Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av bindande regelverk för transnationella företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka pådrivande internationellt och genom EU för att inom FN utarbeta ett internationellt bindande regelverk för transnationella företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att driva på arbete med de s.k. Human rights norms of business.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av på vilket sätt Exportkreditnämndens och Svensk Exportkredits kredit- och garantigivning skulle kunna användas som ett verktyg för att förmå svenska företag att leva upp till, och ge förslag på vidareutveckling av, uppförandekoder.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mänskliga rättigheter enligt FN-konventionerna redan i dag bör betraktas som gällande för företag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pengar som förvaltas av staten eller till staten knutna organisationer bör anta en policy för etiska investeringar med Sjunde AP-fondens etiska investeringsregler som förebild.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även andra intressenter än fack och näringsliv bör bjudas in att delta i Nationella kontaktpunkten, vilken har till uppgift att följa upp anmälningar under OECD:s riktlinjer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten själv bör börja agera som en ansvarsfull konsument genom att utveckla policy för socialt ansvarstagande upphandling.2
Riksdagen begär att riksdagsstyrelsen antar som målsättning att upphandla i första hand rättvisemärkta varor till förvaltning, matsalar och cafeterior i riksdagen.3
1 Yrkande 4 hänvisat till NU.
2 Yrkandena 6 och 8 hänvisade till FiU.
3 Yrkande 9 hänvisat till KU.
I dagens globaliserade värld får stora transnationella företag alltmer makt. FN uppskattar att stora företag utgör 51 av världens 100 största ekonomiska enheter. Demokratiska institutioner riskerar att i jämförelse med dessa bolag få allt mindre att säga till om. Företagen kan spela ut olika länder och deras regeringar mot varandra, i jakt på mest förmånliga villkor.
Ett annat problem är att många företag använder dubbla standarder, t.ex. en hög säkerhetsstandard på oljeledningar i rika länder och sämre standard i fattiga länder, vilket får förödande konsekvenser varje gång en olycka sker. Multinationella företag har vid alltför många tillfällen gjort sig skyldiga till omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna och internationella miljökonventioner. Exempel på det är olyckan i Bhopal i Indien 1984 som än idag leder till att det föds missbildade människor där. Eller oljebolaget Shells omfattande förstörelse och förgiftning av mark, vatten och luft i Nigeria. I båda dessa fall har de som lidit skada ännu inte fått upprättelse eller kompensation, vilket med all tydlighet visar på vilka problem och vilket behov av reglering som finns.
I många länder är möjligheten att hålla transnationella företag ansvariga för brott idag svårt - för att inte säga ofta omöjligt - och skälen till det är flera. Begränsningar i lagen och brist på finansiella resurser för att driva rättsprocesser omintetgör möjligheten att utkräva ansvar på en nationell nivå i många länder. I länder där transnationella företag representerar en betydelsefull källa för investeringar kan regeringar känna sig tveksamma till att äventyra välbehövliga intäkter genom att driva igenom förbättrade regelverk för sociala rättigheter och miljöhänsyn.
Ett transnationellt företag har fördelen av att vara en juridisk person, vilket innebär att det traditionellt sett inte ses som omfattat av internationell rätt. Internationell rätt gäller generellt bara stater och inte juridiska personer. Företagens struktur med spridning i flera länder gör det samtidigt svårt att utkräva ansvar med ett nationellt rättssystem.
En tydlig förskjutning håller dock på att äga rum. Till exempel finns det redan idag exempel påinternationella konventioner där privatpersoner eller juridiska personer hålls direktansvariga under internationell rätt. Inom havsrätten finns således ett system där redare har ett direkt skadeståndsansvar under internationell rätt och i den nya internationella brottmålsdomstolen ICC kan privatpersoner dömas under internationella rättsklausuler.
Det finns också exempel på nationell lagstiftning med s k extraterritoriell jurisdiktion. Ett exempel är den 200 år gamla ACTA-lagstiftningen under vilken amerikanska domstolar idag prövar MR-brott som begåtts av amerikanska företag utomlands.
Det finns också tydliga tecken på att den internationella sedvanerätten håller på att omtolkas. Ett stort forskarlag med internationella MR-jurister menar i rapporten Beyond Voluntarism: Human rights and the developing international legal obligations of companies 1 att folkrätten håller på att omtolkas. I deklarationen om de mänskliga rättigheterna nämns i preambeln att "all organs of society" har ett ansvar för upprätthållandet av mänskliga rättigheter. Detta bör i dagens kontext tolkas som att företag har ett sådant ansvar och att det ansvaret är större ju större företaget är.
Viktigast är kanske OECD:s riktlinjer, enligt vilka företag bl.a. skall bidra till ekonomisk, social och miljömässig utveckling i syfte att uppnå en hållbar utveckling, respektera de mänskliga rättigheterna för de individer som påverkas av deras verksamhet i linje med värdregeringens internationella skyldigheter och åtaganden samt uppmuntra affärspartners, inklusive leverantörer och underleverantörer, att tillämpa principer för bedrivande av verksamhet som är förenlig med riktlinjerna.
I en tid då ekonomin och marknaderna i allt större utsträckning blivit globala är det viktigt att politiken används som ett instrument för att skapa globala regler. Det finns redan idag en rad internationella överenskommelser om miljö och om mänskliga rättigheter. Ansvaret för att dessa följs bör helt enkelt inte bara åligga staterna utan också storföretagen. Det är därför viktigt att det utvecklas multilaterala verktyg för detta ändamål så att detta fält inte bara lämnas över till internationell civilrätt och kontraktsrätt.
Insikten om svårigheten att hålla företag ansvariga för deras handlingar endast genom nationella regleringar har lett till olika slags initiativ. Den svenska regeringen har valt att driva det man kallar Globalt Ansvar, Swedish Social Compact (SSC), som en kopia av FN:s program Global Compact. Initiativet syftar till att få svenska företag att agera "ambassadörer" för mänskliga rättigheter och en god miljö. Det är självklart positivt om regeringens initiativ leder till positiva resultat inom olika företag. Risken är dock att initiativet inte kommer att omfattas just av de bolag som är riktigt kritiserade för sin verksamhet och att SSC blir ett PR-instrument för somliga mer ambitiösa svenska företag. Alla företag måste kunna hållas ansvariga för hela sin verksamhet, och då kan regeringen och det internationella samfundet inte bara ägna sig åt de som redan är "bäst i klassen".
Det kommer också tyvärr ständigt fram nya exempel på att frivilliga initiativ, som dessa och även OECD:s riktlinjer inte är tillräckliga för att komma till rätta med företag som agerar oansvarigt. Ett tydligt svenskt exempel, som SVT:s undersökande reportage "Uppdrag Granskning" uppmärksammade i början av 2003, är Sandviks och Atlas Copcos agerande i Ghana, där man har ett samarbete med ett lokalt gruvbolag. Konsekvenserna av deras guldutvinning har drabbat runt 10 000 människor. Vattnet är inte längre drickbart, människor som opponerar sig mot gruvdriften förföljs och mördas. Enligt Swedwatch har de svenska företagen ca 30 anställda på plats.
Företagen har även enligt OECD riktlinjerna att samla in adekvat och lämplig information beträffande de miljömässiga, hälso- och säkerhetsbetingade följderna av sin verksamhet. Miljöförbundet Jordens Vänner och Attac anmälde företagen Sandvik och Atlas Copco till den s k Nationella kontaktpunkten, för att man i Ghana brutit mot OECD:s riktlinjer men de lade ned anmälan mot företagen.
Bristen på internationellt bindande regler för företagen har gjort att användningen av sådana här frivilliga uppförandekoder ökat snabbt. Uppförandekoder är dokument som anger vilka principer som ska gälla för företagens verksamhet (exempelvis anställdas arbetsvillkor och hälso- och säkerhetsaspekter). Uppförandekoderna har blivit redskap för företagen för att visa att sociala och miljömässiga krav uppfylls både i den egna verksamheten och i underleverantörernas verksamhet. Problemet med dessa koder är dock att de inte är lagligt bindande utan endast är frivilliga åtaganden, således finns inga påföljder att utkräva. Ofta är koderna också mycket vaga och saknar konkreta metoder och mål att arbeta mot. Inte sällan är koderna helt okända bland de underleverantörer där tillverkningen faktiskt sker liksom bland arbetarna. Eftersom alltfler företag lägger ut tillverkning till underleverantörer blir kedjan svår att kontrollera och granska i förhållande till företagens uppförandekoder.
Koderna utvecklas och antas av enskilda företag eller företagarorganisationer och ibland i samarbete med fackliga organisationer och mellanstatliga organisationer. Så har t ex FN-organet ILO utarbetat en så kallad Code of practice för cirka tjugo branscher. Även FN:s jordbruksorganisation FAO och världshälsoorganisation WHO har tagit fram riktlinjer som berör enskilda företags distribution och marknadsföring av enskilda varor.
Ett stort problem med uppförandekoderna är att de alltför många gånger använts mer för marknadsföring och goodwill än som reella sätt att förbättra för de anställda eller kunderna eller närsamhället. Det är först när uppförandekoder har omvandlats till bindande regler - med möjligheter till sanktioner om reglerna bryts - som de har lett till de eftersträvade resultaten.
Följande exempel är hämtade från Amnestys grupp som jobbar med företag och mänskliga rättigheter ( www.amnesty.se ) och visar med allt tydlighet de problem som kan uppstå.
Risk för kränkning av rätten att organisera sig/Iran
Två fordonstillverkare har underleverantörer i Iran som monterar packsatser för den inhemska marknaden. Företagen stödjer OECD:s riktlinjer samt FN:s etiska principer och anser att underleverantörerna omfattas av samma värderingar. I Iran är dock yttrandefriheten och rätten att organisera sig fackligt mycket begränsad.
Samröre med militära grupper och regimer/Sudan
Ett oljebolag har genom sin verksamhet i södra Sudan stöttat regimen under det 20 år långa inbördeskriget. Den sudanesiska regeringen har använt ca 60 procent av inkomsterna från oljeindustrin för att köpa vapen samt bygga en inhemsk vapenindustri. Befolkningen har tvingats lämna sina hemtrakter.
Kränkning av yttrandefriheten och rätten att fritt söka information/USA
Tre stora nordamerikanska mjukvaruföretag anklagas för att sälja teknik som möjliggör censur av Internet och dels övervakning av hur politiska dissidenter använder Internet och mobiltelefoner. Tillverkarna tillbakavisar anklagelserna och hävdar att IT-teknologin underlättar möjligheterna till kommunikation.
Omänskliga och förnedrande arbetsförhållanden/Sydost Asien
Höga kostnader och miljöhänsyn i västvärlden leder till att rederier låter fraktfartyg som har tagits ur trafik nedmonteras i t.ex. Bangladesh, Kina, Indien, Pakistan och Vietnam. Enligt rapporter från ILO sker nedmonteringen under farliga arbetsförhållanden utan hälso- eller säkerhetsföreskrifter samt med brister i föreningsfriheten, allt med rederiernas tillåtelse.
Kränkning av bl a rätten till fysisk integritet genom övergrepp mot lokalbefolkning/Colombia
Ett brittiskt företag som tillverkar vapensystem har ett helägt dotterbolag i Colombia som av MR-organisationer har anklagats för övergrepp mot medborgarna sedan 1990-talet. Dotterbolaget slöt ett avtal med ett brittiskt oljebolag om att utföra säkerhetsåtgärder i landet. Kontraktet rörde förhörsteknik, spioneri och undersökningar av privatpersoner samt att agera som polis.
Tvångsarbete och slaveri/Kongo
Företag i Kongo, Tyskland, Belgien och USA köper mineralen Coltan och säljer den vidare till bl.a. mineralförädlare, mikrochiptillverkare och andra företag inom IT-industrin. Coltan bryts framförallt i Kongo och utvinningen sker under korrumperade former med förslavning av lokalbefolkning från olika länder. Även våld från militära grupper är vanligt.
Tvångsförflyttning/Brasilien
Råvaruindustrin behöver ofta flytta den lokala befolkningen för att bedriva sin verksamhet, vilket ofta genomförs i partnerskap med andra företag eller stater. Minoritetsgrupper har dock särskild rätt till skydd och ersättning och måste tillfrågas innan marken utnyttjas. Efter dammbyggen i Brasilien har 350 demonstranter startat en rättstvist mot ett energibolag för att inte ha löst ersättningsfrågan.
Grundläggande för en hållbar utveckling är att samhället har slagit fast fungerande institutioner för hur olika aktörer får, eller inte får, agera. I dag finns många fungerande institutioner både nationellt och globalt. Dock finns det inga institutioner som reglerar företagens verksamhet på ett globalt plan. Diskussioner om att införa detta har under lång tid förts inom FN:s konferens för transnationella företag. Parterna avbröt emellertid förhandlingarna eftersom många av de rika länderna kraftigt motsatte sig att "deras" företag skulle åläggas regleringar. Efter FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio 1992 åtog sig de transnationella företagen att frivilligt, bland annat genom uppförandekoder, verka för en hållbar utveckling. Tolv år efter kan vi konstatera de frivilliga åtagandena knappast lett till en hållbar utveckling och att det nu är tid för en internationell konvention om de transnationella företagens ansvar.
Mot bakgrund av de problem som finns med att hålla transnationella företag ansvariga för sina handlingar såär det nödvändigt att det tas nya initiativ för bindande regler för transnationella företag. Sverige borde föregå med gott exempel och verka pådrivande internationellt och genom EU för att inom FN utarbeta sådana.
Det förslag som redan idag finns, de s k Human rights norms for business, utvecklat i den s k Subcommission on the promotion and protection of Human rights, bör den svenska regeringen ställa sig bakom. Förslaget, som visserligen inte är perfekt, är just nu ute på remiss och regeringen bör agera kraftfullt för att FN ska gå vidare med det. Det arbete som lagts ned i att ta fram dessa normer bör tas tillvara och normerna bör vara utgångspunkt för vidare nationell och internationell diskussion. Sverige skulle till exempel kunna ta initiativ till en större internationell konferens där dessa normer lyfts upp och diskuteras.
Internationella regler för företag, där de kan hållas ansvariga i en internationell domstol, kommer att utvecklas. Men det kommer att ta tid och under tiden är det viktigt att stärka andra initiativ på området både enligt det som ovan beskrivits och med andra åtgärder. En verkningsfull sådan vore att förändra reglerna för offentlig kredit- och garantigivning från Exportkreditnämnden och Svensk Exportkredit. De ska enbart kunna accepteras för bolag som lever upp till en rad grundläggande regler för exempelvis arbetsrätt, miljö och mänskliga rättigheter. Detta skall ges regeringen till känna.
Vidare är det idag endast fackförbund och näringsliv som deltar i Nationella kontaktpunkten, den organisation som ska följa upp anmälningar mot företag för brott mot OECD:s riktlinjer. Även andra intressenter som t.ex. organisationerna och nätverken i Fairtrade Center, Swedwatch, Kampanjen rena kläder, etc bör bjudas in att delta i arbetet under Nationella kontaktpunkten. Så sker redan i andra länder och Sverige bör inte ligga efter.
För det tredje bör de pengar som förvaltas av staten underkastas policys för etiska investeringar. Sjunde AP-fondens investeringspolicy är ett utmärkt exempel som fler statliga myndigheter och organisationer bör kunna ta efter.
För det fjärde bör staten, myndigheterna och de statligt ägda bolagen ges i uppdrag att själva agera som ansvarsfulla konsumenter och etiska föregångare. Om vi ska kunna ställa krav på företagen måste vi också själva som offentlighet agera ansvarfullt och se till att det vi köper producerats på ett acceptabelt sätt. Den policy som Försvarets materielverk (FMV) utvecklat bör i det sammanhanget kunna fungera som inspiration.
Slutligen bör riksdagen själv besluta om att köpa in rättvisemärkta varor och främst det lättillgängliga rättvisemärkta kaffet eller i övrigt varor som lever upp till "Rättvisemärkts" kriterier. Genom att köpa in rättvisemärkta varor till riksdagens matsalar, cafeterior och förvaltning visar vi själva vägen mot en hållbarare värld.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Lotta Hedström (mp) |
|
|
Jan Lindholm (mp) |
Ulf Holm (mp) |
| [1] |
Rapporten i sin helhet går att ladda ned från http://www.ichrp.org/ |