1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Behovet av reformer i Mellanöstern 3
4 USA och "the Broader Middle East and North Africa" 4
5 Barcelonaprocessen och europeiska grannskapspolitiken 5
6 EU och USA tillsammans 7
7 Förutsättningarna för en fredlig utveckling 7
8 Iran 8
9 Irak 9
10 Fredsprocessen Israel-Palestina 10
11 Syrien - Libanon 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU i sina förbindelser med andra länder och i FN i större utsträckning skall värna och framhäva demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna som grund för samhällelig utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en sammanhållen EU-politik är det bästa sättet att konstruktivt kunna bidra till transatlantiska åtaganden för Mellanöstern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en regional säkerhetsstruktur för hela Gulfregionen samtidigt som regeringarna i Mellanöstern genomför politiska och ekonomiska reformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de nuvarande EU- och USA-strategierna för Mellanöstern och arabländerna bör kompletteras med en starkare satsning på demokratispridning, inte minst på gräsrotsnivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör ta initiativ till att mer medel kanaliseras via frivilligorganisationer (NGO) vid sidan av utbytet på regerings- och parlamentsnivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU kraftfullt måste agera för att Iran skall demokratiseras och förmås att respektera de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall vara en pålitlig partner till Irak och bidra till återuppbyggande och etablerande av säkerhet genom att använda redan etablerade kanaler för att kunna sprida mer kunskap om demokrati och de mänskliga rättigheterna, det civila samhällets roll och ägarskapsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör göra allt för att stödja de palestinier som söker demokrati och som kan axla ledarskap inför framtiden i de palestinska områdena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den israeliska säkerhetsbarriären.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omvärlden skall hålla i färdplanen för fred i Mellanöstern så att en palestinsk stat tydligt kan ge det palestinska folket eget ansvar för landets utveckling och för säkerhetssituationen inom landet och vid dess gränser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Israels rätt till erkända och säkra gränser samt att även det palestinska folket har rätt till en egen stat som har erkända och säkra gränser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall vara pådrivande och ha en gemensam strategi och handlingslinje för att tillföra ny energi till fredsprocessen i Mellanöstern.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Syrien omgående skall dra tillbaka sina styrkor och sitt politiska inflytande från Libanon.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige åter bör öppna ambassad i Beirut.
Efter terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 och krigen i Afghanistan och Irak har det talats om en konflikt mellan civilisationer, mellan västvärlden och den muslimska världen. Det finns de som vill söka grund i religionen och likställa islam och fundamentalism. Det tycker vi är fel. Att peka ut den fortsatta konflikten mellan Israel och Palestina och den för närvarande osäkra utvecklingen i Irak som en annan orsak till radikalisering och fundamentalism leder även det i fel riktning. Den ökade radikaliseringen handlar inte primärt om religion, eller om USA:s inblandning i regionen, även om båda faktorerna används av vissa som motiv för terrorhandlingar. Vi anser att grundorsaken till den ökade radikaliseringen istället bör sökas i regionens speciella politiska och socio-ekonomiska problem och brist på modernisering av samhället.
Mellanöstern präglas i hög grad av arabvärldens diktaturregimer. Respekt för arabisk kultur och muslimsk tro får inte förväxlas med en tolerans av politiska system som bygger på grymt förtryck och förakt för människovärdet. Diktaturregimerna i denna region är ett problem i sig men också den underutveckling som det totalitära förtrycket av den enskilde medborgaren leder till.
Arabvärldens medborgare har samma rätt till respekt för sina mänskliga fri- och rättigheter som varje annan person. Ett förtryck som drabbar människor får aldrig skyllas på eller ursäktas av föreställningar om kulturell tradition eller religionens krav.
I många arabländer där oljeinkomsterna utgör en betydande del av landets ekonomi har resurserna tilldelats och fördelats mellan ett fåtal, vilket lett till framväxten av en ekonomisk och politisk elit. Flera av dessa länder styrs av auktoritära regimer med stöd från militär och säkerhetstjänst, vilka gemensamt har begränsat den politiska, ekonomiska och sociala mångfald och aktivitet som utgör fundamenta i ett civilt samhälle. I många arabländer har de goda oljeinkomsterna medfört ett för staten minskat behov av att ta ut skatter, vilket har minskat behovet av politisk delaktighet och legitimitet. På så sätt kan oljetillgångarna sägas ha varit en nackdel för en ekonomisk liberaliseringsprocess och demokratisering. Handelshinder och tullar har även använts, inte bara för att skydda inhemsk produktion utan också av politiska skäl. Ekonomisk och politisk liberalisering har motverkats och globaliseringen har inte lyckats bryta upp befintliga strukturer. Flertalet av de arabiska regimerna har med våld, förtryck och hot mot den egna befolkningen lyckats behålla monopol över landets resurser, men har generellt misslyckats med att försäkra människorna såväl hälsoreformer, välfärd och utbildning som politisk delaktighet och legitima beslutsprocesser med stabila politiska institutioner och en fungerande rättstat.
Saudiarabien, Egypten och Syrien är länder som kan uppfattas som starka maktutövare. Men bristen på, eller i vissa fall avsaknaden av, en maktutövning som kommer den egna befolkningen till del medför utbrett missnöje och vanmakt. Detta ökar risken för intern osäkerhet och regional instabilitet i form av underliggande och uppblossande konflikter mellan etniska grupper samt framväxt av terrorism. Svaga stater är därför kanske lika viktiga att beakta som s.k. failing states, inte bara ur ett människorättsligt och humanitärt perspektiv, utan också säkerhetsmässigt.
Utmaningarna för regionen är stora. Här är några nyckelsiffror som tecknar bilden av en region i stagnation, med risk för instabilitet och intern osäkerhet.
Den samlade BNP för de 22 arabländerna är mindre än Spaniens. Ungefär 40 procent av arabländernas samlade befolkning i vuxen ålder är analfabeter, dvs. ca 65 miljoner människor, varav 2/3 är kvinnor.
Över 50 miljoner unga människor tillkommer till arbetsmarknaderna år 2010 och 100 miljoner år 2020. Det behöver skapas minst sex miljoner nya jobb per årför att absorbera dessa. Om nuvarande arbetslöshetssiffror består, kommer arbetslösheten i regionen att nå 25 procent år 2020.
En tredjedel av regionens invånare lever på mindre än två dollar per dag. För att förbättra levnadsstandarden behöver tillväxten i regionen mer än fördubblas från under 3 procent idag till åtminstone 6 procent.
Bara 1,6 procent av befolkningen har tillgång till Internet, en siffra som är lägre än i vilken annan region i världen, inklusive Afrika söder om Sahara.
Andelen kvinnliga representanter i parlamenten i arabländerna är 3,5 procent, att jämföra med exempelvis 8,4 procent i länderna i Afrika söder om Sahara.
51 procent av de äldre ungdomarna uttrycker en vilja att emigrera från regionen.
Detta sammantaget gör att både USA och EU nu ser över sin politik för Mellanöstern.
I kölvattnet av 9/11-attackerna har Bush-administrationen omvärderat sin militära säkerhetsstrategi genom att bl.a. utveckla sin förhållning till omvärlden samt identifierat nya åtgärder med fokus på förebyggande åtgärder, s.k. pre-emptive measures. Det har också vuxit fram en insikt om det ökade behovet av reformer i arabstaterna, vilket manifesteras i initiativet för "the Broader Middle East and North Africa" (BMENA) samt senast vid G8-mötet i juni i år, där vikten av reformer och demokratisering i Mellanöstern och Nordafrika samt en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina betonades.
Initiativet för BMENA syftar till att genom bilateralt och regionalt samarbete främja demokrati, stärka utbildning genom insatser för att bekämpa analfabetism samt skapa jobb och främja tillväxt genom stöd och finansiering av företagande. Genom att söka partners i regionen, såsom företagsorganisationer och utgå ifrån varje lands förutsättningar hoppas man från amerikansk sida kunna förbättra ländernas utvecklingsförmåga, men också främja säkerheten i regionen.
Utöver detta har USA frihandelsavtal med Marocko, Bahrein, Jordanien och Israel. Med Algeriet, Egypten, Kuwait, Qatar, Saudi-Arabien, Tunisien, Förenade arabemiraten och Yemen har handels- och investeringsavtal tecknats.
EU:s politik för Mellanöstern har hittills fokuserat på handel och finansiellt stöd. Europas oljebehov och oro för att oroligheterna i Mellanöstern skall sprida sig till länderna runt Medelhavet har medfört att värnandet om diplomatiska och ekonomiska relationer och bevarande av rådande maktförhållanden har satts framför kraven om demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Denna inställning har bidragit till ett minskat tryck på politiska reformer och politisk stagnation. Till skillnad från Öst- och Centraleuropa - där EU aktivt har bidragit till en tillskyndande demokratisering - har regimerna i Mellanöstern och arabländerna tyvärr lämnats ifred, undan tydliga och trovärdiga påtryckningar. Detta, trots fortsatta övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna och en utveckling mot mer auktoritära styren.
Vi menar att Sverige och EU i sina förbindelser med andra länder och i FN i större utsträckning skall värna och framhäva demokrati och respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna som grund för samhällelig utveckling. EU skall även fortsätta att politiskt bidra med frihandel och marknadsekonomiska reformer samt etablerandet av marknadsekonomiska institutioner. Detta gäller inte minst EU:s relationer till länderna i Medelhavsområdet och Mellanöstern.
EU:s Medelhavspolitik (Barcelonaprocessen, från 1995) som innebär att alla Medelhavets kustländer från Marocko i väster till Syrien i öster erbjuds partnerskap med EU, med målet om frihandel till år 2010, är ett viktigt instrument för att främja en utveckling mot demokrati och respekt av de mänskliga rättigheterna i dessa länder. Libyen har inbjudits att ansluta sig till Barcelonaprocessen under förutsättning att landet accepterar det regelverk som utvecklats inom Barcelonaprocessen. Libyen deltar idag som observatör.
Det viktigaste i detta initiativ är inte enbart samarbetet mellan EU och respektive land utan också att det syftar till att skapa ett samarbete mellan arabländerna. Något som idag lyser med sin frånvaro. Genom återkommande ministermöten och mötesstruktur (i år inrättas även ett parlamentariskt forum, EMPA) och MEDA-bistånd finns strukturer och forum för ökad integration och samförstånd. Det gäller nu att fylla detta med innehåll och en tydlig agenda gällande behovet av demokratisering och rättsstat. Det vore underligt om inte också Europas grannskap söder och öster om Medelhavet skulle kunna demokratiseras.
I samband med EU:s utvidgning i maj 2004 har EU fått nya grannar. I syfte att möjliggöra ett gränsöverskridande, regionalt samarbete kring den utvidgade unionens yttre gräns utvecklas ett nytt grannskapsinstrument i form av europeiska grannskapspolitiken (ENP). För detta ändamål står befintliga finansiella EU-instrument till förfogande såsom Interreg, Phare- och Tacisprogram samt Cards och Meda.
Avsikten är att kombinera både utrikespolitiska mål samt ekonomisk och social sammanhållning. Tydligare än förut understryker EU vikten av fattigdomsbekämpning, djupare ekonomisk integration samt politiska och kulturella relationer. I sin kommunikation KOM(2003)104 pekar EU på behovet av mer öppna gränser, även vad gäller personers fria rörlighet. Vikten av en fri rörlighet förklaras, inte minst i ljuset av EU:s demografiska utveckling med en åldrande befolkning och en framtida utveckling där färre kommer att försörja fler, men också av ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl. I likhet med USA:s initiativ rörande BMENA framhålls vikten av att stärka de mänskliga fri- och rättigheterna, behovet av starka demokratiska institutioner samt ett ökat samarbete på det rättsliga och säkerhetspolitiska området. Den ökade kontakten skall ta sig uttryck i en ökad utbildnings- och forskningssamverkan, ett ökat kulturutbyte samt genom politiska och mediala kontakter på olika nivåer.
Ambitionen är även att EU:s grannskapsinitiativ skall kompletteras med gemensamt utvecklade strategier för varje enskilt land. I samband med antagandet av EU:s nya långtidsbudget kommer en finansiell översyn av befintliga instrument att aktualiseras.
EU har redan i dag ett antal landstrategier med länder i Europas närområde såsom Irak. EU:s Irak-strategi är dock ett "första försök" och bör utvecklas. Utöver detta finns även samarbetsavtal med Gulfländerna från 1990 och det pågår förhandlingar om frihandelsavtal. Jemen har ett bilateralt avtal från 1998, och en mer regelbunden politisk dialog med EU har just inletts. För EU:s framtida samarbete med Gulfländerna blir det således fråga om att i viss mån bygga vidare på tidigare avtal, men framförallt att utveckla nya samarbetsformer. För att få gehör för sina önskemål om reformer måste EU erbjuda de rika Gulfländerna något mer än ekonomiskt bistånd, och utveckla samarbetsformer som tar hänsyn till partnerländernas önskemål. Något som efterfrågas, som EU också skulle kunna erbjuda, är expertis på en rad områden såsom på förvaltningsområdet.
Med den nyligen antagna säkerhetsstrategin utvecklar och definierar EU dagens säkerhetshot samt bekräftar vad medlemsländerna, däribland Sverige, måste göra för att komma till rätta med problemen. Vi välkomnar säkerhetsstrategin och erinrar om att Sverige och Europa nu måste kunna leverera och ta sin del av ansvaret för frihet och säkerhet i världen.
Alltför länge har EU misslyckats med att se och anta utmaningarna, inte minst gällande behovet av reformer i Mellanöstern. En sammanhållen EU-politik är det bästa sättet att konstruktivt kunna bidra till transatlantiska åtaganden för Mellanöstern.
Utmaningen ligger i att skapa en regional säkerhetsstruktur för hela Gulfregionen samtidigt som regeringarna i Mellanöstern genomför politiska och ekonomiska reformer. Det är en gemensam uppgift, där var och en måste göra sin del av åtagandena. Det går inte att ha en och samma modell för de olika, berörda länderna, men väl ett gemensamt förhållningssätt. Viljan och förmågan till reformer måste dock komma från länderna själva.
De nuvarande EU- och USA-strategierna för regionen måste kompletteras med en starkare satsning på demokratispridning, inte minst på gräsrotsnivå. Sverige borde inom EU ta initiativ till att mer medel skall kanaliseras via frivilligorganisationer (NGO), vid sidan av utbytet på regerings- och parlamentsnivå. Det skall vara en självklarhet att i kontakterna med regimerna ständigt påtala vikten av att demokrati och de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras, inte minst värnandet om minoriteter. En ökad samsyn och samverkan mellan EU och USA är angelägen, för att även på högsta politiska nivå låta demokratiutveckling och "state-building" vara prioriterade.
Förutom de andra gemensamma verktyg som står till buds, är det rimligt att Nato i egenskap av transatlantisk organisation spelar en mer aktiv roll i det säkerhetsfrämjande arbetet i Europas närområde såsom Mellanöstern. Med OSSE:s ländervisa bredd bör organisationen kunna användas för att EU:s medlemsländer och USA i samverkan med andra, mer uttalat skall främja demokratisering och rättsstatens principer vid sidan av säkerheten.
Tio länder ingår i det USA-ledda säkerhetssystem som garanterar deras territoriella integritet. Endast Iran, Syrien och Libanon står utanför. Hotet om aggression från Saddam Hussein, som tidigare attackerat fyra grannländer har försvunnit. Det är en stor lättnad, även för de tre länder som inte omfattas av amerikanska säkerhetsgarantier.
Det är nu möjligt att få en minskad säkerhetspolitisk spänning i Mellanöstern och i arabländerna. Många länder bör kunna dra ner på sina extremt stora satsningar på militär säkerhet som de tidigare tvingades till på grund av hotet om angrepp från Irak under Saddam Hussein. När länderna i Mellanöstern inte längre känner sig hotade till sin existens så bör det öka deras möjligheter till fredlig utveckling vad det gäller både ekonomi och demokrati. Inte minst bör strävandena efter integration i Mellanöstern kunna underlättas och säkerheten öka. Lärdomen från Europa är ju att en snabb och uthållig ekonomisk och demokratisk utveckling möjliggörs när länder minskar och slutligen tar bort sina gränshinder.
Den sammanlagda effekten av att det finns ett säkerhetssystem i Mellanöstern samt en reell möjlighet till demokratisk utveckling i Irak, samt i närliggande Afghanistan, bör stimulera demokratiutvecklingen samt öka säkerheten i arabländerna. Utöver den utveckling som nu sker, skulle en framtida lösning på Israel-Palestinakonflikten innebära väsentligt förbättrade förutsättningnar för ökad stabilitet och säkerhet i Mellanöstern, arabländerna och övriga världen.
Även om det finns hot och attacker från terrororganisationer, vilket vi sett i Marocko, Egypten, Israel, Saudiarabien och Irak, så har utsikterna för demokrati förbättrats. I några länder finns demokratiska tendenser. Som exempel har medborgarna i Bahrein, Jordanien, Yemen och Marocko valt nya parlament. Förra året godkändes genom en folkomröstning en ny konstitution i Qatar och nyligen antog Marocko en ny familjelagstiftning, som skyddar kvinnans rättigheter. I dessa länder tillåts vissa demokratiska partier och strömningar och det finns en viss yttrande- och tryckfrihet även om den är begränsad.
Vid arabtoppmötet i Tunis i maj detta år uttalades bl.a. vikten av reformer för demokratisering, stärkande av det civila samhället och ökad politisk delaktighet. Vidare påtalades vikten av kvinnors deltagande politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och inom utbildning för att öka deras rättigheter och status i samhället.
Iran är förmodligen det land som väcker mest oro och risk för aggression i området. Irans förmåga att militärt och politiskt utmana har minskat efter intern och ekonomisk svaghet. Men hotet från massförstörelsevapen är uppenbart. Iran trotsade i september IAEA (FN:s atomenergiorgan) och framhärdar med sitt kritiserade nukleära program. IAEA har krävt att Iran upphör med allt som har med urananrikning att göra tills man har kunnat avgöra om verksamheten har fredliga syften eller syftar till att skaffa kärnvapen. USA, Israel och många andra länder har uttryckt stor oro.
Människorättsläget i Iran är förfärande. Avrättningar, inhumana straff och godtyckliga frihetsberövanden förekommer i stor utsträckning. Känslan av otrygghet är utbredd och tilltron till statens och myndigheternas förmåga och vilja att upprätthålla lag och ordning är svag. Iran lever definitivt inte upp till kraven på en rättsstat.
Med anledning av den amerikanska militära närvaron i Irans närområde, främst i Afghanistan och Irak, har motsättningarna i det iranska samhället ytterligare blottats vad gäller synen på omvärldskontakter och synen på värdet av politisk, social och kulturell mångfald samt frihet och demokrati. Det klerikala styret (väktarrådet) och bristen på demokrati är en utmaning, där EU haft ett något mer öppet förhållningssätt till Iran i syfte att främja dialog, jämfört med USA som betecknar Iran som en "failing state".
Mellan EU och Iran pågår förhandlingar om ett handels- och samarbetsavtal, liksom en separat MR-dialog. Sverige och EU måste kraftfullt agera för att Iran skall demokratiseras och förmås att respektera de mänskliga rättigheterna.
Den 20 mars 2003 inledde koalitionen, ledd av USA och Storbritannien, befrielsen av Irak undan Saddam Husseins diktatur. Operationen genomfördes med aktivt stöd av över en fjärdedel av FN:s medlemsländer. Av EU:s 28 medlems- och kandidatländer deltog 16 i koalitionen och av Nordens och Baltikums 8 länder deltog 5.
Sedan slutet på juni i år styrs Irak av en FN-utsedd övergångsregering med en shiamuslimsk premiärminister och sunnimuslimsk president. Regeringens främsta uppgifter är att tillsammans med FN:s internationella personal förbereda valet till nationell församling som planeras till årsskiftet. Regeringen har även att inom ramen för ett FN-tillsatt nationellt säkerhetsråd med irakisk ordförande samt amerikanska och brittiska generaler verka för säkerheten i landet.
Säkerhetsrådets enhälliga antagande av resolution 1546 om tidsplanen för utveckling mot demokrati i Irak demonstrerar glädjande nog att det finns en internationell samsyn om den framtida politiska processen i Irak. Slutmålet är att en konstitutionellt vald regering senast den 31 december 2005 skall ta över samt att FN skall ha en central roll under processens gång mot demokrati.
Utvecklingen i Irak kommer att få stor betydelse, inte bara för landet självt, utan också för Mellanöstern och arabvärlden i stort. Det är viktigt att det fortsatt finns en stark internationell närvaro i landet, trots rådande oroligheter och en lång och mödosam färd mot en demokratisering av Irak. Ett första test blir huruvida valet till nationell församling, som planeras till januari 2005, kan hållas. Det förs för närvarande diskussioner om att hålla val i vissa regioner, alternativt att skjuta upp det tills säkerhetsläget så medger.
Även om irakierna upplever en nyvunnen frihet och bättre förväntningar för framtiden är situationen allt annat än under kontroll och säkerhetsläget fortfarande väldigt oroande. Väpnade, militanta gruppers och enskilda förövares våld och kidnappning av civila irakier och utlänningar samt militär personal är brottsligt och skall bestraffas. Att avrätta fångar tillhör de grövsta brotten inom internationell rätt. Det är en krigsförbrytelse, och om det dessutom är ett medvetet och systematiskt angrepp mot civila, är det också ett brott mot mänskligheten.
Övergreppen och tortyren på fångar i Abu Ghraibfängelset som uppdagades tidigare i år är brottsligt och skall bestraffas. De minskar trovärdigheten och legitimiteten för en fortsatt internationell närvaro och gynnar de mörka krafter som motarbetar en demokratisk utveckling i Irak.
Det kommer att behövas omfattande internationellt stöd till Irak. Det handlar inte bara om statsbyggande och införandet av demokrati. Iraks rättsväsende och lagar måste kunna jämföras i enlighet med annan internationell standard.
Om Irak i övrigt normaliseras kan man genom effektivt bistånd, utvecklingssamarbete i större skala under tre till fem år se att det skulle kunna gå ordentligt framåt för Irak. Större skala handlar om många miljarder dollar, bara under 2004 beräknas det behövas ungefär 26 miljarder dollar. De största bidragen står USA (ca 20) och Japan (ca fem) för. Men andra stora givare finns också; Kuwait, UK, Kanada, Spanien och Italien, men även EU-kommissionen, Norge och Danmark. Sverige är med och tar ansvar för återuppbyggandet i Irak, vilket bl.a. sker genom utbildning av poliser samt ett relativt omfattande demokratibistånd.
Vi vill att Sverige skall vara en pålitlig partner till Irak och alltjämt bidra till återuppbyggande och etablerande av säkerhet. Framför allt gäller det att använda redan etablerade kanaler för att kunna sprida mer kunskap om demokrati och de mänskliga rättigheterna, det civila samhällets roll och ägarskapsfrågor. De många exilirakier som fått en fristad i Sverige och som personligen bidrar till hopp och tillväxtförmåga i Irak spelar här en viktig roll.
I Irak ser vi idag en religiös, språklig och etnisk mångfald och en möjlig utveckling mot att kunna bli ett pluralistiskt samhälle. Samtidigt är det viktigt att minska risken för konfliktytor mellan olika grupper. Förutsättningarna för en positiv utveckling är en växande ekonomi, med möjligheter till välstånd, och en fungerande rättsstat med skydd mot minoriteter.
Sedan Israel bildades, med FN:s legitimation, för 55 år sedan handlade de första 30 åren om kamp för landets existens. Inget grannland eller annat arabland accepterade Israel utan arbetade för statens utplånande.
Genombrottet kom när Egypten och Israel slöt ett fredsavtal som skapade erkända och säkra gränser mellan de båda länderna 1979. Det dröjde sedan ytterligare 15 år till Jordanien och Israel gjorde samma sak. Gränsen mellan Libanon och Israel är erkänd men inte säker medan paradoxalt nog motsatt förhållande råder mellan Syrien och Israel.
Arabförbundet beslutade förra året på initiativ från Saudiarabien att i princip erkänna Israel så snart Israel och Palestina når en uppgörelse. Det är ett stort steg om arabvärlden 25 år efter Camp David skulle vara beredd att följa Egyptens ledarskap.
Det faktum att Saddam Hussein-regimen i Irak har fallit innebär att Israels säkerhetssituation har förbättrats. Den regimen erkände inte Israels existens och utgjorde ett hot mot fredsprocessen.
Det avgörande är dock relationen mellan palestinierna och Israel. Efter Gulfkriget 1991 tog USA initiativet till den fredsprocess (Madrid- och Osloprocessen) mellan palestinier och israeler som pågick fram till år 2000. Då stod parterna närmare varandra än de gjort någonsin tidigare.
Den terrorkampanj mot Israel som fortfarande pågår inleddes i september 2000 när läget såg som ljusast ut, när Israel hade en premiärminister som var inställd på att avsluta fredsprocessen, när USA:s president Bill Clinton ägnade en stor del av sin tid åt att understödja denna och när perspektivet av en palestinsk stat föreföll ligga inom räckhåll. Terrordåden ledde till en israelisk motreaktion genom motattacker och återockupation av palestinskt territorium. De senaste åren har varit de mörkaste i Mellanösternkonflikten sedan 1980-talet, med närmare 1 000 döda israeler och 3 000 döda palestinier. Ekonomierna påömse sidor går kräftgång, där Israels exportinkomster minskar och där Palestinas BNP har fallit med 40 procent. Arbetslösheten på Västbanken och Gaza har ökat från 15 procent till mellan 20 och 30 procent.
Terroristattackerna förgiftar stämningen på båda sidor. I Israel vågar människor inte gå ut eller låta barnen åka buss av befogad oro för att de skall dödas eller bli svårt skadade i en terroristattack. Även på den palestinska sidan är risken stor att dödas eller skadas under jakten på terrorismen. Terrorattackernas syfte är just att skada fredsprocessen. De utförs av krafter som inte accepterar Israels existens.
Det går en djup och fundamental klyfta genom det palestinska ledarskapet. En grupp accepterar i grunden Israels existens och vill snarast möjligt etablera en demokratisk palestinsk stat som lever fredligt sida vid sida med Israel. Denna grupp symboliseras av Mahmoud Abbas, som lämnade sitt uppdrag efter meningsskiljaktigheter med Arafat, och som såg positivt på Ehud Baraks bud och var beredd att förhandla på allvar hösten 2000. Hans avgång får ses som en framgång för de mer oförsonliga krafterna på palestinsk sida. Dennagruppering å sin sida accepterar inte Israels existens utan vill genomföra PLO:s ursprungliga målsättning. Ur deras synpunkt är etablerandet av en demokratisk palestinsk stat parallellt med Israel ett nederlag och måste förhindras. Därför startades den andra intifadan just när förutsättningar för en palestinsk stat såg ut att förverkligas. Yasir Arafat, som startade PLO 1964, är symbolen för dessa krafter som egentligen inte accepterar fredsprocessen.
Det är omöjligt för en utomstående att avgöra styrkeförhållandet mellan dessa båda krafter. Det är dock viktigt att agera för att stödja dem som vill ha fred.
I de palestinska områdena ökar desparationen. Människor lever under usla förhållanden och vanmakten ökar. Arafat synes inte försöka eller har helt förlorat kontrollen över säkerheten. Ledarskapet betraktas av utomstående som helt paralyserat, eftersom ingen förändring sker, och möts i många byar på de palestinska områdena av direkt avsky.
Bristen på demokrati i dessa områden kan inte ursäkta den palestinska ledningen under Yasir Arafat och den palestinska myndighetens ovilja och oförmåga att förhindra att terroristgrupper verkar från de palestinska områdena.
De utlovade valen skjuts på framtiden, igen. Det som avsågs bli nationella val (presidentval och val till lagstiftande rådet) har nu reducerats till lokala val. EU bör i vart fall säkerställa att dessa val övervakas. Senast nationella val genomfördes var 1996. Alltmer framstår Arafats styre inte bara som lamslaget utan också diktatoriskt och korrupt. Det tjänar ingens syften att fortsätta hålla Arafat om ryggen. Sverige bör nu göra allt för att stödja de palestinier som söker demokrati och som kan axla ledarskap inför framtiden i regionen.
Även på israelisk sida finns det krafter som inte vill se en fredsprocess och ett upprättande av en palestinsk stat. De ständigt nya bosättningarna på palestinskt område, oavsett om labour eller likud regerar, står i strid med folkrätten. Därför måste nya bosättningar stoppas. Den utbyggnad som sker på redan befintliga bosättningar på palestinskt område försvårar fredsprocessen. Med premiärminister Sharons beslut, som har kritiserats hårt av hans egna partivänner men som generellt möter sympati i Israel, om att dra tillbaka bosättningarna på Gaza har en positiv viljeriktning kunnat skönjas. Emellertid sker detta unilateralt och en del beskyller Sharon för att försöka skapa sig ett säkrare grepp över Västbanken med denna manöver.
Tillbakadragandet av bosättningarna på Gaza får inte leda till instabilitet och osäkerhet. Ockupationsmakten har ett fortsatt ansvar för säkerheten och många folkrättsliga och andra juridiska spörsmål måste lösas ut, förmodligen med stöd och bistånd av det internationella samfundet. EU bör vara berett att bistå, både för att bidra till säkerhet och för att understödja tillbakadragandet.
Omvärlden (FN, USA, EU och Ryssland - som kallas kvartetten) har enats om den s.k. färdplanen som slår fast grundförutsättningarna för fredsprocessen. Den baseras på FN-resolutionerna 242 och 338, som anger de territoriella förutsättningarna. De tre centrala elementen är omedelbart stopp för terrorangreppen mot Israel, omedelbart stopp för nya bosättningar och etablerandet av en palestinsk stat 2005.
Dilemmat är hur man skall kunna få en livskraftig fredsprocess utan att dess fiender lyckas stoppa den. Det är å ena sidan inte möjligt att föra förtroendefulla samtal om terrordåden trasar sönder samhällslivet och samtalsklimatet. Å andra sidan är det svårare att få stopp på terrordåden om det inte finns ett perspektiv av en trovärdig fredsprocess.
Färdplanens mål om en palestinsk stat är central eftersom de palestinier som är beredda att acceptera Israels existens därmed kan se och hävda ett förestående och tydligt slut på ockupationen. Man kan se parallellen med Irak, där USA och Storbritannien överlåter till irakierna att ta över ansvaret för sitt eget land. Om ockupationen fortsätter kommer nationalismen och motståndet att växa. Ingen vill se sitt land ockuperat av en främmande makt.
En självständig palestinsk stat skulle ha en folkrättslig förpliktelse att kontrollera sitt territorium så att inga angreppshandlingar kan ske över dess gränser. Det är samma skyldighet som t.ex. Egypten och Jordanien har att kontrollera sin gräns. Invändningen mot resonemanget är att en palestinsk stat skulle kunna bli mer lik Libanon, där olika miliser och terrorgrupper verkar i sin strävan att destabilisera Israel.
Den säkerhetsbarriär som Israel nu uppför har enligt dess regering förhindrat flera terrordåd. Men Israel måste förstå att omvärlden inte kan acceptera en sträckning av muren som inte följer 1967 års gränsdragning och som i sina delar avsevärt försvårar förutsättningarna att skapa drägliga levnadsförhållanden för människorna som direkt berörs. Att slå sönder näringsstrukturer och naturliga mötesplatser för palestinier, men även för israeler, tjänar i längden inte Israels syften.
Det förtvivlade läget gör att något måste ske. Det kan inte fortsätta med en ockupation utan slut, vilket leder till att också goda nationalistiska krafter kommer att vända sig mot ockupationsmakten.
Därför måste omvärlden hålla i färdplanen för fred så att en palestinsk stat tydligt kan ge det palestinska folket eget ansvar för landets utveckling och för säkerhetssituationen inom landet och vid dess gränser. Inget land har rätt att låta terror utgå från sitt territorium. Israels rätt till erkända och säkra gränser och en fredlig utveckling skall vara en grundsten i unionens politik för Mellanöstern. Även det palestinska folket har rätt till en egen stat som har erkända och säkra gränser.
Sedan mars 2004 har det dock i princip inte skett några förhandlingar och kvartetten uppfattas som passiv. EU måste vara pådrivande för att tillföra ny energi till fredsprocessen. Bästa sättet för EU att åstadkomma detta är att ha en gemensam strategi och handlingslinje.
Egypten, som fruktar instabilitet vid sina egna gränser, har velat bidra med förslag om vapenvila och att hjälpa den palestinska myndigheten med att omstrukturera den palestinska säkerhetstjänsten. Detta måste kvartetten understödja.
USA har en nyckelroll när det gäller att stimulera förhandlingar och har tillsammans med Storbritannien ansvaret för den övergripande säkerheten i hela Mellanöstern. För EU är det viktigt att dels understödja denna process, dels också fullfölja Barcelonaprocessen, vilket syftar till frihandel med såväl Israel som Palestina och deras grannar år 2010. Palestinas möjligheter att utvecklas av egen kraft och inte fortsätta att vara beroende av understöd från omvärlden hänger till stor del på marknadstillträde till EU.
Det tidigare fria och självständiga Libanon utgör i realiteten ett syriskt lydrike. Syriens militära närvaro sedan 1976 är en de facto-ockupation, som omöjliggör Libanons suveränitet och demokratiska utveckling. Sedan Syriens ockupation ligger makten inte i händerna på folket utan landet styrs från Damaskus. Syrien styr också val av president och påverkar aktivt val till parlamentet för att säkerställa fortsatt dominans. Syrien är en diktatur, där demokrati och de mänskliga rättigheterna inte respekteras.
FN:s resolution 1559 och EU:s stöd till denna kan komma att medföra en inledning till en demokratisk utveckling mot ett fritt och självständigt Libanon om och när Syrien lämnar sin militära och politiska närvaro i landet.
Med en aktiv politik, från EU och Sverige, och ett klart stöd till FN:s resolution 1559 vill vi att Syrien skall förmås att dra tillbaka sina militära och säkerhetspolitiska styrkor från Libanon.
Vi anser att det är väsentligt att internationella valövervakare bevakar det libanesiska parlamentsvalet 2005 för att bidra till ett valresultat, som speglar det libanesiska folkets och inte Syriens vilja.
En fråga som måste få sin lösning snarast är situationen för de många palestinska flyktingar som vistas i flyktingläger i Libanon. De mänskliga, ekonomiska och sociala levnadsvillkor dessa barn, kvinnor och män tvingas leva under strider mot alla humanitära krav. Libanon har i dag inte den välfärdsnivå som landet hade när den första flyktingströmmen kom 1948 och landet får svårt att ensamt bära åtagandet att bereda dessa flyktingar en framtid i ett fritt och självständigt Libanon. De ungefär lika många palestinier, som senare vid olika tillfällen kommit från andra länder i Mellanöstern, måste kunna återvända till respektive ursprungsland, som får ansvara för deras repatriering.
Det internationella samfundet måste ekonomiskt och på andra sätt stödja Libanon och övriga berörda länder i denna process. Det finns förutsättningar att Libanon skulle kunna bli fritt från Syrien och utveckla demokrati och välstånd.
Vår uppfattning är att Sverige skulle kunna spela en mer aktiv roll, ett första steg för det borde vara att åter öppna en ambassad i Beirut.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Gunilla Carlsson i Tyresö (m) |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Karin Enström (m) |
|
Rolf Gunnarsson (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |