Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om biståndets strukturella särdrag och vilka användningsområden som inte bör beviljas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om radikal reformering av EU:s biståndspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vidgningen av DAC-kriterierna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om MDG och olika hållbarhetsindex som medel att kvalitetssäkra och standardisera biståndet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den under riksdagsåret 2004/05 bör redovisa var i administrationen och i vilken form den avser att skapa koordineringsfunktionen för den sammanhållna globalpolitiken, enligt tillkännagivande i december 2003.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att riksdagen årligen bör får del av de positioneringar och prioriteringar som regeringen intar i OECD:s utvecklingskommitté DAC.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i långivning och bistånd gåöver till kopplingen till uppfyllande av millennieutvecklingsmålen som kriterium och med användande av PRSP, dvs. fattigdomsstrategier, som medel.
Efter avslutade budgetförhandlingar med regeringen hösten 2004 konstaterar Miljöpartiet att volymen på svenskt bistånd till utvecklingsländer kommer att återställas till 1% år 2006. Detta innebär i absoluta tal en ökning med ca 3,2 miljarder kronor räknat utifrån dagens BNI, alltså en avsevärd och mycket välkommen ökning. Men med det sagt inses omedelbart att fyra krav då måste tillgodoses:
att det finns administrativ kapacitet på både givar- och mottagarsidan så att pengarna meningsfullt kan absorberas
att det finns bra och överenskomna kriterier som garanterar kvalitet och måluppfyllelse
att pengarna inte används till fel saker
att internationellt bistånd synkroniseras och samordnas på ett sätt som gynnar mottagaren.
Enligt de mycket goda intentioner som Sveriges riksdag och regering 2003 beslutat om inom ramen för den nya sammanhållna globalpolitiken betitlad Gemensamt Ansvar, är avsikten att ett rättvise- och ett fattigdomsperspektiv skall genomsyra gåvobiståndet, samt att alla delar i internationellt inriktad utvecklingspolitik skall hållas samman och vara koherenta. Dessutom betonas mottagarnas ägande av processen.
En betydande del av svenskt bistånd kanaliseras idag via EU, och EU följer i allt väsentligt de rekommendationer som OECD består med via sin utvecklingskommitté DAC. Men både insyn, kvalitetsuppföljning och valet av mottagarländer är utsatta för hård kritik. Utbetalningarna släpar efter och insynen, och därmed också kontrollen, är under all kritik. Detta leder till att möjligheterna för korruption med biståndsmedel på EU-nivåär mycket stora, vilket bland annat EU:s egen revisionsrätt har påtalat i flera mycket kritiska rapporter. Urvalet av mottagarländer för EU:s biståndsmedel, där man t.ex. i Afrika inte primärt är inriktad på länderna söder om Sahara, rimmar också illa med vilka som anses vara de mest behövande.
Miljöpartiet föreslår därför att Sverige genom ministerrådet initierar en större reformering för att administrativt effektivisera EU-biståndet och samtidigt inrikta arbetet mer i den inriktning som förordas i Gemensamt Ansvar. I det sammanhanget måste också en kritisk granskning av OECD:s s.k. DAC-kriterier ske.
Nu är en oroväckande vidgning av dessa kriterier under beredning och det är oklart hur Sverige ställt sig till dessa förändringar.
Både där och i en oroväckande nyare svensk praxis har Miljöpartiet noterat att man gärna vill ta biståndsbudgeten i anspråk för allehanda syften; sålunda menar vi att det under inga förhållanden skall vara legitimt att ur biståndsbudgeten använda medel för militär trupp, inte ens med vällovligt fredsbevarande syfte, inte heller för utbildning av militärer i t.ex. demokrati eller mänskliga rättigheter eller annat vackert. Inte heller menar vi att biståndsmedel bör komma i fråga för några former av asylmottagning eller migrationsfrågor. Tvärtom bör DAC, som det normerande organ det alltmer kommit att framstå, ta ansvar för att biståndet verkligen inriktas på långsiktiga och breda utvecklingssatsningar, inte på aktiviteter för vilka de flesta länder redan har specifika budgetar. Särskilt anmärkningsvärt har försöken att tänja biståndets medel till att täcka vad som rimligen redan skall rymmas i försvarets kassa varit. Detta fenomen återfinns både i svensk praxis sedan ett par år, och i revideringsförslagen av DAC-kriterierna.
Sveriges position skall också enligt Miljöpartiet fortlöpande redovisas och förankras hos riksdagen, på samma sätt som nu en trevande praxis för muntlig och skriftlig dialog om Världsbanks- och IMF-arbetet inletts mellan regering och riksdag.
Vi efterlyser en årlig redovisning i form av en skrivelse av vad Sverige gör i OECD:s DAC-kommitté, den svenska policyn och positioneringar, en resonerande redovisning om hur Sverige har agerat i olika frågor samt givetvis vilka frågor som ligger på bordet och vad som avförts från agendan.
I en särskild skrivelse bör inkluderas även positioner i WTO-förhandlingar, eftersom handelspolitikens inflytande på utvecklingen i fattiga länder är större och vida mer omfattande än vad någonsin biståndet kan bli, även med förväntade ökningar, allt med inriktning på fattigdoms- och rättviseperspektivens uppfyllande enligt Gemensamt Ansvar.
Denna förankring och förverkligande av intentionerna i Gemensamt Ansvar och med dess bäring som Sveriges agerande i internationella fora kräver, och som riksdagen också påpekat i sitt tillkännagivande från december 2003, fordrar en sammanhållen och alert koordineringsfunktion i Regeringskansliet, eller externt under dess ledning. Varken i samband med budgetpropositionen hösten 2004 eller i den första rapporten i prop nr 4 september 2004 av hur den sammanhållna globalpolitiken hittills förverkligats, finns redovisat vad regeringen planerar för detta. Detta är enligt Miljöpartiet en stor brist. Mandatet för denna samordning måste inkludera makt att begära konsekvensanalyser och årliga rapporter från varje departement, att kunna ge bakläxa på regeringsförslag under beredning samt makt att infordra handlingsplaner - allt för att riksdagens krav på en "pådrivande" regeringsfunktion skall förverkligas.
Därmed aktualiseras också behovet av mätbara och operativa mål i biståndet. Dessa bör för koordineringens skull vara möjliga att bryta ner på departemental nivå. Denna fråga kan med fördel beredas av Sida i kraft av landets utförande myndighet med stor kompetens och kapacitet. Om inte annat måste kvalitetssäkringsdiskussionen kunna föras i dessa termer så att eventuella argument för minskad eller bibehållen biståndsnivå p.g.a. bristande kvalitet eller uppföljning, kan stävjas.
Mätbarhet kan ske genom olika typer av index. Idag finns förutom det relativt välkända Human Development index, med vilket UNDP arbetar, nu även Commitment to Development, CDI, ett index som lanseras av Centre for Global Development och som väger samman just ett lands sammantagna politik med avseende på utvecklingsarbetet. Det inkluderar parametrar för handel, tekniköverföring, säkerhet, miljö/hållbarhet, migration, investeringar och bistånd. Enligt dess mätning från juli 2004 ligger Sverige som nummer tre efter Holland och Danmark och med 18 andra OECD-länder i givarkollektivet efter sig.
Vidare finns WISP, Wighted Index of Social Welfare, ett välfärdsindex som inte baseras på ekonomistisk tillväxt med BNP eller BNI som bas, utan på 40 andra relevanta indikatorer. Bl.a. mäts socialt kaos, jämställdhet, militärutgifter och demografi. Enligt det delar Sverige och Danmark på förstaplatsen. I Sverige förs baneret för detta integrativa synsätt på välfärd och utveckling bl.a. av Joachim Vogel, Umeå universitet och Valter Korpi, välkänd forskare och debattör.
Oavsett vilka metoder som kan vara mest illustrativa för kvalitet och måluppfyllelse, måste både Sida, riksdagen och regeringen applicera gemensamma och normerande mål och måttstockar för att innehållet i biståndet skall rättfärdiga volymökningen, gå att utvärdera och verkligen göra bästa nytta på fältet.
Mer problematiska ter sig förhållningssätten till avskrivning av fattiga länders skulder till både enskilda rika långivarländer och till de stora internationella finansieringsinstituten, d.v.s. regionala utvecklingsbanker, IMF och Världsbankens olika avdelningar. Dessa institutioner behöver reformeras och ledas in på mer hållbarhetsinriktade kriterier för långivning samt ta i beaktande i vilken mån låntagarna kan komma att uppfylla sina millennieutvecklingsmål.
Miljöpartiet menar att HIPC-initiativet bör avslutas och ersättas med en likvärdig partnerskapsbaserad förhandlingsmekanism, som ger skuldtyngda länder en likaberättigad roll i skuldavvecklingsarbetet. Nu får de finna sig i att vara objekt i dubbel bemärkelse, medan IMF samtidigt står för både fordringsägarskapet och koordinatörskapet i HIPC-arbetet.
Man bör också i det sammanhanget ifrågasätta om exportinkomsterna skall vara den avgörande parametern för beräkning av "hållbar" skuld. Just problem med världsmarknadstillträdet och brist på exportinkomster är ju en vital del i problemet med fattigdom - att då i skuldkvoten bygga in förmodade exportinkomster skapar en dubbel bestraffning för de fattiga länderna.
IFI:s långivning bör istället konsekvent vara baserad på demokratiskt och lokalt genomförda fattigdomsstrategier, PRSP och på huruvida landet i fråga klarar att nå upp till Millennieutvecklingsmålen.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Lotta Hedström (mp) |
|
|
Jan Lindholm (mp) |
Ulf Holm (mp) |