Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att forskningen behöver intensifieras kring naturkatastrofer och deras orsaker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringar och deras konsekvenser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre samordning av den internationella beredskapen för större katastrofer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige (via FN och EU) skall arbeta för att utveckla systemet för "tidig varning".
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering och försoningsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mer resurser behövs till humanitära insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en ny funktion i Rosenbad som skall kunna agera i allvarliga krissituationer.
Alla människor har samma höga och unika värde. Denna övertygelse är en viktig utgångspunkt för den kristdemokratiska synen på vårt ansvar för omvärlden och för våra relationer till de miljontals människor, som i dag tvingas leva i absolut fattigdom. Denna syn på människans värde är en grund för solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Den ställer den enskilda människan i centrum och värderar varje individ lika högt oavsett etnisk härkomst, kön, ålder, social ställning eller andra annars åtskiljande faktorer. Den innebär också en stark tro på den enskilda människans förmåga och möjligheter att bygga upp goda levnadsförhållanden om diskriminerande hinder undanröjs.
Mitt i de storskaliga förändringsprocesser, som är nödvändiga för att de fattigaste länderna skall kunna utveckla bättre fungerande demokratiska och ekonomiska strukturer, är det viktigt att hålla den enskilda människans situation i fokus. Måttet på utveckling får inte bara vara förändringar på makroplanet. Den fråga som måste styra utvecklingsinsatserna är: får de enskilda kvinnorna, barnen och männen det bättre? Förändras deras livssituation i positiv riktning i fråga om hälsovård, utbildning och tillgång till livsmedel? Förbättrad utbildning för flickor och kvinnor är en nyckelfaktor för en framgångsrik utveckling. Endast en utvecklingspolitik, som förmår sätta den enskilda människan i centrum och lyckas göra vardagen för de många familjerna, småbönderna, hantverkarna, skolbarnen etc. bättre, är värd sitt namn.
Respekten för de mänskliga rättigheterna är en naturlig konsekvens av den kristdemokratiska människosynen. Det är en principfråga för oss kristdemokrater att arbeta för att respekten för dessa rättigheter ständigt utvidgas. Därtill finns det utvecklingsmässiga skäl att främja deras tillämpning. Ett lands möjlighet till utveckling har samband med hur de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Demokratiska uttrycksmöjligheter, respekt för oliktänkande och ett tolerant samhällsklimat främjar personliga initiativ och förverkligandet av kreativa idéer. Förtryck, tvång och diskriminering har motsatta effekter.
U-ländernas möjlighet att delta i världshandeln har avgörande betydelse för deras förmåga att skapa egna resurser för sin utveckling och för att komma ur den ekonomiska krisen. Viktiga inslag i den tillväxtskapande processen är privatisering av jordbruket, avskaffande av statlig priskontroll, stimulering av småföretagsverksamhet samt skapandet av en god balans mellan den statliga och privata sektorn. Det är viktigt att bistå de fattigaste länderna med betalningsbalansstöd och skuldlättnadsåtgärder, för att stödja reformer som möjliggör ekonomisk tillväxt. Dessa åtgärder bör kombineras med satsningar på en rad områden: investeringar i infrastruktur, ökat sparande, grundläggande utbildning och hälsovård, miljöförbättringar och stärkande av kvinnans ställning. Inte minst viktigt är att utveckla de fattiga ländernas förvaltningar och samhällsinstitutioner för att dessa länder skall kunna utveckla och föra en god ekonomisk politik. Sverige bör verka för kraftiga skuldlättnader för de fattigaste, skuldtyngda länderna. Åtgärderna bär omfatta alla typer av skulder, dvs. multilaterala, bilaterala (offentliga) och kommersiella skulder.
Naturkatastrofer och konflikter under senare år har med stor tydlighet visat behovet av en väsentligt stärkt beredskap för stora humanitära kriser. Insatser behövs på flera plan. För det första krävs en förstärkning av kapaciteten för att hantera katastrofer i de värst drabbade länderna. För det andra behöver forskningen intensifieras kring naturkatastrofer och deras orsaker. Fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess konsekvenser är viktigt. Bättre samordning krävs för den internationella beredskapen för större katastrofer.
Vid väpnade konflikter är brotten mot de mänskliga rättigheterna oftast som värst, och det är då som den civila befolkningen drabbas hårdast. Därför är det nödvändigt med ett omfattande internationellt bistånd som kan värna människoliv och lindra de humanitära följderna av väpnade konflikter.
FN har en övergripande ledningsuppgift för att samordna internationella insatser och att arbetet fortgår för att utveckla systemet för "tidig varning". Särskilda varningsrutiner för humanitär samordning har utarbetats och med stöd av dessa kan snabb information om stundande katastrofer skickas till räddningstjänster och andra insatsberedda institutioner och även lämna information till allmänheten. Den internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen, som är en av de största internationella aktörerna inom naturkatastrofhantering, har också utvecklat rutiner för förvarning. Flodvågskatastrofen visar på vikten av att detta arbete fortskrider.
Kristdemokraterna anser det mycket viktigt att i detta sammanhang finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering och försoningsarbete. Biståndet bör så långt som möjligt gå via frivilligorganisationer som bättre når fram till de behövande folken.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör anslå mer medel till humanitära insatser. I 2004/05 års budgetproposition anslog regeringen 1 500 000 000 kronor till humanitära insatser och konflikthantering. Kristdemokraterna ville öka anslaget med 100 000 000 kronor.
I skrivelsen framgår att regeringen har tre verktyg för att genomföra sin politik för humanitärt bistånd. För det första bedriver regeringen opinionsbildning och diplomati. För det andra lämnar regeringen finansiellt stöd till humanitära organisationer för genomförande av humanitära biståndsinsatser. För det tredje upprätthåller regeringen en beredskap att medverka med statlig personal och egendom i genomförande eller understödjande av sådana insatser.
Regeringens mål för humanitärt bistånd är att bidra till att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet. Det är intressant att notera att "rädda liv" nämns först som mål, men när det gäller verktygen nämns "beredskap att medverka med statlig personal och egendom" sist.
Det är självklart utomordentligt viktigt att Sverige bedriver opinionsbildning och diplomati. De diplomatiska kanalerna kan många gånger vara nödvändiga för att Sverige över huvud taget ska kunna bidra med finansiellt stöd och medverkan med statlig personal, men det är viktigt att såväl Regeringskansliet som övrig statsförvaltning ger handgripliga insatser samma höga status som diplomati och opinionsbildning.
Erfarenheterna av katastrofen i Bengaliska viken visar att regeringen bör överväga att framgent nämna "beredskap att medverka med statlig personal och egendom i genomförande eller understödjande av sådana insatser" som första verktyg, därefter "stöd till humanitära organisationer" och sist "opinionsbildning och diplomati".
För att höja beredskapen, och för att Sverige snabbt ska kunna medverka med statlig personal och egendom, har Kristdemokraterna, tillsammans med Moderaterna, Centerparitet och Folkpartiet, föreslagit att en ny funktion ska inrättas som ska kunna agera i allvarliga krissituationer där berörda myndigheter och andra aktörer inte förväntas klara situationen på egen hand. Personalen ska ha gedigen utbildning och erfarenhet av krishantering. Myndighetschefer eller deras ställföreträdare knyts vid kriser till organet för att fatta avgörande beslut.
Den nya funktionen föreslås inte bli en egen myndighet utan ska arbeta på uppdrag av statsministern. Krisorganet ska hålla statsministern informerad när en kris inträffat eller är på väg att inträffa.
Det nya organet ska vara bemannat dygnet runt och placerat i Rosenbad, eller, om Rosenbad blir oanvändbart, på alternativ plats. Det krävs regelbundna övningar för att organet ska kunna fungera.
Internationella kriser ställer stora krav på samordning, och här fyller EU en viktig funktion. Tillsammans med FN:s kontor för humanitär samordning, OCHA, bör EU vidareutveckla systemet för "tidig varning" och sin förmåga att utnyttja sin krishanteringskapacitet, så att resurserna för civil krishantering snabbt kan sättas in.
Katastrofen i Bengaliska viken visade på vikten av att på mycket kort förberedelsetid kunna bistå det civila samhället med extra resurser. Sverige skulle, gärna under EU:s samordning, kunna bidra med transportflygplanet TS 84 Hercules. Herculesplanen kan med kort varsel användas i akuta humanitära insatser genom att fälla förnödenheter med fallskärm till otillgängliga områden.
Humanitära biståndsfällningar bör ske på begäran av FN eller på begäran av mottagarlandet.
Kristdemokraterna har som utgångspunkt att alla människor har samma höga och unika värde. Därför ska samma ansträngningar göras för att förhindra humanitära katastrofer, oavsett vart konflikten utspelar sig eller vilka etniska, politiska eller religiösa grupper som är drabbade. Humanitära insatser ska gå till dem som behöver det mest. Givarländernas ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen eller medias rapportering ska inte vara avgörande för humanitära insatser. Folkrätten och de humanitära principer som har sin grund i Genèvekonventionerna får aldrig bli ett redskap för att nå utrikespolitiska mål.
Omvärlden har visat stor generositet till de länder som drabbades av flodvågskatastrofen, vilket är glädjande. Det är viktigt att omvärlden lever upp till det som utlovats, och att omvärlden inte glömmer de många och utdragna konflikterna i bland annat Afrika.
Det pågår en mängd konflikter och humanitära kriser runt om i världen, men vi har valt att nämna tre.
Nästan hälften av Afrikas befolkning (ca 300 miljoner) lever på mindre än en dollar per dag. Om trenden fortsätter kommer Afrika att vara den enda regionen i världen med en större andel fattiga år 2015 än år 1990. Många afrikanska länder för en hopplös kamp mot avbetalningar på olika lån. De inhemska och utländska investeringar som så väl behövs för att få en ekonomisk utveckling, minskar i regionen. Länderna har hög frekvens av grova våldsbrott som ett resultat av en bristande intern säkerhet och utbredd korruption. Men generellt plågas kontinenten av dåligt politiskt ledarskap i många länder och konflikter som ofta bottnar i oansvariga ledares ambitioner. Ett etiskt ledarskap efterlyses därför i stora delar av Afrika. Hiv/aids-epidemin är en fråga som till stor del kommer att avgöra regionens framtid, liksom möjligheten att skapa fred i de många länder som drabbats av väpnade konflikter och inbördeskrig som härjar på kontinenten.
Den humanitära krisen i Darfur pågick i nästan ett år utan att omvärlden reagerade. I regeringens skrivelse framgår med all tydlighet att regeringen i sin humanitära biståndspolitik utgår från att varje stat har förstahandsansvaret att möta de humanitära behov som uppstår inom det egna landets gränser, men i de fall där staten eller andra institutioner i det utsatta landet inte vill eller kan leva upp till detta ansvar anser regeringen att utomstående organisationer och stater som är förmögna härtill har ett ansvar att lämna stöd till insatser, om möjligt med samtycke av den stat inom vars gränser behovet finns. I september år 2003 kom FN med sin första vädjan om humanitär hjälp till Darfur. Om världsamfundet - Sverige inte undantaget - hade agerat resolut tidigare, hade tiotusentals människoliv kunna räddats och ett ofattbart lidande mildrats.
Omkring två miljoner människor beräknas ha fått sätta livet till i södra Sudan, sedan kriget bröt ut 1983. Merparten av dödsoffren har krävts av svält och sjukdomar i stridernas spår. Runt fyra miljoner människor har mist sina hem.
En strimma hopp har tänts efter det att Sudans regering och SPLM-gerillan på nyårsaftonen 2004/2005 skrev under två fredsprotokoll som banar väg för undertecknandet av ett slutgiltigt fredsavtal.
I januari väntas de båda chefsförhandlarna, Sudans förste vicepresident Ali Osman Taha och SPLM-ledaren John Garang, sätta sina namnteckningar på de åtta separata överenskommelser som parterna ingått och som tillsammans utgör det allomfattande fredsavtal som befolkningen i södra Sudan väntat på i 21 år. Dessvärre omfattas inte Darfur av detta fredsavtal, men om en fred nås i södra Sudan, kan detta bana väg för fred på liknande villkor i Darfur.
Mellan åren 1998 och våren 2003 pågick ett mycket blodigt krig i Kongo-Kinshasa. Som mest var ett halvdussin länder inblandade och en mängd rebellrörelser agerade på egen hand eller tillsammans med de reguljära arméerna.
Kongo-Kinshasa har rika naturtillgångar, bland annat diamanter, olja, timmer, kobolt, koppar och andra metaller. Striderna i landet har ofta handlat om att en armé velat ta kontroll över till exempel ett gruvdistrikt. Både regeringsanställda, rebeller och utlänningar deltar i exploateringen och en stor del av inkomsterna används till vapeninköp. Rebellarméer i öster berikar sig också genom att kräva ut höga skatter och avgifter av lokalbefolkningen.
Det var ett så kallat lågintensivt krig och några fältslag utkämpades inte. Trots detta har konflikten utpekats som det som krävt flest dödsoffer efter andra världskriget. Enligt Human Rights Watch krävde kriget 3,3 miljoner människoliv. Av dessa var det få som dödades i direkta strider. Merparten var civila, ofta barn, som dog av brist på sjukvård och av andra indirekta följder av kriget.
Striderna mellan lokala milisgrupper har fortsatt även efter kriget och stora delar av Kongo-Kinshasa ligger utanför den centrala regeringens kontroll.
Inbördeskriget i Liberia bröt ut 1989. Officiellt råder vapenvila i Liberia sedan juni 2003, men ännu är freden bräcklig. Idag finns en FN-styrka på ungefär 15.000 man i landet, vars uppgift är att stödja eldupphörsavtalet och fredsprocessen, skydda civilbefolkning och FN-personal samt bygga upp den nationella säkerheten och påbörja avväpningsprocess.
Det svenska bidraget till Unmil består av en press- och informationsofficer, en samverkansofficer inom Cimic (civil-militär samverkan), en DDR-analytiker (Disarmament, Demobilization, Reintegration) samt ett förstärkt kompani (LA02) som ingår i den irländska bataljonen.
Vikten av humanitärt bistånd vid fredsbevarande operationer för att nå en nivå som leder till utveckling och som ger möjlighet till försörjning kan inte nog understrykas.
|
Stockholm den 20 januari 2005 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Alf Svensson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |