Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige fortsättningsvis verkar för, både i dialogen mellan Sverige och Kina samt i EU:s dialog med Kina, att de mänskliga rättigheterna i Kina respekteras fullt ut också för minoriteterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i sina utrikespolitiska kontakter kräver att Kinas många miljoner troende får möjlighet att samlas fritt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i sina utrikespolitiska kontakter på alla sätt verkar för att Rebiya Kadeer släpps ut från fängelset.
Händelseutvecklingen i Xinjiang i nordvästra Kina de senaste åren föranleder oro. Den kinesiska regeringen utsätter en av landets minoriteter, uigurerna, för ett omfattande och systematiskt förtryck. Denna minoritet i Kina är lika stor som Sveriges befolkning. Om detta står att läsa i rapporter utgivna av Amnesty International (Gross violations of human rights in the Xinjiang Uighur Autonomous Region, ASA 17/18/99, 1999).
Rebiya Kadeer är mamma till 10 barn. Hon var en framgångsrik uigurisk affärskvinna men har blivit dömd till åtta års fängelse för att hon skickat "statshemligheter" till sin make som är flykting utomlands. "Statshemligheterna" var offentliga kinesiska tidningar. Rebiya Kadeer var delegat vid FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995 och har startat en organisation för att hjälpa uiguriska kvinnor att starta egna företag. Rebiya Kadeer var ledamot i Xinjiangs autonoma regions politiska konsultativa konferens 1993 till 1998. (S.CON.RES 81 Resolution i amerikanska senaten 10 februari 2000, Amnesty Internationals rapport ASA 17/10/00). På en fråga i riksdagen (1999/2000:1021) svarade Anna Lindh skriftligt och hon lovade: "Med den kinesiska regeringen kommer vi att fortsätta att ta upp frågor om utsatta folkgruppers ställning i Kina." Det är därför av stor vikt att utrikesminister Laila Freivalds sätter sig in i Rebiya Kadeers fall samt vädjar för hennes frigivning.
"Den kinesiska samvetsfången Rebiya Kadeer har tilldelats årets Raftopris, ett norskt människorättspris. Den 58-åriga kvinnan får priset för sin roll i folkslaget uigurernas kamp för grundläggande mänskliga rättigheter. Hon har länge utmärkt sig i kampen mot social och ekonomisk marginalisering och 1997 startade hon föreningen Tusen mödrars rörelse för att främja kvinnors mänskliga rättigheter och ekonomisk frihet.
Raftostiftelsen vill med det här priset rikta en kraftig uppmaning till Kina om att föra en politik som respekterar medborgerliga, ekonomiska och kulturella rättigheter för uigurerna och andra minoriteter i Kina, sade stiftelsen ordförande Arne Liljedahl Lynngård. Kadeer dömdes i mars 2000 till åtta års fängelse för att ha kritiserat kinesiska myndigheters förtryck av den turkspråkiga och till största delen muslimska minoriteten" (TT - NTB, Tidningen Dagen 24 september 2004).
Kommer Rebiya Kadeer att släppas fri från fängelset så att hon kan motta sitt välförtjänta människorättspris i Norge den 7 november 2004? Eller behövs det ett Nobels fredspris till Rebiya Kadeer för att hon ska få sin frihet åter?
Amnesty vädjar i rapporten (ASA 17/010/2002) till bl.a. Pakistan och de centralasiatiska grannländerna att inte skicka tillbaka uiguriska flyktingar till Kina. Uigurerna saknar ett eget land men de bör inte sakna fristad om de behöver fly.
Kan Sverige acceptera att en svensk UNHCR-flykting utlämnas och fängslas i det land han redan flytt ifrån?
Muhammed Tohti Metrozi flydde från Xinjiang i nordvästra Kina för att söka skydd i Pakistan. Han blev accepterad som flykting av UNHCR och väntade på förflyttning till Sverige när han i juli 2003 mötte pakistanska regeringstjänstemän; har inte hörts av sedan dess. Enligt uppgift har Muhammed Tohti med tvång blivit tillbakasänd till Kina, där han blev fängslad. Enligt vissa källor anklagades han för att ha ansökt om flyktingstatus och för att han hjälpt uiguriska flyktingar i Pakistan. Muhammeds fall är typiskt för flera uigurer som har blivit tillbakaskickade med tvång till Kina från grannländerna under de senaste åren. Detta är bara ett av alla de otaliga fall som finns om hur uiguriska flyktingar behandlas.
Mer än 50 uigurer har dömts till döden under de första åtta månaderna detta året i Xinjiang Uighur Autonomous Region (XUAR) i nordvästra Kina. De riskerar att bli avrättade när som helst. Enligt en rapport från Reuters nyhetsbyrå den 13 september 2004 sade sekreteraren för det regionala kommunistpartiet, Wang Lequan, till besökande journalister att ingen av de dömda ännu hade blivit avrättad. Den svenska regeringen bör i sina kontakter med de kinesiska myndigheterna skyndsamt verka för att dödsstraffen blir upphävda och att de 50 uigurernas namn blir offentliga och deras säkerhet omedelbart garanteras. Myndigheterna bör kontrollera deras rättegångar, frige dem eller ställa dem inför rätta i överensstämmelse med rättvis internationell standard. Sverige bör verka för att Kina avskaffar dödsstraffet. (ASA 17/046/2004)
I artikeln "De gjorde Sverige till en del av världen" i Göteborgsposten lördagen den 20 september 2003 berättar Thomas Hammarberg, tidigare rådgivare åt Anna Lindh i frågor om humanitär rätt. "Framför allt var det mänskliga rättigheter som blev Anna Lindhs paradfråga fast själv ville hon inte se det som en särskild fråga. I stället genomdrev hon att UD skulle låta denna dimension genomsyra allt arbete. Det var kontroversiellt, skulle verkligen handelsrelationerna få störas av diskussioner om avrättade dissidenter i Kina? Men arbetssättet etablerades och Anna Lindh gick vidare till att försöka påverka EU i samma riktning. Under Sveriges ordförandeskap var det en fråga hon arbetade med. Vid det informella utrikesministermötet i Nyköping, till exempel, sa hon till EU-kommissionären Chris Patten att han inte fick komma om han inte hade med sig ett papper på hur mänskliga rättigheter skulle integreras i hela det kommande arbetet. Hon pressade alla att göra sin hemläxa. På så sätt europeiserades det hon själv drivit igenom här hemma, berättar Thomas Hammarberg."
Vi känner tacksamhet för vad Anna Lindh gjorde inom området mänskliga rättigheter och vi vädjar till den nya svenska utrikesministern att förvalta detta arv väl. Historieböckerna kommer att bedöma de nuvarande kinesiska ledarna i efterhand. Om det skrivs om grymma härskare eller om kinesiska ledare som behandlar minoriteterna väl, det kan de kinesiska ledarna själva påverka nu genom sina handlingar, men vi tror att även vi kan påverka dem genom den svenska utrikespolitiken.
Kristna både inom och utanför den registrerade kyrkan (tre-själv-rörelsen) får ofta kämpa mot myndigheternas godtycke och bestraffningar. Fortfarande är många av de Vatikantrogna katolska biskoparna i Kina antingen i husarrest eller i fängelse.
Fler än 100 ledare för husförsamlingarna blev arresterade i Xinjiang den 12 juli 2004 (www.chinaaid.org). De flesta har blivit släppta, men varför man arresterar troende från husförsamlingarna som samlas till några dagars utbildning är obegripligt, i alla fall om man säger sig ha religionsfrihet. Det liknar ofrihet och förtryck.
Registrerade pastorer trakasseras också regelbundet då de lämnat de ramar som myndigheterna fastställt. Nu borde det vara dags för verklig religionsfrihet i Kina. Bort med "konventikelplakatet". Vi lever ju inte på 1800-talet längre! Den svenska regeringen som känner till vad de svenska folkrörelserna har bidragit med när Sverige gick från Fattig-Sverige till ett demokratiskt land bör kunna inge den kinesiska regeringen trygghet och framtidstro så att de vågar ge de troende full frihet att samlas.
|
Stockholm den 21 november 2004 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
|
|
Anita Sidén (m) |
Erling Bager (fp) |
|
Birgitta Carlsson (c) |