Hiv/aids är en accelererande katastrof. Bekämpandet av epidemin kräver strategier, medicin, förebyggande åtgärder, satsningar på reproduktiv hälsa, på vård och på att ändra attityder - både hos de som drabbas och riskerar att drabbas och hos ledare för drabbade länder, resursstarka makthavare i väst, företag, kyrkor och organisationer. Utan gemensamma ansträngningar på en helt annan nivåän idag kommer vi inte kunna hejda virusets framfart. Redan har miljontals offer skördats. Många aktörer måste släppa på prestigen. Drabbade länders regimer måste våga tala om problemen för att de ska kunna angripas. Läkemedelsbolag måste i humanitetens namn satsa på mediciner för fattiga som drabbas av aids. Västregimer måste först bidra med de resurser som utlovats, och därefter höja sina bidrag. Det är en fråga både om solidaritet och egenintresse eftersom aids-epidemin hotar stabilitet och utveckling i hela världen.
De ideologiska positionerna får inte ta överhanden i hiv/aids-bekämpningen, utan ett brett angreppssätt som inkluderar både information, jämställdhetsarbete, fattigdomsbekämpning, kondomer och ett förändrat sexualbeteende till mer av trohet, behövs i det förebyggande arbete. Förebyggande verksamhet är fortfarande det bästa botemedlet, men för många miljoner redan drabbade människor är situationen akut. Det finns mediciner som kan bromsa sjukdomen, men dessa är fortfarande ofta alldeles för dyra för att kunna köpas av fattiga, länder och således är det alldeles för få som får tillgång till dem. Distribution av billigare kopior har försvårats genom patentregler och styvnackade läkemedelsbolag. Detta är oacceptabelt.
Kristdemokraterna ser positivt på att en ambassadör med ansvar för hiv/aids-frågor installerats och att man ökat stödet till UNAIDS. Men det räcker inte. Vi vill förstärka insatserna ytterligare och kommer att sträva efter att anslagen till sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive hiv/Aidsprevention, skall utgöra 10 % av det totala biståndsanslaget.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 4
Grundläggande mål: respekt och värdighet 5
Förändrade attityder och beteende - strategi och ideologi 5
Läkemedel och forskning 6
Ansvarsfördelning 8
Sjukvården 8
Information och prevention 9
Ett fattigdomsproblem 10
Kyrkor och organisationer 10
Säkerhetsbegreppet 11
Barnen 12
Särskilda budgeterade medel för det globala hiv/aids-arbetet 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla nya modeller för patentregler som har folkhälsan för fattiga länder i fokus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kräva ökat ansvarstagande av läkemedelsbolagen som utarbetar och framställer bromsmediciner mot hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i ökad utsträckning bör fokusera biståndsarbetet på att bygga upp fungerade hälso- och sjukvårdssystem och infrastruktur för svårt hivdrabbade länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydliggöra kopplingen mellan fattigdom och hivspridning i utvecklingsarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en förutsättning för att bekämpa hiv/aids är att kvinnans status höjs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör agera som pådrivare och opinionsbildare i bilaterala dialoger med länder, svårt utsatta av hiv/aids-spridningen, för att föra upp hiv/aids-frågan på högsta politiska nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidga det säkerhetspolitiska begreppet i Sverige till att även gälla epidemier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om användande av befintliga nätverk och infrastruktur som byggts av kyrkor och andra organisationer, samt bättre samarbete mellan olika aktörer för att effektivisera kampen mot hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidareutveckla stödjande åtgärdsprogram för föräldralösa barn till följd av hiv/aids-spridningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör avsätta 10 % av biståndsanslaget till reproduktiv hälsa och hiv/aids-prevention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör avsätta ytterligare medel för hiv/aids-bekämpning, utöver det som är föreslaget i budgeten för 2005.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att diskriminering och stigmatisering av hiv-smittade upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att diskrimineringen av homosexuella upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en bred strategi inkluderande både kondomer och förändrat sexualbeteende för att hejda smittspridningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sprututbytesprogram för att hejda smittspridningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad forskning för att undersöka aidsepidemins effekt på utvecklingen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sexualundervisning i skolan och att involvera ungas organisationer i arbetet mot hiv/aids.
Spridningen av hiv/aids är en bomb som briserat, men som samtidigt fortsätter ticka för många fattiga länder. Risken är att det vi ser bara är en början på något än värre. Enligt UNAIDS rapport i juni 2004 såär cirka 40 miljoner människor hiv-smittade.
Den hårdast drabbade världsdelen är Afrika, där mer än 25 miljoner människor bär på viruset. I Asien är över 7 miljoner drabbade, många som en följd av sprutnarkomani, en orsak som delas med östra Europa där cirka 1,3 miljoner lever med hiv. Motsvarande siffra 1995 var 160.000. Mer än 80 % av de drabbade är under 30 år. Dessutom finns det ett stort mörkertal för antalet smittade världen över. Det ohyggliga vi nu ser är endast början på vad som kan bli en katastrofal framtid för många länder och folk. Aids är därmed en kris som bådeär oerhört akut, och samtidigt ett av de största utvecklingshindren på lång sikt. 5 miljoner ytterligare smittades under 2003 och sjukdomen har nu skördat över 20 miljoner dödsoffer totalt. Beräkningar visar att 55 miljoner kan komma att dö en för tidig död, enbart i länderna söder om Sahara. Trots detta verkar världens länder och makthavare inte ta detta stora hot på fullaste allvar.
Kvinnor och flickor drabbas särskilt. Söder om Sahara var 2003 andelen kvinnor bland de HIV-smittade 57 %. Kvinnorna drabbas inte bara oftare av viruset, sjukdomen får också större negativa konsekvenser för kvinnor. Det är mer sannolikt att en kvinna blir ansvarig för vård av de sjuka, blir av med jobbet, inkomst och skola som en följd av att hon smittas. Det är också större risk att en kvinna stigmatiseras och diskrimineras. Aids-epidemins konsekvenser har därmed blivit ytterligare en anledning att motverka ojämställdheten och kvinnors utsatthet. De unga är också särskilt drabbade. Nästan hälften av alla nya smittade är i åldern 15-24 år.
Att hiv/aids måste ses som ett säkerhetshot uttalade FN:s säkerhetsråd redan 2000, och under hösten 2003 pågår en speciellt FN-möte i generalförsamlingen med anledning av den skrämmande hiv/aids-situationen i världen.
Kristdemokraterna vill betona att information och utbildning är långt ifrån tillräckligt för att begränsa utbredningen av hiv/aids. De grundläggande mänskliga rättigheterna måste respekteras och skyddas för att människor skall kunna hålla sig friska och samtidigt hjälpa andra. Hur ska människor som blir nedtryckta och diskriminerade och inte har tak över huvudet annars kunna skydda sig? Problemet idag är att politiker och beslutsfattare inte i tillräcklig utsträckning har de grundläggande mänskliga rättigheterna framför ögonen när de planerar preventivt folkhälsoarbete.
När det gäller diskussionen om hur hiv/aids ska bekämpas så pågår det en intensiv kamp mellan olika strategier. En del organisationer, länder och andra bidragsgivare har fått utstå kritik, inte minst från svenskt håll, för att de fokuserar på ett ändrat sexualbeteende i form av avhållsamhet och trohet. Detta är en kritik som till stora delar skjuter över målet och riskerar att skymma sikten i kampen mot aids. Visserligen borde det vara uppenbart att kondomer kommer att vara en viktig ingrediens i att begränsa spridningen av aids, eftersom andra preventivmedel inte hindrar smitta. Men på samma sätt borde också vara uppenbart att där aidsepidemin har sin snabbaste spridning och miljoner drabbas, är ett annorlunda sexualbeteende - som bygger på senare sexualdebut, färre partner och trohet - en nödvändigt. Dessutom ger detta angreppssätt förutsättningar för att få med sig alla delar av ett samhälle i kampen mot hiv/aids.
ABC-metoden (abstinence, be faithful, condoms), som bland annat använts med framgång i Uganda, löser inte alla problem. Det behövs en rad andra insatser inte minst på hälsovårdens och jämställdhetens områden. Men att döma ut metoden helt och förespråka "värdeneutralitet" med bara kondomer och rena sprutor som verktyg är att dra åt de ideologiska skygglapparna alltför hårt.
Men förutom ändrade attityder som leder till ett uppskjutande av sexdebuten och mer trohet, så måste också attityderna förändras till att ge kvinnan makten över sin egen sexualitet. Det är i första hand männens ansvar. Avhållsamhet är knappast ett alternativ för den flicka eller kvinna som inte har makten över sin egen kropp, som förväntas uppvisa ett visst handlingsmönster eller som våldtas.
En förutsättning för att bekämpa hiv/aids är därför att kvinnans status höjs, att man arbetar för att öka jämställdheten i utvecklingsländerna och att respekt för och skydd av de mänskliga rättigheterna skall gälla alla - inklusive kvinnor och barn. Kvinnor måste få rätt att bestämma över sin egen sexualitet och särskilda insatser måste göras i många av världens länder för att få stopp på det sexuella våldet som kvinnor och flickor utsätts för i skola, hem och andra platser i samhället. För att bryta aids-trenden måste männens ansvar belysas mer. Männen befinner sig i ett sådant socialt och ekonomiskt övertag att det finns risk för att det kommer att ta flera generationer att helt förändra de situationer av kvinnlig underordning som gör fortsatt förtryck möjligt.
Det är också helt nödvändigt att bryta tabun och stigmatisering av hiv-smittade. Om folk är rädda för omgivningens attityder - varför då testa sig? Eller varför använda kondom om det får till följd att folk misstänker hiv-smitta med diskriminering som följd?
Det är därtill mycket viktigt att kraftfullt kräva ändring av de lagar och förordningar som fortfarande diskriminerar de hiv-smittade, som ett led i arbetet för att stärka mänskliga rättigheter.
I skolorna måste undervisning kring sex och hiv/aids vara en naturlig del, och ungdomar och ungas egna organisation måste involveras i arbetet. Idag är de unga ofta dåligt representerade i de sammanhang där hiv diskuteras.
Detta arbete kan inte bara ske i skolor, utan också på arbetsplatser genom frivillig rådgivning och testning och genom att ha policies som försäkrar de anställda att de inte kommer att diskrimineras för att de bär på viruset. Internationella ansträngningar måste också göras för att stoppa prostitution, sexslavhandel och annan sexuell exploatering, som förutom den kränkning av människan det innebär ocksåär en smittkälla. Det innebär bland annat att arbeta med normbildande lagstiftning.
Den diskriminering av homosexuella som sker i många länder, och som osynliggör homosexuella och leder till att de går under jorden måste upphöra, inte minst för att kunna arbeta förebyggande bland denna grupp. Enligt UNAIDS är 5-10% av alla hiv-smittade män som har sex med män. En förutsättning för att arbeta med förebyggande arbete bland dem är att de vågar ge sig till känna.
Västvärldens enorma resursövertag ger ett mycket stort ansvar i kampen mot hiv/aids. De senaste framstegen i bioteknologin visar att det finns stora möjligheter att ta fram vaccin mot de flesta av de värsta sjukdomarna såsom hiv/aids, malaria och tuberkulos. Läkemedelsföretagen inriktar dock tyvärr i första hand forskningen på dyra mediciner där det finns pengar att tjäna. Bara 10 % av anslagen till medicinsk forskning inriktas på sjukdomar som drabbar 90 % av världens fattiga människor. De mediciner som finns är ofta för dyra för dem som bäst behöver hjälpmedlen. Västvärldens hiv-smittade har haft goda möjligheter till vård och medicin som på ett påtagligt sätt reducerat sjukdom och död, medan det överväldigande flertalet av utvecklingsländerna saknar detta. Här måste västvärlden ta sitt ansvar, inte bara i ord utan också i handling.
Patentlagstiftning driver priser uppåt vilket också bidrar till ökad monopolisering för vissa mediciner. Patenträttigheterna inom världshandelsorganisationen WTO - World Trade organisation stipulerar monopol på produkter i 20 års tid för medicin. Avtal i WTO ger möjlighet till viss produktion av generika (kopior) vid nödsituationer men politiska maktförhållanden och starka läkemedelsföretag har gjort att inget land kunnat och/eller vågat använda sig av dessa undantagsmekanismer.
Sverige har också ett stort ansvar både som enskilt land och som aktör i multilaterala forum som EU, Världsbanken och Valutafonden. Det är till exempel märkligt, som OXFAM konstaterar i en rapport, att i en kontinent som Afrika som drabbats så hårt av hiv-aids så betalar 13 av 26 länder mer till att betala av lån och betala räntor till Världsbanken och IMF än vad de själva satsar på hälsovård
De allra fattigaste länderna har fått vissa tidsfrister till att anpassa sig till TRIPS-avtalet i WTO. Det gäller enbart gruppen Minst utvecklade länder (MUL). Dessa länder har dock ingen produktion av generika och är så svaga att de knappast kan utnyttja WTO-avtalens undantagsmekanismer.
WTO-avtalets undantagsmekanismer (formulerade vid WTO:s möte i Doha) är så juridiskt komplicerade att det är mycket tveksamt om något land någonsin kommer att utnyttja dem.
Det allvarliga är att länder som Indien, Thailand och Brasilien som har en viss produktion av kopior måste anpassa sig till TRIPS-avtalet. Det är just produktionen av kopior i dessa länder som gör att det finns verkligt billiga bromsmediciner. Genom TRIPS-anpassningen kommer det i praktiken antagligen att innebära en kraftig uppgång i priserna och att tillgång till livräddande medicin kommer att avgöras av läkemedelsbolagens egen välvilja.
I Latinamerika lyckades tio länder i förhandlingar inkludera företag som producerar billiga kopior. Det innebar att priserna föll från 5 000 US dollar per år till 365 US dollar per år. I Afrika finns det exempel på länder där terapi kostar 277 US dollar per år. Men genom att USA tillsammans med läkemedelsbolag pressar länder att gå vidare med handelsavtal som går längre än vad WTO-avtalen stipulerar ser framtiden mörk ut för de människor som är i desperat behov av livräddande mediciner.
Enklare modeller måste utformas. Kristdemokraterna anser att Sverige inom WTO skall verka för en omarbetning av TRIPS-avtalen och aktivt stödja utvecklingsländernas rätt att få s.k. tvångslicenser för produktion av läkemedel för att bekämpa epidemier. Det måste vara rimligt att kräva lite mer humanism och etik i utarbetandet av ekonomiska kalkyler även för läkemedelsföretagen! De hiv-smittade behöver globala regelverk som stödjer folkhälsan - inte som motarbetar deras intressen!
Läkemedelsindustrins vinst år 2000 var 517 miljarder dollar. Enbart de fem största bolagens inkomst var dubbelt så stor som den sammanlagda bruttonationalprodukten för alla länder söder om Sahara i Afrika! Detta måste sättas i sitt sammanhang. Varje dag tusentals afrikaner i aids, trots att det finns bromsmediciner. Men läkemedelsbolagen vill inte släppa patenten.
Nio av tio som akut behöver bromsmedicin får inte behandling. 5-6 miljoner kommer att dö i södra Afrika under de närmaste tvååren, av vilka många skulle kunna få ett radikalt förlängt liv.
Men det finns trots allt flämtande ljus i mörkret - nämligen att de flesta länder som har en aids-plan föreslår bromsbehandling till låg kostnad för den enskilde och de nationella budgetmedlen för detta ändamål växer. Att behandla en hiv-smittad med bromsmedicin är också betydligt mer kostnadseffektivt än att vårda en aidssjuk. Positivt är också, som redovisats ovan, att priserna för bromsmediciner på många håll har sjunkit - men det är en utveckling som nu alltså hotas. Och i vissa länder fortsätter priserna att vara höga. Bland annat därför är kapacitetsöverföring och mer lokal tillverkning eftersträvansvärt.
Det är inte bara läkemedelsbolagen som är ansvariga för att miljontals människor dör i förtid. Om strålkastaren endast riktas mot bolagen slipper andra aktörer undan sin del av ansvaret. Även om läkemedelsbolagen skulle erbjuda mediciner till ett pris som motsvarar produktionskostnaden skulle medicinerna fortfarande vara alltför dyra för stora flertalet av de hiv-smittade. Orsaken är naturligtvis fattigdomen. Resursstarka regimer har ett stort ansvar att ställa de resurser som krävs för att stoppa epidemien till förfogande.
Även Afrikas regeringar har ett stort ansvar för att inte mera har gjorts långt tidigare för att minska epidemiens spridning. Experterna vädjade tidigt om massiva informationskampanjer för att förebygga smittspridning. Men regeringarna undvek att tala klartext om behovet av kondom och förändrat sexualbeteende. Fortfarande finns det en del sådant beteende kvar bland vissa regimer. I ljuset av denna fruktansvärda epidemi och det lidande som den åsamkar är det oacceptabelt att förneka epidemin eller vägra göra breda insatser för att stoppa dess spridning. Ett sådant agerande måste få konsekvenser i omvärldens förhållande till det aktuella landet, exempelvis när det gäller biståndet.
Om bromsmedicinen skall ha full effekt måste det finnas en fungerande infrastruktur inklusive ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem. Det finns tyvärr inte i de fattigaste länderna. Kristdemokraterna anser att samtidigt med insatser för att förebygga hiv/aids och hjälpa redan drabbade, måste fungerande hälso- och sjukvårdssystem och infrastrukturer byggas upp för de värst drabbade länderna. Bättre samordning krävs generellt mellan utvecklings- och biståndspolitiken, politiken för hållbar global utveckling och kampen mot hiv/aids.
En utbyggd sjukvård och infrastruktur för denna behöver också personal. Här är säkerhetsaspekterna och personalens villkor av yttersta vikt, både för att behålla och för att locka tillbaka emigrerad personal. Vissa länder behöver fyrdubbla sin sjukvårdspersonal för att kunna nå alla behövande med bromsmedicin. Förebyggande verksamhet är fortfarande det bästa botemedlet. Men Sverige och övriga västvärlden bör kunna göra en större insats än i dagsläget när det gäller behandling av redan smittade personer i hårt drabbade länder. Bland annat genom att på ett tidigt stadium behandla gravida hiv-positiva kvinnor och deras nyfödda barn med bromsmedicin. Det är en relativt enkel behandling/medicinering, som innebär att den blivande modern behandlas strax före förlossningen och barnet under en något längre tid efter förlossningen. Sannolikheten är mycket stor att barnet kan skyddas genom den behandlingen. Det har bl.a. ett projekt utfört av Läkare utan gränser visat i Sydafrika. För tvåår sedan bar 30 procent av de nyfödda i Sydafrika på hiv-virus. Idag är elva procent av barnen smittade vid födelsen. Kristdemokraterna önskar att denna typ av behandling av hiv/aidssmittade blivande mödrar och deras nyfödda barn ska bli möjlig även i andra länder. I fattiga länder är det endast en av tio blivande mödrar med hiv som får tillgång till denna behandling.
Bromsmedicinernas ökade effektivitet har skänkt hopp till miljontals drabbade. Men för att effektivt hejda smittspridningen såär det trots allt prevention som gäller. Enligt UNAIDS når preventionsprogrammen bara en av fem som är i rikszonen för att smittas av hiv/aids. Många fattiga människor har varken hört talas om hiv/aids eller skydd mot sexuellt smittsamma sjukdomar och för dem krävs det information om hälso- och smittorisker. Det förebyggande arbetet och förändrade sexualvanor är ytterst väsentligt, och alltför ofta är sexualundervisningen bristfällig och tillgång till preventivmedel begränsad. Sverige har ett stort ansvar när det gäller att diskutera hiv/aids öppet. I många länder är det ännu tabubelagt att tala om sexuella frågor, vilket måste förändras både på nationell nivå och personnivå. Så länge det inte går att diskutera sjukdomen går den inte att bekämpa effektivt.
Hiv/aidsfrågorna måste i varje land föras upp på högsta möjliga politiska nivå. Den svenska regeringen, i samtal med länders och organisationers beslutsfattare på såväl multilateral som bilateral nivå, skall understryka behovet av att tala ett rakt och tydligt språk rörande hiv-infektionens smittvägar och hur infektionen kan förebyggas.
Men även i västvärlden har det brustit i det förebyggande arbetet allteftersom behandling blivit effektivare och hamnat mer i fokus.
I världen finns över 13 miljoner sprutnarkomaner och i vissa regioner har över 50 % smittas. För att rädda liv bör därför sprututbytesprogram, under reglerade former, kunna ingå som en av flera åtgärder för att stoppa smittspridningen.
Hiv/aids orsakar en för tidig död bland människor i produktiv ålder och därmed rubbas själva basen för utveckling och välstånd. aids rycker undan basen för den drabbade och dennes familjs inkomst och orsakar samtidigt ökade kostnader för hushållet i form av vårdkostnader, mediciner och begravningskostnader. I genomsnitt ökar kostnaderna till en tredjedel av hushållets normala inkomst, och det finns naturligtvis mycket sällan marginaler att klara detta.
Också förmågan för en stat att kunna leverera samhällsservice till medborgarna undergrävs av denna anledning, men också på grund av att friska nyckelpersoner emigrerar som en direkt följd av risken att drabbas av epidemin. För många länder har hiv/aids-epidemin inneburit att ekonomiska vinster och den sociala utveckling som uppnåtts "ätits upp" av virusspridningen i samhället. Det är absolut nödvändigt att i utvecklingspolitiken se sambanden mellan hälsa, utveckling och minskad fattigdom. Så länge människor är fattiga kommer de att löpa stor risk att bli allvarligt sjuka. Och så länge de är allvarligt sjuka löper de stor risk att bli eller fortsätta vara fattiga.
Det är uppenbart att det behövs ökad forskning och kartläggning kring epidemiens påverkan på utvecklingen. 40 % av de drabbade länderna har ännu inte gjort någon sådan utvärdering. det behövs också konkret ekonomiskt stöd till de drabbade familjerna, besök av uppsökande hälsovård, avlastning och gratis skolgång.
Fattigdomsbekämpningen i sig minskar spridningen av hiv/aids och dessutom gör det en grundläggande skillnad om människor i drabbade regioner känner hopp och inte enbart förtvivlan. Sydafrika är ett exempel på hur spridningen av sjukdomen håller på att skapa ett nytt klassamhälle med starka spänningar mellan grupper som följd av sjukdomsspridningen.
Det behövs effektiva nätverk för att arbeta förebyggande och för att kunna distribuera hälsovård och andra nödvändiga resurser för drabbade i de utsatta områdena. Många kyrkor har under lång tid byggt upp sådana nätverk som med stor effektivitet når ut till lokalbefolkningen i många drabbade länder. Det gäller även andra organisationer, som exempelvis World Food Program. Istället för att bygga ut ny infrastruktur för att nå ut med information, prevention och akut hjälp så bör den befintliga användas.
Andra organisationer, både nationella och internationella, bör också användas i ökad utsträckning. Inte minst för att de ofta under lång tid byggt upp förtroende hos befolkningen. Läkare utan gränser har visat hur det med enkla medel går att sprida bromsmedicin säkert och effektivt också i länder med knappa egna resurser.
Över huvud taget krävs bättre samverkan, och samordning krävs mellan internationella och enskilda organisationer, NGO:er, officiella och frivilliga verksamheter för att bygga upp fungerande system i arbetet med bekämpningen av hiv/aids.
En bättre organisatorisk samverkan krävs också inom de drabbade utvecklingsländerna. Ofta brister administrationen och organisationen för bl.a. distribution av läkemedel, som allvarligt försvårar hälsoarbetet.
FN:s säkerhetsråd har vid flertalet tillfällen betonat de säkerhetspolitiska aspekterna av spridningen av hiv/aids. Sjukdomen destabiliserar idag hela samhällen och regioner. hiv/aids-spridningen har visat sig påverka kriser i ett tidigt skede till att övergå i konflikter då produktionen av mat drastiskt minskar, familjer och samhällsgrupper bryts ned, ekonomisk migration och flyktingströmmar ökar. Sjukdomen hotar den sociala och ekonomiska utvecklingen när den arbetsföra generationen dör ut. Enligt Världsbanken kan en minskning av antalet vuxna i ett land med 10 % leda till en reducering av nationalinkomsten med drygt 30 %. Därmed förvärras vanligt förekommande problem som starkt bidrar till riskerna för väpnad konflikt och humanitära katastrofer. Många militära styrkor i Afrika har upp till fem gånger så hög infektionsgrad som den civila befolkningen. I kombination med försvagade ekonomiska och institutionella strukturer blir landet mer sårbart för både interna och externa konflikter.
Ytterligare konsekvenser av hiv/aids är att sjukdomen riskerar att underminera den internationella kapaciteten som i sin tur kan bidra till fredsuppbyggande insatser. För Sydafrikas del är risken stor att man snart inte kan delta i fredsbevarande operationer om inte spridningen av hiv/aids inom armén stoppas. Resonemanget tydliggör att utvecklings- och hälsoarbete tillsammans med biståndet utgör nödvändiga delar i det konfliktförebyggande arbetet. På många håll där sjukdomen breder ut sig måste "regionala motståndskrafter" mot viruset utformas.
I de säkerhetspolitiska bedömningar som nu görs, när det gäller den s.k. anpassningen av vårt lands försvar, borde det också finnas beredskap för förebyggande av katastrofer på det medicinska/biologiska området. Det är dags att vidga säkerhetsbegreppet till att också gälla epidemier av olika slag. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, borde inom ramen för den uppdragsverksamhet som sker för Regeringskansliets räkning, ges uppdraget att genomföra en utredning med en bred vetenskaplig ansats, där hiv/aids och liknande sjukdomar av epidemisk karaktär sätts in i ett säkerhetspolitiskt sammanhang. En åtgärdskatalog för svenskt agerande skulle kunna följa denna utredning.
Barnen är ofta de mest drabbade av virusspridningen och dess effekter. Många barn dör som små av sjukdomen. Dödligheten bland barn under fem år i sju av de värst drabbade afrikanska länderna söder om Sahara har ökat med mellan 20 och 40 % på grund av HIV/aids. 12 miljoner barn söder om Sahara har förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Några sporadiska rapporter om de föräldralösa barnens situation talar om en ofattbar nöd och att flickorna drabbas hårdast.
I delar av Sydafrika har exempelvis barnadödligheten ökat med 25 % och förväntad livslängd har fallit från 64 till 47 år under en period av bara tre år.
Ofta är det far- och/eller morföräldrar som tar hand om den föräldralösa syskonskaran. Men många barn lämnas helt ensamma utan stöd och far mycket illa. Någon skolundervisning kan det ofta inte bli tal om, p.g.a. försörjningsansvar, skolavgifter och annat ansvar. Det finns också en växande lärarbrist då många har dött i aids. Framför allt är det flickorna som drabbas hårdast. Även om de inte är äldst i en syskonskara ges de ändå huvudansvaret för både äldre och yngre syskons försörjning och vård. De får ingen skolundervisning, eftersom de måste ta hand om familjen och pojkarna prioriteras.
Ett sätt att stödja barnen är att ta bort skolavgifterna och på så vis ge flickorna ett ökat tillträde till skolundervisningen. Detta är ett exempel på vad som kan kallas en "stödjande miljö", d.v.s. ett sätt att stärka faktorer i samhället som motverkar smittspridning. Denna form av projekt bör utökas. Andra sätt att stödja barnen är att uppmana drabbade länder att inrätta "förvaltarväsenden", som drivs av det internationella samfundet, och som har som mål att skydda de föräldralösa barnens arv (mark, boskap, och hus) till dess att de uppnår vuxen ålder.
Aids-hotet är globalt och kommer att kräva globala lösningar med stora ekonomiska uppoffringar som följd. Den globala fond för bekämpningen av hiv/aids, TBC och malaria som bildades av ett antal intresserade länder 2002 spelar en viktig roll i den internationella kampen mot hiv/aids. Som den här motionen visat så går det att finna vägar att bekämpa hiv, om viljan och resurserna finns. Men arbetet med att bekämpa aids-epidemin är dessvärre kraftigt underfinansierat. Knappt 5 miljarder dollar satsades totalt sett under 2003, men mer än dubbelt så mycket krävs för att bekämpa sjukdomen i utvecklingsländerna. 2005 krävs 12 miljarder dollar och 2007 krävs 20 miljarder dollar, enligt UNAIDS.
Att få fram detta kapital kräver satsningar som ligger utöver det som nu planeras av regeringarna runt om i världen. Därmed kommer det också kräva ett starkt ledarskap att prioritera kampen mot aids med kraftfulla ekonomiska medel. Mot bakgrund av detta anser Kristdemokraterna att Sverige tydligare bör ta sitt ansvar och låta de hiv/aids-relaterade resurserna utgöra en större del av den svenska utvecklings- och biståndsbudgeten. Vi vill att målet skall vara att avsätta 10 procent av hela biståndsanslaget till arbetet med reproduktiv hälsa, inklusive hiv/aids-prevention. Men vi anser också att läget är så akut att anslag för hiv/aids-bekämpning utöver regeringens ordinarie budget är nödvändigt, vilket vi föreslår i vårt budgetalternativ.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Alf Svensson (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |