Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att högre utbildning skall nå hela folket i hela landet samt ske under hela livet och att den är en viktig del i det livslånga lärandet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur tilldelningssystemet av resurser kan förbättras.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur rekryteringen av högskolelärare kan genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stärka lärosätenas självbestämmande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av lärosätenas uppföljning av hur det går för studenterna under inledningen av studietiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en ökad lokal antagning och urvalsprocess.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur högskolan skall komma till rätta med den i dag rådande situationen vad gäller jämställdhetsproblematiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om högskolans tredje uppgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att studenter skall ges rätt att ta igen examination och andra obligatoriska moment som de missat på grund av offentliga uppdrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införandet av ett nytt studiemedelssystem där bidrag och lån skall utgöra vardera 50 % av totalbeloppet.
Riksdagen begär att regeringen utreder effekterna och föreslår lämpliga åtgärder för de personer som har studielån i flera system.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny studiesocial utredning som är parlamentariskt sammansatt och där studenterna ges ordentlig representation.
Riksdagen begär att regeringen låter göra en översyn av hur forskarstuderandes inflytande säkerställs i olika beslutande organ.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett avskaffande av kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett förtydligande av högskoleförordningen för att säkra studenternas rättssäkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att likabehandlingslagen måste åtföljas av sanktionsmöjligheter.
Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att inbjuda berörda kommuner, högskolor och studentkårer till överläggningar om hur bostadssituationen för studenter skall hanteras framgent.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att kommunen skall ha ett bostadsförsörjningsansvar vid ökat antal studieplatser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att Sverige arbetar för att betygen fortsatt skall vara målrelaterade, dvs. att den studerande uppnått en viss kunskaps- och färdighetsnivå inom ämnesområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om värdet av distansutbildning, Nätuniversitetet och lokala lärcentra samt behovet av vidareutveckling av dessa.
1 Yrkandena 17 och 18 hänvisade till BoU. .
Kunskap är en rättighet för alla människor. Högre utbildning är viktig för näringslivet och vår gemensamma välfärd och betyder mycket för enskilda människors trygghet. Centerpartiet arbetar för att skapa ett nyfiket samhälle, där sökandet efter kunskap inte skall vara reserverat för ungdomsåren och inte bero av var man väljer att leva sitt liv. Högre utbildning skall nå hela folket i hela landet samt ske under hela livet och är en viktig del i det livslånga lärandet. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Den utbyggnad av den högre utbildningen över hela landet som Centerpartiet medverkat till är en viktig del för att motverka den regionala klyvningen av Sverige. Det är nu viktigt att förbättra kvaliteten och ge högskolorna och universiteten möjlighet att satsa på forskning. Utbyggnaden av den högre utbildningen har inneburit en enorm mångfald av universitet och högskolor. Det är nu viktigt att ta vara på denna mångfald och tillåta de olika lärosätena att utvecklas efter regionens behov och sin profil.
Den enskilda studenten ska stå i fokus för utbildningspolitiken. Det är viktigt att motverka den snedrekrytering, både social och geografisk, som finns till den högre utbildningen. Den sociala snedrekryteringen skiljer sig mycket åt mellan olika typer av utbildningar och olika lärosäten. Detta trots att den sammanlagda snedrekryteringen nu börjar minska, vilket måste uppmärksammas när man utvärderar resultaten av de satsningar som sker. Kostnaden, i pengar eller social trygghet, för att investera i högre utbildning får inte bli så hög att människor väljer att avstå. Det ska helt enkelt löna sig att studera. Den investeringen bör uppmuntras, bland annat genom att garantera rimliga sociala och ekonomiska villkor för Sveriges studenter.
Under 1990-talet medverkade Centerpartiet till att bygga ut den svenska högre utbildningen med mer än 100 000 platser. De flesta av dessa gick till mindre och medelstora högskolor. Detta var en utmärkt satsning som gett betydligt fler människor möjlighet att utbilda sig. Tillgängligheten till den högre utbildningen har ökat, tack vare Centerpartiets insatser. Dessvärre har inte den kvantitativa utbyggnaden följts av nödvändiga satsningar på kvalitetssäkring och studenters ekonomiska och sociala villkor. Dessa områden bör prioriteras innan nya satsningar på kvantitativ utbyggnad sker. Det är viktigt att vi är tydliga med att inte kompromissa om vare sig utbildnings- eller forskningskvalitet. Det är därför rätt att vidta åtgärder mot lärosäten som inte uppfyller kraven, oavsett om det handlar om universitet eller mindre högskolor.
Högskolorna och universiteten behöver nu tid på sig för att kunna besätta lärartjänster, höja sin forskningsandel och finna utrymme för det pedagogiska utvecklingsarbetet.
De måste nu få visa att den verksamhet de bedriver är av god kvalitet. Särskilt de mindre högskolorna och de nya universiteten måste få resurser och möjligheter att säkerställa sin forskning.
Begränsa antalet specifika utvecklingsprojekt och möjliggör istället lärarnas möjlighet att utveckla kvaliteten i den utbildning de bedriver.
Tilldelningssystemet gör att en allt större del av högskolornas verksamhet koncentreras på att rekrytera studenter. Utbyggnaden av högskolan under 90-talet har gjort att konkurrensen om studenterna har hårdnat. Mindre högskolor med små resurser har svårt att konkurrera med de större lärosätenas PR-kampanjer, trots att utbildningskvaliteten är minst lika bra. För människor som funderar på att studera vidare innebär det enorma informationsflödet, med ofta osaklig information, att valet av utbildning och utbildningsort till och med kan försvåras. Centerpartiet anser att förändringarna som skett inom högskolan under senare år även kräver en översyn av tilldelningssystemet, i syfte att stärka lärosätenas självständighet och möjlighet till långsiktigt kvalitetsarbete. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Den centrala resurs som vetenskapligt och pedagogiskt skickliga lärare utgör inom den högre utbildningen bör tas tillvara bättre än i dag. Fortfarande lägger många institutioner betydligt större vikt vid den vetenskapliga än den pedagogiska skickligheten vid anställningar och befordringar. Denna attityd tar självfallet tid att förändra, men högskolepolitiken måste lägga större vikt vid att inskärpa att pedagogiskt arbete ska värderas och uppskattas på samma sätt som vetenskapligt.
Behovet av kompetenta högskolelärare är idag mycket stort på sina håll. Det har också funnits en brist på strategi för hur man ska kunna täcka de kommande pensionsavgångarna. Högskoleverket har nu redovisat sitt uppdrag att ta se över detta och eftersom regeringen tänker återkomma till detta i samband med den aviserade propositionen om forskning och innovation såämnar även vi återkomma.
Högskolan har ett behov av kvalificerade lärare, såväl vetenskapligt som pedagogiskt skickliga, samt en långsiktig strategi för hur rekryteringen ska kunna genomföras. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Svenska högskolors och universitets verksamhet regleras idag i huvudsak av högskolelagen och högskoleförordningen. Då lagen är kortfattad, medan förordningen är desto mer omfattande, innebär detta att regeringen i mycket stor utsträckning har makten över högre utbildning och forskning i sin hand. Högskolor och universitet har till uppgift att utbilda och utveckla självständiga och kritiskt tänkande individer på såväl grund- som forskarutbildningsnivå. Det säger sig självt att detta är en mycket svår uppgift om högskolorna i praktiken är beroende av regeringens politiska välvilja. För Centerpartiet är det därför viktigt att ersätta regeringens förordningsmakt över högskolorna med ett reellt självstyre vid de enskilda lärosätena. Vad som ovan anförts om att stärka lärosätenas självbestämmande bör ges regeringen tillkänna.
Just nu pågår ett genomgripande arbete med att öppna den högre utbildningen för nya grupper i samhället, efter regeringens proposition "Den öppna högskolan" (prop. 2001/02:15). Centerpartiet välkomnar arbetet med att öppna högskolan och anser att bilden av att en riktig student är en vit ung man från ett akademiskt hem är förlegad. Om arbetskraften skall ha den kompetens som efterfrågas i samhället och om Sveriges exportindustri skall blomstra, krävs att alla med rätt förkunskaper och motivation känner sig välkomna till såväl den högre utbildningen som forskningen. Utgångspunkten måste vara att mångfald berikar och utvecklar alla sektorer i samhället, i synnerhet den akademiska världen.
Reglerna för behörighet och urval till den högre utbildningen är inte anpassade för ett modernt kunskapssamhälle där en stor del av makten skall ligga vid de enskilda lärosätena. Behörighet får man t.ex. genom studier i gymnasieskola eller komvux. Numera värderas även s.k. reell kompetens för att avgöra om en person är behörig till en högskoleutbildning eller ej. Reell kompetens får man genom andra vägar här i livet, t.ex. längre utlandsvistelse, personalutbildningar och föreningsliv. Metoder för att värdera reell kompetens är inte helt enkla. Värderingen antas bli en relativt stor arbetsuppgift vid lärosätena i framtiden. När man är behörig till en utbildning sker sedan ett urval bland de behöriga som sökt utbildningen. Urvalet sker antingen genom betygsurval eller provurval. Den som är behörig tack vare reell kompetens konkurrerar med hjälp av sitt resultat på högskoleprovet.
Centerpartiet ifrågasätter att man som student skall behöva bevisa att man uppfyller förkunskapskraven för en utbildning (behörighet), som det i sin tur krävs stor administration kring att granska. En öppen högskola välkomnar de studenter som anser sig ha rekommenderade förkunskaper, s.k. självprövning. Om någon inte skulle ha de förkunskaper som krävs så visar det sig när man gör högskoleprovet för att kunna konkurrera i en urvalsgrupp, eller under första delen av studietiden. Det är vår uppfattning att man själv kan avgöra om man är kompetent nog för en utbildning, på samma sätt som man avgör om man uppfyller kraven för ett arbete eller bevisar det under provanställningen. Därför tycker vi att självprövning är en intressant tanke vid vidareutvecklingen av behörighetskraven till högre utbildning. Självprövning är inte det samma som fri antagning, eftersom man fortfarande konkurrerar om ett begränsat antal studieplatser. Det är viktigt att poängtera att kvalitetskraven under utbildningstiden inte heller hänger ihop med behörighetskraven. Nivån på högskoleutbildningarna får under inga omständigheter sänkas.
Att man som student i princip kan klara sig igenom en hel utbildning utan att klara av sina studier, är ett slöseri med såväl statens finanser, studentens ekonomi som studentens tid. Idag är det många gånger rätten till studiemedel som sätter stopp för studenter som inte klarar kraven, men för de studenter som finansierar sina studier på andra sätt finns ingen uppföljning. Dagens system för tilldelning av anslag är uppenbarligen inte tillräckligt motiverande för att lärosätena ska prioritera uppföljning (undantag finns och dessa kan utgöra goda exempel för andra). Lärosätena bör i större utsträckning följa upp hur det går för studenterna under inledningen av studietiden och vid behov kanske erbjuda studievägledning eller kurser i studieteknik. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Vi ifrågasätter även den centrala styrning som sker av hur urvalet bland studenterna skall ske. Lärosätena har ingen makt att själva bestämma vilken typ av urval som passar bäst för just deras utbildningar. Man kan tänka sig att ibland lämpar sig t.ex. intervjuer bättre än ett några år gammalt högskoleprov för att avgöra vem som kommer att klara av en utbildning bäst. Efter den stora utbyggnaden av högskoleplatser har dessutom urvalet blivit mindre betydelsefullt. På ungefär hälften av antagningarna genom VHS sker inget urval, utan alla behöriga får plats. Den modell med 10 % "lokalt urval" som tillämpats de senast åren, i syfte att motverka den studiesociala snedrekryteringen, har visat sig vara både svårtolkad för den sökande och i vissa fall var otydlig gentemot diskrimineringslagstiftningen. Vid ett utökat lokalt urval skulle dessa skeva effekter kunna undvikas. Vår vision om mer reellt självstyre till lärosätena öppnar för en ökad lokal antagning och urvalsprocess. Vad som ovan angivits om en ökad lokal antagning och urvalsprocess bör ges regeringen tillkänna.
Orsakerna till snedrekrytering är många. Till vissa utbildningar råder snedrekrytering med avseende påålder och kön, till andra med avseende på social bakgrund. Dessutom bidrar geografisk och etnisk bakgrund till snedrekrytering liksom funktionshinder.
Högskolorna har en viktig roll att fylla i att möta eventuellt blivande studenter i deras miljö. På flera håll i landet erbjuds introduktionsterminer med vetenskapsteori, retorik, skrivträning m m med mycket bra resultat. Det är viktigt att högskolestuderande har bra grundkunskaper för att kunna tillgodogöra sig den högre utbildningen på bästa sätt. Det finns också möjlighet att på högskolenivå gå akademiskt basår som ger högskolekompetens i svenska, engelska, matematik, historia och samhällskunskap samt basår som ger behörighet till tekniska och naturvetenskapliga program. Hos vissa lärosäten ger genomgånget basår platsgaranti på utvalda utbildningar. Även olika former av sommarkurser och läxhjälp för gymnasieungdomar kan vara en väg att öppna högskolan för ungdomar från studieovana hem. För att minska snedrekryteringen krävs också en attitydförändring till högre studier redan i tidiga åldrar. Till exempel bör flickor uppmuntras till teknikstudier redan i grundskolan.
Idag är könsfördelningen bland nybörjarna på forskarutbildningen praktiskt taget jämn - 49 % kvinnor och 51 % män. Det är en fantastisk förändring! På bara 10 år har antalet kvinnor som börjar i forskarutbildning fördubblats. Men procentsatser säger inte allt om hur jämställt det är i praktiken. För att uppnå jämställdhet krävs ett långsiktigt arbete och en politisk vilja. Det räcker inte med bara kvantitativa mål för vissa typer av utbildningar. Det verkliga jämställdhetsarbetet handlar om ett attitydförändrande arbete och att riva rådande förtryckande maktstrukturer. Ett aktivt jämställdhetsarbete är viktigt för att behålla en hög kvalitet på den högre utbildningen.
Ett nära samarbete mellan grundskola, gymnasieskola och högskola/universitet behövs för att få en jämnare könsfördelning till olika utbildningar. En annan viktig förutsättning för att öka genomströmningen av andelen kvinnor i den högre utbildningen och få kvinnor att satsa på den akademiska karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är genomförandet av doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska karriären. Samtidigt krävs att såväl forskarstuderande som grundutbildningsstudenter omfattas av ett rimligt föräldraförsäkringssystem. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur högskolan ska komma tillrätta med den idag rådande situationen vad gäller jämställdhetsproblematiken. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Högskolans tredje uppgift innebär att högskolan ska samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Högskolans tredje uppgift handlar om ömsesidigt utbyte av kunskaper. Uppgiften är till för att möjliggöra de övriga uppgifterna.
I och med utbyggnaden av högskolan under 90-talet ställs även nya krav på utförandet av den tredje uppgiften. Centerpartiet anser att det inom den tredje uppgiften även skall rymmas samverkan i det lokala samhället och regionen. Arbetet med samverkan och deltagande i samhällsutvecklingen måste intensifieras och utvecklas vid många lärosäten. Vad som ovan anförts om högskolans tredje uppgift bör ges regeringen tillkänna.
Studenters möjlighet att ha offentliga uppdrag är viktig. För att möjliggöra detta anser Centerpartiet att studenter som innehar offentliga uppdrag skall ha rätt att fullgöra sitt uppdrag utan att studierna påverkas negativt. Därför är det nödvändigt att studenter med offentliga uppdrag skall ges möjlighet att genomföra examination och andra obligatoriska moment i utbildningen vid andra tillfällen under samma termin när deltagande i dessa omöjliggörs av det offentliga uppdraget. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Personer med offentliga uppdrag som väljer att under en längre tid studera på annan ort måste avsäga sig sina uppdrag eftersom man måste vara mantalsskriven på den ort man bor. Självklart är det viktigt med den lokala förankringen vid offentliga uppdrag, men man inser lätt problemet för de personer det berör. Vi vill öppna för en diskussion om "dubbel mantalsskrivning", för t.ex. studenter med offentliga uppdrag på hemorten. I diskussionen bör även ingå situationen för personer med kortare säsongsanställningar och de kommuner som berörs av många sådana.
Centerpartiet var mycket kritiskt till införandet av det nya studiemedelssystemet den 1 juli 2001. Det nya studiemedelssystemet leder till att återbetalningen av studieskulden blir en orimligt tung börda för yrkesgrupper utan utsikt till höglönekarriär. Äldre personer ges också sämre förutsättningar att få studiemedel, och studerande med barn har fått det sämre när ersättningen per månad blivit lägre. Vi ser därför positivt på att regeringen nu tänker öppna möjligheterna för studiemedel till personer över 55 år samt barntillägget. Vi vill trots dessa "lappningar" i det befintliga systemet helst se ett helt nytt studiemedelssystem.
Studiemedelssystemets primära uppgift bör vara att förverkliga samhällets intresse i att den enskilde medborgaren satsar på högre utbildning och att främja rekryteringen genom att undanröja sociala och ekonomiska hinder för högre studier. Högre utbildning är en god investering både för den enskilde studenten och för samhället. Det är därför självklart att staten bör subventionera en del av den enskildes kostnader för studier och dela risken med den enskilde.
Ett nytt studiefinansieringssystem bör bygga på fyra grundläggande principer:
Det ska vara lika för alla.
Skuldbördan måste lättas efter studietiden.
Det måste vara enklare och lättöverskådligare än idag.
Subventionerna i systemet måste bli tydligare.
Utifrån dessa principiella grunder bör ett nytt och förbättrat studiefinansieringssystem byggas. Centerpartiets förslag är att bidrag och lån skall utgöra vardera 50 procent av totalbeloppet i studiemedelssystemet. Återbetalningen utformas som ett modifierat annuitetslån på 20-25 år och fribeloppet uppgår till två basbelopp.
Detta förslag innebär att skuldbördan blir hanterlig för alla studenter och att möjligheten att undvika lån blir större genom ett höjt fribelopp. Ett studiefinansieringssystem måste vara hållbart och förutsägbart över tiden, såväl för den enskilde studenten som för staten. Med ett nytt system i enlighet med denna modell kan också den sociala snedrekryteringen minskas. I förening med Centerpartiets skatteförslag kommer detta förslag att möjliggöra för stora grupper att minska sin lånebörda redan under studietiden. Därmed blir det också lättare för personer från studieovana hem att ta steget in i högskolan. Så fort samhällsekonomin ger utrymme därtill är det prioriterat att höja totalbeloppet i studiemedelssystemet.Möjligheten att få studiemedel ytterligare någon termin utöver de normala tolv bör finnas. Vad som ovan anförts om införandet av ett nytt studiemedelssystem där bidrag och lån skall utgöra vardera 50 procent av totalbeloppet bör ges regeringen tillkänna.
Sedan det nya studiemedelssystemet infördes för drygt tre år sedan har antalet personer som inte betalat sin studieskuld ökat med 43 % hos kronofogdemyndigheten. Många har problem med att de har lån i upp till tre olika studiemedelssystem och därmed blir återbetalningstakten väldigt hög. Det gäller särskilt om man har en lång utbildning men inte en motsvarande lika hög lön, t ex sjuksköterskor. Det är möjligt att lägga om sina gamla lån till det nya systemet men detta är ofta inte särskilt fördelaktigt. Vi anser därför att regeringen bör få i uppdrag att utreda effekterna och föreslå lämpliga åtgärder för de personer som har studielån i flera system. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Tyvärr har inte trygghetssystemen förändrats i takt med att högskolan har byggts ut och nya grupper kommit in. Studenter utesluts i princip ur trygghetssystemen eftersom de inte arbetar och därmed saknar sjukpenninggrundande inkomst. Otrygga ekonomiska förutsättningar innebär negativa konsekvenser för enskilda studenter, men det motverkar också regeringens mål om en minskad snedrekrytering och en ökad mångfald i högskolan. Det måste vara möjligt, ekonomiskt och socialt, att kombinera studier med övrigt familjeliv om vi skall uppnå visionen om ett livslångt lärande.
Från statliga myndigheters sida råder idag ingen samfälld syn på vad det innebär att vara student vid ett svenskt lärosäte. Det finns goda skäl att anta att studenter känner otrygghet inför olika myndigheters system. Beslut som berör samma grupp människor och som inte samordnas skapar ett ojämlikt och i förlängningen diskriminerande system.
I det moderna kunskapssamhället ställs det allt högre krav på människors utbildning och kompetensutveckling. Den högre utbildningen har en viktig funktion att fylla för att möjliggöra ett livslångt lärande. För att utjämna de sociala klyftorna är det viktigt att alla, oavsett kön, ålder, funktionshinder eller etnisk och social bakgrund, ges tillträde till den högre utbildningen. Detta är en av utbildningspolitikens största utmaningar för framtiden.
Många enskilda frågor som berör studenter och forskarstuderande har behandlats av riksdagen. Det kan röra sig om så olika områden som bostäder, familjestöd och arbetsmarknadspolitik. Många av besluten har varit till studenternas nackdel och den sammantagna effekten har för många blivit alltför stor. I början av 2004 presenterades Studiesociala utredningen, som Centerpartiet krävt skulle genomföras i flera år. Centerpartiet var dock redan innan kritiskt till att utredningen inte var parlamentariskt sammansatt och inte hade ordentlig studentrepresentation. Utredningen konstaterade också en hel del missförhållanden som råder för de studerande, men eftersom regeringen hade valt att inte ge utrymme för förändringar och förbättringar blev förslagen därefter. Utredningsdirektiven var begränsade till att analysera den ekonomiska och sociala situationen för de studerande för att lämna underlag till regeringens fortsatta överväganden. Eftersom regeringen anser att grundstrukturerna för de olika socialförsäkringssystemen ska ligga fast, finns det dessvärre inget som talar för att regeringen är beredd att verkligen låta studenterna ta del av trygghetssystemen. Det vore rimligt att man nu går vidare med de missförhållanden som påtalades av utredningen och också gör en mer förutsättningslös analys av studenternas studiesociala situation. Vi anser att regeringen bör tillsätta en ny studiesocial utredning som är parlamentariskt sammansatt och där studenterna ges ordentlig representation. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Det är självklart att studentens roll i högskolan skall vara den aktiva medaktörens.
Grunden för ett optimalt studentinflytande är ett gott formellt inflytande och att studenterna skall ha rätt att som fullvärdiga ledamöter delta i alla styrelser och nämnder inom högskolan. Forskarstuderande har en situation som varken är jämförbar med grundutbildningsstudentens eller de av högskolan anställda lärarna/forskarna. Därför är det viktigt att även forskarstuderandes representation i olika beslutande organ säkerställs. Regeringen bör göra en översyn över hur forskarstuderandes inflytande säkerställs. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Kårobligatoriet är principiellt felaktigt och bör därför avskaffas. Även studenter bör själva få välja vilken förening de vill vara med i. Obligatoriets existens är ett bevis för hur liten tilltro den svenska staten har till studenternas förmåga att skapa och upprätthålla frivilliga sammanslutningar för att tillvarata sina intressen. För oss som tror på studenternas stora och viktiga roll i utvecklandet av landets universitet och högskolor ter sig inte en verksamhet byggd på obligatorisk anslutning som en tilltalande lösning.
Det finns en rad frågor som behöver lösas på vägen mot obligatoriets avskaffande och vi vill se en noggrann genomlysning av dessa. Sedan obligatoriet senast utreddes har det skett en hel del förändringar i form av ett ökat antal studenter och lagstiftning om studentinflytandet. För att frågorna kring obligatoriet skall bli noggrant utredda vill vi att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning. Det är mycket viktigt att utredningens arbete sker i nära samarbete med studentsammanslutningar av såväl kår- som nations- och studentföreningskaraktär. Utredningen skall ta fram en handlingsplan för avvecklingen samt en tidsplan för densamma. Handlingsplanen kan innehålla övergångsregler.
I direktiven till utredningen måste ett antal moment preciseras. Först och främst måste utredningen granska de strukturer som i dag existerar för val av studentrepresentanter till olika organ vid landets lärosäten, presentera alternativ för en frivillig kårverksamhet samt i övrigt föreslå nya former för studentinflytandet. Utredningen skall lämna förslag på hur studentinflytandet över den akademiska och studiesociala kvaliteten kan vidareutvecklas vid ett avskaffande av obligatoriet. Studenternas möjlighet att bedriva utbildningsbevakning skall särskilt belysas. Härvidlag skall särskild hänsyn tas till frågan om studentkårernas oberoende gentemot lärosätena. Utredningen skall vidare granska och lämna förslag på framtida definitioner och avgränsning av studentkårernas kompetens. I arbetet med att finna nya former för studentinflytande skall behovet av kontinuitet beaktas.
Utredningen skall också studera de nuvarande reglerna för beskattning av landets kårer och nationer och beakta de frågor kring momsredovisning, fastighetsbeskattning och beskattning av verksamheter som kan komma att bli aktuella vid ett avskaffande av obligatoriet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas förhållandena för nationerna vid Lunds universitet och Uppsala universitet och hur dessa nationers studiesociala kvalitet fortsatt skall kunna upprätthållas vid ett avskaffande av obligatoriet. Utgångspunkten skall vara att dagens kårer och nationer inte missgynnas skattemässigt när obligatoriet avskaffas.
Vad som ovan anförts om ett avskaffande av kårobligatoriet bör ges regeringen tillkänna.
Högskolorna bedriver i flera fall myndighetsutövning i förhållande till studenterna, vad beträffar antagning, examination, beviljande av studieuppehåll, rätt att fullfölja utbildning, rätt till omtentamen, byte av examinator, tillgodoräknande av poäng med mera. Högskolornas lokala regelverk måste ses över oftare av JO och Högskoleverket. Regler som rör studieuppehåll, antagning och rätten att genomgå prov bör också regleras i högskoleförordningen på ett tydligare sätt. Högskolornas lokala regelverk finns inte alltid sammanställda eller tillgängliga vilket lett till stora skillnader i praxis mellan olika högskolor och mellan olika delar av samma högskola, vilket kan vara svåröverskådligt för den enskilde studenten. Givetvis bör högskolorna vara skyldiga att dokumentera sin praxis och också motivera alla beslut skriftligt. Det bör ankomma på regeringen att göra erforderliga förändringar av högskoleförordningen för att garantera detta. Vad som ovan anförts om ett förtydligande av högskoleförordningen för att säkra studenternas rättssäkerhet bör ges regeringen tillkänna.
Centerpartiet välkomnar det faktum att regeringen har agerat för ökad rättssäkerhet för studenter i form av att även studenter skall omfattas av diskrimineringslagstiftningen. För att skapa klarhet i de rättigheter och skyldigheter man som student har och för att tydliggöra studentens rättsliga ställning kan det finnas skäl att inrätta en funktion som studentombudsman. Det har redan visat sig att den s.k. likabehandlingslagen är tandlös, eftersom det inte finns någon sanktionsmöjlighet mot de lärosäten som inte följer lagen. Centerpartiet anser att lagen om likabehandling måste åtföljas av lämpliga sanktionsmöjligheter. Förslag på hur sanktionsmöjligheterna skall utformas bör ges i uppgift till regeringen att återkomma med. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Även om en stor del av de hyresbostäder som byggs är specialbostäder för exempelvis studenter skulle nybyggnationen av studentbostäder behöva vara mer omfattande. Bostadssituationen för landets studenter är alarmerande. Vid starten av höstterminen 2004 saknades det drygt 60 000 studentbostäder. Centerpartiet anser att inriktningen på bostadspolitiken bör vara att helt komma bort från subventioner av olika slag. För att kunna minska bristen på studentbostäder är det dock fortfarande befogat med subventioner för studentbostäder, varför investeringsstödet ska permanentas. För yrkande i detta avseende hänvisas till Centerpartiets bostadsmotion 2004/05:Bo235.
Regeringen har ett ansvar för att tillsammans med de kommuner som har högskolor och universitet forma en strategi för hur studentbostadstillgången skall säkras framgent. Användningen av de resurser som avsatts för att stimulera nybyggnation av studentbostäder bör avgöras genom dessa diskussioner. Regeringen bör få i uppdrag bjuda in berörda kommuner, högskolor och studentkårer till överläggningar om hur bostadssituationen för studenter skall hanteras framgent. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Då en högskola eller ett universitet får fler platser ökar givetvis behovet av studentbostäder. Kommunen måste ha med detta i planeringen istället för att lämna de studerande med ett tröstlöst sökande efter bostad. Därför anser vi att kommunen skall ha ett bostadsförsörjningsansvar vid ökat antal studieplatser. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Utbildningen måste ges ett sådant innehåll att individen efter avslutade studier - av olika längd - kan ges utbildningsbevis eller examina som har ett tydligt och väl känt meritvärde på såväl den nationella som den internationella arbetsmarknaden. Omvänt måste det svenska högskoleväsendet bli mer flexibelt vad gäller att tillgodoräkna utbildningar från utländska lärosäten. Därför måste ett väl fungerande tillgodoräknande, ett ekvivalveringssystem av utländsk utbildning, finnas för att kvalitetspröva såväl det svenska som det utländska kursutbudet.
Bolognaprocessen eftersträvar att utveckla det europeiska samarbetet inom högre utbildning i syfte att främja studenternas rörlighet över gränserna. Sverige bör också på nationell nivå agera för att främja detta syfte. Till exempel bör den svenska grund- och forskarutbildningen delas upp i nivåer, men man får samtidigt inte försämra förutsättningarna för forskningen genom att korta ner forskarutbildningen. Därutöver kommer betygssystemet att förändras och det är viktigt att detta inte görs förhastat, innan alla effekter har genomlysts. Centerpartiet understryker dock vikten av att Sverige arbetar för att betygen fortsatt skall vara målreleterade, dvs. vara ett "kvitto" på att den studerande uppnått en viss kunskaps- och färdighetsnivå inom ämnesområdet. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Centerpartiet värnar om flexibiliteten i utbildningssystemet. Bolognaprocessens effekter får inte resultera i att det blir svårare att växla mellan arbetsliv och högre studier. Ett treterminssystem för svenska universitet och högskolor, i likhet med vad som i dag redan finns i vissa europeiska länder, skulle möjligen underlätta rörligheten för studenterna. Det är därför nödvändigt att det utreds vidare vilka effekter ett treterminssystem skulle få för studenter, forskare och lärare.
EU:s ministerråd har genom direktiv 89/48 fattat beslut om principen om ömsesidigt erkännande av professionella utbildningar som varat minst tre år. Direktivet bygger på grundtanken att medlemsstaterna skall lita på varandras utbildningssystem. Möjlighet ges dock att kräva ett lämplighetsprov eller prövotid i maximalt tre år i vissa fall när utbildningarna skiljer sig mellan staterna. Principerna om ömsesidigt erkännande av professionella utbildningar öppnar dörren för en spännande utveckling på utbildningsområdet som även kommer att få bäring på framtidens karriärvägar och arbetsmarknad. Följaktligen måste utvecklingen även följas upp i den svenska utbildningspolitiken. Det svenska systemet måste både sträva efter en harmonisering, och förbereda studenterna för den europeiska konkurrensen och de möjligheter som direktivet för med sig.
Centerpartiet menar att distansutbildning har en stor och viktig funktion att fylla allt eftersom det livslånga lärandet ökar i betydelse. Inrättandet av Nätuniversitetet är därför mycket värdefullt. För att högskolor och universitet ska fortsätta sina satsningar och kontakter med Nätuniversitetet krävs det dock att det satsas resurser på detta. Distansutbildning som utbildningsform är värdefull, speciellt för studerande som av familje- eller arbetsmarknadsskäl inte kan flytta till den ordinarie högskoleorten. Hälften av distansstudenterna är över 25 år. Distansutbildningar har även öppnat upp för lokala lärcentra, som samlar studenter på mindre orter till studier på distans från lärosätet. Vi ser dock att det krävs betydande insatser för att utveckla pedagogiska former som gör distansutbildningarna till en fullgod lärandemiljö. Vad som ovan anförts om värdet av distansutbildning, Nätuniversitetet och lokala lärcentra samt behovet av vidareutveckling av dessa bör ges regeringen tillkänna.
Distansutbildning kräver en mycket omsorgsfull organisatorisk, pedagogisk och teknisk planering. Att kommunikationen mellan deltagarna fungerar är naturligtvis också viktigt. Centerpartiet menar att kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör ges i all lärarutbildning och vidareutbildning för lärare. Kurserna bör inte vara frikopplade från övriga kurser utan tvärtom integrerade i de ordinarie kurserna. Motivet bakom en sådan integrering är tron på att tekniken skall användas som ett hjälpmedel i ett pedagogiskt sammanhang. En anpassning av lärarutbildningen till ett IT-samhälle innebär en förändring i hur lärarutbildare, studerande, mentorer och andra intressenter arbetar tillsammans i samverkande skolor. Viktigt är också utvecklingen av nya sätt att tänka, och att administrativa och tekniska strukturer anpassas till det nya samhället.
Likvärdiga kvalitetskrav som ställs på traditionell högskoleutbildning måste ställas på distansutbildning. Det innebär, förutom att innehållet skall vila på vetenskaplig grund, att det ocksåär nödvändigt att anpassa undervisningsformen till de studerandes villkor och behov. Likasåär tillgången till kvalificerad studievägledning ett viktigt kvalitetskrav även för distansstuderande.
Exempel pååtgärder som krävs för att vidareutveckla distansutbildningen är:
Högskoleverket bör ges i uppdrag att särskilt granska kvalitetsarbetet inom distansutbildningen vid sina ordinarie ämnesutvärderingar.
Likvärdiga kvalitetskrav som ställs på traditionell högskoleutbildning måste ställas på distansutbildning.
Kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör ges i all lärarutbildning och vidareutbildning för lärare.
Teknisk utrustning har ofta vållat problem i samband med distansutbildning. Problemen har legat i bristande teknik, i studenternas kunnande och ibland har problemet i huvudsak legat hos utbildningsanordnarna. Elektroniska kommunikationsmöjligheter till rimliga priser är en avgörande förutsättning för distansstudier. En snabb utbyggnad av den digitala infrastrukturen måste därför prioriteras. I väntan på ett nationellt fibernät kommer andra tekniker behövas och en rimlig åtgärd är att införa enhetstaxa för elektroniska anslutningar. Det är även viktigt att kraven på tekniken läggs på rätt nivå och att det finns tillgång till teknisk support. Centerpartiet har tidigare krävt bredbandsutbyggnad i hela landet och vårt krav tål att upprepas inte minst för att möjliggöra distansstudier.
Forskningspolitiken ska ha sin utgångspunkt i att varje människa har en vilja att söka kunskap och få svar på de stora frågorna. Människans sökande efter ny kunskap och ny tillämpning av kunskapen leder till att individen utvecklas och finner en identitet. Forskningsresultaten är också en viktig drivkraft för samhället och mänsklighetens utveckling. Exempelvis så hjälper forskningen till att förbättra sjukvården och man finner effektivare reningsmetoder för miljöfarliga utsläpp. Även lärosätet och regionen har stor nytta av forskningen och Centerpartiet menar att kommersialiseringen av forskningsresultaten är en viktig motor även för regionens utveckling. Tillämpningen av forskningsresultaten kan ibland användas till icke önskvärda syften, varför det måste kopplas moraliska aspekter till all forskning, oavsett område.
Grundforskning, tillämpad forskning, tvärvetenskaplig forskning och specifik ämnesforskning fyller alla en funktion och bör existera parallellt. Forskningen bedrivs inte bara av staten utan pågår även vid produktutveckling hos företag. Men företag ägnar sig sällan åt grundforskning, utan sponsrar vanligen den grundforskning som bedrivs vid lärosätena och ägnar sig själva åt den tillämpade forskningen. Det är viktigt att samhället tillhandahåller en högkvalitativ grundforskning och ett tvärvetenskapligt perspektiv, för att möjliggöra näringslivets tillämpade forskning. Vikten av lärosätenas s.k. tredje uppgift, att samverka med det omgivande samhället, kan inte nog betonas. Grundforskningens resultat måste spridas, samtidigt som näringslivets forskning och forskningsbehov kan ge nya injektioner till grundforskningen.
Centerpartiet vill satsa mer resurser på forskning. Vi vill samtidigt stärka lärosätenas självstyre, varför forskningspolitiken bör syfta till att stärka forskarnas och lärosätenas makt över resurserna samt att fler högkvalitativa forskningsmiljöer kan byggas upp. Att de mindre och medelstora högskolorna expanderar och tilldelas fasta forskningsresurser är en självklarhet i en modern forskningspolitik. Vi vet att nya forskningsmiljöer leder in oss på nya tankebanor. Det får dock inte vara regionalpolitiken som styr tilldelningen av forskningsanslagen, varför forskningens kvalitet kontinuerligt skall utvärderas och vara vägledande för framtida prioriteringar.
Trots 90-talets reform av forskarutbildningen, finns det många forskarstuderande som lever under otrygga förhållanden. Utan en doktorandtjänst stängs dörren till många av de sociala trygghetssystemen, t ex sjukförsäkringen. Denna osäkerhet riskerar att också göra så att studieresultatet blir lidande. Centerpartiet anser därför att alla som antagits som forskarstuderande skall erbjudas en doktorandtjänst. Andra viktiga åtgärder för den studiesociala situationen är att doktoranden skall ha rätt att byta handledare samt att antalet fasta tjänster för disputerade blir fler på högskolorna och universiteten.
För yrkanden inom forskningsområdet avser vi att återkomma i samband med den aviserade propositionen angående forskning och innovation under det innevarande riksdagsåret.
Nuvarande forskarutbildningar förbereder mer för en akademisk karriär än för arbetslivet. Detta leder till att nuvarande doktorer som examinerats i Sverige oftast betraktas som ämnesdjupa specialister i näringsliv och arbetsliv. En modell att fortsätta utvecklingen av "den öppna högskolan" också för forskarutbildningsnivån, är att införa en ny doktorsexamen i Sverige, baserad på ett koncept som i flera länder brukar benämnas "Professional Doctorate". En forskarutbildning som skall leda till denna examen, skall ske i nära samarbete med näringsliv och arbetsliv, samt också involvera dessa i själva utbildningsprocessen. En sådan ny doktorsexamen är en möjlighet att, i högre grad än vad dagens forskarutbildning medger, tillgodose näringslivets och arbetslivets behov av välutbildade medarbetare som har generalistkompetens inom ett bredare forskningsområde. Vidare kan ett nära samarbete med arbetslivet också gällande forskarutbildningsnivån på ett naturligt sätt bidra till att integrera den kunskapsutveckling som sker utanför det akademiska samhället i den forskning och utveckling som sker vid universitet och högskolor.
Införande av denna nya typ av forskarutbildning innebär att man inte bara beaktar de rent vetenskapliga aspekterna i forskarutbildningen, utan också vad som kan kallas "beprövad erfarenhet". De medicinska, odontologiska och vårdvetenskapliga områdena vilar redan på båda dessa grunder - vetenskap och beprövad erfarenhet. Även andra viktiga aspekter, såsom ledarskap, etik samt kommunikativa färdigheter, skulle kunna ingå som obligatoriska moment i en sådan forskarutbildning.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Sofia Larsen (c) |
|
|
Håkan Larsson (c) |
Birgitta Sellén (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Kenneth Johansson (c) |
Jan Andersson (c) |