Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och andra internationella forum skall fästa uppmärksamheten på det kinesiska rättssystemets brist på självständighet i förhållande till statsorganen och partiapparaten och peka på de följder dessa brister får för den enskilde individen/medborgaren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN skall kräva en samlad rapport om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Kina och att den framläggs på ett sådant sätt att Kina tvingas gå i svaromål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och i andra internationella forum skall kräva att Kina följer de konventioner man själv anslutit sig till och tillämpar de mänskliga rättigheterna när det gäller yttrande-, tanke- och organisationsfrihet samt att dessa rättigheter även skall omfatta en rörelse som falungong.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och andra internationella forum skall kräva att Kina följer de konventioner som man själv anslutit sig till och i praktiken tillämpar de mänskliga rättigheterna när det gäller yttrande-, tanke- och organisationsfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige med kraft verkar för att förföljelserna i Kina mot falungong-utövare upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och andra internationella forum med kraft verkar för att dödsstraffet avskaffas i Kina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN, EU och andra internationella forum kraftfullt verkar för att Kina i praktiken tillämpar demokratiska fri- och rättigheter, vilket ökar betingelserna för en stärkt rättssäkerhet i landet.
Kinas väg mot ekonomisk och politisk modernisering efter 1949 har varit slingrande och strapatsrik. Politiken under "det stora språnget framåt" misslyckades och kostade cirka 30 miljoner människor livet, kulturrevolutionen innebar ett samhälle i konvulsioner. Framsteg har dock gjorts på en rad områden. Efter 1949 då Folkrepubliken Kina utropades minskade brottsligheten, narkotikamissbruket, prostitutionen minskade drastiskt och inflationen hejdades. Kvinnor och män blev mer jämlika än tidigare. Barnens situation förbättrades - skolundervisning organiserades.
Men det var ett jätterike som skulle moderniseras och ett jätterike med en flertusenårig historia med ett väldigt tungt ideologiskt och kulturellt gods.
I den nya folkrepubliken blev det segrande kommunistiska partiet det enda tillåtna politiska partiet. Det kommunistiska partiet har sedan haft den politiska makten i Kina fram till i dag. Stat och parti ingick ett symbiotiskt förhållande och organisationsfriheten knäsattes.
Tvåår efter Mao Zedongs död 1978 förändrades den politiska kursen i Kina. Efter kulturrevolutionen som inneburit politisk och ekonomisk oreda hade den ekonomiska utvecklingen åsidosatts. Kinas nya ledare, Deng Xiaoping, betonade att det gällde att få fart på ekonomin. Under kulturrevolutionen hade det betonats att det gällde att vara "röd och expert". Nu gällde det att i första hand vara expert och i andra hand röd. Folkkommunerna upplöstes och jorden delades upp bland bönderna. Jordbruksproduktionen ökade snabbt. Inom servicesektorn tilläts privata företag. Efterfrågan skulle styra industriföretagens produktion. Ett antal frizoner öppnades, där utländska företag kunde göra investeringar.
Det kommunistiska partiet förblev dock det enda tillåtna politiska partiet. Det ekonomiska systemet genomgick en genomgripande förändring medan det politiska förblev oförändrat. Detta medförde kraftiga spänningar i det kinesiska samhället.
Dessa spänningar gav upphov till tragedin på Himmelska fridens torg i juni 1989.
Detta visar att Kina hade ett politiskt system och en politisk ledning som när det kom till kritan inte klarade av att hantera de förändringar som den ekonomiska utvecklingen medfört.
Det spänningsförhållande som resulterade i krossandet av demokratirörelsen på Himmelska fridens torg finns fortfarande kvar. Att regimen kunnat bemästra situationen beror sannolikt på två saker. Många har fått förbättrade levnadsvillkor, bättre bostadsvillkor. Samtidigt har nomenklaturan inom stat och parti skaffat sig allt mer omfattande privilegier. Klyftorna i samhället ökar trots att flera fått en högre levnadsstandard. Bristande jämlikhet har blivit ett nytt problem. Den andra orsaken till att regimen inte förändrats på något genomgripande sätt är det politiska förtrycket och regimens brott mot mänskliga rättigheter.
De snabba ekonomiska förändringarna har medfört större möjligheter för människor att sko sig på ett otillbörligt sätt och skaffa sig stora förmögenheter. Detta i kombination med partiets maktmonopol och partiets kontroll över massmedia har lett till en växande korruption.
Ett flertusenårigt kulturarv med dess tankevanor och mentaliteter är inget som försvinner över natt, en generation eller ens genom en revolution, inte ens om revolutionen består i ett långt utdraget folkkrig.
I det konfucianska arvet ingår föreställningen att individen är underordnad ett kollektiv. Kollektivet kan vara familjen, släkten, byn - eller staten. Det sistnämnda är en tankefigur som stämmer överens med en typ av kommunistiska föreställningar av traditionalistisk typ. Med en sådan utgångspunkt blir mänskliga rättigheter något som kan ges låg prioritet, eftersom de är kopplade till individen.
Att det konfucianska arvet är seglivat i Kina framgår av att kulturrevolutionen under mer än tio år riktade sitt tunga ideologiska artilleri mot det och misslyckades.
Detta synsätt som ideologiskt och kulturellt arv i kombination med en stat där det bara finns ett parti innebär ännu sämre betingelser när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. När sedan den styrande maktapparaten anfäktas av korruption blir rättssäkerheten ännu omöjligare att upprätthålla. Flera framstående Kinakännare som särskilt studerat rättssäkerheten har funnit att den försämrats under de senaste 15 åren. Rättegångarna ser till det yttre ut som rättegångar på andra platser i världen, men det är inte domaren i rättssalen utan en kommitté i ett angränsande rum som dömer, och gör det summariskt utifrån politiska utgångspunkter.
I Kinas författning står det att domstolsväsendet är självständigt och avskilt från staten. Men texten i författningen stämmer inte överens med verkligheten.
Sverige bör i FN och andra internationella fora fästa uppmärksamhet på det kinesiska rättssystemets brist på självständighet i förhållande till statsorganen och partiapparaten och peka på de följder dessa brister får för den enskilde individen/medborgaren.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Mediernas små eller obefintliga möjligheter att granska och kontrollera maktapparaten, och andra brister när det gäller demokratiska fri- och rättigheter, får en förödande inverkan på respekten för mänskliga rättigheter. Därom kan åtskilliga tortyroffer vittna, många av dem tillhörande falungong-rörelsen. Vad FN:s arbetsgrupp för godtyckliga frihetsberövanden, FN:s arbetsgrupp om påtvingade eller ofrivilliga försvinnanden, FN:s specielle rapportör i tortyrfrågor, FN:s specielle rapportör om utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar, FN:s specielle rapportör om våld mot kvinnor, FN:s generalsekreterares specielle representant i människorättsförsvarares situation, FN:s rapportör i yttrandefrihetsfrågor, FN:s specielle rapportör om domares och advokaters oberoende, och FN:s specielle rapportör i religionsfrihetsfrågor, har att förtälja om förhållandena i Kina är en omfattande och djupt beklämmande läsning. Särskilt beklämmande är att ta del av är den korta förteckning över tortyrmetoder som används som Falun Gong Human Rights Working Group gav ut i mars 2003. Det är säkerligen metoder som inte bara drabbar falungong-anhängare utan även andra.
Sverige bör i FN kräva en samlad rapport om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Kina och att den framläggs på ett sådant sätt att Kina tvingas gå i svaromål.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör i FN och i andra internationella fora kräva att Kina följer de konventioner man själv anslutit sig till och tillämpar de mänskliga rättigheterna när det gäller yttrande-, tanke- och organisationsfrihet.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör kraftfullt verka för att förföljelserna mot falungong upphör.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Till de mest förfärande fenomenen i den kinesiska rättskipningen hör den flitiga användningen av dödsstraff. Det tillämpas inte enbart när det gäller mycket grova brott, som exempelvis mord, utan även för brott som man i de flesta andra länder med dödsstraff inte belägger med dödsstraff. När det gäller motiven för bevarandet av dödsstraff tycks ett utöver de sedvanliga - vedergällning och avskräckning - tillkommit som är ytterligt cyniskt. Vid avrättningarna, av vilka flera äger rum samtidigt, väntar sjukhuspersonal beredd att ta vara på de avrättades organ så att dessa kan användas för transplantation. I dag finns det en stor och vinstgivande marknad för transplantationsorgan. Till argumenten vedergällning och avskräckning har argumentet lönsamhet tillkommit som argument för dödsstraff. En kvinna vid namn Ma Weihua arresterades och anklagades för narkotikasmuggling, vilket är belagt med dödsstraff. När hon arresterades befanns det att hon var gravid. Enligt kinesisk lag får man inte avrätta gravida kvinnor. För att kunna döma henne till döden genomfördes en tvångsabort i häktet så att dödsdom kunde förkunnas.
På samma sätt som Bushadministrationen i USA tillämpar "kriget mot terrorismen" för att genomföra folkrättsvidriga arresteringar och mord på misstänkta terrorister använder sig den kinesiska staten av samma metod mot den uiguriska befolkningen när den försöker hävda sina kulturella och nationella rättigheter. Uigurier döms till döden för att de försöker hävda sina rättigheter och förhindra att kinesiska myndigheter berövar dem deras jord. Deras kamp framställs som terrorism, vilket är belagt med dödsstraff.
Likartade förhållanden råder i Tibet.
Den svenska regeringen bör verka för att Kina respekterar uigurernas och andra nationella minoritetsfolks rättigheter.
Detta vill vi att riksdagens skall ge regeringen till känna.
Den svenska regeringen skall med kraft verka för att dödsstraffet avskaffas i Kina.
Detta vill vi att riksdagens skall ge regeringen till känna.
Officiella företrädare för den kinesiska regeringen förklarar ofta att det kinesiska samhället inte är moget för demokrati. Det gör de samtidigt som de leder ett samhälle som håller på att moderniseras. Man förmedlar ett intryck av att utifrån en välmenande farbroderlig och patriarkal ståndpunkt ängslas för det kinesiska folkets väl och att man oroar sig för att demokratin skulle medföra att utvecklingen skulle gåöver styr. En sådan hållning kan på sikt inte bli annat än ohållbar eftersom den för var dag som går blir alltmer föråldrad, och för var dag måste upprätthållas med ett allt större mått av förtryck. Bakom den välmenande patriarkala hållningen kan andra, mindre positiva, bevekelsegrunder döljas. Privilegierade och korrumperade grupper vill självfallet inte släppa ifrån sig makten och är med stor sannolikhet beredda att ta till ett ökat våld för att behålla sin ställning.
Det kinesiska samhället ger lätt intryck av att vara stabilt, men den stelhet som ofta framställs som stabilitet är ofta själva källan till instabilitet. Det stela politiska systemet stämmer inte överens med den snabba ekonomiska utvecklingen som innebär nya erfarenheter, nya tankemönster och nya rörelser. Om man vill att Kina skall gå en stabil och dynamisk utveckling till mötes, komma till rätta med korruption och rättsosäkerhet, krävs ökade demokratiska fri- och rättigheter och en ökad respekt för mänskliga rättigheter.
Sverige bör alltså i FN, EU och andra internationella fora kraftfullt verka för att Kina i praktiken tillämpar demokratiska fri- och rättigheter, vilket ökar betingelserna för en stärkt rättssäkerhet i landet.
Det vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Sermin Özürküt (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |