Jämställdhet mellan män och kvinnor är en mänsklig rättighet och en nödvändig förutsättning för att uppnå politisk, social och ekonomisk säkerhet i samhället. Dock ignoreras ständigt kvinnors mänskliga rättigheter. Genom våld och systematisk diskriminering förtrycks kvinnor runt om i världen. Trots att kvinnor utgör mer än hälften av världens befolkning får de sällan vara med och påverka beslut som är avgörande för deras livssituation. Endast 15,4 procent av världens parlamentariker är kvinnor. Detta innebär att nästan alla världens samhällen och resurser styrs och kontrolleras av män. Men också andra anledningar ligger bakom. Enligt FN:s utvecklingsfond (UNDP) är det våldet mot kvinnor och flickor som har identifierats som det största hindret för att kvinnor skall få mer inflytande och makt. Kvinnor är fattigast i världen och också de minst utbildade. Ändå utför kvinnor i många utvecklingsländer det mesta av arbetet i jordbruket. Kvinnors rätt till mark, krediter och produktionsmedel är därför av grundläggande betydelse. Ojämlikheten mellan könen minskar möjligheterna till en effektiv fattigdomsbekämpning - vilket i sin tur påverkar både kvinnor och män. Kristdemokraterna vill rikta delar av det svenska biståndet till kvinnor för att på så vis öka den samhälleliga effekten av biståndet.
I Sverige anses kvinnor vara privilegierade i förhållande till andra länder. Trots det finns det fortfarande mycket att göra innan jämställdheten mellan kvinnor och män verkligen kan sägas vara reell även i vårt land. Vi måste bli tydligare med att jämställdhet inte bara är en kvinnofråga utan något som rör hela samhället. Genom att Sverige anses vara ett föregångsland inom jämställdheten, har vi också ett ansvar att driva jämställdhetsarbetet i olika internationella sammanhang.
Världens länder har gjort en rad åtaganden för att främja jämställdhet. FN har utarbetat en konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). EU:s ministerråd har beslutat att biståndsinsatser skall utgå från ett jämställdhetsperspektiv. Detta är steg i rätt riktning, men det räcker inte. Fortfarande är kvinnor runt om oss utsatta för hat och olika typer av diskriminerande, förnedrande och brottsliga handlingar. Parallellt med jämställdhetsarbetet måste kränkande företeelser såsom hedersmord, trafficking, prostitution, kvinnlig könsstympning, prenatal könsdiskriminering och våld mot kvinnor bekämpas med krafttag.
Jämställdhetsarbetet, nationellt såväl som internationellt, måste ha som mål att ge kvinnor och män lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla områden i livet.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Inledning 6
5 Mänskliga rättigheter och demokrati 6
6 Stärkt jämställdhet med riktade bidrag 7
7 FN i kampen mot kvinnovåldet 7
7.1 Pekingkonferensen 1995 7
7.2 Peking + 5 8
7.3 CEDAW 8
8 Kvinnor och krig 9
8.1 Våldtäkt som vapen 10
8.2 Kvinnor och postkonfliktsituationer 10
9 Kvinnan i världen 10
9.1 Kvinnor i politiken 10
9.2 Kvinnor och fattigdom 11
9.3 Kvinnor och utbildning 11
9.4 Kvinnor och hiv 12
10 Riktat bistånd till kvinnor 12
11 Hedersmord 13
12 Trafficking och prostitution 14
12.1 Trafficking 14
12.2 Prostitution 15
13 Kvinnlig könsstympning 16
14 Prenatal könsdiskriminering 17
14.1 Kina 17
14.2 Indien 17
15 Våld mot kvinnor och barn 18
15.1 Sydafrika 18
15.2 Indien 19
16 Barnäktenskap 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i bilaterala och multilaterala kontakter med andra länder skall verka för att traditionella lagar som diskriminerar kvinnor avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en uppföljningsmekanism för resolution 1325 enligt mönster från CEDAW-konventionen upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att initiera ett ökat samarbete mellan regeringar, FN-systemet och det civila samhället för en ökad global jämlikhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnors utsatta situation i krig kräver ökad uppmärksamhet av FN och andra internationella organ samt att kvinnor på flykt skall få särskilt skydd mot sexuella övergrepp och våld i flyktinglägren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en global ökning av antalet deltagande kvinnor på högsta politiska nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en minskad klyfta mellan kvinnors och mäns tillgång till mark, krediter och produktionsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör öka trycket på utvecklingsländerna att höja andelen kvinnors deltagande i beslutande församlingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskilt uppmärksamma invandrarkvinnors utsatthet för våld och "hedersmord" inom den svenska integrationspolitiken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att det internationella samfundet intensifierar arbetet med att stoppa det könsrelaterade våldet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att "hedersmord" sätts upp som ett prioriterat ämne på den politiska dagordningen i Sverige och inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bekämpningen av trafficking bör prioriteras.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU och internationellt skall verka för ett förbud av prostitution.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom ramen för biståndspolitiken bör rikta stöd till kampen mot kvinnlig könsstympning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rikta utbildningsinsatser gällande kvinnlig könsstympning till invandrarkvinnor och svensk hälso- och sjukvårdspersonal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att EU erkänner kvinnlig könsstympning som brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett stärkt skydd för personer som riskerar förföljelse på grund av kön.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ställa ökade krav på bl.a. Kina och Indien vad gäller kvinnoförtrycket i länderna och förekomsten av s.k. Prenatal könsdiskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör uppmana Sydafrika att presentera en nationell handlingsplan för att motverka mäns våld mot kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen avförs om skärpta krav från Sverige och EU i förhandlingar med kandiderande medlemsländer till Europeiska unionen om att förhindra barnäktenskap.
1 Yrkandena 8 och 16 hänvisade till SfU.
2 Yrkande 11 hänvisat till JuU.
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med de svaga och utsatta är de värden som skolan ska förvalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Denna formulering finns att läsa i den svenska läroplanen. Jämställdhet mellan kvinnor och män handlar om etik och moral i ett samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Sverige kan sägas vara ett av världens mest jämställda länder. Ändåär det mycket som återstår för att jämställdheten skall vara reell även i det svenska samhället. Några exempel på ojämlikheten i Sverige:
Många svenska kvinnor har lägre lön än män för likvärdigt arbete.
Män är överrepresenterade på tunga politiska poster.
Kvinnor gör mycket dubbelarbete genom att de oftast är ansvariga för arbetet i hemmet och för vården av barn.
Vård- och läkemedelsforskningen är fortfarande i huvudsak inriktad på män.
Kvinnor får sämre sjukvård än män. Vården är sämre anpassad till kvinnors behov och förutsättningar.
Många invandrarkvinnor har det svårt i Sverige, ofta till följd av den "kulturkrock" som det kan innebära för människor att komma till ett mer jämställt samhälle.
Sveriges lagar som stöd för jämställdhetsarbetet är ett viktigt inslag för utvecklingen av ett jämställt samhälle. Men många förnedrande attityder finns fortfarande kvar i vårt samhälle. Många unga kvinnor i Sverige upplever ett kvinnohat, som bl.a. visar sig genom den förnedring kvinnor utsätts för inom porrindustrin, kvinnomisshandel, våldtäkter och sexuella trakasserier, mobbning i skolor och på arbetsplatser. Trots detta är Sverige ett föregångsland i jämställdhetsfrågan, vilket ger oss ett stort ansvar att i olika internationella sammanhang driva frågan om jämställdhet. Tillsammans bör vi arbeta för att med gemensamma insatser, i små och stora sammanhang, förändra och förbättra kvinnors och flickors situation, både i Sverige och globalt.
Jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati är begrepp som hör ihop. I arbetet med att uppnå skydd av de mänskliga rättigheterna för alla och en allmän demokratiutveckling, måste också jämställdhetsbegreppet ingå och vara en viktig del i målbilden. Arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhet är oerhört angeläget i såväl internationella som nationella sammanhang. Kvinnoföraktet i många av världens länder, de systematiska våldtäkterna som kvinnor och barn utsätts för vid krigssituationer, är att anse som grova brott mot mänskliga rättigheter och jämställdhet. I Sydafrika ruineras en flickas liv var trettionde sekund genom våldtäkt. Flickor slutar skolan på grund av sexuella trakasserier och övergrepp från manliga skolkamrater och lärare. I Afghanistan har situationen inte innehållit den förbättring man hoppades på efter att talibanernas ockupation upphört i landet. Fortfarande kränks kvinnans människovärde. Kristdemokraterna anser att regeringen i sina bilaterala och multilaterala kontakter skall verka för att lagar som diskriminerar kvinnor avskaffas.
Sverige måste fastställa en tydlig strategi och ett aktionsprogram för främjande av jämställdhet mellan könen inom biståndspolitiken. Främjandet av jämställdhet mellan könen och stärkta ekonomiska och sociala rättigheter för kvinnor och flickor, skall vara en av de parametrar som styr om ett land skall få ta del av svenskt bistånd. Jämställdhet mellan könen skall beaktas vid val av projekt och vilka metoder som skall användas inom utvecklingssamarbetet.
För att det skall vara möjligt att följa upp programmet och bedöma verkningarna måste det uppställs tydliga mätbara kvantitativa och kvalitativa mål. Ett jämställdhetsmål kan vara att den politiska församlingen skall bestå av minst en fjärdedel kvinnor.
Världens länder har gjort en rad åtaganden för att främja jämställdhet. Ett antal konventioner har skrivits under och kvinnor framhålls ofta som centrala aktörer vid världssamfundets konferenser om bl.a. miljö och hållbar utveckling, mänskliga rättigheter, befolkning, social utveckling och boende och bebyggelsefrågor. Men det återstår mycket att göra innan alla konventioner också efterlevs.
Under FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 antog världens länder en deklaration och en handlingsplan för kvinnors rättigheter, som var politiskt men inte juridiskt bindande. Vid konferensen antogs en handlingsplan mot diskriminering av kvinnor, som ställde krav på länderna att vidta åtgärder och om nödvändigt anpassa lagar för att undanröja alla hinder för jämställdhet. Enskilda länder (bl.a. Sverige) utarbetade nationella "jämställdhetsplaner" inför konferensen. Flera länder har utarbetat rapporter till FN om hur konferensen i efterhand har följts upp.
Pekingdeklarationen följdes upp år 2000 i New York och samlade representanter från regeringar och frivilligorganisationer från hela världen. Under konferensen, den s.k. Peking + 5, belystes bland annat kvinnors roll i kris och konflikthanteringsprocesser och bristen pååtgärder för att införliva kvinnor i dessa processer. Utöver detta kom man överens om att påskynda åtgärder för att bekämpa våld i hemmet, våldtäkter inom äktenskap, "hedersbrott" samt rasistiska brott mot kvinnor. Som en konsekvens av att frågorna lyftes upp på den politiska dagordningen, antog FN:s säkerhetsråd år 2000 resolution 1325. Resolutionen är juridiskt bindande och behandlar frågan om krigets påverkan på kvinnor och kvinnors deltagande i konfliktlösning och arbete för långsiktig fred. För första gången någonsin slogs det fast att genderperspektivet skall beaktas i all fredsfrämjande verksamhet. Bland annat beslutades att det internationella samfundet måste uppmärksamma och ta speciell hänsyn till kvinnors utsatta situation under krig och uppmanar FN:s medlemmar att arbeta för att involvera kvinnor i det fredsbyggande och konfliktförebyggande arbetet.Dessvärre är just krig det största hindret för att arbetet med konventionen skall kunna genomföras. Särskilt behöver man bevaka kvinnors ställning i flyktingläger. 80 procent av världens alla flyktingar och tvångsförflyttade är kvinnor och barn. De betalar ett särskilt högt pris för väpnade konflikter och bör därför sättas i centrum för FN:s fredsbevarande aktiviteter.
Den låga andel kvinnor som idag är representerade vid fredsförhandlingar och återuppbyggnad av krigssargade länder är oacceptabel.
Kristdemokraterna ser resolution 1325 som ett mycket viktigt steg i världssamfundets arbete för att involvera kvinnor i återuppbyggnaden av krigshärjade länder och vi vill se inrättandet av en uppföljningsmekanism för resolution 1325 enligt mönster från CEDAW-konventionen. Kristdemokraterna anser att den svenska regeringen bör arbeta för att det inrättas genderrådgivare inom FN-systemets samtliga nivåer inom ramen för det konfliktförebyggande och fredsfrämjande arbetet. Det är viktigt att man inom det internationella utvecklingssamarbetet inser vikten av att könsrollsfrågorna införlivas i arbetet med att lösa länders konflikter.
Det globala samarbetet mellan regeringar, det civila samhället, den privata sektorn och inom FN spelar en mycket viktig roll för att hitta lösningar och nå framgång för en ökad jämställdhet globalt och bör därför uppmuntras ytterligare.
Trots att 166 av FN:s medlemsstater har ratificerat FN:s konvention om avskaffande av allt slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW), är många kvinnor och flickor i världen utsatta för hot och övergrepp. CEDAW är dessutom den konvention som har flest undantag inskrivna av de länder som har anslutit sig. Bland annat har många muslimska länder undantag vad gäller kvinnans rättigheter inom familjen. En kvinnodiskriminerings-kommitté har upprättats för att granska efterlevnaden av konventionen.
En sammanställning som Unifem gjort över våldet mot kvinnor i världen visar att minst 20 procent av världens kvinnor har utsatts för psykisk eller sexuell misshandel av en man. Våld mot kvinnor orsakar fler dödsfall än cancer och trafikolyckor sammanlagt. 80 procent av kvinnor i Pakistan utsätts för våld i hemmen. Varje år utsätts 700.000 kvinnor för våldtäkter och sexuella övergrepp i USA. Omkring 20.000 till 50.000 kvinnor våldtogs under konflikten i det forna Jugoslavien. Varje år könsstympas två miljoner flickor i Afrika. Listan över våld mot kvinnor kan göras mycket lång. Kristdemokraterna anser att Sverige bör arbeta för att det internationella samfundet ytterligare intensifierar arbetet med att stoppa det könsrelaterade våldet.
Allt för många konflikter i världen resulterar i krig. En av förutsättningarna för att uppnå långsiktig fred och stabilitet är att involvera det civila samhället i fredsprocessen, vid fredsförhandlingar och försoningsarbete. Dessvärre utestängs alltför ofta halva befolkningen, nämligen kvinnorna, helt från det fredsuppbyggande arbetet, trots att de både drabbas hårdast av konsekvenserna av krig och är som mest benägna att samarbeta och söka fredliga lösningar. Genom antagandet av resolution 1325 år 2000, erkände världssamfundet problemet och förde upp det på den internationella politiska dagordningen, men efterlevnaden av konventionen är dessvärre bristfällig.
Att kvinnor är speciellt utsatta i krig blir särskilt tydligt i konflikter som den i Dafur. Kvinnor i byar och flyktingläger utsätts för ihållande övergrepp från regeringstrupper och milisen. Janjaweedemilisen torterar, rövar bort och våldtar kvinnor och flickor för att på så sätt förödmjuka befolkningen och tvinga dem på flykt. Dessa övergrepp får fortsätta trots att regeringen lovat avväpna miliserna. Även i exempelvis Sierra Leone har kvinnor utsatts för sexuellt våld, utövat av alla sidor i den råa och hänsynslösa konflikten. Trots att FN-trupperna i landet utbildar polisen i mänskliga rättigheter förekommer det ingen särskild utbildning av vare sig militär eller polis för att slå vakt om kvinnorätt eller skydd av kvinnor. Kvinnor får som regel inte tillräckligt skydd mot det sexuella våld som används som vapen för underkastelse av länder och folk. Tyvärr tar inte heller FN-personalen det ansvar den borde. Det har visat sig att viss FN-personal sexuellt utnyttjar de flyktingar som man satts att beskydda. Dessa larmsignaler är mycket oroande. I Kongo-Kinshasa har FN-anställda köpt sex från kvinnor och flickor. Ofta prostituerar sig unga flickor i utbyte mot mat. Dessa flickor har i många fall dessutom tidigare utsatts för sexuellt våld som en del i krigföringen.
Kristdemokraterna anser att kvinnors utsatta situation i krig måste uppmärksammas än mer av FN och andra internationella organ och fåökat skydd vid krig. Kvinnor på flykt skall erbjudas särskilt skydd mot sexuella övergrepp och annat våld som sker i flyktinglägren. Kristdemokraterna anser med anledning av den sexhandel som bedrivs i krisdrabbade områden där det finns FN-personal att den svenska regeringen bör initiera en omfattande skärpning av uppförandekoden inom FN-systemet samt att utbildningen av våra egna svenska soldater i internationell tjänst skärps ytterligare.
Första gången massvåldtäkter uppmärksammades som vapen var i Bangladesh 1971.
Allt oftare används våldtäkt systematiskt som ett vapen i kris- och krigsdrabbade områden, särskilt vid etnisk rensning då våldtäkt sätts i system för att bryta ner befolkningen. Nästan varje överlevande tonårig flicka från folkmordet i Rwanda 1994 antas ha blivit våldtagen. Man uppskattar också att hälften av alla kvinnor i Sierra Leone, och 40 procent av alla kvinnor i Liberia har blivit våldtagna. Hundratusentals kvinnor runt om i världen lever med de men som dessa övergrepp medför. Också kvinnans omgivning drabbas. Våldtäkter i krig har först nu kommit att betraktas som ett brott mot mänskligheten och är sedan 2002 uppfört som krigsbrott enligt Romstadgan för den internationella domstolen i Haag. Nu döms för första gången krigsförbrytare för systematisk våldtäkt i krig.
I kriser och konflikter är det i regel kvinnorna som håller igång samhället. De får då ersätta den sociala service som slagits ut samt ta hand om sjuka och skadade.
Kvinnorna har ofta också stort ansvar vid återuppbyggnadsprocessen. De spelar ofta en viktig roll vid återintegreringen av f.d. soldater och krigsdrabbade grupper.
När konflikten är över har kvinnorna en möjlighet att vara med och forma framtiden. Det är viktigt att man här tillvaratar den kompetens som kvinnor har. Det är just i efterdyningarna av konflikter, när landets resurser är utarmade, infrastrukturen ur funktion och de sociala, ekonomiska och politiska relationerna ansträngda som det finns en chans att införa jämställdhet i landets nya lagar och politiska system.
En rapport från FN:s utvecklingsfond för kvinnor (Unifem) från 2003 visar att framstegen under de senaste tvååren gått långsamt vad gäller kvinnors utbildning, läs- och skrivkunnighet och andelen förvärvsarbetande. Däremot har kvinnors deltagande i lagstiftande församlingar ökat. Detta beror i huvudsak på de politiska åtgärder som vidtagits i flera länder. Att ett visst antal platser "reserverats" för kvinnor är exempel pååtgärder som genomförts. Unifems mål, att kvinnorepresentationen på viktiga beslutsfattande positioner ska utgöra 30 procent, har antagits vid flera internationella konferenser sedan 1990-talet. Trots att vissa framsteg gjorts i alla världens regioner mellan åren 2000-2002, visar Unifem att kvinnor generellt fortfarande lyser med sin frånvaro i länders parlament. Endast 14 procent av världens parlamentariker är kvinnor och av världens ministrar är 94 procent män. Denna fördelning är relativt jämn i jämförelsen mellan i- och u-länder. 2003 hade bara 15 länder uppnått målet med en 30-procentig kvinnorepresentation (Argentina, Costa Rica, Kuba, Danmark, Finland, Island, Moçambique, Rwanda, Nederländerna, Norge, Sverige, Österrike, Belgien, Sydafrika och Tyskland).
I USA, Frankrike och Japan uppgick antalet kvinnor i parlamenten 2003 till 14, 12 respektive 7 procent. Tretton afrikanska länder söder om Sahara har en högre kvinnorepresentation än dessa tre länder i väst, däribland Moçambique (30 procent) Rwanda (högst kvinnorepresentation i världen med 49 procent) Uganda (25 procent) och Sydafrika (30 procent). Vad gäller jämställdhetsmålen finns det således ingen strukturell skillnad mellan rika och fattiga länder när det gäller kvinnors deltagande på högsta politiska nivå. Beslut som rör kvinnor fattas alltså världen över huvudsakligen av män. Detta är inte godtagbart. Kristdemokraterna anser därför att vi aktivt måste arbeta för att öka kvinnorepresentationen i de nationella parlamenten. Detta kan åstadkommas genom att stödja lokala och nationella kvinnoorganisationer att försöka få in fler kvinnor på valbara platser på listor.
Av världens fattiga är 70 procent kvinnor - det har skett en s.k. "feminisering av fattigdomen" - detta trots att kvinnor världen över är mycket ekonomiskt aktiva, dock på en kraftigt könssegregerad arbetsmarknad och ofta i arbeten som inte ger dem tillräckliga inkomster för att klara försörjningen.
En mycket liten andel av världens resurser i form av mark, finansiella resurser, krediter, teknologi m.m. ägs eller kontrolleras av kvinnor. Världsbanken konstaterar att en människas kön ofta är avgörande för hennes tillgång till och kontroll över resurser.
Av världens vuxna analfabeter är 64 procent kvinnor, samtidigt som utbildning av kvinnor är en nyckel till utveckling. Klyftan mellan kvinnors och mäns utbildningsnivå har minskat, men fortfarande är bara 74 procent av kvinnorna i u-länderna läs- och skrivkunniga i förhållande till männen. I Afrika är drygt 50 procent av alla kvinnor analfabeter och i södra och västra Asien är siffran 55-60 procent. Flickor och kvinnor diskrimineras ofta i utbildning och yrkesliv. I många delar av världen lever kvinnor och män i skilda sfärer. Att satsa på att förbättra kvinnors hälsa och att underlätta kvinnors arbete, genom mekanisering och utbildning, är ofta avgörande för att öka produktionen inom exempelvis jordbruket och förbättra människors levnadsvillkor. Enligt Världsbanken är finansiering av utbildning för flickor och unga kvinnor den mest kostnadseffektiva investering som finns i biståndssammanhang.
Idag lever mer än 16,4 miljoner kvinnor med hiv/aids. Genom ojämställdhet och förtryck är kvinnan mer utsatt och löper två gånger större risk att smittas med hiv än männen. I Afrika söder om Sahara löper tonårsflickor fem gånger större risk än jämnåriga pojkar att smittas av hiv. Den snabba spridningen av hiv understöds av att kvinnorna har berövats kontrollen över sina egna liv och kroppar. Många kvinnor är i en position där de inte har möjlighet att säga nej till sex eller där de inte kan skydda sig. Brist på utbildning gör också att kvinnor inte vet hur deras reproduktionssystem fungerar och har därför ingen aning om vilka risker det medför att vara sexuellt aktiv.
Många kvinnor smittas av sin egen partner. I Zambia anser mindre än 25 procent att det är rätt att neka sin partner sex, trots otrohet och bekräftad smitta. Ett annat stort problem är missuppfattningen att sex med en oskuld botar sex. Detta gör att många unga flickor i bland annat Sydafrika tvingas ha oskyddad sex med män som har hiv. Att vara hiv-positiv tenderar att vara stigmatiserande. Smittade kvinnor ses som "dåliga" kvinnor och utsätts för både psykiskt och fysiskt våld. I extremare fall har man till och med mördat hiv-positiva kvinnor.
En rapport från Världsbanken (2002) "Engendering Development - Through Gender Equality in Rights, Resources and Voice" konstaterar att länder som förbättrar kvinnors rättigheter och tillgång till skolutbildning och andra resurser får lägre andel fattigdom, snabbare ekonomisk tillväxt och mindre korruption än länder som inte gör sådana ansträngningar till förmån för kvinnorna. Jämställdhet är således mycket starkt förknippat medekonomi och utveckling och av avgörande betydelse för att uppnå effektiv och hållbar utveckling i utvecklingsländerna. Det finns många exempel som visar att ett sätt att minska fattigdomen i världen är att höja kvinnors och barns status.Deras fattigdom är till stora delar strukturell. Kvinnor saknar allt som oftast ekonomiska tillgångar, egendom, makt, utbildning, sjukvård och är utsatta för våld och diskriminering på grund av sitt kön.
Kristdemokraterna anser därför att svenskt bistånd i ökad grad skall riktas till kvinnor i mottagarländerna. Undersökningar pekar på att sådant riktat bistånd dessutom ger bättre samhällsekonomiska resultat än övrigt bistånd. Biståndet gagnar i allmänhet även familjens barn och hushåll och effekterna blir därmed större. Allt som oftast utestängs kvinnor från beslutande församlingar på diverse politiska nivåer. Detta är en trend som måste brytas. Genom riktat bistånd ger man kvinnor den ekonomiska makten och därigenom ger man dem också en möjlig väg in i den politiska makten. Kvinnors direkta deltagande och inflytande är nödvändigt för att skapa ett djupare, bredare och stabilare folkstyre och för att bidra till en mer effektiv och positiv utveckling av länder. Projekt för att förbättra tillgången till hushållsvatten är mer framgångsrika om kvinnor är involverade i planering och genomförande. Dessutom behövs jordbruksreformer som ger kvinnor en mer säker tillgång till mark. I Afrika söder om Sahara är det främst kvinnor som producerar mat och ändåär kvinnor den del av befolkningen som har minst tillgång till marken.
Ekonomiska lån riktade till kvinnor betalas tillbaka i större utsträckning än lån riktade till män.
De fruktansvärda s.k. hedersmorden är ett uttryck för att kvinnan inte har några mänskliga rättigheter utan ses som en handelsvara. Minsta misstanke om att hon, enligt familjens sedvänja, är otuktig eller otrogen ger den övriga familjen rätt att döma kvinnan till döden. Allt för att rädda familjens heder och sociala status. Mannen är "skyldig" att ta livet av den kvinnliga familjemedlemmen. Samma stränga förhållningssätt gäller också, hur absurt det än kan låta, om hon blivit våldtagen.
Hedersmord är ett vedervärdigt exempel på att människovärdet kan könsrelateras och hur olika könen värderas. Detta är självklart helt oacceptabelt för Kristdemokraterna utifrån vår uppfattning om ett okränkbart människovärde och de mänskliga rättigheterna. En persons värde varken kan eller får bestämmas av kön. Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är vi alla födda fria och med samma mänskliga rättigheter. Kristdemokraterna anser att det är hög tid att placera de s.k. hedersmorden högt upp på den politiska dagordningen, såväl i Sverige som inom FN.
Enligt FN:s uppskattningar beräknas 5.000 kvinnor världen över mördas av sina egna familjemedlemmar. Minst 200 "hedersmord" äger rum varje år i Turkiet. Efter påtryckningar från EU (med anledning av Turkiets ansökan om medlemskap i unionen) har landet nyligen förändrat sin lagstiftning för att straffbelägga "hedersmorden". Exempelvis har man just antagit ett lagförslag på förändringar av brottsbalken som gör att man inte längre skall kunna åberopa provokation som förmildrande omständighet vid "hedersmord".
Kristdemokraterna anser att implementeringen av det nya lagförslaget om bland annat "hedersmord" skall vara en huvudfråga vid kommande samtal på regeringsnivå mellan Sverige och Turkiet. Även EU måste ställa tydligare och högre krav på den turkiska regeringen för skydd av de mänskliga rättigheterna (i enlighet med Europakonventionen och de s.k. Köpenhamnskriterierna) under de fortsatta förhandlingarna med Turkiet om ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen.
Trafficking - den internationella handeln med främst flickor och kvinnor - är en av de värsta formerna för våld mot kvinnor. Denna nutida form av slavhandel har ökat drastiskt under senare år och utgör idag ett större problem i vårt moderna samhälle än någon kunnat ana. Uppskattningsvis 500.000 kvinnor är offer för trafficking och förs in i EU varje år - antingen rövas de bort, säljs eller ges falska förhoppningar om att få ett "hederligt" arbete. Två tredjedelar av kvinnorna kommer från de forna sovjetstaterna. Kvinnor säljs till Sverige såväl som till övriga länder inom EU. I USA beräknas antalet kvinnor som är offer för trafficking vara mellan 20.000 och 50.000. Dessutom är troligen mörkertalet i den här frågan mycket stort. Allt fler signaler pekar på att människohandeln blivit en global jätteindustri som omsätter oerhörda summor - troligen mer pengar än droghandeln. Traffickingverksamheten i Europa blir allt bättre organiserad främst på grund av att även den organiserade brottsligheten, såsom maffian, insett hur lukrativ och näst intill riskfri denna typ av verksamhet är.
Vare sig kvinnorna är medvetna om att de kommer att livnära sig på prostitution eller ej såär de aldrig förberedda på det våld, den utsatthet och fara för livet som trafficking innebär.
Ännu är åtgärderna mot denna form av slavhandel mycket blygsamma, men frågan belystes under Sveriges ordförandeskap i EU 2001 och nu är förhoppningarna stora att insatser kommer att sättas in av samtliga länder inom EU.
Uppsökande verksamhet bör igångsättas så att utsatta kvinnor får stöd i de länder de sålts till och att de s.k. beskyddarna åtalas. De länder varifrån kvinnorna kommer är ofta fattiga med dåligt socialt skyddsnät och därför måste insatser även sättas in där, så att kvinnorna får stöd och hjälp när de återvänder hem. Dessutom finns det i länder som Moldavien inget incitament för att försöka förhindra trafficking. De pengar som offren för trafficking tjänar ihop skickas ofta till hemlandet. I Moldaviens fall har landet blivit ekonomiskt beroende av att de medborgare som tjänar sitt uppehälle utomlands skickar tillbaka pengar till hemlandet. Detta är en ond cirkel som måste brytas. Länder som Moldavien behöver ekonomiskt stöd för att bygga upp sin ekonomi. Många traffickingoffer kommer från länder som gränsar till EU och genom att stärka dessa länders ekonomi kan man minska tillgången på offer.
Respekten för människovärdet kräver att vi genom internationellt samarbete bekämpar trafficking med alla medel. Dessa kvinnor behöver vår hjälp. I Sverige har vi sedan 2002 en lag om trafficking. Tyvärr har implementeringen av lagen inte fungerat tillfredsställande. Detta beror bland annat på bristande kunskap och problem med tolkning av delar av lagen.
När det gäller traffickingoffers möjlighet till tidsbegränsat uppehållstillstånd för att kunna vittna mot förövare har EU antagit en ramlag. Italien är det land som hitintills lyckats bäst med att skydda dessa kvinnor. Ett traffickingoffer i Italien får upp till 6 månaders uppehållstillstånd i Italien om de stannar hos och får hjälp av någon NGO. Till skillnad från andra länder behöver kvinnorna inte vittna mot sina förövare för att få stanna. När traffickingoffer som vittnat mot förövare sänds hem finns det en risk att hon utsätts för repressalier.
Kristdemokraterna anser att den svenska regeringen skall verka för att FN:s dokument om trafficking snarast implementeras i medlemsländernas lagstiftning. Detta vore ett välkommet erkännande av att trafficking är ett allvarligt problem för hela Europa. När det gäller EU anser Kristdemokraterna att sambandet mellan droghandel och trafficking skall följas upp på europeisk nivå och åtgärder vidtas.Trafficking måste bli ett högt prioriterat brott att bekämpa.
Kristdemokraterna anser att kvinnor och barn som fallit offer för människohandel för sexuellt ändamål skall ha möjlighet att söka och beviljas permanent uppehållstillstånd om de inte kan garanteras skydd vid hemkomsten. De skall kunna söka uppehållstillstånd som skyddsbehövande eller på humanitär grund.
Prostitution är ett missbrukande av kvinnans kropp. Mannen betalar och köper sig rätten att utnyttja en annan människas kropp. Ingen människa som missbrukas på detta sätt kan förbli hel som människa. De permanenta fysiska och psykiska skadorna lämnar spår för resten av livet. Med hjälp av pengar har en annan människas liv blivit uppköpt och därmed har också personens betydelse i samhället utplånats. En prostituerad kvinna är skyddslös och ett brottsoffer för mäns maktutövning och därmed berövad sin mänskliga värdighet. Dessutom utsätts hon för risken att smittas av sexuellt överförbara sjukdomar.
Den prostituerade kvinnan är oftast anonym. Genom namnlösheten förmedlar hon till omgivningen att hon inte är verklig och ingen behöver heller komma ihåg henne. Naturligtvis underlättar detta för köparen att utan samvetsbetänkligheter genomföra "sin del i transaktionen". Män som utnyttjar prostituerade kvinnor visar inte endast ett förakt för kvinnokroppen utan också för kvinnan som person. Ingen väljer frivilligt att prostituera sig utan bakgrunden är istället ofta en historia fylld av fysiska och/eller psykiska övergrepp, drogmissbruk, brist på kärlek och fattigdom.
Mot bakgrund av detta resonemang anser Kristdemokraterna att prostitution aldrig får behandlas som ett yrke bland andra - varken vad gäller lagstiftning, reglering av arbetstider, semester, bildande av fackförbund eller annat. Där man har legaliserat prostitution leder det till normalisering av fenomenet, t.ex. i Nederländerna menar man att eftersom verksamheten alltid har funnits får den heller inte förbjudas. Istället skyller man den prostituerades förnedring på länders förbud mot verksamheten, eftersom valet av "yrke" är självvalt. Genom detta sanktionerar staten synen på kvinnan som handelsvara och det motverkar alla försök att uppnå jämställdhet mellan könen. Resonemanget är för Kristdemokraterna helt oacceptabelt. Lagarna till skydd för de prostituerade i Nederländerna kan möjligen skydda dem men omöjliggör samtidigt kampen mot detta destruktiva inslag i våra samhällen. Prostitution hör inte hemma i samhällen där grundstommen är alla människors lika värde. Man får aldrig tillåta en människa att köpa en annan. Kristdemokraterna anser att Sverige, i EU och i andra internationella sammanhang, skall verka för att prostitution förbjuds.
Inte mindre än 127 miljoner kvinnor har blivit könsstympade i Afrika (Unifem 2003). Två miljoner flickor drabbas varje år trots att många afrikanska länder lagstiftat mot ingreppet. Könsstympning är en skadlig sedvänja som medför allvarliga psykologiska och medicinska konsekvenser. Ingreppet är traumatiskt och påverkar flickan och senare kvinnan psykiskt och fysiskt under hela livet. Exempelvis kan nämnas kroniska infektioner, cystor, frigiditet, sterilitet, ökad risk att smittas av hiv och smärtor vid samlag. Ännu mera påtagligt blir problemen av stympningen vid barnafödsel. Då riskerar kvinnorna att dö i barnsäng och barnet att dö av syrebrist. Allt detta lidande i ett enda syfte, nämligen att ge mannen full kontroll över kvinnan. Kvinnlig könsstympning förekommer i Sydamerika och Asien, men det är i länderna kring Afrikas horn, Somalia, Sudan, Djibouti, Etiopien och Eritrea, som det är som vanligast förekommande. Här beräknas så gott som samtliga kvinnor vara könsstympade. Åldern för ingreppet kan variera från en månad upp till tolv år beroende på vilken typ av könsstympning det handlar om. Orsakerna till könsstympning är inte religiösa utan praktiserades redan i gammalegyptisk tid. Det är svårt att ändra en djupt rotad tradition och det sociala trycket är stort. En flicka som inte är omskuren riskerar att inte bli gift och aldrig bli betraktad som en vuxen kvinna. Många afrikanska kvinnor lever under föreställningen att lidande tillhör livet. De inbillas att en oomskuren klitoris kan orsaka impotens hos män och att deras barn kan dö. Trots det allvarliga med könsstympning är det inte speciellt uppmärksammat i biståndssammanhang. Kristdemokraterna vill ändra på detta och anser det viktigt att inom ramen för biståndsarbetet, aktivt stödja kampen mot denna gamla, skadliga och barbariska sedvänja. Ett "uppvaknande" behövs och många av de kvinnoorganisationer som verkar mot könsstympning talar idag öppet om ingreppet som ett allvarligt problem - särskilt den faraoniska varianten (infibutationen) då kvinnans hela könsorgan skärs bort och sys ihop så att endast en liten öppning återstår. Den är den brutalaste, mest riskfyllda och samtidigt den vanligaste. De "barnmorskor" som utför könsstympningar, med glasskärvor eller rakblad som redskap, måste påverkas att sluta med verksamheten och ges andra uppgifter i samhället. Informationen om könsstympningens farliga konsekvenser till invandrarkvinnorna i Sverige liksom till svensk hälso- och sjukvårdspersonal måste också förbättras. Vi anser att delar av det multi- och bilaterala biståndet bör riktas till kvinnoorganisationer som kämpar mot kvinnlig könsstympning och till intensiva informations- och upplysningskampanjer om de negativa konsekvenserna av bruket av denna sedvänja, i biståndsländerna och i vårt eget land.
Kritik har framförts i bl.a. Europaparlamentet om att västländerna går alltför långsamt fram i frågan om kvinnlig könsstympning (trots att bruket numera är olagligt i Schweiz, Sverige, Storbritannien och USA). Kristdemokraterna anser att EU skall erkänna kvinnlig könsstympning som ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Vi anser vidare att lagstiftning och praxis måste innebära ett reellt skydd för den som söker asyl på grund av förföljelse på grund av kön.
Andelen kvinnor i förhållande till män har sjunkit dramatiskt de senaste årtiondena, framförallt i Asien. Uppskattningar visar att 60 miljoner kvinnor saknas i den delen av världen. Orsakerna är aborter av flickfoster, undernäring och överarbete bland kvinnor. I många länder är spädbarnsdödligheten högre bland flickor - detta på grund av att flickor ofta får sämre vård och behandling redan som nyfödda. Att könsselektiv abort skulle vara hela förklaringen till de "förlorade"' flickebarnen i Kina är inte klarlagt. Det går heller inte att utesluta att det förekommer barnamord lokalt i det vidsträckta Kina. Klart är att Kinas "ett-barnspolitik" (dvs. försöket att hålla befolkningstillväxten nere genom att bara tillåta ett barn per par) som infördes 1979, är en orsak till problemet. Men det finns också andra förklaringar. Många flickor adopteras bort till familjer som redan har en son. Andra kvinnor gömmer flickebarn. Därmed har barnet heller inga samhälleliga rättigheter. Data från folkräkningen visar att det fötts 106,7 gossebarn för vart hundrade flickebarn under 1990-talet. Andra undersökningar har visat på både större och ökande skillnader.
Indien har också genomfört en folkräkning. Landet har en sjättedel av världens befolkning. Till skillnad från Kina har kvoten mellan födda pojkar och flickor förbättrats något här. Skillnaderna är dock fortfarande större än i Kina, om man jämför de officiella siffrorna från de två folkräkningarna. Idag är den indiska kvoten 107 pojkar på 100 flickor. Det är svårt att beräkna antalet flickfoster som dödas varje år då fallen sällan eller aldrig rapporteras till myndigheterna. Men klart är att antalet födda flickor stadigt minskat i förhållande till antalet pojkar. Flera indiska delstater har därför förbjudit läkare att avslöja fostrets kön. Könsselektiv abort tillämpas inte bara i Indien och Kina utan också i Sydkorea, Taiwan, Singapore och Malaysia. En sådan behandling av flickor är att anse som grova brott mot mänskliga rättigheter. Kristdemokraterna anser att Sverige har ett ansvar att i det multi- och bilaterala biståndsarbetet och i andra internationella sammanhang, uppmärksamma kvinnors situation i framförallt Indien och Kina. Vi anser att det finns all anledning för Sverige, som ett föregångsland i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter, att målinriktat arbeta för att frågan om prenatal könsdiskriminering kommer upp på den internationella politiska dagordningen och behandlas inom FN. Kristdemokraterna anser också att det vid förhandlingar om bistånd och i samröre med mottagarländer finns all anledning för Sverige att kräva att flickor och pojkar skall ha samma rätt att födas, äta sig mätta, utbildas och ha samma tillgång till medicinsk vård och behandling. Inom utvecklingsarbetets ram anser Kristdemokraterna att stöd också bör ges till kvinnoorganisationer, läkare, jurister och vetenskapsmän som arbetar i kampen mot könsbestämning av foster. Initiativ bör också tas till allmän utbildning och upplysningskampanjer för att ändra attityder till kvinnors människovärde och mänskliga rättigheter.
Våld mot kvinnor förekommer i alla samhällen och samhällsklasser och är också ett problem i Sverige. Statistiken är dyster över kvinnor som misshandlas och dödas av närstående män. Många kvinnor utsätts för våld i hemmet och det tar sig olika uttryck under kvinnors hela livscykel. Flickfoster fördrivs, flickebarn dödas, och flickor utsätts för könsstympning, sexuella övergrepp och våldtäkter. Sexuella trakasserier i skolan är t.ex. ett alltmer uppmärksammat problem i Sverige. I rapporten "Stamp out torture" (2003) anges var femte kvinna någon gång ha blivit misshandlad eller utsatt för sexuella övergrepp. I USA misshandlas en kvinna var 15:e sekund och 700.000 våldtas varje år. I Indien beräknas fler än 40 procent av kvinnorna ha blivit utsatta för misshandel av sina män. Kulturella och religiösa anledningar används ofta för att legitimera våldet och övergreppen. Kristdemokraterna vill att den svenska regeringen ytterligare betonar invandrarkvinnornas utsatthet i den svenska integrationspolitiken.
I Sydafrika anmäls varje år 52.000 våldtäkter (annan statistik visar på omkring 1,6 miljoner våldtäkter per år). Det är en av världens högsta siffror för våld mot kvinnor. Kvinnors svaga ställning i den sydafrikanska kulturen förvärras i samband med utbredd fattigdom och den svåra situation som råder för flickor i Sydafrikas många kåkstäder. Enligt en undersökning från 2002 (grundad på svar från 2.000 tonåringar) uppger 39 procent av tonårsflickorna i Sydafrika att de någon gång våldtagits. En tredjedel säger att de är rädda för att neka till sex. 16 procent av de undersökta medger att de gått med på sex i utbyte mot pengar, sprit, mat eller annat. En rapport från Human Rights Watch (HRW) visar att unga flickor i Sydafrika slutar skolan för att de dagligen utsätts för sexuella trakasserier, förföljelser och våldtäkter. Det är deras manliga skolkamrater och manliga lärare och föreståndare, som står för övergreppen och mobbningen. Den sydafrikanska regeringen har genomfört flera lagändringar för att få bukt med problemet. Likväl följs inte lagstiftningen av lokala skoladministrationer som istället uppmanar de våldförda flickorna och deras familjer att inte anmäla övergreppen. Flickorna lär sig därmed att sexuella övergrepp och trakasserier är en del av skolvardagen och väljer därför att stanna hemma.
Kristdemokraterna anser att det finns all anledning för Sverige att föra upp den afrikanska flickans skolsituation på den internationella politiska dagordningen för att på så vis förmå de sydafrikanska myndigheterna att ta tag i problemet våld riktat mot kvinnor. Vi anser också att regeringen i sina samtal med den sydafrikanska regeringen och dess utbildningsdepartement bör uppmana landet att presentera en handlingsplan för att åtgärda problemet med sexuella övergrepp i skolorna. Det bör påpekas att den sydafrikanska regeringen har förpliktelser att tillhandahålla skolundervisning utan diskriminering grundad på kön - detta både enligt den egna konstitutionen och enligt de internationella avtal som den sydafrikanska regeringen ratificerat.
En undersökning utförd av Indiens hälsovårdsdepartement (2003) visar att 20 procent av indiska kvinnor har slagits eller misshandlats, oftast av sina män. Även här är troligen mörkertalet mycket stort. Runt den utbredda våldsanvändningen mot kvinnor i indiska hem råder en "tystnadens kultur". 56 procent av de tillfrågade kvinnorna i undersökningen godtar hustrumisshandel om de t.ex. underlåtit att sköta hem och barn, gått ut utan att meddela maken, visat bristande respekt för släktingar, vid misstanke om otrohet, på grund av otillräcklig hemgift eller för dålig matlagning.
Kristdemokraterna anser att regeringen i alla bilaterala samtal med Indien bör föra upp frågan om kvinnoförtrycket och landets skyldigheter att ge kvinnor mänskliga rättigheter.
Barnäktenskap är en plåga som drabbar miljontals flickor. De stängs in i ett liv som ofta är fyllt av smärta och elände. Att tvinga barn till förtida giftermål är inte bara fysiskt och psykiskt skadligt - det innebär också ett övergrepp mot deras individuella frihet. Barnäktenskap förekommer över hela världen, inte minst i Europa. Bland de ca tre miljoner romerna i Central- och Östeuropa är barnäktenskap ett vanligt förekommande fenomen (bl.a. i EU-kandiderande Rumänien). Romerna anses vara Europas fattigaste folkgrupp och deras levnadsnivå ligger i nivå med Botswana och Zimbabwe enligt en FN-rapport från 2003. Här krävs det tydliga krav från Sverige och EU för att förhindra denna form av brott mot mänskliga rättigheter, vilket bör krävas i förhandlingar med kandiderande medlemsländer till Europeiska unionen. Det krävs också insatser för att minska fattigdom och öka utbildningsnivån. Länder i Afrika söder om Sahara har en mycket hög andel gifta flickor i åldern 15-19 år (Kongo-Kinshasa 74 procent, Niger 70 procent och Uganda 50 procent). I Afghanistan säljer fattiga bönder sina döttrar för att kunna betala skulder. Traditionen i Afghanistan har varit att flickor gifts bort så fort de når puberteten. Men till och med sjuåriga flickor har sålts till äldre män. Krafttag krävs mot denna form av grov kränkning av de mänskliga rättigheterna.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Alf Svensson (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |