Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sidas regleringsbrev.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges agerande i bilaterala kontakter samt inom internationella organisationer gentemot stater som diskriminerar HBT-personer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s ansökarländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grundläggande HBT-kompetens i utrikesförvaltningen och Sida.
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Totalt deltar ett 60-tal personer i gruppen. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp som deltagit i nätverkets arbete med motionen.
HBT är en paraplybeteckning för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Med transpersoner brukar man avse transvestiter, transsexuella, intersexuella, dragkings/queens och andra personer som har en könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig från vad som utifrån stereotypa men utbredda föreställningar kan förväntas beroende på deras biologiska kön. Det kan också vara individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU1973:20 att "en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform". I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att "den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv".
Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.
I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i utrikesutskottet.
Vi anser att Sverige i samband med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring mänskliga rättigheter, och dåäven HBT-personers grundläggande rättigheter, i den anda som FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna står för. Sidas regleringsbrev bör ändras i denna riktning så att man vid biståndsgivning, vid bedömningen av MR-situationen i ett land, särskilt uppmärksammar situationen för HBT-personer.
Utrikesutskottet uttalade i sitt betänkande 2003/04:UU03 följande:
Utskottet är av den bestämda uppfattningen att förtryck, diskriminering eller bestraffning av människor på grund av deras sexuella läggning strider mot mänskliga rättigheter. Skydd för privatliv och personlig säkerhet samt förbud mot diskriminering på grund av bl.a. kön, social härkomst eller ställning i övrigt finns stadgat i bl.a. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. De principer och värderingar som ligger till grund för dessa internationella instrument genomsyrar också det svenska utvecklingssamarbetet. Inom svenskt biståndssamarbete accepteras inte argument som hänvisar till kulturella, religiösa eller liknande specifika förhållanden för att rättfärdiga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Utskottet förutsätter att regeringen på lämpligt sätt för vidare detta synsätt, och därför är någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida inte erforderlig.
Vi instämmer i detta uttalande, men problemet är att det inte räcker med enbart uttalanden. Vår uppfattning är att man också i praktisk handling måste kunna vara beredd att agera. Tyvärr saknar vi exempel på detta.
Det bör också i Sidas regleringsbrev framhållas att behovet av insatser för att stödja framväxten av HBT-personers egna organisationer är stort i de länder där förtryck och diskriminering förekommer. Detta bör uppmärksammas särskilt såväl genom det bilaterala MR-stödet som genom stödet till utvecklingssamarbete genom enskilda organisationer. Det bör också tydligt i Sidas regleringsbrev framgå att det ligger ett stort ansvar på Sida att tydligt implementera HBT-perspektiven i policydokument som Sida använder för styrning av sin verksamhet. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Under 2003 kunde vi glädjande nog konstatera att Brasilien tog initiativ till ett resolutionsförslag i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna om förtrycket på grund av sexuell läggning, ett förslag som tyvärr inte fullföljdes i nästa session. Det svenska stödet till Brasiliens initiativ har varit halvhjärtat. Med tanke på utrikesutskottets uttalande ovan är det mycket förvånande. En resolution och likaså en konvention om HBT-personers mänskliga rättigheter skulle få en normerande effekt på hela världssamfundet. Det är därför angeläget att Sverige driver denna fråga. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Sverige tar varje år emot en rad statsbesök och andra officiella besök från olika länder i världen. Människorättsfrågor uppmärksammas vid dessa besök, men tyvärr kan vi inte notera samma intresse för HBT-personers mänskliga rättigheter. Fortfarande finns ca 70 stater där homosexualitet är kriminaliserat, i ännu fler länder är det accepterat att diskriminera och förfölja HBT-personer. Sverige måste aktivt ta upp situationen för HBT-personer inom den bilaterala dialogen i människorättsfrågor. Dessa frågor kan självklart också tas upp i EU (gentemot tredje land), Europarådet och OSSE.
I förhållande till EU:s ansökarländer måste Sverige bevaka att bedömningen av människorättssituationen (i enlighet med Köpenhamnskriterierna) också måste inkludera en bedömning av hur HBT-personers mänskliga rättigheter respekteras.
En grundförutsättning för att Sveriges utrikespolitik ska kunna ha ett tydligt HBT-perspektiv är också att anställda inom Sida och utrikesförvaltningen har en grundläggande kompetens i frågor som rör homosexuellas, bisexuellas och transpersoners mänskliga rättigheter.
I HBT-gruppens riksdagsmotion 2002/03:U287 Internationellt arbete gällande HBT återfinns ytterligare frågor som ännu inte blivit riksdagsbehandlade. Det gäller frågor kring att Sverige i FN-sammanhang bör verka för att en konvention om rättigheter avseende sexuell läggning och könstillhörighet antas, att främja attitydförändring i länder med en negativ värdegrund gentemot homo-, bisexuella och transpersoner, att Sverige i EU bör driva att fastställelse av nytt juridiskt kön skall erkännas i samtliga EU-länder och om ambassadrapporteringen och vikten av att ge anställda inom utrikesförvaltningen utbildning i HBT-kompetens. Dessa krav återupprepas inte i årets HBT-motion om internationella frågor utan vi avvaktar riksdagens behandling av förra årets motion.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
Alice Åström (v) |
|
Johan Linander (c) |