Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar både enskilt och inom den s.k. G24-gruppen för att påverka den colombianska regeringen att uppfylla sina åtaganden i enlighet med Londondeklarationen och UNHCR:s rekommendationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar för att den colombianska regeringen genomför en kvalitativ dialog med det civila samhället kring frågor om utvecklingssamarbete, mänskliga rättigheter och fredsansträngningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige uppmuntrar statliga funktionärer och folkvalda, inklusive Colombias president, att de facto vidta åtgärder som dels bidrar till ökat förtroende i samhället, dels skyddar människor från att utsättas för fara.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar för att förövare av brott mot de mänskliga rättigheterna i Colombia riktade mot människorättsförsvarare och andra aktörer i det civila samhället rutinmässigt ställs inför rätta och döms i enlighet med internationella normer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar för ett omedelbart upppsökande och frigivande av senator Ingrid Betancourt.
Vi har under de senaste åren nära följt utvecklingen i Colombia. Vi har, förutom den svenska regeringens agerande, framför allt bevakat fredsprocessen, situationen för de mänskliga rättigheterna, det civila samhällets roll och diskussionerna kring det framtida utvecklingssamarbetet. Vi uppmärksammar att vissa framsteg gjorts för att förbättra människorättssituationen i landet, men är bekymrade över att processen går långsamt och att det fortfarande finns stora problem som de colombianska myndigheterna inte på ett effektivt sätt vidtagit åtgärder mot. Vi har som utgångspunkt för denna motion tagit rekommendationerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCR) till den colombianska regeringen liksom 2003 års Londondeklaration, av vilka Sverige ställt sig bakom båda. Den colombianska regeringens ovilja att till fullo följa rekommendationerna gör fredsprocessen bräcklig. Den svenska regeringens beslut att trots denna bräcklighet erbjuda tekniskt stöd till fredsprocessen riskerar legitimera en ohållbar väg till fred och rättvisa för det colombianska folket.
Den colombianska regeringen inledde den 1 juli 2004 samtal med Autodefensas Unidas de Colombia, AUC (paramilitären). Både det colombianska civila samhället och FN har uttryckt oro över att dessa samtal sker utan att ett trovärdigt och internationellt godtagbart ramverk har slagits fast. Viktiga frågor som har lyfts fram som nödvändiga att behandlas i samtalen är exempelvis formerna för hur misstänkta förövare ska ställas inför rätta och hur upprättelse för dem som fallit offer för våldet ska ske. Dessutom är det oklart om dialogen verkligen syftar till att avveckla paramilitarismen i dess helhet eller om dess mål är att i första hand att avmobilisera soldaterna utan garantier för att paramilitarismen inte omedelbart återuppstår, om vilket det finns tidigare erfarenheter. De flesta länder inom EU (liksom inom OAS) har hittills förhållit sig avvaktande till att stödja processen i väntan på ett tydligare juridiskt och politiskt ramverk. Det svenska stödet riskerar därför att användas av den colombianska regeringen för att ge en oklar process politisk legitimitet.
2004 års uttalande av FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MRK) påminner den colombianska regeringen om vikten av att efterleva både UNHCR:s rekommendationer och Londondeklarationen. Som undertecknare av båda dessa dokument har den svenska regeringen ett medansvar för att påverka den colombianska regeringen att uppfylla sina åtaganden. Sverige har en lång tradition av att främja mänskliga rättigheter och fredsansträngningar i olika delar av världen. I Colombia stödjer Sverige bland annat UNHCR:s kontor i Bogotá och har medverkat aktivt i diskussionerna kring utvecklingssamarbetet i den s.k. G24-gruppen som bildades efter Londonmötet i juli 2003. Vi ser rekommendation 26 från UNHCR:s årsrapport 2003 som speciellt viktig för MR-situationen. I denna uppmanas den colombianska regeringen att fastställa en tidsplan för rekommendationernas implementering under första halvåret 2004. Denna uppmaning har ännu inte hörsammats vilket vi finner oroande. Vi noterar också den oro som råder inom det civila samhället att både den colombianska regeringen och G24-gruppen i allmänhet försöker undkomma uppföljningsmötet om Londonprocessen, planerat att genomföras i november i Bogotá. Det planerade mötet skulle ske i enlighet med MRK:s rekommendationer (paragraf 37, Chairman's statement).
MRK insisterar på vikten av en dialog mellan regeringen och det civila samhället. Det civila samhällets deltagande i London och den samordningsprocess som följde har aktivt stötts både finansiellt och politiskt av svenska organisationer. Vi är övertygade om att en kvalitativ dialog och ett konstruktivt samarbete mellan den colombianska regeringen och det civila samhället endast kan komma till stånd om ömsesidiga ansträngningar görs för att överbrygga den förtroendeklyfta som finns. Det är dock viktigt att notera den mycket svåra situation som många människorättsförsvarare och andra ledare för det civila samhället befinner sig i. Inte minst tragisk är FARK-gerillans bortförandet före valet 2002 av en presidentkandidat senator Ingrid Betancour. Vi menar att Sveriges utrikesminister bör verka för att hon spåras och fås frigiven, för att förtroendet för demokratins möjligheter i Colombia ska kunna återupprättas.
Både MRK:s uttalande och Londondeklarationen uppmärksammar det svåra klimat som råder för dessa aktörer. Trots återkommande påminnelser om vikten av att skydda utsatta och hotade personer har landets president vid minst tre uppmärksammade tillfällen uttalat sig på sätt som försätter dessa individer under ökat hot, och som även undergräver det sköra förtroende mellan regeringen och det civila samhället som trots allt börjat byggas upp.
Under hösten 2003 bildades Alianza, en samordning bestående av drygt 120 medlemsorganisationer. Alianzas syfte är att diskutera Colombias utvecklingsplaner och utvecklingssamarbete och hur det civila samhället kan bidra till utformningen av internationellt bistånd till Colombia. Utgångspunkten är att allt utvecklingssamarbete ska vara genomsyrat av ett rättighetsperspektiv och syfta till att bidra till en fredlig lösning på den väpnade konflikten. Dessutom måste i enlighet med Sidas landstrategi för Colombia allt svenskt bistånd utgå från ett fattigdomsperspektiv för att undanröja de orättfärdiga sociala och ekonomiska strukturerna som är en del av den väpnade konfliktens orsaker.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lotta Hedström (mp) |
Alice Åström (v) |