1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 5
3.1 Heteronormativitet och lesbisk feminism 5
4 Internationellt HBT-arbete 6
4.1 FN-konvention om avskaffande av all slags diskriminering
på grund av sexuell läggning eller könsidentitet 7
4.2 Sidas regleringsbrev 7
4.3 Europarådet och Nordiska rådet 7
4.4 Internationell solidaritet 8
5 Rättstrygghet för HBT-personer 8
5.1 Grundlagen 9
5.2 Myndighetsförordning 9
5.3 Brottsbalken 10
5.4 Ökade kunskaper inom rättsväsendet 11
6 Familjerätt 12
7 Könsneutral äktenskapslagstiftning 13
7.1 Partnerskapslagen 13
7.1.1 Anknytningsvillkoren 13
7.1.2 Rätt för trossamfund att förrätta partnerskap 13
7.2 Assisterad befruktning 14
7.3 Föräldraskap 14
8 Främja alla elevers lika rättigheter 15
8.1 HBT-kompetens 15
8.2 Undervisning i HBT-frågor 16
8.3 Högskolan 17
9 Diskriminering i arbetslivet 17
10 Kultur för lika värde 17
11 Värnpliktstjänstgöringen 18
12 Hälso- och sjukvården 18
12.1 Statens folkhälsoinstitut 19
12.2 Transsexuellas situation 19
12.2.1 Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN-sammanhang bör verka för en FN-konvention om avskaffande av allt slags diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sidas regleringsbrev.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i såväl det nordiska rådet som det europeiska rådet skall verka för att avskaffa allt slags diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inom det nordiska samarbetet bör verka för att förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap skall gälla för registrerade partner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall omfattas av flyktingbegreppet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall omfattas av regeringsformens 1 kap. 2 §.
Riksdagen beslutar att 2 kap. 15 § regeringsformen ges följande lydelse: "Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon missgynnas därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning eller könsidentitet tillhör en annan minoritet."
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att transpersoner skall omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelse i 7 kap. 4 § 11 om hets mot folkgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en särskild HBT-förordning innehållande konkreta och utvärderingsbara mål för att avskaffa diskrimineringen av HBT-personer i statsförvaltningen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett lagförslag som innebär att brottsbalkens 5 kap. 5 § 4 skall omfatta sexuell läggning och könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall nämnas i brottsbalkens 29 kap. 2 § 7 om försvårande omständighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser i brottsbalkens 29 kap. 2 § 7 om försvårande omständighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens 16 kap. 9 § om olaga diskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens 16 kap. 8 § om hets mot folkgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett samarbete mellan HBT-organisationer och polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad HBT-kompetens inom rättsväsendet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring som innebär att äktenskapslagstiftningen görs könsneutral.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring som innebär att partnerskapslagen avskaffas under förutsättning att äktenskapslagen görs könsneutral.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av anknytningsvillkoren i lagen om registrerat partnerskap.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som innebär att uppdragen att förrätta vigslar och att förrätta partnerskap skall vara likvärdiga och likställda, och den relevanta lagstiftningen bör därför ändras.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som innebär att lesbiska kvinnor som lever i registrerat partnerskap skall få tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att det tillsätts en utredning som granskar och analyserar problematiken kring det juridiska förhållandet mellan barn och styvförälder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Försvarshögskolan skall omfattas av lagen (2001:1268) om likabehandling av studenter i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Polishögskolan skall omfattas av lagen (2001:1268) om likabehandling av studenter i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i den fortsatta beredningen av Skolansvarsutredningen Skolans ansvar för kränkning av elever, SOU 2004:50, skall inkludera könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ge Skolverket och Högskoleverket i uppdrag att initiera ett utvecklingsarbete som syftar till att alla inom utbildningsväsendet får HBT-kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall beröras på ett integrerat sätt i alla de ämnen som avhandlas i grundskolan och gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Högskoleverket bör ges i uppdrag att verka för att undervisningen vid högskolor har ett integrerat HBT-perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning även skall omfatta könsidentet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om HBT-kompetens hos anslagsgivande myndigheter och institutioner på kulturområdet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett diskrimineringsskydd avseende sexuell läggning och könsidentitet som skall omfatta värnpliktiga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja HBT-kompetensen i hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Statens folkhälsoinstituts s.k. homosexuppdrag skall utvidgas till att omfatta sexuell läggning och könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att det tillsätts en utredning som tar ett helhetsgrepp om de transsexuellas situation i hälso- och sjukvården och de lagar som aktualiseras vid ett könsbyte.
För Vänsterpartiet är det självklart att alla människors kärlek skall respekteras oavsett vem man väljer att älska. Mångfald är ett viktigt begrepp för oss, liksom respekt för varje människas identitet, sexuella läggning och könstillhörighet. Med sexuell läggning avses homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. För att sexuell läggning och könsidentitet skall vara ovidkommande krävs en lagstiftning som inte diskriminerar och särskiljer.
HBT är en paraplybeteckning för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Med transpersoner brukar man avse transvestiter, transsexuella, intersexuella, dragkings/queens och andra personer som har en könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig från vad som utifrån stereotypa men utbredda föreställningar kan förväntas beroende på deras biologiska kön. Det kan också vara individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Heterosexuella personer reflekterar sällan, eller rättare sagt aldrig, över sin egen eller andras sexuella läggning och hur stor betydelse den har för vår identitet, självkänsla och personliga utveckling. I stället utgår de flesta från att alla i deras omgivning är heterosexuella. Detta brukar kallas för heteronormativitet, det vill säga heterosexuell samlevnad tas som det enda och självklara sättet att leva på. Detta leder till att homosexuella, bisexuella och transpersoner osynliggörs, ifrågasätts och tvingas till utanförskap. Vi vill verka för ett samhälle där homosexuella, bisexuella och transpersoner kan förhålla sig lika självklart till sin sexuella läggning som heterosexuella gör till sin.
Lesbisk feminism synliggör bland annat att fördomar om homosexualitet kan se olika ut, inte minst om det gäller homosexuella kvinnor eller män. Många människor upplever till exempel homosexualitet hos kvinnor som mindre hotfullt och har därför starkare fördomar mot homosexuella män. Samtidigt förminskas ofta lesbiska relationer, vilket bland annat kan kopplas samman med den patriarkala föreställningen om att kvinnor saknar egen sexualitet; den kvinnliga sexualiteten kan bara skapasav mänoch i relation till den manliga sexualiteten.
Våra förslag innebär inte att alla de frågor som är av intresse för skyddet av de mänskliga rättigheterna, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, kommer att avhandlas. Däremot anser vi att de förslag som vi lämnar kan utgöra en god grund för en HBT-politik med direkt inriktning på att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att homosexuella, bisexuella och transpersoner skall kunna leva ett liv utifrån sina egna individuella förutsättningar, fria från det heteronormativa förtrycket.
I den här motionen presenterar vi förslag till åtgärder för att vi skall kunna få ett rättvist och jämlikt samhälle för alla flator, bögar, bisexuella, transsexuella, transvestiter, transgenderister m.fl. Människor måste ges samma möjlighet att forma sina liv oavsett könet på den de älskar och oavsett den egna könsidentiteten. Det handlar om att få till stånd ett samhälle som inte diskriminerar.
De internationella förpliktelser som ligger till grund för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter spänner över flera områden. Här återfinns med andra ord både ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter men även medborgerliga och politiska rättigheter. Det ligger ett oerhört stort värde i att människors mest väsentliga behov tillgodoses i form av rättigheter och att så sker inte bara rörande några av dem. Åtnjutandet av samtliga fri- och rättigheter som garanteras skall ske på icke-diskriminerande sätt. Av principen om ickediskriminering framgår att alla är lika inför lagen, vilket återfinns i artikel 1 i FN:s förklaring om mänskliga rättigheter från 1948 där det stadgas att alla är födda fria och lika vad gäller värdighet och rättigheter samt i artikel 2 som anger att rättigheterna tillkommer envar.
Enligt Amnesty International finns det 70 länder som förbjuder homosexualitet och i vissa av dessa är homosexualitet dessutom belagt med dödsstraff. Ett viktigt steg för att förverkliga principen om alla människors lika värde är att det internationella samfundet inför en internationell konvention om avskaffande av all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. En sådan konvention skulle medverka till att placera frågan om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners mänskliga rättigheter på den internationella dagordningen och således vara ett stöd i de länder där det finns en politisk ambition att motverka förtrycket av homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Vi anser att på samma sätt som det finns internationella konventioner för flyktingars rättsliga ställning och för att avskaffa all diskriminering av kvinnor bör det finnas en internationell konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Således anser vi att Sverige i FN-sammanhang bör verka för en konvention om avskaffande av all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som ovan konstaterats finns det många länder där homosexuella, bisexuella och transpersoner inte behandlas utifrån sina egna individuella egenskaper och förutsättningar. Det är glädjande att regeringen i sitt senaste regleringsbrev till Sida poängterar behovet av att personalen på Sida skall ha HBT-kompetens. Under det kommande riksdagsåret kommer vi med intresse följa detta arbete.
Sverige ger bistånd till länder där HBT-personer har få eller inga rättigheter. Vi anser att Sverige i samband med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring mänskliga rättigheter, vilket innefattar HBT-personers grundläggande mänskliga rättigheter och deras möjligheter att organisera sig. Sidas regleringsbrev bör beakta detta så att Sverige vid biståndsgivning tar särskild hänsyn till HBT-personers mänskliga rättigheter.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige bör enligt vår uppfattning även verka för att ett ökat nordiskt och europeiskt samarbete skall omfattas av HBT-frågorna. Samarbetet bör omfatta samtliga frågor av intresse för HBT-personer. Det är i detta sammanhang viktigt att poängtera att samarbetet på såväl nordisk som europeisk nivå, liksom arbetet på nationell nivå, måste utformas tillsammans med representanter från HBT-organisationerna själva. Regeringen bör därför i såväl det nordiska rådet som i det europeiska rådet verka för att avskaffa all slags diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förordningen (1931:429) om vissa internationell förhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap gäller inte för registrerade partner. Förordningen bygger på en familjerättslig konvention mellan de nordiska länderna från 1931 som förutsätter ömsesidighet. När partnerskapslagen infördes hade inte samtliga nordiska länder lagstiftning om registrerat partnerskap. Därför ansågs det inte lämpligt att förordningen skulle vara tillämplig på registrerade partner. Numera har dock alla nordiska länder en lagstiftning om registrerat partnerskap, varför det inte längre finns några hållbara skäl att undanta förordningen från den allmänna regeln om att alla lagar om äktenskap och makar skall tillämpas på motsvarande sätt på partnerskap och partner. En överenskommelse i fråga bör träffas med de andra konventionsstaterna. Därför anser vi att regeringen inom ramen för det nordiska samarbetet bör verka för att förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap skall gälla för registrerade partner.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vår utgångspunkt är att det tillhör de grundläggande mänskliga rättigheterna att kunna lämna det egna landet och söka asyl i ett annat land. Flera internationella konventioner som Sverige undertecknat skyddar denna rätt. Därför är det oerhört viktigt att vi försvarar flyktingrätten genom att personer som förföljs på grund av sin sexuella läggning eller könstillhörighet ges rätt till en fristad i Sverige.
Många länder t.ex. USA, Kanada, Nederländerna, Norge, Danmark, Island, Finland, Australien, Tyskland och Nya Zeeland ger redan i dag skydd enligt Genèvekonventionen åt den som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning.
Det är glädjande att utredningen om könsrelaterad förföljelse (SOU 2004:31) föreslår att utlänningslagens flyktingbegrepp skall utvidgas och omfatta även förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning i enlighet med det synsätt som Vänsterpartiet länge förespråkat. Vi vill dock att även begreppet könsidentitet skall omfattas av flyktingbegreppet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Så som vårt samhälle ser ut finns det ett flertal grupper som mer än andra riskerar att utsättas för kriminalitet. Homosexuella, bisexuella och transpersoner hör till dem. En doktorsavhandling av kriminologen Eva Tiby pekar på att ungefär var fjärde homo- eller bisexuell person vid minst ett tillfäll har utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning.
Rapporten Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2003 av Brottsförebyggande rådet visar att homofobiska brott är den kategori som ökar mest av hatbrotten. I takt med att fler och fler berättar och lever öppet som homosexuella, bisexuella och transpersoner ökar också det fördomsfulla motstånd som finns mot HBT-personer. Vi anser att lagstiftningen inte ger dessa grupper tillräckligt skydd. Särskilt gäller detta för transpersoner. Det finns inget förbud som säger att riksdagen inte får anta lagar som diskriminerar och därmed förtrycker homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi anser att detta faktum kan ha betydelse för kränkningar av individers rätt till respekt och likabehandling i samhällslivet oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Därför vill vi verka för ett införande av ett sådant förbud i grundlagen.
En grundläggande mänsklig rättighet är att inte utsättas för diskriminerande lagstiftning på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Den nyligen genomförda reformen att det allmänna skall motverka diskriminering på grund av sexuell läggning är bra, men inte tillräcklig. För att vi skall säkerställa alla människors rätt till respekt och lika behandling vill vi att även könsidentitet skall omfattas av regeringsformen 1 kap. 2 §.
Detta vill vi att riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin mening.
Vi vill även införa ett skydd mot antagande av lagar och föreskrifter som missgynnar någon av skäl som har samband med sexuell läggning eller könsidentitet.
Därför vill vi att riksdagen beslutar att 2 kap. 15 § regeringsformen ges följande lydelse: "Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon missgynnas därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning eller könsidentitet tillhör en minoritet".
Den 1 januari 2003 trädde lagändringar i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen i kraft som innebär att sexuell läggning omfattas av hets mot folkgrupp. Såsom bestämmelsen är utformad står transpersoner skyddslösa. Vi vet dock att transpersoner som grupp råkar ut för hatpropaganda. Detta är oacceptabelt och motiverar ytterligare begränsning av yttrandefriheten. Vi vill att transpersoner skall omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelse i 7 kap. 4 § p. 11 om hets mot folkgrupp.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I betänkandet Från verksförordning till myndighetsförordning (SOU 2004:23) föreslås att det inom varje myndighet skall finnas ett system för intern styrning och kontroll för att verksamheten skall kunna följas upp och kontrolleras. Det framgår av utredningen att myndigheter efterfrågar en bättre samordning av årsredovisning och övrig rapportering och att samtliga återrapporteringskrav bör finnas samlade i ett dokument, regleringsbrevet.
Vi menar att om statsförvaltningen skall kunna leva upp till principen om alla människors lika värde, oavsett sexuell tillhörighet eller könsidentitet, är det av väsentlig betydelse att HBT-dimensionen integreras i all statlig verksamhet. Därför bör alla myndigheter få i uppdrag att återrapportera till regeringen resultat och uppnådda mål inom HBT-området. För att myndigheter på ett ändamålsenligt sätt skall kunna redovisa mål och resultat inom HBT-området krävs dock en särskild HBT-förordning innehållande konkreta och utvärderingsbara mål för att undanröja diskrimineringen av HBT-personer. Erfarenheterna hittills visar att HBT-kunskaperna är bristfälliga och statlig diskriminering förekommer. Ett tydligt exempel på en myndighet som diskriminerar homosexuella, bisexuella och transpersoner är Migrationsverket när det handlägger ärenden som rör visum, anknytning och asyl.
En särskild HBT-förordning skulle säkerställa att HBT-frågorna integreras fullt ut i alla myndigheternas arbete. Därför vill vi att det införs en särskild HBT-förordning innehållande konkreta och utvärderingsbara mål för att avskaffa diskrimineringen av HBT-personer i statsförvaltningen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi vet att homosexuella, bisexuella och transpersoner mördas på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet på samma sätt som invandrare mördas på grund av sitt etniska ursprung.
I Säpos senaste rapport framkommer det att anmälningarna av homofobiskt relaterade brott har fördubblats från ett 70-tal första halvåret 2002 till drygt 150 under samma period förra året. I en ny studie från Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet bekräftas ocksåökningen av hatbrott mot HBT-personer. 52 procent av de tillfrågade uppgav i år att de utsatts för olika hatbrott, 1996 gav 25 procent samma svar. I 80 procent av fallen handlade det om förtal och förolämpningar, 24 procent om diskriminering på arbetsplatsen och 12 procent hade drabbats av våldsbrott. Enligt utredningen är unga HBT-personer mest utsatta då det framkommer att av dem under 20 år har 77 procent drabbats av hatbrott.
En åklagare har enligt brottsbalkens 5 kap. 5 § p. 4 möjlighet att väcka åtal om någon förolämpats med anspelning på dennes homosexuella läggning. Bestämmelsen omfattar inte annan sexuell läggning än homosexualitet och inte heller könsidentitet.
Vi anser att bristen i lagstiftningen är uppenbar. Därför vill vi att regeringen skall återkomma med ett förslag som innebär att brottsbalkens 5 kap. 5 § p. 4 skall omfatta sexuell läggning och könsidentitet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är en försvårande omständighet om syftet med ett brott är att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. År 2002 förtydligades att bestämmelsen även gäller brott som begås på grund av offrets sexuella läggning. I denna paragraf nämns dock inte könsidentitet, vilket är olyckligt med tanke på transpersoners utsatthet. Därför anser vi att begreppet könsidentitet skall ingå i uppräkningen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Utredningen från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, rapport 2002:9) visar dessutom att bestämmelsen om försvårande omständighet sällan kommer till användning. Endast i vart sjunde undersökt rättsfall där paragrafen kunnat tillämpas har så skett. Regeringen bör därför ge rättsväsendets myndigheter i uppgift att öka kunskaperna om straffskärpningsparagrafens innebörd och användningsområde.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I 16 kap. 9 § brottsbalken finns ett förbud mot olaga diskriminering på grund av en persons homosexualitet. Således ges inget rättsligt skydd till personer som är bisexuella eller transpersoner. I 2001 års diskrimineringsutredning Ett utvidgat skydd mot diskriminering (SOU 2002:43), föreslås att paragrafen skall ersättas av en motsvarande bestämmelse i en ny och sammanhållen lag mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Enligt utredningens förslag skulle diskrimineringsförbudet avse sexuell läggning (det vill säga homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet). Utredningen föreslog inte att könsidentitet skall vara en diskrimineringsgrund. Vi anser att lagstiftningen bör reformeras så att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens 16 kap. 9 §.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt brottsbalkens 5 kap. 5 § p. 4 har åklagare möjlighet att väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Även denna paragraf bör vidgas till att avse sexuell läggning och könsidentitet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser även att den nu genomförda reformen av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp skall kompletteras, se brottsbalken 16 kap. 8 §. Det är viktigt att inte stanna vid att kriminalisera hets med anspelning på sexuell läggning, utan också hets med anspelning på könsidentitet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns många undersökningar som pekar på att det finns ett grundläggande behov av rättsliga förändringar för att motverka förtryck, våld och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. I en publicerad lägesbeskrivning från Socialstyrelsen "Sexuell läggning och bemötandet i socialtjänsten" konstateras att HBT-personer får ett dåligt bemötande på det sociala området. Bemötandefrågor aktualiseras också i de fall HBT-personer är i kontakt med rättsväsendet.
Polisen är en yrkesgrupp som är mycket viktig när det gäller att motverka brott mot HBT-personer. Också vad gäller att på ett adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp samt genomföra utredningar av brott som begåtts på grund av en persons sexuella läggning eller könsidentitet är polisens insatser av ovärderligt slag.
Våld i enkönade parrelationer är mer dolt än våld i relationer mellan män och kvinnor. Det finns fördomar som försvårar upptäckten av våld i enkönade parrelationer. När en man slår en man möter omgivningen det med kommentarer som - "det är väl bara att slå tillbaka". En kvinna som blir slagen av en annan kvinna möts av attityden att - "det är inte möjligt, kvinnor slåss inte" - och blir därmed osynliggjord. Vi lever också i ett samhälle där många, inte ens för sina närmaste, har talat om att de lever med en partner av samma kön. De som utsätts för våld i en enkönad parrelation har att övervinna dels svårigheten att tala om att man blir slagen av sin partner, dels att tala om sin homosexualitet. Många bi- och homosexuella kvinnor och män lever i dag otrygga i sina egna hem. De är utsatta för misshandel, sexuella övergrepp och psykisk misshandel. Enligt tillgänglig europeisk och amerikansk statistik har 25 till 45 procent av alla lesbiska kvinnor varit utsatta för någon form av våld i en lesbisk relation. Det saknas säker statistik över homosexuella mäns situation, men även här finns det studier som antyder att utsattheten är minst lika hög som för lesbiska kvinnor.
För att polisen skall bli bättre på att synliggöra HBT-personers situation finns det behov av kompetenshöjande insatser och därför borde polisen ha ett tätare samarbete med HBT-organisationer, det vill säga organisationer för homosexuella, bisexuella eller transpersoner. En sådan samverkan skulle både öka polisens kunskaper och höja förtroendet för polisväsendet inom en brottsutsatt grupp. Samverkan bör ske både på nationell nivå och på lokal nivå utifrån de förutsättningar som finns inom olika närpolisområden.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under senare år har ett berättigat fokus ställts på hedersrelaterade brott, s.k. hedersbrott. I det prioriterade arbetet mot hedersbrott bör också uppmärksammas att det hedersrelaterade våldet även vänder sig mot HBT-personer.
Av de skäl som vi nämnt ovan är det viktigt att höja rättsväsendets allmänna kompetens vad gäller homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation och utsatthet för brott. En allmän förstärkning av HBT-kompetensen bör ske både inom polisen, domstolsväsendet, åklagarväsendet och kriminalvården.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den heteronormativa familjenormen är stark i vårt samhälle Den vilar på föreställningen om att det heterosexuella parförhållandet är det enda rätta. Familjerätten är en del av detta. Mamma, pappa, barn är de naturliga enheterna.
Vår utgångspunkt är i stället att söka verktyg för att bejaka och uppmuntra den kärlek som finns mellan jämställda människor, oavsett kön, sexuell läggning, biologiskt föräldraskap, yttre påtryckningar och krav. Vår utgångspunkt är därför att familjen är en mångfald och därför måste vi avskaffa de heteronormativa och diskriminerande inslagen i den familjerättsliga lagstiftningen.
Enligt nuvarande lagstiftning är äktenskapet en heterosexuell förening mellan kvinna och man. Möjligheten att registrera partnerskap står sedan 1994 till buds för de homosexuella par som vill gifta sig. Det har hittills inte framförts några hållbara skäl för att behålla äktenskapslagstiftningen i Sverige såsom en exklusivt heterosexuell rättsfigur.
Därför vill vi att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring som innebär att äktenskapslagstiftningen görs könsneutral. Under förutsättning att äktenskapslagstiftningen görs könsneutral vill vi även att regeringen lägger fram förslag till lagändring som innebär att partnerskapslagen avskaffas.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Som ovan anförts är det vår målsättning att det införs en könsneutral äktenskapslagstiftning som inte bara gäller för heterosexuella. Endast civiläktenskap skall vara juridiskt bindande. Därmed vill vi verka för att lagen om registrerat partnerskap följaktligen kan avskaffas. Vi anser dock att det är en fördel att det över huvudtaget finns en lag som reglerar ingående av partnerskap. I avvaktan på att det införs en könsneutral äktenskapslagstiftning vill vi peka på vilka förändringar som krävs för att undanröja de rättsliga skillnader som i dag finns mellan makar och partner.
I lagen om registrerat partnerskap regleras vilken anknytning till Sverige en person skall ha för att ingå partnerskap här. Det är anmärkningsvärt att det ställs hårdare krav på personer som vill ingå partnerskap än på personer som vill gifta sig. Vi anser att detta är en diskriminerande ordning och därför bör regeringen återkomma med ett lagförslag om slopande av anknytningsvillkoren.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt lagen om registrerat partnerskap är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordat behörig att vara registreringsförrättare. Det finns således ingen möjlighet för det trossamfund som såönskar att få behörighet att förrätta partnerskap på det sätt som motsvarar trossamfundens behörighet att förrätta vigslar. En bättre ordning vore att likställa uppdragen att förrätta vigslar och att förrätta partnerskap. Därför vill vi att regeringen skall återkomma med förslag som innebär att uppdragen att förrätta vigslar och att förrätta partnerskap skall vara likvärdiga, och den relevanta lagstiftningen bör därför ändras.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lesbiska kvinnor har inte tillgång till assisterad befruktning på sjukhus. Detta är ett uttryck för att rätten till likabehandling, eller ickediskriminering om man så vill, som är en av de mest grundläggande av alla principer om mänskliga rättigheter, inte gäller för lesbiska kvinnor.
Det får inte vara såsom i dag att enbart heterosexuella kvinnor ges den möjligheten inom sjukvården och att de lesbiska kvinnorna följaktligen diskrimineras. Även principen om barnets bästa motiverar att vi undanröjer skillnaderna mellan partner och heterosexuella i denna fråga.
Därför yrkar vi på att lesbiska kvinnor som lever i registrerat partnerskap eller i samboförhållanden skall få tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns många skillnader på hur människor i dag väljer att bilda familj eller utöva sitt föräldraskap. I vissa av dessa fallen saknas regleringar helt eller delvis som tillvaratar barnets bästa och barnets rättigheter. Detta gäller så väl olikkönade som samkönade relationer. I samkönade relationer är det inte ovanligt att ett lesbiskt par får barn ihop med ett bögpar. Som det ser ut i dag finns inget som reglerar det juridiska förhållandet mellan barnet och styvföräldern.
Detta förhållande blir kanske än mer tydligt då en av parterna dör. Ett exempel skulle vara ett barn som växt upp med sin biologiska mamma och hennes registrerade partner samt haft en nära relation, kanske växelvis boende med sin biologiska pappa och hans registrerade partner. Det finns alltså två vårdnadshavare och två styvföräldrar. Vad händer med barnet då den ena biologiska föräldern dör, och vilket blir det juridiska förhållandet mellan barnet och den döda förälderns partner?
Därför vill vi att det tillsätts en utredning som granskar och analyserar problematiken kring det juridiska förhållandet mellan barn och styvförälder.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lagen (2001:1268) om likabehandling av studenter i högskolan bygger på principen om rätten till likabehandling utan åtskillnad på grund av exempelvis kön, ålder eller sexuell läggning. Lagen ålägger högskolor och universitet att aktivt främja studenters lika rättigheter samt att förebygga och förhindra trakasserier på grund av sexuell läggning. De som studerar vid polishögskolan eller försvarshögskolan omfattas inte av denna lag, vilket vi tycker är anmärkningsvärt. Det finns inget som tyder på att dessa högskolor är undantagna den heterosexuella norm som finns i vårt samhälle. Därför vill vi att försvarshögskolan och polishögskolan skall omfattas av lagen (2001:1268) om likabehandling av studenter i högskolan.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De som är elever vid grundskolor, gymnasier och komvux omfattas inte heller av likabehandlingslagen. Det är enligt vår mening inte en tillfredsställande ordning att homosexuella, bisexuella och transelever står skyddslösa när de är i skolan. I Skolansvarsutredningens betänkande Skolans ansvar för kränkning av elever (SOU 2004:50) föreslås att kommun eller annan som driver skolverksamhet blir skadeståndsskyldig mot elev som skolan diskriminerar på grund av exempelvis sexuell läggning.
Den nya lagen skall även omfatta elever som mobbas eller kränks av andra elever eller av skolans personal.Vi är tveksamma till förslaget om skadestånd men är positiva till att det presenterats ett förslag att sexuell läggning är en diskrimineringsgrund i skolan.
Det är dock olyckligt att utredningen inte tar upp att även könsidentitet är en diskrimineringsgrund.
Därför vill vi att regeringen i den fortsatta beredningen av Skolansvarsutredningen Skolans ansvar för kränkning av elever SOU 2004:50 skall inkludera könsidentitet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att det skall vara möjligt att främja likabehandling och motverka diskriminering måste de som verkar inom utbildningsväsendet ha kunskap på området homo-, bi-, och transfrågor, d.v.s. HBT-kompetens. Det är oerhört viktigt att det ges utbildning om mekanismerna bakom diskriminering och trakasserier. Utbildningen kan till exempel problematisera frågor som rör sexuell läggning, diskriminering och sexuella trakasserier: Vad är diskriminering och trakasserier? Hur kan de yttra sig? Hur uppstår de? Vilka effekter har diskriminering och trakasserier? Hur bör de hanteras?
Med anledning av vad som här anförts yrkar vi därför på att regeringen bör ge Skolverket och Högskoleverket i uppdrag att initiera ett utvecklingsarbete som syftar till att alla inom utbildningsväsendet får HBT-kompetens.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I stor utsträckning är det i barn- och ungdomsåren som de värderingar grundläggs, vilka vi senare kommer att bära med oss genom livet. Skall vi vinna framgång med vår strävan att säkra respekten för alla människors lika värde och rättigheter, måste man därför fästa stor vikt vid hur barns och ungdomars grundläggande värderingar och förhållningssätt formas i dag, för att detta skall få genomslag i framtiden.
I dag är skolan en plats där barns och ungdomar får kunskaper om sexuell läggning. Det sker både i klassrummet och på skolgården. Men det är också något som sker i samspelet mellan eleverna och skolans personal.
Skolverkets rapport om sex och samlevnadsundervisningen från 1999 pekar på brister i skolans undervisning om sexuell läggning. Det framgår att undervisningen i HBT-frågor är avhängig av den enskilde läraren såväl när det gäller kvantitet som kvalitet. En del klasser får besök av en person från RFSU, RFSL och RFSL Ungdom som berättar för eleverna om hur det är att vara ung och homosexuell. För många elever är det den mest konkreta information om homosexualitet som de får under sin skoltid.
Skolverkets rapport visar att de flesta HBT-ungdomar inte har någon möjlighet att positivt spegla sig själva någonstans i skolmiljön. De får inte heller stöd och hjälp med att bygga upp en trygg och säker självbild på samma villkor som heterosexuella elever. På så sätt växer många homosexuella, bisexuella och transpersoner upp i en miljö där de är ifrågasatta eller osynliggjorda som personer; heterosexualiteten är norm, homosexuella relationer nämns inte. Exempelvis diskuteras ofta hur August Strindbergs relationer till kvinnor påverkat hans konstnärskap. När man diskuterar Selma Lagerlöfs författarskap väljer man oftast att inte ta upp hennes förhållanden till kvinnor.
Det är viktigt att HBT-ungdomar kan hitta förebilder i sin vardagliga omgivning. Framför allt är det viktigt att unga människor erbjuds öppna valmöjligheter där de vuxna inte oreflekterat förutsätter att man är, eller är på väg att bli, heterosexuell. En lärare med kunskaper om homo- och bisexuell könsidentitet och en öppen och respektfull attityd till att det bland elever finns både homo-, bi- och heterosexuella ungdomar kan då fungera som ett stort stöd.
Vi vill att HBT-perspektivet skall beröras på ett integrerat sätt i en rad olika ämnen, till exempel social- och samhällskunskap, psykologi, historia, svenska samt religion och livsåskådningsfrågor. Att bara diskutera homosexualitet på biologilektionerna eller under sex- och samlevnadsundervisningen förstärker fördomarna och kränker rätten till likabehandling. Vi vill alltså - liksom sker med heterosexualiteten i dag men utan att vi tänker särskilt på det - att HBT ses som en aspekt på alla de sakområden som avhandlas inom alla områden. Vi anser också att detta bör ske med ett perspektiv på kopplingen till grundläggande värderingar om alla människors lika värde och rättigheter.
Därför vill vi att frågor om sexuell läggning och könsidentitet skall beröras på ett integrerat sätt i alla de ämnen som avhandlas i grundskolan och gymnasieskolan.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Också högskolan har en central roll för att undanröja diskrimineringen och osynliggörandet av HBT-personer. Det är därför viktigt att vi säkerställer att undervisningen om homo-, bi- och transpersoner är integrerad och systematisk. Statens folkhälsoinstitut konstaterade i rapporten Vad hände sen? att undervisningen vid högskolor om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation förekommer endast i begränsad omfattning, se FHI 1997:28. Detta är oacceptabelt.
Därför vill vi att regeringen skall ge Högskoleverket i uppdrag att verka för att undervisningen vid högskolor har ett integrerat HBT-perspektiv.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning inkluderar inte transpersoner. Lagstiftningen ger bara ett skydd mot diskriminering som har samband med sexuell läggning. I Europaparlamentets Recommendation 117 (1989) On the condition of transsexuals och Resolution on discrimination against transsexuals rekommenderas ett tydligt lagstadgat förbud mot diskriminering av transsexuella i arbetslivet.
Vi anser att regeringen bör inspireras av detta uttalande och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som innebär ett förbud mot diskriminering på grund av könsidentitet i arbetslivet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Frågor om diskriminering på grund av transsexualism ingår inte i HomO:s uppdrag att bevaka eftersom det har definierats som en fråga om könstillhörighet och inte om sexuell läggning. Sådana frågor faller i stället, när det gäller diskriminering i arbetslivet, inom Jämställdhetsombudsmannens ansvarsområde.
Visserligen är sexuell läggning och könsidentitet olika begrepp. Inte desto mindre är begreppen närliggande. Frågan om diskriminering av transpersoner bereds av Diskrimineringskommittén. Vi förutsätter att kommittén även problematiserar frågan om vilken ombudsman som skall hantera könsidentitet.
Att de kulturella uttryckssätten har en stor betydelse för att påverka attityder och fördomar är ovedersägligt. Vi anser därför att det är angeläget att kulturaktiviteter erbjuds där homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation uppmärksammas. De institutioner i samhället vilka har till uppgift att stödja och stimulera kultur bör uppmärksamma kulturens betydelse för att synliggöra homosexuellas, bisexuellas och transpersoners liv och verkligheter. Statens kulturråd och andra anslagsgivande institutioner bör på lämpligt sätt verka för att den HBT-kompetensen förbättras.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Många homosexuella, bisexuella och transpersoner upplever värnpliktstjänstgöringen som ett problem på grund av de fördomsfulla och ibland aggressivt manlighetsinriktade attityder som de möter inom Försvarsmakten. Samtidigt finns det andra värnpliktiga som mötts av öppenhet, förståelse och respekt. Det finns dock en stor brist på samlad kunskap om situationen för värnpliktiga homosexuella, bisexuella och transpersoner ur ett psykosocialt perspektiv.
I september 2001 genomförde dock Temo på Värnpliktsrådets uppdrag en opinionsundersökning om attityder till minoritetsgrupper bland värnpliktiga. Antalet intervjuade var 500. Resultatet var slående: 64 procent av de intervjuade trodde att öppet homo- och bisexuella diskrimineras oftare än andra värnpliktiga. Detta är betydligt högre siffror än uppskattningen av förekomsten av diskriminering av kvinnor (41 procent) eller värnpliktiga av utländsk härkomst (20 procent). Var fjärde trodde även att befälen utsätter homo- och bisexuella för nedsättande kommentarer, och 14 procent att det även skedde från annan personal. Hela 86 procent av de intervjuade trodde att homosexuella och bisexuella själva är rädda för att gå ut öppet med sin läggning under värnpliktstjänstgöringen eftersom de förväntar sig negativa reaktioner.
Det är därför viktigt att riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett diskrimineringsskydd avseende sexuell läggning och könsidentitet och som omfattar värnpliktiga.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är oerhört viktigt att hälso- och sjukvården säkerställer rätten till likabehandling utan åtskillnad på grund av exempelvis sexuell läggning eller könsidentitet. En förutsättning för att hälso- och sjukvården skall lyckas med detta är att man har en medveten och synlig strategi; att man höjer HBT-kompetensen inom vården och omsorgen.
I sjukvården härskar fortfarande en syn på homosexualitet som en avvikelse och utgör därmed en osaklig grund för hur homosexuella, bisexuella och transpersoner bemöts. I den psykiatriska vården och i synnerhet vid psykoterapeutisk behandling finns risker för diskriminering av homosexuella. Den kurslitteratur som används i utbildningen av psykiatrisk hälso- och sjukvårdspersonal betraktar inte sällan homosexualitet som en avvikelse eller perversion. Mest kända exemplet är Johan Cullbergs "Dynamisk psykiatri" som är ett standardverk inom de flesta utbildningar inom fältet psykiatri och psykologi.
Undersökningar av unga homo- och bisexuellas livssituation har visat att det finns en överrepresentation av psykosocial ohälsa. Många unga homo- och bisexuella har funderat på att någon gång ta sitt liv. Det finns en stor risk att dessa unga inte söker hjälp om de upplever att psykiatrin inte fullt accepterar deras livsval. Motsvarande situation gäller med all säkerhet vuxna. Transpersoners situation har över huvud taget inte synliggjorts. Det finns således en brist på medvetande om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation inom psykiatrin och bland psykoterapeuter. Detta har även bäring på hela den övriga hälso- och sjukvården, vilket är mycket allvarligt ur ett likabehandlingsperspektiv.
Således finns det enligt vår mening stora risker för att homosexuella, bisexuella och transpersoner riskerar att få en sämre hälso- och sjukvård p.g.a. brister i bemötandet och okunskap om deras villkor.
Vi vill därför att regeringen vidtar åtgärder för att höja HBT-komptensen i hälso- och sjukvården.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det statliga Folkhälsoinstitutets så kallade "homosexuppdrag" är enligt vår mening alldeles för snävt. Vi anser att uppdraget bör utvidgas till att även omfatta bisexuella och transpersoner.
Vi föreslår därför att Statens folkhälsoinstituts "homosexuppdrag" bör utvidgas till att omfatta sexuell läggning och transpersoner.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Transsexualism är ett psykiskt tillstånd som i ICD-10 definieras som "en önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt" (Socialstyrelsen, Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997).Transsexualism är en sjukdom och behandling ges inom den allmänna sjukförsäkringens ramar. Den enda verksamma behandlingen anses vara en medicinsk och kirurgisk könskorrigering ("könsbytesoperation"), vilket i Sverige också erbjuds ihop med ett byte av juridiskt kön.
För att komma i åtnjutande av den kirurgiska delen av behandlingen krävs i dag enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall att en ny juridisk könstillhörighet först fastslås. För att få denna nya könstillhörighet har Socialstyrelsens rättsliga råd som praxis att kräva ett läkarutlåtande av en psykiater som utrett patienten under en längre tid, i allmänhet kring tvåår. För de transsexuella patienter som behöver kirurgisk behandling krävs alltså först minst tvåårs utredning inom psykiatrin.
I hälso- och sjukvårdslagen fastslås att alla skall ha rätt till hälso- och sjukvård på lika villkor. Det innebär att behoven hos den enskilde patienten är styrande för de insatser som skall ges, och att hinder för detta endast utgörs av begränsningar i det medicinska kunnandet, dvs. att bot eller lindring saknas. Vi anser att detta även måste gälla för transsexuella patienter.
Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar hur ett byte av juridisk könstillhörighet går till för transsexuella och intersexuella personer. Den reglerar också under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske. Att ett juridiskt byte skett, eller att sannolika skäl föreligger för att det skall ske i och med operationen, är ett krav för att tillstånd till kirurgisk behandling skall ges.
Hormonbehandling, som vanligen är en kompletterande behandling, regleras inte i lagen. Inte heller reglerar lagen icke könskorrigerande operationer och behandlingar som är vanliga, såsom exempelvis mastektomi, struphuvudoperationer, epilering och röstträning.
Lagen har i princip varit oförändrad sedan tillkomsten och är på många områden otillräcklig och otidsenlig. I lagens 3 § fastställs kravet att ett könsbyte bara kan beviljas den person som inte lever i äktenskap eller i partnerskap. Därför tvingas de som är gifta eller registrerade partner och som önskar genomföra ett könsbyte till skilsmässa. Detta är oacceptabelt.
Vid tiden för lagens tillkomst var partnerskapslagen ännu inte ens påtänkt, inga andra länder hade infört möjlighet för juridiskt "könsbyte" för transsexuella och intersexuella och attityderna mot dem som avvek från könsnormerna var mycket annorlunda jämfört med i dag.
Med anledning av vad som här anförts anser vi därför att det bör tillsättas en utredning som tar ett helhetsgrepp om de transsexuellas situation i hälso- och sjukvården och de lagar som aktualiseras vid ett könsbyte.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Tasso Stafilidis (v) |