Motion till riksdagen
2004/05:U297
av Nyamko Sabuni (fp)

Demokratiska republiken Kongo


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom FN:s ram arbetar för att nya förhandlingar inleds för att ombilda regeringen i Demokratiska republiken Kongo.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom FN:s ram arbetar för att upprätta en utvecklingsfond i Demokratiska republiken Kongo.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom FN:s ram arbeta för en fördubbling av FN-styrkan i Demokratiska republiken Kongo.

Motivering

Nu som på 1960-talet tvingas det populära (i brist på annat kanske) folkets parti (AFDL) att dela på makten med partier som har helt andra intressen för Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo), än vad som är bra för kongoleser. 36 år senare är lumumbister åter igen vid makten i DR Kongo. Laurent Kabila och hans partikamrater kämpade för samma parti MNC, som Lumumba. Hela världen väntar på att det ska bli val i DR Kongo 2005. Detta blir i så fall det andra demokratiska valet sedan självständigheten 1960.

I mitten av 2003 utsågs en övergångsregering. Fördelningen av ministerposter är jämn mellan de stora rebellrörelserna RCD, understödd av Rwanda, MLC som stöttats av Uganda, AFDL under Joseph Kabila och den politiska oppositionen (kommittéerna för folkmakt). Joseph Kabila sitter kvar som president, men delar makt med fyra vicepresidenter som var och en företräder de olika fraktionerna av regeringen.

Efter min resa till Kongo står det fullständigt klart för mig att den övergångsregering som nu finns i Kinshasa inte haft någon positiv betydelse i östra DR Kongo. Tvärtom har resultatet blivit att de övergrepp som tidigare begicks av rebellerna nu begås av regeringen. Vice president Ruberwa, ledare för RCD, är rwandier och har stöd av Rwanda som opererar i Kongo via honom och begår fortfarande övergrepp på det kongolesiska folket.

Nu som då finns ett stort intresse från västmakterna som från multinationella företag. Nu som dåär FN:s engagemang i Kongo svalt. I en rapport från International Rescue Committee (IRC) uppskattas att folkmordet och det blodiga kriget i Kongo sedan år 1998 krävt mellan tre miljoner och 4,7 miljoner människors liv. Denna konflikt är den blodigaste sedan andra världskriget.

Någon har räknat ut att om DR Kongo i förhållande till sin yta skulle ha lika många fredsbevarande soldater som Kosovo skulle det behövas tio miljoner soldater. DR Kongo har haft 10 000 och först nu har man beslutat om ytterligare 11 000. Det skulle behövas minst en fördubbling, dvs. 40 000 soldater.

Det kan te sig omöjligt att det kan bli val i ett land där en del av regeringen tjänar på att det förblir oroligt. Lösningen är att inom FN:s ram ombilda regeringen så att den består av enbart den kongolesiska sidan, dvs. AFDL och den politiska oppositionen.

Det kommer att krävas en hel del resurser för att bygga upp DR Kongo. Varken sjukvården, skolan, vägarna eller institutionerna fungerar. Den svenska regeringen har fattat beslutet att ge 100 miljoner kronor i bistånd till DR Kongo för år 2005. Biståndet till DR Kongo går via NGO:s. För solidaritetens vänner är dessa pengar naturligtvis en droppe i havet. Man vill inget annat än kräva mer pengar.

Sanningen är den att dessa pengar kommer att göra mer nytta för den enskilda kongolesen än om vi skulle skicka en miljard till den kongolesiska regeringen. NGO:s bör och kan inte handskas med hur stora belopp som helst. Vad Sverige däremot bör göra är att arbeta för att en utvecklingsfond, av den typ som upprättats i Sudan, också upprättas för de behov som finns i DR Kongo. Inte heller en utvecklingsfond kan förväntas hantera lika stora summor som en statsapparat, men mer pengar kan kanaliseras på det sättet. En sådan fond skulle i så fall skötas av ett FN-organ i samarbete med en nyvald regering.

Stockholm den 5 oktober 2004

Nyamko Sabuni (fp)