Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad samordning av EU-ländernas Afrikapolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av EU:s jordbrukspolitik med negativa konsekvenser för afrikanska länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad och förnyad Afrikapolitik med fokus på fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling och korruptionsbekämpning.
Det finns många starka bilder som förmedlas från det pågående tragedin i Darfurområdet i Sudan som gjort stark intryck på mig. Det är en bild på ett utmärglat tiggande barn med stora ögon och en skål i handen som kontrasteras mot en välmående hjälparbetare. Dessa bilder är dels en representation av verkligheten så som det ser ut, dels en agitativbild för att uppbåda stöd för biståndspolitiken. Bilden skulle också kunna representera det vita Europas förhållningssätt till det svarta Afrika.
Europa vill se Afrika som hopplöst, hjälplöst och tiggande. Det kraftlösa barnet kan representera det kraftlösa Afrika. Bilden av hjälplösa offer kontrasteras sedan mot tanken på oss européer som hjälpande hjältar. På så sätt får man människor att först känna skuldkänslor och därefter ge bidrag. Därigenom har man dövat sitt samvete och känner att man "har gjort sitt".
Men detta sätt att döva vårt samvete bygger på ett förlegat tankesätt. För det handlar inte om det hjälplösa barnet. Det handlar om oss själva. Europas Afrikapolitik handlar således inte om Afrika, utan mera om Europa och europeiska föreställningar.
Det råder ingen tvekan om att Afrika är fattigt och i behov av hjälp. Inte heller är det fel att skapa en realistisk bild av verkligheten för att människor ska komma till insikt. Men för alltför många är Afrika hotfullt, gåtfullt och mörkt. Det är som om Afrika inte riktigt finns med i det nutida sammanhanget. Det finns bara till som idé för att ge en kontrast till Europa.
Det bor mer än 800 miljoner människor i Afrika; en sjundedel av jordens befolkning. Nästan alla afrikanska länder har varit kolonier fram till 1950-talet. Slaveri, apartheid, kolonialism och krig har varit Afrikas verklighet. Korruption, kalla kriget och instabilitet har varit Afrikas verklighet. Sjukdom, svält och katastrofer är Afrikas verklighet.
Många militära konflikter om territorier och gränser under Afrikas moderna historia har berott på de gränser från kolonial tid som dragits över Afrika. Förutom stormakternas globala, strategiska ställningstaganden motiverades ofta interventionerna i Afrika av tanken på kontinentens rika råvarutillgångar såsom diamanter och metaller, till exempel uran och koppar. Det är detta historiska och komplexa sammanhang som Europas Afrikapolitik fortfarande bygger på.
Det är helt klart att det brister i identifikationen mellan Europas och Afrikas folk. Samtidigt som man bygger murar i den spanska-marockanska gränsstaden Ceuta för att förhindra flyktingar från Afrika att ta sig till Europa, är EU:s Afrikapolitik en av de mest ambitiösa i världen. Förhållandet kan inte beskrivas på annat sätt än ambivalent.
EU är av historiska och geografiska skäl Afrikas viktigaste partner. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har bidragit till bättre konflikthantering i Afrika.
EU har också givit starkt politiskt och ekonomiskt stöd till bildandet av Afrikanska Unionen.
Det handlar vidare om politisk dialog som stöd till demokratiska processer och handel som stöd för ekonomisk utveckling. EU:s stöd till forskning kring malaria, hiv/aids och TBC kan inte heller underskattas.
EU-samarbetet är bra för Afrika, men det kan och måste bli bättre. EU:s biståndsdialog med afrikanska länder måste t.ex. samordnas och effektiviseras. Dessa repetitiva förhandlingar från EU-länderna är tidsödande, resurkrävande och ineffektivt. Det finns andra områden som EU-politiken skulle kunna förbättra.
Ta till exempel EU:s engagemang i världshandeln. Där tvingas de fattiga länderna i Afrika att privatisera vatten och andra offentliga nyttigheter samt att genomföra långtgående liberaliseringar som kan komma att fåödesdigra konsekvenser.
Europas jordbrukspolitik har direkt negativa konsekvenser för Afrikas utveckling. Det handlar om dumpning av jordbruksprodukter och om handelshinder som missgynnar många afrikanska länder.
Det är mycket viktigt att EU:s Afrikapolitik fokuseras än mer på fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, stöd till afrikanska och, i vårt fall svenska civila organisationer. Stöd till ett intensifierat arbete mot korruption är avgörande.
Grundproblemet är bristen på identifikation och bristen på insikt om att vi i Europa måste ta ett helhetsansvar för vår politik. EU:s Afrikapolitik vilar inte på en balanserad jämställd nivå, men den politiska viljan finns att nå dit. Jag både vill och tror att det är möjligt.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Joe Frans (s) |
Pär Axel Sahlberg (s) |