Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöva påtryckningar på Turkiet att erkänna assyrierna/syrianerna/kaldéerna som minoritet i landet och upphöra med diskrimineringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmana Turkiet att vårda assyrierna/syrianerna/kaldéernas kulturarv och språk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att erkänna assyrierna/syrianerna/kaldéerna som folk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för ett centrum för forskning om assyrierna/syrianerna/kaldéernas öde och framför allt om seyfo, folkmordet, samt att det inbegrips i Levande historia.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att föra upp assyrierna/syrianerna/
kaldéernas fråga på FN:s och EU:s dagordningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i diskussioner med USA och FN skall påpeka assyrierna/syrianerna/kaldéernas extrema utsatthet i dagens kaotiska Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att det skall ställas krav på Turkiet att erkänna folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer.
1 Yrkande 4 hänvisat till KrU.
Folket går under flera benämningar, men dessa syftar alla till en och samma folkgrupp. Inom gruppen finns tre stora kyrkor: den syrisk-ortodoxa kyrkan, Österns assyriska kyrka och den kaldeiska kyrkan. Beroende på tillhörighet till kyrkorna föredras olika benämningar.
I tusentals år har det assyriska folket levt som minoritet i eget land. Folket finns utspritt i Mellanöstern och flykten undan förföljelser, trakasserier och rena folkmord har lett också till USA, Europa och Sverige.
I Sverige finns idag runt 70 000 medlemmar av de kyrkor assyrierna/syrianerna/
kaldéerna tillhör.
Gruppen har rotat sig i det nya hemlandet och åberopar med all rätt Sveriges skyldigheter att hörsamma deras vädjan om hjälp för att deras mänskliga rättigheter ska erkännas av världen och deras hemländer i Mellanöstern.
Den assyriska/syrianska/kaldeiska historien är i stora stycken svart. Förtryck och massakrer är ständigt närvarande. Till följd av detta har befolkningen minskat i antal. Idag finns drygt tre miljoner utspridda över hela världen.
I sydöstra Turkiet, ett av ursprungsområdena för assyrierna/syrianerna/kaldéerna, finns idag endast 2 000 individer. En fullständig etnisk rensning har uppnåtts av den turkiska regimen och kurdiska grannar genom dödande, förtryck och fördrivning.
Grunden till denna etniska rensning lades under första världskriget. Åren 1914-18 går under benämningen svärdets år, "seyfo". Folkmordet på de kristna i det ottomanska riket resulterade i över två miljoner mördade och fördrivna människor. Runt en halv miljon av dessa tillhörde de tre ovan nämnda kyrkorna. Assyrierna/syrianerna/kaldéerna drabbades hårt, fyra femtedelar av folket utrotades.
Än idag har den turkiska staten inte erkänt sitt deltagande i folkmordet. Folkmordet får inte förbli okänt för världen.
Framför allt måste det assyriska/syrianska/kaldeiska folket få upprättelse av krigsmakterna som stod bakom det heliga kriget, nämligen Turkiet och dess allierade, Tyskland.
Den svenska riksdagen bör agera för att tillräckligt med material grävs fram och stängda arkiv öppnas i Turkiet och Tyskland för att skapa klarhet i vad som hände under första världskriget. Sverige bör erkänna folkmordet på assyrierna/syrianerna/kaldéerna under första världskriget i Turkiet.
Den svenska regeringen bör arbeta för att ett forskarcentrum öppnas för studier kring folkmordet samt att folkmordet på assyrierna/syrianerna/kaldéerna inbegrips i Levande historias verksamhet.
Med den turkiska invasionen av Cypern, som blåste upp antikristna stämningar i Turkiet, kom den första stora flyktvågen av assyrier/syrianer/kaldéer ur landet. Folkmordets hemska följder gjorde sig fortfarande påminda och det fanns många överlevande som mindes. När så trakasserierna började igen och ingen i omvärlden brydde sig, tog människorna till flykten.
Än idag, då den etniska rensningen i det närmaste är fullbordad, finns det systematiska förtrycket av assyrier/syrianer/kaldéer kvar i landet. Folket erkänns inte som minoritet och står därmed också utan minoriteters rättigheter.
Turkiet är medlem av FN, ESK och Europarådet och där bör Sverige arbeta för att Turkiet följer sina åtaganden om mänskliga rättigheter och ger assyrierna/syrianerna/kaldéerna minoritetsstatus.
I Irak finns närmare 1,5 miljoner assyrier/syrianer/kaldéer kvar. Många bor i de norra delarna. I efterdyningarna av USA:s krig mot Irak på 90-talet led det assyriska/syrianska/kaldeiska folket osedvanligt grymt. Massflykt och osäkerhet följde. Men omvärlden reagerade inte på deras lidande.
Exemplen på förföljelser är många. Kyrkor vandaliseras, människor misshandlas och mördas utan att någon ställs till svars. Unga flickor kidnappas och våldtas. Efter det senaste kriget och i uppbyggandet av den nya demokratin har inte assyrierna/syrianerna/kaldéernas rättigheter beaktats i relation till deras storlek.
I krigets efterverkningar har assyrierna/syrianerna/kaldéerna inte skonats av den muslimska vreden gentemot USA och den kristna västvärlden. Det som befarades inför kriget blir nu verklighet, assyrierna/syrianerna/kaldéerna utses till syndabockar.
Som kristna under muslimsk majoritet får assyrierna/syrianerna/kaldéerna ofta klä skott för västvärldens agerande. I dagens Irak måste assyriska/syrianska/kaldeiska kvinnor, för att skydda sig, bära muslimsk huvudbonad efter flera dåd mot kristna kvinnor.
Skändningen av det assyriska/syrianska/kaldeiska folket, av dess kultur, historia och språk, måste upphöra. Till detta kan den svenska regeringen bidra genom att erkänna folket i dess unikum. Därtill bör Sverige agera i internationella forum för att utöva påtryckning på de länder i vilka assyrierna/syrianerna/kaldéerna finns.
Det är av extra vikt att assyrierna/syrianerna/kaldéernas rättigheter försvaras och inte sätts åt sidan av politiska skäl.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Erling Bager (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |