Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Turkiet måste förändra sin lagstiftning så att yttrande- och tryckfrihet utvidgas och tillämpas i praktiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det för Sveriges del i EU ingalunda räcker med förändringar i lagstiftningen när det gäller mänskliga rättigheter för att Köpenhamnskriterierna skall anses uppfyllda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den systematiska tortyren i Turkiet måste upphöra för att Sverige i EU skall kunna acceptera Turkiet som medlemsland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Turkiet måste uppvisa en väsentlig ökning av rättssäkerheten för att Sverige i EU skall acceptera Turkiet som medlem i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den turkiska lagstiftningen måste ändras så att åtskillnanden mellan tortyr och s.k. dålig behandling upphävs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige fortsättningsvis bör ge stöd till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Turkiet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte bör acceptera Turkiet som medlem av EU förrän Turkiet upphör att delta i den folkrättsvidriga blockaden av Armenien.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett turkiskt medlemskap i EU bör knyta an till en lösning av Cypernfrågan som ger båda folkgrupperna samma rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att man Turkiet medverkar till att internationell oberoende forskning kring bl.a. folkmordet 1915 kommer till stånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kurdernas demokratiska och nationella rättigheter fastslås och garanteras i den turkiska grundlagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det kurdiska språket - vid sidan av det turkiska - blir det andra officiella språket i Turkiet och tillåts inom den offentliga sfären i Turkiet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att diskrimineringen av andra folkgrupper såsom assyrier, syrianer och kaldéer måste upphävas såväl i lagstiftningen som i den praktiska verkligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige även fortsättningsvis bör stödja MR-organisationernas arbete i Turkiet.
Turkiet är sedan Europeiska rådets möte i Helsingfors 1999 kandidatland till EU och ansöker om medlemskap i EU.
Turkiet har dock när det gäller mänskliga rättigheter en lång och dålig tradition, grundad i den turkiska statsbildningens förhistoria och vidmakthållen under perioder av militärdiktatur under den turkiska statsbildningens egen existens. Militärens ställning i Turkiet har varierat, men dess inflytande på samhällsutvecklingen har alltid varit starkt.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna i landet står att söka i den turkiska statsbildningens historia och förhistoria. Dessa brott har genom åren varit och måste fortfarande karaktäriseras som grova och omfattande.
EU har till följd av brotten mot mänskliga rättigheter ställt en rad krav på att Turkiet skall uppfylla de s.k. Köpenhamnskriterierna om landet skall kunna bli medlem av EU.
Köpenhamnskriterierna ställer följande krav för att ett kandidatland skall kunna bli medlem:
Membership requires that the candidate country has achieved stability of institutions guaranteeing democracy, the rule of law, human rights and respect for and, protection of minorities, the existence of a functioning market economy as well as the capacity to cope with competitive pressure and market forces within the Union. Membership presupposes the candidate's ability to take on the obligations of membership including adherence to the aims of political, economic and monetary union.
För medlemskap erfordras att kandidatlandet har uppnått stabilitet vad gäller institutioner som garanterar såväl demokrati, rättssäkerhet, respekt för mänskliga rättigheter, skydd av minoriteter, fungerande marknadsekonomi som kapacitet att klara av marknadskrafternas konkurrenstryck inom Unionen. Medlemskap förutsätter att kandidaten har förmåga att uppfylla de förpliktelser som sammanhänger med en politisk, ekonomisk och monetär union.
Den statistik som den stora och respekterade människorättsorganisationen i Turkiet, Human Rights Foundation of Turkey (HRFT), levererat i sin senaste rapport visar följande när det gäller antalet fall av tortyr:
|
1999 |
2000 |
2001 |
2002 |
2003 |
|
357 |
540 |
382 |
365 |
340 |
Det har i olika medier framställts som att tortyren minskat under senare tid. Man jämför då med antalet tortyrfall under år 2000. Detta utgör en kraftig topp i HRFT:s statistik - ett år då antalet tortyrfall var exceptionellt högt. Under åren 2001, 2002 och 2003 har antalet tortyrfall legat på en stabil nivå, samtidigt som antalet tortyrfall minskat, men minskningen har varit blygsam. Man är tillbaka på 1999 års nivå.
En del politiker och medier har under det gångna året talat mycket optimistiskt och förhoppningsfullt om utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter i Turkiet. Statistiken visar dock på mycket modesta förändringar. Man har efter år 2000 återgått till en mer "normal" nivå.
Omkring 350 tortyrfall per år kan på intet vis betraktas som en acceptabel nivå när det gäller antalet tortyroffer. Så många tortyroffer visar att det inte handlar om sporadiska fall utan att tortyren varit systematisk i den meningen att den inom myndigheters personal uppfattas och tillämpas som en acceptabel förhörsmetod.
De myndigheter som är riktningsgivande när det gäller all polisiär verksamhet är säkerhetsorganen. Dessa uppvisar fortfarande en mycket hög andel av antalet tortyrfall, 116 av 330, vilket utgör 35 % av alla av HRFT kända tortyrfall.
HRFT noterar i sin statistisk antalet dagar som tortyroffren hållits i förvar. Antalet fall som hållits i förvar och under tiden blivit utsatta för tortyr mer än fyra dagar har minskat kraftigt sedan 1999, då hela 22,7 % hölls i förvar mer än fyra dagar. 2003 var samma siffra 3,9 % - sammanlagt 13 fall. Om detta säger HRFT att "denna minskning när det gäller förvaringstiden kan betraktas som en positiv utveckling. Men det står klart att denna minskning inte uppfyller vad som stadgas i artikel 5/3 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilken förklarar att "alla arresterade eller häktade snarast skall ställas inför en domare" ("everyone arrested or detained shall be brought promptly before a judge").
HRFT:s statistik är noggrann och visar i vilka sammanhang tortyren ägt rum - om den har ägt rum på polisstationer, gendarmeristationer, säkerhetscentra, fängelser, i hemmet eller på en ospecificerad plats. Det kan tyckas att det spelar en underordnad roll var någonstans tortyren ägt rum. Tortyren blir inte mindre smärtsam eller mindre kränkande för att den sker på en polisstation istället för i ett fängelse.
En sak som dock kan utläsas av denna statistik är att antalet tortyrfall som inträffat på ospecificerad plats - dvs. på andra platser än en institution eller polisiär myndighet - ökat kraftigt under 2003, vilket torde vara oroande. Det finns anledning att misstänka att man försöker föra tortyren i skymundan och förlägga den till icke officiella platser så att myndigheterna kan fritas från ansvar för det inträffade. Därmed kan mörkertalet växa när det gäller antalet tortyroffer. Det är en metod som myndigheter i en del andra länder tillämpat för att tysta kritik och opposition.
Ett annat sätt att dölja verkligheten när det gäller situationen för mänskliga rättigheter är att man i turkisk lagstiftning gör skillnad på tortyr och "dålig behandling". Det är ett sätt att undvika att torterare döms till kännbara straff.
Ordföranden för Europakommittén för förhindrande av tortyr och inhuman eller kränkande behandling eller bestraffning, Silvia Casale, har i en intervju på kommitténs web-site förklarat att det inte är vare sig lätt eller möjligt att göra en klar åtskillnad mellan tortyr och dålig behandling; alldeles särskilt är det meningslöst att göra en sådan klassificering utifrån vilka tortyrmetoder som använts. Vad det måste handla om är att ge människor ett ovillkorligt skydd.
HRFT:s tortyrstatistik säger också en del om yttrandefriheten i Turkiet. Arresteringar med åtföljande tortyr och misshandel var före 2003 mest förekommande i sydöstra Turkiet. Då var det den kurdiska frågan som dominerade. 30 % av fallen inträffade i denna del av landet. Under 2004 har det varit Marmararegionen som varit dominerande, främst med anledning av de stora demonstrationer och möten som ägt rum i området. Demonstrationsrätten är en del av yttrandefriheten. Brutala ingripanden, arresteringar, tortyr och misshandel av människor är ett brott mot de demokratiska fri- och rättigheterna.
Rättssäkerheten i Turkiet är fortfarande bräcklig. Av de som vänt sig till HRFT hade före 2003 endast 3 % vid rättegången haft tillgång till försvarsadvokat. Under 2003 har den siffran ökat kraftigt - till 29 %. Detta är självklart en förbättring. Men om 70 % saknar försvarsadvokat vid en rättegång befinner man sig långt bort från vad som kan betraktas som ett rättssäkert domstolsväsende.
Rättssystemet visar på andra allvarliga defekter. Under 2003 inleddes 41 rättegångar mot torterare. Det är ett mycket ringa antal jämfört det stora antal torterade som statistiken uppvisar.
Av dessa dömdes fyra till fängelse, en fick sitt fängelsestraff omvandlat till böter, i 2 fall uppsköts rättegången, i 4 fall ansågs brottet preskriberat, i 2 fall slutade rättegången med att man inte anklagade någon, i 1 fall blev den anklagade villkorligt frigiven och i 4 fall slutade rättegången i frikännande. 23 fall är ännu inte avslutade. I 18 fall utdömdes endast fem fällande domar, varav en av de dömda endast dömdes till böter.
Straffriheten för torterare torde alltså vara omfattande och i det lilla antal fall som kommer upp i domstol dömer domstolarna med avseende på brottets karaktär till lindriga straff. Den utbredda straffriheten visar att man inom det turkiska rättsväsendet fortfarande tar lindrigt på brott mot mänskliga rättigheter. Detta i all synnerhet som man samtidigt kan döma 2 ur ledningen för HRFT:s behandlings- och rehabiliteringscentrum i Izmir (och 29 andra människorättskämpar) till totalt 48 års fängelse för att de deltagit i en begravning av fångar som dödats i en massaker i Ulucanlarfängelset i Ankara 1999.
Det finns flera fall där människorättsaktivister släpats inför rätta och dömts till strängare straff än torterare.
En annan sida av bristerna i den turkiska demokratin är den begränsade pressfriheten. Fortfarande arresteras, anklagas och döms journalister för brott mot den turkiska staten. De fackliga rättigheterna är begränsade. Likasåär organisationsfriheten begränsad. Det händer fortfarande att partier och organisationer förbjuds. Det senaste exemplet är partiet HADEP som förbjöds och tvingades att reorganisera sig som DEHAP.
Den höga spärren på 10 % vid val till det turkiska parlamentet är även den bisarr. I dag innehar det styrande partiet AKP ungefär 65 % av mandaten i parlamentet, trots att man endast erhöll 35 % av rösterna i valet.
För ett medlemskap i EU måste Turkiet förändra sin lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet så att denna utvecklas och stärks och tillämpas i praktiken.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Det har talats mycket om att den turkiska lagstiftningen ändrats på en rad punkter som skulle kunna leda till förbättringar när det gäller respekten för mänskliga rättigheter i landet. I praktiken har vi sett mycket litet av vad dessa lagändringar inneburit. En liten, men ännu svag, förbättring har inträffat när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Tendensen är dock alldeles för svag för att man skall kunna tala om att Köpenhamnskriterierna håller på att förverkligas.
Denna tendens kan tända vissa förhoppningar, men ett EU-medlemskap för Turkiets del kan inte grunda sig på fromma förhoppningar. Därtill krävs tydliga, klara och hårda fakta. Ännu så länge kan vi endast hoppas att vi snart kan få se sådana i form av verkliga och konkreta förändringar när det gäller respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet.
Den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet är fortfarande ett hinder för ett turkiskt medlemskap i EU och det är därför ytterligt märkligt, för att inte säga en skam, att Europarådet strukit Turkiet från sin bevakningslista över länder som kränker de mänskliga rättigheterna.
Därför menar vi att det för Sveriges del i EU ingalunda räcker med förändringar i lagstiftningen när det gäller mänskliga rättigheter för att Köpenhamnskriterierna skall anses uppfyllda.
Vi menar också att Turkiet måste uppvisa avsevärd nedgång i antalet tortyrfall för att Sverige i EU skall kunna acceptera Turkiet som medlemsland.
Likaledes menar vi att Turkiet måste uppvisa en väsentlig ökning av rättssäkerheten för att Sverige i EU skall acceptera Turkiet som medlem i EU.
Vi anser också att Sverige måste verka för att åtskillnaderna mellan tortyr och s.k. dålig behandling i den turkiska lagstiftningen upphävs.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Det arbete som utförs av de organisationer för mänskliga rättigheter som finns i Turkiet utgör en ovärderlig källa för att vi skall kunna följa situationen i Turkiet. De arbetar dessutom aktivt med rehabilitering av bl.a. tortyroffer. För att vi skall kunna få en rättvis bild och inte bara vara beroende av det officiella Turkiets bild, är det av största vikt att Sverige även fortsättningsvis stödjer dessa organisationers arbete.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
MR-brotten är dock inte det enda hindret för Turkiets EU-medlemskap. EU kan rimligen inte godta en stat som medlem om den bryter mot folkrätten. Efter pogromerna mot armenierna och de därpå följande oroligheterna och krigshandlingarna i Nagorno-Karabach blockerar Azerbajdzjan och Turkiet tillsammans Armenien. Denna blockad har förorsakat det armeniska folket svåra lidanden i form av stränga vintrar utan tillgång till energi för uppvärmning av bostäder och andra fastigheter. De enda vägarna mot omvärlden har gått genom ett osäkert och periodvis krigshärjat Georgien och det fundamentalistiskt styrda Iran, vilket inte heller varit problemfritt. Denna blockad befrämjar inte en fredlig och försonlig utveckling mellan Turkiet och Armenien, den innebär inga förbättringar för de azeriska flyktingar från Armenien som lever i Azerbajdzjan och den missgynnar den ekonomiska utvecklingen i alla tre länderna. Turkiets och Azerbajdzjans blockad av Armenien har inte godkänts av FN. Den strider sålunda mot folkrätten och är destruktiv i alla avseenden.
Den folkrättsvidriga blockaden av Armenien måste följaktligen upphävas om Turkiet skall kunna bli medlem av EU.
Ytterligare en komplikation, där Turkiet visat sig mer försonligt under senare tid, har varit Cypernfrågan, vilken dock ännu inte fått sin lösning. Det är sant att den grekiska militärjuntan invaderade den självständiga staten Cypern och att den grekiska armén begick en rad skändligheter mot den turkiska befolkningen i landet. Turkiet skyndade till den turkiska minoritetens hjälp. När den grekiska militärjuntan störtades borde dock Turkiet ha kunnat dra sig tillbaka från Cypern vilket dock inte skedde, utan de stödde bildandet av en turkisk stat skild från den övriga delen av ön - en statsbildning som ingen annan stat än Turkiet erkände. Ett EU-medlemskap för Turkiets del måste dock knytas till att även Cypernfrågan löses på ett sådant sätt att hela Cypern, som tidigare, blir en självständig stat med lika rättigheter för de båda folkgrupperna.
Vi anser att Sverige inte bör acceptera Turkiet som medlem av EU förrän Turkiet upphör att delta i den folkrättsvidriga blockaden av Armenien.
Likaså anser vi att ett turkiskt medlemskap i EU bör knyta an till en lösning av Cypernfrågan som ger båda folkgrupperna samma rättigheter.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Turkiska regeringar har alltsedan Kemal Atatürks tid brottats med ett svårlöst trauma - skall Turkiet se sig självt som en helt ny och modern statsbildning eller som arvtagare eller en sorts rekonstruktion av det gamla ottomanska riket?
Atatürks och hans officerskamraters ambition på 20-talet var att förhindra att det gamla ottomanska riket efter första världskriget styckades upp mellan de imperialistiska stormakterna Frankrike och England. De lyckades skapa en ny stat, men det förflutna innebar, trots deras ambitioner, en tung ryggsäck.
Det ottomanska riket hade hållits samman genom ledarnas taktik - att söndra och härska och spela ut olika folkgrupper mot varandra. Korruptionen var utbredd. Det ottomanska riket var ett feodalt självhärskardöme.
Den stat som Atatürk skapade bar starka auktoritära drag. Många av de unga officerare som omgav honom hade Tyskland som ideal. Man förbjöd en rad gamla seder och bruk som ansågs vara efterblivna. Förändringarna genomfördes med tvång och förbud. Moderniseringen nådde inte på djupet. Detta kommer i dag till exempel till uttryck när Turkiet försöker hantera frågan om det folkmord som inträffade 1915.
Det ottomanska riket hade ställt upp på Tysklands sida i första världskriget. Kriget gick dåligt. Syndabock utsågs. De båda ungturkiska ledarna och ministrarna i sultanens regering Enver Pasha och Talat Pascha valde ut de kristna minoriteterna - armenierna och den arameisktalande folkgruppen (assyrier, syrianer och kaldéer). Den förstnämnda gruppen var den största och det är den som blivit mest känd som offer för folkmordet, men andelen dödade var lika stor i alla grupperna. Även den grekiska minoriteten drabbades. Sammanlagt är antalet offer för folkmordet omkring två miljoner människor.
I dag vill Turkiet inte erkänna att det var ett folkmord. Dels därför att det fortfarande kan vara en känslig fråga för anhöriga till dem som deltog i det, dels därför att många i Turkiet har svårt att göra upp med det historiska arvet från den ottomanska tiden. Man vill bevara det förflutnas storhet och samtidigt bli moderna medlemmar av EU - och det går inte ihop. Erkänner man folkmordet krymper man. Går man med i EU blir man modern, men då kraschar också de nationalistiska storhetsdrömmarna.
Den modernisering som var Atatürks ambition blev inte fullbordad. Den har även medfört att man i praktiken inte förmått skilja mellan begreppen stat och nationalitet eller etnicitet. Bildandet av staten Turkiet innebar att alla medborgare i landet skulle benämnas turkar oberoende av etnicitet. Grupper av annan etnicitet behandlades som en andra klassens medborgare. I praktiken innebar detta en turkifieringspolitik, som ledde till att kurder, armenier, assyrier, syrianer, m.fl. grupper i Turkiet utsattes för ett hårt kulturellt och religiöst förtryck. Många poängterar i dag (inte sällan med kraft) att situationen blivit mycket bättre när det gäller mänskliga rättigheter.
Man kan inte vara principiell motståndare till att Turkiet blir medlem av EU. Ett medlemskap skulle kunna bidra till att EU blir öppnare mot Asien och motverka tendensen från en del EU-politiker att göra kristendomen till ett slags statsreligion i EU. Ett turkiskt medlemskap i EU måste dock förutsätta att Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna, följer folkrättens bud och intar en nykter och distanserad syn på den turkiska statsbildningens historia och förhistoria.
I en sådan hållning ingår att Turkiet medverkar till att internationell oberoende forskning kring bland annat folkmordet 1915 kommer till stånd.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I det reformpaket, som regeringen med partiet AKP i spetsen genomfört, innehåller en hel del positiva förändringar i lagstiftningen. Man har exempelvis tagit bort förbudet mot det kurdiska språket, ett förbud som funnits i den turkiska konstitutionen sedan 1924. Men för den kurdiska befolkningens del är denna lagförändring långtifrån tillräcklig. Den kurdiska befolkningen förnekas fortfarande sina grundläggande rättigheter gällande identitetsutveckling, utbildning, kultur och organisationsfrihet. Genom att tillåta en halvtimmes TV-sändning på kurdiska i veckan på den statliga TV-stationen samt privata kurser i kurdiska har man från Turkiets sida lyckats vilseleda EU till att tro att reformen är mer genomgripande än vad den i verkligheten är. Den turkiska staten har inte på ett tillräckligt tydligt sätt erkänt kurdernas och andra etniska gruppers rättigheter.
Vi menar att kurdernas demokratiska och nationella rättigheter fastslås och garanteras i den turkiska grundlagen.
Vi anser det kurdiska språket - vid sidan av det turkiska - skall bli det andra officiella språket i och tillåts användas inom den offentliga sfären i Turkiet.
Vi menar också att diskrimineringen av andra folkgrupper såsom assyrier, syrianer och kaldéer måste upphävas såväl i lagstiftningen som i den praktiska verkligheten.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Kvinnornas rättigheter har en benägenhet att försvinna ut i periferin så snart man talar om mänskliga rättigheter i Turkiet. Det är inte bara så att det inte händer något eller att kvinnorna inte får den uppmärksamhet de förtjänar.
Det förslag till lag mot äktenskapsbrott som den turkiska regeringen lagt fram och som behandlades i parlamentet i september 2004 har rönt stor uppmärksamhet. Blotta tanken på att någon skulle kunna bestraffas enligt lag för otrohet i äktenskapet är befängd från allra första början. Det är självklart att en sådan lagstiftning i ett samhälle med patriarkaliska strukturer riktar sig mot kvinnorna.
Opinionen mot lagstiftningen blev mycket stark. Och det var kvinnorna som protesterade allra mest. Det var också deras protester som tvingade det turkiska parlamentet att säga nej till lagen. Det är lika befriande att se att det finns starka motkrafter som det är beklämmande att ta del av den turkiska regeringens kvinnofientliga politik.
I frågan om äktenskapslagstiftningen är det inte regeringens politik utan kvinnornas motstånd som inger förhoppningar för framtiden.
Ett uttryck för de patriakala förhållandena i den turkiska lagstiftningen är vad som stadgas i fråga om våldtäkt. En våldtäktsman som gifter sig med våldtäktsoffret slipper straff, dvs. kvinnan fjättras för livet vid en man som kränkt henne.
Trots att Turkiet ratificerade FN:s barnkonvention 1990, fullföljer man inte sin skyldighet enligt folkrätten och tillämpar inte barnkonventionen i praktiken. Enligt artikel 30 i barnkonventionen får nämligen barn tillhörande en etnisk minoritet eller en ursprungsbefolkning inte förvägras rätten att använda sitt eget språk och utveckla sin kultur.
Likaledes menar vi att Turkiet i praktiken måste uppfylla vad som stadgas i FN:s barnkonvention.
Detta vill vi ge regeringen till känna.
Vidare menar vi att MR-organisationernas arbete i Turkiet utgör en ovärderlig källa för att följa stituationen i Turkiet samtidigt som man arbetar aktivt med rehabilitering av bl.a. tortyroffer. För att vi skall kunna få en rättvis bild, och inte bara vara beroende av det officiella Turkiets bild, är det av största vikt att Sverige även fortsättningsvis stödjer dessa organisationers arbete.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Sten Lundström (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Lotta Hedström (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |