1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 1
3 Inledning 3
4 Det politiska våldet i Colombia 3
5 En brutalare tid med ny president 4
6 Plan Colombia och USA:s militära bistånd 5
7 Koka i Bolivia och kokainmissbruk i USA 6
8 Avskräckande privatisering 7
9 Politisk vindkantring 7
10 Naturgas och folkomröstning 8
11 Folkomröstningens resultat och effekter 8
12 Ett utvecklat jordbruk i stället för kokaodling 9
13 Hellre billig olja än folkstyre 9
14 Ännu en folkomröstning 10
15 När stormakten inte får som den vill 11
15.1 Kuba 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte skall delta i eller understödja colombianska regeringens process som ger paramilitären i Colombia immunitet när det gäller grova brott som mord, bortförande, hot och trakasserier som den begått mot fackföreningsaktiva, människorättsorganisationer, folkrörelser samt politiska partier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den öppet bör deklarera på vilket sätt Sverige samarbetar med Colombia när det gäller narkotikabekämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den genom redovisning av hur biståndspengarna används garanterar att dessa inte kopplas till Plan Colombia och USA:s militära stöd och operativa verksamhet i Colombia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den händelse svenska biståndsmedel till colombiansk narkotikabekämpning inte används på ett korrekt sätt eller att en korrekt revision av medlens användning genomförd av en oberoende instans inte kan åstadkommas skall biståndet tills vidare frysas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en oberoende kommission tillsätts för att utreda om militärer i den colombianska armén opererar och begår brott mot mänskliga rättigheter i paramilitära organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att internationellt överenskomna avtal gällande skydd av personer i utsatt situation respekteras även när det gäller Colombia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar för att personer som har vittnat mot militär som även uppträder i paramilitär uniform bör åtnjuta ett förstärkt personskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den händelse anklagelserna om att den reguljära colombianska armén deltar och samarbetar med de paramilitära styrkornas brutala hantering bör den svenska regeringen frysa sina förbindelser med Colombia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att svenska och europeiska företag engagerar sig i utvinnandet av Bolivias naturtillgångar, såsom naturgas och olja, på ett sådant sätt att det kommer det bolivianska folket till del.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige när det folkliga engagemanget i Bolivia växer skall verka för att svenska och europeiska företag stimuleras att engagera sig i det bolivianska jordbrukets och infrastrukturens utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i sina kontakter med venezuelanska myndigheter skall kräva att Venezuela undertecknar FN:s protokoll om trafficking.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall understödja den venezuelanska regeringen för att få till stånd ett effektivt program mot trafficking.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den skall protestera mot USA:s aggressiva och folkrättsvidriga angreppsplaner mot Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige som ett led i arbetet för att lyfta Kuba ur den undantagssituation landet befinner sig i skall intensifiera sitt arbete i FN, EU och andra internationella organisationer för att blockaden mot Kuba upphör, så att betingelserna för en snabbare ekonomisk utveckling, utvidgade demokratiska fri- och rättigheter samt mänskliga rättigheter förbättras.
Denna motion avser inte att behandla hela Sydamerika, men att ta upp några länder som brottas med särskilt svåra problem när det gäller den politiska situationen och/eller där det råder starka spänningar eller en konflikt eller ett krig och där USA och Västeuropa är inblandade bl.a. till följd av att folken i dessa länder kämpar för att skaffa sig, eller behålla, kontrollen över sina naturtillgångar. De länder vi kommer att behandla är Colombia, Bolivia, Venezuela och Kuba.
Inledningsvis vill vi hänvisa till förra årets motion som ej behandlades under året 2002/03. Motionens beskrivning av situationen äger i dag - tvåår senare - fortfarande relevans. Våldsspiralen har minskat något men det är endast en marginell minskning och bortförande och fördrivning av människor som utförs av paramilitären räknas ej med i den offentliga statistiken över våldsbrott, till skillnad från kidnappningar. USA har i senaten tagit beslut om att frångå den ursprungliga versionen av Plan Colombia som enbart skulle handla om narkotikabekämpning.
Nu innefattar den också direkt militärt stöd till den colombianska militären - stöd i form av militär utbildning och stridshandlingar mot landets gerillarörelser FARC och ELN. Mot bakgrund av denna förändring är det av största vikt att den svenska regeringen tydligt redovisar på vilket sätt Sverige samarbetar med Colombia när det gäller narkotikabekämpning och hur det svenska biståndet till Colombia används i denna specifika fråga. Vittnesmål som lämnats inom rättsväsendet i Colombia visar att det finns misstankar om att militärer i den colombianska armén även återfinns i de paramilitära grupperna. Detta är en allvarlig anklagelse mot en regim som påstår sig värna mänskliga rättigheter och vill skapa fred åt ett folk som plågats av en 50-årig konflikt, där mänskliga rättigheter dagligen kränkts. Utifrån detta bör ej immunitet ges till paramilitärer och Sverige bör inte delta i, eller understödja, en process som medför straffrihet för grova brott mot de mänskliga rättigheterna.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Sålunda bör den svenska regeringen öppet deklarera på vilket sätt Sverige samarbetar med Colombia när det gäller narkotikabekämpning. Sverige bör även kräva en oberoende undersökningskommission kring de anklagelser som förts fram om att reguljär militär även är verksam i paramilitära organisationer.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Den colombianska regeringen bör redovisa hur biståndspengarna används för att garantera att dessa inte kopplas till Plan Colombia och USA:s militära stöd och operativa verksamhet i Colombia.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Vidare skall i den händelse svenska biståndsmedel till colombiansk narkotikabekämpning inte används på ett korrekt sätt, eller att en korrekt revision av medlens användning genomförd av en oberoende instans inte kan åstadkommas skall biståndet tills vidare frysas.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Sedan Alvaro Uribe tillträdde som president i Colombia i augusti 2002 har våldet fortsatt i Colombia. President Uribe har sedan tillträdet på flera sätt levt upp till de under valet utlovade löftena om hårdare tag mot gerillarörelserna FARC och ELN. I stället för att fortsätta de direkta förhandlingar som förekom under Uribes föregångare, president Pastranas, har den nuvarande regeringen valt att bekämpa gerillarörelserna militärt.
Tidigare har fångutväxlingar kunnat ske mellan FARC och ELN å ena sidan, och regeringen å den andra. Den colombianska regeringen har, trots protester från anhöriga, nu övergått till att med militära medel försöka frita gisslan, varvid gisslan inte sällan dödats. Parterna bör uppmuntras till förnyade förhandlingar och upphöra med brotten mot mänskliga rättigheter, där kidnappningar ingår som ett av mest oacceptabla och vedervärdiga brotten.
Den senaste tiden har rapporter och statistik pekat på en minskning av antalet kidnappningar men kravet måste vara nolltolerans. Sverige måste kräva att man i statistiken skall räkna in de bortföranden och fördrivningar som utförs av paramilitären. Regeringen Uribe har föreslagit fredsförhandlingar via FN. Sådana har accepterats av FARC på villkor att förhandlingarna sker direkt med regeringen i Colombia och att FN:s roll blir budbärarens.
I denna process bör Sverige som övriga FN-medlemmar verka för att fredsprocessen återupptas och kräva att konflikten löses mellan huvudaktörerna i konflikten och med bistånd från FN. Parallellt med ökat militärt våld mot gerillarörelserna förhandlar den colombianska regeringen med delar av den illegala paramilitären om att 2005 lägga ned vapen i utbyte mot amnesti för begångna och pågående grova övergrepp mot mänskliga rättigheter som dessa styrkor begått. Detta är oacceptabelt.
De båda gerillarörelserna har under året som gått fortsatt sin terrorverksamhet med kidnappningar och likartade handlingar, som Sverige och det internationella samfundet bestämt måste ta avstånd ifrån.
Övergreppen, försvinnandena och morden på liberala politiker och vänsterpolitiker, fackliga representanter, journalister, bondeledare, människorättsaktivister och ursprungsbefolkning, som begås av paramilitären, har även de fortsatt under det senaste året. Samtidigt har regeringen i Colombia tagit bort livvaktsskyddet för ledande vänsterpolitiker - bland annat för redaktören för tidningen VOZ, tillika medlem i colombianska kommunistpartiets verkställande utskott, Carlos Lozano, samt fackföreningsledare som Wilson Borja - för att nämna några exempel. Bondeledare, fackföreningsledare och sociala organisationers ledare och aktivister mördas eller kidnappas och torteras. I samband med tortyr förekommer det att offren tvingas "erkänna" att de är gerillamedlemmar. De tvingas underteckna dokument om att de behandlats väl. Det senare förekommer enligt vittnesmål då aktivister i det civila samhället förhörs av den reguljära colombianska armén. Företrädare för bondeorganisationer har vittnat i domstolar om att officerare i den reguljära armen även uppträtt i paramilitära organisationer med beteckningar på uniformen.
Om detta är med sanningen överensstämmande är det anklagelser som är ytterst graverande för en nations militära styrkor.
Mot bakgrund av de grova och väl dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter som paramilitären, enligt internationellt erkända organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch, begår bör Sveriges regering ställa krav på den colombianska regeringen att dessa anklagelser omedelbart undersöks av oberoende instanser.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.
Luz Perly Cordoba, ledare för bonderörelsen Fensuagro i Araucaområdet i Colombia, är en av de personer som vittnat mot militärer som även uppträtt som paramilitärer. Hon sitter i dag fängslad sedan februari år 2004 för påstått samröre med gerillan. Det påstås att under en officiell resa där hon besökte Sveriges riksdag träffade hon representanter för gerillaorganisationen FARC. Vi kräver hennes omedelbara frisläppande och en oberoende rättegång med advokater utsedda av henne själv och med möjlighet till internationell övervakning. Sverige bör verka för att internationellt överenskomna avtal gällande skydd av personer i utsatt situation respekteras också när det gäller Colombia.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.
Är anklagelserna mot den reguljära colombianska armén att den deltar i de paramilitära styrkornas verksamhet riktiga bör Sverige frysa sina förbindelser med Colombia.
Detta vill vi att riksdagen ger regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att regeringen skall verka för att personer som har vittnat mot militär som uppträder i paramilitär uniform bör åtnjuta ett förstärkt personskydd.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Regeringen Uribe har infört ett belöningssystem för dem som ger upplysning om misstänkta gerillasoldater - ett tjallar- och angivarsystem. I ett samhälle med stor arbetslöshet, fattigdom och intern exilproblematik kan dessa pengar bli en av få möjligheter till försörjning. Det är ett system som innebär att otaliga oskyldiga drabbas av hotet att bli utpekade och därmed löper risk att utsättas för paramilitärens repression.
Som tidigare nämnts har senaten i USA beslutat att ekonomiska och militära resurser för Plan Colombia även skall användas till gerillabekämpning. USA deltar i dag aktivt med militär träning av colombianska förband och amerikanska soldater deltar i direkt krigföring mot gerillaorganisationerna. USA har idag militära baser placerade i Araucaområdet på gränsen till Venezuela för att - som man påstår - skydda de stora pipelines som för ut den olja som utvinns av de amerikanskägda oljeföretagen i Venezuela.
Arauca är ett av de områden som paramilitären dominerar och där människorättsorganisationer vittnat om massakrer på ursprungsbefolkningen genomförda av såväl paramilitär som reguljär colombiansk militär. Den indianska ursprungsbefolkningen har i september i år genomfört en stor demonstration mot den specifika situation de upplever. De känner sig klämda mellan militär, paramilitär, gerilla och narkotikamaffia.
På samma sätt upplever den afrocolombianska minoriteten att den diskrimineras och marginaliseras av majoritetsbefolkningen. De svarta tillhör den fattigaste delen av den colombianska befolkningen och utsätts för paramilitärens bortföranden och fördrivningsmetoder. De lever på samma villkor och i samma områden som den fördrivna indianska ursprungsbefolkningen.
Från Arauca kommer vittnesmål i domstolar om officerare i den reguljära armén som uppträder i paramilitära grupper och begår brott mot mänskliga rättigheter.
Ett annat land där USA:s inblandning varit omfattande är Sydamerikas fattigaste land - Bolivia. Det tusenåriga odlandet av koka i Bolivia har varit USA:s främsta förevändning för denna inblandning.
Under flera år var en av de stora frågorna bland Bolivias bönder kokaodlarnas situation i landet. Den bolivianska regeringen har ända sedan 1980-talet fört en enkelspårig politik, som man hämtade från den amerikanske presidenten George Bush (den äldre). Denna politik gick ut på att man skulle "rycka upp kokabusken med rötterna" i de latinamerikanska länder där koka odlades.
Detta var, och är, fortfarande en orealistisk politik i Bolivia. Indianbefolkningen, som utgör 80 % av landets befolkning, har tuggat kokablad i mer än tusen år. Förbudet att odla koka innebar att man tog brödet ur munnen på en stor del av den fattiga bondebefolkningen i Chapare, Yungas och andra områden i Bolivia. För övrigt har kokaproduktionen under senare år sjunkit.
Den bolivianska regeringen har dock halsstarrigt hållit fast vid president Bushs politik. Denna politik började drivas särskilt intensivt i slutet av president Banzers tid - Banzer vilken tidigare varit landets diktator och som sådan själv varit inblandad i skumraskaffärer med att omvandla koka till det betydligt farligare kokainet, och i samarbete med diktatorerna Pinochet i Chile och Videla i Argentina förföljde och mördade vänsteroppositionella i Sydamerika.
Den bolivianska regeringens politik att rakt av förbjuda kokaodlandet vållade i början av 2000-talet omfattande protester i form av demonstrationer, blockering av vägar m.m. De som kom att försvara de kokaodlande bönderna och förespråka en annan politik än regeringens var MAS, som i slutet av 1990-talet bara hade en företrädare i parlamentet - Evo Morales.
Han blev snart utsatt för omfattande förtalskampanjer och allvarliga hot av flera slag från regeringen, vilken hade starkt stöd från USA.
Stödet till Evo Morales ökade trots detta snabbt. Oppositionens politik kom snart inte bara att handla om koka utan också om hur Bolivia skulle kunna utveckla sitt jordbruk, använda landets vattentillgångar, bygga ut infrastrukturen, och vad man skulle göra med den naturgas som fanns i landet.
Omfattande protester genomfördes också mot vattenprivatiseringen som regeringen avsåg att genomföra med Världsbankens hjälp. Bolivias befolkning hade erfarenheter från elprivatiseringen några år tidigare, vilken medfört våldsamma prishöjningar, utan att några mer omfattande reparationer eller nya investeringar gjorts i elsystemet. Befolkningen fruktade att samma sak skulle ske med vattnet. De omfattande protester som följde har lett till att denna privatisering upphävts. I stället har man börjat pröva en kooperativ lösning.
För två och ett halvt år sedan var det presidentval och parlamentsval i Bolivia. Under valkampanjen ökade stödet för MAS kraftigt, vilket föranledde USA:s ambassadör i Bolivia att hota med att USA skulle dra in allt bistånd till Bolivia om Evo Morales valdes till president. Detta fick dock inte förväntad effekt. Stödet för MAS ökade ännu mer. Resultatet blev att Evo Morales och MAS fick 21 % av rösterna. MAS fick en större representation i parlamentet än någonsin. Man bör då hålla i minnet att MAS inte hade tillgång till TV och andra mer effektiva opinionsmedel. Partiet var fattigt medan regeringsalliansens partier närmast förtjänade epitetet stormrika.
Presidentvalet 2002 vanns av högerkandidaten Sanchez de Lozadas parti. Hans parti fick något fler röster än MAS, och då kongressen skulle utse president fick de Lozada stöd av den tidigare regeringsalliansens partier och utsågs till president.
På kort tid förändrades dock det politiska landskapet i Bolivia. MAS verksamhetsfält hade vidgats till att inte längre handla om de kokaodlande böndernas situation utan om hela den privatiseringspolitik som den bolivianska regeringen förde. Missnöjet med de skenande elpriserna efter privatiseringen var omfattande, och ett exempel på vad privatiseringarna innebar för majoriteten av medborgarna.
När det blev diskussion om vad man skulle göra med den relativt nyupptäckta resursen naturgas blev regeringens och Sanchez de Lozadas politik en tändande gnista till stora massprotester och demonstrationer, som regeringen försökte kväva med vapenmakt, vilket dock inte lyckades. Polis och militär, vilka strax dessförinnan förstärkts ytterligare med amerikanska vapen, dödade ett hundratal människor. Flera människor arresterades och torterades. Det finns uppgifter om att USA:s narkotikabekämpande enheter, DEA, var verksamma i detta sammanhang. DEA ägnar sig inte bara åt narkotikabekämpning - det är i högsta grad en politiskt verksam organisation i Latinamerika.
Demonstrationerna och oroligheterna i Bolivia, främst i La Paz och El Alto ledde, efter det att bönderna blockerat huvudstaden, till att Sanchez de Lozada tvingades avgå. I stället tillsattes en expeditionsministär under vicepresidenten Carlos Mesa.
1985 antogs en lag om exploateringen av Bolivas naturgas. Den gav transnationella företag tillgång till landets naturresurser. Lagen var till landets nackdel, och dess utformning har lett till en ökande fattigdom. Dessa företag har konsekvent vägrat att redogöra för sina affärer och menat att öppenhet skulle missgynna deras verksamhet.
Den nye presidenten, Carlos Mesa, utlovade i oktober 2003 en ny konstitution. Den gamla är omodern. Den nya konstitutionen skulle underställas en folkomröstning. Han lovade också att staten åter skulle bli delägare i de företag som utvinner gas i Bolivia. Priset på export av naturgas till Brasilien har varit så lågt att affären för Bolivias del gått med förlust. Det franska olje- och gasföretaget Repsol medger att deras affärer med Bolivia är de som lönar sig bäst för företaget. De som förverkligar lönsamheten är det bolivianska folket som bidrar till den med sin fattigdom.
I dag har folkomröstning hållits i Bolivia om landets naturgas- och oljetillgångar. Folkomröstningen stördes, trots farhågor, inte av några allvarliga incidenter utan gick lugnt till. Folkomröstningsresultatet var entydigt och president Mesa förklarade efter omröstningen att det var uppenbart att det bolivianska folket ville ta "ett starkare grepp om sina naturtillgångar". Folkomröstningen var dock otydlig på flera punkter. Det angavs inte när och hur detta "starkare grepp" om naturtillgångarna skulle tas.
Den administration som president Mesa leder består till mycket stor del av personer som varit anställda hos de stora transnationella företag som tidigare exploaterat Bolivias naturtillgångar.
Folkomröstningen har genomförts när det gäller Bolivias naturtillgångar, men med vilken effektivitet det bolivianska folkets vilja, såsom den uttrycktes i omröstningen sätts i verket återstår att se.
Sverige bör inom EU verka för att europeiska företag engagerar sig i Bolivia på ett sådant sätt att landets naturtillgångar, naturgas och olja, utnyttjas på ett sådant sätt att det kommer det bolivianska folket till del.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
De folkliga kraven och protesterna har dock inte bara handlat om landets naturgas- och oljefyndigheter. De har också handlat om utbyggnaden av landets infrastruktur: om befolkningen skall kunna skifta sitt kokaodlande till andra grödor måste dessa också kunna nå marknaden och bli konkurrenskraftiga. Bönderna/lantarbetarna har krävt att vägar och annan infrastruktur skall byggas ut.
Andra företag än det bolivianska etablissemangets jordegendomar skall ges möjlighet att investera i en livsmedelsindustri som kan ta till vara de jordbruksprodukter man producerar. Bönderna/lantarbetarna och deras fackliga organisationer vill inte arbeta för, eller sälja sina produkter till, dessa företag.
Det skulle inte leda till några förbättringar för deras del. Betalningen för produkterna blir knapp och vinsterna skulle hamna i etablissemangets fickor och förslösas. I stället vill man producera kooperativt och leverera till företag som inte är underställda den korrumperade statsapparaten. De fackliga bondeorganisationerna sätter sitt hopp till Europa när det gäller investeringar för ta till vara landets jordbruksproduktion, och när det gäller utvecklingsstöd till kooperativa projekt i form av utbildning i allmänhet och demokratistöd, men också i form av mer specifik rådgivning, utbildning och produktutveckling som rör jordbruket.
Sida har visserligen redan projekt i Bolivia, men det torde vara rimligt i en situation där det finns ett ökat folkligt engagemang att öka detta stöd genom att svenska och europeiska företag stimuleras att engagera sig i det bolivianska jordbrukets och i infrastrukturens utveckling.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
En högröstad opposition med stora medieresurser försökte för ett år sedan att störta Venezuelas folkvalde president. Försöket till militärkupp kostade hundratals människor livet. I medierna världen över framställdes Chavez som en diktator, som hade alla grupper inom det venezuelanska folket emot sig - såväl överklassen och militären som fackföreningar och andra folkliga organisationer. Även svenska medier rapporterade detta, då svenska journalister okritiskt svalde oppositionens propaganda. Snart visade det sig att denna rapportering var helt falsk.
Den svenska rapporteringen har blivit bättre, men man talar fortfarande inte om vilka fackföreningar som är motståndare till Chavez. Om redaktionerna orkade ta reda på detta skulle de finna att det är privilegierade grupper inom oljebolagen som innehar nyckelpositioner, och som kan blockera oljeproduktionen, som bildat vad man kallar fackföreningar. Det handlar inte om breda folkliga organisationer. Det torde vara typiskt att dessa "fackföreningar" ville ha den venezuelanska arbetsgivarföreningens ledare som president i stället för Chavez. Efter hand kom det fram allt fler uppgifter om utländsk inblandning som var generande för Bushadministrationen.
Vad det handlade om var att Chavez fört en politik som innebar att han motsatte sig den nyliberala politik som USA försökt tvinga på alla latinamerikanska länder och i stället börjat genomföra en rad sociala reformer. Detta misshagade USA som på senare tid haft flera motgångar på kontinenten. I Brasilien vann Lula och hans arbetarparti PT presidentvalet. I Bolivia har starka rörelser uppstått som kräver att det bolivianska folket skall få större inflytande över sina naturtillgångar såsom gas och olja, vilka i dag kontrolleras av en rad transnationella företag med säte i USA. Förlorad kontroll över det oljerika Venezuela skulle vara en ännu ett bakslag.
Efter kuppen drabbades kuppmakarna inte av några hårda repressalier eller straff. Deras presidentkandidat gick tillsammans med andra ledande figurer i landsflykt. Oppositionen kunde dock fortsätta att verka. Den hade stora resurser till sitt förfogande, bl.a. flera TV-stationer. Man kunde obehindrat fortsätta att på ett aggressivt sätt driva sin kampanj och kräva presidentens avgång. Det oppositionen främst riktade kritik emot var den ekonomiska politik som Chavez förde som skulle vara farlig för landet. Faran låg i den nya grundlag som har tagits fram och röstats igenom av folket. I grundlagen fastställs att oljan och vattnet inte kan privatiseras. Grundlagen befäster också arbetarnas rättigheter och går så långt som att den förklarar att arbetarnas rättigheter inte kan tas bort - varken genom lag eller avtal.
I lagen fastslogs också att befolkningen skulle ha rätt att efter halva mandatperioden ifrågasätta sin regering i en folkomröstning. I en unik folkomröstning den 15 augusti 2004 fick folket möjlighet att säga sitt om den sittande regeringen, med Chavez i spetsen. Trots stora resurser förmådde inte oppositionen att besegra Chavez, som vann omröstningen med 60 % av rösterna.
Oppositionen började i samma ögonblick som valresultatet kungjordes säga att det förekommit valfusk.
Valet hade dock enligt förre USA-presidenten Jimmy Carter, som hade varit närvarande med sitt Carter Center för mänskliga rättigheter, gått korrekt till. Det samma förklarade några tusen andra valobservatörer. Flera latinamerikanska stater framförde på ett tidigt stadium sina gratulationer till Chavez.
USA, däremot, dröjde med sin reaktion på valutgången. Där hade man understött oppositionen och hoppats att de skulle vinna. Nu grep man efter det sista halmstrået och lutade sig mot oppositionens dåligt underbyggda påstående om valfusk och krävde att rösterna skulle räknas om, vilket också kommer att ske.
USA har dock inte givit upp sina försök att återta sitt inflytande över venezuelansk politik. Där har man försökt att ta till sin senaste universalmedicin "kriget mot terrorismen". Man har letat efter terrorister även i Venezuela. Man fann att det bodde människor som härstammade från Mellanöstern på Isla Margarita, och försökte framställa dem som misstänkta. Det är bara det att det är en befolkning som kom dit för mycket länge sedan och, liksom så många andra i Latinamerika, är de immigranter och har sitt ursprung i något annat land. Det bor inte mindre än sex miljoner människor som kommer från Mellanöstern i Latinamerika.
Ännu ett sätt för USA att uppvisa sitt missnöje med utgången av folkomröstningen i Venezuela är att man dragit in ett lån på 250 miljoner dollar till Venezuela. Som skäl anger man att det förekommer trafficking med kvinnor och barn.
Det är riktigt att Venezuela både är ursprungs-, transit- och destinationsland när det gäller trafficking. Kvinnor och flickor säljs genom Venezuela till andra delar av Sydamerika (bl.a. Colombia och Brasilien), till Nordamerika och Västeuropa. Landet är också destinationsland för män som köper sex och sexuellt utnyttjar barn. Problemet är att Venezuela inte infört någon lagstiftning för att uppfylla kraven i t.ex. FN:s protokoll om trafficking som handlar om skydd för offren för trafficking.
Den rimliga åtgärden för att komma åt problemet torde vara att USA, som är mottagarland för trafficking från Venezuela, inledde ett samarbete med venezuelanska myndigheter för att förmå landet att ändra sin lagstiftning och gemensamt vidta åtgärder som sätter stopp för människohandeln i stället för att ställa till ytterligare problem för regeringen. Andra länder i Latinamerika, där trafficking också förekommer, har inte som Venezuela drabbats av någon ekonomisk bannstråle från USA.
Sverige bör i sina kontakter med venezuelanska myndigheter kräva att Venezuela undertecknar FN:s protokoll om trafficking
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Sverige bör även understödja den venezuelanska regeringen för att få till stånd ett effektivt program mot trafficking.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Kubas historia under efterkrigstiden skiljer sig i flera avseenden från andra länders i den region vi behandlar. Efter revolutionen 1959 kom Kuba att bli en av brännpunkterna i kraftmätningen mellan stormakterna under det kalla kriget. Trots den förändrade internationella situationen har USA fortsatt att behandla Kuba som om den internationella situationen inte förändrats. Attackerna har varit av en rad olika slag. I FN:s säkerhetsråd fortsätter USA envist att lägga in i sitt veto mot att blockaden mot Kuba skall hävas, trots att man har praktiskt taget hela världssamfundet emot sig. USA har utsatt Kuba för sabotage i allehanda olika former. Man har förmått EU att begränsa sina förbindelser med Kuba.
Trots det förlorade stödet har Kuba lyckats bevara sin självständighet. Detta har dock haft ett pris. Kuba har i flera decennier levt under något som närmast kan liknas vid ett permanent undantagstillstånd, vilket inneburit brister när det gäller demokratiska fri- och rättigheter, och till brott mot mänskliga rättigheter.
En stat som utsätts för en sådan isolering som den USA tvingat världssamfundet att genomföra mot Kuba kan inte annat än drabbas av negativa följder för befolkningen. Lika fullt tillhör Kuba inte till den grupp av länder som UNDP i sin statistik hänför till kategorin fattiga länder i världen, utan befinner sig på en mellannivå när det gäller levnadsstandard.
Den som vill se både en ekonomisk utveckling och en utveckling av den politiska demokratin bör förespråka att den ekonomiska blockaden av Kuba upphävs. Det är det enda rimliga sättet att stödja det kubanska folket om man önskar det ett bättre liv.
Den 6 maj i år framlade USA:s utrikesminister Colin Powell en rapport över hur kontrollen över Kuba skulle återtas genom militär intervention. Då han lade fram rapporten nämnde han dock inte vad man avsåg att göra efter en intervention av Kuba.
Vad som sedan väntar kubanerna under USA-styre finns beskrivet i detalj i fjärde kapitlet i den över 450 sidor långa rapporten. Det är ett detaljerat program för att återprivatisera hela landet, upplösa jordbrukskooperativen, vräka bönderna, återta flerfamiljshusen och kasta ut familjerna, avskaffa pensionssystemet och det sociala välfärdssystemet med gratis utbildning och hälsovård. USA:s "samordnare" för ockupationen skall tillsätta domare, organisera polisen, utforma valsystemet och godkänna partierna. Kort sagt handlar det inte bara om att återta den ekonomiska och politiska kontrollen över Kuba utan att också förvandla landet till lydstat. Beskrivningen av de åtgärder man avser att vidta påminner om den ordning man misslyckats med att införa under den nu pågående ockupationen av Irak.
Den rapport som Bushadministrationen framlagt för kongressen handlar inte om någon "fredlig övergång till demokrati". Vad som beskrivs i rapporten är ett interventionshot. Det torde stå klart att en militär intervention kommer att möta motstånd och med största sannolikhet bli en blodig historia.
Vi menar att den svenska regeringen skall protestera mot USA:s aggressiva och folkrättsvidriga angreppsplaner mot Kuba.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Vi anser också att Sverige som ett led i arbetet för att lyfta Kuba ur den undantagssituation landet befinner sig i skall intensifiera sitt arbete i FN, EU och andra internationella organisationer för att blockaden mot Kuba skall upphöra, så att betingelserna för en snabbare ekonomisk utveckling, utvidgade demokratiska fri- och rättigheter samt mänskliga rättigheter förbättras.
Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Sermin Özürküt (v) |