Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förlängning av doktorand- och meriteringstjänster vid föräldraledighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av regelverken kring tillsättning av akademiska tjänster och meritvärdering.
Allt fler kvinnor går vidare till högre studier och allt fler kvinnor väljer också att doktorera. Trots detta finns det få kvinnor på högre akademiska tjänster. De kvinnor som går vidare efter sin doktorandtid stannar oftare än männen bara en kort tid vid högskolan. Detta tapp av kvinnor inom forskningsvärlden är olyckligt ur en jämställdhets aspekt men framför allt därför att detta innebär att universiteten förlorar duktiga forskare. En orsak kan vara att unga forskare startar sin karriär under samma period i livet som de bildar familj och detta påverkar kvinnors karriär mer än mäns.
Det är viktigt att kunna kombinera en forskarkarriär med föräldraskap. För en forskare är de meriter som erhålls under doktorandtiden och under tidsbegränsade meriteringstjänster, till exempel post doc och forskarassistent, mycket viktiga. Efter en tid som föräldraledig kan det ta tid att komma in i forskningsarbetet igen. Det borde därför vara rimligt att få förlängd tid för doktorandstudier eller i meriteringstjänsten efter föräldraledigheten. Förslagsvis kunde tjänsten förlängas med en månad extra för varje månad av föräldraledighet som tas ut upp till och med sex månaders ledighet. Om tjänsten är finansierad via Vetenskapsrådet eller Vinnova bör dessa efter ansökan stå för merkostnaden som detta innebär. Riksdagen bör uppdra till regeringen att komma tillbaka med förslag om hur ovanstående kan genomföras.
Den lagstiftning och de avtal som styr anställningsförhållandena på universiteten har ändrats kraftigt under de senaste åren. Många av förändringarna är positiva men de kan också ha negativa effekter. Kraven på att inte tillåta allt för långa tidsbegränsade anställningar eller vikariat har blivit tydliga. Införandet av de nya befordringsprofessurerna är ett annat exempel. Många hoppades att det senare skulle leda till en ökad andel kvinnliga professorer. Tyvärr har detta inte varit fallet utan det är vanligare att manliga lektorer ansöker om att bli befordrade än att kvinnliga lektorer gör det. Det är dessutom troligt att införandet av befordringsprofessurerna leder till att färre tjänster utlyses som professurer och fler tjänster utlyses som lektorat. Detta i kombination med strängare regler kring anställningsregler kan riskera att färre högre tjänster kommer att prövas enligt normal konkurrensutsatt tjänstetillsättning. Detta missgynnar ofta dem som är utanför de inre akademiska cirklarna, såsom kvinnor och invandrare.
Ett annat problem är en högre grad av extern finansiering. Det leder dels till osäkra tillfälliga tjänster, dels till en konflikt mellan möjligheten att söka egna medel och reglerna för tillsättning av tjänster. Nuvarande regelverk gör det i princip möjligt för en person att söka och erhålla medel för ett projekt och tillhörande tjänst för att sedan förlora tjänsten till en mer meriterad kollega. I praktiken sker naturligtvis inte detta men det innebär ibland att tjänstetillsättningen sker med tveksamma motiveringar. Allt detta pekar på att det krävs en genomgång av regelverket kring tillsättning av akademiska tjänster. Riksdagen bör uppdra till regeringen att göra en sådan genomgång. I denna genomgång bör man också studera hindren för kvinnors akademiska avancemang och hur meritvärdering av andra tjänster än akademiska tjänster underlättas. Man bör också studera hur man skall utvärdera och uppgradera tredje uppgiften inom meriteringsgranskningen.