Säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Dess övergripande mål är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till fredlig utveckling i omvärlden.
Sveriges utrikespolitiska relationer bör i ökad grad utformas utefter vilka värderingar, vid sidan om egenintresset, som världens stater deklarerar och verkligen står för i handling. Svenskt ställningstagande inför olika konflikter och kriser bör grundas på huruvida grundläggande värden som mänskliga rättigheter, demokrati, öppenhet och rättssäkerhet respekteras av parterna.
Kristdemokraterna anser att folkrätten förändrats i efterspelet av terrordådet mot USA den 11 september 2001. Kampen mot terrorism är långsiktig och kräver internationell samverkan. Den måste föras med alla tillgängliga medel och samtidigt respektera mänskliga rättigheter. Alla länder har rätt till självförsvar mot internationell terrorism, även med militära medel. Men denna självförsvarsrätt behöver definieras och kontinuerligt analyseras.
Nationell säkerhet skapas främst genom avtalsbunden samverkan med andra stater. Sverige skall aktivt och solidariskt delta i och bidra till internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet blir allt viktigare. Sverige skall fortsatt arbeta för ett starkare och effektivare FN.
Sverige är militärt alliansfritt. Neutralitetsoptionen är inte längre relevant. Därför måste Sverige även fortsättningsvis stärka sitt samarbete inom organisationer och med andra länder för att lösa säkerhetsproblem i Europa med omnejd, såväl som i övriga delar av världen, efter förmåga och kapacitet. Vårt medlemskap i FN och EU och kontinuerligt utvecklade samarbete med Nato ger oss tillgång till de bästa kanalerna och möjligheterna.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Inledning 5
1.1 Rätten till liv och värdighet 5
1.2 Gemensamma värden och demokratispridning 5
1.3 Rätten till försvar 5
2 Säkerhetspolitik i förändring 6
2.1 Förändrade konflikter 7
2.1.1 Våldtäkt som vapen 7
2.1.2 Lätta vapen - en oförändrad trend 8
2.2 Nya typer av hot 8
2.2.1 Bredare perspektiv - ökat samarbetsbehov 8
2.2.2 Spridning av massförstörelsevapen 9
2.2.3 Teknik och hot går hand i hand 9
2.2.4 Spridning av hiv/aids 10
3 Folkrätt i förändring 10
3.1 Humanitära interventioner - rätten att ingripa 10
3.2 Från en rätt att ingripa till en skyldighet att ingripa? 11
3.3 Självförsvarsrätten och terrorism 12
3.4 Internationellt samarbete mot terrorism 12
3.4.1 Terrorismens rötter 12
3.4.2 Samarbetet inom EU 13
3.4.3 EU en förebild för FN 13
4 Sveriges viktigaste samarbetsorganisationer 14
4.1 FN 14
4.2 EU och OSSE 15
4.2.1 EU:s säkerhetsstrategi 15
4.2.2 EU:s civila krishantering 15
4.2.3 EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik 16
4.2.4 Petersuppgifter och Petersbergsuppdrag 17
4.2.5 Snabbinsatsstyrkor 19
4.2.6 Försvarsmaterielsamarbete 19
4.2.7 Solidaritetsklausulen 20
4.2.8 OSSE 20
4.3 Nato 20
5 Svensk säkerhetspolitik enligt Kristdemokraterna 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk säkerhetspolitik skall byggas på en grund av kollektiv samverkan med våra grannländer, FN, EU och Nato, för att säkra fred, stabilitet och säkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk säkerhetspolitik skall fokusera på förebyggande av kriser i det civila samhällets sektorer för att stärka den internationella kampen mot terrorism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk förmåga att medverka i internationellt fredsbevarande insatser måste stärkas också vad avser fredsframtvingande uppgifter som påkallas av FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige har ett särskilt ansvar för att genomföra nödvändiga reformer i FN:s organisation och beslutsstrukturer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk säkerhetspolitik skall utformas i ett brett perspektiv som omfattar diplomati, ekonomiskt bistånd, räddningsinsatser och militärt stöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige stärker sitt deltagande via den gemensamma säkerhetsstrategin och utvecklandet av solidaritetsklausulen för ökad krishanteringsförmåga inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den tidiga förvarningen genom en utvecklad underrättelsetjänst.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges deltagande i arbetet med försvarsmaterielbyrån är angeläget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenskt ställningstagande i konflikt och kris skall grundas på huruvida grundläggande värden som mänskliga rättigheter, demokrati, öppenhet och rättssäkerhet respekteras av parterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i alla relevanta utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska kontakter och sammanhang skall betona att världens stater och nationer måste leva upp till FN:s säkerhetsråds resolution 1325.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen till riksdagen snarast möjligt skall inkomma med en klargörande utredning som behandlar innehav och försäljning av illegala lätta vapen i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla former av nationell och internationell terrorism skall fördömas och bekämpas oavsett terroristernas motiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att framtida hot mot säkerheten i Europa företrädesvis skall hanteras och lösas gemensamt inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att självförsvarsrätten måste analyseras och definieras ur ett internationellt perspektiv.
1 Yrkande 7 hänvisat till FöU.
Kristdemokraterna anser att säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje människas rätt till liv och värdighet. Denna rätt är knuten till respektive individs existens och behöver således varken förvärvas eller förtjänas. Dessvärre behöver den försvaras varje dag. I denna kamp ska säkerhetspolitiken utgöra ett medel.
Alla stater har egna intressen i världspolitiken. Det gäller allt från ekonomiska fördelar till en säkerhetspolitik som ger trygghet för de egna medborgarna. Sveriges utrikespolitiska relationer bör i ökad grad utformas efter vilka värderingar, vid sidan om egenintresset, som världens stater deklarerar och verkligen står för i handling. Svenskt ställningstagande inför olika konflikter och kriser bör grundas på huruvida grundläggande värden som mänskliga rättigheter, demokrati, öppenhet och rättssäkerhet respekteras av parterna. Alltför ofta formas svenska säkerhetspolitiska ställningstaganden till olika konflikter och problem i världen främst av de inblandade parternas styrka och storlek. Ofta räknat i främst militära termer.
Den moderna demokratin är historiskt sett den bästa styresformen när det gäller att bygga fredliga samhällen. Den utgår från tanken om alla människors lika värde och medfödda rättigheter och innehåller inbyggda restriktioner som gör det svårare för makthavare att dra in staten och dess medborgare i krig. Kompromissen som beslutsinstrument är i demokratin institutionaliserad vana. Det brukar i sammanhanget poängteras att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Etablering av demokratier som respekterar och skyddar de mänskliga rättigheterna är ett oundgängligt fundament i arbetet med att bygga en säkerhetspolitiskt stabil och trygg värld. Även om demokratiteoretiker inte alltid är överens om vilka element som krävs, och i vilken turordning, för att demokratiseringsprocesser skall kunna initieras, genomföras och efterhand förstärkas, såär fred självfallet en bättre utgångspunkt än motsatsen för demokratisk utveckling. Säkerhetspolitikens övergripande mål bör därför vara att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i omvärlden.
Rätten till liv och värdighet innefattar även rätten att försvara sig. Kristdemokraterna anser att säkerhetspolitikens främsta skyddsobjekt är människor och inte stater. Samtidigt är det stater som bär huvudansvaret för dess invånares säkerhet. När stater av någon anledning inte kan eller vill skydda sina invånare, eller systematiskt bryter mot invånarnas mänskliga rättigheter, har omvärlden en förpliktelse att ställa upp för utsatta medmänniskor. Ingen har rätt att överge människor som utsätts för kränkningar av sitt människovärde. Det går inte heller att förhålla sig neutral till kränkningar av människovärdet.
Att använda militär makt för att skydda mänskliga rättigheter kan med rätta uppfattas som motsägelsefullt. Konflikter skall alltid lösas med fredliga medel så långt det över huvud taget är möjligt, och varaktig fred kan aldrig skapas utan aktiva, förebyggande och kreativa ansträngningar. Men förutsatt att samtliga fredliga möjligheter prövats, måste vapenmakt kunna användas som en sista utväg enligt följande principer och kriterier:
För att förebygga att konflikter växer, främja uppbyggnad av fred samt vara till stöd för och skydda humanitära hjälpinsatser.
Om det är ett försvarskrig, förutsatt att det gäller självförsvar, skydd av oskyldiga liv eller för att säkra grundläggande mänskliga rättigheter.
Vapeninsatsen måste stå i proportion till det som avses försvaras samt att insatserna inte riktas mot civila.
Det måste finnas en seriöst grundad utsikt till framgång. Även försvarskrig förlorar sin legitimitet om det endast medför fortsatt lidande.
Den nutida globala maktstrukturen är multipolär men med en dominant, USA. Stater utgör fortfarande de centrala byggstenarna i det internationella systemet. Men genom bland annat globalisering och ekonomisk och teknisk utveckling har icke-statliga aktörer nått en högre grad av inflytande - ofta på bekostnad av staternas makt. Dessa icke-statliga aktörer kan vara multinationella företag och internationella organisationer liksom organiserad brottslighet och terrorister av olika slag.
En andra grundläggande förändring efter det kalla krigets slut, är att de väpnade konflikterna delvis ändrat karaktär och att nya typer av hot uppstått eller återuppstått.
För det tredje så har traditionella säkerhetspolitiska skiljelinjer blivit svårare att urskilja. Det är bland annat svårare att skilja mellan, bland annat, det civila och det militära och mellan krig och fred. Det är också avsevärt mycket svårare att befästa säkerhetspolitikens yttre gräns, dvs. definiera vad som är och inte är säkerhetspolitik.
Synen på folkrätten, dess innehåll och syften har varit föremål för analys och debatt det senaste decenniet och behöver fortsatt diskuteras.
Av bland annat dessa anledningar framstår det för Kristdemokraterna som tydligare än någonsin att det är genom internationellt samarbete som vi skapar en säkrare och tryggare värld.
Ett ganska tydligt och genomgående drag när det gäller dagens konflikter är att de oftast är inomstatliga snarare än mellanstatliga. Inbördeskrig är visserligen inte något nytt, men det är ändå en mycket vanligare företeelse idag än tidigare. En viktig förklaring till detta är att efter det kalla krigets slut har konflikterna, jämfört med tidigare, i ökad grad handlat om etnisk, religiös, språklig och annan identitet. Andra mer traditionella, och fortfarande vanligt förekommande, motiv till konflikter och krig är exempelvis naturresurser och territorium. Kristdemokraterna vill betona två av många mycket allvarliga problem som i olika grad präglar dagens konflikter.
Enligt FN:s humanitära nyhetstjänst IRIN (en del av UN Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, OCHA) går en våldtäktsepidemi över världen. Omfattningen är svår att begripa. Enligt IRIN antas nästan alla överlevande tonåriga flickor från folkmordet i Rwanda ha blivit våldtagna. I Sierra Leone och Liberia har hälften respektive 40 procent av alla kvinnor, i alla åldrar, blivit våldtagna. Det kan vara 80 år gamla kvinnor likaväl som sex månader gamla barn. Ingen skonas. Hundratusentals kvinnor över hela världen lever med bestående men. Förklaringen är enligt IRIN att våldtäkt blivit ett vapen i krig, särskilt under etnisk rensning. Tack vare att internationell lagstiftning också ser de systematiserade övergreppen som krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten såär det numera förbjudet. Det hjälper dock föga. Även representanter för FN:s fredsbevarande styrkor har anklagats för övergrepp, men oftast sluppit att ställas till ansvar. Ansvarsfriheten är ännu vanligare bland de stridande parternas soldater, som begått övergreppen i olika konflikter och krig i t.ex. Afrika.
Ett huvudsakligt syfte med de systematiserade våldtäkterna är att förnedra inte bara de direkt drabbade kvinnorna och flickorna och deras familjer utan också hela samhällen. De som utsätts för sådana brott eller andra traumatiserande händelser under krig måste snabbt få hjälp att bearbeta sina trauman för att de inte ska få bestående psykiska problem. En kvinna som har blivit utsatt för våldtäkt riskerar dessutom att skändas två gånger om genom att frysas ut av samhället eftersom det i många samhällen anses som något skamligt att ha blivit våldtagen. Det går således inte att överbetona vikten av att kraftigt förstärka den typ av verksamhet som t.ex. organisationen Kvinna till kvinna bedriver i syfte att försöka skydda kvinnor i konfliktområden. Kristdemokraterna kräver därför att Sverige i samtliga relevanta utrikes- och säkerhetspolitiska kontakter och sammanhang ska framhäva vikten av att världens stater och nationer måste leva upp till FN:s säkerhetsråds resolution 1325. Resolutionen handlar bland annat om att öka kvinnors roll vid förebyggandet av konflikter och i allt arbete för bevarande av fred och säkerhet samt påtala behovet av att stärka kvinnors roll när det gäller beslutsfattande och problemlösning.
De militära arsenalerna utvecklas mot allt mer avancerade vapensystem, men det är fortfarande de konventionella, lätta vapnen - dvs. främst handeldvapen, som orsakar flest döda människor. Enligt Förenta nationerna dör åtminstone en halv miljon människor varje år till följd av våld relaterat till lätta vapen, både i väpnade konflikter och som ett resultat av kriminalitet. Och enligt FN:s generalsekreterares rapport om lätta vapen (20 september 2002) finns det cirka 639 miljoner lätta vapen tillgängliga i världen. 60 procent av dessa är lagligt och civilt ägda. Enligt en FN-konferens som hölls 2001 med anledning av illegal handel med lätta vapen, så har lätta vapen varit de mest förekommande i 46 av 49 konflikter sedan 1990. Vid samma konferens konstaterades att 90 procent av de människor som dödats av lätta vapen under den nämnda perioden var civila och att 80 procent var kvinnor och barn. Trots att lätta vapen idag dödar långt fler människor än alla andra typer av vapen, så finns inga globala avtal om icke-spridning - vilket är fallet när det gäller kemiska, biologiska och nukleära vapen. Enligt Utrikesdepartementet ligger fokus i det internationella arbetet mot lätta vapen för närvarande på implementeringen av det handlingsprogram som antogs vid tidigare nämnda FN-konferens om illegal handel med lätta vapen 2001. Uppföljning av konferensen kommer att ske i regelbundna möten inom ramen för FN. I september 2004 hölls konferensen i Stockholm och Helsingfors.
Lätta vapenfrågor är av grundläggande vikt i arbetet för fred och utveckling i världen. Därför anser Kristdemokraterna att regeringen till riksdagen snarast möjligt ska inkomma med en utredning som behandlar innehav och försäljning av illegala lätta vapen i Sverige och EU.
Hoten och sårbarheten bygger i dag och i morgon i ökad grad på andra grunder än de rent militära och medför i ökad grad andra konsekvenser än enbart de rent militära. I debatten består hotbilden av allt från miljökatastrofer, sårbar infrastruktur och sårbara kommunikationer, omfattande och okontrollerade flyktingströmmar, organiserad brottslighet till terrorism i olika former och spridning av massförstörelsevapen. Det s.k. säkerhetsbegreppet har alltså breddats.
Kristdemokraterna har regelbundet betonat att fortsatt globalisering och internationalisering ökar det ömsesidiga beroendet mellan folk och stater och de territoriella gränserna minskar i betydelse. Det är i grunden positivt men rymmer också en gemensam sårbarhet. Det ökar risken för att lokala och inomstatliga konflikter kan få allvarliga konsekvenser långt bortom det specifika konfliktområdet. Därför måste en stats säkerhetspolitiska planering inkludera ett allt större intresseområde och i ökad grad bygga på internationell samverkan.
Det tidigare överhängande hotet om massiv användning av kärnvapen har ersatts av risken för spridning av massförstörelsevapen. Flera terroristorganisationer har vid flera tillfällen försökt få tillgång till olika former av massförstörelsevapen - eller NBC-stridsmedel som det också kallas (även om beteckningen CRBN-medel blir allt vanligare i syfte att täcka in även radiologiska medel). Vi vet att försöken att förvärva B- (biologiska) och C- (kemiska) stridsmedel i en del fall lyckats. Däremot framstår det som mer osäkert huruvida någon också fått tillgång till N-medel (nukleära). Men enligt det internationella atomenergiorganet IAEA har mer än 175 försök av smuggling avslöjats mellan åren 1992 och 2002. Merparten av dessa försök har ägt rum i före detta Sovjetunionen. Alla smugglingsförsök anmäls dock inte och mörkertalet är därför med största sannolikhet avsevärt mycket större. I september 2003 greps en svensk medborgare vid gränsen mellan Ryssland och Finland när denne försökte smuggla in 90 kilo radioaktivt material till Finland.
Terroristers eventuella eller uttalade ambitioner att komma över massförstörelsevapen är inte det enda skälet för att motarbeta spridningen av dem. NBC-stridsmedel är människovidriga även i händerna på demokratier. Bland demokratiska stater finns idag visserligen andra kontrollmekanismer och tydligare spärrar mot att använda massförstörelsevapen. Det betyder inte att sådana vapen aldrig kommer att användas.
Arbetet mot spridning av massförstörelsevapen är även en mycket viktig miljöfråga. Exempelvis utgör de avpolletterade krigsfartyg som ligger och rostar i hamnar vid Kolahalvön och på andra platser en allvarlig miljöfara. Men terrorismfaktorn är kanske ändå den viktigaste anledningen till varför Sverige och andra länder måste göra sitt yttersta för att bistå kampen för tryggad hantering och förvaring av nukleära och andra former av massförstörelsevapen. Därför anser Kristdemokraterna att Sverige måste prioritera forskning om tänkbara spridningsvägar för NBC-stridsmedel.
Kristdemokraterna anser också att det finns en befogad och tilltagande oro för att mindre nukleära stridsmedel kan komma att tillföras till listan över några länders mer traditionella vapen. USA:s planer att ta fram jämförelsevis små nukleära vapen är ett steg i helt fel riktning. Det internationella nedrustningsarbetet har mött svårigheter även innan diskussionen om mindre nukleära vapen och massförstörelsevapen blev aktuell. Nukleära vapen är ett hot mot mänskligheten även om de tillverkas i mindre format. Kristdemokraterna fruktar att mindre nukleära vapen kan komma att skapa en viss ökad acceptans för nukleära vapen i allmänhet.
Kampen för nedrustning och tryggad förvaring av världens kärnvapenarsenaler och andra massförstörelsevapen, oavsett vapnens storlek, måste av dessa grundläggande skäl vara en fortsatt grundläggande prioritet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Teknisk infrastruktur (såsom elförsörjning, kommunikationer och IT-system) har blivit allt viktigare för samhällets funktioner. Ju mer utvecklad och tillgänglig tekniken blir, desto mer beroende, sammankopplade och därmed sårbara blir de tekniska systemen, både inom och över territoriella gränser. Genom ny informationsteknik får kriminella grupper, icke-demokratiska stater och terrorister ytterligare möjligheter att, oavsett var i världen de befinner sig, hota avsevärt fler samhällsområden än tidigare - till betydligt lägre ekonomiska, politiska och militära kostnader än tidigare. Dessutom ökar det avancerade samhällets sårbarhet inför helt oavsiktliga hot i form av olika driftsstörningar. Kristdemokraterna anser att forskning som tydliggör och kartlägger svensk sårbarhet inför störningar i IT- och elsystem måste prioriteras.
Kristdemokraterna vill till ovanstående punkter lägga spridningen av hiv/aids. Eftersom de skräckbilder som målades upp under 1980- och 90-talen, rörande hiv/aids, tyvärr har infriats så måste detta ofantliga problem även bedömas ur ett säkerhetspolitiskt riskperspektiv. Epidemien orsakar enorm förödelse genom att slå ut tiotals miljoner människor, bryta ned staters strukturer och administrationer. När samhällen bryts ned ökar risken för konflikter avsevärt. Hiv/aids skall inte bekämpas främst av säkerhetspolitiska skäl, utan främst för att tiotals miljoner människor dör av epidemien. Men det är likväl ett problem som måste inkluderas i säkerhetspolitiken. Sverige måste fortsätta driva och bistå kampen mot epidemien, såväl nationellt som globalt. Insatser mot hiv/aids är helt enkelt en fråga om mänskliga rättigheter. Kristdemokraternas syn på hiv/aids ur ett globalt perspektiv utvecklas i en särskild motion.
Kristdemokraterna anser att folkrätten är föränderlig och att den av flera olika skäl både är i förändring och har förändrats. Tyvärr är det ofta först i kristider som folkrättens principer debatteras och/eller förändras. Natos ingripande i Kosovokriget och konsekvenserna av terrordådet den 11 september är två exempel. Det internationella samfundet måste i ökad grad uppmärksamma och försöka lösa folkrättens inbyggda problem och motsättningar.
Kristdemokraterna har länge förespråkat en förskjutning av fokus inom folkrätten, från staters rätt och säkerhet till människors rätt och säkerhet. Folkrätten och staters suveränitet får inte användas som alibi för brott mot mänskliga rättigheter. Denna problematik aktualiserades då Nato ingrep i konflikten i Kosovo utan att förankra operationen i FN:s säkerhetsråd. Risken för att rådsmedlemmar skulle lägga in veto uppfattades uppenbarligen som stor.
Normalt sett finns det två allmänt accepterade undantag från FN-stadgans förbud mot våld: rätten till självförsvar och ingripanden auktoriserade av FN:s säkerhetsråd. All annan form av våld är förbjuden. Natos agerande i Kosovokonflikten illustrerar en tredje punkt som vunnit ökad acceptans: rätten att med militärt våld ingripa i humanitära nödlägen - utan säkerhetsrådets godkännande. En sådan insats kan sägas vara olaglig enligt FN-stadgan men ändå vara legitim av humanitära skäl. Det är dock ett instrument som av uppenbara skäl måste hanteras med yttersta försiktighet och användas endast i mycket, mycket kritiska lägen.
För att uppfattas som legitim måste en humanitär intervention uppfylla fyra krav som överensstämmer med Kristdemokraternas syn på rätten till försvar. För det första måste det röra sig om en begynnande humanitär katastrof som folkmord eller andra brott mot mänskligheten eller en stats sammanbrott och brutalisering. För det andra måste bruket av våld vara en absolut sista utväg och det enda medel som kan avbryta kränkningarna efter att alla fredliga metoder att lösa konflikten prövats. För det tredje måste den potentiella skada interventionen är tänkt att förhindra överstiga den potentiella skada som kan åstadkommas genom interventionen. Slutligen måste sannolikheten vara hög för att interventionens humanitära syften skall uppnås. Om dessa kriterier kan uppfyllas får folkrätten inte tillåtas utgöra ett hinder för att rädda människoliv.
Det finns ingen viktigare organisation än FN och dess säkerhetsråd är det bästa alternativ vi har att tillgå idag för att upprätthålla en internationell struktur som verkar för fred och säkerhet. Men det betyder inte att säkerhetsrådets struktur och beslut alltid måste tas för givna och accepteras helt okritiskt. Det är oacceptabelt att likt den socialdemokratiska regeringen i alla lägen mekaniskt hänvisa till säkerhetsrådets uppfattning.
En för oss given utgångspunkt och inspirationskälla är en rapport som bör lyftas fram mer i svensk säkerhetspolitik i allmänhet och i debatter likt denna i synnerhet. Rapporten heter "The Responsibility to Protect" presenterades av en kanadensisk organisation i december 2001 och har dessvärre inte alls rönt så stor uppmärksamhet som dess innehåll borgar för. Huvudbudskapet i rapporten är att frågan om när det är "rätt" att ingripa är felaktigt ställd? Istället borde vi fråga oss när vi har en skyldighet att ingripa.
Rapporten är ett försök att närma sig interventionsrätten på ett nytt sätt genom att bland annat delvis omkonstruera begreppet statssuveränitet, dvs. vill en stat ha suveränitet måste den också ikläda sig det fulla ansvaret att skydda det/de folk som ryms inom statens gränser. Skyddar man inte folket åtnjuter staten inte suveränitet. Och då måste principen om icke-inblandning stå tillbaka för omvärldens skyldighet att skydda de utsatta. Skyldigheten att skydda ger således en skyldighet att ingripa. Rapportens centrala svaghet är att den inte ger något svar på frågan om säkerhetsrådet måste sanktionera en intervention. Men försöket att utveckla folkrätten är ett steg i helt rätt riktning och Kristdemokraterna uppmanar svenska och andra forskare och debattörer att diskutera och försöka definiera humanitära interventioner utifrån ett skyldighetsperspektiv snarare än ett rättighetsperspektiv.
Rätten till självförsvar mot väpnade angrepp ges av FN-stadgans artikel 51. När FN-stadgan skrevs var storskaliga internationella terrordåd inte en realitet och de anti-terrorkonventioner som sedan tillfogades FN-stadgan, kan inte hantera omfattningen av attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. FN:s säkerhetsråd fördömde enhälligt terroristattacken. Genom resolutionerna 1368 och 1373 uttryckte säkerhetsrådet för första gången ett klart samband mellan rätten till självförsvar och storskaliga terroristattacker. Nytolkningen av självförsvarsrätten har enligt Kristdemokraterna sedan vunnit internationell acceptans och ny folkrätt har således skapats. Terrorismen kan därför numera bekämpas även med militära medel - som ett medel underställt de polisiära och de juridiska.
Rätten till självförsvar mot storskalig terrorism är inte på något sätt obegränsad. Samtliga eventuella insatser mot terrorism måste följa de allmänna folkrättsliga kraven: För det första måste det finnas proportionalitet mellan det hot man vill skydda sig mot via självförsvarsrätten och de militära resurser som sätts in. Det får för det andra inte gå för lång tid mellan angreppet och självförsvarsinsatserna. För det tredje får insatserna endast sättas in för att hindra nya terroristattacker och civila offer måste undvikas så långt det är möjligt. Hur dessa folkrättsliga krav skall bedömas finns det dessvärre inga egentliga bestämmelser om. Därför måste självförsvarsrätten definieras ur ett internationellt perspektiv. Annars är risken för omfattande missbruk både uppenbar och överhängande.
Alla former av terrorism, terrorister och terrordåd måste alltid fördömas. Det finns ingen ursäkt för terrorism och det går inte att vara neutral inför terrorism. Kampen mot terrorism bygger i allt väsentligt på samarbete och samverkan. Ingen stat kan på egen hand bekämpa terrorismen effektivt och utan massiva brott mot mänskliga rättigheter. Respekt för mänskliga rättigheter är ett oomtvistligt grundkriterium i kampen mot terrorism.
Det finns många åsikter om vad terrorism är och vad som orsakar den. Det gör att begreppet missförstås, missbrukas och används som benämning på alla möjliga former av våld som inte är terrorism. En vanlig uppfattning är att fattigdom och förtryck är fullt tillräckligt för att en människa ska bli terrorist. Kristdemokraterna anser att ekonomiska och politiska orättvisor har stor betydelse. Men för att få en fullständig och korrekt bild av terrorismens bakomliggande faktorer, och hur den bäst förebyggs och bekämpas, måste även ideologiska, religiösa och psykologiska faktorer tas med i analysen. Därför måste terrorismen också motverkas även på det ideologiska och religiösa planet.
EU bygger på värderingar som mänsklig värdighet och frihet, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Unionen måste också kunna försvara dessa värden, även i kampen mot terrorism. Kampen mot terrorism är helt nödvändig för att förverkliga den s.k. Tammerforsplanen från 1999 om ett EU som präglas av frihet, säkerhet och rättvisa.
FN:s säkerhetsråd må ha godkänt att även militära medel kan användas, men de juridiska och polisiära medlen utgör även i framtiden både grunden och stommen för anti-terrorismarbetet. Inom EU finns redan ett fungerande samarbetsorgan, Europol, med befogenhet att samordna de olika polismyndigheternas kamp mot terrorism. Nu måste Europol tilldelas tillräckliga resurser för att bedriva spanings- och utredningsarbete, inom ramen för en särskild anti-terroristenhet. För att fåöverblick över och insyn i detta arbete skulle Europol kunna presentera en årlig lägesrapport om terroristbekämpningen. Europol och de myndigheter som samverkar under dess paraply får inte hindras från att effektivt efterspana och gripa terrorister på andra medlemsstaters territorium. Idag finns rättsliga luckor som uppstår, bland annat, genom att behörigheten att väcka åtal är geografiskt begränsad. Enligt beslut vid Europeiska rådet i Tammerfors 1999, skall dessa förfaranden avskaffas. Det är angeläget att så sker nu. Dessutom välkomnar vi kristdemokrater Europeiska rådets beslut att införa en gemensam europeisk arresteringsorder, och att anta principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden och domar i Europeiska unionens medlemsstater.
EU har även enats om en gemensam definition av terrorism genom rambeslutet om terroristbekämpning. Detta är särskilt betydelsefullt eftersom det i princip är omöjligt att effektivt bekämpa terrorismen om det inte finns samsyn om vad som skall bekämpas. Beslutet innehåller, utöver en definition av terrorism, även en beskrivning av de brott som räknas som terroristbrott samt de straff som ska kunna utmätas för dessa brott. Ett tydligt undantag görs för rätten att demonstrera, vilket aldrig kan ses som en terroristhandling. Rambeslutet är ett mycket viktigt steg i kampen mot terrorism.
Kampen mot terrorism förutsätter också utvecklade underrättelsetjänster som verkligen kan samarbeta för att kunna säkerställa förmågan att tidigt upptäcka och analysera hot från terrorister och, om såär nödvändigt, utfärda tidiga varningar.
Nu måste även FN enas om en allomfattande konvention mot terrorism. De konventioner som finns idag är begränsade och kan inte hantera den form av storskalig internationell terrorism som vi fick se i aktion den 11 september 2001. Förhandlingarna inom FN:s generalförsamling måste påskyndas så att en allomfattande FN-konvention mot terrorism kan presenteras och sedan ratificeras av FN:s medlemsländer snarast möjligt. EU:s överenskommelse utgör en bra förebild som FN med fördel kan följa i sitt arbete. För övrigt måste FN se över rättssäkerheten inom sitt eget system. Det är helt oacceptabelt att människor sätts upp på s.k. terroristlistor utan att få veta vilket brott han/hon begått och utan möjlighet att överklaga. FN:s sanktionskommitté måste inrätta procedurer för att garantera rättssäkerheten för de anklagade.
Kristdemokraterna anser att terrorister också bör kunna ställas inför rätta på det internationella planet. Den internationella brottmålsdomstolen kommer sannolikt inte att omfatta terrorism. Målet måste vara att införa även terroristbrott i den internationella brottmålsdomstolens befogenheter, alternativt upprätta en internationell tribunal specifikt för terroristbrott.
Reformerna bör innehålla nya strategier för att integrera samtliga delar av arbetet för fred. Det krävs också en ökad samordning mellan civila och militära enheter och medel. Resursbristen måste åtgärdas och den politiska viljan inom organisationen såväl som hos dess medlemsstater måste i vissa fall uppbådas och i andra fall stärkas.
I sin senaste regeringsförklaring nämnde statsminister Göran Persson vikten av att stödja generalsekreterarens reformansträngningar och under sitt anförande under den 59:e FN-sessionen i år utvecklade statsministern sitt stöd. Det är bra, men Sverige måste också betona vikten av att utredningen av hur reformerna ska genomföras utförs av fristående krafter. Sveriges traditionellt starka stöd till FN kräver att vi också gör vårt yttersta för att FN ska reformeras.
Kristdemokraterna anser att Sveriges förmåga att medverka i internationellt fredsbevarande insatser måste stärkas också vad avser fredsframtvingande uppgifter som påkallas av FN.
De europeiska samarbetsorganisationerna måste ta ett större ansvar, dels för unionsmedlemmarnas egen säkerhet, dels för fred och säkerhet utanför Europa. Det kräver att EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete stärks, liksom att det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet utvecklas. Särskilt viktigt är att EU:s förmåga att genomföra s.k. Petersbergsuppdrag utvecklas och stärks.
Ett mycket viktigt steg i rätt riktning är EU:s säkerhetsstrategi ("Ett säkert Europa i en bättre värld") som antogs vid ett EU-toppmöte och en regeringskonferens i Bryssel den 12-13 december 2003. För första gången har EU fastställt ett dokument med en gemensam syn på säkerhet och vad det innebär för unionen. Säkerhetsstrategin fastslår att eftersom "Europa aldrig tidigare varit så välmående, så säkert och så fritt" så kommer, indirekt, EU:s första försvarslinje mot de nya hoten (t.ex. spridning av massförstörelsevapen och terrorism) ofta att ligga utomlands. Konsekvensen av detta är enligt strategin att EU måste "utveckla ett strategiskt tänkande som främjar tidiga, snabba och vid behov kraftfulla insatser". Det betonas också med emfas att förebyggande åtgärder inte kan påbörjas för tidigt. Vidare sägs en världsordning med effektiva multilaterala system vara oundgängligt för att upprätthålla säkerheten och välståndet i Europa.
Stabila och fredliga demokratiska samhällen byggs med andra medel än de militära. EU, och därmed också Sverige, måste bygga sitt säkerhetspolitiska arbete för fred på ett vidgat säkerhetsbegrepp och en insikt om att ekonomi och politik är viktiga redskap för långsiktig internationell säkerhet, som omfattar både staters och människors säkerhet. EU:s konkreta civila insatser för fred och återuppbyggnad måste omfatta ett brett spann av kapaciteter.
EU och dess medlemsstater har kommit jämförelsevis långt vad gäller förmågan att utföra civila förebyggande uppgifter och krishanteringsuppgifter. Det finns dock alltid utrymme till förbättringar. I juni 2000 identifierade Europeiska rådet fyra typer av huvuduppgifter för EU:s civila krishantering:
Polisinsatser
Från och med 2003 ska EU kunna skicka upp till 5 000 poliser till ett krisområde, varav 1 000 ska kunna skickas inom 30 dagar.
Stärkande av rättsväsende
I maj 2002 åtog sig medlemsländerna att skicka sammanlagt 282 tjänstemän (bl.a. domare, åklagare och fängelsebefäl). Sveriges mål är att kunna skicka 10 personer.
Stärkande av civil administration
EU ska upprätta en pool med experter från medlemsländerna som kan bidra med olika kunskaper och tjänster som är relevanta för den civila administrationen i ett krisområde.
Räddningstjänst
Upp till 2 000 man ska kunna skickas på räddningstjänstuppdrag. Sverige anmälde i september 2002 sitt bidrag om 262 personer varav 150 är inriktade på räddningstjänst samt sök och räddning och resten specialiserade på områden som transporter, NBC-försvar, kommunikation och minröjning.
Det civila fredsarbetet kan också bedrivas på andra och mer övergripande sätt än de fyra uttalade uppgifterna ovan. Exempelvis är EU:s östutvidgning ett lysande exempel på en civil fredsinsats. Genom att tio stycken nya medlemsländer inlemmas i den europeiska gemenskapen håller något fantastiskt på att hända. Efter århundraden av krig och splittring är Europa på väg att förenas och läka samman genom ett fredligt samarbete byggt på demokrati och marknadsekonomi. Med de tio nya länderna kommer EU att bestå av 25 medlemsstater. Fler är att vänta. Europa håller på att bli helt.
EU:s medlemsstater är alla stabila demokratier med marknadsekonomi och fungerande rättssamhällen. Sådana samhällen är direkt beroende av fungerande flerpartistrukturer, ett fungerande rättsväsende, respekt för mänskliga fri- och rättigheter, äganderätten, jämlikhet och jämställdhet, goda myndigheter, fungerande och goda utbildningsstrukturer, och mycket mer. Erfarenheten och kunskapen om dessa funktioner är något som EU:s medlemsstater måste dela med sig av.
EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) är en del av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). GUSP inkluderar alla frågor som berör unionens säkerhet. Medlemsländerna har inlett ett försvarspolitiskt samarbete inom ramen för GUSP i syfte att utveckla och stärka den gemensamma krishanteringsförmågan, både den civila och den militära.
I artikel 17 i EU-fördraget står det att GUSP medför en gradvis utformning av en gemensam försvarspolitik "som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar" förutsatt att Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer samt kommissionens ordförande) beslutar det. EU har alltså inget gemensamt försvar idag. Men den s.k. St. Malo-processen (arbetet med att skapa ett närmare försvarspolitiskt samarbete, med ett gemensamt försvar som naturlig konsekvens) har pågått med varierad intensitet under flera år. Vi kristdemokrater motsätter oss idag tvingande ömsesidiga försvarsgarantier, men kan acceptera ett fördjupat försvarssamarbete (dvs. att vissa medlemsstater går längre än andra) förutsatt att det bygger på frivillighet och att samarbetet verkligen hålls inom EU:s institutioner. Inget medlemsland ska tvingas ta steg i försvarspolitiken som det inte anser sig redo att göra.
Det är också viktigt att EU:s säkerhets- och försvarspolitiska utveckling sker i nära samordning med Nato, för att undvika intressekonflikter och dubblering av kapaciteter. Det är vår bestämda uppfattning att den transatlantiska länken måste upprätthållas. Både EU och Nato tjänar på en fortsatt vital transatlantisk länk, bland annat i form av fortsatt Natonärvaro i Europa.
Vid EU-toppmötet i Helsingfors i december 1999 enades EU:s medlemsstater om att inrätta ett slags gemensam krishanteringsförmåga. Ofta används begreppet krishanteringsstyrka. Ordet "styrka" är missvisande då det antyder att det finns ett färdigt förband att nyttja i olika situationer. Istället har medlemsstaterna anmält vad de kan bidra med av personal och materiel i enlighet med uppsatta önskemål. Sedan kommer de anmälda resurserna att användas i olika kombinationer i olika situationer. Inget land är tvingat att delta. Samtliga bidrag är frivilliga och icke bindande, och beslut om aktivt deltagande tas vid varje potentiellt enskilt tillfälle. Dessutom måste alla beslut om att genomföra en insats i enlighet med Petersbergsuppgifterna tas i enhällighet. Målsättningen är att krishanteringsförmågan ska omfatta 60 000 soldater, cirka 360 flygplan och omkring 100 örlogsfartyg. En för operationen samlad styrka ska kunna sättas in inom 60 dagar inom ett område med radien 4 000 km räknat från Bryssel. Väl utplacerad ska den kunna vara på plats under minst ett år. I skrivande stund har medlemsstaterna erbjudit mer än 100 000 soldater och omfattande förbandsutrustning. Så småningom tillkommer de nya medlemsstaternas bidrag.
Krishanteringsförmågans uppgifter grundar sig på Petersbergsuppgifterna, vilket mer specifikt innebär:
Att styrkan ska kunna säkra områden från våld så att civila hjälporganisationer kan verka i det specifika området.
Att krishanteringsstyrkan ska klara av att evakuera upp till 2 000 civila personer.
Att kunna genomföra fredsbevarande insatser (Peace keeping), exempelvis att förhindra att en konflikt bryter ut eller sprider sig, eller när en konflikt är över med parternas samtycke.
Att kunna genomföra fredsframtvingande insatser (Peace enforcement). Att använda militärt våld för att skilja stridande parter åt.
Vid sidan av redan beslutad förmåga att kunna utföra humanitära uppdrag och räddningsinsatser, fredsbevarande insatser och insatser med stridskrafter vid krishantering inklusive fredsskapande åtgärder, anser Kristdemokraterna att uppdragen i framtiden också ska inkludera avväpningsinsatser, stabiliseringsinsatser och andra former av militär assistans till en konfliktzon.
Det kan tyckas att de tillägg Kristdemokraterna eftersträvar redan är inkluderade i något av de begrepp som används för att definiera Petersbergsuppgifterna. Vi menar att det ändå finns ett egenvärde i en vidgad kodifiering av Petersbergsuppgifterna. Det ökar tydligheten och bidrar därmed till att minska risken för onödig tolkningstid av vad som är att jämställa med en Petersbergsuppgift och inte, och därmed också när ett Petersbergsuppdrag är aktuellt eller inte. Den faktiska mobiliseringstiden för EU:s krishanteringsstyrka inkluderar även den politiska beslutsprocessen och alla tänkbara åtgärder måste vidtas för att undvika onödigt lång beslutstid.
Följande operationer har EU genomfört hitintills:
Polisstyrka i Bosnien
Den 1 januari 2003 ersatte EUPM (European Union Police Mission), som EU:s första krishanteringsinsats, FN:s internationella polisstyrka i Bosnien-Hercegovina. EUPM:s uppgift var att assistera vid uppbyggnaden av ett fungerande polisväsende i Bosnien. Ungefär 500 poliser från samtliga EU-länder och 18 andra länder deltar i operationen (varav 15 från Sverige).
Operation Concordia i Makedonien
Under 2002 förde EU överläggningar med Nato i syfte att överta den Natoledda fredsbevarande operationen Allied Harmony i Makedonien. Resultatet blev Operation Concordia som inleddes den 31 mars 2003 och omfattade cirka 360 man från EU-länderna och 14 tredjeländer (varav 14 man från Sverige). Operationen avslutades den 15 december 2003. Operation Concordia har visat att en EU-ledd operation med tillgång till Natoresurser fungerar.
Polisuppdrag "Proxima" i Makedonien
I oktober-december 2003 inledde EU ett polisuppdrag, EUPOL "Proxima", i Makedonien efter en uppmaning från makedonska myndigheter. Syftet med insatsen är att stödja arbetet för lag och ordning, en reform av inrikesministeriet och polisen samt upprättandet av en gränspolis. "Proxima" avlöste Operation Concordia den 15 december 2003 och kommer att upphöra den 14 december 2004.
Operation Artemis i Kongo
I juni 2003 beslutade EU att genomföra en militär operation i Demokratiska republiken Kongo omfattande cirka 1 800 man (varav 70 från Sverige). Operationen utfördes i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1484 (30 maj 2003) och i syfte att stabilisera läget i Ituriregionen fram till den 1 september 2003. Den europeiska styrkan genomförde operationen utan att använda sig av Natoresurser och samarbetade med FN:s mission i Demokratiska republiken Kongo (MONUC). Artemis visar att EU kan inleda en operation med mycket kort tid för förberedelser och på stort avstånd från Europa.
Militär operation i Bosnien
I december 2002 meddelade Europeiska rådet att EU ocksåär beredd att ersätta den militära fredsbevarande Natostyrkan Sfor (Stabilisation Force) i Bosnien. Sforstyrkan består av ungefär 12 000 man och har som uppgift att stabilisera situationen i Bosnien i enlighet med Daytonavtalet från 1995. USA har regelbundet uttryckt oro vad gäller EU:s förmåga att framgångsrikt överta efter Natos Sforstyrka. EU förväntas kunna tillhandahålla ungefär 6 000 man till den fredsbevarande styrkan. Natos nuvarande styrkor i landet uppgår till det dubbla men kommer att reduceras till 7 000 fram till juni 2004.
Det s.k. Framtidskonventet föreslog bland annat en klausul om "strukturerat samarbete" mellan de stater som uppfyller i förväg fastställda militära kapacitetskriterier för genomförande av "särskilt krävande" Petersbergsuppdrag. Efter ett förslag från EU:s tre stormakter, Frankrike, Storbritannien och Tyskland, vid ett möte med EU-ländernas ambassadörer i den säkerhetspolitiska kommittén den 10 februari 2004, föddes idén om europeiska snabbinsatsstyrkor som kan ingripa militärt där det råder hot om sammanbrott och massakrer. Planen är att till 2007 skapa nio bataljonsstridsgrupper (s.k. Battle Groups), inklusive transportkapacitet, om vardera drygt 1 500 man som inom 15 dagar (efter politiskt beslut) ska kunna sättas in i akuta lägen som stabiliseringsstyrka, i första hand på begäran av FN, och sedan stanna i upp till fyra månader i väntan på mer långsiktig (FN-) trupp. Kristdemokraterna anser att Sverige aktivt ska delta i uppbyggnaden av sådana snabbinsatsstyrkor.
Styrkornas uppgifter skulle kunna beskrivas genom de s.k. robusta fredsframtvingande insatser som återfinns i FN-stadgans kapitel 7. En given geografisk orienteringspunkt är sönderfallande stater i Afrika. En förebild för hur styrkorna ska agera kan hämtas från den militära EU-insats (Operation Artemis) som genomfördes i de nordöstra delarna av Demokratiska republiken Kongo sommaren 2003, med framför allt franska och svenska trupper.
FN har tidigare visat stort intresse för den här typen av förband eftersom de skulle fylla ett tomrum i den internationella krishanteringskapaciteten. Poängen med styrkorna är givetvis att de kan nyttjas i överhettade situationer där man mycket snabbt behöver komma på plats. Den socialdemokratiska regeringen har förklarat att Sverige ska bidra till snabbinsatsstyrkorna.
Främjandet av en europeisk försvarsindustri är viktig, men får inte vara av uteslutande karaktär eller dimensionerande för arbetet. Grundläggande för Sverige är att anskaffning av försvarsmateriel bygger på frivilligt ingångna avtal. Kristdemokraterna är därför positivt inställda till ett frivilligt och vidgat europeiskt försvarsmaterielsamarbete som också möjliggör fortsatt nära samarbete med USA och andra länder utanför Europa.
Under 2003 inrättades en försvarsmaterielbyrå inom EU. Förhoppningen är att med denna skapa ett första steg mot ett slags inre marknad för försvarsmateriel där upphandlingar och industriprojekt kan äga rum utan nationella spärrar. Detta är viktiga förutsättningar för att öka effektiviteten i EU:s medlemsstaters enskilda och ibland samlade militära resurser. Kristdemokraterna ser Sveriges deltagande i försvarsmaterielbyrån som angeläget.
Kristdemokraterna eftersträvar också en ökad harmonisering av reglerna för krigsmaterielexport som ett led i att tillföra EU:s utrikespolitik en tydligare moralisk dimension.
Det s.k. Framtidskonventets förslag till en ny konstitution för EU föreslog att en "solidaritetsklausul" skulle införas. Klausulen innebär att "unionen och dess medlemsstater skall handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat är föremål för en terroristattack eller en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor". Otydligheten har fått flera remissinstanser att ställa sig tveksamma till klausulen och kräva förtydligande. Även Kristdemokraterna anser att definitionen av vilka nationella åtaganden som avses måste förtydligas, men vi är också av den uppfattningen att solidariteten mellan medlemsländerna bör manifesteras i skrift. Solidaritetsklausulen utgör tillsammans med säkerhetsstrategin viktiga förutsättningar för EU:s krishanteringsförmåga.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) arbetar med civil konfliktförebyggande verksamhet och har stor betydelse när det gäller att upptäcka potentiella konflikter. Organisationen har också spelat en avgörande roll i många demokratiseringsprocesser. Tillsammans med Europarådet har OSSE en viktig funktion som komplement och fristående organ inom en framtida alleuropeisk säkerhetsordning. Europarådet arbetar liksom OSSE med konfliktförebyggande verksamhet och bevakning av de mänskliga rättigheterna. Det svenska samarbetet med OSSE bör utvecklas och det civila konfliktförebyggande arbetet som sådant måste fåökat utrymme i den samlade internationella säkerhetspolitiken.
Natos krishanteringsinsatser i Bosnien-Hercegovina kom att bli utgångspunkten för organisationens förändringsprocess. I syfte att driva igenom Daytonavtalet engagerades Nato för första gången utanför det "egna" territoriella området. Bosnienkrisen kom att påverka debatten om den europeiska säkerhets- och försvarsförmågan, då det tydligt framstod att den europeiska gemenskapen inte mäktade med att ro iland större militära åtaganden - såvida inte det skedde i samarbete med Nato.
Insatserna i konflikten mellan Serbien och Kosovo gav Nato möjligheten att bekräfta dess roll som viktig aktör i den nya säkerhetsordningen. Kosovokrisen ställde också alliansens förhållande till FN på dess spets. För första gången beslutade Nato att ingripa i en konflikt utan sedvanligt mandat från FN:s säkerhetsråd. På så sätt var det en helt unik företeelse. Denna händelse bidrog till att intensifiera debatten om folkrätten och krocken mellan staters suveränitet och mänskliga rättigheter. Utan FN-mandat och på bekostnad av bruten jugoslavisk statssuveränitet agerade Nato för att rädda liv. Därmed inte sagt att Natos agerande ska stå fritt från kritik.
Efter den 11 september 2001 har Natos roll och betydelse återigen kommit att diskuteras. USA valde tydligt att inte begära assistans från Nato i den hittills tillryggalagda delen av kampen mot terrorism. Trots att Nato för första gången i alliansens historia "utlöste" artikel 5 och deklarerade att angreppet mot USA var att likställa med ett angrepp på samtliga Natostater. Däremot har Nato för första gången engagerats utanför Europa genom att alliansen nu har huvudansvar för säkerheten i och kring Kabul, Afghanistan. Men organisationens framtida identitet och syfte är fortfarande inte entydigt klara. Likväl är det en mycket viktig organisation för svensk säkerhetspolitik.
Kristdemokraterna anser att ett svenskt medlemskap i Nato för närvarande inte är aktuellt. Ett öppet och nära samarbete med Nato är dock en naturlig del av svensk säkerhetspolitik. Sveriges aktiva medlemskap i det Euroatlantiska Partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för fred (PFF) är således av mycket stor betydelse. Samarbetet inom EAPR och PFF bör fördjupas. Natos närvaro i Europa är även fortsättningsvis mycket viktig för den europeiska säkerheten och det är därför av stor vikt att bibehålla den transatlantiska länken.
År 2002 enades Kristdemokraterna och flera av de andra riksdagspartierna om en säkerhetspolitisk doktrin för Sverige. Denna överenskommelse fastslår att Sverige är militärt alliansfritt och att neutralitetsoptionen inte längre är relevant.
Med neutralitet menas att Sverige enligt folkrättens regler kunnat ställa sig utanför pågående krig genom att inte ta sida för endera konfliktparten. Till skillnad mot Österrikes och Schweiz neutralitet så var Sveriges inte tvingande genom lag. Den svenska neutraliteten var frivilligt antagen och kunde därför, rent formellt sett, överges när som helst. Det finns idag inget reellt konfliktläge inför vilket Sverige kan förklara sig neutralt. Vårt land kan exempelvis inte vara neutralt om ett annat EU-land anfalls. Vi kan inte heller vara neutrala inför terrorism. Terrorister bryr sig inte om neutralitet. För övrigt går neutraliteten helt emot kristdemokratins ideologi. Det går helt enkelt inte att vara neutral inför kränkningar av människans medfödda värde och rättigheter.
Med militär alliansfrihet menas att Sverige i fred inte ingår ömsesidiga försvarsförpliktelser. Säkerhetspolitiska förändringar, nya hot och konflikttyper illustrerar dock behovet av konfliktlösning i stor skala och ökat säkerhetspolitiskt samarbete.
Den svenska säkerhetspolitikens övergripande mål är att bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i samhället och att solidariskt bidra till fredlig utveckling i omvärlden. Den svenska säkerhetspolitikens samtliga mål, medel och strategier skall genomsyras av respekten för och främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter. Det globala målet med alla staters säkerhetssträvanden måste vara att bidra till en säkerhetsgemenskap byggd på främst fredlig konfliktlösning. Härav följer att internationell samverkan är av fundamental betydelse. Svensk säkerhetspolitik skall utformas i ett brett perspektiv som omfattar diplomati, ekonomiskt bistånd, räddningsinsatser och militärt stöd samt byggas på en grund av kollektiv samverkan med våra grannländer, FN, EU och Nato för att säkra fred, stabilitet och säkerhet.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Alf Svensson (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |