Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete bör vara demokrati samt att en sådan omläggning av biståndspolitiken också kan få konsekvenser för de humanitära behoven.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det humanitära biståndet ej skall vara beroende av enskilda länders vilja till politiska reformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s kontor för humanitärt bistånd, Echo, bör fungera som en samordningsplattform för medlemsstaternas humanitära bistånd vid stora humanitära katastrofer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det humanitära biståndet ej skall användas till att finansiera långsiktiga biståndsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ta initiativ till en internationell strategi för att säkerställa humanitärt arbete i totalitära och odemokratiska länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av och förslag för att stärka skyddet för humanitär personal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sida fr.o.m. 2005 återigen bör ges samma begränsade rätt som tidigare att omfördela medel mellan sina anslagsposter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra gåvor till ideella organisationer som jobbar med internationellt bistånd avdragsgilla för privatpersoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i framtiden bör redogöra för kriterierna avseende prioriteringarna för det humanitära stödet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör framhålla vikten av preventivt fokus i återuppbyggnadsarbete.
I regeringens skrivelse (2004/05:52) redogörs för den svenska politiken för humanitärt bistånd vad gäller mål, utgångspunkter och verktyg.
Jordbävningen i iranska Bam, folkmordet i Sudan och senast flodvågskatastrofen i Sydostasien - mänskligt lidande på grund av väpnade konflikter och naturkatastrofer fortsätter att prägla vår värld. Katastrofer och konflikter slår hårt, och drabbar särskilt de mest sårbara befolkningsgrupperna, framförallt barn, äldre och kvinnor. Enligt Röda Korset skördar varje katastrof i de minst utvecklade länderna tio gånger fler dödsoffer än i de mest utvecklade. I katastrofernas och konflikternas spår uppkommer ofta hungersnöd och epidemier som utgör allvarliga hot mot människors hälsa. I väpnade konflikter fungerar dessutom civila ofta som direkta måltavlor för det skoningslösa våldet. Vidare räknar FN:s flyktingorgan, UNHCR, med att det i dag finns närmare 20 miljoner flyktingar i världen. Det innebär att en av tre hundra som lever i världen befinner sig på flykt.
För Sveriges del bör kampen för att rädda liv, lindra nöd och bidra till att skydda de mänskliga rättigheterna utgöra en mycket viktig del av vår biståndspolitik. Vi bör satsa på olika former av humanitärt bistånd, såsom katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet. Sverige måste även i fortsättningen vara berett att göra omfattande humanitära insatser oavsett var tragedierna inträffar. Under 1990-talet och början på 2000-talet har det svenska biståndet varit utsatt för kraftiga nedskärningar, vilket också drabbat det humanitära biståndet. Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med cirka 30 % när det gäller faktiska biståndsutbetalningar. Folkpartiet är kritiskt till nedskärningar av denna typ. Biståndet är ett område som använts och fortfarande används som budgetregulator när regeringen står inför akuta problem att klara statens utgiftstak.
En mer omfattande diskussion om det svenska utvecklingssamarbetet förs i Folkpartiets kommittémotion 2004/05:U226, vilken väcktes under allmänna motionstiden. Denna motion utvecklar kompletterande ståndpunkter.
Folkpartiet menar att demokrati bör vara det övergripande målet för den svenska politiken för global utveckling och har under lång tid drivit denna ståndpunkt. En förändring av biståndspolitiken i denna riktning skulle också kunna få konsekvenser för de humanitära behoven. En biståndspolitik som har demokrati som övergripande mål, kan undanröja orsakerna till konflikter och svält och därmed undvika mänskligt lidande. Genom demokratins inneboende strukturer och mekanismer främjas respekt för mänskliga rättigheter, miljöförstöring kan motverkas och påtvingade internationella och nationella befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras. Krigsriskerna mellan länder minskar.
Det är numera en allmänt erkänd och empiriskt belagd erfarenhet att demokrati är det bästa sättet att bekämpa uppkomsten av akut hungersnöd och därmed även kvardröjande fattigdom. Nobelpristagaren Amartya Sen har i sin och Jacques Drèzes forskning visat att akut hungersnöd aldrig inträffat i något land med relativt fria medier. Det bör emellertid påpekas att det humanitära biståndet inte skall vara beroende av enskilda länders vilja till politiska reformer. Dock bör det humanitära biståndet i totalitära stater så långt det är möjligt kanaliseras genom FN eller andra erkända internationella organisationer och inte via regimen.
Regeringen påpekar i sin skrivelse att det större behovet av humanitär hjälp har resulterat i en ökning av antalet aktörer och organisationer. Av detta drar regeringen slutsatsen att det föreligger ett större behov av att samordna det internationella humanitära biståndet, vilket Folkpartiet instämmer i. Regeringen nöjer sig emellertid med detta konstaterande. Vi saknar sålunda en redovisning av hur dagens samordning sker, både på internationell nivå och EU-nivå. Vi hade ocksåönskat en redogörelse för bristerna och möjliga förbättringar av denna samordning.
Den europeiska unionen är väldens största biståndsgivare. Folkpartiet menar att det är av största vikt att EU:s nödbistånd samordnas bättre med det bistånd som länderna ger nationellt för att säkerställa effektivitet. Vi menar att EU:s kontor för humanitärt bistånd, Echo, bör kunna fungera som en samordningsplattform för medlemsstaternas nödhjälpsinsatser vid stora humanitära katastrofer. Detta kan avse en inventering av vilka resurser som finns tillgängliga och vilka behov som föreligger, och fungera som ett komplement till den samordning av internationell katastrofhjälp som sker inom FN. Det kräver att Echos kapacitet förstärks. Regeringen bör ta initiativ på EU-nivå för att få till stånd en förändring i denna riktning. Emellertid bör det påpekas att medlemsstaterna själva fortsatt skall besluta om det nationella biståndet.
Det är också av stor betydelse att humanitära insatser anpassas till de förhållanden som råder på plats, vad gäller mottagarländernas egna resurser och kapacitet. Minst lika viktigt är beredskap för de hinder det humanitära biståndet kan stöta på i politiskt instabila eller totalitära och odemokratiska länder. Exempelvis förekommer att mattransporter hindras eller att regimer utnyttjar nödbistånd för att berika sig själva ekonomiskt eller för att stärka sin politiska makt. För att säkerställa ökad effektivitet anser Folkpartiet att det bör införas verksamma övervakningsmekanismer så att det humanitära biståndet (såväl det bilaterala som det multilaterala) bättre kan nå fram till de människor som hjälpen riktar sig till.
Vi menar därför att en strategi för internationellt humanitärt arbete i totalitära och odemokratiska regimer bör utvecklas, och att den svenska regeringen i samråd med internationella organisationer bör ta initiativ till att en sådan plan arbetas fram, så att förutsättningarna för att hjälpen skall komma de drabbade till del förbättras.
Folkpartiet önskar även lyfta fram frågan om vilken instans som bör fatta beslut om finansiellt stöd till humanitära organisationer. Med anledning av hur viktigt det är att fatta snabba beslut vid allvarliga katastrofsituationer menar vi att det bör vara möjligt för berörda myndigheter (företrädesvis Sida och Räddningsverket) att få befogenhet och resurser att fatta beslut om finansiella bidrag för genomförande av biståndsinsatser, då de besitter en bred kompetens. Detta istället för att beslutet om bidraget först måste behandlas av regeringen. Detsamma bör gälla beslut om medverkan av statlig egendom och personal vid humanitära biståndsinsatser.
I takt med att antalet konflikthärdar i världen blir fler, har utsattheten ocksåökat för hjälparbetarna på fältet. De har på många platser blivit måltavlor för terrorism i form av kidnappningar och bombattacker, vilket i längden gör hjälpen omöjlig i flera områden. I Darfur i västra Sudan har ett flertal bilkonvojer attackerats under hösten och Läkare utan gränser är i själva verket den enda organisation som bedriver verksamhet i området. I Afghanistan har samma organisation lämnat landet efter att fem medarbetare dödats under sommaren 2004, och i Irak är säkerhetsläget fortfarande mycket allvarligt med kidnappningar och mord på hjälparbetare. Listan på områden där det på grund av våldet är näst intill omöjligt att bedriva humanitär hjälp, kan tyvärr göras mycket längre.
De allvarliga säkerhetshoten bidrar till att hjälporganisationerna nekas tillträde till offren och att de får allt svårare att nå fram med mattransporter och dylikt. I värsta fall kan detta leda till att organisationer tvingas lämna ett land med hänvisning till säkerhetsläget. Mot bakgrund av allvaret i situationen är det förvånande att regeringen inte berör denna problematik i sin skrivelse.
Med anledning av det ovan sagda menar vi att personalens skydd bör förbättras och föreslår därför att ställningen för humanitär personal i internationell rätt stärks och att regimer pressas till respekt för denna rätt, att samordningen med olika aktörer stärks, att EU:s särskilda snabbinsatsstyrka skall kunna utnyttjas för att säkra transporten av humanitärt bistånd till bestämd ort samt att utbildningsinsatserna för humanitär personal förbättras. Sverige bör inom FN, EU och andra internationella fora ta initiativ till att så sker.
Den fruktansvärda flodvågskatastrofen i Sydostasien har skördat hundratusentals liv och miljoner individer har mist hem och näringar. Men mitt i all förtvivlan är det också glädjande att svenska folket visat oerhörd generositet genom att skänka långt över en halv miljard kronor för att hjälpa den drabbade lokalbefolkningen. Även stora summor statliga biståndspengar har sänts till regionen.
Regeringen har dock i dagsläget inte aviserat några extra pengar för flodvågskatastrofens offer. Kommer inte ett sådant förslag i vårens tilläggsbudget, betyder det att de statliga medel ur den ordinarie biståndsbudgeten för humanitära insatser som nu används till katastrofen i Sydostasien drabbar exempelvis svältande på Afrikas horn. Även mer långsiktiga biståndsinsatser kan behöva senareläggas och beredskapen för att hantera ytterligare större katastrofer under 2005 minskar.
En rad åtgärder skulle kunna effektivisera det humanitära biståndet. I nuvarande system finns två problem. Som bekant följer inte naturkatastrofer eller humanitära tragedier kalenderår och därför behöver biståndet kunna möta akuta behov bättre.
Från och med 2004 års regleringsbrev kan Sida inte längre direkt omfördela medel mellan olika anslagsposter vid kriser utan att först tillfråga regeringen. Detta fördröjer biståndsaktioner och den ekonomiska flexibiliteten försvinner. Vi föreslår därför att Sida från och med år 2005 återigen ges samma begränsade rätt som tidigare att omfördela medel mellan sina anslagsposter. Medel för humanitärt bistånd som inte behövt förbrukas ett år borde dessutom kunna föras över till nästa år. Därmed skulle staten kunna skapa en "fond" för humanitärt bistånd där outnyttjade medel kan sparas för akuta humanitära katastrofer. Vad gäller det senare avser Folkpartiet att återkomma i samband med regeringens ekonomiska vårproposition.
Regeringen och dess stödpartier har under senare år mer och mer missbrukat det svenska budgetsystemet. Den marginal som skall vara till för oförutsedda händelser och utgifter förbrukas redan innan budgetåret börjar till planerade utgifter, samtidigt som okontrollerade utgiftsökningar på vissa områden inte hanteras. Det långsiktiga biståndet får ständigt agera dragspel för att kompensera regeringens bristande budgetkontroll. I slutet av 1990-talet fick Sida en kraftig utgiftsbegränsning och biståndet nådde i praktiken "skammens gräns", 0,7 % av BNI. Verksamheten bromsades upp, projekt ställdes in och ryckighet blev följden. Ett trovärdigt bistånd förutsätter stabilitet och förutsägbarhet i spelreglerna. Trots detta fick Sida senast i juni 2004 en plötslig utgiftsbegränsning på 1,1 miljarder kronor. Det bistånd som riksdagen beslutat om i statsbudgeten fick inte användas.
Det viktigaste för att ändra detta är naturligtvis att följa budgetlagens intentioner om budgetmarginalens storlek såväl som att överskridanden i första hand skall hanteras genom neddragningar inom samma utgiftsområde.
Dessa reformer är viktiga då de minskar regeringens möjligheter att utnyttja biståndet som budgetregulator och nyckfullt frysa medel, vilket direkt drabbar världens utsatta.
Regeringen slår i sin skrivelse fast följande: "För att minska sårbarhet mot nödlidande skall regeringen även bekosta insatser för beredskap mot och förebyggande av skadeverkningar från främst naturkatastrofer ." Det väcker funderingar kring om t.ex. ett varningssystem för s.k. tsunamier skall bekostas med biståndsmedel ämnade för katastrofinsatser. De humanitära behoven är alltid stora. Långsiktiga utvecklingsinsatser bör därför finansieras av ordinarie biståndsbudget. Exemplet ovan illustrerar sålunda behovet av att klargöra gråzonen mellan kortsiktigt humanitärt bistånd och bistånd på längre sikt.
Den frivilliga biståndsverksamheten betyder mycket. Först och främst är den viktig för att den ofta kan bedrivas närmare folket i mottagarlandet än statlig biståndsverksamhet kan komma. I vissa fall är frivilliga hjälparbetare den enda vägen att förmedla utländskt bistånd. Dessa människor drivs av ett starkt ideellt engagemang och åstadkommer ofta stora resultat med förhållandevis små resurser. Den frivilliga hjälpen är också viktig för att förankra den internationella solidariteten hos svenska folket.
Fadderbarnsverksamhet, Röda Korset, Amnesty, Rädda Barnen och Diakonia är exempel på verksamheter och organisationer som inte bara gör fantastiska insatser i fjärran länder utan också för in tredje världen i vår svenska vardagsverksamhet.
Miljoner människor i Sydostasien har drabbats av den fruktansvärda flodvågskatastrofen. Svenska folket har som aldrig tidigare uppvisat en stark generositet genom att donera pengar till de lidande offren. Den svenska regeringen borde också fortsatt stimulera solidariteten genom att göra gåvor till ideella organisationer som jobbar med internationellt bistånd avdragsgilla för privatpersoner.
Folkpartiet anser att det är dags att stimulera ett ännu kraftigare frivilligt resursflöde från Sverige till behövande människor på andra kontinenter. En avdragsrätt av denna typ finns i ett flertal andra länder, såsom Danmark, Finland, Belgien, Holland, Frankrike, Kanada och USA.
Det bör understrykas att humanitärt stöd måste fördelas efter strikt humanitära principer. Behoven måste styra hjälpen dit den behövs allra mest. Neutrala bedömningar måste ligga till grund för besluten, inte massmediernas uppmärksamhet eller populism, vilket de flesta regeringar inte är sena att understryka. Studier (t.ex. rapporten Ignorerade kriser, bortglömda människor, presenterad av Läkare utan gränser, maj 2003) visar dock att det i vissa fall finns en korrelation mellan mediernas bevakning av en kris och andelen humanitärt bistånd som fördelas till samma land, ett fenomen som ibland kallas CNN-effekten. Det kan också vara förklaringen till att t.ex. DR Kongo, där tiotusentals människor dör varje månad till följd av bristsjukdomar och svält, får långt mindre av världens bistånd än Irak.
Oro har också uttryckts för att katastrofen i Sydostasien skulle kunna leda till detta och att området skulle få bistånd på bekostnad av exempelvis det svårt drabbade Sudan eller det oroliga Kongo. Ytterligare en farhåga är att de generösa biståndslöftena från världens länder inte infrias, något som senast drabbade iranska Bam efter den stora jordbävningskatastrofen i fjol. Endast några procent av det utlovade biståndet har betalats ut.
Mot bakgrund av detta menar vi att regeringen i internationella sammanhang ständigt bör påtala vikten av neutrala bedömningar i fördelningen av det humanitära biståndet och ett fortsatt engagemang, även efter det att kamerorna stängts av. Av den anledningen föreslår vi att regeringen föregår med gott exempel och i denna skrivelse i framtiden redogör för kriterierna rörande prioriteringarna för det humanitära stödet.
Insatser efter t.ex. en naturkatastrof handlar på längre sikt även om insatser för återuppbyggnad av bostäder och andra faciliteter. Biståndsinsatserna vad gäller återuppbyggnad behöver fungera även preventivt, dvs. att man bistår i att lära av andra länders kunskaper kring säkrare livsmiljöer. Det kommer aldrig att räcka med tsunamivarnings- och jordbävningsvarningssystem. Folk skadas och dör av följdkonsekvenser såsom att man återuppbygger på samma ställe, ofta med samma risk. Mot bakgrund av detta beklagar vi att denna viktiga aspekt av återuppbyggnad går förlorad i regeringens skrivelse.
Vid återuppbyggandet bör fokus ligga på preventiva åtgärder mot nya katastrofer, i enlighet med FN Habitats program Disaster Management Programme (DMP). Sålunda menar vi att Sverige borde framhålla vikten av preventivt fokus vid återuppbyggnad. Detta skulle även gynna försörjningen och i sin tur på sikt underlätta fattigdomsbekämpningen lokalt genom t.ex. ökad turism.
|
Stockholm den 17 januari 2005 |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
Cecilia Wikström (fp) |
|
Allan Widman (fp) |
Gabriel Romanus (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |