Den utbredda fattigdomen är oacceptabel. Att över tre miljarder människor lever på mindre än två dollar om dagen är inget annat än en moralisk katastrof. Att uppnå de huvudsakliga målen i Millenniedeklarationen - som i första hand handlar om att halvera andelen extremt fattiga till år 2015, är därför ett absolut krav. Självklart ska ansträngningarna för att bekämpa fattigdomen göras främst för dem som drabbas av den, men också därför att fattigdomen och bristen på mänskliga rättigheter är ett globalt problem genom det hot som den utgör för den allmänna tillväxten, välfärden, miljön och säkerheten på vår jord.
Humanitärt stöd och utvecklingsbistånd är viktigt, men detta måste samverka med andra faktorer och åtgärder för att vi ska kunna utrota fattigdomen. Det är främst genom ekonomisk tillväxt som fattigdomen verkligen kan minskas. Därför måste västvärlden ta sitt ansvar och montera ner de handelshinder som idag hindrar många utvecklingsländer från att delta på världsmarknaden. Avskrivningar av de fattigare ländernas skulder måste också vara ett starkt prioriterat område för utvecklingspolitiken. Men för en rättvisare utveckling krävs också spridning, fördjupning och respekt för de demokratiska principerna och de grundläggande mänskliga rättigheterna. För Sveriges multilaterala biståndssamarbete krävs också utveckling av det handels- och miljötekniska samarbetet för en mer miljövänlig tillväxt i mottagarländerna.
Humanitärt stöd och bistånd för att förebygga konflikter och spridningen av sjukdomar och epidemier, framför allt hiv/aids, är ytterligare viktiga prioriteringar.
Också biståndet som riktas till kvinnor och barn prioriteras eftersom de drabbas hårdast av fattigdom, krig och sjukdomar. Otaliga exempel påvisar dessutom att bistånd riktat till kvinnor ger effektivare samhällsekonomiska resultat.
Fattigdomen går att utrota. Tekniken, kunskapen och resurserna finns för att tackla de fattigdomsrelaterade problemen. Men framför allt är det den politiska viljan som ofta saknas. Därför krävs mer av internationella insatser.
Vi delar mycket av regeringens uttalade ambitioner för utvecklingspolitiken, nämligen att Sverige ska ha en sammanhållen politik för utveckling, där alla politikområden ska bidra till att uppnå utvecklingsmålen och bidra till bekämpningen av fattigdom och stärkande av rätten till ett värdigt liv, och där biståndet är en enskild men viktig komponent.
Vad vi vill se och därför ägnar särskild uppmärksamhet är de institutionella förändringar som krävs för att de fina formuleringarna i Sveriges utvecklingspolitik också ska kunna bli verklighet. En sådan institution är ett samordningskansli inom Statsrådsberedningen för styrning, genomförande och rapportering av den genomförda utvecklingspolitiken och med mandat att agera pådrivande för att implementera utvecklingspolitiken på departementen, men också "vakthund" när det gäller förslag som hotar komma i konflikt med utvecklingsmålen.
Vi gläder oss åt att den socialdemokratiska regeringen äntligen gått oss till mötes när det gäller att återinföra en oberoende utvärdering av det svenska biståndets effektivitet. En funktion som Socialdemokraterna avskaffade efter att den införts av fyrklöverregeringen 1991-1994, där Alf Svensson var biståndsminister.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 3
Förslag till riksdagsbeslut 4
Mål och principer 7
Vår värld idag 8
Utmaningar för utvecklingspolitiken 9
Institutionella förändringar för en sammanhållen utvecklingspolitik 10
Redovisning och konsekvensanalyser 11
All utvecklingspolitik är inte bistånd 12
Krav på ett effektivare bistånd 12
Begränsat antal samarbetsländer 12
Samordnande vakthund och pådrivare 13
Forum för kunskapsutbyte 14
Färre globala gemensamma nyttigheter 14
Rättviseperspektiv för EU:s politik 14
Strategi och innehåll för utvecklingspolitiken 15
Positiva verkningsmedel och avbindning 15
Riktat bistånd till kvinnor 16
Mänskliga rättigheter 16
Demokratiutveckling, demokratibistånd och partinära bistånd 17
Samarbete med enskilda organisationer 18
Ekonomisk utveckling 18
EU, WTO, Sverige och handeln 19
Skuldavskrivningar, Världsbanken och IMF 19
Samarbete mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv 21
Obligatorisk rapportering för näringslivet 22
IT och utveckling 22
Utbildning och utveckling 23
Hälsa och utveckling 23
Miljö och energiproblem 24
Konflikter, säkerhet och utveckling 25
Humanitärt bistånd 25
Reformera FN 26
Människor med funktionsnedsättningar 26
Militära utgifter och krigsmateriel som utvecklingshinder 27
Regional integration 28
Biståndsnivån 29
Ekonomiska ramar 29
Anslagsbelopp och utgiftsutveckling 29
Förändring i underindelningen av anslag 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de övergripande målen för det internationella biståndet måste inkludera främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati och fattigdomsbekämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i samarbete med partnerländer arbeta fram nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter, översyn av nationell lagstiftning i dessa frågor i förhållande till internationella avtal samt att samarbetet med enskilda organisationer vid upprättandet av landstrategier och nationella handlingsprogram förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inleda ett system med ett begränsat antal mottagarländer s.k. programländer, med vilka Sverige arbetar fram utförliga nationella handlingsplaner och program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på den funktion som skall samordna styrning, genomförande och utvärdering av utvecklingspolitiken inom regeringen och att den ges mandat att vara "vakthund" vad gäller underlag inför regeringsbeslut och agera pådrivare för att se till att den svenska utvecklingspolitiken verkligen implementeras på departementen och i den faktiskt förda politiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydligare inventeringar av problem och formulering av mål för utvecklingspolitiken på olika områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inom ramen för samordningen av den sammanhållna politiken för global utveckling utarbetas verktyg för att identifiera och lösa målkonflikter mellan främjande av fattigdomsbekämpning och andra politiska mål och att insynen i hur regeringen hanterar målkonflikter måste öka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se till att den sammanhållna utvecklingspolitiken "får fäste" på respektive departement genom att fortbildning för medarbetarna i dessa frågor erbjuds.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på nationell nivå verka för införandet av ett system med konsekvensbeskrivningar inom regeringens departement inför politiska beslut, och för regelverk som styr svenska myndigheter, om påverkan på utvecklingsländerna utifrån rättighets- och fattigdomsperspektivet samt om att ett sådant system även bör inrättas på EU-nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydlighålla rågången mellan vad som är att betrakta som bistånd och andra delar av utvecklingspolitiken, och att de senare ska finansieras inom ramen för varje enskilt politikområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett medborgarforum för utbyte av kunskap och erfarenheter inom utvecklingsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fokusera resurser och ansträngningar på ett prioriterat urval av globala gemensamma nyttigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige ska verka för en mer sammanhållen utvecklings-, handels- och utrikespolitik inom EU och arbeta för att integrera rättvisefrågorna inom alla EU:s politikområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av biståndsinsatser som i första hand stödjer det civila samhället och går via enskilda icke-statliga organisationer i de fall då mottagarlandet styrs av en demokratiskt tvivelaktig regim.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det rättighetsbaserade svenska biståndet i mindre utsträckning bör vara villkorsbundet och uppbyggt på sanktionsprinciper utan snarare vara grundat på stödjande åtgärder för människors möjlighet till en positiv utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om successiv och flexibel avbindning av svenskt bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska biståndet i ökad grad skall riktas till kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratifrämjande åtgärder kan effektiviseras genom bättre samarbete med internationella aktörer och nationella krafter som verkar för demokratisering och flerpartisystem i utvecklingsländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att olika kommun- och parlamentarikerorganisationer bör ses som viktiga aktörer i främjandet av stabila demokratier och bör kunna kanalisera demokratibistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det partinära biståndet bör öka och bättre samordnas med det övriga demokratibiståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet, såväl på svensk som på europeisk nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta ett IT-perspektiv integreras i samtliga utvecklingsstrategier och program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka utbildningsbiståndet och undervisningsstödet till mottagarländerna och att motverka braindrain för främjandet av en god utveckling i de fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betona betydelsen av det humanitära biståndet för det internationella utvecklingssamarbetet och frivilligorganisationernas viktiga roll i arbetet samt att öka anslagen till det humanitära biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i ökad grad integrera "icke prioriterade grupper" och människor med handikapp i svensk utvecklingspolitik.
Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en vidareutveckling i synen på konflikt- och säkerhetsfrågornas koppling till biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behov av regelbunden rapportering till riksdagen kring svenskt handlande inom EU, WTO och regionala handelsavtal vad det gäller svenska positioner och svenskt handlande för uppfyllande av målen i den svenska utvecklingspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn görs av nuvarande svenska handelspositioner i förhållande till utvecklingsmålen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny modell för skuldavskrivning där den skuldsatta statens små steg mot ekonomisk balans, demokratisk utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och konkreta handlingsplaner för fattigdomsbekämpning kan ge betydligt större steg i skuldavskrivning samt att Sverige bör verka för att löften om radikala skuldavskrivningar utställs till förmån för de fattigaste länderna utifrån ovanstående kriterier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lokalt utformade fattigdomsstrategier skall styra Världsbankens och Valutafondens politik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar för ökad transparens och demokratiska reformer av Världsbankens och Valutafondens beslutsformer och att de berörda demokratiska parlamentens inflytande ökar i dessa två institutioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en ökad harmonisering av reglerna för krigsmaterielexport på EU-nivå under förutsättning att sådan export inte får ske till diktaturer, stater som kränker grundläggande mänskliga rättigheter, är krigförande eller då konflikt uppstår med utvecklingsmålen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatoriska krav på konsekvensanalyser av enskilda vapenexportförfrågningar för att säkerställa att svensk vapenexport inte undergräver kampen för mänskliga rättigheter eller kampen mot fattigdom och att sådana avväganden görs utifrån försiktighetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att justering av de existerande svenska reglerna kring krigsmaterielexport, i linje med Sveriges sammanhållna politik för en global utveckling samt att också importen av krigsmateriel skall prövas enligt samma regler som exporten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en tydlig svensk linje i förhållande till diktaturer och stater präglade av etniska konflikter, diskriminering, korruption och förakt för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att obligatorisk rapportering om sociala och miljömässiga hänsynstaganden bör ingå i de svenska multinationella företagens årliga rapporter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny patentregistreringsmodell med prissänkningskrav för läkemedelsbolagens försäljning av t.ex. hiv-mediciner till fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att verka för att utvecklingsländerna monterar ned tullar och handelshinder gentemot varandra och ökar den regionala integrationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen ökar anslagen till bistånd i budgeten mer än förslaget för 2005.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen måste förbättra transparensen inom den multilaterala sektorn vad gäller fördelningen av anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
Riksdagen beslutar om underindelningen av anslag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd för budgetåret 2005 enligt uppställning:
|
Anslag utgiftsområde 7 (tusental kr) |
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
8:1 Biståndsverksamheten |
21 732 194 |
+200 000 |
|
Totalt för utgiftsområde 7 |
22 417 678 |
+200 000 |
Solidaritet är en av huvudprinciperna i kristdemokratisk ideologi. Ibland uttrycks den i termer av att alla människor är ömsesidigt beroende av varandra och att banden mellan människor inte är något som vi kan - eller vill - klippa av. För att illustrera att samhörigheten inte är något vi kan välja, illustrerar vi ibland denna tanke med en bild av att alla människor är bröder och systrar.
Däremot har vi ett val - och det är om vi ska ta konsekvenserna av denna samhörighet och inse att vi har ett gemensamt ansvar för varandra och för att trygga människovärdet för alla i hela världen. Denna vision om att alla människor ska kunna åtnjuta mänskliga rättigheter engagerar hundratusentals människor i vårt land att göra betydelsefulla insatser för människor i de fattiga länderna. För kyrkor, folkrörelser, organisationer och en mängd ideella föreningar är solidariteten med utsatta människor en självklarhet.
Den svenska utvecklingspolitiken har genomgått viktiga förändringar de senaste åren. Två speciella perspektiv skall nu prägla politiken: de fattigas perspektiv på utveckling. De fattigas behov, intressen och förutsättningar skall vara utgångspunkt i strävandena för en rättvis och hållbar utveckling. Det andra perspektivet är rättighetsperspektivet.
Sveriges nya utvecklingspolitik vidgar också fattigdomsbegreppet och lyfter fram att fattigdom inte bara handlar om brist på fysiska resurser, utan också brist på makt, säkerhet och möjligheter att välja i livet., något som Kristdemokraterna länge har verkat för, och välkomnar. Kristdemokraterna vill också särskilt framhålla de demokratiska rättigheterna, som mål i sig, men också som en förutsättning för en utveckling från fattigdom till välfärd. Politikerna i en demokrati måste stå till svars för sina handlingar, vilket leder till bättre fördelning. Alla mänskliga rättigheter är mål i sig, samtidigt som de både främjar en positiv samhällsutveckling. Skyddet av de mänskliga rättigheterna är därför en ofrånkomlig del av biståndet.
De politiska, ekonomiska och tekniska landvinningarna som ägt rum under 1900-talet saknar motstycke i historien. Men samtidigt växer klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste, både mellan och inom länder och mellan olika regioner och folkgrupper. Mer än tre miljarder människor lever på mindre än två dollar per dag. Detta är en moralisk katastrof. Om millenniemålen delas upp på regioner kommer Afrika söder om Sahara uppnå fattigdomsmålet först år 2147.
Den omvälvande IT-utvecklingen och den s.k. globaliseringen skapar enormt välstånd för vissa, medan de som hamnar utanför lever kvar i misär. Trots att utbildningsnivån har förbättrats och analfabetismen har halverats i u-länderna på 30 år, går 130 miljoner barn inte alls i skolan och fortfarande är fler än 850 miljoner människor icke skriv- och läskunniga - de flesta av dem är flickor. Trots att förbättringar för kvinnor skett på många håll i världen och att skillnaderna i jämlikhet mellan män och kvinnor minskar, är det till största delen kvinnor som är fattiga och kvinnornas andel av de fattiga ökar. En halv miljon kvinnor dör varje år i samband med graviditet.
Cirka en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Över 40 miljoner har drabbats av hiv och aids. Sedan 1990 har ett ovanligt stort antal länder upplevt en sjunkande levnadsstandard. 46 länder är fattigare idag än de var 1990 och i 25 länder lider fler av hungersnöd idag än för ett årtionde sedan. Listan kan göras oändligt lång över orättvisorna i vår värld. Bakom dessa siffror döljer sig enskilda människor som lever i djupaste misär och som förnekas sina grundläggande rättigheter. Vi måste ha dem för ögonen när vi gör våra prioriteringar - fast de inte finns inom vårt lands gränser. Det måste vara slutsatsen av en bekännelse till en etik som betonar ansvaret för och kärleken till nästan.
Vår värld står inför ständigt nya utmaningar - såsom spridningen av hiv/aids, den alltmer synliga internationella terrorismen, den ökade gränsöverskridande brottsligheten samt krig och konflikter som tvingat mer än 20 miljoner människor i världen på flykt. Att FN:s flyktingkommission (UNHCR) tvingats till så omfattande besparingar att organisationen befinner sig i en ekonomisk kris förvärrar situationen ytterligare.
I en värld full av kunskap, med avancerad teknologi och goda resursutvinningssystem finns det inget försvar för att fattigdomen inte utrotas. Vad som ytterst krävs är en ökad politisk vilja. Inte bara en vilja att ta itu med fattigdomen och utveckla ekonomiska reformer för stabilitet i utvecklingsländerna, utan framför allt att göra något åt de faktiska hinder - ekonomiska och handelspolitiska - som finns mellan den rika och den fattiga världen och som försvårar den ekonomiska och mänskliga utvecklingen i dessa länder. Det avgörande är om vi inom världssamfundet lyckas ta bort dessa underliggande orsaker till orättvisan. Här måste det ske mer djuplodande förändringar i tänkandet kring utveckling och bistånd för att man skall kunna nå målen i millenniedeklarationen och riva ner tillväxthindren.
Utvecklings- och biståndspolitiken måste genomföras i bättre samordning mellan de ekonomiska, handels- och miljöpolitiska områdena. Det internationella biståndet måste ses som en komponent i en sammanhållen global utrikespolitik till stöd för de fattiga ländernas utveckling och uppbyggnad av fungerande institutioner, för att de skall kunna utveckla socialt och miljömässigt hållbara tillväxtmetoder och höja utbildningsnivån. I grunden handlar det om att inse att alla har rätt till välfärd, demokrati och åtnjutandet av mänskliga rättigheter och också att inse att med resurser och möjligheter kommer också ansvar.
Det fattigdomsbekämpande arbetet i svenskt bistånd har alltför ofta fokuserat på att enbart fördela resurser mellan rika och fattiga. Men biståndet måste framför allt bidra till att förutsättningar skapas som kan hjälpa de allra fattigaste ur fattigdomen, och dåär ekonomisk tillväxt en lika viktig ingrediens som fördelning. Ekonomisk tillväxt riskerar att öka belastningen på miljön. Det internationella biståndet måste därför i högre utsträckning inriktas på att främja en ekologiskt hållbar utveckling. Alltför ofta överför det internationella biståndet industriländernas utvecklingsmetoder till de fattiga länderna trots att det globalt sett är ekologiskt ohållbart i längden.
En ytterligare viktig aspekt i dagens internationella bistånd är att förstå kopplingen mellan ekonomisk och social utveckling och väpnade konflikter. Biståndet kan därför spela en avgörande roll i både konfliktförebyggande syfte och under fredsuppbyggande perioder. Om inte institutioner snabbt byggs upp och en försoningsprocess inleds är det risk att nya oroligheter bryter ut. Det framtida biståndet måste därför vara än mer anpassat för säkerhetsfrämjande och konfliktförebyggande åtgärder än i dagsläget.
Det är viktigt att det finns en sammanhållen global politik till stöd för de fattigaste ländernas utveckling. Alltför ofta tar vi i industriländerna med ena handen, genom protektionistisk handelspolitik, samtidigt som vi ger med den andra, via internationellt bistånd. Det är inte försvarbart. Det behövs en betydligt bättre samordning mellan olika nationella och internationella biståndsgivare, icke-statliga organisationer och näringslivets företrädare. Dålig samordning leder till både dubbelarbete och ett dåligt strukturerat bistånd och utgångsläge för utvecklingsländerna.
Det slutliga målet med det internationella biståndet är att det en dag inte längre skall behövas. Dessvärre är världen idag mycket långt från den visionen. Prognoserna ser mycket dystra ut. När det gäller hiv/aidsspridningen ser prognoserna katastrofala ut. Med dagens biståndsnivåer och prioritering av utvecklingsfrågorna i praktisk politik, är målet om en värld där alla åtnjuter mänskliga rättigheter extremt avlägset.
Efter fyra år av utredande och debatt beslutade den svenska riksdagen i december 2003 om en ny svensk politik för global utveckling. Den viktigaste förändringen är att det slås fast att alla politikområden skall bidra till det övergripande målet: att bidra till en rättvis global utveckling. I framtiden skall politiken dra åt samma håll - en samstämmig politik.
Målen är det inget fel på - snarare är detta en mycket välkommen förändring där utveckling, fattigdomsbekämpning och främjande av mänskliga rättigheter blir ett ansvar som gäller för alla departement, och där biståndet är en enskild, men mycket viktig, komponent.
Men problemet är att alldeles för få och för svaga institutionella förändringar föreslagits av den socialdemokratiska regeringen som kan göra att målen blir verklighet. Därtill är målen dåligt nedbrutna och konkretiserade.
Under behandlingen av regeringens proposition förra året underströk riksdagen också behovet av att det klargörs var samordningsansvaret för politiken skall ligga och att det säkerställs att uppkomna målkonflikter hanteras på ett systematiskt och transparent sätt så att de uppsatta målen verkligen blir de mål som prioriteras.
I regeringens skrivelse 2004/05:4, den 9 september, ges den första redovisningen av regeringens arbete inom olika politikområden. Regeringen skriver: Då politiken nyligen antogs av riksdagen innehåller skrivelsen inte en redogörelse av politikens resultat, utan ger snarare en redovisning av sakläget inom olika politikområden. Detta är problem som riskerar att kvarstå om inte förändringar kommer till stånd som ger arbetet för global utveckling större tyngd och mer muskler inom alla politikområden.
Som det är nu är det svårt för riksdag och allmänhet att få insyn i hur regeringen hanterar målkonflikter då det inte finns transparens i hur regeringen hanterar enskilda fall av principiell betydelse. Det är också mycket oklart vilket mandat det sekretariat på UD har som idag ansvarar för genomförandet av politiken och vilken makt det har för att "driva på" politiken.
Och hur ska en ordentlig utvärdering av i vilken grad det finns någon måluppfyllelse kunna ske, om varken proposition eller skrivelse tydliggör vilka problem och utmaningar som finns och vad man önskar åstadkomma?
Den internationella solidariteten betonar skyldigheterna och omtanken mellan människor och stater oberoende av gränserna som skiljer dessa åt. Idag lever vi i en värld som i mångt och mycket är gränsöverskridande till sin karaktär. Därför är det relevant att analysera hur våra politiska beslut i Sverige och i EU påverkar andra delar av världen. Hur påverkar t.ex. vår handelspolitik möjligheterna för länderna i syd att resa sig ur fattigdomens slaveri? Eller hur påverkar våra miljöfarliga utsläpp livsbetingelserna i andra delar av världen?
Det är viktigt att med tydlighet utröna de effekter som nationella och europeiska politiska åtaganden har, inte bara för oss själva, utan också för omvärlden. Därför vill vi införa konsekvensbeskrivningar, eller solidariska nyckeltal, både på nationell nivå och på Europanivå. Om Sverige eller EU exempelvis inför tullar på ett visst livsmedel så ska en konsekvensbeskrivning skildra och analysera vilka ekonomiska, och därmed i förlängningen också välfärdsmässiga, konsekvenser beslutet får för berörda fattiga länder.Verktyget kan jämföras med de "gröna nyckeltal" som redan idag finns i den svenska statsbudgeten.
Tyvärr saknas sådana konsekvensbeskrivningar idag. Detsamma gäller tydliga nedbrutna mål för utvecklingspolitiken. För att kunna mäta genomslaget för den nya politiken är det nödvändigt att regeringen tydliggör vilka mål man har för olika politikområden - vilka problem man vill lösa. För att nå dit är det nödvändigt att genomföra dessa inventeringar och att regeringens olika departement upprättar tydliga mätbara mål, och delmål, som man vill uppnå inom givna tidsramar.
Det är uppenbart att det kommer uppstå målkonflikter där utvecklingsmålen kommer stå emot andra mål. För att kunna följa vilka vägval regeringen gör och vilken betydelse fattigdoms- och rättighetsperspektivet har för regeringens beslut behövs det verktyg som identifierar målkonflikter och säkerställa att utvecklingsmålen har företräde.
Den nuvarande bristen på målhierarkier ökar risken avsevärt för målkonflikter mellan t.ex. biståndet och orimliga handelsregler. Vi ser mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati som icke förhandlingsbara överordnade mål som ska vara styrande för den förda utvecklingspolitiken.
Bristen på transparens är till del en följd av bristen på krav på konsekvensanalys och brist på operativa mål för politiken. En del av politikens beslut fattas i t.ex. mellanstatliga fora som EU, Världsbanken och IMF. Just därför blir redovisning av problem, uppsättande av mål och hantering av enskilda fall speciellt viktiga när det gäller Sveriges agerande i dessa institutioner.
I och med den nya politiken där målet är en samstämmig politik för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning måste det slås fast att åtgärder som främjar målen för svensk utvecklingspolitik inte är synonymt med bistånd. Det finns annars en risk att andra politikområden börjar nagga biståndet i kanten. Och det har vi inte råd med i en situation där det krävs kraftigt höjda biståndsnivåer för att få millenniemålen inom synhåll.
Alla politikområden behöver dra åt samma håll, inte urholka biståndsresurser. Därför är det viktigt att tydliggöra att varje politikområde måste bära sina egna kostnader för genomförandet av den beslutade politiken. Handelsbefrämjande åtgärder eller militärens internationella åtgärder bör därför inte ses som bistånd, trots att de mycket väl kan bidra till måluppfyllelse av utvecklingsmålen.
Biståndet måste alltid ha en frigörande dimension. Skapandet av ett biståndsberoende hos mottagarländerna bör därför undvikas, liksom att bistånd satsas i olämpliga projekt där medlen hamnar i fel händer. Det är glädjande att den socialdemokratiska regeringen äntligen går oss till mötes genom att inrätta en oberoende granskande funktion av svenskt bistånd, vilket vi krävt ända sedan granskningen - obegripligt nog - avskaffades av den socialdemokratiska regeringen. En sådan granskning ska säkerställa att biståndsresurserna används så effektivt och korrekt som möjligt och lever upp till högt ställda kvalitetskrav och bör ske på olika nivåer för att tillgodose såväl riksdagens, regeringens som Sidas behov av analyser. Ett särskilt viktigt område är en oberoende utvärdering av Sidas upphandling av konsulter.
För att inte förlora effektiviteten i utvecklingssamarbetet och biståndet anser vi att Sverige inom ramen för det breddade synsättet ändå måste fortsätta prioritera ett antal samarbetsländer. En lämplig begränsning är ca 20 länder vilket bör ske inom en 5-årsperiod. Fördelen med prioriterade länder är uppenbar i det att det ökar möjligheterna till kontrollerade samarbetsformer, effektivare samarbete, bättre revision och uppföljning. De länder som i så fall inte ingår i den prioriterade skaran kan Sverige stödja inom ramen för internationellt samarbete. Ett fortsatt system med programländer gör det också lättare att arbeta fram tydliga strategier för när biståndet till ett land ska avslutas och när samarbetet ska övergå i mer normala former av ekonomiskt och politiskt samarbete.
Det nya integrerade synsättet som skall prägla utvecklingspolitiken och genomsyra alla svenska beslutsfattare och departement kräver effektiv resultatstyrning och uppföljning. Den beslutade årliga redovisningen inför riksdagen när det gäller genomförandet av utvecklingspolitiken är en viktig del. Men för att arbetet skall fungera effektivt i praktiken ser vi det som en nödvändighet att införa ett kansli inom Statsrådsberedningen med ansvar för:
en sammanställning av departementens respektive bidrag till politiken för global rättvisa,
återrapportering av den förda politiken,
framställning av bakgrundsanalyser,
initierandet av interdepartementala arbetsgrupper vid behov,
identifiering av departementsöverskridande frågor inom politikområdet.
För samordningsfunktionens arbete krävs det en ökad spetskompetens inom departementen. Utöver ett samordningskansli inom Statsrådsberedningen krävs det utökad samordning mellan olika fackaktörer och bildandet av organisationsöverskridande arbetsgrupper för specifika frågor.
Dagens samordningskansli, på UD, har ett otydligt mandat, och i med sin placering på UD så försvåras implementeringen av synsättet att utvecklingspolitiken ska genomsyra alla politikområden. Samordningskansliet måste ges mandat att vara "vakthund" inför regeringsbeslut utifrån konsekvensanalyser av förslags påverkan i förhållande till utvecklingsmålen och pådrivare för att se till att den svenska utvecklingspolitiken verkligen implementeras på departementen och i den faktiskt förda politiken.
Utvecklingsmålens uppfyllelse blir ju i och med den nya politiken ett ansvar för alla departement. Men det är inte alltid lätt att veta hur rättighetsperspektivet påverkas av ett handelsförslag, särskilt inte om detta tänkande inte hunnit bli etablerat. För att se till att den sammanhållna utvecklingspolitiken "får fäste" på respektive departement såär det därför angeläget att medarbetarna i dessa frågor erbjuds fortbildning och kompetensutveckling. I detta arbete borde samordningskansliet spela en viktig roll.
Samordningskansliet bör också kunna initiera samarbete mellan olika fackaktörer och upprättandet av organisationsöverskridande arbetsgrupper för specifika frågor.
För samordning och samstämmighet inom det civila samhället bör ett medborgarforum inrättas för utbyte av kunskap och erfarenheter på nationell nivå. Ett sådant nationellt forum borde ingå i en större global organisation där det civila samhället representeras i expert/specialistgrupper med rådgivande funktion för de stora multilaterala organisationerna.
Att utöka stödet för att säkerställa globala nyttigheter ser vi som ett mycket positivt inslag i Sveriges utvecklingspolitik. Detta ska Sverige eftersträva även inom EU. Sverige måste också agera för att skapa bättre fungerande internationella regelverk och standarder för dessa nyttigheter. Globalt och regionalt samarbete främst på miljö- och hälsoområdena är av stor vikt.
Eftersom begreppet "gemensamma globala nyttigheter" innefattar så många olika områden (en god miljö, finansiell stabilitet, frånvaro av internationell terrorism, begränsningen av smittsamma sjukdomar etc.) ser Kristdemokraterna det som önskvärt att man från svensk sida i stället för att beröra samtliga av dessa gemensamma nyttigheter, fokuserar arbetet på ett begränsat antal av dessa för vilka man aktivt arbetar. Vi menar att några av de prioriterade områdena bör vara kampen för en effektivisering av energi- och materialhantering inom ramen för en hållbar utveckling, klimatfrågan, försörjningen av rent vatten, kampen mot hiv/aids och förebyggandet av väpnade konflikter. Här bör även övriga aktörer inom t.ex. det svenska näringslivet kunna kopplas in.
Precis som den svenska regeringen arbetar för att integrera rättvisefrågorna i alla regeringens politikområden, kräver vi att den svenska regeringen verkar för att utvecklingsaspekterna även beaktas inom alla EU:s politikområden. Behovet av konkreta förslag hur detta ska realiseras är givetvis lika stort för EU:s utvecklingspolitik som för Sveriges.
Konvergensen inom EU:s bistånds-, jordbruks- och handelspolitik måste öka. Den europeiska handels- och jordbrukspolitiken måste göras förenlig med internationell solidaritet och Sverige måste aktivt verka för att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet och demontera EU:s hinder. En snar och omfattande reformering av EU:s jordbrukspolitik är nödvändig, främjandet av den hållbara utvecklingen samt en förstärkning av utvecklingsländernas handelspolitiska och exportkunniga kompetens.
I FN:s utvecklingsdeklaration den s.k. Millenniedeklarationen har världens ledare och länder åtagit sig att prioritera kampen mot fattigdomen. Det handlar bl.a. om att halvera fattigdomen på jorden och halvera antalet människor som lever i akut hunger. Det handlar också om ett löfte att verka för att alla barn har rätt till skolgång, att minska barna- och mödradödligheten samt inte minst att vända trenderna och minska spridningen av hiv/aids.
Fattigdom och stora ekonomiska klyftor leder ofta till konflikter och krig. Om västvärlden inte ökar sina ansträngningar så kommer fattigdomen att cementeras och klyftorna i världen att öka ännu mer. Enligt UNDP kommer millenniemålet att halvera antalet fattiga innan år 2015 inte att uppnås om inte något drastiskt görs för att påskynda utvecklingen. Inget av de 8 huvudmålen och bara ett av undermålen ser ut att kunna nås - nämligen målet att halvera andelen människor som saknar tillgång till rent vatten och sanitet.
De svenska ambitionerna för att uppfylla millenniemålen och skapa en mer sammanhållen utvecklingspolitik är bra. Att utgå från ett rättighetsperspektiv och ett fattigdomsbekämpningsperspektiv är bra, liksom att fattigdomsbegreppet vidgas. Fattigdom har traditionellt sett definierats som bristen på materiella resurser. Enligt vårt synsätt är fattigdom ett mycket mer mångfacetterat begrepp än så. Fattigdom innebär också att människor saknar inflytande över och trygghet i sin livssituation. Att säkra en miljövänlig och hållbar utveckling och främja jämställdhet tillhör också en del av fattigdomsbekämpningen. Ytterst handlar det om att ge alla möjligheten att få leva ett människovärdigt liv. Vi vill här redovisa några av de strategier för utveckling och det politiska innehåll som vi vill poängtera i utvecklingarbetet.
Även om vikten av att våga ställa krav är stor, så anser Kristdemokraterna att det s.k. rättighetsbaserade biståndet inte enbart skall vara villkorsbundet, utan också ges en positiv och stödjande inriktning så att en positiv demokratisk utveckling i ett land verkligen kan uppnås. Härvidlag behövs det en allmän attitydförändring när det gäller inställningen till det internationella arbetet med mänskliga rättigheter och utveckling. Alltför ofta har det handlat om att peka ut syndarna, bestraffa dem som inte följer normen, och införa ekonomiska och/eller politiska sanktioner mot dem som bryter mot mänskliga rättigheter. (I det här sammanhanget vill vi också påtala vikten av att utveckla sanktionsinstrumentet till att bli mer träffsäkert och inte drabba hela befolkningen i ett land vars regim bryter mot fri- och rättigheter eller folkrätt är också nödvändigt.) Det är naturligtvis viktigt att protestera mot grova och systematiska brott mot mänskliga rättigheter, men för att främja utvecklingen behövs det en lika stor dos av positiva verkningsmedel.
Kristdemokraterna är för en successiv avbindning av biståndet. Vi vill samtidigt betona vikten av flexibilitet för en sådan process. Obundet bistånd och direkt budgetstöd ska inte ges till alla utan endast de som uppvisar goda resultat och har en dokumenterat god vilja till förändring. Det positiva med detta är att det ger fattiga länder en möjlighet till ökat självstyre.
För att bedriva en effektiv fattigdomsbekämpning krävs det att insatser framför allt riktas mot kvinnor och barn. Deras fattigdom är till stora delar strukturell. Kvinnor saknar ofta ekonomiska tillgångar, egendom, makt, utbildning, sjukvård och är utsatta för våld och diskriminering på grund av sitt kön. Därför anser Kristdemokraterna att svenskt bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna.
Vanligtvis utestängs kvinnor från beslutande församlingar på diverse politiska nivåer. Detta är en trend som måste brytas. Kvinnors direkta deltagande och inflytande är nödvändigt för att skapa ett djupare, bredare och stabilare folkstyre och för att bidra till en mer effektiv och positiv utveckling av länder. Dessutom behövs jordbruksreformer som ger kvinnor en mer säker tillgång till mark. I framför allt Afrika söder om Sahara är det främst kvinnor som producerar mat och ändåär kvinnor den del av befolkningen som har minst tillgång till marken. Undersökningar pekar på att sådant riktat bistånd dessutom ger bättre samhällsekonomiska resultat än övrigt bistånd. Biståndet gagnar i allmänhet även familjens barn och hushåll och effekterna blir därmed större. Ekonomiska lån riktade till kvinnor betalas tillbaka i större utsträckning än lån riktade till män.
Kvinnor i utvecklingsländerna måste också fåökat självbestämmande. Exempelvis rätten till sin egen kropp och sexualitet, samt rätten att utbilda sig. Våra förslag för att förbättra kvinnors situation i världen och bidra till en mer jämställd utveckling redovisas i en särskild motion. För en bättre hjälp till barn i fattiga länder och i krig vill vi utöka resursanslaget till Unicef med 30 miljoner kronor från det multilaterala biståndsanslaget.
Inom biståndspolitiken är mänskliga rättigheter såväl ett mål som ett medel. Ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för att kunna åtnjuta fulla mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter är normalt sett en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är därför en absolut nödvändighet för utvecklingssamarbetet att hela biståndet genomsyras av ett MR-perspektiv och att specifika MR-projekt prioriteras. För mer än 50 år sedan antogs FN:s allmänna deklaration om de universella mänskliga rättigheterna och trots att världen har medvetenheten, resurserna och kapaciteten att nå målen fullt ut så känns FN:s mål långt borta. Vad som krävs är nya och djärvare metoder för att allas rätt till lika värde skall erkännas.
Den socialdemokratiska regeringen talar vackert om hur demokratiutveckling och resurstillväxt skall sättas i centrum av biståndspolitiken, men Kristdemokraterna anser att MR-frågorna har för låg prioritet inom svenskt utvecklingssamarbete Sverige bör i samarbete med partnerländer arbeta fram nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter, översyn av nationell lagstiftning i dessa frågor i förhållande till internationella avtal, samt allianser för stöd och handling.
Normbildningen kring de mänskliga rättigheterna måste utvecklas i många utvecklingsländer och här bär hela samhället (politiker, företagsledare, journalister, lärare och föräldrar m.fl.) ett stort ansvar. Det räcker inte med att hålla någorlunda demokratiska val. Alltför ofta har minoritetens diktatur ersatts av majoritetens tyranni. Här behövs mer riktade biståndsinsatser. Kristdemokraterna utvecklar synen på mänskliga rättigheter i Sverige och världen i en särskild motion.
En god demokratisk samhällsordning är ett mål i sig eftersom det främjar människors frihet och oberoende. De fattigaste länderna måste därför genomföra demokratiska reformer. Spridningen och fördjupningen av de demokratiska principerna är en av de enskilt viktigaste åtgärderna för att hantera interna konflikter och för att utveckla ett mer rättvist och effektivt resursfördelningssystem i samhället. Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska utvecklingen i mottagarländerna. Därför är det angeläget att det riktade demokratistödet prioriteras ytterligare för att utveckla och stärka demokratin hos mottagarländerna.
Vi som medborgare i en demokratiskt uppbyggd stat har ett särskilt ansvar att sprida och främja grundläggande demokratiska principer i samröre med totalitära regimer och våra signaler och krav bör vara tydliga.
Spridningen och fördjupningen av de demokratiska principerna är en av de enskilt viktigaste åtgärderna för att hantera interna konflikter och för att skapa långsiktigt rättvisare samhällen med mer effektiva resursfördelningssystem. Riktat demokratistöd krävs i ytterligare utsträckning än vad regeringen föreslår för att främja demokratiutvecklingen i samarbetsländerna. Rättsväsende, utbildning, och uppbyggnaden av robusta offentliga institutioner bör prioriteras mer. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av antidemokratiska företeelser bör bekämpas med ökad kraft. Det behövs ofta mer skydd för minoriteter, bättre maktfördelning, öppenhet och politisk ansvarsskyldighet.
Till problemet hör att den socialdemokratiska regeringen inte tydligt redovisar hur Sverige ska förhålla sig till så kallade "skurkstater", dvs. diktaturer och stater präglade av etniska konflikter, diskriminering, korruption och förakt för mänskliga rättigheter. Kristdemokraterna anser att utvecklingspolitiken generellt bör styras av etiska ledarkoder.
I uppbyggnaden av ett demokratiskt samhälle behövs också demokratiska beslutsfattare och demokratiska politiska partier. Det partinära biståndet, där de svenska riksdagspartierna har möjlighet att samarbeta med politiska partier i utvecklingsländer i avsikt att främja demokratisk utveckling, bör av dessa skäl också utökas. Att bygga en demokrati med ett flerpartisystem underlättas av politiska erfarenheter och kompetens från stabila demokratier. Det är därför viktigt att det partinära biståndet ytterligare samordnas i strategiarbetet med det övriga demokratibiståndet. Det är även viktigt att samordning sker med andra internationella aktörer såsom OSSE, FN, nationella stiftelser och demokratiinstitut.
Samarbete mellan olika länders parlament och kommunorganisationer eller motsvarande är också viktigt i arbetet med att stödja demokratiutveckling. Parlamentarikerorganisationer som Interparlamentariska unionen (IPU), Parliamentarians for Global Action (PGA) och European Parliamentarians for Africa (AWEPA) kan fungera som stödjande utbytesarenor i utvecklingen av demokrati i världen och borde ses som en viktig aktör i främjandet av stabila demokratier. Dessa organisationer bör också kunna kanalisera demokratibistånd.
De enskilda organisationerna utgör en ytterst viktig aktör för det bilaterala biståndsarbetet. De har, med sina ofta väl utbyggda nätverk, goda förutsättningar att se till att biståndsmedel når målen utan svinn och höga administrativa kostnader. Deras nära kontakt med medborgarna möjliggör mer delaktighet bland befolkningen i samhällsdebatten och knyter på så vis an utvecklingen av ett demokratiskt synsätt med hjälp av biståndsmedel, något som bör utnyttjas betydligt mer i det svenska utvecklingssamarbetet. Enskilda organisationer bör därför användas i större utsträckning än idag i planeringen och genomförandet av nationella, såväl som internationella biståndsinsatser och i samråd kring landstrategier och möjligheterna att bygga upp starka civila samhällen. I de fall där samarbete ingås med demokratiskt tvivelaktiga regimer bör därför svenska biståndsinsatser i första hand kanaliseras via och till enskilda icke-statliga organisationer.
Det är speciellt viktigt att stödja det civila samhället på lokal nivå. Biståndsinsatser på lokal nivåär ofta betydligt effektivare än de som görs på nationell nivå, framför allt beroende på att förutsättningarna för projekt är tydligare på lokalnivå.
En förutsättning för att minska fattigdomen är att uppnå ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna som sedan fördelas på ett bra sätt. Insatser måste göras för att skapa näringslivsutveckling och tillväxt. Resurser måste skapas i och av mottagarländerna själva genom en framsynt ekonomisk politik som leder till en utveckling av framför allt det lokala näringslivet. Företagandets utveckling och samhällsutvecklingen är intimt sammankopplade.
Att handel spelar en central roll för en positiv ekonomisk utveckling är självklart. Problemet idag är att det finns för mycket handelshinder. Det krävs starkare insatser för att öka utvecklingsländernas tillträde till både de globala och regionala marknaderna och för att stödja de lokala och inhemska företagens möjligheter att konkurrera.
De internationella och bilaterala handelsavtalen har oerhört stor betydelse för världens fattiga. EU betalar sex gånger mer i jordbrukssubventioner än vad man satsar på bistånd. Subventioner, tullar och exportstöd i kombination med strikta krav på vad regeringar i fattiga länder får göra - och inte får göra - leder till katastrofala konsekvenser och står helt i strid med målen om fattigdomsbekämpning.
Med tanke på vilken betydelse handelspolitiken i EU och i WTO betyder för världens fattiga finns det ett behov av att den svenska politiken i dessa organ ökar sin öppenhet.
Regeringen ger idag löpande information om svenskt agerande och svenska positioner i EU-nämnden. Vi Kristdemokrater ser dock ett behov av en samlad redovisning som tydliggör svenska positioner och svenska prioriteringar i utformande av EU:s handelspositioner i WTO men också svenskt agerande inom WTO. Fokus bör ligga på genomförandet av den nya politiken och med speciellt fokus på genomförandet av fattigdoms- och rättighetsperspektivet.
Vi ser också ett behov av en utvärdering av nuvarande svenska handelspositioner i förhållande till utvecklingsmålen. Flera av handelspositionerna formulerades för många år sedan och borde utvärderas av flera skäl, inte minst i ljuset av den nya utvecklingspolitiken.
Viktigt är också att svenska handelspositioner har de fattigas intressen för ögonen. Exempelvis kan krav på en snabb och total nedmontering av handelshindren i fattiga länder ha en destabiliserande påverkan, motverka utvecklingen och i förlängningen drabba ländernas inhemska livsmedelsförsörjning. Dessa länder, med lite att erbjuda på världsmarknaden annat än råvaror, behöver i stället speciella handelsvillkor för att inte den inhemska produktionen helt ska slås ut.
I slutet på 1990-talet beslöt de rika länderna att skriva av en del av de allra fattigaste ländernas skulder. Det var också en följd av en global rörelse som gick under namnet Jubel 2000. Då lanserades HIPIC-initiativet. HIPIC betyder Highly Indebted Poor Countries Initiative. Målet var att de fattiga ländernas skuldnivå kopplades till ländernas beräknade tillväxt- och exportinkomster. HIPIC-initiativet ledde till vissa framgångar för vissa länder. Skolavgifter avskaffades i Uganda, Malawi och Tanzania. Länder som Mali, Moçambique och Senegal har kunnat satsa mer resurser på att bekämpa hiv/aids.
De övergripande problemen har dock inte lösts. Många fattiga länders skuldnivåer är icke hållbara - även mätt med Världsbankens och Valutafondens egna måttstockar. Under 2002 spenderade 13 av 26 länder mer till att betala räntor och amorteringar än vad de satsade på hälsovård enligt den brittiska organisationen OXFAM:s beräkningar.
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begränsar och ibland omöjliggör deras möjligheter att utvecklas. I framför allt de fattigaste länderna överskrider i många fall enbart räntekostnaderna för lånen intäkterna från dessa länders export.
FN:s utvecklingsorgan UNDP:s årsbok 2003 kring FN:s utvecklingsmål konstaterade att de flesta länderna i Afrika inte kommer att kunna nå FN:s utvecklingsmål. Delvis på grund av brister i form av naturkatastrofer och dålig samhällsstyrning men också i form av bristande resurser. Räntor och amorteringar på gamla skulder är ett av de mest resursslukande utgiftsområdena för en kontinent där fyra av tio skolbarn inte går i skola och där en av tio nyfödda inte får uppleva sin första födelsedag.
Utlandsskulden för de fattigaste länderna är avsevärt större idag än för 10 eller 20 år sedan. Löften om radikala avskrivningar har ännu inte infriats. För att skriva av skulderna måste villkor och krav ställas på en sund ekonomisk politik, en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter, liksom på tydliga och konkreta handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen. Kristdemokraterna anser att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den globala opinionen för skuldavskrivningar och föreslår därför en modell för skuldavskrivning som innebär att den skuldsatta statens små steg mot en "sundare" och mer demokratisk politisk styrning ska ge betydligt större steg i skuldavskrivning. Detta för att dessa länder snabbare ska komma upp ur en hopplös situation som råder bland många fattiga länder och för att verka som morot för länder att bygga upp sunda samhällsstrukturer.
Som en del av omprövningen av de fattigaste ländernas skulder och som planeringsunderlag för biståndsinsatser initierades under 1990-talet tanken på nationella fattigdomsstrategier som skall bidra till en mer fattigdomsinriktad politik. Tanken är att strategierna skall vara nationellt förankrade och utformas i ett nära samarbete med de fattigaste människorna och deras organisationer i det civila samhället. Erfarenheterna av fattigdomsstrategierna skiljer sig från olika länder. I vissa länder har strategierna utformats med ett kvalitativt och kvantitativt deltagande från organisationer som är representativa för fattiga och marginaliserade människor och befolkningsgrupper. I andra fall har strategierna mycket dålig förankring och är utformade av konsulter och regeringarna.
Kritiken och förslagen till förbättringar av fattigdomsstrategierna är mer eller mindre återkommande. Det handlar om att Världsbanken och Valutafonden själva ofta ger ekonomiska råd till regeringarna som ibland står i konflikt med de lokalt förankrade strategierna. Jeffery Sachs, FN:s generalsekreterares speciella rådgivare för millenniemålen, menar att Valutafonden och Världsbanken måste sätta de fattigas intressen högst på dagordningen och inte ge råd som står i konflikt med ett fattigdomstänkande, och inte - som Valutafonden - exempelvis kräva av Kenya att avskeda 4 000 sjuksköterskor för att statens ekonomi skulle klassificeras som "sund".
En annan återkommande kritik grundar sig i att varken fattigdomsstrategierna eller de råd som Världsbanken eller Valutafonden ger till regeringarna delges eller behandlas av de nationella parlamenten.
Ett annat område som står på agendan för de internationella ekonomiska organens roll i en global, hållbar utveckling handlar om behovet av ökad demokrati inom institutioner som Valutafonden och Världsbanken. Dessa institutioner ställer ofta krav på demokrati, öppenhet och ansvar i sin politik gentemot andra länder. Men deras egen politik ligger långt ifrån sådana ideal. Långivning sker under stort hemlighetsmakeri, institutionernas egna beslutsformer är långt ifrån demokratiska.
I stället för ett medlemsland, en röst, är beslutsformerna utformade efter ekonomisk makt och insats. I styrelsen sitter flera rika länder representerade medan fattiga länder buntas ihop och representeras av en person. För att Världsbanken och Valutafonden skall kunna bli instrument för demokrati och utveckling är det nödvändigt med reformer av dessa institutioner. Det handlar om att fattiga länder måste få ett större inflytande i styrelserna och organisationernas ledningar. Det handlar också om behov av att reformera röstsystemet. Idag har 80 av världens fattigaste länder enbart 10 % av röststyrkan jämfört med t.ex. USA som har 15 % av röststyrkan. Ledarna för banken och fonden måste rekryteras efter deras meriter - oavsett nationalitet - och inte reserveras till de mäktigaste länderna på det sätt som sker idag. Styrelsen och ledningen måste kunna hållas ansvariga för olika beslut i högre utsträckning än idag.
Först när dessa institutioner reformeras och fattiga människor och deras demokratiska parlament och regeringar kan påverka innehållet i politiken hos dessa organ kan dessa institutioner verkligen bli redskap i arbetet för en rättvisare och hållbar värld.
Det behövs ett bättre samarbete (partnerskap) mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv i arbetet med att kartlägga behoven av och förutsättningarna för insatser som syftar till att öka tillväxten och stärka näringslivet i samarbetsländerna. I många situationer kan ett samarbete mellan biståndet och näringslivet skapa en högre utväxling och större effektivitet och mottagarnytta.
Ett av många problem för utvecklingsländernas utveckling och tillväxt är bristen på kapital. För stora offentliga projekt finns ofta en stor vilja bland biståndsgivare och utvecklingsbanker att bidra med finansiering. De multilaterala och bilaterala finansierings- och biståndssystemen är anpassade efter denna typ av projekt. För mindre projekt är det svårare. Även om svenska staten på olika sätt bidrar till exportfinansiering och riskkapital är omfattningen av de olika stödformerna blygsam i relation till Sveriges totala export. Att avsätta ökade medel för riskdelning med svenska företag är ett viktigt sätt för att stödja den privata sektorns utveckling i mottagarländerna. Kristdemokraterna anser vidare att den statsstödda exportkreditgivningen skall förenas med villkor om skydd av mänskliga rättigheter och förstärkt miljöhänsyn.
Vi anser att en obligatorisk rapportering om sociala och miljömässiga hänsynstaganden bör ingå i de svenska multinationella företagens årliga rapporter. De största företagen skulle kunna rapportera mot en rad fastställda indikatorer och regler om rapportering utifrån kärnan av GRI:s (Global Reporting Initiative) riktlinjer. Syftet med en sådan lagstiftning är nödvändigheten att se till att de sämsta företagen når upp till en viss grundläggande standard.
Ökad transparens och öppenhet skulle också tydliggöra vilka behov som finns av internationella regelverk på miljöområdet. Företagen själva efterlyser mer konkretion och tydlighet gällande ansvarstagandet på det sociala och miljömässiga området.
Den teknologiska utvecklingen har spelat en avgörande roll för den industrialiserade världens tillväxt och välfärd. Frågan gäller nu hur modern teknologi ska kunna användas för att bekämpa världens fattigdom. Idag är tendensen snarare att gapet ökar mellan de utvecklingsländer som är teknologiska frontlöpare och de många andra som halkar efter. När det gäller teknologi och forskning har framför allt de allra fattigaste länderna väldigt svårt att hävda sig. Dels saknas kapaciteten att ta fram ny kunskap och teknologi som motsvarar dessa länders specifika behov och förutsättningar, dels saknas det i många fall kapacitet att nyttja redan existerande teknologi.
En viktig del av fattigdomsbekämpningen globalt är det ökade inslaget av direkt IT-bistånd. Tillgång till IT och telekommunikation i fattiga byar och exempelvis distansutbildning med hjälp av IT-tekniken kan kraftigt förbättra möjligheterna till ekonomisk och social utveckling, vilket ett flertal pilotprojekt bekräftat. Den digitala revolutionen har gett världen nya och bättre kommunikationssystem, men även helt nya produktions- och utvecklingsmöjligheter. Idag finns det fem hundra miljoner IT-användare i världen och ökningen går allt snabbare. Men majoriteten av världens fattiga står fortfarande helt vid sidan av den nya tekniken. Västvärlden har därför ett stort ansvar för att IT-revolutionen inte skapar nya klyftor. Med undantag av några få stora internationella organisationer har biståndsgivarna varit förvånansvärt långsamma med att tillvarata de möjligheter som IT-revolutionen ger de fattigaste länderna.
Kristdemokraterna anser därför att regeringen skall ingå partnerskap med privata företag om att utarbeta strategier för att öka IT-investeringarna i de fattigaste länderna. Sida bör söka samarbete med andra länder, t.ex. inom EU för att gemensamt rikta insatserna och investeringarna. Ett IT-perspektiv bör integreras i samtliga utvecklingsstrategier och program.
Även om ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för att minska fattigdomen och inkomstskillnaderna, såär det inte tillräckligt. En integrering i den globala ekonomin för utvecklingsländerna måste åtföljas av en effektiv socialpolitik, bättre utbildning, hälsovård och mat åt alla. För att främja en god utveckling i de fattigaste länderna krävs det ett omfattande undervisningsstöd och utbildningsbistånd. Med stöd till basutbildning för lärarfortbildning, läromedelsinsatser och skolbyggnadsprogram. Kristdemokraterna vill slå fast alla barns rätt att gå i en skola och få utbildning av god kvalitet. Det måste också finnas lika möjligheter för flickor, pojkar och för funktionshindrade barn att gå i skolan.
För vårt parti är det speciellt viktigt att kunskap om mänskliga och kulturella värden främjas. Därför bör utbildning och forskning inom humaniora och samhällsvetenskap inkluderas. Alla barn och ungdomar bör på ett tidigt stadium diskutera etiska frågor, få undervisning i de demokratiska principerna och om de mänskliga rättigheterna och skyldigheterna.
Ett alltmer uppmärksammat problem i utvecklingsländerna är den s.k. brain-drain som drabbar vissa fattiga länder. Det är ett stort problem att den bäst utbildade delen av befolkningen lämnar fattiga länder för en framtid i rikare delar av världen. "Brain-drain" orsakas inte bara av ekonomiska skäl utan kan även bero på politiskt förtryck och leda till utflytt till närliggande länder. En utveckling av socialpolitiken och bättre utbildningsmöjligheter ställer ökade krav på bra ledarskap och goda samhällsinstitutioner inom mottagarländerna. Krav som bör ställas i samarbete med utvecklingsländerna.
Trots den globala vetenskapen och teknologin ständigt höjer välfärden och hälsonivån för den rika världen lever över 700 miljoner människor i en kombination av extrem fattigdom och svåra finansiella problem. Utvecklingssamarbetet inom hälsosektorn bör därför i ökad omfattning innefatta hjälp till hälsoreformer, utbildning i sexuell och reproduktiv hälsa samt utbildning i folkhälsofrågor. Sjukvårdsreformer behövs i många utvecklingsländer med målsättningen att åstadkomma hälsovård för alla och att förbättra folkhälsan för speciellt utsatta grupper.
Vi anser vidare att större satsningar måste göras för en effektivisering av primärvården. Idag dör många barn p.g.a. avsaknad av den allra enklaste vård och medicin. Det handlar inte om att hitta några högteknologiska lösningar utan om att ta itu med övergripande strukturella orsaker. Precis som med utbildningen saknas det tillräckliga resurser och vården är ineffektiv och orättvist fördelad.
En tredjedel av världens befolkning saknar tillgång till de mest grundläggande medicinerna. För dem som är fattiga är priset ofta avgörande för om deras sjukdomar kommer att kunna behandlas - om de skall kunna bli friska. Givetvis är förebyggande arbete mot smittspridning, god kosthållning, utbildning av hälsovårdspersonal och förebyggande hälsovård grundläggande. Som biståndsgivare har Sverige ett stort ansvar att prioritera grundläggande social service.
Men infektionssjukdomar dödar 14 miljoner människor varje år. 90 procent av dessa dödsfall sker i fattiga länder. Effektiv medicinering finns för att behandla många av dessa sjukdomar. Men läkemedelsföretagen inriktar i första hand forskningen på dyra mediciner där det finns pengar att tjäna. 10 % av anslagen till medicinsk forskning inriktas på sjukdomar som drabbar 90 % av världens fattiga människor.
Kristdemokraterna föreslår en modell där läkemedelsbolagen, genom beviljandet av ett patent för sådan medicin, är ansvarigt för en läkemedelsförsäljning till kraftigt reducerade priser för de länder där hiv/aids är ett mycket stort samhällshot. Vi utvecklar och redogör utförligt för hur vi vill arbeta mot hiv/aids i en särskild motion.
Globaliseringen integrerar inte bara handel, utan även konsumtion och konsumentmarknader. Problemet är att västvärlden sprider en livsstil som inte är långsiktigt hållbar. Självklart skall utvecklingsländerna inte förnekas rätt till utveckling och en bra standard. Tvärtom. Lösningen på problemet är dels en effektivisering av den rika världens energi- och resurshantering, dels att erbjuda utvecklingsländerna teknisk hjälp för att undvika smutsiga utvecklingssteg. Behovet av s.k. grön teknik är idag större än någonsin med tanke på den mycket snabba ekonomiska utveckling som många utvecklingsländer genomgått under senare år. Om mer satsningar gjordes på alternativ energiteknik (t.ex. biomassa och olika former av direktverkande solenergi) skulle mycket stora miljövinster göras.
Kopplingen mellan miljöförstöring och fattigdom har många olika sidor. Fattiga människor är mer sårbara för miljöförstöring eller olika typer av föroreningar. Detta gäller såväl den globala som den regionala miljöförändringen. Ofta på grund av att fattiga människor lever direkt av naturresurser och i nära samspel med miljön. Fattigdom kan dessutom vara en bidragande orsak till miljöförstöring. Exempel på detta är överbetning, vegetationsutarmning, avskogning och förstöring av den marina och kustnära miljön. Dessutom är miljöproblemen ett hinder för att minska fattigdomen. Vår syn på de globala miljö- och resursproblemens lösning redogör vi utförligt för i en särskild motion.
Det krävs en vidareutveckling i synen på konflikt- och säkerhetsfrågornas koppling till biståndet. Biståndet till stöd för mänskliga rättigheter, demokratiutveckling, kampen mot miljöproblem och hiv/aids-bekämpningen m.m. är alla problemområden som är starkt länkade till säkerhetspolitiska aspekter. Biståndet som ges innan en konflikt har brutit ut, till riskzoner, samt till fredsuppbyggande insatser i efterkrigsområden måste förbättras. Bättre varningssystem i det internationella samfundet måste utvecklas för att bättre upptäcka potentiella konflikter och för att sätta in konfliktförebyggande insatser i tid. I det fredsuppbyggande arbetet behövs det långsiktighet och ett brett spektrum av olika biståndsinsatser; humanitär hjälp, minröjning, infrastruktursprojekt, demokratistöd, civila poliser och kommunalt stöd m.m. För att öka säkerheten för människor i efterkrigsområden eller i sönderfallna stater med utspritt krigsmateriel, bör ett förstärkt bistånd riktas mot att öka kapaciteten för minröjning och effektivisera insamlingen av handeldvapen.
Kristdemokraterna anser det speciellt viktigt med bistånd riktat mot insatser för förståelse och försoning mellan tidigare stridande folkgrupper. En viktig del av det konfliktförebyggande arbetet är även att skipa rättvisa och ställa krigsförbrytare inför rätta. Med andra ord bör bistånd också riktas till uppbyggnad av rättsväsende, fängelsevård, domstolar och utbildning av det juridiska systemets personal.
Naturkatastrofer och konflikter under senare år har med stor tydlighet visat behovet av en väsentligt stärkt beredskap för stora humanitära kriser. Insatser behövs på flera plan. För det första krävs en kraftfull förstärkning av kapaciteten för att hantera katastrofer i de värst drabbade länderna. För det andra behöver forskningen intensifieras kring naturkatastrofer och deras orsaker. Fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess konsekvenser är viktigt. Bättre samordning krävs för den internationella beredskapen för större katastrofer.
Vid väpnade konflikter är brotten mot de mänskliga rättigheterna oftast som värst, och det är då som den civila befolkningen drabbas hårdast. Därför är det nödvändigt med ett omfattande internationellt bistånd som kan värna människoliv och lindra de humanitära följderna av väpnade konflikter. Flyktingar är de kanske mest utsatta människorna i vår värld. Därför är det av högsta betydelse att FN:s flyktingkommissions ekonomiska kris blir löst.
Kristdemokraterna anser det mycket viktigt att i detta sammanhang finna stöd till lokalt förankrad konflikthantering och försoningsarbete. Biståndet bör så långt som möjligt gå via frivilligorganisationer som bättre når fram till de behövande folken. Detta bistånd bör ges med utgångspunkt från OECD:s utvecklingskommitté DAC:s riktlinjer om biståndets roll i konfliktsituationer.
Kristdemokraterna vill omfördela medel till förmån för ökade medel till det humanitära biståndet. Det finns en för liten beredskap och reserv för nya katastrofer.
FN och dess olika organ utgör det absolut viktigaste ramverket för hela det internationella samarbetet. Dessvärre är det ett faktum att organisationen lider av stora organisatoriska problem, bristande resurser och stor ineffektivitet. Detta påverkar hela det fortsatta utvecklingsarbetet mycket negativt och slutsatsen blir därför att organisationen måste reformeras i grunden. Kristdemokraterna presenterade därför under våren 2003 en motion med förslag på en reformering av FN och dess anslutande organ.
Kristdemokraterna kräver att den svenska regeringen - som en traditionell väktare av FN:s principer och nära vän av organisationen - agerar för en intensifiering i takt och omfattning vad gäller arbetet med en omfattande översyn av hela FN:s struktur och arbete generellt, och dess biståndsverksamhet i synnerhet.
Cirka 10 procent av jordens befolkning har någon form av funktionsnedsättning. Två tredjedelar av dessa lever i fattiga länder. Bland de fattigaste av de fattiga är en oproportionerlig del människor med funktionshinder. Det finns nämligen en tydlig koppling mellan fattigdom och funktionsnedsättning. Ofta löper fattiga människor störst risk att få en funktionsnedsättning och ofta leder en funktionsnedsättning till ökad fattigdom. Relationen formar en ond cirkel som kräver särskilda insatser för att hävas.
Men människor med funktionshinder är inte speciellt uppmärksammade i det svenska utvecklingssamarbetet. Detta trots att FN:s standardregler för människor med funktionsnedsättningar kräver att deras delaktighet och jämlikhet tillförsäkras, och frågorna ska genomsyra internationellt utvecklingssamarbete och att Sverige, genom vårt ratificerande av barnkonventionen, har en skyldighet att verka aktivt för att stärka funktionshindrade barns rättigheter.
I praktiken är projekt för denna befolkningsgrupp bara enstaka isolerade företeelser och sällan har de något inflytande i andra biståndsprojekt. Alltför sällan finns konkreta integrerade strategier för funktionshindrade personer, vilket får till följd att en stor del av befolkningen lämnas utanför utvecklingen. Ofta nås inte dessa personer av utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter. För att inkludera frågor om funktionshinder i svenskt utvecklingssamarbete krävs det konkreta åtgärder. Det krävs bl.a. god kunskap om handikappfrågor inom de organisationer som bedriver någon form av utvecklingssamarbete. Bristen på fakta och statistik är ett stort problem. Det behövs mer och förbättrat samarbete mellan organisationer för funktionshinder och Sidas land- och strategiarbete. Det multilaterala samarbetet behöver även förbättras. Sverige bör arbeta för att frågor om funktionshinder i högre grad än idag inkluderas i det multilaterala samarbetet inom FN, Världsbanken och EU.
Enligt FN:s generalsekreterare utgör de militära rustningarna ett av de främsta hoten mot genomförandet av utvecklingsmålen. De rika länderna har sedan sekelskiftet ökat sina militära utgifter dramatiskt. En liten grupp av huvudsakligen industriländer står för den kraftiga ökningen som idag är nära att överstiga rekordåren från kalla krigets dagar under 1980-talet.
Sedan 2001 har de militära utgifterna ökat med nära 20 %. Den utlovade ökningen av biståndet har inte alls haft lika stora framgångar. Världens samlade utgifter för militären uppgick under 2003 till 956 miljarder US dollar. Mer än 7 000 miljarder kronor. Det motsvarar omkring 2,6 miljarder varje dag. Samtidigt satsar världen 4,7 miljarder på att motverka hiv/aids - per år. Siffran kan också jämföras med det globala biståndet som idag beräknas till drygt 50 miljarder US dollar per år.
Rustningarna leder också till en ökad vapenhandel. Ökade rustningar bidrar till att militarisera konflikter, dränera redan ansträngda statsbudgetar och stärka odemokratiska och förtryckande regimer. Amnesty har visat hur de rika länderna exporterar sina vapen till fattiga länder - ofta med statligt stöd. Många länder satsar mer på militära rustningar än de satsar på hälsovård och undervisning. I Afrika söder om Sahara har militära utgifter ökat med 47 % sedan slutet av 1990-talet samtidigt som medellivslängden kraftigt minskat - till 46 år.
Det är uppenbart att handel med krigsmateriel är ett utvecklingshinder och att västländer genom att sälja vapen utan att säkerställa att exporten inte ökar fattigdom bryter mot sina löften att prioritera kampen mot fattigdom. EU bör i stället som tung samverkanspartner till utvecklingsländerna ställa ökade krav på en minskning av de militära utgifterna i de fattiga länderna, till förmån för ökade sociala investeringar inom bl.a. utbildning och hälso- och sjukvård. En sådan politik ställer även ökade krav pååterhållsamhet i EU:s vapenexport. Idag existerar det en uppförandekod för krigsmaterielexport för EU:s medlemsländer. Koden har haft betydelse, men saknar tvångselement och är därmed ett trubbigt verktyg. Sverige bör arbeta för en ökad harmonisering av reglerna för krigsmaterielexport under förutsättning att sådan export inte får ske till diktaturer, stater som kränker grundläggande mänskliga rättigheter, är krigförande eller då konflikt uppstår med utvecklingsmålen, som ett led i att tillföra EU:s utrikespolitik en tydligare moralisk dimension.
Även den svenska krigsmaterielexporten har ökat kraftigt. Värdet av den faktiska svenska krigsmaterielexporten steg under år 2003 från 3,4 miljarder kronor till 6,5 miljarder kronor. Inte minst därför är det viktigt att se till att den är samstämmig med målen för utvecklingspolitiken. Formellt sägs den svenska vapenexporten vara restriktiv i vad det gäller export av vapen till länder som bryter mot mänskliga rättigheter, men det finns behov att tydliggöra och skärpa förbudet mot export av krigsmateriel till länder som bryter mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, eftersom regelverket inte följs.
Regeringen har tillsatt en utredning, Krigsmaterielutredningen, som till den 15 oktober 2004 ska se över det svenska regelverket för vapenexport. Utredaren ska bland annat se över ramarna kring den svenska framtida exportkontrollen med utgångspunkt i den svenska restriktiva synen på export av krigsmateriel. Det är oklart vad utredaren kommer fram till men det finns trots det behov av att i riksdagen redan nu slå fast vissa aspekter som Kristdemokraterna anser viktiga.
I samband med riksdagens behandling av proposition för global utveckling gjorde riksdagen ett speciellt tillkännagivande att även krigsmaterielpolitiken skall underordnas den nya politiken för global utveckling. Det är "angeläget att svensk vapenexport inte motverkar arbetet för att nå målet om en rättvis och hållbar global utveckling". Kristdemokraterna har tidigare uttalat och vi vidhåller att vapenexporten inte får underminera kampen mot fattigdom. Vi anser det därför nödvändigt med obligatoriska krav på konsekvensanalyser av enskilda vapenexportförfrågningar utifrån ett fattigdoms- och rättighetsperspektiv och att sedan fall för fall pröva export av krigsmateriel till utvecklingsländer, för att säkerställa att exporten inte underminerar utvecklingsmålen. Denna prövning vad gäller målkonflikter mellan krigsmaterielindustrin och utvecklingspåverkan bör ske enligt försiktighetsprincipen.
Regeringen har klargjort att reglerna för import av vapen enbart tar hänsyn till det svenska försvarets behov av material. Att inga politiska hänsyn tas. Det står i uppenbar konflikt till det övergripande målet med politik för global utveckling - att samtliga politikområden samstämmigt skall främja den nya politiken. En rad länder inom EU har liknande regler för både export och import av vapen, och i linje med Sveriges sammanhållna politik för en global utveckling så anser Kristdemokraterna att också importen av krigsmaterial borde prövas på samma sätt som exporten ska göra det.
EU har till stora delar byggt upp sin egen styrka genom den inre marknaden och bör verka som modell för övriga regioner i världen. Utvecklingsländernas försök till regional integration är ofta trevande och ofullständiga. Väl utförda kan de ge länderna ökad ekonomisk, social och politisk styrka. Regional integration skulle dessutom öka dessa länders möjligheter att delta i internationell handel och investeringsflöden på mera rättvisa och jämlika villkor.
EU har här en viktig roll som föredöme. Regional integration är en mycket viktig fredsfrämjande faktor. Tyvärr ser vi idag att utvecklingsländer inte sällan har höga tullmurar gentemot varandra. Sådana handelshinder bör monteras ner, och detta kan ske exempelvis inom ramen för ett ökat internationellt samarbete.
Överföringen av resurser från den rika världen till utvecklingsländerna har minskat under senare år. Sverige har under lång tid haft en hög biståndsprofil och framstått som ett föredöme för andra länder. Redan 1968 beslutades att det svenska biståndet skulle uppgå till 1 % av vårt lands BNP (bruttonationalprodukten). Det är beklagligt att det nuvarande målet, 1 % av BNI (bruttonationalinkomsten), bara har uppnåtts två gånger sedan dess. Senast 1992 när Kristdemokraternas ledare Alf Svensson var biståndsminister. Då nåddes rekordnivån 1,03 %. Kristdemokraterna anser att denna utgiftspost snarast bör uppgå till det uppsatta målet på 1 % av BNI och vi ser med glädje på att regeringen nu föreslår att biståndet ska uppnå 1 % under mandatperioden. Det som oroar är dock att ökningen är så kraftig under 2006 gentemot 2005. Vi hoppas att den socialdemokratiska regeringen orkar leva upp till detta löfte, men känner oss inte säkra på att så blir fallet. Kristdemokraterna anslår mer än regeringen 2005.
Kristdemokraterna anser att biståndet i största möjliga mån bör styras av behovet i omvärlden. I dag är behoven för utvecklingsinsatser enorma, och därför behövs det ett kraftigt internationellt bistånd. Behoven överstiger vida de insatser som görs av västländerna. Inte minst därför är det viktigt med opinionsbildning från svenskt håll för en ökad biståndsnivå i världen, men också att vi själva höjer ambitionerna och att 1 % efter 2006 ska betraktas som ett golv och ett minimum. Kristdemokraterna anser vidare att frivilliga bidrag från den svenska befolkningen bör underlättas, vilket bland annat skulle kunna göras genom införandet av avdragsrätt för gåvor till exempelvis bistånd.
Vårt parti står fast vid vårt tidigare mål och anser att Sverige via statsbudgeten skall ge minst 1 % av BNI i internationellt bistånd under mandatperioden. Regeringen går oss här till mötes vad gäller 2006. Vi anser dock att mer resurser skulle behövas tidigare och anslår därför mer pengar redan 2005, för att satsa på hiv/aidsbekämpning. Vi gör också en del omfördelningar av medel inom ramen för regeringens föreslagna anslagsnivå.
Regeringen bör förbättra insynsmöjligheterna i anslagen vad gäller det multilaterala biståndet. Nedan (tabell 1 och 2) redovisar vi vårt kostnadsförslag till anslag för hela utgiftsområde 7, år 2004. Våra anslag för biståndsförvaltning, Nordiska Afrikainstitutet och kostnaderna för garantier, överensstämmer med regeringens förslag.
I anslaget Biståndsverksamhet är Kristdemokraternas ram 200 miljoner kronor högre än regeringens för år 2005.
Tabell 1: Anslag för 2005, utgiftsområde 7
|
Anslag Uo7 (tusental kr) |
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
8:1 Biståndsverksamheten |
21 732 194 |
+ 200 000 |
|
Totalt för Uo7 |
22 417 678 |
+ 200 000 |
I Kristdemokraternas alternativ ökar vi anslagen till hiv/aidsbekämpning och inför en egen delpost för ett nytt sådant anslag på 500 miljoner kronor, varav 200 miljoner är de extra medel som Kristdemokraterna satsar utöver regeringens föreslagna budgetnivå. Resterande belopp är resultat av omfördelning. Till FN:s flyktingarbete inom ramen för UNHCR vill vi utöver regeringens föreslagna ökning ytterligare tillföra 50 miljoner kronor. Till anslaget för humanitära insatser vill vi, utöver regeringens ökning, anslå 100 miljoner ytterligare. Därtill vill vi anslå 100 miljoner till Unicefs arbete för barn utöver vad regeringen förslagit.
De omfördelningar som blir följden av dessa satsningar är att anslaget till Asien, Mellanöstern och Nordafrika minskar med 250 miljoner, att anslaget till Östeuropa och Centralasien minskar med 150 miljoner, samt att anslaget till Latinamerika minskar med 150 miljoner (se tabell nedan).
Tabell 2: Internationellt utvecklingssamarbete 2005 - avvikelser från regeringens förslag (tusental kronor)
|
Anslag |
Regeringen |
Kristdemokraterna |
|
Asien, Mellanöstern, Nordafrika |
1 890 000 |
1 640 000 |
|
Latinamerika |
1 055 000 |
905 000 |
|
Östeuropa och Centralasien |
1 322 000 |
1 172 000 |
|
Hiv/aids-bekämpning |
0 |
500 000 |
|
Unicef |
400 000 |
500 000 |
|
UNHCR |
480 000 |
530 000 |
|
Humanitära insatser och konflikthantering |
1 500 000 |
1 600 000 |
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Alf Svensson (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |