Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att IMF:s och Världsbankens krav på enskilda länder inte får motverka nationellt förankrade fattigdomsstrategier.
Internationella valutafonden och Världsbanken är viktiga institutioner för den globala ekonomin. Efter att ha tjänat sin uppgift väl då Europa byggdes upp efter andra världskriget kom verksamheterna att bli allt mindre lyhörda för olika länders olika behov. En ny tid kräver en allt högre medvetenhet om olika länders situation och Sverige bör vara tydligt i de perspektiv som kommer ur vår egen politik för global utveckling.
Det har t.ex. framkommit att IMF nyligen ställde krav på Kenya att avskeda 4 000 sjuksköterskor för att statens ekonomi skulle klassificeras som "sund".
Världsbanken och Valutafonden ställer allt oftare krav på demokrati och god samhällsstyrning och öppenhet i samband med långivning gentemot utvecklingsländer.
Men ser man till hur Världsbanken och Valutafonden fungerar finner man uppenbara brister inom själva institutionerna. Beslut fattas inte demokratiskt, tillsättningar av chefer sker efter maktspel mellan de stora och rika länderna, styrelsens ledamöter agerar utan öppenhet och kan därmed inte hållas ansvariga för den politik man beslutat om, öppenheten har stora brister.
Världsbanken och Valutafonden har en viktig roll att spela för att skapa en miljömässigt hållbar tillväxt och en utveckling som kan gynna fattiga befolkningsgrupper. Världsbanken och IMF styrs inte som FN av principen en nation, en röst. Istället avgörs röststyrkan av hur stor ekonomisk styrka medlemslandet har. Det krävs 15 % av rösterna för att blockera beslut i de båda institutionernas styrelser. USA:s andel av röststyrkan är mer än 15 %, vilket i praktiken ger USA vetorätt på alla beslut.
De 80 allra fattigaste länderna i världen, som alla är starkt beroende av IMF och Världsbanken, har bara 10 procent av röststyrkan, vilket ger dem små möjligheter att påverka styrelsediskussionerna i de båda institutionerna.
Många av de rika länderna, som USA, England, Tyskland, Frankrike och Japan har egen representation i styrelsen medan fattiga länder ofta buntas ihop i grupper och får företrädas av en gemensam representant. I Världsbanken och Valutafondens styrelser finns tillsammans enbart två representanter som för sammanlagt 44 fattiga länders talan.
Långivning och ekonomiska råd i samband med långivning sker bakom stängda dörrar. Varken allmänhet, parlament eller medier har tillgång till de villkor som Världsbanken och Valutafonden ger till regeringar, trots att det är beslut som påverkar miljontals människor, ofta de redan fattiga och marginaliserade.
Sverige bör verka för att IMF:s och Världsbankens krav på enskilda länder inte får motverka nationellt förankrade fattigdomsstrategier.
Fattiga människor måste fåökad insyn i den politik och de råd som Världsbanken och Valutafonden ger till fattiga länders regeringar.
Demokratiska parlament måste fåökad insyn och ta ansvar för politiken både vad gäller politiken som Världsbanken och Valutafonden förordar i fattiga länder.
Parlamentet kan också spela en större roll för att utforma politiken som styrelserepresentanter och direktörer bör föra.
Den politik och de beslut som styrelseledamöter och direktörer i Världsbanken och Valutafonden fattar måste kunna redovisas. Protokoll måste kunna offentliggöras. De ansvariga måste kunna hållas ansvariga för den politik som de för.
De beslutsformer som återspeglas i Världsbanken och Internationella valutafonden är otidsenliga.
Världsbanken och Valutafonden måste göra det till en prioriterad fråga att skapa debatt och kommunicera kring den politik som har enorm betydelse för miljontals människor. Det handlar inte om att sälja en politik utan en vilja till omprövning och ett lyssnande.
Styrelseprotokoll kan offentliggöras på nätet där det kan framgå hur de olika ledamöterna agerat och hur de röstat. Det formella konsensusbesluten bör ersättas av ett normalt röstande med majoritetsbeslut.
Verkställande direktörer bör redovisa sitt agerande för att kunna hållas ansvariga.
Världsbanken och Valutafondens chefer utses idag enbart efter uppgörelser mellan USA och EU. Det är av fundamental betydelse att organisationernas chefer tillsätts efter mer moderna rekryteringsmetoder där kvalifikationer för tjänsterna spelar en roll och där rekrytering sker efter i förväg beslutade och öppna processer.
Röstsystemet i Världsbanken och Valutafonden måste reformeras - utvecklingsländer får en kraftigare röst. Befolkningsstorlek måste få betydelse, inte bara ekonomisk styrka.
För att skapa en bättre balans i fråga om styrelseplatser bör andelen och antalet platser från utvecklingsländerna öka. Europa är överrepresenterat. Slutligen måste det vara tillåtet att ifrågasätta om varje land måste vara representerat.
Utvecklingsländer måste få bistånd i att kunna föra dialog med sina "länder" i fråga om personal och teknisk expertis. Representanter från utvecklingsländerna berörs mest av Världsbankens politik. Samtidigt är det just dessa länder som har minst resurser till personal och administration.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Pär Axel Sahlberg (s) |
|
|
Barbro Hietala Nordlund (s) |
Mariann Ytterberg (s) |
|
Rezene Tesfazion (s) |
Jan Emanuel Johansson (s) |
|
Joe Frans (s) |