Sveriges stöd till demokratirörelsen i Eritrea

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka Sveriges stöd till demokratirörelsen i Eritrea.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flytta den eritreanska frågan högre upp på den politiska dagordningen inom EU och FN.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja den demokratiska processen i Eritrea.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de politiska fångarna i Eritrea omedelbart friges.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en diplomatisk bojkott av president Issaias Afewerki samt medlemmar av hans regering och andra framstående företrädare för den, som innefattar en vägran att utfärda visum, på samma sätt som skett i fallet Zimbabwe.

Motivering

Eritrea blev 1991 självständigt från Etiopien. Sedan dess har Eritrea styrts av den före detta befrielseledaren Issaias Afewerki. Eritreas historia börjar vid den italienska koloniseringen av området 1889. Italienarna ville göra området till en koloni för jordlösa italienska bönder, men blev i stället en råvarukälla för den italienska staten. Fram till 1941 styrdes området av Italien. Sedan tog Storbritannien över administrationen av Eritrea. Efter ett beslut i FN 1952 ingick Eritrea som en autonom enhet i federation med Etiopien. Den upphävdes 1962. Mellan 1961 och fram till 1991 pågick befrielsekampen. 1991 lyckades Eritrea befria sig från Etiopiens överhöghet, och 1993 hade man en folkomröstning som resulterade i att 99 procent av eritreanerna röstade för självständighet. Kort därefter erkändes Eritrea som en självständig stat av FN och omvärlden.

Efter folkomröstningen trodde man att det skulle komma en del förändringar. Arbetet med att skriva en ny konstitution startades, och det kom signaler från den provisoriska regeringen att makten skulle lämnas åt folket efter författningens godkännande. Under tiden var förhållandena med Etiopiens nya ledare relativt goda. Ett antal överenskommelser bland annat om Etiopiens tillgång till de båda eritreanska hamnarna Massawa och Assab gjordes mellan ländernas ledare.

På Eritreas sida fattades besluten av de dåvarande icke valda ledarna. Medborgarna var ännu inte med i beslutsprocessen. Man hade, och har, en så kallad nationell församling vars medlemmar handplockades av det styrande partiet. Ordföranden för församlingen är den icke folkvalda presidenten, Issaias Afewerki. Det eritreanska folket väntade och väntade på att ledarna för den segrande befrielserörelsen skulle fortsätta leda landet in i en ljusare framtid. Vad de inte visste var att Issaias Afewerki i smyg tillsammans med sina närmaste män var i färd med att stärka sin ställning inom partiet.

Många utländska bedömare menar att det blodiga gränskriget som utkämpades under 90-talet mellan Etiopien och Eritrea hjälpte Issaias att dra uppmärksamheten från den alltmer pressade situationen samt för att kunna bryta löften om tillämpandet av konstitutionen och utlysande av allmänna val. Beslutet att gå i krig mot Etiopien fattades av Issaias Afewerki samtidigt som det eritreanska folket överraskades av de hastigt försämrade relationerna mellan Etiopien och Eritrea. Landet var helt oförberett för krig. Hundratusentals ungdomar som i samband med sin värnplikt deltog i landets återuppbyggnadsprojekt omdirigerades till fronten. När kriget var som intensivast var över 10 procent av landets befolkning på 3,5 miljoner invånare i skyttegravarna. Kriget blev en katastrof, tiotusentals eritreaner dog och 1 miljon människor blev flyktingar i sitt eget land. Det innebar också en katastrof för Eritreas redan innan kriget ansträngda ekonomi.

Kriget avslöjade den eritreanska regeringens inkompetens på de flesta samhällsområden. Alltfler började ifrågasätta presidentens agerande under kriget. 15 regeringsmedlemmar och parlamentariker skrev ett öppet brev till presidenten och kritiserade det sätt på vilket han ledde landet samt krävde en utredning av händelserna som ledde till krig och en utvärdering av det senaste kriget. Detta var i maj 2001, ett år efter krigets slut. Den 18 september 2001 arresterades 11 av de 15 som skrev brevet. De andra befann sig utom räckhåll. Samma dag utfärdade regeringen utgivningsförbud mot den fria pressen.

Några dagar senare arresterades journalister och redaktörer för den fria pressen. Under samma månad förklarades den italienska ambassadören och EU:s representant i Eritrea persona non grata och utvisades. Anledningen var att han hade krävt att de arresterade regeringsmedlemmarna skulle få en rättvis behandling.

Den 18 september 2001 är den dag den eritreanska diktatorn förklarade krig mot det eritreanska folket och trotsade omvärlden genom att inte följa de diplomatiska spelreglerna. I dag är Eritrea isolerat från omvärlden politiskt och diplomatiskt. Issaias Afewerkis enda vän idag är Libyens ledare Gaddafi. EU vägrar ge utvecklingsstöd så länge det inte finns demokratiskt styre i landet. Grannländerna Sudan, Jemen och Etiopien har brutit förbindelserna med Eritrea. Tiotusentals ungdomar flyr landet och befinner sig utspridda över hela västvärlden och de angränsande länderna.

Eritrea är idag en diktaturstat. Diktatorns säkerhetsmaskineri påminner om länderna i östblocket under det kalla kriget. Nattliga besök hos dem som anses vara motståndare eller kritiker är vanliga. Folk försvinner spårlöst. Fängelserna är överfulla och det byggs nya hela tiden. Det byggs fler fängelser än skolor i dagens Eritrea. Den eritrianska regeringen har kommit till en punkt där man ser konspirationer praktiskt taget överallt. De politiska fångarna kommer från alla socialagrupper och samhällsskikt. Gamla unga, muslimer, kristna, arbetare, studenter, journalister och affärsmän; praktiskt taget ingen del av samhället har besparats från politisk förföljelse.

President Afewerki har frustrerat folkets demokratiska vilja genom sin vägran att införa författningen, och har därvid använt kriget mot den nuvarande etiopiska regeringen under Weyane, och "Weyane-hotet" som en förevändning. Genom att upphäva författningen har presidenten infört en icke öppet deklarerad militärregering. Alla de medborgerliga rättigheter som garanteras i författningen har kastats överbord, och presidenten regerar med dekret och använder ett lamslaget "parlament" som en gummistämpel för dessa dekret. Han har också avskedat Högsta Domstolens chefsdomare därför att denne påpekade otillbörlig inblandning från den verkställande makten i domstolarnas handlande.

President Afewerki har avskaffat de privata dagstidningar som hade börjat på ett lovande sätt. Han har också arresterat alla chefredaktörer och de viktigaste reportrarna. Den mest destruktiva åtgärden är att presidenten infört en "nationell tjänst" och beordrat en hel generation av eritreaner (nationens framtid) att uppehålla sig i militärläger och skyttegravar tills vidare. Det är en vanvettig åtgärd som förorsakar nationen omätliga kostnader i förslösade liv och förlorade tillfällen; hundratusentals unga människor (män och kvinnor) som kunde använda sin tid till studier och till att hjälpa sina familjer och på annat sätt delta i landets produktiva utveckling tvingas in i ett tillstånd av träldom utan möjlighet att hävda sig och blir därigenom demoraliserade. Detta ser vi som ett angrepp på landets framtid. Tusentals ungdomar har flytt till grannländer eller längre bort med stora risker för sina liv. Många har gått under i den libyska öknen eller till havs när de desperat försökt fly.

I sin desperata jakt på utländska valutor har regeringen gjort intrång i många människors privathem och konfiskerat hårdvaluta som hemförts av familjemedlemmar som bor utomlands. Regeringen har sålt offentlig jord till innehavare av skuldsedlar när dessa krävt att få sina pengar tillbaka för de skuldsedlar som utfärdades under kriget mot Etiopien 1998-2000. Den har också tvingat människor att omgående bygga hus på jorden vid vite att annars få den konfiskerad - samma jord som de erhöll i stället för sina skuldsedlars pengar! Så stor är regeringens desperation, som förvärrat dess drakoniska åtgärder och fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det finns tecken på underjordiskt motstånd inom Eritrea och att det motståndet växer sig allt starkare. Även utanför landet i länder som Sverige börjar demokratirörelser för Eritrea att arbeta för att demokrati och den demokratiska konstitution som landet har antagit skall börja tillämpas. Det eritreanska folket behöver vår hjälp. Därför vill vi att frågan skall prioriteras på den utrikespolitiska dagordningen innan det blir försent. Eritreas folk behöver hjälp. Demokrati och rättvisa skall vara en självklarhet för alla folk, även Eritreas.

Stockholm den 2 oktober 2004
Rezene Tesfazion (s)	Tone Tingsgård (s)