Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och FN intensifierar sitt arbete för att förverkliga västsahariska folkets rätt till självbestämmande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom de internationella organisationerna WFP och UNHCR verkar för ökad hjälp till de sahariska flyktingarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet och stödet till Västsahara också bör innehålla ett stöd till Polisario för att bygga upp demokratiska institutioner och utbilda det västsahariska folket för ett framtida självständigt Västsahara.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen noga följer MR-utvecklingen och på olika sätt ingriper mot trakasserier mot personer som i Marocko eller i de ockuperade områdena i Västsahara arbetar för det västsahariska folkets rättmätiga krav på nationellt självbestämmande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den skall stödja det västsahariska folket genom att, som en del av det svenska biståndet, i Sverige organisera utbildning på gymnasie- och högskolenivå för unga västsaharier.
Västsahara är det enda land i Afrika där avkolonialiseringprocessen inte slutförts. Området var fram till 1976 en spansk koloni. Det västsahariska folket hade redan under general Francos tid gjort motstånd mot det spanska styret. Motståndet tog sig emellertid fastare former i och med befrielserörelsen Polisarios bildande 1973. Några år senare, 1976, lämnade Spanien officiellt Västsahara. I praktiken hade man gjort det redan tidigare. Internationella domstolen i Haag förklarade 1975 att Västsahara hade rätt till nationellt självbestämmande. Det fanns dock andra som var intresserade av Västsahara, främst Marocko som redan tidigare i FN förklarat att Västsahara hade rätt till självbestämmande.
Marocko svarade på den internationella domstolens beslut med att genomföra den s.k. gröna marschen som i praktiken var början till en ockupation av Västsahara. Denna ockupation har sedan dess bekämpats av Polisario. Polisario förde fram till 1991 en väpnad kamp mot den marockanska ockupationsmakten. Stora delar av den sahariska befolkningen tvingades fly till Tindoufområdet i Algeriet, där man i dag lever i flyktingläger.
Parterna kom 1991 överens om vapenstillestånd. 1997 kom man i Houston, USA, överens om att Västsaharas framtid skulle avgöras i en folkomröstning. Sedan dess har Marocko på olika sätt förhalat och saboterat den ena möjligheten efter den andra att genomföra en folkomröstning. Västsahara är i dag delat i ett område som kontrolleras av Polisario och ett område som är ockuperat av Marocko.
Flera sändebud från FN har avlöst varandra sedan vapenstilleståndet infördes och prövat olika lösningar. Den siste i raden som arbetade med frågan, James Baker var Kofi Annans speciella sändebud i sju år, prövade flera olika typer av lösningar.
Det är uppenbart att det hela tiden var Polisario som gjorde olika eftergifter för att få till stånd en lösning. I det sista försöket till lösning gick Polisario mycket långt i eftergifter.
Förslaget innebar att Västsahara skulle fungera som ett autonomt område där Kofi Annan föreslog en uppdelning av olika ansvarsområden under en period av fyra år mellan marockanska myndigheter och sahariska myndigheter, dvs. Polisaro. Efter denna period skulle en folkomröstning genomföras. Detta var en långt steg bort från Polisarios krav och ett långt steg bort från Houstonöverenskommelsen, men Polisario accepterade efter viss tvekan förslaget.
Då James Baker avlade sin sista rapport förklarade Kofi Annan i den 23 maj 2003 följande:
I enlighet med denna förfrågan formulerade mitt personliga sändebud understödd av en konstitutionell expert en fredsplan för självbestämmande för Västsahara (se annex II) som han presenterade och förklarade för parterna och grannländerna under sitt besök i området mellan den 14 och 17 januari i år. Mitt personliga sändebud delgav också medlemmarna i säkerhetsrådet planen tidigt i mars. Jag tror att fredsplanen innebär ett hederligt och balanserat sätt att närma sig en politisk lösning av Västsaharafrågan, vilken erbjuder vardera sidan, om än inte allt så något av vad de önskar.
Fredsplanen innehåller såväl element av det förslag till ramverk till en överenskommelse som hade accepterats av Marocko som element i planen för återflyttning (settlement plan) och överenskommelsen i Houston, som båda sidor accepterat och understötts av Frente Polisario. Fredsplanen innebär en övergångsperiod under vilken en fördelning av olika ansvarsområden mellan parterna innan man avhåller en folkomröstning i frågan om självbestämmande som skulle ge bona fide residents (äkta invånare) i Västsahara möjlighet att fatta beslut om sin framtid. Till skillnad från återflyttningsplanen kräver inte fredsplanen båda parters samtycke i varje enskilt steg som tas vid implementeringen. (Report of the Secretary-General on the situation concerning Western Sahara, 23 May 2003.
Grannländerna Algeriet och Mauretanien ställde sig liksom Polisario bakom Kofi Annans förslag. Det skulle dock medföra att det skulle krävas omfattande FN-övervakning om det skulle genomföras.
Marocko sade dock nej till James Bakers, Kofi Annans och säkerhetsrådets förslag. Trots Marockos avvisande hållning till Kofi Annans och James Bakers förslag torde FN-processen gå vidare.
Trots att Marocko 1966 tillsammans med Mauretanien ställde sig bakom FN:s generalförsamlings beslut om att Västsaharas folk har rätt till självbestämmande och att detta självbestämmande skulle fastställas genom en folkomröstning har Marocko motsatt sig att beslutet i verkligheten genomförs.
Marockos agerande under hela denna tid har visat att marockanska regeringar aldrig någonsin menat allvar med vad man sagt till sin motpart i förhandlingarna, till grannländerna och till Förenta nationerna. Det torde vara uppenbart att Marockos syfte hela tiden varit att införliva Västsahara med Marocko.
James Baker sade när han 2004 avgick från posten som Kofi Annans speciella sändebud att Marocko "aldrig kommer att få något godkännande eller någon legitimitet för sin ockupation". Han förklarade också att "inget land i världen kommer att utifrån internationell lag erkänna Marockos krav på Sahara . Rabat fruktar det möjliga resultatet av förverkligandet av det sahariska folkets självbestämmande."
Marockos desavouering har tydligen av världssamfundet efter hand blivit alltför svår att uthärda för en del afrikanska länder. Nigeria har tidigare erkänt den sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR).
Nu har även Sydafrika erkänt SADR. Vidare har Västsahara och Polisario fått ett annat erkännande i och med att en av Afrikanska unionens (AU) vicepresidenter kommer från Västsahara och Polisario.
Marocko, som är det enda land på den afrikanska kontinenten som inte är medlem av AU är fullständigt isolerat när det gäller frågan om Västsahara.
Detta torde vara en allvarlig tankeställare till de krafter i Europa som trots FN-beslut fortfarande ställer sig tveksamma till Västsaharas rätt till självbestämmande.
Detta torde vara en fingervisning till länder som stött det sahariska folkets självbestämmande om att de skall anstränga sig ytterligare för att förverkliga FN:s beslut och bemöda sig ytterligare när det gäller att skapa goda relationer mellan Europa och Afrika, mellan Europeiska unionen och Afrikanska unionen.
Det torde inte vara annat än logiskt att Sverige i EU och FN intensifierar sitt arbete för att förverkliga västsahariska folkets rätt till självbestämmande.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Det är inte osannolikt att om en framtida lösning av Västsaharakonflikten skulle bli likartad den som James Baker föreslagit kommer detta att ställa stora krav på god FN-övervakning under en flerårig övergångsperiod.
Sverige, som länge och engagerat följt utvecklingen i Västsahara, bör skaffa sig en god beredskap att bistå med övervakningspersonal under en lång övervakningsperiod. Säkerligen kommer FN att behöva mycket personal för att kunna fungera konfliktdämpande mellan två parter som tidigare varit i hård konflikt med varandra och där den ena parten besitter överlägsna militära resurser.
En framtid för Västsaharas folk kräver även andra förberedelser. I dag lever en stor del av landets befolkning under svåra omständigheter i flyktingläger på algeriskt territorium.
I dag är situationen svår när det gäller att tillfredsställa flyktingarnas omedelbara behov för att överleva. Sverige bör därför inom internationella organisationer verka för ökad hjälp till de sahariska flyktingarna.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
De sahariska flyktingarna kommer med ett självständigt Västsahara att återvända till de platser de flytt ifrån och börja bygga upp en självständig stat. För detta krävs olika typer av förberedelser i form av kunskap och utbildning om hur man bygger upp institutioner, skapar ett demokratiskt samhälle och utvecklar ett demokratiskt styrelsesätt.
För detta krävs resurser. Till stor del har den humanitära hjälpen till människorna i flyktinglägren bestått i att UNHCR och WFP försett flyktingarna med mat och medicin. För att skapa en demokratisk stat i Västsahara i framtiden krävs mer än detta.
Därför menar vi att biståndet och stödet till Västsahara också bör innehålla ett stöd till Polisario att bygga upp institutioner och till det västsahariska folket att utbilda sig för ett självständigt Västsahara.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Ännu ett sätt att stödja det västsahariska folket är att, som en del av det svenska biståndet, i Sverige utbilda unga människor från Västsahara på gymnasie- och högskolenivå.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Den första tiden efter den socialistiska regeringens makttillträde i Marocko kunde en rad förbättringar förmärkas i Marocko och i de av Marocko ockuperade områdena. I dag har situationen åter försämrats. Människor förföljs och trakasseras på nytt. Två fall är väl kända: Sidi Mohammed Daddach och Ali Salem Tamek. Båda har sutit i fängelse under långa perioder. Den förstnämnde erhöll för sitt arbete för fred och demokrati det norska Raftopriset. Han avsåg att resa till Norge för att ta emot sitt pris. Detta förvägrades honom dock av de marockanska myndigheterna. Både Sidi Mohammed Daddach och Salem Tamek är belagda med reseförbud.
Det är därför viktigt att den svenska regeringen noga följer MR-utvecklingen och på olika sätt ingriper mot trakasserier mot personer som i Marocko eller i de ockuperade områdena i Västsahara arbetar för det västsahariska folkets rättmätiga krav på nationellt självbestämmande.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 november 2004 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Gunnar Nordmark (fp) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Agne Hansson (c) |
Lotta Hedström (mp) |