FN är och ska vara garant för säkerheten i världen. För att även fortsättningsvis vara denna garant måste FN och särskilt FN:s säkerhetsråd reformeras.
Till sin hjälp har FN, förutom medlemsländerna, även de regionala organisationer som finns. I motionen har Centerpartiet valt att lyfta fram EU, OSSE, AU och Gulf Cooperation Council.
Regionala organisationer har en lokalkännedom som inte FN har. Regionala organisationer kan lättare förutspå hur kriser kan komma att eskalera. Det är därmed även lättare för dem att föreslå lösningar.
Motionen behandlar hur förhållandet mellan FN och de regionala organisationerna bör utvecklas. Ett stärkt partnerskap måste utvecklas.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 4
5 Regionala organisationer 4
5.1 EU 5
5.2 OSSE 6
5.3 Afrikanska unionen 6
5.4 Mellanöstern och Gulf Cooperation Council 8
5.5 Israel-Palestina 8
6 FN - garant för säkerheten? 9
7 Samarbetet mellan FN och regionala organisationer 10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den preventiva diplomatins instrument måste förfinas, sanktionsinstrumentet vässas, regionaliseringen öka och FN:s beslutsformer effektiviseras för att möta hoten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förstärkt samarbete mellan FN och regionala organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågor som demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, gränsöverskridande brottslighet, jämställdhet och miljö bör prioriteras i EU:s samarbete med Vitryssland, Ukraina och Moldavien.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa vetorätten inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är viktigt att EU tydligt uppmanar Ryssland och övriga aktörer att samarbeta inom ramen för OSSE för att verka för en fredlig utveckling i Kaukasus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige offentligt bör uttrycka att situationen i Darfur är ett folkmord.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN och Afrikanska unionen bättre bör samordna sina planer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lösningar av konflikten i Darfur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett svenskt förhållningssätt i Israel-Palestina-konflikten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att vetorätten i FN:s säkerhetsråd avskaffas och att rådet breddas och görs mer representativt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en grundläggande respekt för mänskliga rättigheter och folkrätten bör vara ett krav på varje land som gör anspråk på att få leda FN-organ.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regionala strukturer även kan vara ett sätt att sammanföra resurser och maximera effekten på stabilisering, som t.ex. regionala utbildningscentrum för fredsfrämjande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om större koordination och mer transparent beslutsprocess mellan FN och regionala organisationer.
Efter det kalla kriget har terrorism blivit det allvarligaste globala hotet. Enligt Steven Simon, forskare vid tankesmedjan Rand i Washington, ligger initiativet i den kamp som nu pågår hos terroristerna. Det beror på att den liberala demokratin saknar en strategi för att möta terrorismen. Det finns inte tillräcklig enighet mellan regeringar om vad problemet är, och det finns ingen samordning när politikerna väl enas.
Enighet råder om att hoten idag ser annorlunda ut än för endast några år sedan. Attackerna i New York den 11 september 2001 samt de efterföljande attackerna runt om i världen visar på detta. Hot som världen möter idag baseras alltmer på en ideologi, en idé, ett nätverk av operatörer. Detta är vi inte vana vid.För att komma vidare i arbetet för en säker och stabil värld måste hoten identifieras på ett tidigare stadium, problemlösningar finnas och samarbetet mellan organisationer, länder och FN förbättras. För att omvärlden ska kunna möta hoten måste den preventiva diplomatins instrument förfinas, sanktionsinstrumentet vässas, regionaliseringen öka och FN:s beslutsformer effektiviseras. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Kriser och konflikter finns i alla delar av världen. En del av dem har eskalerat till krig med katastrofala följer för såväl människor som djur och natur. Andra kriser hålls något så när under kontroll. En av de största humanitära katastrofer, som vi idag ser, är krisen i Darfur. Det som idag sker i Darfur är ett folkmord. Irak är ett annat stort krisområde. Dagligen möts vi av nyheter om fler bomber och kidnappningar. Krisen i Israel/Palestina ser heller inte ut att ta slut. Katastrofen i skolan i Beslan fick oss att återigen vända blicken mot läget i Kaukasien. Detta är bara ett fåtal länder och områden. Det finns flera. De regionala säkerhetsarrangemang som finns måste ta ett större ansvar för att reda ut situationerna. FN måste våga ta de beslut som krävs för att inte fler människor ska lida.
Kapitel VIII i FN-stadgan är grunden till förhållandet mellan regionala organisationer och FN. Kapitlet utgör, förutom den legitima grunden, även inspiration och incitament till arbetet för många organisationer. Regionala organisationer är inte längre underleverantörer för bibehållandet av gemensam fred. De tillför extra värde till FN, förutsatt att samarbetet dem emellan förbättras.
Världsordningen behöver regionaliseras. Regionala organisationer måste ta ett större ansvar för kris- och konflikthantering inom sitt eget geografiska område. När det gäller bevarandet av fred och säkerhet även utanför sitt närmaste geografiska område bör de regionala organisationerna ta ett större ansvar, eftersom de med största sannolikhet även har kunskaper och kännedom om sina grannområden. Det är angränsande länder som riskerar att drabbas värst av en konflikt, det är över närmaste gräns som den största spridningsrisken finns för konflikter. Det är i närområdet som varningssignaler kan uppfattas och omsättas i praktisk handling innan konflikter bryter ut.
Regionalt krisförebyggande och krishanteringsarbete ställer höga krav på samverkan mellan militära, polisiära, diplomatiska och andra civila delar. Detta talar för att vissa operationer med fördel överlåts till regionala aktörer.
Ett ömsesidigt förstärkt partnerskap mellan FN och regionala organisationer bör utvecklas. Vi bör undvika duplicering av resurser, tillåta att arbete utförs av den organisation som har de flesta fördelarna, hjälpas åt att få regionalt stöd för föreslagna lösningar samt hjälpas åt att mobilisera nödvändiga resurser och förmågor att stödja regionala initiativ. Både FN och regionala organisationer skulle vinna på detta. Vad som ovan anförts om ett förstärkt samarbete mellan FN och regionala organisationer bör ges regeringen tillkänna.
EU har genom sina återkommande utvidgningar bidragit till att främja fred och stabilitet i regionen. Ett konkret exempel är den senaste utvidgningen som omfattade 10 länder, som tidigare befann sig bakom järnridån. Genom deras strävanden till EU-medlemskap har de uppfyllt de s.k. Köpenhamnskriterierna som innehåller politiska, ekonomiska och administrativa krav. EU:s kontakter med länder som Vitryssland, Ukraina och Moldavien bidrar även till stabilitet och säkerhet. Sverige bör inom ramen för sitt arbete i EU uppmärksamma hur samarbetet med dessa länder fortskrider. Sverige bör aktivt verka för att knyta dessa länder närmare Europa. Framför allt bör frågor som demokratisk utveckling, mänskliga rättigheter, gränsöverskridande brottslighet, jämställdhet och miljö prioriteras i EU:s samarbete med Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Detta bör ges regeringen tillkänna.
EU har även misslyckats. Kriget i forna Jugoslavien och framför allt Kosovo visade på stora bristfälligheter i EU:s förmåga att förhindra våld, mord och förstörelse. Detta misslyckande får inte upprepas i framtiden. EU bör klara av att hantera kriser innan de eskalerar till krig och katastrof. Denna gång var det USA som fick träda in för att rädda människoliv.
I framtiden bör inte EU förlita sig på att USA alltid kommer att ställa sina soldater till tjänst när vi ber om det. Ett tecken på att USA håller på och omprioriterar områden som ska försvaras är den avisering som kom i augusti 2004 om minskning av amerikanska soldater i Europa. Detta betyder att andra aktörer, i detta fall främst EU, måste ta sitt ansvar.
Enligt de säkerhetspolitiska forskarna Michael O'Hanlon och John Prendergast betyder detta att EU exempelvis skulle behöva ha uppemot 200 000 soldater insatsberedda, inte bara de 65 000 som stats- och regeringscheferna redan beslutat om. Detta ställer krav på de enskilda länderna, men också på samarbetsförmåga dem emellan. EU måste bli mer samstämmigt inom utrikes- och säkerhetspolitik. En del förbättringar har gjorts genom införandet av en utrikesminister. Det betyder att EU nu talar tydligare på den internationella arenan. För att EU ska kunna nåännu bättre resultat inom utrikes- och säkerhetspolitiken måste vetorätten avskaffas. Ett eller ett fåtal länder ska inte fåblockera insatser för att rädda människoliv och förhindra EU:s handlande för ökad säkerhet i regionen. Vad som ovan anförts om avskaffande av vetorätten inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik bör ges regeringen tillkänna.
EU:s satsningar på det internationella området måste fortsätta att öka, liksom de enskilda medlemsländernas. Sverige ska tillsammans med de övriga EU-länderna satsa på, att bygga upp de krishanteringsförmågor som är nödvändiga för att medverka till fred. Sverige bör engagera sig i uppbyggnaden av den krishantering som nu planeras inom EU. Sverige bör inta en ledande position bland de nordiska länderna, när det gäller omfattning och kvalitet av det vi bidrar med i form av personal och materiel.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa erkänns som en regional organisation under kapitel VIII i FN-stadgan. OSSE är ett instrument för "early warning", konfliktförebyggande, krishantering och rehabilitering efter konflikter på hela sitt geografiska område. OSSE har en lång tradition av öppen dialog och konsensusbygge. Den har en stor del av sin personal ute på fältet. Den har ett välutvecklat samarbete med andra internationella organisationer.
Organisationens möjligheter att verka och agera inom sitt verksamhetsområde är begränsat på flera ställen i främst Kaukasus. Ett exempel på detta är att Djnestr-regionen i Moldavien har stoppat en delegation från OSSE. Organisationen har även haft problem att verka i Tjetjenien. Trots hinder upprätthåller OSSE operativ närvaro i flertalet av Europas och Centralasiens många oroshärdar. OSSE åtnjuter stor legitimitet. Dess säkerhetsfrämjande verksamhet har på ett väsentligt sätt bidragit till demokratisering, säkerhet och stabilitet.
Rysslands sätt att försöka hejda terrorismen med rötter i Tjetjenien, med ett fullskaligt krig mot hela den tjetjenska befolkningen har lett till katastrofala följder. När de medel som används bara driver fram mer terror och sprider den över allt större områden har omvärlden all anledning att reagera. Det behövs en demilitarisering med hjälp av internationella styrkor i Tjetjenien. Med den erfarenhet och den kunskap som OSSE besitter är det av största vikt att organisationen fortsätter sitt arbete. Centerpartiet anser att det är viktigt att EU tydligt uppmanar Ryssland och övriga aktörer att samarbeta inom ramen för OSSE för att på så vis verka för en fredlig utveckling i Kaukasus. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Den afrikanska kontinenten har länge uppfattats som en kontinent i kris. Här råder ofta svält, aidsepidemin florerar, kriser och väpnade konflikter avlöser varandra, barnsoldater finns i främsta ledet i konflikterna, flera av länderna styrs av diktatorer. För det afrikanska folkets skull, liksom för den övriga världen, är det av största vikt att denna negativa spiral bryts. Folket i Afrika måste återfå hoppet och tron på framtiden.
Betydande framsteg har gjorts för att lösa flera av Afrikas svåraste och mest långvariga konflikter. Samtliga större konfliktområden i Afrika är föremål för afrikanskt ledda fredsprocesser. Afrikanska unionen (AU) verkar för fred, säkerhet och stabilitet. Förväntningarna på Afrikanska unionen är enorma. AU:s "Freds och säkerhetsråd" har som målsättning att "i rättan tid svara på konflikter och krissituationer" på kontinenter, såsom icke-konstitutionella förändringar av regeringar, humanitära katastrofer samt naturkatastrofer.
Större uppmärksamhet bör riktas åt de s.k. postkonfliktsituationerna då fredsavtal slutits men där behov finns av politiskt och ekonomiskt stöd för att stabilisera utvecklingen. Stödet till regionalt samarbete och regionala organisationer är viktigt. Det gäller att stödja de afrikanska organisationernas förmåga att förebygga och hantera konflikter.
Den största krisen på den afrikanska kontinenten är situationen i Darfur. Krisen i Darfur blossade upp i februari 2003 efter flera år av mindre konflikter om mark och vatten mellan i huvudsak afrikanska bönder och arabiska nomader. FN bedömer att 50 000 människor har dödats i konflikter medan ca 1,2 miljoner har tvingats fly. Under augusti/september 2004 förhandlade parterna i krisen under medling av Afrikanska unionen. Samtalen avbröts för att återupptas om någon månad.
Den av FN:s säkerhetsråd antagna resolution 1564 (2004) av den 18 september 2004 får hård kritik av Human Rights Watch. I resolutionen framgår att Sudan kan ställas inför "åtgärder som påverkar oljesektorn" om man inte följer besluten och stoppar arabmiliserna janjawids mord på svarta i Darfur. Human Rights Watch anser dessa skrivningar vara för svaga. Huruvida det ska kallas folkmord eller inte är viktigt för vilka befogenheter FN får. USA:s utrikesminister Colin Powell och Tysklands försvarsminister Peter Struck har beskrivit krisen som folkmord. Sverige bör offentligt uttrycka att situationen i Darfur är ett folkmord. Detta bör ges regeringen tillkänna.
FN och Afrikanska unionen bör bättre samordna sina planer för att undvika att inrättandet av de så kallade säkra områdena i enlighet med FN:s handlingsplan kan tillåta förflyttningar av regeringsstyrkorna och därmed äventyra eldupphöravtalet. Vad som ovan anförts om att FN och Afrikanska unionen bättre bör samordna sina planer bör ges regeringen tillkänna.
Europaparlamentet har uppmanat Sudans regering att acceptera inrättandet av en internationell människorättskommission som på ett oberoende sätt kan bedöma de brott som begåtts i Darfurregionen sedan april 2003. Sverige bör i olika sammanhang verka för att trycket på Sudans regering upprätthålls. Införandet av sanktioner bör övervägas, om inte Sudans regering omedelbart börjar verka för att förbättra situationen i Darfur. Trycket på Sudans regering måste upprätthållas samtidigt som kontakterna med regeringen fortsätter. Vad som ovan anförs om lösningar i konflikten i Darfur bör ges regeringen tillkänna.
Den mest omedelbara konsekvensen av kriget i Irak och dess efterdyningar rör givetvis Mellanöstern i allmänhet och regionen kring Persiska viken i synnerhet.
En viktig utgångspunkt är att aktörerna i regionen inte utgör någon enhetlig politisk grupp. Tvärtom finns det stora skillnader mellan länderna. Det har självfallet också betydelse för krigets politiska följder.
Det block av länder som utgör Gulf Cooperation Council, Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, spelar en nyckelroll i regionen. Både på grund av sin ekonomiska ställning som några av världens viktigaste oljeproducenter och på grund av sin politiska och religiösa ställning som centrala i arabvärlden.
Ett grundläggande problem för länderna i Mellanöstern är oförmågan att enas om regionala lösningar. Sedan det förra Gulfkriget har inte länderna i Gulf Cooperation Council lyckats prestera ett politiskt initiativ som hade kunnat ligga till grund för en fredlig lösning av Irakkrisen. Oförmågan att regionalt lösa frågor har återigen tydliggjorts i och med kriget i Irak. Beroendet av omvärlden när det gäller säkerhet, men även interna missförhållanden i länderna själva, har blivit allt tydligare. Detta kommer att förstärka de interna konflikter och motsättningar som plågar dessa länder och kraftigt försämra möjligheterna till en regionalt baserad och förbättrad krishanteringsförmåga i framtiden.
Utgången av kriget, och den nya dynamik i regionen som kriget medfört, kommer också att leda till en rad utmaningar för samma regimer. Många av dessa utmaningar kan komma att understryka de långsiktiga problem som de individuella GCC-länderna står inför. Det gäller såväl utrikes- och säkerhetspolitiska problem som inrikespolitiska; det gäller balansen mellan den interna oppositionens syn på USA och de nödvändiga utrikespolitiska banden med USA. Dessa problem har redan under ganska lång tid förhindrat en någorlunda enad front inom GCC från att växa fram när det gäller internationella relationer och konflikthantering.
För Mellanöstern i allmänhet, och för GCC-länderna i synnerhet, är det avgörande att hitta nya säkerhetsmekanismer för den regionala stabiliteten. Kriget och den långa Irakkrisen har visat både hur sårbara GCC-länderna är när det gäller den egna säkerheten och hur svårt regionen har att hitta effektiva konfliktlösningsmekanismer som kan användas lokalt.
En av de mer genomgripande konsekvenserna av Gulfkriget 1991 var att en politisk fredsprocess mellan israeler och palestinier inleddes. Denna resulterade så småningom i bildandet av den palestinska myndigheten och embryot till palestinsk självständighet.
Skälet till att många aktörer fortfarande lägger ner så mycket energi på att lösa denna konflikt är naturligtvis att den av många betraktas som en kärnkonflikt i Mellanöstern, inte minst i arabvärlden.
Den israeliska ockupationen av det palestinska territoriet har lett till en ond cirkel av våld. Under de senaste fyra åren har nära 4 000 människor dödats i våldet. Av dem var omkring 1 000 israeler som dödats av palestinier. Under samma tid dödades omkring 2 800 palestinier, främst av israeliska säkerhetsstyrkor. Vedergällningar som följer på vedergällningar. I skuggan av detta våld finns det dagliga våld som drabbar civilbefolkningen i de ockuperade territorierna. Ett våld som står i skarp kontrast till vad den internationella humanitära rätten säger om att skydda civilbefolkningen i krig och väpnade konflikter. Israel har en legitim rätt att skydda sig mot terrorbombare. Men Israel måste agera inom den internationella rätten. Allt fler bedömare ser att Israels egen framtida säkerhet undergrävs av ockupationspolitiken.
Israels brott mot den internationella humanitära rätten har lett till att FN:s speciella rapportör för de mänskliga rättigheterna för regionen, den sydafrikanska professorn John Dugard, har begärt vapenembargo mot Israel. Både Israel och Palestina har rätt att existera i fred inom sina gränser. Genom omvärldens passivitet, och USAs militära och finansiella stöd, till Israels ockupation ökar klyftan mellan den muslimska världen och västvärlden.
Sverige har haft en positiv roll i att stödja fredsinitiativ. Det är idag uppenbart att den israeliska regeringen inte är intresserad av en fredsprocess som innebär ett tillbakadragande enligt folkrätten och FN-beslut. På få ställen i världen agerar en regering så föraktfullt gentemot folkrätt och FN-beslut.
Det är därför viktigt att Sverige otvetydigt klargör att den internationella humanitära rätten och främjandet av de mänskliga rättigheterna är en överordnad prioritet för svenskt agerande - gentemot alla parter. Det är också viktigt att Sverige - gentemot alla parter i konflikten - i ord och i handling främjar en icke-våldslösning av konflikten. Det är av avgörande betydelse att det svenska biståndet, handelsrelationer och samarbete av annan sort inte på något sätt bidrar till att stärka någon av parterna militärt - eller deras militära kapacitet. Vad som ovan anförts om ett svenskt hållningssätt i Israel-Palestina-konflikten bör ges regeringen tillkänna.
Inget enskilt land kan anse sig ha beslutanderätt över alla andra. Inget enskilt land ska få bestämma vad som är rätt och vad som är fel. Denna rätt tillhör FN. Ett starkt, livskraftigt och effektivt FN betyder att vi kommer ett steg närmare en säkrare värld.
Behovet av FN och FN:s arbete är större än någonsin. Det ställer stora krav på hur FN fungerar. Det är uppenbart att förändringar krävs för att FN mer effektivt ska kunna utnyttja de möjligheter som det förändrade internationella läget skapat. FN:s beslutsförmåga har ibland blockerats till följd av att de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet inte bara haft skilda uppfattningar om vilka åtgärder som borde vidtas i vissa situationer. De permanenta rådsmedlemmarna har också ibland missbrukat sin vetorätt. Säkerhetsrådet har därför inte alltid klarat av sin viktigaste uppgift enligt FN-stadgan 
upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, en uppgift för vilken säkerhetsrådet bär huvudansvaret. Sverige bör verka för att vetorätten i säkerhetsrådet avskaffas, att rådet breddas och görs mer representativt. Detta bör ges regeringen tillkänna.
I det system med "regionala valkretsar" som tillämpas inom FN idag faller det sig ibland så, att diktaturer får leda kommittéer och organ som bland annat hanterar mänskliga rättigheter. Tidigare har världssamfundet fått acceptera den tågordningen för att bevara FN:s legitimitet. Med allt fler demokratier kan vi äntligen ändra på detta. Det är självklart orimligt att exempelvis Libyen, Kuba, Vitryssland eller Kina får leda viktiga FN-organ. En grundläggande respekt för mänskliga rättigheter och folkrätten bör vara ett krav på varje land som gör anspråk på att få leda FN-organ. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Idag lever 60 procent av världens befolkning i demokratier. Allt fler länder genomgår transitionsprocesser till att bli demokratier. Det ger oss nya möjligheter att inom FN ställa krav på andra länder att respektera de mänskliga rättigheterna, folkrätten samt arbeta för demokrati.
Diktaturernas inflytande inom FN-systemet måste minska. Det är vårt sätt att ställa krav på att fler länder snabbare går mot att bli demokratier. Diktaturernas inflytande ska inskränkas till att endast utgöra rösträtten i generalförsamlingen. Självklart ska dessa stater välkomnas att axla ett större ansvar och tilldelas större inflytande i samma ögonblick som de kan visa att de uppfyller kraven på respekt för mänskliga rättigheter och folkrätten. Vår förhoppning är att dagens unga generation blir den första som får leva i en värld bestående av endast demokratier.
Det finns inte en enskild modell för hur samarbetet mellan FN och regionala organisationer ska ske. Ibland kommer regionala organisationer att agera som underleverantörer till FN, enligt kapitel VIII i stadgan. Ibland kommer FN att fylla en roll i ett regionalt lett stabiliseringsförsök. Strukturerna kommer att behöva formas från fall till fall samt vara flexibla.
Regionala organisationer har mycket att bidra med. Regionala organisationer har oftast kännedom om situationen. De kan agera som "early warning"-mekanismer för eventuella hot mot regional och internationell säkerhet. Eftersom de oftast känner till området kan de utveckla lämpliga, och regionalt accepterade, normer och standarder. De kan sammanföra dessa med de rätta mekanismerna för övervakning och upprätthållande. Regionalt ägda mekanismer stärker ansvarsskyldighet och kan hjälpa till att bygga bättre regeringar. Dessa kan anta flera olika former, t.ex. EU:s Köpenhamnskriterier.
De regionala organisationerna kan hjälpa till att tackla gränsöverskridande aspekter av stabilisering, som t.ex. flyktingströmmar. De har även en roll att spela i en hållbar ekonomisk utveckling, vilket förstärker stabiliseringssträvanden. Regionala organisationer borde finnas med i en central roll i koordinerandet. EU:s aktiviteter i den civila delen av UNMIK är goda exempel. Regionala strukturer kan även vara ett sätt att sammanföra resurser och maximera effekten på stabilisering, som t.ex. regionala utbildningscentrum för fredsfrämjande. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Även om det verkar som att nord-syd-samarbetet blir mer och mer kompletterat av "region-till-region"-samarbetet och identifikation, ses den världsomspännande uppmuntran till en förstärkt roll för regionala organisationer som ett lovande steg i att diskutera framtida roller även för FN. Detta betyder att vi behöver en mer fördomsfri och innovativ tolkning av FN-stadgans kapitel VIII, vilket kunde bana väg för en större synergi mellan internationella organisationers arbete och respekten för subsidiaritetsprincipen.
Större koordination behövs, speciellt mellan civila och militära komponenter. Det är även viktigt att beslutsprocessen mellan FN och regionala organisationer är transparent. Vad som ovan anförts om större koordination och mer transparent beslutsprocess mellan FN och regionala organisationer bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
Viviann Gerdin (c) |
|
Kerstin Lundgren (c) |
Johan Linander (c) |
|
Claes Västerteg (c) |
Jan Andersson (c) |