Motion till riksdagen
2004/05:U326
av Holger Gustafsson m.fl. (kd)

Mellanösternkonflikten


Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

1. Inledning 2

2. Försoning, dialog och ökad respekt 3

3. Kristdemokraternas ställningstaganden 3

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det politiska och ekonomiska stödet från Sverige och EU måste vara kopplat till huruvida respektive part gör konkreta framsteg i fredsprocessen och att fredsviljan och åtgärder för fred skall belönas.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att världssamfundets politiska stöd förutsätter att "vägkartan" för fred respekteras av parterna.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall agera inom EU för att gemensamt fördöma våldshandlingar i form av självmordsterrordåd eller oproportionerliga repressalier för dessa.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa byggandet av barriärer som den israeliska staten upprättar i syfte att skydda dess medborgare mot terrorister.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU skall verka för en internationell fredsstyrka under FN:s ledning för att uppnå en stabil vapenvila och säkerhet för att främja en effektiv fredsprocess.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att satsningar görs för kunskapsutveckling och opinionsbildning i riktning mot en försoning mellan de olika folk som berörs av den mycket långvariga konflikten.

Inledning

Mellanösternkonflikten är en av de mest utdragna konflikterna i världen. Officiellt sett ses den av många som en kamp om territorium och inget mer. Men konflikten har också starka kulturella och religiösa dimensioner. Staten Israel och de kringliggande arabstaterna har fört en kamp om och försvarat sina nationella intressen. Israel kämpar för att få sin rätt att existera erkänd av sina grannar, samtidigt som palestinierna kämpar för att få en egen stat och en sammanhållen nationell hemvist.

Israel är den enda demokratin i Mellanöstern med ett parlamentariskt system, där yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, jämlikhet mellan könen är lagfäst. Inom det palestinska samhället finns strävanden efter en demokratisk struktur. Dessa krafter måste uppmuntras och få starkt stöd från omvärlden.

Fredsavtal har upprättats mellan Israel och Egypten respektive Jordanien. Än saknas det ett heltäckande fredsavtal mellan Israel och palestinierna, även om det sedan 1993 pågår en mer eller mindre aktiv fredsprocess. Dessvärre verkar den s.k. Färdplanen för fred för närvarande ligga i träda.

Försoning, dialog och ökad respekt

En viktig bidragande orsak till att konflikten i Mellanöstern gror och fortlever är att hat förs vidare från generation till generation. Barn och ungdomar växer upp med en bild av sina grannar som onda och hatiska varelser. Den antijudiska opinionsbildning som bl.a. kommer till uttryck i delar av arabisk press och i vissa palestinska skolböcker och ibland även tar sig uttryck i ett förnekande av Förintelsen, är oacceptabel och försvårar en hållbar fredslösning. Bland israeler projiceras en bild av araber som terrorister och motståndare till den israeliska staten, en nidbild som ocksåär oacceptabel och försvårar en hållbar fredslösning. De demoniserade beskrivningarna av den andra parten går i arv och myterna tar fäste och slår rot. Denna utveckling måste brytas.

Alla insatser som ökar förståelsen mellan israeler och araber och respekten för varandras integritet och rätt att existera bör självfallet stödjas. Försoning mellan stridande folkgrupper är den största utmaningen i Mellanöstern. Det är en av de viktigaste förutsättningarna för en hållbar och varaktig fred i regionen. Sverige bör därför ta initiativ till och stödja satsningar för kunskapsutveckling och opinionsbildning i riktning mot försoning mellan de berörda och drabbade folken, samt stödja ett ökat utbyte mellan israeliska och arabiska historiker och lärare för att möjliggöra att de tillsammans kan arbeta fram gemensamma riktlinjer för historiebeskrivningen i skolböcker och läromedel. Den religiösa dialogen måste främjas mellan judiska, muslimska och kristna företrädare, utifrån det som är gemensamt av värderingar inom de tre världsreligionerna. Det svenska teologiska institutet i Jerusalem torde kunna spela en viktig roll som en mötesplats för försoning, dialog och ökad respekt.

Kristdemokraternas ställningstaganden

Kristdemokraterna stöder FN:s centrala resolutioner: Resolution 242 från 1967 som talar om återlämnande av ockuperade områden. Resolution 338 från 1973 som uppmanar parterna att stoppa all militär verksamhet och genomföra resolution 242 fullt ut. Resolution 1397 från 12 mars 2002 som bekräftar säkerhetsrådets vision om en region där två stater, Israel och Palestina, lever sida vid sida inom säkra och erkända gränser. Kristdemokraterna bejakar den fredsprocess i vilken Camp David och Taba utgör milstolpar.

Kristdemokraterna stödde USA:s förre president Bill Clintons förslag från år 2000 och har uttryckt häpnad över att EU och således också Sverige, utan nämnvärda reaktioner, lät Yassir Arafat avvisa det förslaget. De nu pågående, men ändock mer eller mindre avstannade, fredsförhandlingarna måste ges nytt liv och största möjliga internationella stöd.

Sveriges Mellanösternpolitik måste syfta till att stödja bägge parter att uppnå fred i området. Tyvärr har den svenska regeringens politik inte alltid varit nyanserad. De senaste årtiondena har det mestadels vägt över till ett stöd främst för palestiniernas sak. Även om statsminister Göran Persson förbättrat relationerna med Israel har det socialdemokratiska partiet kvar sin traditionella Mellanösternpolitik. Kristdemokraterna eftersträvar en mer balanserad politik som sätter de mänskliga rättigheterna i fokus. Detta innebär alla människors rätt till säkerhet och rätten till trygghet inom fasta och erkända gränser. De folkrättsliga aspekterna inom den humanitära rätten är viktiga att beakta, dvs. icke-våld mot civila och proportionella väpnade insatser. Sveriges roll som tredje land är framför allt att agera som opartisk medlare, en s.k. "facilitator", där vi stödjer parterna i deras strävan att själva finna en lösning på konflikten.

Samtidigt kan Sverige inte ställa sig neutralt i kampen för demokrati, det öppna samhället och mänskliga rättigheter. Sverige och västvärlden har en tydlig värdegemenskap med Israel som den enda parlamentariska demokratin i Mellanöstern, med grundlagsfästa mänskliga fri- och rättigheter. Denna värdegemenskap bör ytterligare utvecklas, men också odlas med de arabiska samhällena. Det palestinska folket har samma rätt som alla andra människor att leva fria liv, fria från ockupation, fria från korruption, fria från fattigdom. En fullt ut demokratiserad statsbildning är en förutsättning på sikt.

Vi anser också att det är särskilt viktigt att betona det som är gemensamt av värderingar inom de tre världsreligionerna, islam, judendom och kristendom. Med utgångspunkt i detta det gemensamma måste kampen mot de militanta och extrema grupperna föras, de grupper som använder och skyddar sig bakom bland annat religioners namn i syfte att vinna politisk makt.

EU bör kunna spela en större roll i Mellanösternkonflikten. Vi anser att Sverige inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska verka för att EU intar en mer balanserad hållning gentemot parterna i konflikten. EU ska uppmuntra parterna i konflikten att uppnå ett fullständigt och varaktigt fredsfördrag genom förhandlingar, sedan alla parter i handling visat sig vilja avstå från användandet av terror och våld. EU bör också fungera som en "facilitator".

Kristdemokraterna anser att bägge parter i konflikten är ansvariga för konfliktens uppkomst och lösning. Ofta skuldbeläggs endera parten i konflikten och försöken att härleda de historiska orsakerna är otaliga. Freden bygger på andra grunder.

Enligt rapporter från FN och Amnesty sker kränkningar av mänskliga rättigheter såväl av den palestinska myndigheten som av den israeliska staten. Omvärldens politiska och ekonomiska stöd till parterna måste vara kopplat till respekt för mänskliga rättigheter och relateras till en vilja att uppnå fred i regionen. Eller annorlunda uttryckt: viljan att följa och respektera den s.k. Vägkartan för fred. Därför måste den israeliska staten upphöra med bosättarpolitiken och de oproportionerliga repressalierna för terrordåd. Bägge är ett brott mot folkrätten. Den palestinska myndigheten måste fortfarande vidta seriösa, långsiktiga, konkreta och resultatgivande åtgärder för att stoppa terrordåden mot israeliska mål. Detta måste vara ovillkorliga krav på parterna. En palestinsk statsbildning måste kombineras med långtgående politiska och ekonomiska reformer och ett demokratiskt statsskick. En palestinsk stat kommer inte att vara en långsiktig delfaktor för framtida fred om den inte bygger på demokrati, rättssäkerhet, rättvis ekonomisk fördelning och jämlikhet.

Kristdemokraterna vill också poängtera att Sverige skall agera inom EU för gemensamma fördömanden av varje våldshandling vare sig den manifesteras i terrordåd av självmordsbombare eller motsvarande eller i form av oproportionerliga repressalier med anledning av terrordåden.

Som i alla andra konflikter är det de vanliga civila medborgarna som drabbas hårdast. Barn på bägge sidor i konflikten traumatiseras av våldet. På de palestinska områdena blir misären allt värre och situationen är av otaliga anledningar oacceptabel. Den säkerhetsbarriär som staten Israel bygger upp i syfte att skydda sin befolkning mot terrorism för med sig mycket negativa konsekvenser för det palestinska folket. Kristdemokraterna uppmanar Israel att stoppa barriärbygget.

Det är Kristdemokraternas uppfattning att Sverige och EU skall verka för en internationell fredsstyrka under FN:s ledning för att uppnå en stabil vapenvila och säkerhet för att främja fredsprocessen.

Stockholm den 5 oktober 2004

Holger Gustafsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Erling Wälivaara (kd)

Else-Marie Lindgren (kd)

Annelie Enochson (kd)

Mats Odell (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Alf Svensson (kd)

Ingvar Svensson (kd)