Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige höjer nivån för området sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter till minst 10 % av den totala biståndsbudgeten.
Sverige har länge varit en av de starkaste aktörerna på området sexuell och reproduktiv hälsa. I Kairo 1994, under FN-konferensen om befolkning och utveckling, var Sverige bland de ledande förespråkarna för frågor om kvinnors och ungdomars rätt att själva fatta beslut om sin sexualitet och reproduktion. Kairokonferensens handlingsprogram (ICPD programme of action) är i dag det i särklass starkaste dokumentet i FN:s historia när det gäller att värna rätten till sexualundervisning, preventivmedelstillgång och kvinnans rätt att själv fatta beslut om sin kropp och sin sexualitet.
Programmet har genom åren hotats, inte minst genom den anti-choice-rörelse som vuxit sig stark i USA och de senaste åren sanktionerats av Bushadministrationens agerande. Vatikanen utmanar ständigt Kairoprogrammet, och tillsammans bildar USA och Vatikanen och dess anhängare en destruktiv motkraft. Även inom EU får oppositionen mot Kairo mer inflytande.
Många länder, framför allt i Afrika, har i dag svårigheter att värna de rättigheter som beskrivs i handlingsprogrammet från Kairo. Mycket av implementeringsarbetet som påbörjats hotas genom påtryckningar och hot om indragna finansiella medel från såväl Vatikanen som USA. Framför allt International Planned Parenthood Federation, IPPF, och FN:s befolkningsfond, UNFPA, har de senaste åren mött oerhörda hinder i sitt arbete. USA:s Global Gag Rule, som innebär att organisationer som jobbar med "abortrelaterad verksamhet" inte får bistånd från USA, har märkt många organisationer ekonomiskt. Detta får direkta konsekvenser som kommer att kunna utläsas bland annat i stigande mödradödlighetstal, där även dödsfall till följd av osäkra aborter göms; i många afrikanska länder utgör osäkra aborter upp till 2/3 av mödradödligheten.
På samma sätt som USA genom the Global Gag Rule sätter upp villkor för hur organisationer får använda sina pengar kommer användningen av hiv/
aids-pengar att villkoras. Risken är överhängande att i första hand de organisationer gynnas som inte förespråkar kondomanvändning utan istället ensidigt driver avhållsamhetskampanjer. Det kommer att få fortsatt negativa konsekvenser för hiv/aids-arbetet.
Genomgående i Sveriges politik för global utveckling är att den synliggör SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter tydligt. Vi välkomnar detta men vill samtidigt understryka att det är av yttersta vikt att regeringen tar frågan om SRHR på fullaste allvar i det svenska utvecklingssamarbetet.
Satsningen på SRHR måste avspeglas genom ett större finansiellt utrymme för SRHR totalt i den svenska biståndsbudgeten.
Satsningar på SRHR måste också avspeglas i fortsatt stöd till det civila samhället genom program för NGO:er och genom finansiellt stöd till IPPF. Satsningar på SRHR måste också avspeglas i det multilaterala stödet genom fortsatt politiskt och finansiellt stöd till UNFPA.
Satsningar på SRHR måste avspeglas i det bilaterala stödet genom dialog och policy men även genom konkreta satsningar på utvecklingsprojekt samt en tydligare satsning på komponenten SRH inom hälsosystemsutveckling och hälsosektorsprogrammen.
Satsningar på SRHR måste också avspeglas i Sveriges policy och i politisk dialog internationellt och gentemot EU med fortsatt stöd till EU-kommissionens satsningar inom området SRH.
I FN:s millennieutvecklingsmål finns inte sexuell och reproduktiv hälsa, SRH, med som angivet mål. Däremot är det enligt vår och många andras mening inte möjligt att uppnå målen utan mer intensiva och tydliga satsningar på SRHR.
Sverige uppfyller i dag den internationella överenskommelsen om att avsätta 4 procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive hiv/aids. Det är förvisso bra, och vi välkomnar det utrymme som regeringen upplåter åt SRHR i det svenska utvecklingsarbetet och ser fram emot att området integreras i samtliga de åtta huvuddragen och mer specifikt inom området jämställdhet.
Vi menar dock att Sverige och andra ledande givare på området måste höja den finansiella nivån med målet att avsätta minst 10 procent av biståndsbudgeten till området sexuell och reproduktiv hälsa.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För Sveriges regering borde detta ses som en direkt och naturlig konsekvens av att man väljer att så starkt lyfta fram och prioritera SRHR i det svenska utvecklingssamarbetet.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Gunilla Wahlén (v) |
|
|
Inger René (m) |
Cecilia Wigström (fp) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Gustav Fridolin (mp) |