1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Världen i dag 4
4 Hot 7
4.1 Terrorism 7
4.2 Massförstörelsevapen och lätta vapen 9
4.3 Bristen på demokrati och rättsstat 10
4.3.1 Israel-Palestina 11
4.3.2 Irak 11
4.3.3 Iran 12
4.3.4 Afghanistan 12
4.3.5 Ryssland 13
4.3.6 Vitryssland 14
4.3.7 Ukraina 14
5 Starkare samarbete för att möta hot och utmaningar 15
5.1 EU:s utvidgning och grannar 15
5.2 Handels- och utvecklingspolitik 17
5.3 Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken 18
6 Svensk säkerhetspolitik i en ny verklighet 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör bidra till ökat fokus på Ryssland, Ukraina och Vitryssland samt en fortsatt hög närvaro på västra Balkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en väl förankrad svensk och europeisk säkerhetspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige fullt ut skall vara med i varje form av det internationella samarbetet, såvida det inte finns mycket starka nationella skäl som talar emot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den internationella terrorismen avvärjs bäst med utökat internationellt samarbete samt att gemensamma insatser alltid skall ske på rättsstatens grund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige fullt ut skall delta i PSI, som syftar till att hindra framställning och spridning av massförstörelsevapen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige mer aktivt bör bidra till politiska och ekonomiska reformer i arabvärlden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de två principerna om respekt för de mänskliga rättigheterna och demokrati skall inbegripas i FN:s millenniemål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör lägga mer kraft på Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges Rysslandsstrategi bör uppdateras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ta initiativ till att de nordiska och baltiska länderna etablerar ett särskilt samarbetsprojekt för att stödja utvecklingen mot demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Turkiet skall bedömas utifrån egna meriter och på samma villkor som andra kandidatländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s politik för västra Balkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall ta initiativet i WTO genom att avskaffa de låga tullsatserna, stegvis sänka de högre tullsatserna, direkt avskaffa exportsubventionerna och stegvis minska jordbrukssubventionerna från 2007.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen i Darfur i Sudan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av tillräcklig kapacitet i EU:s krishanteringsförmåga samt att Sverige måste kunna ta sin del av ansvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av det svenska försvaret.
1 Yrkande 13 hänvisat till NU.
Vi lever i dag i en värld med alltmer öppna gränser. Handels- och investeringsflöden, teknikens utveckling och demokratins spridning har bidragit till frihet och välstånd för alltfler människor. De senaste decennierna har visat att det är möjligt med en bred och snabb utveckling i huvuddelen av u-världen trots vissa bakslag och brister. Globaliseringen är en bidragande faktor till den positiva utvecklingen. Samtidigt finns det länder som stagnerar under konflikter, fattigdom, underutveckling och spridning av hiv/aids. Till dessa hör i stor utsträckning länder i Afrika söder om Sahara, där rättsstaten är svag, den ekonomiska utvecklingen är begränsad och inkomsterna för större delen av befolkningen ligger under fattigdomsgränsen. I dag lever mer än 1 miljard människor på mindre än en dollar om dagen. Fattigdomsutrotningen är en av vår tids största utmaningar och måste ytterligare prioriteras av världens rika länder.
Alltfler människor kan dra nytta av en mer öppen värld. Trots detta finns bland vissa en misstro mot globaliseringen och den ökande konkurrensen. Det ligger i sakens natur att den förändringskraft som globaliseringen utgör också utmanar de befintliga maktstrukturerna och grunden för dessa liksom de i dag etablerade samhällsstrukturerna.
Samtidigt som vi människor med hjälp av globaliseringen kommer varandra allt närmare är det många som undrar om de har delaktighet i och får fördel av förändringarna. Många upplever att traditioner, kultur och sammanhållning hotas. Det gäller såväl i utvecklade länder som i utvecklingsländer. De institutioner som behövs påöverstatlig nivå uppfattas sällan som en del i det lokala samhället, eller för den delen i den nationella demokratin. Att bättre förankra behovet av lag och rätt, delaktighet och utvecklingskraft för varje enskild individ, likväl som för stater är således en utmaning för det politiska ledarskapet.
En politisk konsekvens av globaliseringen är framväxten av fler samarbeten i regionala organisationer. EU är det främsta exemplet, men motsvarande utveckling sker i alla delar av världen, såsom inom ramen för t.ex. Association of South East Asian Nations (ASEAN), North American Free Trade Agreement (NAFTA) och Afrikanska unionen (AU). Gemensamt för dessa samarbeten är att de tillkommit i en värld med alltmer öppna gränser och att de verkar med utgångspunkt från en fri handel och med målsättningen att bättre främja fred, säkerhet och utveckling.
Europa har aldrig tidigare varit så välmående, säkert och fritt. Det europeiska samarbetet har varit centralt för denna utveckling. Den 1 maj 2004 fick EU tio nya medlemsländer, vilket är den största utvidgningen av unionen som genomförts. Den uppdelning mellan Öst- och Västeuropa som tidigare funnits, där frihet och demokrati stod mot kommunism och totalitärt förtryck, har därmed slutligt upphört. EU omfattar i dag 25 medlemsländer och drygt 450 miljoner människor, där Sverige sedan tio år tillbaka är en del.
Fler EU-medlemsländer kommer inte bara att förändra det sätt på vilket den gemensamma makten skall utövas, utan också balansen mellan de olika länderna. Gamla som nya medlemsländer kommer tillsammans att bidra till utvecklingen i det nya Europa. EU har sedan tillkomsten för drygt femtio år sedan utvecklats betydligt, utifrån medlemsländernas och medborgarnas vilja och behov.
EU finns inte till för sig självt utan för att lösa gemensamma uppgifter över nationsgränserna. Även om målsättningen bör vara att skapa en allt tätare union och ett medborgarnas Europa får vi inte göra oss några illusioner om det befintliga alleuropeiska samarbetet. Trots gemensamma ansträngningar präglas EU alltjämt av nationella intressen som avvägs i gemensamt beslutsfattande. Till detta måste svensk politik förhålla sig och bättre definiera sina intressen och styrkor. En avgörande uppgift är att se till att EU används för "rätt" uppgifter samt skapa bättre folklig förankring.
Förslaget om EU:s konstitutionella fördrag som skall godkännas av Sveriges riksdag är ett betydande framsteg jämfört med nuvarande fördrag. Trots de invändningar vi har på en del punkter avser vi att godkänna fördraget. Vi vill aktivt stödja och bidra till ansträngningarna att fördjupa demokrati på EU-nivå.
Sveriges säkerhetspolitiska situation har förbättrats genom vårt medlemskap i EU och genom Nato- och EU-utvidgningen till våra grannländer. Genom EU-medlemskapet är vi en del av en politisk och ekonomisk union, grundad på värdegemenskap och ömsesidig solidaritet. Europasamarbetet ger Sverige möjlighet att agera tillsammans med övriga länder inom EU, vilket ökat vårt inflytande. Samtidigt ställer det delvis nya krav på svenskt deltagande.
Trots att Europa är fritt och har skapat ökad sammanhållning kännetecknas den säkerhetspolitiska situationen i Europa och i världen av många osäkerheter, som inte nödvändigtvis har sin grund i att stater står mot varandra. Konflikter sprungna ur etniska, ekonomiska och/eller geografiska motsättningar är alltjämt en utmaning. Inte minst då de skapar grogrund för dagens mer diffusa, gränsöverskridande och nätverksorganiserade hot. Det handlar särskilt om den internationella terrorismen, massförstörelsevapen och den gränsöverskridande brottsligheten.
Säkerhetspolitiskt instabila eller konfliktdrabbade områden kännetecknas ofta av att befolkningen förtrycks av den egna regimen, att det saknas tillräckliga demokratiska traditioner och institutioner som förmår värna rättssäkerheten för befolkningen samt en utbredd fattigdom. Detta leder till inre kriser som många gånger utvecklas till konflikter, vilka har en tendens att sprida sig över nationsgränserna. Fattigdom och utanförskap samt brist på demokrati och utveckling skapar grogrund för kriminalitet och terrorism, som lätt får fotfäste och frodas i sköra och sönderfallande stater.
Denna utveckling ställer alla länders säkerhetspolitik inför en ny situation och utmaning. Det är vår uppfattning att staters förmåga att värna medborgares säkerhet och frihet förutsätter ökat internationellt samarbete, med ett mer globalt förhållningssätt.
Samma faktorer som är en förutsättning för globaliseringens framgång med öppnare gränser kan även användas för destruktiva syften. Den som vill skapa förödelse, i en värld där varor, tjänster, kapital och information rör sig fritt, kan utnyttja detta på både nära och långt håll. Geografiskt avlägsna hot kan således vara lika oroväckande som hot på nära håll.
Den europeiska säkerhetsstrategin som antogs i december 2003 resonerar bland annat kring säkerhetsläget. EU:s medlemsländer har härvid för första gången gemensamt och samlat definierat de främsta hotbilderna, bekräftat hur vi skall bemöta dessa samt pekat på de politiska konsekvenserna för Sverige och övriga medlemsländer. Strategin kommer att ha direkt påverkan på den fortsatta utformningen av svensk och europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Medlemsländerna fastslår bland annat att Europa bör vara berett att ta sin del av ansvaret för säkerheten i världen, att säkerhet är en förutsättning för utveckling samt att Europa i större utsträckning skall vara berett att agera innan en kris uppstår. Samtidigt måste Europa och dess stater ha kapacitet att kunna agera när en konflikt väl uppstått. Det slås även fast att multilateralt samarbete med grund i internationell rätt samt fortsatt starka transatlantiska förbindelser är några av de viktigaste aspekterna för att öka säkerheten och välståndet.
Antagandet av solidaritetsklausulen gör det lättare att fatta gemensamma beslut i kampen mot terrorism, utifrån att varje enskilt land tar terrorbekämpningen på största allvar.
Den fördjupning och förstärkning som sker på det gemensamma säkerhets- och försvarsområdet ökar EU:s förutsättningar att ta ansvar sida vid sida med USA och andra demokratier inom ramen för Nato som har det grundläggande ansvaret för Europas säkerhet. På sikt kommer EU:s säkerhetsstrategi och EU:s nya konstitutionella fördrag att bidra positivt till EU:s möjligheter att solidariskt och i tid engagera sig i konfliktdrabbade områden i andra delar av världen.
Sverige har nu en möjlighet, men också ett ansvar, att i det närmare samarbete som växer fram inom EU påverka och verka för en mer säker och rättstrygg värld. Det måste handla om en starkare vilja till reformer av FN och en förmåga att bidra till att EU inte bara tycker, utan också kan agera långsiktigt och som en god partner med andra regionala organisationer, men också tillsammans med enskilda länder. Inom EU bör Sverige, med sitt geografiska läge och sina kontaktytor, på ett bättre sätt kunna hävda ett närmare samarbete med länder i EU:s närområde österut som Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Samtidigt skall Sverige även fortsatt engagera sig och ha hög närvaro på västra Balkan. Detta utesluter inte att Sverige måste ha förmåga till omvärldsengagemang, exempelvis gällande utvecklingen i Indien och Kina, vilkas ekonomiska betydelse ökar snabbt.
För svensk och europeisk del öppnar den kinesiska utvecklingen upp för strategiska frågeställningar och antaganden om dess säkerhetspolitiska effekter regionalt och globalt. Det handlar t.ex. om vilken betydelse Kinas brist på transparens och demokrati har för utvecklingen i Ostasien och hur stora riskerna är för nya uppblossande konflikter i Asien. EU:s strategiska förbindelser med Kina bör utvecklas samtidigt som brott mot de mänskliga rättigheterna skall påtalas och fördömas.
Också Indien växer fram som en betydande global aktör, med bas i en kunskaps- och teknologidriven utveckling. Redan i dag ser vi hur ICT-sektorns arbete flyttas från Sverige till Indien, där man har en mycket hög kompetens till lägre kostnad. De nya förhållandena gör att det finns såväl politiska/diplomatiska som ekonomiska skäl att stimulera ökat utbyte med och kunskap om Indien. För EU och därmed också för Sverige är och bör detta vara en strategiskt prioriterad fråga.
Uppgiften för Sverige är att formulera och driva en tydlig och uppriktig säkerhetspolitik, med utgångspunkt i rådande förutsättningar och fokus på framtida. Det kräver en regeringspolitik som bättre kan förklaras och förankras i riksdagen för bästa möjliga uppslutning, genomförbarhet och långsiktighet. Det kräver en vilja och förmåga att lämna historiens begränsningar och helt och fullt ta till vara de möjligheter till samverkan som finns att tillgå. Inte minst när det gäller det europeiska samarbetet är det viktigt att kunna föra hem gemensamt fattade beslut och förankra dem nationellt. I dessa delar har den nuvarande regeringens politik inte lyckats.
Sveriges grundinställning bör vara att vi, som ett mot omvärlden öppet och internationalistiskt inriktat land, fullt ut skall vara med i varje form av det internationella samarbetet. Endast om det finns mycket starka nationella skäl som talar emot samarbete, är utanförskap att förorda. Sverige skall vara en aktiv och pålitlig partner. EU är det viktigaste verktyget för svensk utrikes- och säkerhetspolitik, för det är i samarbete vi bäst säkrar svenska medborgares rätt till rättstrygghet, säkerhet och frihet.
Den internationella terrorismen utgör i dag ett av de största hoten mot våra samhällen. För terrorister är demokratin den främsta fienden. Terrorismen slår mot våra värderingar, det öppna samhället och vår personliga frihet. Terrorismen måste bekämpas och förebyggas utan att vi kompromissar med våra grundläggande värderingar. Annars riskerar vi att skada det vi vill värna om.
Redan efter terrorattackerna i New York formulerade EU en gemensam strategi - en aktionsplan mot terrorism. I kölvattnet av terrordådet i Madrid antog EU ett uppdaterat åtgärdspaket mot terrorism. Det kan konstateras, vilket EU-kommissionen gör, att EU har verktygen och redan fattade beslut, men att svårigheterna ligger i en saktfärdig tillämpning och dålig implementering i de olika medlemsländerna. Exempelvis har flera av de stora länderna inte fullt ut efterlevt den europeiska arresteringsordern. Sverige bör i EU verka för att den första åtgärden blir att tillse att existerande institutioner fungerar och att gemensamt fattade beslut efterlevs.
Terrorattackerna i New York och Washington i september 2001 kom efter en lång rad tidigare attacker riktade mot USA. Sedan dess har attackerna koncentrerats till Europa och Mellanöstern, såsom Madrid, Istanbul, Arbil, Beer Sheva, Moskva och Beslan i ryska Nordossetien. Även Asien har drabbats hårt (Bali, Tokyo och Jakarta). Gemensamt för dessa attacker är att det främst är civila som har lemlästats och dödats.
I grund och botten är det en attack mot den medmänsklighet och humanitet som genomsyrar varje civilt samhälle och rättsstat, nämligen individens rätt till egen frihet och att denna skall leda till respekt för andras lika värde och rättigheter. Dess konsekvens måste ytterst vara ett försvar av gemensamma värden kring demokrati, respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna och rättssäkerhet, som skall sträckas över hela världen. Globala och gränsöverskridande hot såsom den internationella terrorismen avvärjs bäst med utökat internationellt samarbete. Gemensamma insatser måste samordnas och ske i militär, juridisk och civil samverkan och alltid på rättsstatens grund. Demokratins principer försvaras inte om vi själva bryter mot desamma. Därför måste all lagstiftning och alla åtgärder utformas med beaktande av de grundläggande fri- och rättigheterna och respekten för den enskildes integritet.
I den pågående internationella kampen mot terrorism gäller det att minska riskerna så att människor fritt och med förtroende kan fortsätta med sina normala liv. Då förvägras terroristerna syftet med sina aktioner. Genom att gemensamt med andra regionala och/eller multilaterala organisationer tillsammans med enskilda länder söka lösa regionala väpnade eller frusna konflikter kan fattigdom, hot mot minoriteter och grundläggande fri- och rättigheter minskas samtidigt som framväxt av extremism, terrorism och att stater hamnar i upplösning undergrävs. Lika viktigt är att bidra till långsiktig stabilisering och att tillsammans med moderata krafter understödja reformer som öppnar upp slutna och totalitära samhällen för att minska stödet åt terrorism och hindra att en ny generation växer upp, villig till terrorhandlingar. I denna del har en sammanhållen utvecklingspolitik, i syfte att utrota fattigdom och skapa långsiktig hållbar utveckling med handel och kunskapsöverföring, betydelse.
Under tiden behöver de aktuella hoten motverkas. De ansvariga måste avslöjas och gripas samt nätverken rivas upp. Lagstiftningen måste ge och vara det ramverk kring vilket det sker en kamp i rättsstatens namn. På ett rimligt och proportionerligt sätt måste allmänheten skyddas och befolkningen förberedas om eller när terrordåd sker.
Det är en uppgift för både polisen, säkerhets-, underrättelse- och räddningstjänsten samt försvaret att förebygga och bekämpa terrorism. För att försvaret skall kunna användas i denna typ av insatser krävs dock förändringar i svensk lagstiftning, av den typ som föreslagits i den s.k. 11 september-utredningen. Denna utredning har på grund av revirstrider fastnat i Regeringskansliet. En ny lagstiftning bör öppna för att försvarets resurser skulle kunna användas vid kvalificerad våldsanvändning mot svåra terroristhot. Det är en given utgångspunkt att sådana insatser i huvudsak sker efter framställning från och ledning av polismyndigheterna.
Vi ställer oss positiva till ett förenklat utbyte av information mellan polisen och lagring av trafikdata, förutsatt att det löses med stöd i lag och med beaktande av integritetsaspekten. Ett enigt konstitutionsutskott gav redan under 2002 regeringen i uppdrag att ge direktiv till en utredning om teknikberoende integritet. Ingenting har dock hänt, vilket är beklagligt. Ökat utbyte mellan underrättelsetjänster bör möjliggöras. Schengens informationssystem måste vara effektivt. I Sverige saknas det dock kunskap och kompetens om hur Schengen-ländernas informationssystem kan användas. Det försämrar svenska förutsättningar att uppfylla åtagandena inom ramen för Schengensamarbetet och riskerar att undergräva principen om den fria rörligheten för människor. Regeringen måste tillse att Sverige uppfyller kraven, för vår egen säkerhet men också för den gemensamma trovärdigheten vad gäller kampen mot organiserad brottslighet och terrorism. Vid frysning av tillgångar är det av största vikt att detta görs inom ramen för de lagar som utgör grunden för rättsstater och frihet i demokratier.
Det största hotet inom den närmaste tioårsperioden kan komma i form av massförstörelsevapen i händerna på internationella terroristnätverk. Biologiska och kemiska vapen utgör här de främsta hoten. Hantering av massförstörelsevapen kräver stor kunskap och ekonomiska resurser, vilket begränsar deras tillgänglighet för en bredare krets. Hjälp från otillförlitliga stater kan dock leda till att biologiska och kemiska vapen kan bli hanterbara för terrorister. Konsekvenserna vore förödande. För svensk del är det viktigt att fullt ut delta i "the Proliferation Security Initiative" (PSI) som syftar till att hindra transport av massförstörelsevapen, raketer och andra leveranssystem eller material som kan användas vid framställning av massförstörelsevapen.
Vi ser med stigande oro på den nukleära situationen i Iran. Detta är särskilt allvarligt då Irans regim har som uttalad officiell politik att avskaffa staten Israel. Trots att International Atomic Energy Agency (IAEA) vid upprepade tillfällen har uppmanat regimen till samarbetsvillighet och möjlighet till inspektioner fortsätter den iranska regimen att obstruera och försvåra internationell insyn och kontroll av dess möjliga kärnvapenkapacitet. Hotet om iransk kärnvapenkapacitet är överhängande och regimen måste med diplomatiska och/eller ekonomiska medel fås att fullständigt öppet samarbeta med IAEA och fullt ut rätta sig efter upphävandeförpliktelserna. Detta måste vara en avgörande fråga vid en vidareutveckling av förbindelserna mellan EU och Iran. Sverige bör i EU driva frågan att EU skall utarbeta en strategi för hur man inom ramen för FN skall agera när ett land som t.ex. Iran bryter mot icke-spridningsavtalet.
Det pågår en omfattande handel med lätta vapen, såsom handeldvapen, sprängmedel och minor som kan användas såväl till lands som till sjöss. Det är lätt att förvara dessa utan nämnvärd risk för ägarna. Samtidigt är vapnen lätta att använda då det inte krävs någon större kunskap. De passar därmed väl in i terrorledares sätt att arbeta - utnyttja svaga och fattiga människor. Organiserad brottslighet och tillgången på dessa vapen har utgjort och kommer framgent att utgöra det vanligaste verktyget för den internationella terrorismen. Sverige bör verka för att kontroller av export av vapen och strategiska produkter sker på EU-nivå.
Koncentrationen av diktaturregimer och en genomgående politisk instabilitet i regionen gör Mellanöstern till en högt prioriterad fråga i den globala kampen mot terrorism och spridning av massförstörelsevapen. Diktaturregimerna i denna region är ett problem i sig men också den underutveckling som det totalitära förtrycket av den enskilde medborgaren leder till. Avsaknad av demokrati och rättsstat ger grogrund för det missnöje och den vanmakt som medborgarna i dessa länder känner och som fundamentalister och terrorister utnyttjar och när sig på. Ett förtryck som drabbar människor får aldrig skyllas på eller ursäktas av föreställningar om kulturell tradition eller religionens krav. EU har med sin gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik ett ansvar för att medlemsländerna gemensamt agerar med detta som grund.
En fredlig lösning på Israel-Palestina-konflikten skulle inte bara öka stabiliteten och säkerheten för israeler och palestinier utan också för människorna i övriga Mellanöstern och arabländerna. Det skulle även få positiva följder globalt. Detsamma gäller för utvecklingen mot demokrati och rättsstat i Irak och Afghanistan. Den politiska instabiliteten och osäkerheten i denna del av världen utgör ett globalt hot och måste bemötas gemensamt. Sverige bör mer aktivt bidra till politiska och ekonomiska reformer i arabvärlden.
Sverige skall i sin utrikespolitik värna och framhäva demokrati och respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna. Vi välkomnar inrättandet av den permanenta internationella brottmålsdomstolen för komma till rätta med den straffrihet som har förekommit för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Ytterligare ett steg i rätt riktning vore att inbegripa de två principerna om de mänskliga rättigheterna och demokrati i FN:s millenniemål. I en särskild kommittémotion, m160 FN och folkrätten, utvecklas moderaternas syn på folkrätten och värnandet av de mänskliga fri- och rättigheterna.
Det finns även länder i vårt närområde som saknar eller brister i värnandet av demokrati och rättsstat. Diktaturen i Vitryssland samt utvecklingen mot ökad centralstyrning och inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter är inte minst i Ryssland, men även i Ukraina, oroande och kräver ökat engagemang från EU och omvärlden.
Sverige bör lägga mer kraft på Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Med OSSE:s ländervisa bredd bör organisationen kunna användas för att i samverkan med andra, mer uttalat främja demokratisering och rättsstatens principer vid sidan av säkerheten i Vitryssland, Moldavien, Kaukasus och Centralasien.
Israels rätt till erkända och säkra gränser och en fredlig utveckling skall vara en grundsten i unionens politik för Mellanöstern. Även det palestinska folket har rätt till en egen stat som har erkända och säkra gränser. De båda staterna måste erkänna varandra. Israel är den enda demokratin i Mellanöstern vilket ger en särskild legitimitet, men det innebär också att det därmed ställs höga krav på landet och dess ledning. Israels legitima rätt till självförsvar mot terrorism och annan aggression medför en skyldighet att utöva denna rätt inom ramen för internationell rätt, inte minst med respekt för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt förutsätter en varaktig fred och en önskvärd tvåstatslösning ett reformerat palestinskt styre. Bristen på demokrati i området kan inte ursäkta den i dag korrupta och odemokratiska palestinska ledningen under Yasser Arafat eller den palestinska myndighetens ovilja och oförmåga att förhindra att terroristgrupper verkar från de palestinska områdena. Sverige, som har goda relationer och är en stor biståndsgivare, måste på alla tänkbara sätt inte bara underlätta för den utsatta palestinska befolkningen, utan också aktivt bidra till en demokratisering inom Palestina/den palestinska myndigheten.
Vi välkomnar att EU nu försöker ta en mer aktiv roll i Mellanöstern. Utgångspunkten måste vara att slå vakt om färdplanen för fred och en fortsatt nära samverkan inom den så kallade kvartetten. Utsikterna till ett israeliskt tillbakadragande från Gazaremsan är välkomna och är ett steg i rätt riktning för att ge ny kraft åt fredsinsatserna. Överlämnandet skall ske under ordnade och säkra förhållanden och Palestina ges ansvar för säkerheten.Det europeiska budskapet till parterna i konflikten skall vara konsekvent och med tydliga krav på demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och folkrätten. I en särskild kommittémotion, m151 Mellanöstern, utvecklas moderaternas syn på utvecklingen och utmaningarna i regionen.
Utvecklingen i Irak ter sig oviss. Trots detta upplever många irakier att de har en större frihet än någonsin tidigare och att de trots dagens osäkra och instabila förhållanden lever ett bättre liv nu än under den tidigare brutala diktaturregimen. Det är mycket viktigt att Sverige och EU stödjer en fredlig, stabil och demokratisk utveckling i landet. Vi ställer oss bakom Sveriges relativt omfattande demokratibistånd till Irak. Med tanke på den instabilitet som råder i landet bör Sverige överväga att förstärka det säkerhetsfrämjande arbetet i landet, exempelvis genom ytterligare insatser för att utbilda irakisk polis. Sverige bör dessutom finansiellt bidra till FN:s skyddsstyrka. Omvärlden får inte vända det irakiska folket ryggen när förhoppningen om en bättre framtid försiktigt börjar gro trots att det finns krafter vars mål är att omintetgöra en fredlig och demokratisk utveckling.
En viktig förutsättning för en god utveckling är att det hålls fria och demokratiska val när säkerhetsläget så tillåter samt att den nya regeringen utser den grundlagskommitté som skall utarbeta en författning grundad på principen om rättsstat, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna med ett fullgott minoritetsskydd. När väl författningen är utarbetad skall det hållas en folkomröstning om denna.
Regimen i Iran är i en klass för sig när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna. Trots att Iran har ratificerat ett flertal konventioner, däribland konventionen om medborgerliga politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, fortgår grova kränkningar mot enskilda människor, och den enskilde har små eller inga möjligheter att skydda sig. Iranierna förtrycks dagligen till liv och hälsa, kvinnor förnedras och både män ochkvinnor avrättas offentligt samt utsätts för tortyr. Det är vanligt att arresteringar sker godtyckligt samt regel att specialdomstolar utan rättslig kompetens dömer. Sverige och EU måste kraftfullt agera för att Iran skall demokratiseras och förmås att respektera de mänskliga rättigheterna.
Laglöshet och maktkamp mellan olika klaner och grupper bidrar till fortsatt instabilitet och osäkerhet. Internationell närvaro och stöd i hela landet är fortsatt prioriterat och kommer att behövas under en lång tid. Presidentvalet i oktober är ett viktigt steg, därefter väntar val till lagstiftande församling. Ytterst handlar det om att säkerställa Afghanistans demokratiska utveckling.
Natoländernas oförmåga att bistå Afghanistan med den truppförstärkning man utlovat är allvarlig. Den drabbar inte minst det afghanska folket som nu fortsatt tvingas leva i ett konfliktdrabbat, laglöst och otryggt samhälle. Det riskerar även att skada Natos rykte och ställning i världen som en militär allians med ambition och kapacitet att värna frihet och fred på det egna territoriet men att också framöver kunna åstadkomma detta även i närliggande och mer avlägsna konfliktområden.
Betydelsen av en stabilisering och demokratisering i Afghanistan kan inte underskattas. Det är ett test på världssamfundets gemensamma åtaganden för att transformera en sönderfallande stat till en demokrati med respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna och fungerande rättsstat. För Nato är Afghanistan en värdemätare på hur organisationen förmår hantera nya tiders utmaningar. För oss i Sverige har utvecklingen i landet stor betydelse. Inte bara för vår och Europas säkerhet utan också för möjligheten att bättre hantera utmaningar som berör oss direkt, såsom den gränsöverskridande brottsligheten med handel med människor och narkotika.
Sverige har sedan länge varit engagerat i Afghanistan. Pågående återuppbyggnad kräver uthållighet och det är viktigt att Sverige inte överger sin nuvarande position, vare sig vad gäller bistånd eller politiskt engagemang. För att visa att vi vill ta än mer aktiv del i återuppbyggnaden är en ökad svensk militär närvaro önskvärd.
Relationerna till Ryssland är en av huvudfrågorna inom europeisk säkerhetspolitik. Det är viktigt att Europa tillsammans med USA bygger upp ett långsiktigt och nära samarbete med landet. Ryssland får inte avvisas och lämnas att ensamt möta framtiden. Risken för en sämre ekonomisk och politisk utveckling är då uppenbar, vilket skulle skapa grogrund för social oro, med mänskliga och politiska risker som följd. Sverige bör driva frågan om att utvidga nuvarande frihandelsområde genom en avveckling av handelstullarna mellan EU och Ryssland, inte minst med Rysslands ökade möjligheter till inträde i WTO. Rysslands ratificering av Kyotoprotokollet är en annan prioriterad fråga som förhoppningsvis kan lösas ut inom en snar framtid.
Den ryska samhällsomvandlingen från kommunistisk enpartistat till pluralistiskt civilt samhälle kommer att ta tid. Det gamla kontrollsamhället gör sig fortfarande gällande. Under de senaste åren har sådana tendenser blivit särskilt tydliga i statsmaktens förhållande till oberoende medier, den fria opinionsbildningen och den demokratiska processen. Den ökande centralstyrningen och inskränkningar på medie- och MR-området är mycket oroande. Såäven den dömande maktens minskade oberoende och därmed de minskade möjligheterna för den enskilde att få en oberoende prövning av sin sak i rysk domstol.
Sverige och EU skall föra en aktiv politik gentemot Ryssland. Det ligger i vårt intresse att bistå Ryssland att bygga de strukturer som krävs för att utveckla en stark demokrati och en vital marknadsekonomi i en fungerande rättsstat.
När EU nu utvecklar en mer sammanhängande strategi för Ryssland har Sverige en viktig roll att spela. I den strategi för Ryssland som regeringen antog i maj 2004 listas ett flertal gemensamma intressen och utvecklingsmöjligheter i samarbetet mellan Sverige och Ryssland. Strategin brister dock i analys och slutsatser rörande dagens problemområden. Främst handlar det om den demokratiska utvecklingen i landet och bristen på rättsäkerhet. Vi menar att den nyligen antagna strategin om Ryssland bör uppdateras, inte minst i kölvattnet av den ökande centralstyrningen på medie- och yttrandefrihetsområdet samt den hårdare och nationalistiska säkerhetspolitiken. Sverige skall vara tydligare i sin kritik mot den ryska statens kränkningar av enskilda och medier. Sjösäkerhetsfrågorna och det gemensamma ansvaret för en hållbar utveckling i Östersjön är andra frågor där Sverige måste föra en tuffare och mer konkret politik gentemot Ryssland.
EU måste uppvisa mer stringens i sin Rysslandsrelation. Sveriges roll måste vara att tydligare förmå EU att behandla landet som en jämbördig partner, men också ställa högre krav på Ryssland som rättsstat samt på efterlevnad av demokratiska principer och öppenhet. Den undfallenhet som EU ibland uppvisat vad gäller bristen på vaktslående om rättsstatens principer och kriget i Tjetjenien är inte modellen för hur relationerna mellan EU och Ryssland bör utformas.
Kriget i Tjetjenien och det fasansfulla dådet i Beslan visar på den instabilitet som råder i Kaukasus. Det är vår uppfattning att kampen mot terrorism liksom kränkningar mot de mänskliga rättigheterna inte är en rysk inre angelägenhet. Omvärlden måste tydligare ställa krav och utöva påtryckningar. I annat fall riskerar vanmakt, fattigdom och våld att skapa en alltmer ohanterlig situation, där fundamentalistiska krafter får fotfäste och hotar inte bara Ryssland, utan även stabiliteten i Europas närområde.
Vitryssland är Europas enda kvarvarande diktatur och dess utrikespolitik saknar motsvarighet med något annat land i Europa. I stället för att utveckla sin handel och främja kontakterna med väst har regimen sökt samarbete med Ryssland. Vitryssland är i dag isolerat från övriga Europa och är i stället ekonomiskt och säkerhetspolitiskt beroende av Ryssland. Valfusket är omfattande och EU har som följd inte erkänt ett enda val sedan president Lukasjenkos makttillträde. För att försöka avskräcka från valfusk vid valet till parlament den 17 oktober i år är närvaro av internationella valobservatörer av vikt. Sverige bör tillse att det finns svenska valobservatörer på plats.
Vitryssland bör inta sin naturliga plats bland Europas demokratier. Det förutsätter dock ett långsiktigt perspektiv och att EU och omvärlden för en politik som leder till att Vitryssland lämnar sin isolering.
Det är viktigt att särskilt de nordiska och baltiska länderna tillsammans på olika sätt stöder utvecklingen mot demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland. Nordiska rådet bör tillsammans med Estland, Lettland och Litauen etablera ett särskilt samarbetsprojekt med Vitryssland. Det skulle ha fördelen att förena de nordiska ländernas erfarenhet av demokratistöd med de baltiska ländernas erfarenhet att transformeras från en tidigare sovjetrepublik till ett självständigt demokratiskt land.
Ukraina står inför valet till president den 31 oktober i år vid ett vägskäl för vilken riktning landet skall ta de närmaste åren. Antingen förblir detta till ytan stora land med ca 48 miljoner invånare i en gråzon mellan öst och väst och ett fortsatt tillhåll för den korrumperade ekonomiska och politiska eliten eller så har Ukraina möjlighet att på allvar försöka närma sig de övriga europeiska länderna genom demokratisering och liberalisering. Närvaro av svenska och utländska valobservatörer är av vikt för att försöka undvika valfusk. Sverige bör skicka valobservatörer.
Den successiva utvidgningen av EU har präglat dess existens och bidragit till ökad säkerhet i Europa. För både tidigare och nuvarande kandidatländer har utsikten om medlemskap bidragit till en demokratisk, säkerhetsmässig och ekonomisk utveckling.
Det är naturligt att utvidgningsprocessen fortsätter med en öppenhet gentemot nya medlemmar. Vi anser att alla europeiska stater vars folk delar, respekterar och gemensamt främjar unionens grundläggande värden skall vara välkomna som medlemmar. Att fler länder i vår del av världen uppfyller EU:s krav på demokrati, respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna och utvecklar rättsstat och marknadsekonomi är även bra för Sverige, då det bidrar till ökad säkerhet och välståndspotential här.
EU skall även ha såöppna gränser som möjligt och utveckla goda och nära ekonomiska och politiska relationer till de nya grannländerna i öster och väster. EU:s grannskapspolitik bör ses som ett konkret uttryck för EU:s ambition att med förebyggande engagemang förhindra eller minimera redan uppblossade konflikter och hot såsom terrorism, internationell brottslighet och spridning av massförstörelsevapen. Det kräver dock mer innehåll och en tydligare agenda. Att Georgien, Armenien och Azerbajdzjan har inbegripits är positivt då det innebär ökade möjligheter till breda reformer i Centralasien. EU bör tillsammans med OSSE och Nato verka för fredliga lösningar i Moldavien och södra Kaukasus.
Bulgarien är i princip klart och Rumänien är på god väg i sina förhandlingar om EU-medlemskap med sikte på inträde 2007. För framtiden är det vår förhoppning att Norge och Island skall välja att bli medlemmar i EU. På det viset omvandlas den nordiska gemenskapen till en politisk kraft i det nya Europa. En utveckling där även Schweiz blir medlem vore naturlig.
Samma krav skall ställas på Turkiet som på andra kandidatländer när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna, rättsstatens principer och marknadsekonomisk mognad. I oktober 2004 kommer en ny genomgång från EU-kommissionen om Turkiets framsteg 1999-2004 att presenteras. Efter detta skall EU:s stats- och regeringschefer på europeiska rådet i december ta ställning till Turkiets status.
Att utestänga Turkiet från den europeiska gemenskapen skulle försämra förutsättningarna för en fortsatt reformpolitik i Turkiet och riskera en vidgad klyfta mellan den kristna och den muslimska världen. Medlemskapsförhandlingar ligger inte bara i Turkiets intresse, utan lika mycket i EU:s. Sverige måste fortsatt vara tydligt och pådrivande för att Turkiet skall bedömas utifrån egna meriter och på samma villkor som andra kandidatländer. Vår förhoppning är att reforminriktningen i Turkiet ger sådant resultat och att ett positivt besked kan ges till Turkiet denna höst.
Unionens åtagande att ge Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien samt Serbien-Montenegro möjlighet till framtida EU-medlemskap ger dessa länder framtidstro att, under svåra förhållanden, orka fortsätta på frihetens, säkerhetens och fredens väg. Både Kroatien och Makedonien har ansökt om medlemskap, vilket vi hälsat med tillfredsställelse. Att Kroatien uppnått status som kandidatland är extra positivt eftersom det stimulerar de övriga länderna på västra Balkan att fortsätta med sina reformer.
EU har därmed, med tre undantag, gett alla Europas länder väster om Ryssland en uttalad möjlighet till medlemskap. Undantagna är än så länge Moldavien, Ukraina och Vitryssland. Det är nu dags att ge också dessa tre länder medlemskapsperspektiv för att därmed ge deras folk framtidshopp.
EU:s partnerskap och engagemang på västra Balkan är av avgörande betydelse. Dels genom medlemskapsperspektiv på sikt men också genom ett fördjupat partnerskap och engagemang under tiden. När EU nu tar över efter Nato/SFOR i Bosnien är det ett konkret bevis på EU:s förmåga och vilja samt att läget har stabiliserats. För EU blir detta ett svårt och komplext åtagande, inte minst med tanke på tidigare EU-misslyckanden i Bosnien.
Såväl säkerhetsmässigt som ekonomiskt har EU i dag en omfattande närvaro i regionen. Framför allt handlar det om att stabilisera Kosovo och utmejsla en klar politik, inför beslut om statusprövning 2005.
Valen i oktober månad riskerar att bojkottas av serbiska politiker och partier. Den etniska uppdelningen av landet och byar skapar inneboende konflikter. En förlängd internationell närvaro riskerar i längden att skapa strukturer som varken gynnar förtroende, ansvarstagande eller god hushållning med pengar.
Efter oroligheterna i mars 2004 har betydande insatser gjorts för att främja återvändande. Dock återstår mycket arbete, såväl politiska insatser som konsolidering mellan människor vad gäller minoriteters skydd och delaktighet i Kosovos framtid.
Kosovo har standarder att leva upp till, och insikten och förmågan måste främst vinnas i landet och bland dess medborgare och ledare. Utmaningen är hur den känsliga frågan om minoriteter skall behandlas.
Vår uppfattning är att statusfrågan inte längre kan skjutas upp. Fortsatt status quo riskerar att försämra förtroendet för det internationella samfundet, inte minst UNMIK. Dessutom undergräver det möjligheterna för ekonomisk utveckling i regionen, vilket i sig på sikt verkar destabiliserande. EU bör överväga, efter det att åtagandena i Bosnien fungerar som tänkt,att kunna ta över en del av uppgifterna och ansvaret som UNMIK i dag har, för att börja föra över ansvaret till lokalt beslutsfattande och ansvarstagande.
Vad gäller Serbien-Montenegro finns anledning att vara besviken. Det har inte gjorts tillräckliga framsteg, trots djupt engagemang från EU, vad gäller implementeringen av gällande fördrag, speciellt den ekonomiska integrationen mellan Serbien och Montenegro.
EU-kommissionär Pattens förslag om ett så kallat "twintrack", i syfte att underlätta för Serbien och Montenegro att ha parallella processer med EU, är intressant, men reser samtidigt principiella frågor om vilka relationer nya "stater" skall ha gentemot EU. Vår uppfattning är att detta dock måste prövas, för att inte skapa dödläge i processerna och framför allt för att gynna en ekonomisk integration i hela regionen som i sin tur kan leda till bättre politisk utveckling.
Länder i samarbete och i fri handel med varandra utgör en god garant för ökat samförstånd, ökad säkerhet och ett högre eget välstånd. Det bidrar även till att öppna upp slutna diktaturer eller samhällen mot omvärlden och ger näring till ökad respekt och tillämpning av de mänskliga fri- och rättigheterna samt rättsstatliga principer.
Att Sverige och EU politiskt bidrar till frihandel samt marknadsekonomiska reformer och institutioner är därmed av största vikt. Exempel på detta är EU:s relationer med länder i närområdet som västra Balkan, Ryssland, det östligaste Europa och Medelhavsområdet. Öppenhet och utbyte kommer förhoppningsvis att påskynda utvecklingen mot rättssäkerhet, respekt för de mänskliga rättigheterna och demokrati i exempelvis Vitryssland och Kaukasus.
EU:s medelhavssamarbete kan på samma sätt öppna länderna vid Medelhavets södra och östra kust. Det är hög tid att respekt för de mänskliga rättigheterna och demokrati introduceras i arabvärlden och Iran. EU måste både föra dialog och ställa tydliga krav i samband med upprättandet av frihandelsavtal och allmänt i utvecklingssamarbetet.
För utvecklingsländerna är den fria handeln dubbelt viktig. Dels genom att den ger tillträde till EU:s och andra i-länders marknader, dels för att den möjliggör handel och ekonomiskt samarbete mellan u-länder. Handeln är av dominerande betydelse då den medför exportinkomster samtidigt som utlandsinvesteringar spelar en viktig roll för kunskapsöverföring. Otaliga empiriska studier pekar på att ökad internationell handel är en källa till minskad fattigdom i många länder.
Det är således viktigt att EU och övriga i-länder undanröjer sina handelshinder mot omvärlden. Sverige bör genom EU driva frågan om en avveckling av tullar och handelshinder inom ramen för den pågående Doharundan i World Trade Organization (WTO). Fri handel med jordbruksprodukter bör prioriteras liksom en liberalisering av tjänstemarknaderna och de finansiella marknaderna. Vidare skall Sverige i EU verka för att det skall hållas WTO-ministermöte i Hongkong så tidigt som möjligt under 2005 så att fortsatta handelsliberaliseringar på jordbruksområdet och en genomgripande reformering av EU:s jordbrukspolitik kan ske snarast. Dumpning av subventionerade produkter skall inte tillåtas motverka fattiga länders utveckling av egna marknader. Därmed skulle en långsiktig grund för sunda handelsförhållanden och en snabb och långsiktig välståndsökning kunna läggas.
EU måste ta initiativ i WTO genom att avskaffa de låga tullsatserna, stegvis sänka de högre tullsatserna, direkt avskaffa exportsubventionerna samt stegvis minska jordbrukssubventionerna från 2007.
Det är lika angeläget att riva de tullar som finns mellan u-länderna. Vanligtvis växer handelssamarbete fram grannar emellan. Då utvecklingsländernas fattigdom delvis förklaras av avsaknaden av kontakter, handel och ekonomiskt samarbete med grannländer är det av avgörande betydelse att dessa handelsrelationer underlättas. I de fattigaste länderna där problemen är störst på grund av krig, konflikter, hiv/aids, hunger, vanstyre och miljökatastrofer är dock handel och investeringar vanligtvis inte särskilt omfattande. I dessa länder där rättsstaten är svag och den ekonomiska utvecklingen är begränsad samt inkomsterna för större delen av befolkningen ligger under fattigdomsgränsen, har det offentliga biståndet en viktigare kompletterande betydelse.
Behovet av ökad fri handel och ekonomisk integration gäller även för länder i den muslimska världen där det finns en ekonomisk isolering, kopplad till en offerkänsla och ibland kombinerad med en stark övertygelse om att en utveckling mot frihet och demokrati skulle hota att förändra maktstrukturen i det gamla samhället. Den fria handeln och utvecklingssamarbetet är på så sätt inte bara vitala för ett ökat välstånd utan även viktiga för att förebygga en framväxt av fundamentalism och isolationism.
I en särskild kommittémotion, m149 Utrota fattigdomen - fokus på Afrika, redogörs mer utförligt för moderat utvecklingspolitik.
Genom att utveckla sin förmåga till konfliktförebyggande och konflikthantering kan EU skapa ökad säkerhet och stabilitet både för egen och andras del. EU:s civila och militära konflikthantering skall inte bara vara att i nära samarbete med FN, regionala organisationer och med andra demokratier kunna sätta som mål att bidra till fred och säkerhet varhelst i världen det behövs. EU skall även kunna infria detta. Annars riskerar det politiska gapet till USA att öka i stället för att överbryggas genom gemensamma ideal och ambitioner.
EU måste tidigare och bättre kunna agera samfällt med sin hela bredd av diplomati, underrättelse- handels-, utvecklingssamarbete och civila insatser för att undvika krissituationer. Det förutsätter politisk vilja och gemensam analys, väl fungerande beslutsmekanismer och finansiella resurser. Sverige måste kunna ta sin del av ansvaret för en gemensam europeisk krishanteringsförmåga.
Europa stod handfallet medan etnisk rensning ägde rum på västra Balkan. Detta får inte hända igen. Europa kan inte ständigt förlita sig på att USA skall komma till undsättning i krissituationer. EU måste därför ta ett större ansvar för att säkra frihet och fred samt förhindra övergrepp och folkmord genom att kunna förebygga konflikter.
EU behöver ta ökat ansvar för stabilitet och fred på västra Balkan. Inte minst vårens oroligheter i Kosovo visar på behoven av att EU kan ingripa i tid samt med tillräckliga resurser och uthållighet. Att i denna situation halvera den svenska insatsen för att möjliggöra insatser såväl i Liberia som i Afghanistan visar tydligt på kapacitetsbristen i det svenska försvaret samt en brist på långsiktig strategi, vilket den nuvarande regeringen bär ansvaret för. Dessutom behövs ökade insatser i Afghanistan, samt även i Irak och Afrika.
Det finns ett mycket starkt samband mellan frihet, fred, demokrati, fattigdomsminskning och utveckling. Själva förutsättningen för detta samband är att det råder stabilitet och säkerhet.
Katastrofen i Darfur i Sudan fordrar att ytterligare resurser snarast tillförsäkras den mycket hårt drabbade befolkningen i regionen. FN:s och EU:s sena agerande och alltför försiktiga hållning gentemot Karthoumregimen, i väntan på att regimen skall uppfylla FN:s resolutionskrav och att AU skall kunna agera medlare, har försvårat humanitära insatser för befolkningen. Vi menar inte att det är fel att söka en lokal konfliktlösningsförmåga, men är kritiska till EU:s tillika Sveriges underlåtenhet att inte tidigare klassificera konflikten som folkfördrivning och etnisk rensning - eller t.o.m. folkmord - samt att inte ha tydligare och mer trovärdiga påtryckningar på regeringen. Vi välkomnar en ordning där AU som regional organisation stödd av EU kompletterar FN och bidrar till en utveckling mot mer demokratiska processer och institutioner. Det hade varit bra om också Arabförbundet hade engagerat sig för en lösning.
Sverige och praktiskt taget alla andra länder i EU har i dagsläget en alltför begränsad förmåga att fylla det stora behov av civil och militär krishantering som råder. Det handlar å ena sidan om att det inte finns en tillräckligt utvecklad och tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som gjort dessa behov och krav tydliga. Å andra sidan är det en fråga om bristande resurser. De flesta medlemsländer, inklusive Sverige, förmår inte ställa tillräckliga styrkor till förfogande.
Inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) utvecklar EU en militär snabbinsatsförmåga som bygger på stridsgrupper från de olika länderna, som snabbt kan sättas samman för att kunna ställa trupp till förfogande. Vi anser att Sverige bör ha som målsättning att kunna ta ansvar för en stridsgrupp. Sverige har god erfarenhet och förmåga att leda internationella insatser. Det är önskvärt att behålla detta ledarskap.
Efterhand som EU:s förmåga till både kris- och konflikthantering samt fredsframtvingande insatser stärks bör en diskussion om framtida Natomedlemskap bli mindre nationellt laddad. Sverige verkar redan i dag, såväl bilateralt som via EU, långt in i Natos strukturer.
Vår uppfattning är att EU inte skall dubblera Natos kapacitet, utan komplettera denna. EU har en mycket bredare "verktygslåda" och skall därför inte bygga identiska strukturer till Nato. Kärnan i den europeiska militära säkerhetsstrukturen kommer att och skall vila i Natostrukturer. För svensk del skulle ett Natomedlemskap öka vårt inflytande och vår förmåga att agera i samverkan med andra.
Den säkerhetspolitiska linje som riksdagen i bred enighet har beslutat om betonar att den framtida säkerheten bäst garanteras genom gemenskap och samverkan med andra länder.
Grunden för den svenska säkerhetspolitiken är uppgiften att värna Sveriges frihet och suveränitet samt att skydda samhälle och befolkning. Säkerhetspolitiken skall ge Sverige goda förutsättningar att hävda sitt engagemang för frihet, utveckling, demokrati och fred. Det är naturligt att Sverige utvecklar sin utrikes- och säkerhetspolitik i nära samarbete med de nordiska länderna, EU och Nato i syfte att stärka internationell rättsordning och FN.
Framväxten av en starkare europeisk säkerhets- och försvarspolitik syftar till att förbättra Europas möjligheter att bemöta dagens hot såsom den internationella terrorismen. Sverige kan inte stå neutralt om ett EU-land eller grannland skulle utsättas för hot eller angrepp. Sverige måste fullt ut ta sin del av ansvaret för Europas frihet, fred och säkerhet.
Genom globaliseringen står människor varandra närmare vilket medför att befolkningar tidigare får vetskap om konflikter och katastrofer. Detta ökar trycket på förmåga att agera när människovärdet kränks.
Internationellt samarbete kommer att vara av grundläggande betydelse för svensk säkerhet under 2000-talet. De hot Sverige kan stå inför i framtiden kan inte bemötas på egen hand, utan måste avvärjas i gemenskap med andra fria och demokratiska nationer. Ett nära samarbete mellan Europa och USA utgör här den bästa fredsgarantin. Fortsatt starkt amerikanskt engagemang i Europa i allmänhet och Östersjöregionen i synnerhet är ett vitalt svenskt intresse. Den transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet. Det krävs mer av Sverige och Europa för att länken skall hållas vital. Likaså måste de stora västmakterna alltjämt vara engagerade i vår regions framtida säkerhet. Europa måste således ta ett ökat ansvar för sin egen säkerhet. Därför måste det finnas en fast och bindande säkerhetsordning i Europa som kan hindra aggression och andra brott mot folkrätten.
De baltiska ländernas inträde i Nato aktualiserar frågor om huruvida Sverige löper risk att marginaliseras i säkerhetspolitiskt avseende och vad som skulle kunna göras för att förhindra en sådan utveckling. En rimlig svensk handlingslinje vore att agera på ett sådant sätt att Sverige av övriga länder i Nordeuropa uppfattas som en relevant partner över hela det säkerhetspolitiska fältet. I militärt avseende ställer detta krav på att i normalläget kunna projicera stabilitet och i händelse av kriser snabbt kunna bemästra tänkbara hotsituationer tillsammans med övriga länder inom EU och/eller Nato. Sverige kan inte stå vid sidan av och titta på eller avvakta. Strävan borde vara att möjliggöra en samlad Östersjölösning, som skulle kunna ge trygghet i hela området. Den skulle också innebära att de nordiska länderna delade samma säkerhetsordning och därmed skulle möjligheterna att bygga gemensamma och effektiva lösningar underlättas.
Efterfrågan från världssamfundet på svenskt deltagande i internationella insatser kommer med stor sannolikhet att öka. Det ligger i svenskt intresse att erbjuda såväl civila som militära resurser för att med kraft och fullt ut bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Den nationella försvarsförmågan och den internationella förmågan bör utvecklas hand i hand. Dessa är varandras förutsättningar. Ett relevant svenskt försvar utgör den bas och grund som erfordras för större satsningar på internationellt fredsarbete med militära medel. Det är en grundläggande förutsättning för en trovärdig säkerhetspolitik. Uppfattar omvärlden att det svenska försvaret inte är tillräckligt kompetent är vi inte trovärdiga som partner vid internationella insatser.
En hörnsten i svensk säkerhetspolitik är att stödja principerna i FN-stadgan, där det viktigaste är att förhindra anfallskrig, folkmord och folkfördrivning. Sverige måste värna denna grundläggande del av den internationella rätten även när FN-principerna bryts i närområdet. Folkrätten skall inte bara gälla för nationer utan måste utvidgas till att även omfatta de mänskliga rättigheterna. FN:s säkerhetsråd har det övergripande ansvaret för internationell fred och säkerhet. Men det är inte alltid som säkerhetsrådet förmår ta sitt ansvar. Även i framtiden kan det komma nya kriser där det internationella samfundet måste agera trots att inte säkerhetsrådet givit klartecken. Ett sådant agerande måste alltid vara förenligt med FN-stadgans principer.
Hotbilden mot Sverige har förändrats och möjligheterna till samverkan över gränserna har stärkts. Moderata samlingspartiet vill att den svenska försvarsmakten förändras i förhållande till nya omvärldshot och ökat internationellt samarbete. En sådan förändring har inletts, men utan tillräckliga resultat. Förändringen har också fördröjts, möjligtvis på grund av regeringspartiets oförmåga att i tid ompröva den gamla världsbilden och ett regeringsunderlag som inte möjliggjort bredare överenskommelser. Därmed har tid och resurser gått förlorade.
I kommande försvarsbeslut bör försvarsmakten få tydliga direktiv att utveckla ett modernt, kostnadseffektivt och internationellt anpassat försvar. Vår uppfattning är att försvarsbudgeten skall ställas i relation till uppgifter, egenskaper och kapaciteter samt bättre samverka med de andra säkerhetspolitiska verktygen, inte minst biståndspolitiken.
Vi vill varna för att Sverige, som hittills åtnjutit respekt för dugliga soldater och kunniga befäl, god materielstandard och även politisk vilja, nu river ned befintliga strukturer utan att ersätta detta med förändrade och mot den nya omvärlden anpassade egenskaper. Ytterst riskerar det vår egen säkerhet men kan också medföra betydande politiska förluster, inte minst i EU-samarbetet.
Sverige går från att ha ett mobiliseringsförsvar, vars syfte var att avhålla från angrepp, värna territorium och suveränitet. Försvarsmakten måste inriktas mot internationell förmåga, med snabb insatskapacitet och möjlighet att agera långt utanför både våra egna och EU:s gränser.
Denna utveckling ligger i linje med den förändring som skett i världen, med alltmer öppna gränser och en förändrad hotbild, där inte länder utan samhällen hotas. Vägen till egen frihet, trygghet och självbestämmande går genom internationell samverkan, för gemensamma värden och effektiva säkerhetsordningar.
Det är därför allvarligt att regeringen nu lämnar en tradition av samsyn mellan de demokratiska partierna, vars syfte har varit att värna Sveriges långsiktiga intressen och vårt lands säkerhet. Regeringens stödpartier har en sådan syn på demokrati, fredsförmåga och EU-samarbetet att Socialdemokraterna hittills har sökt parlamentariskt stöd för svensk säkerhetspolitik vid sidan av dessa. När regeringen nu väljer att göra upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet har försvarsförmågan och den internationella närvaron reducerats till en budgetpost, hanterad utifrån ett maktperspektiv snarare än vad som bäst gagnar vårt lands säkerhet och vår förmåga till internationell solidaritet.
En omläggning, i syfte att frigöra resurser till internationella åtaganden och snabba insatser, förutsätter en långsiktig och ansvarsfull förändring till ett försvar som aktivt används i insatser utanför vårt land. Den befintliga strukturen på det svenska försvaret medför omfattande fasta kostnader. Med de budgetnivåer som de tre partierna har kommit överens om reduceras Sveriges förmåga till internationella insatser till ett absolut minimum, varför förutsättningarna för Sverige att verka där vi verkligen behövs - ute i världen i syfte att säkra människors frihet och fred - försämras.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Lennart Hedquist (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Sten Tolgfors (m) |
Gunilla Carlsson (m) i Tyresö |