Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökning av andelen bistånd som går till utbildning till 15 %.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpta krav på kvalitet och könsperspektiv i biståndet till utbildning.
Det internationella slagordet "Education for all" handlar om precis vad som sägs, om att alla skall ha rätt till en utbildning av god kvalitet. Utbildning är en mänsklig rättighet fastslagen i internationella överenskommelser och konventioner, vilka är bindande för de länder som skrivit under dem.
Inte i något samhälle har kvinnor samma möjligheter som män. Därför måste eliminerandet av skillnader mellan flickor och pojkar, kvinnor och män ges högsta prioritet i all skolutveckling, både av kvantitativ och kvalitativ art. Detta är ett måste för att leva upp till deklarationen om mänskliga rättigheter, och det är också en nödvändighet för det globala samhället. Att investera i flickors och kvinnors utbildning understödjer en utveckling med minskande fattigdom, bättre levnadsvillkor, bättre hälsa och nutrition, sjunkande födelsetal och bättre utsikter för framtida generationer. Dessa förhållanden gäller speciellt i länder där skillnaderna i utbildningsmöjligheter för flickor och pojkar i dag är stora. Vetskapen om detta borde få till följd att andelen biståndsmedel som går till utbildning ökar, för genom utbildning, särskilt av flickor och kvinnor, uppnås många eftersträvansvärda effekter.
Nästa år var det tänkt att skillnaderna mellan flickor och pojkar i grundläggande utbildning skulle vara utplånade. Detta mål förband sig det globala samhället vid år 2000 (World Education Forum i Dakar). Vid det tillfället var 57 % av de 104 miljoner av världens barn som ej gick i skolan flickor, och två tredjedelar av världens 860 miljoner analfabeter var kvinnor. Men målet "lika tillgång till utbildning år 2005" är endast ett delmål. Målet är att 2015 ha nått jämställdhet i utbildningen, och då handlar det inte enbart om tillgång utan om kvalitet, resultat och att utbildning skall vara lika lönsamt för kvinnor och män i ett livslångt perspektiv.
Målet "en procent av BNI till bistånd" skall enligt budgetpropositionen nås 2006. Hur stor andel av det svenska biståndet som i dag går till utbildning är svårt att fastställa på grund av den tekniska utformningen av biståndet, men det handlar om ca 8 %. I Norge har man beslutat att utbildning skall utgöra 15 % av det totala biståndet redan 2005. Sverige hör till de länder som bidrar mest till Education for all (EFA), och det är bra. Vänsterpartiet föreslår därför att andelen av det svenska biståndet som går till utbildning bör öka till 15 % av det totala biståndet, samtidigt som kraven på kvalitet och könsperspektiv skärps. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är angeläget att utreda hur stor del av biståndet utbildningssatsningar utgör i dag och hur dessa kan utökas och förbättras. Vidare ställs för biståndet krav på att fler barn skall ha rätt till grundläggande utbildning, helt i linje med EFA-målen. Här finns dock anledning att vara vaksam. Det gäller att se upp så att satsningar på grundläggande utbildning inte sker på bekostnad av möjligheterna till vidareutbildning eller på bekostnad av kvaliteten. Framför allt är det nödvändigt att få fram strategier för att omfördela resurser mellan kvinnor och män. I dag är det oklart hur många projekt som inkluderar en köns/genusaspekt, och studier visar snarast att kön/genus i hög utsträckning förblir en obearbetad fråga och att kunskaperna om kön och jämställdhet är bristfälliga. En central fråga är inkluderandet av kunskap om kön/genus i lärarutbildningar världen över. Vi föreslår därför att kraven på kvalitet och könsperspektiv skärps. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
|
|
Lennart Gustavsson (v) |
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
Anders Wiklund (v) |
Alice Åström (v) |
|
Sermin Özürküt (v) |