggnad som andra elever. Om barnet inte accepteras, inte kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller fritidsaktiviteter är det inte integrerat utan förblir utanför. Integrationen understryker då bara utanförskapet.
Det är häpnadsväckande att regeringen tydligen anser att integrerad skolgång inte bara är en rättighet, utan fast mer en skyldighet för eleverna att uppfylla.
Kommunerna har och kommer än mer få stora problem med att bära kostnaderna för elever med bl.a. multifunktionshinder, vars behov kan kosta miljontals kronor. Varken i FUNKIS-utredningen, den efterföljande propositionen eller utbildningsutskottets behandling gjordes en analys av om kommunerna kompetensmässigt klarar uppdraget att ge fullgod utbildning till alla elever med funktionshinder och om de klarar det ekonomiskt.
Många funktionshindrade elevers behov kostar stora summor att tillgodose. I tider av ansträngda kommunala budgetar är det många föräldrar som berättar om hur eleverna börjar betraktas som problem av hemkommunerna. Föräldrar kan berätta om årslånga strider med hemkommunerna om barnens resurser. Så får det inte vara.
Det är alldeles för vanligt att det viktigaste för kommunerna blir att behålla funktionshindrade elever i de egna skolorna, i stället för att låta dem söka bästa tänkbara skola, oavsett var den finns. Kommunernas egenintresse av att slå vakt om verksamhet och budget ställs mot elevernas behov.
Funktionshindrade elever har laglig rätt till stöd, assistans och viss utrustning. Trots detta är det inte ovanligt att landsting, kommuner och andra myndigheter nekar dem den rätten.
I ett antal kommuner uppmuntras ett fritt val av skola och information om skolor sänds ut för att underlätta valet. Elever med funktionshinder behöver också sådan information.
Långt ifrån alla föräldrar till elever med funktionshinder känner till vilka alternativ som finns för eleverna. Informationen brister och måste förbättras. Det bör vara så att kommunerna aktivt understödjer de berörda familjernas möjlighet att välja den skola som passar den funktionshindrade eleven och dess behov allra bäst.
För många elever kan skolan i hemkommunen vara god miljö, men vi vet att för långt ifrån alla elever är det så. Elever med funktionshinder måste ges rätten att söka sig till alternativ, i form av statliga specialskolor, regionala specialskolor och friskolor med inriktning på funktionshindrade elevers behov. Det kan också vara fråga om kommunala skolor som har en särskild kvalitet som barn och föräldrar eftersöker.
Målet måste vara att föräldrar kan välja skola åt sina barn efter barnens behov och personlighet, samt skolans profil, inriktning och kompetens. Medvetna val gör att varje barns behov kan tillgodoses bättre än om slumpen eller närhetsprincipen får avgöra.
Valfriheten i kombination med en statlig finansiering kan borga för att ett lika nytt som betydande utbud av skolmöjligheter skapas för elever med funktionshinder.
En nationell "skolpeng" anpassad efter varje elevs behov, nya anslag för barn med multifunktionshinder och full frihet för skolor att starta och att välja profilering kan ge förutsättningar för en mängd nya skolalternativ som saknas helt i dag. Både föräldrar och de som arbetar i skolan får möjlighet att förverkliga sina idéer om hur verksamheten skulle kunna bli bättre.
Plötsligt skulle skolor kunna inrikta sig på att tillgodose behov för en grupp som i dag är utestängd från all valfrihet. Skolor kan etableras och växa utan att politiska beslut lägger hinder i vägen.
I dag förekommer knappast friskolor för elever med funktionshinder - trots att det är dessa elever som kanske har störst behov av individanpassade och kreativa undervisningsformer.
Vi ser framför oss skapandet av nya profilskolor för elever med olika slags funktionshinder, men också skapande och bevarande av specialskolor. Föräldraföreningar, organisationer och eldsjälar får nu möjlighet att förverkliga sina visioner om goda skolmiljöer för elever med funktionshinder.
Om skolornas huvudmän är staten, kommuner eller privata är ointressant, det viktiga är att alternativ av hög kvalitet växer fram.
Elever med funktionshinder måste kunna gå vidare i sin utbildning och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder. För många elever med svåra funktionshinder kan det finnas en skillnad mellan den fysiska åldern och hur långt man hunnit i utvecklingen. Olika kommunikationshinder gör att det kan ta längre tid att tillgodogöra sig nya saker.
Att så kan vara fallet gör att grundskolans längd måste vara flexibel och anpassas efter varje elev. Så länge eleven lär sig och utvecklas bör denne kunna få går kvar i grundskolan, vare sig den är i specialskoleform eller inte. Det är orimligt att elever som fortfarande utvecklas skall hindras från att lära sig mer.
Det krävs i dag särskilda beslut för att elever skall få gå kvar i sina specialskolor efter de tio obligatoriska åren. De får bara göra det om målen för grundskolan inte nåtts och de samtidigt bedöms ha förutsättningar att klara målen. Då kan ytterligare tvåårs skolgång beviljas. Men många av de berörda eleverna kan fortsätta utvecklas i skolmiljön längre än så.
Att grundskolan fungerar väl, är flexibel i tid och individuellt anpassad efter elevernas behov är en förutsättning för att gymnasiet skall fungera bra. Det gäller för ungdomar i allmänhet och i synnerhet för ungdomar med funktionshinder. Goda grundkunskaper är grundläggande för hur väl en ung människa kan tillgodogöra sig undervisningen på gymnasiet.
Ett problem värt att uppmärksamma särskilt är den rådande bristen på speciallärare i landet. Bristen är värre ju mer specialiserade kunskaper som krävs. Åldersstrukturen inom yrkeskåren uppges också vara skev. Det behövs ny utbildning av speciallärare de kommande åren.
Många har pekat på de problem den kommunala skolan har med att erbjuda funktionshindrade elever en fullgod studiemiljö.
Ingen vet i dag hur elever med funktionshinder har det i den kommunala skolan. Det finns ingen samlad bild men däremot många berättelser om lika tydliga som allvarliga problem. Mycket tyder på att kommunernas förmåga att ge elever med funktionshinder en fullgod skoltid har svåra brister. Ju svårare en elevs funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder är, desto sämre klarar kommunerna att möta elevens behov.
Den kommunala skolans kvalitet för elever med funktionshinder måste granskas, både med avseende på undervisningens och den sociala situationens kvalitet. Därtill krävs en ekonomisk konsekvensanalys av beslutet att stänga specialskolorna. Detta borde ha gjorts redan av Ingegerd Wärnerssons FUNKIS-utredning, men så blev inte fallet. Nödvändigt beslutsunderlag saknades därför vid stängningen av specialskolorna.
I flera år har vi begärt att detta utreds, men utan att vinna gehör hos Socialdemokraterna. När så regeringen inte kunde hålla emot längre kom som en bisak, i Kommittédirektiven 2002:36 om Visstidsplaceringar, följande:
Det är därför angeläget att få fördjupad information om hemkommunernas förutsättningar och förmåga att bereda skolgång av hög kvalitet för ovannämnda elevgrupper. Regeringen avser därför att inom kort ge ett särskilt uppdrag till Specialpedagogiska institutet att kartlägga och analysera kommunernas ekonomiska och kompetensmässiga förutsättningar att kunna ta sitt ansvar för ovannämnda elevgruppers skolgång.
Det är inte tillräckligt. Frågan bör för det första ses över inom ramen för en parlamentarisk utredning, då regeringens sätt att hantera dessa frågor förlorat all trovärdighet. För det andra bör direktiven klargöra att förhållandena i den kommunala skolan skall betraktas i ett elev- och föräldraperspektiv och att den sociala situationen för elever med funktionshinder utförligt skall belysas.
Vi skall skapa en statligt garanterad och finansierad rätt att välja skola också för elever med multifunktionshinder. Den skall gälla kommunala skolor, likväl som specialskolor eller andra skolor med särskild förmåga att undervisa elever i just deras situation. För att valfriheten skall vara reell måste finansieringen av boendet vid skolan också garanteras de elever, för vilka internatboende är nödvändigt.
Vi vill införa en nationell skolpeng med möjlighet till tillägg efter behov. Vi menar också att elever med multifunktionshinder i lag skall tillförsäkras rätten att välja skola. Detta måste kombineras med ny finansiering. Vi vill därför anslå 300 miljoner kronor i nya resurser för att skapa valfrihet för elever med funktionshinder.
Genom detta säkerställs rätt och möjlighet också för alla, också för elever med multifunktionshinder att välja skola. Det kommer leda till en betydande utveckling av dagens specialskolor och regionala skolor för funktionshindrade, samt till att en mängd fristående och kommunala alternativ kommer växa fram.
Det är nödvändigt att utreda detaljerna till ett system som garanterar rätten till god utbildning och möjligheten för elever att välja. För de flesta elever med funktionshinder ser vi framför oss att lösningar med generellt bestämda tilläggssummor kan användas, allt efter vilket funktionshinder det är fråga om. För andra elever, med individuellt komplexa multifunktionshinder och därmed specifika behov måste en helt individanpassad summa anslås för att ge kvalitet och valfrihet i skolan.
Skolverket eller annan statlig myndighet ges i uppgift att pröva och fastställa den individuella skolpengens storlek efter elevernas behov, efter ansökan från skola, resurscenter eller omsorg. Rätt till prövning av Skolverkets beslut skall medges. I praktiken innebär detta att en del elever med multifunktionshinder, som Ekeskolans elever, kan ha en "skolpeng" på kanske 1.500.000 kronor, därför att det är vad deras behov kostar att tillgodose. En elev med dyslexi, eller hörselskada får ett annat tillägg på den nationella skolpengen, i enlighet med sitt behov.
Poängen är att resurserna följer eleven, till den skola där han eller hon går. Valfriheten blir större och skolans möjligheter att möta elevens behov ökar. För föräldrar till elever med funktionshinder innebär detta att den ständiga kampen med hemkommunen om resurser för eleven upphör. Tillräckliga resurser för varje elever blir en del av statens ansvar och åtagande.
Staten har ett särskilt ansvar för skolan och för elever med funktionshinder. Beslutet att avveckla specialskolor som Ekeskolan och Hällsboskolan skall upphävas. Statens huvudmannaskap för specialskolan bör kvarstå. Specialskolans målgrupp bör återställas till det som gällde innan den proposition kom som blev en resultat av FUNKIS-utredningen.
När en statligt garanterad och finansierad rätt att välja skola införts bl.a. för elever med multifunktionshinder kan en annan huvudman vara ett alternativ för landets specialskolor och regionala skolor. Föräldrar och skolans medarbetare får då ekonomiska möjligheter att driva skolan, under statlig kvalitetstillsyn.
|
Stockholm den 26 september 2004 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
|
|
Margareta Pålsson (m) |
Tobias Billström (m) |
|
Ewa Björling (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Ulrika Karlsson (m) |