Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige, med en tydlig tidsgräns, bör argumentera för att Israel måste välja.
Våldet fortsätter i ökad takt. Antalet dödsoffer de senaste åren uppgår till nära 4 000, varav 1 000 är israeler och 3 000 är palestinier. Det handlar om självmordsbombare som riktar sina dåd mot försvarslösa kvinnor, män och barn i bussar och på gator, och raketattacker från helikoptrar och jaktflyg rakt in i flyktingläger som drabbar civilbefolkningen skoningslöst.
Det hopp om en självständig palestinsk stat som tidigare fanns är nu längre bort än på mycket länge. Den israeliska militären har idag i det närmaste full kontroll över Västbanken, Gaza och östra Jerusalem. Den palestinska myndighetens makt är begränsad och dessutom försvagad genom korruption.
Våldet är inte begränsat till självmordsbomber och militära strider. Ockupationspolitiken innebär att över 11 000 hem förstörts sedan 1967. Israel fortsätter att expropriera palestinskt land som blir en del av Israel. Sedan 1967 har Israel exproprierat land för bosättningar, bosättarvägar, militära installationer och naturreservat - 24 % av Västbanken, 89 % av östra Jerusalem och 25 % av Gaza.
Muren eller barriären i dess nuvarande sträckning på Västbanken beräknas ytterligare inkorporera 17 % av Västbanken och berör omkring en miljon palestinier genom att muren sträcker sig mellan bostäder och odlingar, sjukvårdsinrättningar, skolor, brunnar, släktingar etc. Enligt FN kommer 274 000 palestinier bli omringade av, eller inklämda mellan, muren och gränsen till Israel. Drygt femtio militärt kontrollerade öppningar finns i barriären som enbart är öppna begränsade tider på dagen - ofta en halvtimme på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen.
Rörelsefriheten på Västbanken är extremt begränsad med militärt bevakade vägspärrar, förstörda vägar, uppställda cementblock och jordhögar som hindrar trafik. Hundratusentals olivträd har förstörts, hundratals brunnar sprängts, 11 000 palestinska hus har förstörts sedan 1967.
Före april 2002 levde fortfarande de israeliska bosättarna i små isolerade enklaver på Västbanken, frånsett de stora bosättningarna, t.ex. runt Jerusalem. Sedan april 2002 är situationen helt omvänd. Det är numera palestinierna som lever isolerade i sina byar och städer. För varje dag försämras förutsättningarna för en sammanhängande och fungerande palestinsk stat på Västbanken och Gaza.
Ockupationspolitiken har lett till en kollaps i det palestinska samhället. På tre år har den palestinska ekonomins BNP minskat med 50 procent samtidigt som antalet fattiga har tredubblats från 650 000 till 1,9 miljoner. Andelen undernärda barn har ökat kraftigt. I Gaza lever två av tre familjer på under 15 kronor om dagen.
Den begränsade rörelsefriheten för civilbefolkningen står i direkt konflikt med den internationella humanitära rätten.
Mer än 200 bosättningar med över 400 000 bosättare finns idag på ockuperad mark. Detta står i direkt konflikt med den fjärde Genèvekonventionen som explicit förbjuder ockupationsmakt att föra över egen befolkning till ockuperad mark. Under 2003 ökade antalet bosättningar (byggnader) med 35 procent enligt Amnesty International.
29 motorvägar förbinder bosättningarna med Israel där palestinier inte tillåts resa fritt, bosättningar och vägar som byggts trots fredsavtal som talar om tillbakadragande.
Fakta på marken visar att den israeliska politiken går ut på att förstöra möjligheterna för en självständig och ekonomiskt livskraftig palestinsk stat. Det finns inga tecken på att regeringen under Sharon är intresserad av ett tillbakadragande från ockuperad mark och därmed möjliggöra en rättvis fred.
Den svenska politiken måste inrikta sig på en fred som bygger på folkrätten. Så länge ockupationen pågår måste främjande av den internationella humanitära rätten vara prioriterat.
Sverige är som konventionsstat till Genèvekonventionerna skyldigt att, i enlighet med den gemensamma artikel 1, inte bara respektera den humanitära rätten utan även sörja för att andra konventionsstater efterlever den. Israel är en sådan konventionsstat.
Israel är som ockupant skyldigt att skydda civilbefolkningen - inte bestraffa den. Människors rörelsefrihet får inte hindras, sjukvården skall respekteras och skyddas, utbildning till barn skall säkerställas och människor skall kunna bruka sin jord.
Biståndsorganisationer i området ifrågasätter i allt högre grad inriktningen på bistånd till palestinierna på ockuperad mark, Israel har nyligen begärt att få bistånd för att bygga nya palestinska vägar - enligt Israels önskemål och kartor. Man menar att Israel måste utsättas för påtryckningar att ta sitt ansvar enligt den humanitära rätten.
EU ingick 1975 ett samarbetsavtal med Israel. 1995 ersattes det med nuvarande associeringsavtal som efter ratificering av medlemsländerna trädde i kraft år 2000. Som en del av avtalet ingår ett åtagande att respektera och främja de mänskliga rättigheterna. Avtalet stipulerade tydligt att de förmånliga exportvillkoren till EU enbart omfattar varor som produceras i Israel - ej från bosättningar på ockuperad mark.
Israel och EU har också förbundit sig att samarbeta mellan tullmyndigheter om det finns frågor och tveksamma fall.
I över tio års tid har Europeiska rådet, kommissionen, parlamentet och EU-domstolen behandlat frågan om Israels brott mot avtalet.
Överträdelserna av avtalet sker på tre områden:
Israel respekterar inte grundläggande, internationellt antagna konventioner om mänskliga rättigheter eller Genèvekonventionerna, vilka utgör en grundval också för detta avtal.
Israel bryter konsekvent mot avtalets territoriella begränsningar, som innebär förbud mot export av varor från de ockuperade områdena under avtalet.
Israel bryr sig inte om vad avtalet säger om förpliktelsen för tullmyndigheterna att ömsesidigt bistå varandra för att avtalet skall följas.
Genom att EU inte suspenderar avtalet finns risken att EU till slut tvingas acceptera Israels agerande eftersom man under flera år i praktiken har tillåtit Israels tolkning av avtalet. I så fall bryter EU mot grundläggande internationell rätt och sin egen stadga.
Sverige bör med en tydlig tidsgräns tydligt argumentera för att Israel måste välja. Antingen väljer Israel att på alla punkter följa avtalet eller så bör EU suspendera avtalet.
EU har suspenderat avtal med en rad andra länder. Det har inte betecknats som sanktioner. Sanktioner har dock införts för länder som t.ex. Zimbabwe.
Att inte suspendera avtalet innebär också en signal när det gäller hur EU i praktiken prioriterar införlivandet av de mänskliga rättigheterna i EU:s avtal och traktat.
Det är därför av stor vikt att regeringen klargör att
efterlevnaden av den internationella humanitära rätten och främjanden av mänskliga rättigheter är av överordnad prioritet i relation till konflikten
Sverige offentligt kommer att begära att EU ställer tydliga villkor till Israel att följa avtalet eller att avtalet därmed bryts
om EU väljer en annan väg att Sverige verkar för ett unilateralt stopp på bosättarprodukter som kommer till Sverige
de svenska officiella relationerna till alla parter som är involverade i konflikten, må det gälla bistånd, handel eller officiellt utbyte, inte på något sätt kan stärka parternas väpnade kapacitet, ockupationen eller bosättarpolitiken.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Pär Axel Sahlberg (s) |
|
|
Barbro Hietala Nordlund (s) |
Mariann Ytterberg (s) |
|
Rezene Tesfazion (s) |
Jan Emanuel Johansson (s) |
|
Joe Frans (s) |