Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges agerande för FN:s roll och utveckling.
Då Förenta Nationerna (FN) skapades stod världen i ruiner efter ett andra världskrig. Önskan om att säkra freden och skapa en global säkerhet blev drivkraften. Världen ser idag annorlunda ut. Konflikthärdarna står idag inte mellan dåtidens stormakter utan har oftast en klar regional eller inomnationell koppling. Samtidigt sker ett allt tydligare framväxande av internationella nätverk där användandet av terror står överst på agendan.
FN är idag den mest lämpliga organisationen att bemöta hot mot den globala säkerheten. En framgångsrik kamp mot krig och terrorism förutsätter gemensamma åtgärder. Såäven kampen för mänskliga rättigheter och efterlevda folkrättsprinciper samt alla de miljöhot och vårt århundrades största utmaning - kampen mot den globala fattigdomen. Behovet av ett starkt och effektivt FN är idag alltjämt tydligt.
Situationen i Irak och flera andra internationella händelser har gjort att FN:s förmåga att agera när fred och säkerhet hotas återigen har hamnat i fokus. Akut utmanar den amerikanska doktrinen om förebyggande angrepp världsfreden och FN-systemets framtid i grunden.
FN är beroende av medlemsländernas kontinuerliga engagemang för att vara flexibelt och effektivt. Därför måste Sverige fortsätta att aktivt agera för att bidra till utvecklingen av FN:s instrument för internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet i FN har här en central roll. Ansvaret för en fredlig lösning av konflikter och därmed miljoner människors liv och vardag ligger i händerna på medlemmarna i säkerhetsrådet. Uppbackningen och legitimiteten för detta organ blir därmed också avgörande i FN:s strävan att vara en samlande och enande plats för världens alla länder och folkslag. Likväl som det idag är en orealistisk tanke att de nuvarande fem permanenta medlemsländerna i säkerhetsrådet, USA, Ryssland, Kina, England och Frankrike, inte fortsatt skulle ha en permanent plats, är det lika orealistiskt att inte öka antalet medlemsländer i säkerhetsrådet. Genom att utvidga antalet medlemmar i säkerhetsrådet kan vi öka dess legitimitet och på så sätt bättre spegla dagens världsordning. FN består idag av 192 medlemmar och detta måste bättre speglas i rådets sammansättning. Ett steg i rätt riktning är att säkerhetsrådet utvidgas med ett antal icke-permanenta platser i syfte att bereda plats för fler utvecklingsländer, och att dessa representerar folkrika länder från Afrika, Asien och Latinamerika.
Därutöver bör Sverige medverka till att EU:s medlemsländer i säkerhetsrådet förvaltar sina platser med en större grad av koordination och inbördes solidaritet. På sikt bör målet vara att EU uppnår en permanent plats i säkerhetsrådet.
De globala utmaningarna kräver, förutom ett starkt FN, ett nära samarbete med regionala och andra organisationer. I EU:s säkerhetsstrategi, som antogs i december 2003, anges att effektiv multilateralism med FN i centrum är ett mål för EU:s säkerhets- och utrikespolitik. Inom EU pågår intensiva ansträngningar för att förbättra såväl det interna samarbetet som samarbetet med FN. I september 2003 antog EU och FN en gemensam deklaration om närmare samarbete på krishanteringsområdet. Exempel på framgångsrikt samarbete är de internationella insatserna i Demokratiska republiken Kongo och Liberia, där EU snabbt och effektivt svarade på FN:s behov av civil och militär kapacitet. På Balkan har EU tagit över, eller är på väg att ta över, ledningen för flera FN-ledda operationer. Samarbetet mellan EU och FN utvecklas vidare i rask takt.
Det internationella samfundet måste bli bättre på att förebygga konflikter och på att stärka FN:s förmåga att ingripa i tid. Militära medel ska i möjligaste mån undvikas i konflikter. Men när människor mördas, våldtas och tvingas på flykt från sina hem måste världssamfundet gripa in. Det bör dock endast vara FN som har denna rätt att göra ett sådant ingripande. Därför bör också FN:s möjligheter att genomföra humanitära interventioner stärkas. Strävan måste vara att folkrättens fokus sätts på varje individs mänskliga rättigheter när dessa står i konflikt med en stats rätt.
Sverige måste fortsätta att aktivt bidra till den pågående utvecklingen av så kallade multifunktionella fredsfrämjande insatser, vilket innebär att militära, politiska och humanitära åtgärder samordnas i ett långsiktigt, samhällsbyggande engagemang. Sverige måste också fortsätta att agera för att reformera FN-systemet och för att öka generalförsamlingens roll på den internationella arenan. Sanktionsinstrumenten måste vässas, en större öppenhet i säkerhetsrådet komma till stånd, samt ett stärkande av folkrätten. Bekämpandet av terrorism är en global fråga. Sverige måste fortsätta att sätta stor vikt vid att FN har en central roll i dessa ansträngningar, och att de utförs med hänsyn till individens rättssäkerhet. Sverige måste också fortsätta att aktivt delta i nedrustningen av massförstörelsevapen och främjandet av ickespridning av kärnvapen.
Utgångspunkten för Sveriges agerande måste alltjämt vara att nå en rättvis och hållbar global utveckling.