Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges regering i FN verkar för att Taiwan skall kunna delta i och bidra till FN och dess underorganisationer.
Motivering
Efter att Kina förlorat Taiwan till Japan vid ett militärt nederlag 1895, återgick ön till Kina efter det andra världskriget. När kommunisterna tog makten i Kina 1949 flydde två miljoner nationalister till Taiwan och etablerade en regering som använde sig av konstitutionen från 1946 som gällde hela Kina. Under de kommande femtio åren demokratiserades Taiwan gradvis. År 2000 överfördes makten från Nationalisterna till det Demokratiska framstegspartiet genom öppna och fria val, vilket med all önskvärd tydlighet illustrerar att Taiwan är en fullfjädrad demokrati. Genom åren av självstyre har Taiwan också genomgått en anmärkningsvärd ekonomisk utveckling och utgör en av de s.k. Tigerekonomierna.
Taiwan har i praktiken varit självständigt i ett halvt sekel, likväl ser Kina Taiwan som en kinesisk provins som måste återförenas med fastlandet - med tvång om så krävs. Att Kina har kapaciteten att införliva Taiwan med våld råder det knappast någon tvekan om. Kina har avsevärda militära arsenaler direkt riktade mot Taiwan och har tränat landstignings- och andra militära operationer specifikt syftandes på en invasion av Taiwan.
Att Taiwan, lagligt sett, är en del av Kina är en åsikt som delas av FN, EU och en majoritet av världens länder - inklusive Sverige. Taiwan har därför diplomatiska förbindelser med enbart 26 länder.
Det är svårt att tala om Taiwan utan att jämföra med Kina och vice versa. Medan Taiwan är en stat som kan matcha den politiska utvecklingen med den ekonomiska är Kina den stat i världen som avrättar överlägset flest medborgare, en stat som fortfarande har arbetsläger, som fortfarande använder sig av tortyr och som fortfarande förvägrar sina medborgare religions- och yttrandefrihet.
Sveriges grundläggande skyldighet i denna konflikt är uppenbar: Kinas hot och provokationer mot det demokratiska styresskicket i den i allt väsentligt och praktiskt självständiga staten Taiwan måste alltid kritiseras. Sverige måste kontinuerligt påverka EU:s medlemsstater att göra detsamma. Det har i allt för många viktiga lägen funnits en tendens till undfallenhet och anpassningspolitik från både svensk regering och vissa av EU:s medlemsstater. Kristdemokraternas kritik har i dessa fall varit omedelbar och välgörande tydlig, bl.a. i Sveriges riksdag. Det har t.ex. handlat om Taiwans medlemskap i FN, skattebefrielse för Taiwans representationskontor i Sverige, dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Taiwan samt ökade officiella kontakter mellan Sverige och Taiwan. Taiwans medborgare har rätt att vara företrädda i FN. Detta måste vara Sveriges linje.
Ett, i skrivande stund, pinfärskt exempel på EU:s och den svenska regeringens undfallenhet är planerna på att häva EU:s vapenembargo mot Kina. Den socialdemokratiska regeringen lät meddela genom utrikesminister Laila Freivalds att regeringen med stor sannolikhet kommer att stödja beslutet. Som vanligt blundar den socialdemokratiska regeringen för det politiska förtrycket om det är klätt i rött.
För Taiwan fortsätter kampen för likabehandling i det internationella systemet. Nyligen nekades Taiwan medlemskap i Förenta Nationerna för elfte året i rad. Eller mer korrekt uttryckt; Taiwan nekades att åter bli medlem i FN. Fram till 1971 var Taiwan medlem, men då krävde Sovjetunionen med stöd av ett fåtal länder i FN:s generalförsamling att Kina skulle ersätta Taiwan. USA motsatte sig kravet och hade merparten stater bakom sig under drygt 20 år. Men 1971 beslutade generalförsamlingen att Kinas plats i FN tillhörde diktaturen Folkrepubliken Kina och inte Republiken Kina i Taiwan. Således blev skaran av diktaturer i FN större och en senare blomstrande demokrati står fortfarande utanför all medbestämmanderätt i världens viktigaste organisation.
En sammanfattad bild av den förklaringskultur som används för att motivera Taiwans diplomatiska utanförskap fokuserar på den s.k. Ett-Kinapolitiken, dvs. att det kan bara finnas ett Kina. Samtidigt har man lyckats lösa en identisk rättslig situation i form av de två koreanska ländernas närvaro i FN:s generalförsamling. Även dessa länder befinner sig i en formell krigssituation och har krav på varandras territorium, emellertid är båda sedan länge erkända och upptagna i den diplomatiska värmen. Den demokratiskt valda regeringen på Taiwan representerar 23 miljoner invånare, dock saknar dessa invånare inflytande inom ramen för FN. Detta trots att landet annars aktivt tillåts deltaga i mellanstatliga arrangemang bl.a. OECD, APEC, WTO. I Europa erkänns Taiwan enbart av Vatikanstaten samt Makedonien; som för övrigt höll på att gå miste om FN-truppernas skydd då Kina hotade med att inte godkänna FN styrkor i området om landet inte avsade sig kontakten med Taiwan. Detta i kombination med oregelbundna raketövningar gör att Kina befäster sin roll som Asiens översittare i frågan om Taiwans vara eller inte vara en fullt ut självständig demokratisk stat.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Alf Svensson (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |