Svensk utrikespolitik har kommit att bli alltmer pragmatisk. Kristdemokraterna anser att utrikespolitiken måste vara fast förankrad i respekt för de mänskliga rättigheterna och människovärdet. Arbetet för mänskliga rättigheter måste fåökad tyngd i det svenska bistånds- och utrikespolitiska arbetet. Kristdemokraterna vill med andra ord att Sverige ska driva mer av en värdegrundad utrikespolitik.
För att främja världsfreden, minska de globala klyftorna och miljöförstöringen krävs ökat internationellt samarbete, vilket främst sker på global nivå via FN, på regional nivå inom EU, Europarådet och OSSE, och genom det nordiska samarbetet. Alla dessa internationella samarbetskanaler är mycket viktiga. Samtidigt är det viktigt att Sverige och andra länder inte värjer sig för att eftersträva betydande reformer och effektiviseringar av de internationella organisationerna. Kristdemokraterna vill här särskilt nämna FN. FN måste effektiviseras och reformeras för att klara sina mycket omfattande och komplicerade uppgifter.
För att behålla goda internationella kontaktytor i tider av ökad globalisering och för att kunna följa politiken på nära håll i andra länder, stöder vi en stark och bred utrikesförvaltning. Sverige behöver fler kontaktpunkter i utrikesrepresentationen, inte färre.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Sverige i världspolitiken 4
2 Värdegrundad utrikespolitik 4
2.1 Etik och värderingar 4
2.2 Ett tydligt signalspråk 5
2.3 Följ upp utrikespolitiken 5
3 Utrikespolitik för mänskliga rättigheter 6
4 Utrikespolitik för global utveckling 6
5 Utrikespolitik för fred och säkerhet 7
6 Internationellt samarbete 8
6.1 Samordning med globala aktörer 8
6.2 Samordning på global nivå8
6.3 Samordning av Sveriges utrikespolitik 9
6.3.1 Svensk ministerfunktion för mänskliga rättigheter 9
6.3.2 Centrum för internationell fredsutveckling 9
7 Förenta nationerna 9
8 Europeiska unionen 10
9 Nordiskt samarbete 10
10 Utrikesförvaltningen 11
10.1 EU:s kandidatländer och Vitryssland 11
10.2 EU-ambassader och gemensam EU-diplomati 11
10.3 MR- och miljöattachéer 12
10.4 Integrering med handels- och exportfrämjande verksamhet 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bjuda in representanter från folkrörelser, näringsliv och universitet för att granska och diskutera Sveriges utrikespolitiska åtaganden gentemot FN:s konventioner och konferenser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett statsråd i regeringen med särskilt ansvar för att internationellt främja mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upprätta ett svenskt centrum för internationell fredsutveckling till vilket organisationer som Sida, Swedint, Folke Bernadotteakademin, Utrikespolitiska institutet och Sipri bör knytas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förutsättningarna för att utse MR-attachéer vid de svenska utrikesrepresentationer där bevakning av MR-frågor är av speciell betydelse för människors säkerhet bör utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förutsättningarna för att utse miljöattachéer vid de utrikesrepresentationer där miljöfrågorna speciellt måste fokuseras bör utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur svenska handelsfrämjande organisationer bättre kan integreras med svenska ambassader i utlandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda om det kan upprättas fler samlokaliserade ambassader med gemensamma servicefunktioner mellan Sverige och övriga medlemsländer inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av hur Sverige i ökad utsträckning kan dra nytta av den växande EU-diplomatin med underlag för politiska beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen aktivt driver krav på förbättrad administrativ- och beslutseffektivitet i samverkande internationella organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen tar initiativ till utarbetandet av gemensamma arbetsmodeller, vars syfte är att förnya och utveckla arbetsformerna för internationella organisationer.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 5 Internationell samverkan enligt uppställning:
|
Anslag Uo5 (tusental kr) |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
5:1 Bidrag till vissa internationella organisationer |
884 450 |
-25 000 |
|
5:3 Nordiskt samarbete |
21 122 |
-7 000 |
|
5:8 Utrikespolitiska institutet |
12 177 |
-1 000 |
|
5:9 Svenska institutet |
75 298 |
-10 000 |
|
5:10 Information om Sverige i utlandet |
9 747 |
-2 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
1 239 582 |
-45 000 |
Sverige har haft en hög profil i internationell politik. Det gäller inte minst fred och säkerhet, utvecklings- och biståndspolitik, miljösamarbete och hållbar utveckling. Regeringens utrikespolitik har blivit mindre ideologiskt färgad och mer entydigt tagit ställning för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är bra. Dessvärre har Sverige tappat inriktning inom utrikespolitiken. Det gäller främst den nya folkrättsutvecklingen samt Europas framtid. Sveriges profil i FN är lägre än tidigare. De kraftiga nedskärningarna av det svenska biståndet med början under andra halvan av 1990-talet har skadat vår trovärdighet hos ett stort antal utvecklingsländer. Kristdemokraterna hoppas innerligt att den socialdemokratiska regeringen nu klarar av att förverkliga enprocentsmålet såsom man utlovat i årets budgetproposition. De visioner som den socialdemokratiska regeringen presenterade för svensk politik för global utveckling var delvis uppmuntrande. Dessvärre har Socialdemokraterna ännu inte förklarat hur visionerna ska omsättas i praktik. Det är genom praktisk handling och resultat man belönas med förtroende och trovärdighet i utvecklingsfrågor.
Kristdemokraterna anser att det behövs en förnyad utrikespolitik för Sverige anpassad till dagens globala verklighet.
Nationella intressen har länge styrt internationella relationer och utrikespolitik. Eller annorlunda uttryckt: stater bedriver en utrikespolitik som syftar till ökad makt och inflytande och som ökar det ekonomiska välståndet inom det egna landet. Etik och värderingar är alltför sällan vägledande för utrikespolitiskt beslutsfattande.
I dagens globaliserade värld är människor alltmer beroende av varandra, och nationsgränser spelar en allt mindre roll. Detta ökar behovet av internationell samordning för att lösa gemensamma problem och för att främja en positiv utveckling. Kristdemokraterna menar att normer och värderingar ska användas som styrinstrument i Sveriges utrikespolitiska relationer. Organisationer, strukturer, formalia och beslutsprocesser inom främst Förenta nationerna utgör en viktig grund. Men det krävs också tydliga normer, både för att ge bättre och tydligare spelregler åt det internationella samarbetet och vid de tillfällen då det uppstår kollisioner mellan exempelvis organisationsstrukturer och skyddet av mänskliga rättigheter. Normer behövs också för att främja relationerna mellan folk med olika bakgrund och kultur. Då länder integreras och gränserna mellan inrikes- och utrikespolitiken alltmer suddas ut, ökar behovet av tydliga värderingar inom utrikespolitiken.
Kristdemokraterna anser därför att det är viktigt att universella rättigheter och gemensamma spelregler utvecklas i det internationella umgänget. Annars är risken stor för ökade nationella motsättningar, med kulturella missförstånd och konflikter som följd.
Den värdegrundade utrikespolitiken måste åtföljas av ett tydligt signalspråk. Sverige och andra stabila demokratier måste stå upp för de demokratiska värderingarna i den praktiska politiken inom exempelvis FN. Så har inte varit fallet i Socialdemokraternas utrikespolitik. Ett tydligt exempel är Sveriges nedlagda röst i omröstningen om Libyens ordförandepost i FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MRK). Problemet bestod av en krock mellan upprätthållandet av mänskliga fri- och rättigheter och varje medlemsregions rätt att framföra sina kandidater. I sådana principkrockar måste valet vägledas av en värdegrundad utrikespolitik och ett tydligt signalspråk. En nedlagd svensk röst med hänvisning till formalia är enligt Kristdemokraterna helt fel signalspråk.
Kristdemokraterna anser det angeläget att upprätta tydligare uppföljningsmekanismer för att förstärka effektiviteten och trovärdigheten i Sveriges utrikespolitik. Den förda utrikespolitiken bör kontinuerligt granskas mot bakgrund av Sveriges åtaganden genom FN:s konventioner och konferenser. För att öka den folkliga debatten bör regeringen inbjuda representanter från folkrörelser och näringsliv, samt akademiker, för att diskutera olika aspekter av Sveriges utrikespolitik och internationella åtaganden.
Människovärdet bör sättas i centrum för svensk utrikespolitik och internationell samverkan under 2000-talet. Detta skall genomsyra såväl multilateral samverkan inom Förenta nationerna, Europeiska unionen som andra internationella organ, liksom bilaterala relationer med andra enskilda länder.
Svensk utrikespolitik skall i det internationella samarbetet främja fred, frihet och en social och ekologiskt hållbar utveckling samt mänskliga rättigheter, förståelse och försoning. Sverige måste stå upp för grundläggande värderingar i de internationella relationerna och därmed driva en stark MR-linje inom utrikespolitiken. Det handlar inte om att påtvinga andra länder en svensk syn på mänskliga rättigheter, utan om att föra en politik utifrån universella deklarationer och förklaringar om vilka värderingar som skall gälla för internationella relationer i det globala samhället. Försoning mellan folkgrupper framstår i den internationella politiken som en av de största och viktigaste utmaningarna under de kommande åren.
Sverige bör föra en tydligare utrikespolitik för mänskliga rättigheter. Inom FN har såväl FN:s generalsekreterare som UNDP fastslagit målet "alla mänskliga rättigheter för alla människor". Det innebär t.ex. att sociala och ekonomiska rättigheter är lika viktiga som civila och politiska rättigheter. Sverige bör aktivt arbeta för detta långsiktiga mål. Metoderna och verkningsmedlen kan dock variera utifrån praktisk lämplighet och möjlighet. Positiva verkningsmedel och samförstånd bör prioriteras före negativa sanktioner.
För att främja en sammanhållen utrikespolitik som gynnar respekten för mänskliga rättigheter i alla olika politikområden som har en internationell dimension, bör det finnas en övergripande ministerfunktion för mänskliga rättigheter. Den ska ta fram strategier och handlingsplaner samt följa upp hur främjandet av mänskliga rättigheter sker inom de olika politikområdena. Kravet på en sådan funktion bör hörsammas för att på ett effektivt sätt kunna omvandla intentionerna med den nya politiken för global utveckling (PGU), i praktisk handling i alla dess områden.
Globaliseringen har medfört att avståndet mellan länder har minskat drastiskt och att det ömsesidiga beroendet mellan folken ökat. I dagens värld är vi alla allt mer beroende av varandra.
Inom Europa upplever vi en integration mellan länder och folk som saknar motstycke. EU har blivit en modell och förebild för andra regioner, som t.ex. MERCUSUR i Latinamerika, ASEAN i Asien eller AU i Afrika, vad gäller ekonomisk och politisk integration. Efter det kalla krigets slut och den bipolära maktstrukturens sönderfall ser vi idag i världspolitiken en kvarvarande supermakt (USA) vid sidan om fem sex olika regioner som växer sig allt starkare. Regionaliseringen av världspolitiken kan, i värsta fall, innebära en uppdelning av världen i olika maktcentrum som antingen konkurrerar med, eller bildar allianser med varandra. Ökad regional integration kan också vara en möjlig väg mot ett globalt samhälle. Sverige bör verka för öppna regioner som samarbetar och finner gemensamma lösningar på gemensamma problem.
Handeln mellan länder ökar. Aldrig förr har den ekonomiska aktiviteten varit så hög och direktinvesteringarna mellan olika länder så stora. Frihandeln och teknologiutvecklingen har lett till en ekonomisk tillväxt utan motstycke och världens totala BNP är idag högre än någonsin. Samtidigt är det långt ifrån alla människor som får del av den totala ekonomiska tillväxten och klyftorna inom och mellan länder ökar. Tillgången till den moderna kommunikationsteknologin och Internet riskerar att dela upp världen och människor genom nya klyftor.
Den ekonomiska tillväxten innebär att påfrestningarna på miljön är enorma. Växthuseffekten och klimatfrågorna är tydliga varningssignaler som måste tas på största allvar. Länder måste finna en bättre väg att kombinera ekonomisk tillväxt med ekologisk och social hänsynstagande.
Vi stödjer en alltmer öppen värld med ökad frihandel, integration och utbyte mellan folk och länder. Samtidigt måste den ekonomiska globaliseringen åtföljas av global solidaritet. Det behövs internationella och nationella åtgärder för att komma till rätta med globaliseringens problematiska sidor. På svensk nationell organisationsnivå så anser vi att en specifik samordnare för de olika departementen behövs för att kunna genomdriva politiken för global utveckling.
Insikten om att vi är gränslöst beroende av varandra och att vi har ett ansvar för varandra innebär att Sverige måste kunna engagera sig för lösningar även i geografiskt avlägsna konflikter. Säkerheten i Europa bör lösas med en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inom EU. Sverige bör ta aktiv del i EU:s arbete med krishantering samt förstärka OSSE:s och Europarådets viktiga konfliktförebyggande arbete. Sverige bör auktorisera FN:s roll inom den globala säkerhetspolitiken och främja FN:s förmåga att hantera regionala kriser, också i samarbete med regionala organisationer inom ramen för kap. 8 i FN-stadgan. Sveriges utrikespolitik för fred och säkerhet ska präglas av internationellt samarbete för människors fred och säkerhet i vår omvärld.
Terrorismen har blivit 2000-talets säkerhetspolitiska farsot. Terroristerna använder helt oskyldiga människor som måltavlor i syfte att uppnå politiska mål. Det krävs ett ökat internationellt samarbete, mellan såväl nationella underrättelsetjänster som olika säkerhetspolitiska organ, för att förebygga och hantera terrorismen.
En stabil fred bygger på respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, fredlig konfliktlösning, rustningskontroll och internationellt samarbete. Att förebygga konflikter förblir den stora utmaningen eftersom oändligt lidande och förstörelse då kan undvikas. Här behövs samarbete inom FN, regionala organisationer som EU och i bilaterala nätverk och kontakter.
För att främja global fred, frihet och mänskliga rättigheter, samt en hållbar ekologisk, social och ekonomisk utveckling krävs det ett förbättrat internationellt samarbete. Sverige kan genom en sammanhållen utrikespolitik vara än mer pådrivande och delaktigt i att driva avgörande frågor på en rad olika arenor: inom FN för det globala samarbetet, inom EU för det europeiskt regionala och inom Norden för närområdet.
I dagens värld är det inte enbart nationalstaterna som har makten och avgör utvecklingen. Näringslivet och de multinationella företagen har vuxit fram som regionala och globala aktörer av vikt. Även mellanstatliga organisationer och icke-statliga organisationer har flyttat fram sina positioner. Konsekvenserna blir att internationellt samarbete idag inte enbart handlar om staters samverkan, utan också som ett samarbete mellan regeringar, näringslivet, NGO:er och andra internationella organisationer. Därmed har alla globala aktörer ett ansvar för att främja mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen bör utveckla bättre relationer med näringsliv och organisationer för internationell samverkan, såväl nationellt som globalt. I samma anda som FN:s Global Compact och Amnesty Business Groups, har den svenska regeringen upprättat ett forum för näringslivsföreträdare för att diskutera och utveckla strategier för främjandet av mänskliga rättigheter och miljö. Det är viktigt att regeringen inte stannar vid detta första steg, utan håller en levande dialog med näringslivet.
I den globala politiken finns en lång rad utmaningar och sakområden som kräver ett bättre internationellt samarbete. I vissa fall handlar det om att effektivisera arbetet inom befintliga organisationer, men oftast är det den politiska viljan hos medlemsstaterna och regeringarna som behöver stärkas. På den internationella arenan finns det en mängd olika samarbetsorgan för att hantera frågor inom bland annat miljöområdet, utvecklingssamarbetet, handelsrelationer, säkerhetspolitiken, flyktingfrågor och mänskliga rättigheter. Karaktäristiskt för hela den internationella arenan är den bristande samordningen. Handelsfrågorna behandlas bl.a. inom WTO och UNCTAD, bistånd inom UNDP samt regionala och nationella organ. Samordningen måste förbättras. Miljöfrågorna saknar en effektiv global organisation och lever i sin egen värld utan effektiv samverkan med handels- och utvecklingsfrågor. Säkerhets-, katastrof- och fredsarbetet sköts mestadels av andra specifika organisationer, ofta skilda från övriga viktiga områden. Flera organ och kommittéer för mänskliga rättigheter, inklusive UNHCR och ILO, verkar i realiteten också var för sig.
Vi ser ett stort behov av förbättring och samordning av det internationella samarbetet. Det handlar inte om att skapa en gemensam organisation för allt, eller att lägga allt under FN-systemets tak, utan om att finna naturliga samarbetsformer mellan befintliga organ. Den svenska regeringen måste verka för en ökad global samordning för handels-, bistånds- och miljöfrågor. Politiken för global utveckling kan kanske användas som ett exempel när den väl är konkretiserad. Den svenska regeringen borde även verka för att mer integrera de olika delarna av det globala fredsarbetet, det vill säga det fredsuppbyggande, fredsskapande och fredsbevarande elementen.
Som tidigare sagt är det alldeles nödvändigt att den svenska utrikespolitiken fullt ut genomsyras av mänskliga rättigheter. Att Sverige för närvarande inte har en särskild MR-minister är beklagligt. Vi anser att det behövs en ledande och övergripande MR-funktion, förslagsvis inom statsrådsberedningen, med en direkt koppling till berörda departement och nedan nämnda myndigheter m.fl.
Det finns ett behov av att Sveriges internationella fredsarbete effektiviseras. Detta kan ske genom att det inrättas ett kombinerat civilt och militärt Centrum för internationell fredsutveckling i Sverige till vilket förslagsvis Sida, SWEDINT, Folke Bernadotteakademin, Utrikespolitiska institutet och Sipri med flera organisationer bör knytas.
Förenta Nationerna (FN) är den viktigaste internationella organisation som världen har, både som idé och genom sin verksamhet. Dess ställning måste stärkas. Trots en unik möjlighet att efter det kalla krigets slut inta den roll som FN från början var tänkt att besitta, det vill säga som väktare för världsfreden, så har en rad av misslyckanden under 1990-talet lett till att FN:s relevans och möjligheter ifrågasatts då organisationen har visat sig oförmögen att förhindra vissa krig och konflikter. Kritik har även riktats mot organisationens effektivitet. Arbetet med att modernisera FN går alldeles för trögt.
FN behövs för att förebygga och lindra krig och katastrofer, för att främja mänskliga fri- och rättigheter samt för att leda och stödja arbetet för hållbar utveckling baserat på såväl miljömässiga som sociala kriterier. Därför måste FN och dess institutioner stärkas för att klara de politiska, sociala, kulturella och miljömässiga utmaningar som globaliseringen och integrationen av världsekonomin ställer oss inför, speciellt då vissa medlemsstater sviker i det globala ansvaret.
För Kristdemokraterna är Europasamarbetet framför allt ett konkret uttryck för gränsöverskridande broderskap och solidaritet samt insikten om vårt ömsesidiga beroende av internationell samverkan för fred, trygghet och en bättre miljö.
Europeiska unionen har utvecklats till ett långtgående samarbete som har politiska, ekonomiska, sociala, kulturella, miljömässiga och andra dimensioner. Sverige tillhör den europeiska värdegemenskapen, och måste vara med i arbetet att bygga trygga och goda samhällen. Kulturellt utbyte, samordning av arbetsmarknadspolitik, gemensamma insatser i krishärdar, och gemensamma miljöprogram är bara några exempel.
EU är ett reglerat samarbete, med gemensamma regelverk, vilka utarbetas och kontrolleras av starka institutioner med fastlagda uppgifter. Denna s.k. gemenskapsmetod är nyckeln till EU:s framgång. Samtidigt är det viktigt att europeiska institutioner inte tar över uppgifter som lägre nivåer klarar att lösa på ett ändamålsenligt sätt. Unionen måste alltså respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och definiera sina egna uppgifter tydligare.
Det internationella samarbetet är viktigt också i närområdet. Det är här som Sverige har störst möjlighet att påverka. Att ta ansvar för en positiv social och ekonomisk utveckling och främja mänskliga rättigheter i närområdet med våra grannländer, ligger helt i linje med den regionala ansvarsfördelningen inom bl.a. FN. Samarbetet i Norden och Baltikum, övriga Östersjöområdet och Barentsregionen är av största vikt och behöver utvecklas ytterligare.
Det nordiska samarbetet har varit lyckosamt på en lång rad områden. Den fria rörligheten av människor samt gemensamma satsningar inom viktiga politikområden som miljö och utbildning är några tydliga exempel. Det nordiska samarbetet vilar på en grundval av ett gemensamt kulturarv och en gemensam historia. Det finns en stor värdegemenskap kring människosynen, och framför allt kring demokratin och den folkliga förankringen i politiken. Kristdemokraterna vill därför även fortsättningsvis utveckla och fördjupa samarbetet i en tid med nya förutsättningar och nya möjligheter.
De viktigaste frågorna i närområdet är utveckling och bistånd för hållbar utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter i närområdet, framför allt till Baltikum och de närliggande central- och östeuropeiska länderna. Framför allt måste barn- och kvinnohandeln, så kallad trafficking, stoppas. Miljöfrågorna är avgörande för framtiden, och här behövs ett intensivt samarbete inom hela Nordeuropa, mellan regeringar, näringslivet och organisationer.
Regeringen har allvarligt försämrat Sveriges internationella kontaktytor genom att lägga ned ambassader. Kristdemokraterna anser att värdet av Sveriges ambassader är större än någonsin i vår globaliserade samtid. I en tid av snabbt, överväldigande och förvirrande informationsflöde är det helt nödvändigt att ha personal på plats, som förmår att skilja de väsentliga händelserna från de mindre väsentliga, och som kan knyta avgörande personliga kontakter.
Regeringen bör hellre välja att dra ner personal på de stora ambassaderna än att helt lägga ned representationer.
Kristdemokraterna anser att Sverige av princip bör ha ambassader i samtliga EU-kandidat- och anslutningsländer. Såär inte fallet idag. En alternativ framtida lösning är givetvis att utveckla konceptet med gemensamma "EU-ambassader".
De fem nordiska ambassaderna inom Berlinanläggningen inklusive det gemensamma huset för utställningar, konferenser, viseringskansli m.m. har gett Sverige en uppmärksamhet som vi aldrig skulle ha kunnat uppnå ensamma. De mycket positiva erfarenheterna från Berlinanläggningen bör tas till intäkt för att vidareutveckla konceptet. Kristdemokraterna ser gärna att gemensamma ambassader för flera EU-medlemsländer etableras på sikt. Precis som i fallet med en nordisk ambassad torde samordningseffekterna vara betydande.
Inom EU växer ett ökat samarbete kring diplomatin fram. Framför allt är det kommissionens kapacitet och resurser som en diplomatisk aktör utanför Europa som diskuteras. Då EU-kommissionen förbättrar sin förmåga att göra viktiga analyser och landrapporter, samt ökar sin representativa roll, bör det finnas möjligheter för Sverige som EU-medlem att dra nytta av detta. Det handlar inte om att EU-kommissionen på något sätt skall ersätta det nationella behovet av bilaterala diplomatiska relationer, men däremot kan Sverige ännu mera dra nytta av rapporter som skrivs inom EU och utnyttja EU-kontor i de länder där Sverige idag saknar representation. I framtiden kan det således bli tal om att "slå ihop" ambassader mellan EU-medlemmar i stil med den fysiska integreringen av de nordiska ambassaderna i Berlin. Kristdemokraterna anser att regeringen redan idag bör utreda möjligheterna för dels en fysisk integrering av flera EU-medlemsländers ambassader, dels hur Sverige i ökad utsträckning kan dra nytta av EU-diplomatin.
Det är av yttersta vikt att främjandet av mänskliga rättigheter genomsyrar hela den utrikespolitiska verksamheten. Därför räcker det inte med att skriva vackra ord i handlingsprogram, utan det måste även praktiseras inom utlandsmyndigheterna. Inom det militära och säkerhetspolitiska området har man på vissa strategiskt valda ambassader placerat militärattachéer. Detta för att främja viktiga säkerhetspolitiska relationer med andra stater, samt att följa utvecklingen på plats i viktiga regioner. På ett liknande sätt bör Sverige även ha MR-attachéer utplacerade på viktiga och strategiskt valda ambassader, dvs. där det anses som särskilt nödvändigt för att följa utvecklingen kring de mänskliga rättigheterna. Detta skulle främja bevakningen i specifika regioner samt underlätta samarbetet med svenska internationella företag och svenska frivilligorganisationer på plats, liksom samarbetet och koordineringen med internationella organ och organisationer. Kristdemokraterna föreslår riksdagen besluta att ge regeringen till känna att förutsättningarna för att utse MR-attachéer bör utredas.
Lika viktigt som att förbättra svenska utrikesförvaltningens bevakning, kompetens och externa samarbetsmöjligheter för mänskliga rättigheter är bevakningen av globala miljöfrågor. På ett liknande sätt som MR-attachéer kan inrättas vid lämpliga ambassader, så kan även miljöattachéer inrättas. Detta är särskilt viktigt i ofta utsatta naturkatastrofområden, i regioner där miljöförstöringen är extremt påtaglig, eller där stora internationella insatser görs för miljösäkerhet. Kristdemokraterna föreslår riksdagen besluta att ge regeringen till känna att förutsättningarna för att utse miljöattachéer bör utredas.
Under åren 1991-94 genomfördes en sammanslagning av utrikesmyndigheterna och biståndsverksamheten. Så kallade biståndsambassader upprättades. På ett liknande sätt anser vi att regeringen bör se över möjligheterna att integrera den handels- och exportfrämjande verksamheten med utrikesförvaltningen. Med många länder och regioner är den dominerande verksamheten i utrikesrelationerna främst det ekonomiska samarbetet, och utrikesrepresentationen handlar i mångt och mycket om att främja svenska handels- och exportintressen. Det sker ibland ett dubbelarbete mellan Sveriges ambassader utomlands och till exempel olika handelskammare och exportråd. Vi anser att möjligheterna att mer integrera svenska handelsfrämjande organ med ambassaderna, för att ytterligare främja en samordnad utrikespolitik, bör ses över, framför allt i ekonomiskt starka nationer samt i länder där bistånds- och handelspolitiken i ökad utsträckning bör samordnas.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Alf Svensson (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |