1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 1
3 Mellanösternkonflikternas förhistoria i korthet 4
4 Mellanöstern och USA 5
5 Turkiet och Syrien. Kurdernas ställning 5
6 Kurderna ställning i Iran och Irak 6
7 Utvecklingen i Iran 7
8 Irak. Från Gulfkrig till ockupation 9
9 Konflikten mellan Israel och Palestina 10
10 Afghanistan 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i sina kontakter med syriska myndigheter och i FN, EU och andra internationella organ skall verka för att den statslösa kurdiska befolkningen i Syrien erhåller syriskt medborgarskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att Turkiet förändrar lagar och förordningar så att demokratiska fri- och rättigheter garanteras och tillämpas i praktiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att Turkiets förändrade lagstiftning när det gäller demokratiska fri- och rättigheter stärks och utvecklas samt tillämpas i praktiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att Turkiet måste uppvisa en klar och tydlig förbättring när det gäller respekten för mänskliga rättigheter för att vinna medlemskap i Europeiska unionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att kurdiska blir officiellt minoritetsspråk i Turkiet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN, EU och andra internationella forum skall verka för att kurdernas nationella och kulturella rättigheter i Turkiet och Syrien respekteras i praktiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att folkomflyttningarna av den kurdiska befolkningen i Syrien upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och FN skall verka för att norra Irak/irakiska Kurdistan inom den irakiska statsbildningen garanteras rätt till regionalt självstyre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN, EU och andra internationella organisationer skall verka för kurdernas rätt att i Iran använda sitt eget språk i tal och skrift och i egna medier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN, EU och andra internationella organisationer kraftfullt skall verka för att kurdernas mänskliga rättigheter i Iran respekteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN, EU och andra internationella organisationer skall verka för att kurderna i Iran garanteras rätt till lokalt självstyre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och EU skall verka för att kurdernas nationella och kulturella rättigheter respekteras i Iran.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för det iranska folkets rätt till att organisera sig i partier och fackföreningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och FN skall verka för att ett FN-kontor upprättas i Iran.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU:s kritiska dialog och i andra kontakter med Iran lägger stor vikt vid kvinnornas situation, särskilt när det gäller deras ställning i rättssystemet, där en kvinnas röst väger mindre än en mans.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige kraftfullt skall verka för att alla som fängslats på grund av sin politiska och religiösa uppfattning i Iran skall försättas på fri fot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och FN skall verka för att USA, Storbritannien och deras allierade lämnar Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige måste verka för att USA-koalitionen, så länge den finns kvar i Irak, följer internationella konventioner i sin behandling av befolkningen i Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att humanitära organisationer som Röda Korset, Röda halvmånen och Amnesty International, Human Rights Watch m.fl. Måste få tillträde till och full insyn i vad som sker i Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att FN skall sända observatörer till Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige måste verka för att det blir FN:s uppgift att skapa fred och säkerhet i Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att det i en FN-styrka i Irak inte ingår soldater från USA-koalitionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett FN-mandat även skall inkludera vad som stadgas i FN:s resolution 1325 från år 2000 om kvinnor i krishantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att det i FN:s uppgifter måste ingå att kvinnors situation särskilt uppmärksammas och människorättsorganisationer ges möjlighet att samarbeta med irakiska kvinnoorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att alla ekonomiska avtal som ingicks mellan Styrande rådet i Irak, USA och dess allierade skall upphävas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport måste utformas så att export och uthyrning av krigsmateriel till krigförande länder inte kan inträffa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mänskliga rättigheter och internationell rätt måste vara den övergripande och överordnade målsättningen för Sveriges agerande i den israelisk-palestinska konflikten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla typer av militärt samarbete oavsett om det handlar om import eller export eller annat utbyte av krigsmateriel till Israel skall upphöra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige på alla områden och i alla internationella forum skall agera för en icke-våldslösning av Israel-Palestina-konflikten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Israel som hittills enda kärnvapenmakt i Mellanöstern bör avveckla sina kärnvapen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den i EU och FN skall verka för att den mur som Israel rest mellan israeliskt territorium och ockuperad palestinsk mark rivs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att om Sverige fortsättningsvis skall understödja humanitära insatser i FN:s regi skall det finnas tydliga garantier för att en svensk FN-trupp inte kan blandas samman med USA-alliansens stridande förband.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och EU bör verka för att FN-trupper med uppgift att skydda humanitära insatser inte består av förband som haft uppgifter som stridande trupp.
Den politiska avkoloniseringen under mellan- och efterkrigstiden skapade i Mellanöstern en mycket brokig politisk karta. Turkiet blev 1923 en ny och självständig stat i kamp mot Frankrike och England som ville dela det ottomanska riket mellan sig. Turkiet har sedan dess haft en parlamentarisk demokrati som dock vid tre tillfällen (1960, 1971, 1981) avbrutits av militärdiktaturer.
Det bör i det här sammanhanget påpekas att Turkiet, som restes som en ny stat på spillror av det ottomanska riket, sedan uppkomsten haft en strävan till modernisering, vilket medfört att gränsen mellan Europa och Mellanöstern har luckrats upp. I dag torde det rimliga vara att Turkiet räknas till Europa. Det finns emellertid frågor och problem som Turkiet delar med Europa samtidigt som det finns andra som man delar med stater i Mellanöstern, Balkan, Nordafrika och Centralasien. Det är de förstnämnda som behandlas i den här motionen.
Saudiarabien kom att bli ett kungadöme under långvarigt och starkt inflytande från USA. Jordanien blev likaså ett kungadöme under ledning av kung Hussein, som hade goda förbindelser med Storbritannien. I Irak, Syrien och Egypten kom nationalistiska och panarabiska regimer till makten. Under en kort period utgjorde Syrien och Egypten till och med en gemensam statsbildning, Förenade Arabrepubliken.
Nationalistiska strömningar i Iran gjorde sig också gällande under Mossadeqs tid. Dessa strävanden omintetgjordes dock av USA och Storbritannien som under kuppartade former förde shahen Reza Palahvi till makten.
Segrarmakterna i andra världskriget upplät, utan att först utröna det palestinska folkets uppfattning, det brittiska protektoratet Palestina till de judar i Europa som överlevt Förintelsen för att där skapa staten Israel. Det folkmord som nazisterna begick sökte man gälda genom att begå en ny oförrätt.
Det har med tiden blivit allt tydligare att staten Israel i allt större utsträckning blivit ett militärt brohuvud för USA i Mellanöstern, men där den israeliska staten har expansionistiska intressen för egen del. Den israeliska staten hänvisar till säkerhetsintressen och till att de arabiska grannländerna med undantag för Egypten inte erkänt staten Israel när den söker rättfärdiga sin aggressiva politik gentemot palestinierna.
Flera av länderna i Mellanöstern är av vitalt intresse för USA som en industristat där bilen är det dominerande kommunikationsmedlet. I flera av länderna i Mellanöstern finns stora oljetillgångar. Detta gäller Iran, Irak, Saudiarabien och Kuwait.
Under hela efterkrigstiden var det saudiska kungahuset en av USA:s främsta bundsförvanter. Shahen av Iran var likaså en monark och diktator med goda förbindelser med USA och hade USA att tacka för sin ställning i landet. Kuwait hade ävenledes goda förbindelser med USA. Inget land i Mellanöstern hade vid självständigheten några demokratiska traditioner. Det enda land som hållit sig med politisk demokrati är Israel, där dock den palestinska befolkning som inte flydde till grannländerna i samband med staten Israels bildande kommit att utgöra en diskriminerad folkgrupp.
Genomgående för samtliga länder i Mellanöstern - även Israel - är att det råder en bristande respekt för mänskliga rättigheter.
En folkgrupp i Mellanöstern som trots sin storlek aldrig kom att bilda någon egen stat var kurderna. De lever i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Makthavarna i dessa länder har tidvis officiellt helt förnekat kurdernas existens. Genomgående för alla dessa länder har varit att regimerna förvägrat kurderna deras mänskliga rättigheter och förföljt och förtryckt dem - ofta med stor brutalitet. Detsamma har drabbat andra och mindre minoritetsfolk i dessa länder så som assyrier/syrianer och kaldéer m.fl.
I Turkiet och Syrien har den kurdiska befolkningen krävt nationella och kulturella rättigheter, yttrande- och tryckfrihet, rätt till undervisning i och på sitt eget språk, rätt till att på samma sätt som andra i Turkiet ge ut tidningar och öppna radio- och TV-kanaler. Man har krävt organisationsfrihet på samma villkor som den övriga befolkningen. Under det senaste året har förändringar genomförts i den turkiska lagstiftningen i accelererande tempo. Det återstår dock ännu att se hur dessa förändringar genomförs i praktiken. Ett omfattande arbete återstår för regeringen när det gäller att förmå underställda myndigheter att omsätta den nya lagstiftningen i vardaglig handling.
Den kurdiska befolkningsgruppen i Syrien är väsentligt mindre än den i Turkiet. Även de syriska kurderna kämpar liksom kurderna i Turkiet för demokratiska fri- och rättigheter och kulturella och nationella rättigheter. Kurderna i Syrien opponerar sig också mot den syriska regimens politik att tvångsförflytta kurder från gränsområdena mot Turkiet och låta arabisk befolkning flytta dit i deras ställe.
Den överväldigande kurdiska minoriteten i dessa båda länder har inga separatistiska krav i förhållande till Turkiet och Syrien. Det kurdiska partiet PKK krävde det en tid, men PKK vann aldrig den kurdiska befolkningens stöd. Partiet är i dag upplöst och dess separatistiska krav överspelade av tiden. Inga kurdiska organisationer av betydelse i Syrien eller Turkiet ställer några krav på någon form av självstyre i autonoma områden.
Vad den överväldigande delen av den kurdiska befolkningen i dag kräver är demokratiska fri- och rättigheter samt nationella och kulturella rättigheter.
Detta är krav som ligger i linje med internationella konventioner som Turkiet och Syrien ställt sig bakom men som inte tillämpas i praktiken.
För Turkiets del är de tillsammans med den bristande respekten för mänskliga rättigheter (liv, arbete och hälsa) ett hinder för Turkiets medlemskap i Europeiska unionen.
Trots bristande respekt för demokratiska fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter har USA dock inga skrupler när det gäller Turkiet, som erhållit stora lån därifrån och ingår i det USA-dominerade Nato.
Sverige bör i EU verka för att Turkiets förändrade lagstiftning när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna utvecklas och tillämpas i praktiken.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige måste i EU verka för att Turkiet måste uppvisa en klar och tydligt förbättring i praktiken när det gäller respekten för mänskliga rättigheter för att vinna medlemskap i Europeiska unionen.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör i EU verka för att kurdiska blir officiellt minoritetsspråk i Turkiet.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör i FN och andra internationella forum verka för att kurdernas nationella och kulturella rättigheter i praktiken respekteras i Turkiet och Syrien.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör verka för att folkomflyttningarna av den kurdiska befolkningen i Syrien upphör.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Den kurdiska befolkningen i Iran och Irak ställer andra krav. I dessa länder kräver kurderna, eftersom de lever koncentrerade till en bestämd region, regionalt självstyre. Under Saddam Husseins långa tid vid makten, drabbades de irakiska kurderna av svåra förföljelser. Efter Gulfkriget kom man att skyddas av de av USA upprättade flygförbudszonerna i norra Irak/irakiska Kurdistan. Efter flera år av strider lyckades de båda kurdiska organisationerna PUK (Patriotic Union of Kurdistan) och KDP (Kurdistan Democratic Party) förenas i ett gemensamt styre av norra Irak/irakiska Kurdistan i ett från Saddam Hussein fredat område.
Under Irakkriget kom kurdiska pershmarga att samarbeta med USA mot den gemensamme fienden Saddam Hussein.
Efter Irakkriget har självstyret i norra Irak/irakiska Kurdistan fortsatt att fungera, och det finns kurdiska medlemmar i det styrande råd och den interimsregering som bildades efter det att Saddam Hussein störtats. I interimsförfattningen efter det Saddam störtats erkändes kurdernas rätt till självstyre i norra Irak/irakiska Kurdistan. Men då säkerhetsrådet antog resolution 1546 den 8 juni 2004 om Irak, vilken rimligen borde konfirmerat vad som stadgades om kurderna i interimsförfattningen, fanns inte ett ord med om kurdernas självstyre. Detta trots att USA, som under Irakkriget fått tillgång till de av kurderna kontrollerade områdena, är en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar. Det kurdiska självstyret garanteras dock på intet sätt i denna FN-resolution.
I den kurdiska delen av Iran har den fundamentalistiska regimen i Teheran utövat ett hårt förtryck. Motståndet mot den förtryckande regimen har främst letts av de båda organisationerna KDP(I) och Komala. Regimen har avrättat åtskilliga av de båda partiernas medlemmar och ledare. Mord på deras ledare har även utförts utomlands.
Sverige bör i FN och EU verka för att kurdernas nationella och kulturella rättigheter respekteras i Irak.
Sverige bör i EU och FN verka för att norra Irak/irakiska Kurdistan inom den irakiska statsbildningen garanteras rätt till regionalt självstyre.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör i FN, EU och andra internationella organisationer verka för att kurderna i Iran skall få rätt att använda sitt eget språk i tal och skrift och egna medier.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör i FN, EU och andra internationella organisationer kraftfullt verka för att kurdernas rättigheter i Iran respekteras.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör i FN, EU och andra internationella organisationer verka för att kurderna i Iran får rätt till lokalt självstyre.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Iran räknas i strikt mening inte till Mellanöstern, men genom kurdernas kamp för nationella och kulturella rättigheter och regionalt självstyre samt närheten till det krigsdrabbade Irak flätas situationen i Iran samman med Mellanöstern. Kurdernas kamp i Iran är en del av folkets kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i hela Iran, där det islamiska prästerskapet har den yttersta politiska makten. Det är en teokrati, där prästerskapet med ayatollah Khamenei i spetsen fastställer om parlamentets beslut skall genomföras eller ej. När Khatami, som hade rykte om sig att vara mer "liberal" än sin föregångare Rafsanjani, valdes till president satte det iranska folket stort hopp till honom. Man hoppades på stora förändringar.
Nu närmar sig Khatamis andra och sista mandatperiod sitt slut. Han kan inte väljas om och några väsentliga förändringar har inte inträffat när det gäller folkligt inflytande eller respekten för mänskliga rättigheter. I parlamentet formerades för en tid en stor grupp av reformvänner. Dessa blev dock utsatta för våld och hot om våld av den regimtrogna säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten. I det följande parlamentsvalet förbjöds reformvännerna att kandidera.
I dag råder samstämmighet mellan prästerskapet under Khamenei och parlamentet. Regimen försäkrade sig om att några oppositionella röster inte kunde höras därifrån. Oppositionen finns kvar. Tidningar kommer ut, förbjuds och läggs ner och utkommer på nytt. Regimen försöker med våld och förtryck att hålla folket utanför politiken. Rättssystemet är korrumperat och under all kritik. Kvinnoförtrycket är oförändrat hårt. Arbetare som demonstrerat på första maj arresteras, torteras och släpas inför korrumperade domstolar.
Sverige deltar tillsammans med övriga länder i EU i den s.k. kritiska dialogen med Iran. Det torde framgå av hittills gjorda erfarenheter av denna dialog att den iranska regimen inte lyssnar till vad som sägs från EU:s sida. EU har även uppfattat president Khatamis framtoning som ett hopp om bättre förhållanden i Iran, vilket dock visat sig vara en felbedömning. Därför bör Sverige i EU verka för att EU när det gäller mänskliga rättigheter i Iran hävdar det iranska folkets rätt till organisera sig i partier och fackföreningar.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att ett FN-kontor, som kan följa utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter, bör upprättas i Iran. Sverige bör i FN verka för att ett sådant kontor blir verklighet.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör även i den kritiska dialogen och genom andra kontakter med Iran lägga stor vikt vid kvinnornas situation, inte minst deras ställning inom rättssystemet där en kvinnas röst väger mindre än en mans.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör kraftfullt verka för att alla som fängslats på grund av sin politiska och religiösa uppfattning skall försättas på fri fot.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Situationen i Iran har under den senaste tiden kommit att påverkas av kriget i Irak. Bland unga människor som ogillar regimen och avskyr dess förtryck hade USA fått en viss popularitet därför att USA är motståndare till regimen. Efter USA-koalitionens krig i Irak har oron för att Iran skall dras in i ett nytt krig ökat kraftigt bland just unga människor. Valet mellan regimen och av USA understödda eller USA-vänliga krafter har blivit svårare. Därmed har regimen fått ytterligare respit.
En annan effekt av Irakkriget är att regimen känner sig mer hotad utifrån och därmed mer frestad att istället för att, som man säger från iransk sida, använda det uran man anrikar för fredliga ändamål använder det till kärnvapenframställning.
Den iranska regimen har uppvisat aggressiva drag när det gäller brott mot mänskliga rättigheter, men regimen har inte startat några krig. Det var Irak under Saddam Hussein som angrep Iran. Därmed inte sagt att Iran på något sätt har rätt till att utveckla kärnvapen. Men i dag riktas liksom tidigare uppmärksamheten ensidigt mot Iran när det gäller förekomsten av kärnvapen. Världen tycks redan ha glömt att en annan aggressiv stat i Mellanöstern, Israel, redan har kärnvapen.
Efter Saddam Husseins folkrättsvidriga annektering av Kuwait och det därpå följande Gulfkriget genomdrev USA och Storbritannien i FN:s säkerhetsråd att Irak skulle utsättas för en omfattande ekonomisk blockad. Denna blockad drabbade inte den regim som fattat beslutet att försöka annektera Kuwait utan den irakiska befolkningen. Förutom blockaden utsatte USA och Storbritannien efter kriget Irak för en rad bombningar som inte bara riktade sig mot militära mål utan slog ut vattenreningsanläggningar och andra för folkförsörjningen och för folkets hälsa viktiga anläggningar.
Efter falska påståenden från Bushadministrationen om att Irak skulle inneha massförstörelsevapen av olika slag samt ha upprättat förbindelser med terrororganisationen al-Qaida gick USA, Storbritannien och andra med dem allierade stater till angrepp mot Irak. Den irakiska armén slogs ut och upplöstes. Ett styrande råd tillsattes som sedermera efterträddes av en interimsregering. Saddam Hussein togs efter en tid till fånga. President Bush har förklarat att Irakkriget är över och segern vunnen. Likafullt förmår USA-alliansen inte att skapa säkerhet i samhället.
Det första USA gjorde efter det att den irakiska krigsmakten slagits ut var att säkra irakiska olje- och andra företag, privatisera dem och bjuda ut dem till amerikanska eller allierade länders företag. Befolkningens säkerhet var en andrahandsfråga. Om inte al-Qaida haft något fotfäste i Irak tidigare så fick denna och andra med al-Qaida närbesläktade organisationer, till följd av den dåliga säkerheten och USA:s kränkande uppträdande mot befolkningen, ett starkt inflytande på utvecklingen. Befolkningens säkerhet blir allt sämre. Särskilt hårt drabbar den bristande säkerheten kvinnorna som sällan vågar gå ut på grund av risken för övergrepp.
USA sökte rättfärdiga sitt angrepp på Irak med hänvisning till Saddams många brott mot de mänskliga rättigheterna, men har själv i Abu Greib-fängelset visat prov på att man själv hyser föga respekt för dessa rättigheter. Mycket pekar på att dessa förbrytelser inte var enskildheter utan var sanktionerade från högre ort. Kränkningarna var organiserade, planerade och systematiska.
Trots att USA, efter al-Sasistanis ingripande, uppnått en sorts uppgörelse mellan Muqtada al-Sadrs Mehdiarmé i Najaf har säkerhetsläget inte heller förbättrats. USA:s närvaro förvärrar säkerhetsläget i landet och skapar en allt bättre grogrund för kriminella terrorgrupper i allmänhet eller politiska terrorgrupper som är motståndare till ett framtida demokratiskt Irak. Att som president Bush säga att Irak sakta men säkert är på väg mot demokrati är bara ett spel i den pågående presidentvalskampanjen.
Om säkerheten för befolkningen skall kunna förbättras måste det ske med någon annans hjälp än USA-koalitionens. Den enda tänkbara vägen går via FN. Och i en sådan FN-mission kan inga av USA-koalitionens länder delta. Dessa länder är alltför misskrediterade för en sådan uppgift.
FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, har förklarat att USA-koalitionens krig i Irak, var olagligt. Rimligen torde USA:s närvaro i landet också strida mot folkrätten.
För att situationen i Irak skall kunna förbättras måste USA, Storbritannien och deras allierade lämna Irak. Ju längre de stannar, desto mer förvärras situationen.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige måste verka för att USA-koalitionen, så länge den finns kvar i Irak, följer internationella konventioner i sin behandling av befolkningen i Irak.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Vi anser också att Sverige skall verka för att humanitära organisationer som Röda Korset, Röda halvmånen och Amnesty International, Human Rights Watch och andra internationella humanitära organisationer måste få tillträde till och full insyn i vad som sker i Irak.
Efter USA-koalitionens tillbakadragande måste FN sända observatörer till Irak. Det måste bli FN:s uppgift att skapa fred och säkerhet i Irak.
I en framtida FN-styrka i Irak kan inga soldater från USA-koalitionen medverka på grund av att dessa stater redan under ockupationen misskrediterat sig själva.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Ett FN-mandat skall även inkludera vad som stadgas i FN:s resolution 1325 från år 2000 om kvinnor i krishantering.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I FN:s uppgift måste ingå att kvinnors rättigheter särskilt uppmärksammas och människorättsorganisationer ges möjlighet att samarbeta med irakiska kvinnoorganisationer.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Alla ekonomiska avtal som ingicks mellan Styrande rådet, USA och dess allierade skall upphävas.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
För Sveriges del måste vi dra slutsatsen att de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport måste utformas så att export och uthyrning av krigsmateriel till krigförande länder inte kan kan inträffa.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Mer än någonsin utgör i dag staten Israel ett brohuvud för USA i Mellanöstern. Liksom USA bryter man mot folkrätten. Israel ockuperar i strid med folkrätten ett annat folks land. Man upprättar israeliska bosättningar på palestinsk mark. Man trakasserar befolkningen i de ockuperade palestinska områdena bl.a. genom att upprätta vägspärrar på platser där ingen kan finna några militära eller andra säkerhetsskäl till att det skall finnas en spärr. De är i stället tillkomna för att förhindra palestinier att komma till sina arbeten eller till sjukhus. Tiotals kvinnor har hittills under detta år dött i köer vid dessa vägspärrar för att de inte kommit till sjukhus för förlossning. Israeliska företag upprättas på palestinsk mark, vilket strider mot folkrätten. Därtill anställer företagen palestinier till sämre löner än israeler.
Det senaste i raden av folkrättsbrott är upprättandet av den mur på palestinsk mark som skall skilja Israel från de ockuperade områdena. Skillnaden mellan den israeliska statens politik under Sharon och den sydafrikanska politiken under Verwoerd, Vorster och Botha är hårfin. Den israeliska regeringen har dessutom förklarat att man liksom USA tagit sig rätten att jaga och mörda misstänkta terrorister på andra länders territorium. Man påannonserar alltså i förväg nya folkrättsbrott.
När det gäller den svenska hållningen i den israelisk-palestinska konflikten måste det stå fullständigt klart att mänskliga rättigheter och internationell rätt är den övergripande och överordnade målsättningen.
Detta vill vi riksdagen skall ge regeringen till känna.
Israel är en stor vapenexportör, den femte i världen. Även Sverige importerar vapen från Israel.
I den svåra och djupa konflikt som råder i Israel-Palestina torde alla typer av militärt samarbete, oavsett om det handlar om import eller export av krigsmateriel till eller andra former av militärt utbyte med Israel, anses vara otillständiga och måste upphöra.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Den långa ockupationen har givit upphov till desperation bland den palestinska befolkningen. Desperationen har varit gynnsam för cyniska politiska krafter som utnyttjat den för terrorism. Andra lika cyniska politiska krafter utnyttjar i sin tur terrorismen för sina politiska syften. Våldsspiralen skruvas uppåt.
I dag har alla initiativ till följd av USA:s inaktivitet när det gäller konflikten mellan Israel och Palestina förlamats, vilket medfört att den israeliska regeringen under Sharon kan fortsätta att manövrera i Mellanöstern utifrån sina syften.
Konflikten mellan Israel och Palestina är av avgörande betydelse för utvecklingen i hela regionen. Alla länder och folk i området berörs av vilket förlopp konflikten får och hur palestinierna behandlas. Såsom konflikten i dag hanteras av den israeliska regeringen och USA uppfattas den av många i arabvärlden som ett skymfande av alla arabiska folk. I Mellanöstern där religionen spelar en större roll än i det sekulariserade väst uppfattas dagens hantering av Israel-Palestina-konflikten som en kränkning av världens muslimer - moderata såväl som fundamentalister. Den politik Bushadministrationen och den israeliska regeringen för är farlig då den ytterst underblåser och uppmuntrar extrema politiska och religiösa strömningar i Mellanöstern.
För att fred i Mellanöstern skall uppnås måste den längst pågående konflikten i området, den mellan Israel och Palestina, lösas. Den enda vägen ut ur konflikten är att Israel följer Förenta nationernas resolutioner och lämnar de ockuperade palestinska områdena.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sveriges måste på alla områden och i alla internationella forum agera för en icke-våldslösning av Israel-Palestina-konflikten.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Israel måste som den hittills enda kärnvapenmakten i Mellanöstern avveckla sina kärnvapen.
Detta vi vill att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Israel måste också rasera den mur som rests mellan Israel och de av Israel ockuperade palestinska områdena.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Liksom Iran räknas inte heller Afghanistan till Mellanöstern, men genom att USA under den tid landet letts av Bushadministrationen fört en politik som omfattar en region större och vidare än själva Mellanöstern hamnar Afghanistan inom ett och samma problemområde som Mellanöstern.
Upprinnelsen till de förhållanden som i dag råder i Afghanistan står dock att finna i det kalla krigets maktförhållanden. Genom Sovjetunionens intervention i Afghanistan hamnade Afghanistan i den bipolära stormaktskonfliktens fokus. USA började stödja Mujahedin ekonomiskt och med vapen. Varken Sovjetunionen eller USA förstod emellertid att man hade med en djupt traditionsbunden befolkning att göra: ett klansamhälle. Tidigare klumpiga försök att försöka modernisera Afghanistan hade slutat i fiasko och medförde i stället att motståndet mot en modernisering cementerats ytterligare hos en stor del av befolkningen.
Inom motståndsrörelsen fanns dock olika strömningar - en som eftersträvade en modern och sekulär stat, och en djupt traditionalistisk. Den förstnämnda riktningen leddes av militärer som Massoud och Dustam. Tillsammans ledde de den s.k. norra alliansen. Den andra delen var den som kom att stödjas intensivast av USA - talibanerna, som leddes av personer som Hekmatyar och Mullah Omar. Stödet till talibanerna kom via Saudiarabien och Pakistan. I Pakistan hade talibanarmén drillats militärt och ideologiskt i olika koranskolor. Rådgivare inom Clintonadministrationen hade varnat för att Afghanistan höll på att utvecklas till en politisk och religiös krutdurk. Inget gjordes dock för att desarmera den.
När den av Sovjetunionen understödda regimen störtades av motståndsrörelserna blev motsättningarna mellan dem tydliga och man började bekriga varandra. Talibanerna var mest framgångsrika. Man erövrade Kabul och trängde tillbaka norra alliansen.
Talibanernas maktutövning med religiös intolerans, grymheter och kvinnoförtryck är väl känd. Men USA och västvärlden intresserade sig i ringa grad för vad som hände i Afghanistan. Det var först i och med det våldsamma terrorangreppet mot World Trade Center den 11 september 2001 som världens blickar riktades mot Afghanistan och det blev känt att Usama bin Ladin befann sig i landet under talibanernas beskydd.
FN:s säkerhetsråd beslöt efter den 11 september att jämställa terrorattacken mot World Trade Center med ett väpnat angrepp. Detta öppnade vägen för en tolkning av självförsvarsparagrafen i FN-stadgan. USA utnyttjade denna tolkningsmöjlighet och intervenerade två månader senare i ett Afghanistan, där man understött olika krigsherrar som tävlade med talibanerna om makten. Talibanerna trängdes tillbaka, men kriget mot dem är ännu inte avslutat. Den regering som i dag styr landet är tillsatt av en s.k. loja jirga. Den utsåg Hamid Karsai till president. Denna regering har dock bara makt över ett mycket begränsat territorium. FN har fått ta över en del humanitära och polisiära funktioner i de områden där det antas att det inte pågår några strider. Men polisiära FN-förband och stridande amerikanska förband tangerar varandra såväl geografiskt som till funktionen. Det är svårt för befolkningen att skilja mellan FN-förbanden och USA:s stridande förband. Denna sammanblandning av FN-trupper, som skall skydda humanitära verksamheter, och stridande amerikanska förband, som för krig mot talibanerna, har gjort att viktiga humanitära organisationer som Läkare utan gränser ansett sig tvingade att lämna Afghanistan. Särskilt svårhanterlig blir denna sammanblandning av att USA-alliansens trupper i sin verksamhet hotar med att dra in humanitär hjälp om man inte medverkar till angiveri av talibaner. Det sistnämnda är en riskabel hantering då människor i trängda situationer kan ange oskyldiga för att själva få humanitär hjälp.
Om Sverige fortsättningsvis skall understödja humanitära insatser i FN:s regi skall det finnas tydliga garantier för att en svensk FN-trupp inte kan blandas samman med USA-alliansens stridande förband.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I den FN-styrka i Afghanistan där Sverige ingår finns även trupper som tidigare varit stridande förband i USA-alliansens trupper. Erfarenheterna från Irak visar att det är ytterst olämpligt att utan några särskilda åtgärder överföra människor i stridande förband till andra uppgifter.
Sverige bör därför i FN och EU verka för att FN-trupper med uppgift att skydda humanitära insatser inte består av förband som haft uppgifter som stridande trupp.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Situationen i dag skiljer sig inte mycket från den som rådde före talibanernas tid vid makten. Bakåtsträvande krafter stärker sin ställning i landet. Opiumhandeln har återgått till den nivå som fanns före talibanernas tid. Den progressive presidentkandidaten Latif Pedram som förespråkade en rad reformer som skulle förbättra kvinnornas ställning i samhället och ge ett visst självstyre för olika regioner har genom hot och trakasserier tvingats att dra tillbaka sin kandidatur.
Någon Usama bin Ladin har de amerikanska trupperna ännu inte träffat på.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Sermin Özürküt (v) |